Kärleken är blind #1 – Blind date

Det här är del 1 av 8 i Kärleken är blind

Det var vår i luften och andra året på gymnasiet led mot sitt slut. Det var en härlig känsla och stämningen bland de som skulle ta studenten i år var på topp. Själv hade jag ett år kvar.

Jag, Mankan och Murre satt som ofta i skolans kafé när vi hade raster och håltimmar. Nu satt vi med företagsekonomi och slet med debet, kredit och kontoplaner. Mankan knappade frenetiskt på sin laptop och fyllde på med uppgifter i bokföringsprogrammet där vi hade vårt låtsasföretag som påstods syssla med dykeriverksamhet. Vi fick många blickar på oss. Bärbar dator var extremt ovanligt och Mankans Toshiba 1000LE som hade RAM-minne för lagring av dokument istället för hårddisk var verkligen modern i sitt slag. Därför kunde vi sitta här i kafeterian och jobba medan andra var hänvisade till någon av datasalarna.

En grupp naturtjejer kom förbi vårt bord på väg mot disken för att beställa.
– Vem är det där?
Jag pekade på en av tjejerna i gruppen jag inte sett förut. En blind tjej, med vit käpp ledsagad av en av sina klasskompisar. Hon såg utländsk ut med mörk hy och långt svart hår.
– Leila, hon går i N2B. Började förra veckan.
– Fan Murre, säg vilken tjeja du inte har koll på?
– Den flickan finns inte, log Mankan och såg upp. Söt, konstaterade han.
– Direkt supervacker om du frågar mig, log jag.
– Jag kan gå och fråga chans om du vill, skrattade Murre och la armen om mina axlar och skakade mig fram och tillbaka som om jag vore en fjäder.
– Du är sjuk i huvudet!
– vad då, för att hon är blind?
– Nej ditt pucko, du skulle bara ta henne först, hands off!
Sådär höll vi alltid på. Murre var stor och kraftig, spelade trummor i vårt ”pojkband”. Lika stor gestalt som hjärta. Mankan var ungefär lika lång som Murre, men smalare och jag såg ut som en liten räka bredvid dem. Men det var två av mina fyra bästa vänner i världen. De andra två, Anders och Stalle hade lektion i franska. Anders spelade keyboard i vårt band och Stalle, som egentligen hette Staffan var en ganska ny bekantskap. Han var helt sjuk på gitarr och hade därför smeknamnet Stalle efter stallet där strängarna är fästa i gitarrens nedre del. Han hade absolut gehör och kunde efter en eller ett par lyssningar ta ut vilket solo som helst.

Skåphallen var platsen för att hänga näst kafeterian. Skåpen stod i långa rader med kortsidorna ut mot korridoren och andra änden mot en fönstervägg som vette ut mot skolgården. Fönstren hade djupa fönsterbrädor, perfekta att sitta i med uppdragna ben, läsa och titta ut antingen över skåphallen och folk som passerade i korridoren eller utanför på skolgården. Jag hade skåpraden längst bort och hade ett avskilt hörn där jag satt ofta när kompisarna hade andra lektioner.

Vår skolvärdinna Erica kom gående genom korridoren. Hon hade den blinda tjejen Leila och hennes kompis med sig.
– hej John. Vad har jag sagt om att sitta i fönstret? frågade hon spelat sträng.
– Att du tycker det är toppen, inte alls blockerar ventilationsgallren och skapar en fantastisk utsikt när jag sitter här? Föreslog jag.
– Precis.
Hon skrattade och skakade på huvudet. Hon var i 30-årsåldern och en mycket populär personal bland eleverna. Både för att hon var relativt ung och vansinnigt snygg och för att hon alltid var glad och skämtsam och en sådan där allt i allo som löste allt smått och gott. Framför allt borttappade skåpnycklar.
– här är Leila, ny i N2B. Hon behöver ett skåp som är lätt att hitta till när man inte ser. Skåpet bredvid ditt är ledigt. Skulle du kunna tänka dig att byta skåp så får hon det längst ut?
– Inga som helst problem för mig.
– är det andra skåpet?
Det var det första jag hört henne säga. Hennes klasskompis visade henne med händerna.
– Här är första skåpet som John har, nästa är ledigt, förklarade hon.
– Ja men då behöver du inte byta, andra skåpet i raden går minst lika bra som första. Bara jag slipper ha ett mitt i ett hav av skåp. Då blir det ett evigt letande.
Hon såg rakt på mig och log, jag var osäker på om hon kunde se något och i så fall vad?
– Annars byter jag, det är precis hur lugnt som helst.
– Det går bra, vi kör såhär.
– Bra, sa Erica. Du får förvisso skåpet bland ett gäng galningar, John är värst. Men de är mycket trevligare än dem ser ut.
– Tack Erica, alltid lika avslöjande rakt på.

tjejerna troppade av och jag såg efter Leila, det där svarta, tjocka, långa håret ner över ryggen mot rumpan.
”Lika snygg bakifrån” tänkte jag.
– Vad sitter du här och drömmer om? Murre stoppade nyckeln i sitt skåp och hivade in en trave böcker.
Han följde min blick när jag inte svarade.
– Jahaaaa det var ju en dum fråga förstås. Men sluta dröm och gör något istället.
– Ja men vad ska jag göra, jag menar hur?
– Kom igen, jag slår vad om att hon både kan prata och höra.
Murre skrattade, la armen om axlarna igen och jag lät mig skakas av min bästa vän.

Några dagar senare kom jag in i kafeterian. Det var ganska tomt där inne sånär som på några fnittriga tjejer som säkert gick barn- och fritidslinjen som körde klapplekar. När jag närmade mig disken hade Nadja redan börjat hälla upp en stor kaffekopp när hon såg mig komma och lagt fram den vanliga frallan.
– En kopp te och en bulle tack, sa jag när jag kom fram.
– Försök inte, den går jag inte på.
Jag betalade och såg mig om efter en plats. Jag gillade hörn av någon anledning och nu fanns gott om bord. Vid ett av dem satt Leila för sig själv. Hennes händer flög över sidorna med punktskrift i en bok hon hade i knät och hon såg djupt koncentrerad ut. På bordet stod te och en likadan fralla som jag just köpt. Nadja log och gjorde ”tummen upp” och pekade på Leilas bord. Jag hade aldrig varit speciellt påflugen på tjejer. Vågade aldrig bjuda ut och fanns ett ledigt bord brukade jag alltid sätta mig där för att inte känna mig som om jag trängde mig på.
”Det är ditt stora problem” brukade Murre alltid hävda och visst låg mycket sanning i det.
När jag ömkade mig själv lite brukade jag undra varför många flickor drogs till mer offensiva pojkar? Jag var bara en romantisk mes som älskade datorer, musik och litteratur, som hellre drack te och spelade gitarr med estetiskt lagda vänner hellre än att vara ute och festa.

