”Kom med ut ikväll, snälla!”
”Definiera ut.”
”Men typ, jag vet inte, Gamla Stan? Alltså, inte klubb, jag vet att du inte dansar så, men bara en pub.”
”Ja, okej. Men jag måste duscha. 10 minuter, okej?”
”Visst, men alltså, vi behöver inte springa. Jag zappar lite så länge.”
Dusch. Varmt vatten, ånga i hela badrummet, ånga i ögonfransarna, ånga på spegeln på väggen ovanför handfatet. Shit, jag måste verkligen skaffa en ny kam. Och trimma luggen. Mascara, nattsvart. Läppstift, mörkt barbie rosa.
”Allt okej?” hojtar jag i riktning mot vardagsrummet medan jag slinker över golvet på tårna eftersom fötterna inte helt torkat.
”Japp!” bekräftar Anna.
”Okej, snart klar!”
”Men vad fan Marie, har du ens blåst håret?”
”Nej, orka!”
Sovrum. Garderob. Sommarkväll. Klänning, definitivt klänning. Den rosa med svart spets upptill, extrem urringning och öppen rygg, eller den turkosa med slits vid ena låret och bara axlar? Snabb konsult med spegel. Okej, fan, borde blåsa håret ändå. Hårfön. Sjukt vidrigt ljud, någon borde uppfinna en ljuddämpare.
Hår. En halv hög hästsvans, en tofs prydd med en svart blomma. Resten av håret får göra som det vill, vilket brukar vara att bara hänga rakt ner, livet med fint, rakt hår.
”Klar!” meddelar jag när den rosa klänningen vunnit striden, norpar väskan som hänger på ena garderobsdörren och kilar ut mot hallen.
Anna blänger lite halvhjärtat när hon kommer från vardagsrummet.
”Men alltså, hur?” undrar hon och viftar med handen mot mig.
”Tricket är att ha en garderob med kläder som är bäst. Dessutom, duh, har du sett dig själv?”
Jag drar i henne, puttar henne fram mot hallspegeln, kliver samtidigt i min sandaler.
”Jomen, du har-”
”Ah-ah! Inget klankande på den egna klädstilen! Anna, för fan, du har jeans och cowboyboots, så kom igen! Shit, vänta, jacka!”
Ute i trapphuset. Grannarna med typ tusen småbarn har lagat curry till middag. Så sjukt gott. I trappan möter vi grannen med den hysteriskt söta corgi-mixen som alltid viftar på hela sig.
Det är svalt ute, lagom sensommar. Perfekt väder. Sol, men inte mördande varmt. Bara ben är fortfarande rimligt. Volangerna på klänningens kjol är sådär fashionabelt för mycket, och alltså helt perfekt.
”Jaha, okej, mot Sherwoodskogen då!”
”Herregud, Marie.”
Stockholm är nästan vackrast såhär, i någon slags halvskymning med ljust blå himmel och lampor längst med alla huskroppar av betong och glas. Kungsträdgården med den avlånga bassängen. Båtarna som slinker runt på vattnet vid kajerna. Asfalten som övergår i kullersten.
”Älskar Gamla Stan!” upplyser jag hela vida världen när vi kilar genom en smalare gränd.
”Mhm! Hur gick det förresten med den där lägenheten som din gamla Cruella De Vil släktning hade?”
”Men herredumilde, Anna. Tant Estrid är inte Cruella De Vil bara för att hon har pälsar. Men jo, tanten har visst skrivit en halv novell med sin advokat, jag ska dit på tisdag nästa vecka och krafsa ner en egen signatur på något vänster, och kan flytta in lördagen efter det, om jag vill. Jag fattar inte hur Tant E tror att jag ska hinna det, men visst. Ja.”
”Vilken tur du har, världens guldläge ju.”
”Jag vet inte. Eller alltså, jo med boende visst. Men. Alltså, hon dör ju snart. Tanten är fan 107 år, Anna.”
”Förlåt.”
Anna tar min hand, kramar. Jag kramar hennes fingrar tillbaka, vet vad hon menar.
”Här?” förslår hon, pekar mot en av alla Gamla Stans små uteställen, ett med värmelampor och filtar. Så kallt är det inte, men okej.
”Jupp. Jag tar ett bord om du beställer?”
”Yes! Vad ska du ha?”
”En dubbel Cosmopolitan, så slipper jag gå ner för en ny så fort.”
”Haha, smart!”
Jag kilar över terrassens träplankor till bordet längst bort, det som har en såndär mysig liten hörnsoffan för två personer. Slänger min jacka på den ena platsen, sätter mig på den andra.
