I grönskans skugga

Det är sån där varm kväll mitt i sommaren, när Stockholm blir som en helt egen metropol av just sommar. Människor överallt alla tider på dygnet. En slags behärskad galenskap, som ibland under skymningstiden tippar över mot mer obehärskad.

Som nu, när vi sitter på en plätt gräs i Rålambshovsparken med litervis jordgubbar, lemonad, och hembakt lantbröd som Sigge ordnat med. Katrin har just anlänt, som alltid sen men med så mycket muntert humör att det ändå väger upp. Hannes, som var först på plats, kan såklart inte hålla sig utan fäller en kommentar om tid och Katrin nyper honom i näsan, samtidigt som hon ber om ursäkt.

En rottweiler springer förbi, följd av en boxer och lite unge som är max 5 år. Och en förälder också, flera steg bakom. Det berömda vardagskaoset.

”Jag har med mig gin,” upplyser Katrin när vi kramas, och hon doftar av syrener och jasmin.

”Vågat.” Jag kysser hennes kind, drar ett finger längst med sidan av hennes hals över tatueringen, en blomsterranka som går ner över axeln och blir en del av ett träd på hennes rygg.

”Jupp, ska vi inte vara vågade?”

”Klart vi ska!”

#

Vågade. Två timmar och tre lemonad- och gindrinkar senare strosar Katrin och jag ner mot vattnet för ett dopp. Hannes vägrade, och Sigge ville såklart inte lämna honom helt ensam på filten.

Kläder i en hög på den lilla strandremsan. Vatten mot fötterna, sand mellan tårna. Hur kan det vara så kallt? Och varför tog jag gula underkläder?

”Erhm.. du vet, det är jättefint, men, eh, lite genomskinligt?” säger Katrin, som visst har tänkt samma sak.

”Eh… ja… jag tänkte inte igenom det här,” medger jag och vadar längre ut i vattnet.

”Jag kan hämta en handduk, tog med mig en såndär mellan.”

”Äh, orka, jag kränger på klänningen snabbt sen bara, kom igen nu, sommardopp!”

”Åh helvete. Ja okej då, på tre?”

Vi härjar runt i vattnet tills solen har glidit närmre horisonten, och den lilla strandremsan är tom på barn och föräldrar. Katrin huttrar fastän det fortfarande är varmt, och slinker upp ur vattnet och in i sina kläder. Jag flyter runt en stund till, vadar sen långsamt uppåt ur det genomskinliga våta höljet, fryser mer av den märkliga skillnaden att gå från vatten till värme i luften än av jag faktiskt tycker det är kallt. Klänningen klistrar mot kroppen, och ja, jo, gula underkläder var verkligen en sjukt dålig idé. Genomskinligt var ordet.

”Är det kallt, lilla fågel?”

Jag blinkar vatten ur ögonen medan jag rättar till den sista biten klänning mot hysteriskt blöt hud.

”Hej, Rufus,” säger jag innan jag ens ser honom genom ridån av vatten och solljus.

”Du är vacker, gult klär dig.”

Jag kramar vatten ur håret, sneglar på honom. Han känns förvånansvärt avslappnad. En avslappnad Rufus Ekensköld är lika med en slags livsfara.

”Om du knuffar ner mig i vattnet så går jag,” säger jag för det är det första som hoppar upp i huvudet, att han knuffar mig i vattnet för att han absolut skulle få utlopp för åtminstone en nyans av sin sadism genom att se mig mer dränkt i vatten än jag redan är.

”Inte nu och här, lilla fågel. Men en kyss?”

”Du brukar inte fråga om lov så direkt.”

”Heh. Vi kan väl säga att jag känner mig… generös och mild?”

”Hah!” slipper det ur mig, och så med ens känner jag skiftningen hos honom, ser den i hans hållning.

Två steg. Det tar Rufus Ekensköld två steg att nå mig, gripa tag om min överarm med en hand, och min haka med den andra. Hans läppar är varma, hans mun smakar flädersaft. Hans tunga är överallt. Solljuset är grönt, allt är ömsom grönt och ljust, grönt och skugga. Tack fan för träden just vid den här biten strand.

Andningspaus. Tack.

”Du har attityd. Så väldigt sexigt, Marie.”

”Du, jag tror inte-”

Hans hand mot halsen, inte ett strypgrepp, utan bara handflatan och fingrar utspridda över min hud. Men det räcker, det räcker alldeles väldigt.

”Sch, finaste. Hämta din väska, vi ska gå en sväng.”

Jaha. Bara sådär? Varenda gång Rufus Ekensköld får en fix idé, så är sagda idé något som måste utföras direkt, nyss, bums.

