Är svartsjuka verkligen omognad?

[Plutten]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Jag har funderat en del över de senaste årens explosion av öppna förhållanden, swingers och liknande relationsformer. Kanske är det bara jag som börjar bli äldre, men jag har aldrig riktigt förstått lockelsen i att dela min partner med andra. Jag lånar knappt ut mina verktyg till grannen — mest för att jag inte vet om jag får tillbaka dem, eller i vilket skick.

Och ja, innan någon påpekar det: jag förstår skillnaden mellan öppna förhållanden, poly, swingers osv. Jag vet också att det bygger på samtycke och frivillighet. Jag är dessutom ganska “pro-sex” i grunden — vuxna människor får göra precis vad de vill så länge allt är lagligt och alla är med på det. Jag moraliserar egentligen inte över det.

Men det jag funderar över är något annat.

Ett argument man ofta hör är att man ska vara emotionellt “mogen” eller trygg i sig själv för att kunna låta sin partner ha sex med andra. Och visst, människor fungerar olika. Men jag kan samtidigt känna att det ibland nästan blivit en statusgrej att framstå som helt fri från svartsjuka eller behov av exklusivitet.

Personligen ser jag inte det som omognad att vilja ha något som bara är “vårt”. För mig är trygghet, lojalitet och känslan av att vara vald av någon en ganska stor del av kärlek och relationer.

Det som också fascinerar mig är varför den här typen av relationer blivit så mycket vanligare och mer synliga. Är det bara ökad frihet och öppenhet? Eller speglar det något större i samhället?

Vi lever trots allt i en tid där mycket handlar om individualism, ständig bekräftelse och att maximera upplevelser. Ibland undrar jag om det gör det svårare att bygga långsiktig stabilitet och starka kärn-relationer. Och då kommer tanken: om människor inte längre har samma trygga punkt i tillvaron — familj, partner, stabilitet — blir vi då också lättare att påverka, konsumera och styra?

Jag säger inte att det är en konspiration eller att öppna relationer är “fel”. Utan är genuint nyfiken på hur andra tänker kring det här.

Är utvecklingen ett tecken på emotionell frihet och mognad? Eller håller vi på att förändra synen på relationer på ett sätt som kanske också gör oss mer rotlösa?

//Plutten

[John]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Åh jag får så mycket tankar av det här. Till att börja med är jag nog som du, monogam i grunden, att en stor del av förhållandet är just tvåsamheten och tryggheten. Men efter ganska precis trettio år med samma fru så vet jag också att det inte alltid är så enkelt. Jag har själv haft äventyr genom åren men skulle aldrig acceptera om min partner gjorde detsamma. Har en massa tankar om det också men kanske i senare kommentar.

Jag tror absolut att det beror på både att det är lite trendigt men också speglar något mycket större i samhället. Jag tror också det hänger ihop med att allt färre unga skaffar barn. Väldigt mycket tror jag beror på sociala medier, att den bild vi får av förhållanden kan bli ganska påverkad. Men något jag själv också funderat på är just det här med vardagen som ofta kommer väl så fort i många relationer. Visst, tryggheten och kärlek förändras med åren och ser inte likadan ut som när man är nykär, kåt och glad. Samtidigt så tycks så många ha en så stor obalans i vilka behov man har och jag har absolut funderat på meningen med allt när man bara blir som goda vänner som delar tak och ekonomi och logistik. För många, inklusive mig finns den erotiska kärleken kvar starkt och är man då inte två om det så blir det stagnation och skilsmässor och otrohet (vilket vi ju har varit inne på i andra trådar).

Där någonstans tror jag sökandet uppstår efter alternativ till barn och samma partner år efter år.

Jag tror absolut att man kan älska, eller känna kärlek för flera. Men att man i flersamhet skulle hitta en perfekt balans där alla parter får det man behöver, inte känner sig undanskuffad, bortprioriterad etc är bokstavligen som en Pepsi i atlanten.

Jag kan känna lite som du säger, när man inte kan känna sig trygg i flersamhet så anses man nog vara en svagare och otryggare person med sämre självbild och självkänsla. Och vad som skulle krävas av mig för att jag skulle vara helt okej med att se eller veta att min partner just nu blir påsatt och hånglar med en annan vet jag inte, även om jag sökt efter svar inom mig själv. Tänker att jag borde hitta något eftersom jag är helt okej med att jag är med andras partners.