Ändå bestämde jag mig och gick mot hennes bord.
– Hej Leila, John i E2C, din skåpgranne. Får jag sitta här eller är du upptagen?
Hon såg upp och koncentrationen byttes mot ett stort leende.
– Absolut, gärna. Ingen idé att läsa mer ändå. Prov om en halvtimme, man blir bara knäpp.
– Du läser punktskrift?
– Du säger inte blindskrift som alla andra, har du lite koll?
– Nej jag såg bara på ett TV-program om en blind kille för ett tag sen, då nämndes det.
– Spelar väl ingen roll egentligen, men ungefär som att säga ”blindhund” om ledarhund. Hunden är ju inte blind liksom.
Hennes skratt var varmt och behagligt.
– Verkar coolt och svårt, men det säger väl alla?
– Känn.
Hon sträckte fram sin bok. För mig var det bara ett gytter av prickar.
– Helt obegripligt att det går att läsa. Men det är bokstäver, inte ord och symboler?
– Det är vanliga bokstäver A till Ö, siffror och skiljetecken. Jag kan lära dig om du vill? Det är faktiskt inte så svårt och det finns ett system. Men det är som med språk, man måste använda det för att komma ihåg.
– visa mig gärna, jag brukar nörda in på till synes onödiga kunskaper.
– Absolut, det ska jag göra. Måste gå nu tyvärr, wish me good luck.
– Det fixar du plätt-lätt, kör hårt. Du kan lämna koppen och fatet så slipper du balansera bort det.
hon var på väg att plocka ihop disken med ena handen upptagen av vita käppen och väskan i den andra, det såg komplicerat ut.
– Tack snälla. Vi ses.
Hon log och försvann ut i korridoren. Jag noterade hur hon smidigt kryssade mellan de små borden och lät käppen följa linjerna som bildades mellan stenplattorna i golvet. Jag provade att blunda, leta efter kaffekoppen, stötte till den och skvimpade ut kaffe över bordet.

Nadja kom med påfyllning av kaffet utan att jag behövde be om det.
– Du behöver träna på det där om du ska matcha hennes skills. Ni är väldigt söta ihop, log hon och torkade av bordsskivan.
– En naturtjej och en ekonomitönt, det skulle aldrig gå, det vet du, försökte jag skämta bort.
– Är det jobbigt med smarta tjejer? Retades hon vidare.
– Jag älskar smarta tjejer.
Jag rodnade, något jag var fantastiskt bra på.
– Då så, lycka till, ”tododo”, kvittrade hon och gjorde hopsasteg tillbaka mot serveringen.

Nästa dag öppnade jag mitt skåp och upptäckte kuvertet som stoppats in i springan över dörren och landat perfekt på översta hyllan. I kuvertet låg ett kort som visade hela alfabetet i punktskrift med visuella vanliga bokstäver ovanför. Där fanns också en konstig stålram och ett stift med trähandtag. Stålramen hade fyra långa rader med rektangulära hål med sex små fördjupningar i varje, tre på vardera sida om rektangeln. Jag hade ingen som helst aning om vad det här var för något. I kuvertet låg ett kort maskinskrivet meddelande.

”Här kommer en beskrivning av alfabetet i punktskrift och en så kallad reglett. Den använder man för att för hand prägla punktskrift. Man måste prägla texten spegelvänt och baklänges, lite komplicerat men kolla alfabetet så visar jag sen. Kram /Leila”

Hela kvällen hemma låg jag och försökte förstå hur punktskriften fungerade. Det fanns ett mönster, eller system. Tre lodräta punkter i två rader, positionerade som ett 6-pack ägg. Sex punkter i olika kombinationer borde ge 63 unika kombinationer. Bokstäverna A till J använde de fyra övre positionerna och vidare i alfabetet lades dem två nedre punkterna till. Det var bokstavligen som att lära sig läsa fast jag var äldre och antagligen lite trögare nu jämfört med i första klass.

Dagen efter möttes vi i skåphallen.
– OK jag är redo, hur funkar den här skrivgrejen?
Hon visade. Det kändes komplicerat först. Man använde rektanglarna och de sex fördjupningarna i varje för att med trästiftet trycka markeringar i pappret punkt för punkt tills det blev bokstäver. Det kändes omöjligt men hon skrev med en rasande fart.

Hemma satt jag igen och försökte. Första gångerna blev inte bra. Det var nog så svårt att lära sig ett nytt skrivspråk, ännu värre när det skulle ske spegelvänt och från höger till vänster. Det blev så för att man tryckte ner punkterna och sedan vände pappret för att läsa. Tecknen blev irriterande ofta spegelvända när jag vände pappret rätt. Men alldeles försent på natten hade jag mitt första meddelande klart.

”Hej fika idag? Kramar John”

Det hade tagit mig timmar att få helt rätt. På morgonen tejpade jag lappen över hennes nyckelhål för att vara säker på att hon skulle hitta den. Ingen annan skulle ändå kunna läsa texten. Efter min andra lektion låg svaret på hyllan i mitt skåp. Jag använde alfabetskortet för att tyda det.

”Fika klockan elva? Kram Leila”

Hennes meddelande gjorde mig märkligt varm inombords.
– Visst är jag lite duktig? skröt jag när jag slog mig ner med mitt kaffe vid hennes bord.
Hon och hennes två kompisar satt där när jag kom, men när jag närmade mig flyttade kompisarna snabbt och diskret över till bordet bredvid.
– Grymt imponerad. Både läsa och skriva punktskrift på så kort tid. Det är bara när man skriver manuellt sådär som man måste skriva spegelvänt och baklänges. Skriver man på maskin är det naturligtvis som vanligt.
– Jag förstår. Ja det kostade några timmar inatt så jag fick specialbeställa starkt kaffe av Nadja.
– Stackare, men nu är det värsta gjort. Du får öva på mig, hur mycket du vill.
Hon log och rodnade när hennes tjejkompisar fnissade lite vid bordet bredvid åt hennes dubbeltydiga ord.
– Och ändå läser jag med ögonen och inte med fingrarna som du.
– Läsa med fingrarna är överkurs, det är svårare. Då måste man nog faktiskt behöva det för att ha en chans att lära sig det.

