Forumsvar skapade
-
Skönt att höra att vi är ganska överens. Det är förstås i regel en välmenad kommentar som visar att novellen lämnat läsaren med mersmak. Men samtidigt kan jag störa mig en aning som författare, och känna att en läsare som ber om en fortsättning inte förstår mitt skapande.
Jag vill dra en parallell med en så smal referens att den kanske bara förvirrar. Den japanska tecknade filmstudien Ghibli (som gjort t.ex. ”Spirited away” och ”Min granne Totoro”, samt ”Det levande slottet” som vår kära Calcifer tagit sitt namn ifrån), jämfört med amerikanska Disney.
Disney har en ovana att göra uppföljare till deras mest lyckade filmer. Riktigt bedrövliga uppföljare. Uppföljare som är så kassa att de nästan förstör upplevelsen av ettan.
Ghibli gör aldrig uppföljare.
Det finns en intressant iakttagelse som egentligen inte hör hit, att Disney-filmer ofta handlar om att besegra nåt slags skurk/fiende och följer en väldigt klassisk Hollywood-dramaturgi. I jämförelse har Ghibli-filmer i princip aldrig någon huvudfiende, där alltid löser sig bara fienden besegras, utan filmerna börjar och slutar ofta i samma vardag. Vi får inte veta om Totoro-tjejernas mamma blir frisk, vi får inte veta om Spirited-Away-Chihiro kommer trivas i sitt nya hem, osv. Och just denna vardag gör att man vill ha mer, uppleva mer av karaktärerna och världen de lever, få veta hur de har det. Men i Disney-filmerna är allting färdigt och frid och fröjd, när lejonet Scar, havshäxan Ursula, Paris-domaren Frollo, osv, väl är besegrade. Det behövs ingen fortsättning, utan historien är slut – Och ändå är det just Disney som alltid ska tvinga fram en tvåa.
Det ger mig känslan att Disney-filmer är mer av en kommersiell produkt, medan Ghibli-filmer är ett konstverk. Filmskaparna på Ghibli har haft en idé, en berättelse de vill förmedla, gör en film om det och sen är de färdiga. Älskar man filmen får man se om den. Om Da Vinci hade målat en Mona Lisa 2, så hade den förmodligen inte blivit lika bra som ettan, och kanske till och med förstört något av original-Mona Lisas magi och mystik. När Ghibli-filmskaparnas berättelse är berättad, så är den slut. Att tvinga in en ny intrig i samma format kommer inte bli bra, det förstår de.
Det händer att jag skriver uppföljare, men oftast är de planerade i förväg. De är en del av grundidén, men något i berättarformatet gör att de helst ska publiceras i flera delar. Lite som att Sagan om Ringen, Harry Potter och Star Wars är menade att ha uppföljare redan från början.
Det är naturligt att vilja ha mer av en film, bok eller novell när den är slut. Men som konstform är den slut. Det är meningen att man ska vilja leva kvar i känslan, att man ska undra hur det kommer fortsätta gå för paret som äntligen hittat varandra i en erotisk novell. Men det betyder inte att man måste klämma fram en Pocahontas 2. Särskilt inte när vi inte tjänar pengar på det 🙂
Jag tycker detta var en uppfriskande kommentar. Vi ska inte börja låtsas som att poängen med att skriva är att få en massa kommentarer.
Jag är lite mer förtjust i statisk än Nightcare, och jag vet om att antal reaktioner här (gilla, kommentar, favorit) är högre i snitt per visning än på alla andra sidor jag varit aktiv. Men jag anar en liten nedgång i antal kommentarer senare månaden/-erna. Jag antar och hoppas att det är naturligt med att trenden går lite upp och ner över tid.
Det kan vara värt att fundera på hur man kan påminna vanliga läsare om att lämna kommentarer när man har något att säga, att det är betydelsefullt för författarna och hjälper dem att få lust att skriva mer.
Men samtidigt ska vi inte inbilla oss att Erotopia är något annat än verklighetens sida. Vi kan inte designa sidan till att bli en ultimat plattform i alla avseenden, med tiotals kommentarer på alla noveller, varje novell håller lysande kvalitet och spridningen mellan kategorierna är perfekt fördelad. Den drömbilden kommer vi aldrig nog och vi ska inte låta oss nedslås och glömma bort vilket fint community vi har här.
Det är jättetrist när man inte får mottagandet man hoppats på, på en novell. Plötsligt kan man börja undra om man är helt värdelös. Men när man brutit ihop och kommit igen får man fundera på vad man kan göra bättre till nästa gång. Vilken sorts noveller man skriver brukar få mest reaktioner och vad har de minst lyckade gemensamt? Även brist på kommentarer kan vara en signal om hur man kan utvecklas som författare. Är man angelägen om att få kommentarer får man leta efter vidare efter byggstenarna som uppnår detta.
Han är en lycklig man den där John