Lite fladdrigt och hmm ja lite utlämnande. Kanske kommer mer funderingar och hoppas många andra delar med sig.

[Komplex]

Rösta upp

1

Rösta ner

::

Det här är en mångfacetterad fråga som jag själv funderat på väldigt mycket. Att flersamhet blivit vanligare i samhället tror jag främst beror på att vi under åren blivit alltmer liberala. Idag värdesätter vi individens frihet i högre utsträckning än tidigare, vilket leder till att det inte känns lika viktigt att passa in i traditionella samhällsnormer.

Gällande relationer har samhället historiskt sett starkt betonat det monogama äktenskapet, kärnfamiljen och familjehemmet. Processen mot en mer liberal syn på relationer torde ha tagit fart i samband med att traditionella kristna värden fick allt mindre plats i samhället. Flersamhet har ju i och för sig alltid praktiserats i viss utsträckning genom alla tider, men det har varit starkt stigmatiserat. Tröskeln till att leva flersamt har dock oftast varit lägre hos dem som redan levt i andra normbrytande relationer, exempelvis inom HBTQ-communityt.

När etablissemanget började uppmärksamma HBTQ-personers utsatthet, kanske framför allt i samband med Priderörelsens frammarsch, tror jag att de första stegen mot en bredare acceptans för flersamhet togs. När samhället rörde sig i en progressiv riktning och normer började ifrågasättas, blev dessa alternativa sätt att relatera till varandra inte bara normaliserade utan även inspirerande för andra. Man började tala om en frigörelse från vad som tidigare ansetts vara det ”naturliga”.

Jag är övertygad om att människor har velat leva flersamt på olika nivåer även när det var förenat med starkt stigma. Risken att förlora familj, vänner och att bli marginaliserad har dock varit ett effektivt hinder. Därför ser vi en explosion nu, där folk öppet lever flersamt eller ägnar sig åt swingerslivet. Idag har vi möjligheten att göra det som våra mor- och farföräldrar samt tidigare generationer kanske egentligen ville, men aldrig vågade. I och med att självförverkligande har ett så högt värde i dagens samhälle blir drivkraften stark att få leva ut sina önskningar.

Detta leder mig till mina egna tankar om relationer. Jag tror att varje individs preferenser kring sexualitet och relationer är lika unika som människan själv – precis som vår smak när det gäller mat. Jag gillar exempelvis att äta pommes doppade i mjukglass med chokladsås, medan andra tycker att blotta tanken är vedervärdig. På samma sätt tycker jag det är eggande att se min partner njuta av sex med någon annan, medan andra inte alls ser poängen med det. Skillnaden från tiden före den liberala revolutionen är att jag kan få njuta av båda delarna utan att göra fel, och utan att samhället stämplar min livsstil som djupt omoralisk. Hade jag levt på mina mor- och farföräldrars tid hade jag behövt smyga med det. Det är inte ens särskilt sannolikt att frågan över huvud taget hade varit acceptabel att lyfta med en partner då.

Så vad leder detta till? Jag har kommit till slutsatsen och insikten att alla relationer är unika. Därför behöver man i varje enskild relation komma överens sinsemellan om vilka regler som gäller just där. Vissa trivs bäst med total monogami, andra med relationsanarki, medan den stora massan förmodligen hamnar någonstans på skalan däremellan. Dessutom kan behoven förändras över tid. Under vissa perioder kan det finnas behov av att vara mer monogama – som när man är extra sårbar vid en graviditet eller under en kris – medan man under andra perioder känner att man kan utöka friheterna. Det viktigaste är att man är överens, så att man motverkar svek och otrohet.