Och övade gjorde vi. I början tog det mig förskräckligt lång tid att tolka, men framför allt att skriva meddelanden. Men det gick lättare och lättare. Att läsa ett meddelande med stöd av alfabetskortet tog numera bara någon minut. Vi utbytte små korta meddelanden flera gånger om dagen, om obetydliga saker som fika- eller sällskap vid lunch. Hon och hennes två kompisar flätades in i vårt lilla grabbgäng och vi åt numera ofta tillsammans när våra lunchraster sammanföll med varandra. Jag hade så många frågor om hur det var, hur allt fungerade när man inte såg någonting, men jag var rädd att frågorna skulle vara dumma eller sårande. Därför iakttog jag henne och hennes vänner. Ofta gick hon själv med den vita käppen i korridorerna, kryssande mellan alla människor vilket såg rörigt ut ibland för att folk stod och satt överallt. Men när hon var med sina vänner gick hon alltid med någon för att det antagligen var lättare. I kafét hjälpte väninnorna eller Nadja alltid till med att bära bricka med tekopp och frallor och i matsalen hängde hon oftast med sina vänner. Där fanns ingen bra personal som hjälpte till.

– Leila sitter där.
Murre petade på mig. Hon satt inne på kafét utan sina vänner när vi gick förbi på väg till lunchen. Jag gick in och fram till henne.
– Ska du käka?
– Kompisarna är båda sjuka, matsalen är lite besvärlig så jag äter något här.
– Men häng med oss vet ja.
– Kan jag det? Jag menar, med brickan och så?
– Självklart. Du får bara säga vad och hur jag ska göra…
– Jag går bara såhär med armen lätt emot så hänger jag med utan att vimsa iväg, skrattade hon. Brickan kan jag i och för sig bära men helst utan att balansera dryck i så fall.
– Vi ordnar det.
Vi satt vid ett av våra vanliga fönsterbord. Mina fyra vänner slog sig ner, jag och Leila mitt emot varandra längst in vid fönstret. Vi pratade prov och jämförde våra ämnen och lunchen gick alldeles för fort.
– Tack för att jag fick hänga med er, log hon när vi skulle skiljas vid skåphallen.
– När som helst, svarade jag.
Mina vänner höll sig taktfullt lugna för ovanlighetens skull.

”Hitta på något ikväll? Promenad och glass på strandkafét?”

Mitt meddelande var lite yxigt och kortfattat, men garanterat det längsta jag lyckats få till. När jag petade in det genom Leilas skåpdörr ångrade jag mig nästan. Jag kände mig så där ”på som jag alltid hade så svårt för. Jag undrade om skolvärdinnan Erica skulle öppna skåpet så jag kunde ta tillbaka meddelandet om jag bad henne, men antagligen skulle hon inte göra det.

”Tack gärna. Du behöver vara min ledsagare då?”

Några meddelanden till och vi kom överens om att jag skulle hämta henne hemma efter skolan.

Hon väntade utanför sin port när jag kom. Hon var klädd i jeans, stickad tröja och det långa håret utsläppt över ryggen.
– Fin du är, hälsade jag.
– Tack, inte för tunt klädd hoppas jag, det visar sig.
– Jag kör samma som du, jeans och tröja men det känns super ute. Blir det för kallt får vi väl fly in någonstans.
Vår första snabba omfamning blev lite blyg och tvekande först. Det slog mig att man oftast ser på varandras kroppsspråk och i ögonen om man ska ta i hand, kramas eller bara säga hej. Nu fanns inte den möjligheten på samma sätt. Men hur svårt kunde det vara egentligen? Men där vi gick ner mot strandkafét i vår lilla skärgårdsidyll undrade jag hur jag skulle visa intresse, flörta eller veta om och när det var okej att närma mig henne. Det var på sätt och vis fascinerande hur viktig ögonkontakten var för oss människor och hur ställd jag nu blev utan den. Man brukar ju säga att en blick säger mer än tusen ord. Jag tvivlade på det, eller tyckte kanske det verkade lite överdrivet. Nog fanns det ord men det krävdes mycket mer mod att säga dem med munnen än med ögonen. Eller händerna? Där hon gick bredvid mig, med hennes arm bara lätt emot min för att veta var jag var, fanns en annan kommunikationsväg som man inte hade annars. När man väl funnit varandras närhet kunde en beröring säga minst lika mycket som tusen ord, var det inte så?

Vi gick länge längs stranden och satt länge på kafét tills de stängde. Sedan gick vi på stranden igen.
– Jag har aldrig ledsagat någon som inte ser förut. Du får berätta vad jag behöver göra eller säga.
– Det är inte så komplicerat egentligen. Det är nog lite personligt vad man tycker, men för mig räcker det att gå så här bredvid med underarmen emot. Du behöver hålla koll på hinder för oss båda, kanter, trappor, skyltar, stolpar och sådant. Inte för minsta lilla ojämnhet i marken, då skulle vi inte ha så mycket annat att prata om.
– Bra, du får säga om jag ska göra något på något annat sätt. Jag kommer säkert ha fler dumma frågor, sa jag och skrattade.
– Jag tycker väl att dem dummaste frågorna är dem som inte ställs. Frågar man inte får man inget veta.

Hon berättade om sin familj, föräldrar och tre syskon, som flytt från Libanon när hon var 12.
– Du pratar svenska helt utan brytning?
– Jo jag var väl tillräckligt ung för att ha lättare att ta till mig språket än mamma och pappa och jag ville anpassa mig fort och inte sticka ut, men mycket handlar om vilja och turen att få jobb och bra vänner i Sverige. På det viset har mina föräldrar varit toppen och inte enbart isolerat oss bland landsmän.
– Pratar du arabiska fortfarande?
– Ja, engelska och franska.
– Shit, där ligger man i lä. Arabiska har jag alltid velat lära mig. Försökte komma in i hemspråksundervisningen. Det är såklart inte mitt hemspråk, men gruppen var så liten så jag tyckte jag borde fått komma med. Det fanns ju många nybörjare där också.
– Det var en ovanlig tanke. Varför arabiska?
– Spanskan är kanske större, tyska gillar jag inte. Franska är i och för sig fint, men jag har en föreställning om att jag skulle ha mer nytta av arabiska i framtiden. Det är ett språk som precis som tyska, ryska och en del andra språk kan låta oerhört hårt, men också mycket vackert och melodiskt.
– Jag kan lära dig.
– Du kan alltid få försöka.
– Ana uhibuk, sa hon med lite tystare röst.
– Vad betyder det?
Hon skakade bara på huvudet och log.

