Forumsvar skapade
-
FörfattareInlägg
-
::
Det är förstås väldigt olika från kvinna till kvinna. För vissa är storleken helt avgörande, för andra spelar den ingen roll och för ytterligare andra inverkar storleken snarare negativt. Exakt hur många som känner vad vet jag förstås inte, men det gjordes en undersökning för några år sen där kvinnor fick välja utifrån 3D-printade dildos vilken storlek de föredrog och genomsnittet var inte mycket större än genomsnittet av kukar i verkligheten (Ca 2 centimeter längre och 1 centimeter grövre i omkrets). Utifrån detta kan man nog dra slutsatsen att majoriteten av kvinnor INTE är supersize queens.
Erfarenheterna från mitt eget kärleksliv med min fru ger mig intrycket att storleken spelar mindre och mindre roll ju bättre jag blir på att tillfredsställa henne. Av alla faktorer som inverkar på hur bra det blir för henne så utgör själva penetrationen kanske 20%. Känsla, tålamod, kyssar, timing, finger- eller tung-färdighet, uppbyggnad, osv., osv. samspelar till de andra 80%-en.
Det finns så mycket att lära sig att bli bättre på att jag mer och mer känner att storleken gör detsamma. Visst kan den inverka, men det finns så mycket annat som inverkar mycket mer!
::Här kommer länken till Calcifers inlägg om inspiration och skrivprocessen. Hon skrev det innan forumet kom till, så forumtrådet är efterhandskonstruerad utifrån kommentarerna till inlägget, men det blev en väldigt intressant diskussion.
https://erotopia.se/forum/topic/inspiration-och-skrivprocesser-lat-oss-prata-om-det/
Var mina noveller börjar idémässigt är väldigt olika, men nån sorts frö börjar det med. Någon jag ser på stan, en replik i en film, eller något annat som ger mig en idé om hur två personer kan träffas. Fröet börjar gro i min fantasi och vissa frön får gro och växa fram till något större. Ibland handlar fröet om något som händer i sängen och då måste jag komma på en bakgrundsstory som passar, och ibland är det tvärtom. Vissa idéer fastnar i listan med uppslag, där de senare kan kombineras med andra, om det faller sig så att en bakgrundsstory och en fortsättning passar perfekt ihop, kompletterar varandra och löser varandras problem (som med ”Sista föreläsningen innan tentan” där ett månadstema blev lösningen på en novellidé som annars kändes för platt).
En sak jag märkt är att jag numera har ganska höga krav numera på att novellen ska ha en viss komplexitet. Det räcker inte med att jag har alla pusselbitar på plats från bakgrund och möte till klimax och avslutning, utan jag vill ha minst ett par lager av sammanvävda intriger, vändningar, psykologi, osv, för att vara nöjd. Det måste finnas ett djup, en eller två nivåer till att se på berättelsen från utöver dess huvudtråd.
Om jag till exempel vill ha en karaktärsbåge där en karaktär lär sig att bli modigare, så vill jag göra detta på ett trovärdigare och subtilare sätt än att skriva ”två veckor senare hade hon blivit modigare”. Det behöver ske genom en trovärdig process, en serie erfarenheter som formar och utvecklar henne. Men samtidigt vill jag kanske inte ta upp tre stycken i novellen till att bara rada upp händelser efter varandra som gör henne modigare (som ett slags kollage a la jedi-träning hos Yoda). Och jag kanske inte ens vill skriva tydligt att det är just mod som dessa händelser leder till, utan det ska bara finnas med som outtalad förklaring till när karaktären plötsligt vågar något hon inte vågade innan. Så huvudstoryn ska vara något annat. Det som sker och beskrivs i klartext är en helt annan röd tråd – det man tror att novellen handlar om. Men mellan raderna vävs dessa erfarenheter in. Det kräver en del funderande, innan lagren i berättelsen har mognat ihop, så att de kan ske samtidigt och parallellt.