När det gäller just påståendet att det skulle vara en statusgrej som visar på ”frihet från svartsjuka” och ”hög emotionell mognad” – där köper jag det inte alls (I call bullshit). Det låter i mina öron som aktivistisk propaganda. Man försöker driva ett narrativ där det högsta värdet är att vara så extrem som möjligt inom en subkultur som nyligen fått rampljus (vilket flersamhet nu har). Det påminner mycket om HBTQ-rörelsens tidiga frigörelse, där bisexuella ibland dömdes för att de inte var ”fullt ut” gay, eller där heterosexuella under en period nästan devalverades eftersom ”alla egentligen är lite bisexuella”. Idag har vi ett mer moget förhållningssätt där homosexualitet är helt jämställt, men där heterosexualitet inte automatiskt likställs med att vara konservativ. Öppen flersamhet utanför HBTQ-världen är relativt nytt, och min hypotes är att den här rörelsen just nu genomgår exakt samma barnsjukdomar och mognadsprocess. Så småningom tror jag att folk kommer få ett mer avslappnat förhållningssätt och inse att det inte finns några allmängiltiga ideal för hur man gör flersamhet på ”rätt” sätt.

Så ha lite is i magen. Snart lär folk inte tycka att det är det minsta konstigt att du väljer att ha en relation på det sätt som känns rätt för dig, utan att för den sakens skull ifrågasätta din emotionella mognad.

[HoL]

Rösta upp

1

Rösta ner

::

Spännande diskussion. Uppskattar verkligen tonläget och viljan att diskutera seriöst.

Jag tror inte att den här typen av relationer har ökat, tvärtom. Kanske är det så att vi periodvis är mer öppna med att vi har älskare och älskarinnor, swingar lite och så. Sen har det säkert med klass att göra – därav att vi får intrycket av att det är mer ”moget” eller ”modernt”. Det är lättare att ta med resesekreteraren hotellet än att smyga in på toaletten mellan jobbet och dagishämtningen.

I boken ”Kärlek i hatets tid” skriver Florian Illies om konstnärer av olika slag som helt öppet har älskare och älskarinnor och detta är ju under 30-talet i huvudsak i Tyskland.

När det gäller det där med svartsjuka så finns det inget rätt eller fel i vad man ska känna. Jag har sett min fru med andra män vid en hel del tillfällen och oftast njutit av det. Men då ska man komma ihåg att vi haft en gemensam fantasi och bestämt oss att gå vidare med den. Den extra mannen är, för att uttrycka mig lite överdrivet, inte hennes älskare utan vår gemensamma sexleksak.
Men jag ska vara ärlig, ibland har svartsjukan kommit över mig när jag sett ömma kyssar och heta blickar men då måste jag bita ihop för att fullfölja det vi kommit överens om.
Vi har dock aldrig haft ombytta roller. Vi har diskuterat det men ingen av oss var riktigt sugna på det.

Så sammanfattningsvis. Man är inte omogen för att man vill ha sin älskade för sig själv.

[John]

Rösta upp

1

Rösta ner

::

Jag hade en flickvän efter gymnasietiden. Hon bodde i Stockholm och pluggade i värmland där hon delade lägenhet med en annan student. Hennes villkor var att få ha oss båda, honom när hon var där och mig när hon var hemma på helgerna. Vi killar kände inte varandra direkt men kände till varandra genom vänner. Jag tror ingen av oss direkt gillade att dela henne men det var liksom det som gällde från start och det var hon tydlig med och då hade alla liksom valet att acceptera det eller inte. Även jag hade andra under veckorna vilket hon kände till och var okej med.

Jag tänkte på honom ibland när hon och jag var tillsammans och inte helt utan njutning att tänka på det. Det var mer som en fascination att hon hade oss båda, kanske hade legat med honom samma morgon och sedan med mig på kvällen.

Sedan flyttade hon till västkusten, gifte sig med en annan man och dumpade oss båda två. 🙂

[Komplex]

Rösta upp

1

Rösta ner

::

Känner verkligen igen det du beskriver kring tankarna i samband med att ni var tillsammans. Det var ungefär så det gick till när jag upptäckte min fäbless för utlåning. I ditt fall finner jag dock det lite ironiskt att hon övergick till monogami efter flytten till västkusten.