Våra händer var så nära när vi gick så här arm vid arm. När hon tittade på mig med sina mörka ögon och vackra leende kom jag på mig själv med att undra hur hon skulle veta att jag tittade tillbaka på henne. Fjäderlätt rörde jag vid hennes hand. Först liksom rörde våra pekfingrar vid varandra för att sedan bli två fingrar tills våra händer flätades samman. Tänk att det var så här lätt egentligen. Hon rodnade och tryckte lätt min hand, jag tryckte hennes hand tillbaka och kände hur pulsen steg och värmen spreds i kroppen.

Vi gick tysta en lång stund och jag fick nästan lite panik över att jag blev så blyg och inte kunde komma på något att säga och ju mer jag tänkte på det desto svårare blev det kändes det som.
– Får jag fråga en dum fråga till?
Äntligen lyckades jag få munnen att röra på sig.
– Visst, självklart.
– Det här med utseende, hur tar man reda på hur andra ser ut? Är det ens viktigt? På film får alltid blinda känna på någon för att få veta hur han eller hon ser ut. Funkar det så?
– Inte riktigt. Visst finns det många som tror att blinda vill känna på andra och visst finns även blinda som gör det och kanske tycker det i någon mån ger något. Men jag tycker det är en missvisande föreställning. Först och främst kommer man väldigt nära inpå någon om man ska känna i ansiktet och på kroppen. Det blir garanterat innanför den privata zonen och för min del ger det inte så mycket. Vi lever i en väldigt utseendefixerad värld där första intrycket betyder väldigt mycket, men det kan det av naturliga skäl inte göra för mig. För mig kan ett trevligt och normalt bemötande, en fin röst som dessutom säger bra saker vara mitt första intryck. Om någon pratar till mig och inte om mig och inte som om jag vore mindre vetande så betyder det så mycket mer. Sedan finns flera olika vardagliga knep att skaffa sig mer information om hur någon ser ut. Man håller någon i handen och kan känna om det är en stor och kraftig eller liten och nätt person. Och nej, utseendet är nog inte viktigt, i alla fall inte på samma sätt. Kanske om man bryr sig om vad andra tycker, inte annars.
Vid dem orden tryckte hon min hand mjukt och länge och rörde fingrarna över handryggen och jag blev alldeles varm inuti. Hon stannade upp och vände sig mot mig och la armarna om mig, med kinden mot min. Mitt ansikte täcktes helt av hennes långa, mörka hår vars doft helt fyllde mig.
– Sedan kanske man kramas när man hälsar. Då kan man känna om en person är kort eller lång, kraftig eller smal, har långt eller kort hår, slätrakad eller skäggig, luktar gott.
Det var egentligen inget konstigt. Allt hon sa var det jag själv kände när någon kom nära. Hennes former under kläderna, ryggen, skulderbladen och den smala midjan. Långsamt och motvilligt skiljdes vi åt och fortsatte gå långsamt.
– Förlåt om det blev lite privat, jag blev bara så himla nyfiken.
– Det gör inget, det är okej att fråga. Blir man intresserad av någon, kan man fråga sina vänner om man har sådana man litar på och på så sätt få en mer klassisk bild av hur personen ser ut. Men då blir det så klart deras tolkning. Kommer man längre än så, så brukar det ju vara fritt fram att känna hur mycket man vill.
Jag fylldes av föreställningar hur det skulle vara att känna på henne, överallt och hur mycket jag ville och utan hindrande lager av kläder.
– Har du frågat dina vänner om mig? Fnissade jag.
– Japp, såklart.
Hon rodnade.
– Hoppas dem var snälla.
– Vi går ju här.

Jag tänkte en stund på det hon sagt, tänkte att det nog skulle bli väldigt intimt om jag skulle känna på en främmande flicka på samma sätt som jag kunde titta på tjejer. Det skulle naturligtvis inte vara okej.
– Jag tänker att ditt sätt nog i många fall innebär en stor fördel. Vi dömer nog en person på bråkdelen av en sekund baserat på utseendet och jag tycker ganska ofta man misstar sig. Den som är enligt normen klassiskt vacker kan visa sig ha egenskaper man inte uppskattar och den som är vardaglig och inte sticker ut så mycket med sitt utseende kan visa sig ha ett hjärta av guld. Det tycker jag har hänt både tre och fem gånger. Mycket intressant.
– Jo, och jag tror många ibland skulle ha nytta av att blunda och lyssna. Min kompis träffade en kille förra året och hon föll direkt för honom för att han var den snyggaste i världen tyckte hon. Jag hörde hans tonfall, orden han valde när han talade till henne och om henne. Då var det inte lika behagligt längre. Först ville hon inte lyssna på mig, men tyvärr får man väl säga, så fick jag rätt och nu har hon en mycket fulare kille.
Vi skrattade ganska gott trots den sorgliga bakgrundshistorien.
– Man brukar väl kalla det för att bli förblindad av någon men det känns som ett missvisande begrepp i sammanhanget. Det känns ändå lite hoppfullt att fula killar kan ha en chans.

Så där gick vi i timmar i den ljumma vårkvällen och bara pratade och pratade. Tiden fullkomligt flög iväg. Klockan närmade sig tio när vi stannade utanför hennes port och jag ville inte skiljas. Den här stunden var jag alltid så nervös inför. Det kändes som om det var stunden då det kunde bära eller brista, allt bli bra eller gå sönder. Men hon kramade tillbaka när jag la armarna om henne och höll kvar.
– Tack för ikväll, det var fint, sa jag i hennes hår med en röst som knappt bar.
– Det var det, det gör jag gärna om, om du vill?
Hon darrade lite hon med. Jag höll kvar ännu en stund och fylldes av värme när hon inte verkade vilja dra sig tillbaka.
– Väldigt gärna Leila. I helgen om du inte gör något? Ja och i skolan såklart.
– Jag har massor med tid i helgen.
När vi sakta lösgjorde oss från varandra fick jag som svindel. Hennes läppar som varit nära mitt öra passerade kinden, snart skulle de passera min mun. Mina läppar rörde fjäderlätt vid hennes kind, alldeles nära hennes mungipa. Hon stannade upp, jag kunde känna hur både hennes och mina andetag vibrerade och våra knän skakade lite mot varandra.
”Gör det bara!” Manade jag mig själv och vred mig det lilla som behövdes för att möta hennes läppar. Det var nu det skulle hända, en snabb rörelse bort, kanske ilska. Men det blev inte så. Som i slow motion särade hon sakta läpparna och hennes tungspets mötte min. Kyssen varade fem, kanske tio sekunder och vi tryckte oss mot varandra.
– Fick jag göra så? Viskade jag alldeles matt.
– Bara om du menar det.
Jag kysste henne igen, mjukt, lite längre. Min ena arm runt hennes midja tryckte henne emot mig, den andra handen strök henne över ryggen och håret. Hon gav mera svar den här gången. Jag vet inte varifrån jag fick modet att göra det, men det kändes underbart.
– Du är fin. Sov gott, vi ses imorgon.
– Du med, det gör vi.
En kram till, sen försvann hon in i sin port och jag gick långsamt kvarteren hem till mig så väldigt uppfylld av det som just skett.