”Fan. Glömde mozzarellan,” muttrar jag och blänger på skorna, som om det är deras fel att min hjärna inte funkar. Men Anna är såklart sjukt smart, och har med sig mozzarellasticks och tomatsås att doppa i, plus min drink och en öl i ett glas lika högt som min överarm är lång.
Halvvägs igenom min Cosmo och en krispig mozzarella, lyssnades på Anna som filosoferar över om hon borde ragga på sin kollega – sjukt dålig idé – ser jag den där typen. Jahapp. Helvete. Rufus Ekensköld måste ha en inbyggd jävla radar, för han snurrar ett halvt varv påväg in till baren, gör en såndär pistol-gest mot mig och ler. Och hela kroppen brinner. Inte sådär lite, som en stöt, nejdå, här är rakt in i en eldsvåda på nivå 500. Fan.
”Så, ja det blir ju inget, men hon är himla fin och ja, jag vet inte, kanske fast ja. Herregud, var det där Rufus förresten? I alla fall, jag borde nog ragga på någon annan för att få det hör ur kroppen, eller va?”
”Ugh, ja! Och ja, gör det. Och snälla, jag orkar inte gå in, men en Gin Sour?” suckar jag och flätar ihop den delen av håret som inte sitter i en hästsvans, blänger på skorna igen.
”Jag fixar, tar pommes också,” säger Anna och har mage att flina. Satmara.
”Tjenare, gullet!”
Artigt vuxen eller oartig? Gör misstaget att kika upp på Rufus Ekensköld trots att jag borde veta bättre. Nej. Varken artig eller oartig. Bara hysterisk kåt och väldigt, alltså verkligen väldigt, medveten om hans doft. Varför har han fortfarande sandelträ? Varför är sandelträ så härligt.
”Hej, Rufus.” Men för helvete, jag låter tillochmed kåt. Skärpning, Svanberg!
”Men hej! Här, Marie.”
Anna flinar i en vinkel som bara jag ser, jag blänger tillbaka.
”Ah, hej Anna. Peter, det här är Marie Svanberg. Marie, det här är min nya rumskamrat, Peter Sköld.”
”Ah, så ni ska dra ett dubbel sköld skämt snart då?” far det ur mig, och det så är sjukt osmidigt och bara nej. Men Rufus ler, den jäveln, rör hastigt vid den svarta stenen i höger örsnibb. Nuh-uh. Den gamla signalen för trubbel. Helvete, helvete, helvete.
Peter Sköld ser road ut. Anna fnissar öppet.
”Får vi slå oss ner?” undrar Rufus Ekensköld och gör en svepande gest mot stolarna som vi inte använder.
”Det är ett fritt land, Rufus. Och skulle du gå om jag bad dig?” replikerar jag trött och tar en stor klunk Gin Sour. Tack, citron, för din syrliga känsla.
Rufus drar ut stolen närmast mig, ler lite.
”Nej.”
Fnysningen är automatisk, slinker liksom iväg mellan läpparna.
”Peter, fixar du öl, tack?”
”Självfallet.”
Anna puttar på mitt knä under bordet, mimar okej?, och jag rycker på axlarna för jag vet verkligen inte. Stanna eller gå? Rufus fucking Ekensköld tar min hand, kysser knogarna, ler lite.
”Det är fint att se dig, lilla fågel. Hur mår du?”
Jag kvider. Dricker en ny klunk Gin Sour. Känner hur låren klibbar ihop sig allra längst upp. Helvete.
”Bra, tack. Eller ja, okej. Tant Estrid…”
Rufus smeker min hand, lägger ner den bordet, mjukt. En lätt paus i den där utstrålningen han annars alltid kastar runt mig, och han ler sorgset.
”Jag är så ledsen, Marie.”
Jag vet att han genuint menar det. Inte ett faktum som gör det lättare, men ändå.
”Jo, jag med.”
Bredvid oss, för vi har blivit som två grupper i en nu, sitter Peter Sköld och Anna och pratar om, ja, jag vet faktiskt inte vad.
Rufus Ekensköld låter sitt byxklädda knä nudda mitt väldigt oklädda knä, men han varken säger något eller ser på mig, utan lyssnar uppmärksamt på de två andra. Han är, hur det nu är möjligt, ännu vackrare idag än för två år sedan. Jävla gener.
#
Stockholm efter midnatt en sådan här sensommarkväll är helt fascinerande drömskt. Vi promenerar längst med en gata jag inte vet namnet på, men för en stund sedan gick vi förbi Fjällgatans Kaffestuga, så vi är ett mysigt område.
Anna och Peter går framför oss, pratar glatt om skillnaden mellan kallbad och varmbad, och hur mycket vatten det ska vara i en bekväm bassäng på ett spa.
