En liten bubbla av läder

En klarröd bil, sådär somrigt jordgubbsröd. Lutad mot den, i svart kostym för extrem kontrast men med en lika röd slips, Rufus Ekensköld. Bakom mig, tre kollegor som gör sådana där imponerade ljud. I huvudet, jobb, jobb och jobb på maxvolym. En ström av krypande myror över kroppen.

”Glöm inte att ordna allt nu då, Marie,” säger ena kollegan, helt allvarlig.

”Ja, det vore himla snällt av dig,” tillägger kollega nummer två, sliskigt inställsam.

”Hehe, jobbhelg för dig,” inflikar kollega tre och skrattar.

Ett skrik vill ut. Jag biter ihop läpparna. Gräver naglarna in i handflatan.

Rufus Ekensköld sträcker ut en hand, tar min och kysser knogarna, drar mig till sig. Tryckt mot allt det svarta i kostymen andas jag djupt. Sandelträ i näsan. En bit av hans bälte mot min handled.

”Marie ska ta helg, precis som ni. Helg är inte jobb. Ni når henne på måndag, under kontorstid. God eftermiddag.”

Rufus Ekensköld föser in mig i passagerarsätet, smeker min kind, spänner fast mig, stänger dörren. Ute på gatan stirrar kollegorna. Jag blundar, vänder huvudet åt vänster, mot förarplatsen. Mer sandelträ i näsan när han öppnar dörren och sätter sig. Bilen brummar mjukt.

”Marie.”

Det var länge sedan han använde mitt namn, det låter surrealistiskt, känns nästan fel. Jag fortsätter blunda. Andas in mer sandelträ. Bilen tystnar.

”Se på mig, lilla fågel.”

Ah. Normalitet. Tack.

Han är vacker, Rufus Ekensköld. Till och med med rynkade ögonbryn och en min som är lätt oroad, men också så säker.

”Jag ska lägga bältet runt din hals, bara helt löst, och jag vill att du håller i den lösa delen medan jag kör oss ut till stugan. Förstår du? Du ska hålla bältet och andas djupt hela vägen, om du vill blunda får du göra det. Seså, säg vad du ska göra, lilla fågel.”

Ah, ljuvliga enkla order!

”Jag ska hålla bältet, du kör, jag ska andas djupt. Tack.”

”Du är fin, lilla fågel.”

Lädret är varmt mot huden, doftar även det av sandelträ. Rufus Ekensköld knäpper spännet så att det ligger precis ovanför bröstens klyfta, den lösa änden ringlar sig ner och hamnar i mitt knä. Jag når det precis med höger hand. Mjukt men solitt mot handflata och fingrar. Andetag ner i hela strupen, ut genom näsan. Sandelträ överallt.

”Precis så, min fina fågel, andas riktigt duktigt.”

Rufus Ekensköld kysser min kind, smeker min underläpp, startar bilen och kör oss genom stan ut i skogen. Jag andas och håller i läder, hans läder.

”Du är så duktig, lilla fågel. En liten stund till, sedan ska jag ta hand om dig.”

En hastig smekning över kinden. Jag hör leendet i hans röst.

#

Framåtböjd över motorhuven med byxorna runt fotlederna och fötterna nakna i gräset känner jag Rufus Ekenskölds händer knåda mina skinkor, mjukt snärta till en i taget, gräva händerna hårdare i min hud vid nästa knådande. Bältet runt halsen. Hans hand som då och då griper tag i bältet bak i nacken, bara ett grepp så att jag känner att han håller. Som om jag kan känna något annat än Rufus Ekensköld.

”Ingen hör dig här ute, lilla fågel. Skrik för mig.”

Och han smiskar med mjuka men bestämda händer, får värme att spridas i sjok över min rumpa och baksidan av låren. Andetagen i strupen, lätt avklippta. Bältet runt halsen. Sandelträ överallt. Långt borta hör honom skratta, lågt, lite elakt men med en underton av omtanke.

”Du är så villig, lilla fågel. Sjung lite mer.”

Han drar bältet från min hals. Åh ja snälla. Ruset i huvudet, som ett brus jag faktiskt kan höra.

Läder mot huden. Hårda snärtar. Stryk. Så mycket smärta. Halsen är raspig. Saliv i mungipan, ner över hakan.

”… vacker… såja… ar nu… fågel…”

Armar. Tyg mot kinden. Gräset försvinner under fötterna. Rufus Ekensköld. Sandelträ. Rufus Ekensköld.

#

Sidenlakan. Syren och sandelträ. Varm hud mot ryggen och benens baksida. En handflata och fingrar mot halsen. Rufus Ekenskölds läppar mot nacken, under mitt ena öra, mellan nyckelbenen.

”Rufus. Snälla.”

Min röst är hes, raspig, loj, långt borta.

”Ge mig en färg, lilla fågel. Du har varit borta i en timme.”

”Gröngul. Snälla.”

Han drar i mig, vänder mig runt i sängen. Hans ögon. Lika mörka som tjärnen inne i skogsgläntan. Forskande när han ser rakt in i mina. Långsam eld under huden. Bruset i huvudet.

”Du får läderbojor här, och halsband här, lilla fågel,” säger Rufus Ekensköld med en röst som inte tål motargument, och rör vid mina handleder och min hals.

”Ja. Tack.”

Mjukt läder mot hudpartierna han just rört vid, kall metall när Rufus Ekensköld fäster ihop händerna med en kedja upp mot halsen, lite ovanför och mellan brösten. Han kyssar min läppar med sin varma, droppar saliv in i min mun, suger på min tunga, biter tag i underläppen tills det smaker blod.

”Vänd dig om, ansiktet på sidan mot kudden, lilla fågel.”

Kudden är sval mot kinden. Rufus ena arm om min midja, den andra under kudden så att han når kedjan vid mina handleder.

”Mer, snälla, bara lite, Rufus, snälla.”

Han kysser min örsnibb.

”Mer av vad exakt?”

”Bälte.”

”Åh nej, lilla fågel, du kan inte ta mer, tro mig. Det räcker för idag.”

”Snälla.”

Jag vet inte helt vad det är som behövs, hittar inte rätt ord, vet bara att läder doftar gott, att Rufus Ekensköld doftar gott, att det är säkert.

”Fina, söta lilla fågel.”

Han förstår. På något sätt förstår han. Bältet stryker över min kind när Rufus draperar det över mitt ansikte, trycker in änden som inte har spännet i min mun. Han drar mig närmre sig igen, slingrar sig runt mig som en mänsklig ostbåge, håller hårt. Biter min örsnibb. Håller kedjan i handbojorna. Gnider en bit av bältet över mitt ansikte igen.

”Sjunk, lilla fågel. Jag håller dig.”

Och jag dåsar bort i läder och sandelträ och Rufus Ekensköld.