Det bubblade så skönt i magen och bröstet. Ett minne från min norska kusin Cecilie för ett par år sedan. Jag hade förälskat mig i en norsk ”pike” en sommar när vi var på besök och när vi gick där längs vattnet i Arendal frågade hon hur det kändes att vara kär. Jag försökte beskriva känslan så gott det gick, hur det bubblade och pirrade som kolsyra i magen och hur man bara längtade efter att få se sin käresta igen. Hon hade varit tyst en lång stund, funderat och sedan frågat:
”Som soft is med Nøtte strø?”
Ja, precis som mjukglass med nötströssel en vacker sommardag. Det var en perfekt beskrivning av känslan.

– Det var som fan, skämtar du?
Murre skrattade i telefonluren. Jag låg på sängen hemma och bara kände att jag måste få prata med någon.
– Känns det bra? Jag menar, menar du något med det?
– Det känns sjukt bra, men nu är det sådär jobbigt du vet?
– nej vad då?
– Du vet, är man ihop, på gång att bli det, hur gör man i skolan imorgon? Låtsas som om det regnar eller ska jag bara kyssa henne?
– Haha du är verkligen knasig. Låtsas som att det regnar är en typiskt dålig idé. Hon måste få veta direkt om det där som hände ikväll bara var då eller fortfarande gäller när ”morgonen gryr” så att säga. Fattar du? Sov nu och säg eller visa henne imorgon att det är sant, för jag tror nog en flicka har svårt att sova ikväll.
– En pojke också kanske. Det omvända gäller faktiskt också.
– Jo men det här är en killgrej, det är min orubbliga övertygelse.
– Tack Murre, sov gott, vi ses imorgon.
– ”Vårt måtto lyder en för alla, alla för en”.
Murre sjöng en rad ur en av Lustans Lakejers mer kända låtar.
– Jo men jag hoppas inte ”Brustna Hjärtans Patrull” ska behöva rycka ut.
– Nej men en scout är alltid redo, alltid till er tjänst. Och du, fan vad kul, jag är skitglad för din skull.
– Tack, godnatt.

Jag satt i fönstret vid mitt skåp när hon kom. När hennes kompisar såg mig viskade de något och höll sig undan. Jag kunde se att hon var väl så nervös där hon gick med handen längs raden fram till sitt skåp.
– Hej, och god morgon, sa jag när hon kom fram.
– Hej och tack för igår.
Hon låste upp sitt skåp och jag hoppade ner från fönsterbrädan. När hennes skåpdörr stod helt öppen kunde ingen se när jag rörde vid hennes hand. Då log hon sådär innerligt varmt och våra händer trycktes hårt.
– Tack själv, det var väldigt fint. Måste vi vänta ända till helgen? Frågade jag.
– Det vore väl slöseri med tid? Måste du hem först efter skolan?
– Inte alls, vi kan ses när du slutar.

Murres klassiska arm om axlarna och långsamma skakningar fram och tillbaka igen.
– Ni är faktiskt jävligt snygga ihop. Och kolla på henne, hon ser nästan lika fånigt lycklig ut som du.
– Ta dig i brasan, jag är cool och oberörd.
– Ja självklart, förlåt jag glömde.
Leila gick där borta lika omgiven av sina väninnor som jag av mina vänner och man kunde se att det tisslades och fnissades en hel del även på det här långa avståndet innan de försvann runt ett hörn in i en annan korridor. Det hoppade små grodor och sprattlade små fiskar i magtrakten.
”Soft is med Nøtte strø” igen.

– Sluta le för helvete, företagsekonomi är inte kul!
Murre teaterviskade i klassrummet snett bakom mig och kastade en penna som träffade mig på axeln. En stund senare kom ett pappersflygplan seglande och landade på min bänk. När jag vecklade upp det hade han ritat ett mönster av punkter som om han försökte imitera punktskrift omgivet av ett hjärta. Jag log och pekade finger.

Vi möttes vid skåpen när dagen var slut. Det var konstigt på ett bra sätt att säga hejdå till mina vänner och gå tillsammans ut ur skolan. Det kändes efter en stund konstigt på ett mindre bra sätt att gå sådär arm vid arm som en som ledsagar någon som inte ser istället för med någon man tycker om. Min hand sökte försiktigt hennes, våra fingrar flätades snabbt samman precis som igår. Vi båda drog som ett extra andetag och vi tryckte varandras händer hårt.
– Här bor jag. Vill du se? Säger man så förresten? Frågade jag.
– Det är inte lika varmt ute idag. Ja visst säger man så, skulle låta knasigt annars.
Jag visade runt i min 1:a på 42 kvadratmeter.
– hur ska jag visa? Toan är i alla fall direkt till höger, köket rakt fram och rummet till vänster. Från köket kommer man också in i rummet om man vill, men där har jag stängt dörren och har en byrå för. I köket är kyl och en bänk på vänster sida och sedan kommer dörren in till rummet. Rakt fram finns ett köksbord och längs höger sida finns spis och diskbänk. Här inne i rummet finns en sovalkov till vänster, stereo och skrivbord rakt fram och soffa och bord och en balkong till höger.
– Det var inte så svårt. Är det större kan man rita i handen, som en enkel karta så blir det lättare att få en bild. Vad har du på väggarna? Det är bra akustik här inne.
Jag tog hennes ena hand och låtsades rita samtidigt som jag böjde mig fram mot hennes mun. Hon måste ha känt av min närhet, särade läpparna och drog efter andan som en liten flämtning.
– Ett tjockt draperi för sängen och mattor på golvet. Det är nog det som gör att det inte ekar. På väggarna har jag mina gitarrer, tre stycken rakt fram i ansiktshöjd. Till höger en stor tavla med ett undervattensfotografi av en späckhuggare som en dykkompis tagit.
– Åh vad häftigt. Dyker du också?
– Ja jag och Mankan dyker en del.