Lyckas jag inte med detta, att få de olika lagren att växa ihop tillräckligt sömlöst, blir novellen ofta liggande som ett halvfärdigt projekt.
-
Det här svaret redigerades för 4 veckor sedan av
John.
-
Detta svar redigerades för 4 veckor sedan av
Sleepy Aragorn. Anledning: Uppdatering
::Jag vill inte vara den tråkiga som säger ”Det finns redan en tråd om detta, läs på lite va”. Men det finns en utmärkt tråd om detta där mycket klokt sagts. Den heter typ ”Inspiration och skrivprocesser – Låt oss prata om det” och ligger just nu längst bak i skrivarstugeforumet. Har man lust får man gärna leta upp den. (kanske orkar länka senare)
Men vi siktar längre med detta forumet än att allt bara får frågas och förklaras EN gång. Så jag ska återkomma med mina tankar kring frågan strax!
::Vi kör utan änsålänge. Har nog inget emot konceptet egentligen, vi har bara inte sett någon anledning ännu. Pratat om det några gånger, är överens om att det kanske skulle vara spännande. Men när stjärnorna väl står rätt och vi har tid och ork att vara med varandra så räcker det gott med oss själva.
::Jag tror det är svårt att komma ifrån att visa drag blir mer eller mindre gemensamma genom ens noveller. Lite som en konstnär som målar olika tavlor, men håller sig inom en och samma stil – eller som varierar stil men man ser ändå andra gemensamma drag i vilka färger, ljus eller typer av motiv som förekommer. Ger man en random person på gatan en slumpmässig tavla från antingen Picasso, Zorn eller Monet, så kommer de allra flesta gissa rätt, utan att någon skulle få för sig att anklaga någon av konstnärerna för att enbart måla samma tavla om och om igen.
Vad har menar är att man inte behöver anstränga sig alltför mycket för att variera sin stil. Det kan vara kul att, som modernistisk konstnär prova att måla impressionism, men mer som än övning än för att folk kommer älska tavlan. Förmodligen är kan bäst på stolen man känner sig hemma i. Varierar man för mycket tror jag att kvaliten blir lidande och ens läsare vet inte vad man ska förvänta sig och blir mindre trogna.
Men självklart ska man inte heller bli alltför enformig och förutsägbar. Det finns gemensamma drag i många av mina noveller, t.ex. en man med stor kuk, en kvinna med en stark längtan efter sex, en förmåga och vilja hos mannen att tillfredsställa henne långt mer än hon vågat hoppas, samt en syn på relationen som potentiellt seriös och långvarig. Även om jag varierar i vissa åldrar jag skriver om, vilken vilken miljö de möts i, osv. så kommer den som läst tillräckligt av mina noveller att känna igen vissa drag likt hur man känner igen Zorn, Picasso och Monet. (obs, jämför mig inte med dessa konstnärer)
Och med det sagt så kämpar jag också ibland med att få till variationen. Jag märker att jag i perioder håller mig till vissa teman. Jag publicerade vid ett tillfälle tre noveller i rad som på olika sätt innefattade en kvinna som bönade och bad att en alltför ädel och godhjärtad man skulle gå med på att ligga med henne. En annan gång kan temat vara en viss sorts orgasm, en viss ålder eller något annat. Ibland tänker jag inte på det förrän jag publicerat den tredje liknande novellen i rad, och undrar om läsarna noterar temat och drar en massa slutsatser om mig som person utifrån dessa. Det är i so fall inte helt orimligt att det ligger något i dessa analyser, och det kan kännas lite utsatt. Men förmodligen tänker läsarna mer på sig själva än på mig. Så himla intressant är jag ju faktiskt inte.
2026-03-20 kl. 14:57 som svar på: Rakade ideal eller naturliga val – vem bestämmer över kroppen? #14886::Intressanta tankar!
Jag har rakat mig några gånger, men ser mest nackdelar. Första dagarna svider det pga huden skadats av rakningen, sen dricker det och kliar pga stubb, sen ser det löjligt och tonårsaktigt innan det vuxit till sig ordentligt. Min fru bryr sig ännu mindre än jag. Och jag har aldrig klarat på hur hon är skapt heller.