Rufus Ekensköld erbjöd mig sin arm fr en stund sen, sådär så man går som i äldre dagar, med min arm lindad runt hans, min hand vid hans armveck utan på den mörkgröna kavajen, för naturligtvis har Rufus Ekensköld en mörkgrön kavaj.
”Jag tänker ta dig mot en vägg någonstans här,” mumlar han, byter armkroken mot ett nytt grepp. Hans arm över min axlar, min arm ner över hans rygg, min hand i bakfickan på hans byxor. Hans fingertoppar mot ovansidan av mitt högra bröst, naglarna lite lätt tryckta ner i huden.
”Rufus-”
”Sch, lilla fågel.”
Orden bara faller bort, precis om förut. Fan. Det här mellan oss, det är på ett plan så ohälsosamt. Han är för fan som en drog, om en drog kan vara en människa.
”Hörni, vi svänger här,” säger Peter Sköld, och vad i hela friden har jag missat nu då? Anna ler, nickar, kliar sig från näsroten till nästippen. Jaha. Ja, okej då. Jag nickar, vi kramas, hon lovar att messa och jag nickar igen. Och sen pausar hon. Tittar forskande på mig, säger åt Peter att vänta lite. Och hennes händer flyger genom kvällsluften, och jag vet att även om Rufus Ekensköld har snappat upp lite teckenspråk, så är det här helt över hans nivå. Jag drar min hand från hans bakficka, flyttar mig, låter mina egna händer forma ord, meningar. Anna nickar, ger mig en till kram, kysser min kind, vänder sig om och går iväg med Peter Sköld.
”Färdig med hemligheter nu, lilla fågel?”
”Men för helvete, kan-”
Han kysser mig, biter i underläppen, smeker min kind, min höft, liksom slickar min tunga med sin. Och jag är så helvetiskt våt.
”Kom.”
Han halvt leder, halvt drar mig med en bit till längst med gatan, knuffar mjukt men ändå med lite pondus in mig i en smal gränd mellan ett gult och ett rosa hus.
Sten mot ryggen. Han händer på min axlar, längst med min armar, en hand glider upp igen, trycker lätt över halsen, strupen. Och hela tiden är hans tunga överallt i min mun. Saliv i mungipan, ner över hakan. En hand mellan benen, fingrar mot klittan.
”Du är så våt, lilla fågel.”
Säg något jag inte redan är fullt medveten om, vill jag snäsa till svar, men han föser in sin vänstra hands pek-och långfinger mellan mina läppar, trycker ner dem mot svalget, ler snett mot mig, gnider högerhandens tumme över min klitta igen, fortfarande utanpå trosorna men ändå.
”Du ska få suga på något… större,” lovar han, och glimten i hans ögon är, jag vet, självsäker, lite överlägsen?, allmänt säker på att jag är så följsam för honom. Och vetskapen om att jag är just det, på gränsen till att vars självutplånande, bränner till.
Jag skakar på huvudet. Han drar bort fingrarna med en mjukhet som är så förvirrande.
”Nej.”
Ordet ekar i mellan stenväggarna, utan ett faktiskt eka på riktigt.
Rufus Ekensköld ser på mig med nattsvarta ögon. Jag ser ner på gatstenarna, på min skor, på hans uppenbara stånd.
”Jag följer dig hem, lilla fågel.”
”Nej.”
Jag går rakt upp och ner därifrån, med våta trosor och en andning som borde framkalla ett astmaanfall, men som tack och lov inte gör det.
Rufus Ekensköld följer inte efter mig, men jag känner hans blick på mig tills jag viker runt ett hörn och har en fysisk barriär i form av ett hus mellan oss.
#
Hemma. Dusch. Varmt vatten. Tvål som doftar någon slags melon.
Lakanen i sängen är nytvättade – tack till mitt forntida jag som tvättade imorse – och mjuka mot huden.
I huvudet ekar den eviga frågan: varför har Rufus Ekensköld en sån effekt på mig? Varför är det både ja och nej? Varför är det inte hälsosamt? Och varför är det ibland absolut, genuint bra?
Jag vet fortfarande inte.
Mobilen plingar.
Anna: Är hemma själv. Du?
Marie: Hemma själv.
Utanför fönstret, genom gardinen som är lätt genomskinlig, glittrar lampor i natten.
Mobilen plingar igen.
R.E: Marie, grönt?
Marie: Är hemma. Gult, oklart. God natt.
R.E: God natt, lilla fågel.
Jag stänger av mobilen. Stirrar ut genom fönstret, kramar en extra kudde tills världen blir suddig och sedan försvinner i ett brus.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.