Vi gick hand i hand bort till soffan där jag drog ner henne i mitt knä.
– Så du har egen lägenhet redan? frågade hon.
– Ja, jag var sista barnet hemma i stora villan så mina föräldrar ville sälja och flytta in till stan. Jag ville gå klart skolan och slippa byta.
– Är det inte dyrt?
– Pappa betalar du vet.
Jag skämdes lite över mitt skämt när jag såg hennes ansträngda leende. Många av oss här ute var åtminstone övre medelklass och mina föräldrar hade aldrig behövt vända på slantarna för att få dem att räcka till.
– Allvarligt, fortsatte jag för att släta över. Jag jobbar på helgerna och ett arv efter farfar stöttar upp lite. Det är billig hyra och sedan försöker jag leva snålt.
– Skönt med eget ändå. Det måste du vara ganska ensam om och gå i andra ring.
– Ja och med tre minuters gångväg till skolan. Fast jag lyckas ändå alltid komma försent.

Vi tystnade, som om orden tog slut och blygseln tog över. Vi hade pladdrat på om obetydliga saker för att skjuta på det vi helst ville komma fram till. Blygt rörde sig hennes läppar över min kind, liksom letade efter munnen. Jag kände värmen och doften från hennes andetag. När vi äntligen kysste varandra igen släppte mycket av blygseln.

Händer började röra sig över varandras kroppar. Min ena hand vilade mot hennes bakhuvud, med fingrarna i hennes mörka, långa, tjocka hår. Min andra hand vandrade ner över hennes sida, ut över ena bröstet och ner över magen och ut över höften. Jag kom på mig själv med att blunda. Även om det kändes som om vi hade ögonkontakt förstod jag att hon inte såg mig. Då ville jag göra som hon, bara känna, lukta och smaka. Hennes händer rörde sig över mitt hår, mina axlar, armarna, ner över min kropp, in under min tröja mot min bara, hud som blivit hyperkänslig.

Mina händer sökte sig in under hennes tröja, över den mjuka huden upp till hennes BH-band. När mina fingrar fumlade med hakarna försökte jag se och känna om det fanns någon tvekan hos henne, men kunde inte märka av någon. Hennes händer började dra upp min tröja. Då öppnade jag hennes BH och ryggen blev bar.
– Kom, viskade jag.
Vi reste oss ur soffan och gick hand i hand dem få stegen till min säng. Sovalkoven var täckt av ett tjockt draperi som mer var för akustiken än avskildhet. Stående bredvid sängen tog jag av hennes tröja och den lösa BHn. Först då, där med bara överkroppar stoppade hon mina händer som ville fortsätta klä av.
– Du måste mena det, du får inte leka med mig.
Hon stod så nära med sin hud mot min och hennes mun så otroligt nära min. Jag blev lite ställd, berörd, varm. Jag la mina armar om henne, hennes varma mörka hud mot min ljusa, de toppiga fina brösten mot min bröstkorg. Jag kysste henne länge, pussade över kinden mot ena örat.
– Jag tycker så mycket om dig, jag leker inte med dig. Vågar du tro och lita på det kommer du förstå det.
När jag åter kysste henne på munnen var hon öppen igen. Vi klädde blygt av varandra.

Vi kröp ner nakna tätt tillsammans under mitt tjocka täcke. Vi låg på sidan, kysstes, min hand smekte över hennes rygg och rumpa. Jag märkte hur hon försiktigt markerade genom att hålla sitt underliv undan från mitt stånd. Jag förstod, jag hade inte alls varit beredd på det här och var inte förberedd med skydd. Hon förstod när jag vred mig lite så mitt kön låg mot hennes lår istället för mellan hennes ben och kom åter helt nära.
– Jag har inget skydd, viskade hon.
– Inte jag heller, men det är fint såhär också, eller hur?
– Men jag vill, fnissade hon.
– Mm ganska mycket, log jag och pussade henne på munnen.
Våra tungor virvlade och händer utforskade varandra. Hennes bröst i min kupade hand och hennes styva bröstvårta i min handflata som svarade på mina mjuka rörelser. Prövande lät jag fingrarna rita mönster ner över hennes mage ner till hennes mjuka könshår. Hon andades häftigt och lät benen glida mer isär när fingrarna fortsatte ner in mellan hennes ben. Ett svagt gny kom från henne när fingrarna hittade in i henne. Jag kysste mig ner över halsen mot ena bröstet, tog bröstvårtan i munnen och lät tungan cirkla, smeka och virvla om vart annat. När hon kom ryckte hela kroppen som av spasmer och hon kved högt med munnen mot min hals.

En kort stund låg hon stilla på min arm och kippade efter andan. Blygt gled hennes hand ner över min mage och slöts runt min stenhårda lem. Upplevelsen att få smeka henne till orgasm var så stark att jag själv var mycket nära att komma och det förstärktes tiofalt av att känna en annans mjuka hand. Jag tog bort min hand mellan hennes ben och på väg upp lättade jag hennes grepp något om min lem. Sedan kupade jag handen om hennes bröst och lät henne runka mig. Mina läppar över hennes panna, ögon, ena kind och till slut hennes mun. Känslan av att kyssa henne, bröstet som fyllde upp handen och någon som runkade så här skönt skulle få mig att komma fort. Med ett stön mot hennes halvöppna läppar sprutade jag min sperma över hennes hand och upp över min mage.

en lång stund låg vi bara stilla och njöt av varandras närhet.
– Jag ska bara gå på toa, viskade hon.
– Hittar du eller ska jag följa dig?
– jag hittar tror jag.
Hon fnissade och reste sig ur sängen. Hon måste ha ett bra bildminne, för hon gick mot dörröppningen ut till hallen, följde väggen med ena handen fram till toadörren. Själv skulle jag varit vilsen i motsvarande situation även om min lägenhet inte var så stor. Men, hon hade aningen mer vana.