Tittar jag på porr kan jag tycka att hår är fult eller rentav avtändande, men i verkligheten är det snarare tvärtom. Hårlöst ser antingen barnsligt ut, eller så ser det ut som en rätt osmickrande skrynklig nakenhund.
::Det har hänt att jag skrivit om vårt sex rakt av, utan överdrifter eller förskönanden, och jag har planer på en a med lite mer uppbyggnad kring just småbarnsstress och när lugnet äntligen infinner sig. Det kan absolut bli en bra novell. Men jag hade inte kunnat skriva 110 noveller om det.
Så de flesta av mina 110 noveller handlar om det första mötet, där sexet sen visar sig vara fantastiskt. Fast i verkligheten är det första sexet oftast ett antiklimax, fumlig, nervöst, för kort och med brist på kunskap om varandras kroppar. I verkligheten tar det, enligt min erfarenhet, decennier att bli riktigt bra på att ha sex ihop. Men i novellen kan man skriva om det där magiska undantaget där sexet blir otroligt redan första gången.
::Det är helt klart en risk om min fru skulle börja läsa mina noveller. Det finns noveller som är inspirerade av verkligheten på ett sätt som hon nog skulle känna igen och då skulle hon börja undra. Även om jag inte GJORT något, så kan hon undra vad jag tänkt och känt om andra på ett sätt som skulle kunna bli besvärliga att förklara…
2026-02-27 kl. 14:26 som svar på: Är monogami verkligen det normala, eller bara det mest accepterade? #14429::Jag ska försöka skriva något här, men det är lite av ett minfält. Jag vill därför börja med att vara tydlig med att jag inte dömer någon som inte lever som jag.
Men jag är starkt för tvåsamhet och jag grundar det i perspektiv som jag tror är sanna för fler än bara mig. Jag tror att det finns en anledning till att det är och varit normen i i princip alla samhällen och civilisationer världen och historien över. Samhällen som provat på något annat har märkt att det inte funkar, att det skadar människor mer än vad tvåsamhet gör, och sen återgått till den gamla normen.
Därmed inte sagt att man ska tvingas leva med någon hela livet ut bara för att man blev kåt och hade sex ihop en gång i ungdomen. Men uppbrott sårar, särskilt om det finns barn med i bilden, men det påverkar också gemensamma vänner, släkt, m.m, så uppbrott är inget man ska göra lättvindigt.
Sen är det lätt för mig att säga som har en supersnygg fru som jag fortfarande är kär i efter alla år. Vi kramas och pussas inför våra barn, vänner och familjer och allmänhet (i rimlig mån förstås). Vi har ett levande sexliv, även om det inte behöver vara en hemlighet att det gärna hade fått vara tätare mellan gångerna för min del (Det är förbannelsen med att vara gift med en sexig fru, att man är ständigt sugen).
Jag tror inte på lösningar om systematiska hemliga otrohetsaffärer. Det räcker inte med att säga att ”det hon inte vet har hon inte ont av”, för moral går djupare än så. Jag har respekt för att det kan ske av oaktsamhet och otillfredsställd längtan. Men att gå runt och vara otrogen med vilje och låtsas att det är moraliskt okej, det tror jag skadar alla möjliga inblandade och inte minst en själv. Det gör något med en att slipa ned sitt samvete och fortsätta utsätta sin partner för något som denne skulle bli totalt förkrossad av att få reda på. Den sortens lögn är inte nyttig att leva i.
Öppna förhållanden och andra dylika lösningar är inte lika moraliskt förkastliga, eftersom man inte bedrar en människa som litar på en på samma sätt. Men jag fortfarande tror att det är nyttigare att söka, hitta och leva i tvåsamhet generellt sett.
-
Det här svaret redigerades för 4 veckor sedan av
-
FörfattareInlägg






Mycket bra, fin uppbyggnad och öm och vacker, hur går det sedan?