[John]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Jag vet inte om hon lever monogamt idag då vi bara ser varandra på Facebook. Kanske var hon öppen för flersamhet just i den situationen då hon vistades på två orter och som en väldigt erotisk varelse likt mig hade svårt att leva utan en partner i perioder. Eller så fångades hon bara in av konventioner och började leva som man förväntas när hon gifte sig , eller så har hon äventyr vid sidan av fortfarande. Inte utan att man är lite nyfiken. 🙂

[Plutten]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

@John, hade en KK som gjorde ungefär samma resa, dock inte västkusten 🙂

[apolamvano]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Jag har en synpunkt. Det går nästan mode i attityd till detta. I en tidning hade man jämfört frågor till spalter om sex och samlevnad i tidningar. Nu och från förr. En uppenbart ung man hade skrivit att hans flickvän inte vill att han har sex med andra tjejer. Än hon. Svaret från ”experten” var att hans flickvän inte kommit lika långt i sin sexualitet. En sak känner man igen och det är ”expertens önskan att verka fördomsfri. Och då slår det lätt över i smått bisart. De flesta uppfattar säkert att vara i en relation med någon innebär en önskan att ha den personen för sig själv. Och de flesta är medvetna om en mänsklighet där både män och kvinnor kan falla för frestelse. Lusten till någon…annan. Men jag svårt för det raljanta ”det är sånt som händer”. Som ursäktande.

[Nightcare]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Jag har ingen egen erfarenhet av detta, men ett par tankar.
Alla är vi ju som sagt olika. Men det kan nog vara så att många i sin tidiga sexualitet gärna testar runt och har många partners. Och då kanske det känns mer nära till hands att experimentera med trekanter och partnerbyte. Sedan är det naturligtvis många, förmodligen ännu fler, som bara är ute efter fasta förhållanden, ett i taget.
Sedan har vi ju perioden ”på andra sidan” så att säga. Där sexlivet gått i stå, och man kanske behöver lite extra krydda. Man kanske börjar med leksaker, rollspel, BDSM eller kanske just experimenterar med andra. Just för att få igång gnistan igen.
Ibland funkar det och ibland funkar det inte. Men som ni säger, alla måste vara överens om det.
Om det sedan går mode i det, det är ju egentligen svårt att säga, i ett ämne som man kanske sällan talar öppet om.

[Huldran]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Omognad? Nej, det tycker jag inte. Snarare att personen vill känna lite mera samhörighet med någon eller några andra än med en andra eller tredje part. Kärlek tycker jag kan vara ett passande ord men behöver inte vara just detta.

Ett öppet förhållande kan vara svårt att hantera. Svartsjukan är vanligt om/när den kommer in i bilden och förstör lätt det egentliga förhållandet. Varför då? Till exempel för att personerna tror eller anser att de är tillräckligt öppna för ett ha sådant förhållande, men är det inte. Instinkten att Du är min och jag är din är oftast alltför stark för att det skall fungera. Man kan kanske kalla det för ”äganderätten” till sin partner?

Det är inte alla män som kan låta sin fru eller nära kvinnliga partner utveckla ömhetsbetygelser med en annan man, även om de inte direkt ser det. Om mannen direkt ser det (till exempel, om kvinnan går i säng med en annan man), kan det uppstå en situation där den äkta mannen både blir väldigt negativ (rasande) men också så fascinerad av det han ser (positiv – exalterad), att han inte riktigt vet hur han skall hantera situationen. Vill vara med, trots att det i förväg inte var överenskommet. Dessutom, är det så att kvinnans älskare är en känd person för dem båda i stället för en helt okänd, kan också detta vara ett problem för den äkta mannens slutliga reaktion.

Vad beträffar kvinnan, om det är hon som ser sin man göra samma sak, kan det vara mera att hon ser den äkta mannens handling som ett kvalificerat svek mot henne och deras förhållande. Inte något, som hon blir speciellt upphetsad av att se.

Hur klarar då kvinnan respektive mannen av att veta att ens partner har eller kan ha ett förhållande utanför deras eget, privata förhållande (sambo eller äktenskap), om de har kommit överens om att ha ett öppet sådant? Trots allt är det något, vilket ofta kan ge funderingar över det normala.

T ex kvinnans funderingar: Vad gör han nu? Vem är hon hennes man träffar och ligger med? Hur ser hon ut? Är hon annorlunda än vad jag är i sängen? Bystens utseende hos älskarinnan är ofta något en äkta maka kan fundera över. Den är kanske större och snyggare. Hennes man har beskrivit den. Osv. Funderingar, som kan drabba bägge personerna i förhållandet.