Tillbaka i sängen drog jag ner henne under täcket. Hennes hud hade hunnit bli lite sval och händerna luktade svagt av min tvål.
– Förlåt jag kladdade ner dig lite.
– Det gör inget, det var fint. gjorde jag rätt?
Jag pussade henne på munnen som svar. Sedan låg vi länge bredvid varandra, jag på rygg med henne på min arm. Långsamt gled hennes hand över mitt hår och ansikte, följde pannans, ögonens, näsans och munnens linjer för att sedan fortsätta ner över bröstkorgen och magen. Jag blundade och bara njöt.
– Sa ju det, fnissade hon.
– Vad?
– Att kommer man så här nära får man ju känna hur mycket man vill.
– Läste du mina tankar? Frågade jag och skrattade.
– Mm som en öppen bok. Ana uhibuk, sa hon med lite tystare röst.
– Vad betyder det?
Jag kände igen frasen från vår första långa promenad.
– Det betyder jag älskar dig, viskade hon och våra läppar möttes.

– Får jag låna telefonen? Jag måste bara ringa hem så de vet att jag lever.
Jag tog ner telefonen från väggen och gav den till henne. Någon svarade i andra änden och hon smattrade på arabiska. Dem enda ord jag kunde urskilja var ”klasskompis” och ”plugga”.
– Så himla kul när man blandar språk sådär, sa jag när hon lagt på.
– Det blir så, vet inte riktigt varför. En kombination av att befintliga ord inte finns eller blir fel i sammanhanget och är man invant tvåspråkig blir det nog ännu lättare. Som hemma i Libanon där man blandar franska och engelska hur som helst.

– Hur gör vi i skolan imorgon? Frågade hon mellan kyssarna.
– Hur vill du att vi gör?
– Jag skäms inte.
– Det gör inte jag heller.
– Det skulle kanske bli konstigt att låtsas som ingenting efter det här, viskade hon och kröp närmare. Oj, förlåt allt mitt hår.
Hon skakade undan håret som föll ner över mitt ansikte när vi kysstes.
– No, no, cover me, jag tycker om det.
– Undrar vad våra kompisar ska säga? Hon fnissade. Fast de har redan sett såklart.
– Jodå Murre vet redan, han vet allt.
– Verkligen allt?
Hon använde sin mest sensuella röst och lät tungan glida längs mina läppar.
– Ok inte precis exakt allt. Men förlåt en kanske dum eller ofin fråga, men din familj?
– Du menar vad de skulle tycka?
– Ja precis.
– Tänker du på religion så tillhör vi per definition den muslimska delen av befolkningen men vi är inte aktivt troende. Och du?
– Nej jag är inte troende alls faktiskt. Ja förutom på oss två då.
Mina fingertoppar gled från hennes midja upp längs sidan och kittlade alldeles lagom.

Jag är en blyg och feg mes. När jag gick in genom dörrarna i skolan dagen efter hade jag puls. Det var idag vårt förhållande skulle bli känt i hela skolan. Det var ingen uppvisning, det var bara så det fungerade. Alla visste vem som var tillsammans med vem och det skulle komma kommentarer och jag skulle rodna, så var det bara. Men precis som vi sagt till varandra igår, att låtsas som ingenting skulle också vara ett dåligt alternativ. Man vill vara nära den man känner kärlek för och jo, visst fanns kanske en liten del som handlade om att visa upp sin flick- eller pojkvän för varandra. Det var väl så tonåringar fungerade. Men det var inte därför hjärtat slog så hårt nu.

Jag undrade också plötsligt om det skulle komma kommentarer på att jag var tillsammans med en blind tjej. Det störde mig att jag ens funderade på det. Det hade inte något med egna tankar att göra, utan bara vad andra skulle tycka och tänka. Det var nästan värre eftersom jag alltid försökte ge fullständigt fan i just det. Hon var garanterat smartare än jag, hade helt säkert högre betyg och därtill vacker som en saga med sin mörka hy, mörka, långa, tjocka hår och mörka ögon.
– Fan John-John, du ser sjuk ut, skrattade Murre.
– Lite nervös bara.
– Ähhh ni är skitsnygga ihop och hon är stormkär, det ser jag ända härifrån.
Jo, där borta i skåphallen stod hon med sina två väninnor. Jag kom bakifrån helt nära och la mina armar runt henne och dränkte mitt ansikte i hennes fantastiska hår som luktade balsam och frisk utomhusluft. Hon vände sig genast om.
– Hej, går du ofta hit? Viskade hon.
– Kommer göra det extremt ofta framöver.
– Vad ler du åt? Frågade hon efter vår långa kyss.
– Känner du att jag ler?
– Ja, på munnen, sa hon och pussades igen.
– Våra kompisar, står där och ser ut som om de inte tittar.
– Är det jobbigt?
– Inte det minsta. Sen, när du går till din lektion blir det jobbigt en stund.
Jag viskade i hennes öra, vi stod tryckta mot raden av skåp och jag ville bara drunkna i dem där kyssarna.
– Men vi ses ju snart igen.

En lördag alldeles i början av höstterminen på tredje året repade vi som vi ofta gjorde i Murres garage. Målet var att uppträda på en eller flera studentfester i vår och vi började låta riktigt bra.
– Kommer Leila ikväll på grillfesten? Frågade Murre medan vi packade ihop efter repetitionen.
– Ja hon kommer.
– Jag har fixat kyckling och lamm. Det är det fler som vill ha, men har hon något emot att vi grillar fläskkött på samma grill?
– Jag frågade och det är helt okej. Hon kan till och med äta fläskkött i undantagsfall men föredrar annat.
– Förlåt en kanske dum fråga, men hur är det att vara ihop med en blind tjej?
Stalle rodnade av sin fråga.
– Ja Stalle, det var fan det dummaste jag hört, flinade Anders och slog honom vänskapligt på överarmen.
– Ingen fara. Det är — det är väl egentligen inget speciellt med det.
– Jag menar, hon behöver ju gå med dig när hon inte hittar och så.
– Vad Stalle egentligen undrar, flinade Anders, är om det är bättre sex.
– För att hon är blind menar du?
– Ja, det sägs ju att blinda är grymma i sängen.
– Det var inte alls det jag undrade, men nu när frågan ändå är ställd.
– Hon är i alla fall sjukt snygg, sa Murre. Klart med i skolans topp 10.