”Gult. Jag är faktiskt här med mina vänner, Rufus.”

Han tar försiktigt bort handen. Ser på mig – varför är han så lång – och ler lite.

”Presentera mig för dina vänner då, lilla fågel.”

Och det är så jag hamnar på filten i gräset med Rufus Ekensköld sittandes lite bakom mig, med en hand mot min ländrygg. Vad i helsike.

Katrin verkar fascinerad av honom, men också helt ointresserad. Hannes ser misstänksam ut. Sigge bara flinar varenda gång hen möter min blick. Jäkla tölp.

Rufus Ekensköld är suveränt oberörd, matar mig då och då med en jordgubbe, stryker fingrarna lätt upp och ner längs nedre delen av ryggraden. Klänningen är fortfarande klistrad mot huden. Allt känns för mycket. Och ändå är det perfekt, bra, välkommet.

#

Mittemellan i tiden, riktig skymning. Mörkt grönt ljus runtomkring. Fukt genom filten. Hannes och Sigge som långsamt går iväg bortåt mot Västerbron, Sigges arm om Hannes midja, Hannes hand i bakfickan på Sigges shorts.

”Ska vi också gå, eller?” föreslår Katrin och äter den sista jordgubben ur asken.

”Mhm.”

Rufus Ekensköld har långsamt dragit i klänningens kjol under kvällen, en liten bit här och en annan där, och nu är den bakre kjoldelen mest en hög tyg som jag absolut inte sitter på längre. Och självklart är hans hand över all bar hud han nu når. Det är faktiskt distraherande. Den jäveln.

”Okej om vi bryter? Jag vill faktiskt mest hem, fick lite dropp.” Katrin gäspar, ler lite ursäktande.

”Lugna potatisar,” försäkrar jag och ger henne en kram, en kyss på munnen, snurrar hennes fläta runt min hand, håller fast i några hjärtslag.

”God natt,” säger hon och ler.

”God natt.”

”Trevligt att träffas, gå varligt hemåt,” säger Rufus Ekensköld artigt och böjer lite på huvudet, som en lord i en gammal film. Nörd.

Katrins gestalt som försvinner i den alltmer mörknande sommarnatten. Rufus Ekensköld som fortsätter att smeka min nakna hud, men nu väldigt mer uppenbart eftersom ingen är i närheten. Hela handen över låret under klänningen.

”Men alltså-”

”Du vet att du gillar det, lilla fågel,” avbryter han mig roat, kysser mig på munnen.

”Du är jobbig,” flämtar jag när han låter mig andas ordentligt efter att ha haft tungan sådär otroligt djupt ner i min hals – allvarligt, är den en minimal tentakel eller.

”Bra,” ler Rufus Ekensköld och trycker mig mot ett träd. Mer mörkt grönt skimmer. Hans ögon som svarta hål. Fler kyssar, hans händer överallt, fingrar över låren, snabba och jävligt retsamma smekningar över klittan.

”Jag kan få dig att komma såhär, vet du, lilla fågel”

”Du säger det, ja.”

Han flinar djävulskt, går ner på knä, föser upp klänningen. Varm andedräkt mot låret, över venusberget. Hans läppar som lämnar brännande kyssar mot huden.

”Inte ett ljud, lilla fågel,” viskar Rufus Ekensköld och föser isär mina ben, lyfter ett och lägger det över sin ena axel. Ett snabbt litet leende upp mot mig.

”Du är så våt, Svanberg.”

”Men sluta retas!”

”Nuh-uh. Och tyst, sa jag.”

Ett långsamt bett över högra lårets insida, sådär svidande långsamt så att smärtan inte märks först. Men när två av hans långa fingrar glider in i min fitta – och ja okej jag är så våt, han har såklart rätt – och han biter djupare, då känns det.

Hans hår mellan mina fingrar. Hans hand om mitt ben som ligger över han axel. Det lågmälda skrattet från hans läppar innan han slickar mig mitt i sommarnatten, och jag ser grönt, blått, svart bakom ögonlocken.

#

Rufus Ekensköld promenerar genom helt fel stadsdel för att följa mig hem, kysser min hand vid porten, viskar att nästa gång tänker han knulla mig på sin balkong, böjd över räcket tills jag inte kan stå utan bara hänga och ta emot hans kuk. Han kysser mig hårt på munnen, puttar mjukt in mig genom porten, kastar en slängkyss genom natten.

”God natt, lilla fågel,” mumlar han innan dörren glider igen. Han står kvar till jag klivit in i hissen, tills hissen har åkt upp och jag inte längre ser entréplanet.

Rufus Ekensköld är ett mysterium som jag inte ens tänker försöka lösa.