Medan den äkta mannen kanske ser den hustruns tillfällige älskare som en konkurrent pga dennes sätt att uppträda på, annan fysik, muskler eller större grej mellan benen.

Ex:
En kvinna har redan under slutet av sina tonår och sedan ett antal år därefter haft ett vidlyftigt förhållande med många män men också med en del kvinnor. Så finner hon en man och ömsesidigt tycke uppstår. De flyttar ihop, kanske gifter sig. På grund av bägges intresse vill de ändå ha ett sk öppet förhållande och att kunna gå i säng med andra likasinnade, utan att den egentliga partnern är närvarade.

I detta fall kan det för kvinnan vara mindre svårt att göra, att träffa andra män och kvinnor att gå i säng med, då hon redan som yngre varit van vid just detta.

Hon är mer ”vidsynt” till att byta partner, även efter att hon längre fram i livet flyttat ihop och kanske gift sig med den för henne specielle mannen. Hon ser det inte så allvarligt att då och då tillfälligtvis byta partner eller att ”bli utlånad” eftersom hon gillar det själv. Hon vet att hon normalt bor och lever ihop med sin egentliga partner och de två har det bra och litar på varandra. De tillfälliga utsvävningarna betraktar hon endast som just tillfälliga avbrott av något slag. Eller utflykter efter en fest, ett tillfälligt nöje på några dagar under en semester eller arbetsresa osv.

Ser hennes man eller stadigvarande partner det på samma sätt, går det att berätta om vad som skett, att samtala om och utbyta erfarenheter av.
”Du skulle sett hans fina manér. Speciellt när han slickade mig. Han var nästan som en hund. Men du är härligare att älska med!”

Finns det tendenser till svartsjuka från hennes partner eller äkta man då, är det troligen mer att betrakta som en form av avundsjuka från honom, för att han inte fått vara med om samma äventyr eller vad det nu varit.

Är det så att mannen däremot inte vill vara öppen med att han då och då gjort samma sak eller något liknande, uppstår av naturliga skäl ett snett förhållande. Då kvinnan mera kommer att se sin mans äventyr som ett svek eller något hon inte har full vetskap eller kunskap om. Kanske hon börjar fundera över om den äkta mannen har funnit någon annan, som han bättre trivs med.

Men… Varför vill paret egentligen ha detta öppna förhållande, kan man fråga?
Efter att paret flyttat ihop och kanske gift sig, fortsätter mannen med sin typ av arbete, vilket kan betyder att han veckovis är på resa eller som tekniker och tidvis arbetar på annan ort eller utomlands. En vecka, två eller tre? Kvinnan är ensam hemma i deras gemensamma bostad. De gemensamma vännerna är snart förbrukade och dessa brukar man normalt inte gå i säng med. Om man nu inte är lagd åt det hållet och kan det? Har kvinnan då den tidigare erfarenheten jag beskrivit ovan, är det lätt för henne att kanske återgå till att träffa tidigare bekanta och hamna mellan främmande lakanen på nytt. Inte lika ofta men ibland. Dessutom har vi alla ett behov, mer eller mindre, oavsett ålder. Samma sak gäller för mannen.

Ja, detta var mitt inlägg i debatten om att leva tillsammans som par men ändå i ett öppet och fritt förhållande. Sedan kan det skifta i sätt att vara. Ibland som swingers, privata parbyten eller som ovan beskrivet.

Ps. Ett av de absolut viktigaste sättet att förhålla sig till varandra i ett förhållande beskrivet ovan, oavsett vad vi kallar sättet att leva, är att tala med varandra — ofta! Kommunicera med varandra, vara informativ. Aldrig säga att ”det inte gick att komma fram på telefonen, gick inte att få fram information, att jag blev tre dagar försenad. Skylla på att du inte svarade. Att det inte var något märkvärdigt som hände, inget att tala om.

Frågar den ena partnern, skall den andra svara och berätta. Annars fungerar inte ett sådant förhållande, hur mycket man än säger att just den händelsen var ett misstag och att det aldrig mera kommer att hända igen. Att be om ursäkt eller förlåt gäller endast för en gång, sedan är möjligheten förbrukad har jag lärt mig! DS.
På gensyn, //Huldran.

[Författare]

Inlägg