Jag funderade en stund. Jag ville verkligen ge ett seriöst svar även om jag blev lite generad att prata om så intima saker. Även med mina bästa vänner.
– Jag tror inte det. Kanske lite att det första flörtandet på avstånd försvinner eller får ersättas mer med ord och att det kanske tas igen sen när man kommer nära. Hon är i alla fall extremt fysisk och det kanske är någon sorts kompensation att röra varandra på alla möjliga sätt när man inte kan se. Och jag klagar verkligen inte.
– Men — kan hon laga mat trots att hon inte ser? Frågade Stalle.
– Du suger ju på att laga mat trots att du ser, skämtade Mankan vidare.
– Hon är grym på libanesiskt käk. Det är som med allt annat, man använder andra lösningar och sinnen. Själv kan jag ju misslyckas med tevatten.

Det var februari och ute var det vinter. Vi vaknade till en sådan där vacker morgon utanför fönstret som det nästan bara kan vara i februari. Jag beskrev solen och den gnistrande snön för Leila som låg på min arm. Jag tyckte alltid det var så konstigt. Hela hösten var så mörk och grå och jag tyckte aldrig att jag hörde några fåglar. Men varje gång nyårsdagen grydde kvittrade fåglar som om de vaknat just då och nu när solen sken kvittrade de som galna i träden utanför mitt fönster.

Det var den här våren vi skulle ta studenten och de första inbjudningarna till studentskivor hade redan börjat komma.
– Älskling, jag har bestämt mig. Jag kommer att åka med ”Up With People” i sommar.
Leila avbröt mina behagliga tankar om decemberfåglar och bakfylla efter vilda studentfester. Stora sjok av isflak kom drivande inuti och jag började plötsligt frysa.
– Så du har bestämt dig nu? Hur blir det med oss?
– Jag skulle önska vi kunde fortsätta vara tillsammans, viskade hon och kröp närmare.
– Det är väldigt lång tid. Du är borta nästan ett helt år.
– Jo men jag kommer hem över jul och under vår resa kommer vi vara åtminstone både i Sverige och Danmark och då kan vi helt säkert ses.

Vi låg tysta en stund och bara höll om varandra. Leila hade länge haft som plan att resa med ”Up With People” som var en organisation för ungdomar som reste runt i världen för att volontärarbeta, uppträda och lära sig leva och verka i en mångkulturell grupp i olika länder. Det hade varit så avlägset i en framtid som inte riktigt gick att överskåda, men nu var det mer påtagligt och nära. Om bara fyra månader skulle vi ta studenten och i mitten av juli skulle hon i så fall resa bort, mycket långt bort och under lång tid. Men jag hade på något sätt ändå vetat att hon skulle åka ända sedan hon börjat prata om resan. Hon var sådan, hon älskade andra människor och ville ut i världen innan det stora livet kanske tvingade henne att slå sig ner någonstans. Hon ville också bevisa för sig själv och andra att hennes blindhet inte kunde stoppa henne från att leva ut sina drömmar, något jag beundrade henne för.

Men nu och här där vi låg kände jag mig mer egoistisk. Det var som en deja vu, jag hade varit med om det här förut. För bara knappt tre år sedan, mellan högstadiet och gymnasiet upplevde jag min lyckligaste sommar dittills i livet när jag mötte Jennie en midsommar ute i min skärgårdsidyll. Den var så het och intensiv tills jag vinkade av henne på centralstationen när hon for till Lund för att plugga. Jag hade inte sett henne sedan dess. Vi hade skrivit några brev och pratat lite i telefon, men sedan hade det som väntat runnit ut i sanden. Jag tänkte kanske inte på Jennie precis varje dag, men det gick inte en vecka utan att hon fanns i mina tankar. Hennes själ var liksom inristad i min hud. Hon råkade ibland klösa mig blodig när vi älskade och det var som om märkena efter hennes naglar fanns kvar i mitt skinn trots att ärren läkt för länge sedan. Nu var det på väg att hända igen.

Tårarna rann stilla. Det tog en stund innan Leila märkte det. Vi kysstes och kröp närmare varandra och hennes långa mörka hår blev vått.
– ”Den som älskar dig mycket kommer få dig att gråta”, viskade jag på arabiska i hennes öra.
Det gamla arabiska ordspråket var en av många fraser hon lärt mig.
– ”Tid och avstånd släcker liten kärlek, men gör stor kärlek större”, viskade hon tillbaka på svenska.
Jag sa inget, men tänkte att vår kärlek nog inte kommer klara det. Antingen för att den inte skulle visa sig vara tillräckligt stark eller för att den som kom på ordspråket helt enkelt hade fel.

I juni tog vi studenten med buller och bong. Veckan efter satt jag i sängen med min studentmössa och försökte göra ren den från det värsta. Hela mössans insida var full med klotter bestående av olika hälsningar vänner och lärare hade skrivit. Störst och i mitten såg jag min älskade syster Tess fina handstil:
”JAG TOG DEN FÖRST!”
Hade hon skrivit. Skrattande hade hon menat både min oskuld och den första hälsningen i mössan. Det där med oskulden var inte riktigt sant, det visste hon så klart. På rad hade sedan min svenskalärare skrivit:
”vad du än gör, bli aldrig författare!”
Min lärare i företagsekonomi skrev:
”vad du än gör, bli aldrig företagsledare!”
Och min samhällslärare hade skrivit:
”vad du än gör, bli aldrig politiker!”

Det hade börjat som en kul grej när lärarna stod på rad och vi elever gick och tog i hand och tackade för de här tre åren. Då hade en lärare på skoj sagt så där och då hade det fortsatt och sedan förevigats i min studentmössa. Det skulle bli ett varmt minne.

Men jag kunde inte påstå att jag kände mig så värst glad. Det hade varit som att slå om en strömbrytare. Plötsligt var alla borta. Några hade fått jobb direkt och andra gav sig iväg till sommarställen eller ut på resor. Det var egentligen som vilket sommarlov som helst, bara med den skillnaden att vi inte skulle ses igen i höst. Jag skulle tappa kontakten med nästan alla. Och bara om en dryg månad skulle Leila försvinna. Hon låg naken bredvid mig i sängen och sov fortfarande medan jag putsade på min mössa. Täcket hade åkt ner till midjan och blottade hennes mörka, släta hud och de lagom stora brösten, det långa, mörka håret över kudden. Jag skulle sakna henne på flera sätt. Försiktigt böjde jag mig ner och kysste henne mjukt för att väcka henne. Vi skulle åtminstone njuta av varandra maximalt den tid vi hade kvar. Ingen vet ändå vad som sker sedan.

Delar i serienKärleken är blind #2 – Massage i mörker >>

Kärleken är blind
3

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier