@john
Aktiv 2 timmar, 17 minuter sedan
Forumsvar skapade
-
FörfattareInlägg
-
::
Åh jag får så mycket tankar av det här. Till att börja med är jag nog som du, monogam i grunden, att en stor del av förhållandet är just tvåsamheten och tryggheten. Men efter ganska precis trettio år med samma fru så vet jag också att det inte alltid är så enkelt. Jag har själv haft äventyr genom åren men skulle aldrig acceptera om min partner gjorde detsamma. Har en massa tankar om det också men kanske i senare kommentar.
Jag tror absolut att det beror på både att det är lite trendigt men också speglar något mycket större i samhället. Jag tror också det hänger ihop med att allt färre unga skaffar barn. Väldigt mycket tror jag beror på sociala medier, att den bild vi får av förhållanden kan bli ganska påverkad. Men något jag själv också funderat på är just det här med vardagen som ofta kommer väl så fort i många relationer. Visst, tryggheten och kärlek förändras med åren och ser inte likadan ut som när man är nykär, kåt och glad. Samtidigt så tycks så många ha en så stor obalans i vilka behov man har och jag har absolut funderat på meningen med allt när man bara blir som goda vänner som delar tak och ekonomi och logistik. För många, inklusive mig finns den erotiska kärleken kvar starkt och är man då inte två om det så blir det stagnation och skilsmässor och otrohet (vilket vi ju har varit inne på i andra trådar).
Där någonstans tror jag sökandet uppstår efter alternativ till barn och samma partner år efter år.
Jag tror absolut att man kan älska, eller känna kärlek för flera. Men att man i flersamhet skulle hitta en perfekt balans där alla parter får det man behöver, inte känner sig undanskuffad, bortprioriterad etc är bokstavligen som en Pepsi i atlanten.
Jag kan känna lite som du säger, när man inte kan känna sig trygg i flersamhet så anses man nog vara en svagare och otryggare person med sämre självbild och självkänsla. Och vad som skulle krävas av mig för att jag skulle vara helt okej med att se eller veta att min partner just nu blir påsatt och hånglar med en annan vet jag inte, även om jag sökt efter svar inom mig själv. Tänker att jag borde hitta något eftersom jag är helt okej med att jag är med andras partners.
Lite fladdrigt och hmm ja lite utlämnande. Kanske kommer mer funderingar och hoppas många andra delar med sig.
::Vår eminenta utvecklare jobbar på en smidigare lösning men just nu måste man redigera en novell i serien, kryssa i kryssrutan att serien är avslutad och gärna också fylla på med en beskrivning av själva serien och sedan publicera novellen på nytt.
Förhoppningsvis kommer det gå att hantera serier separat framöver. Tycker man det här är lite jobbigt kan man messa redaktionen och skriva vilka serier så avslutar vi dem.
::Håller helt med. Men ibland blir man förvånad. Jag har ett gammalt utkast av en novell där jag hade handlingen helt klar, vad karaktären ville uppnå och lyckades med. Mitt stora problem har varit att få en början på historien, hur det kommer sig, varför, karaktärens bakgrund och hur hon hamnar där hon hamnar. Det är en avgörande grej för mig när jag själv skriver.
Och i ett av nyhetsbreven jag får från familjeliv varje vecka dök det upp en tråd som gjorde mig nyfiken och när jag läste tråden så fanns början på min historia, hela anledningen att skriva den där rakt framför nosen på mig. Det kändes helt självklart att det var just så det skulle vara.
Men i övrigt tycker jag det är rätt deppigt och destruktivt att läsa där. Internets kloakhål brukar jag säga dagar då jag är på dåligt humör. Där odlas framgångsrikt förakt och missförstånd mellan könen och hatarna och de som dömer. Har hängt där mycket genom åren men avstår numera av ”hälsoskäl”. 🙂
::Om jag lyckades eller inte får andra avgöra men här är novellen.
Håll till godo:
::Ja och så har jag och en vän haft sex på sjukhus där hon låg inne tvångsomhändertagen på en psykiatrisk avdelning. Ena gången i sängen på hennes rum medan hennes rumskamrat satt utanför dörren och typ höll vakt för att kunna varna oss och andra gången på en toalett just innan jag skulle gå. (Det kommer i novellform framöver som nästa del i serien ”De stora sorgerna #2 – Nadines sista andetag” så fort jag orkar skriva klart den.)
::Denna händlse har jag inte upplevt men bevittnat. Vi hyr alltid en stuga på en viss ö i Stockholms skärgård och tar ofta egen båt dit. En dag var jag och kompisen ute och åkte lite med båten längs ön. Då såg vi högt uppe på en klipphylla ett par som älskade med varandra. Med kikare blev det tydligt och med systemkamera och teleobjektiv blev det vackra bilder som jag sparat än idag.
Senare gick vi för att lokalisera platsen. Från land var den närmast perfekt. Otroligt kuperat att ta sig dit och man fick hasa sig ner längs en spricka i berget. Väl Uppifrån fanns ingen möjlighet att se platsen då det var ett visst överhäng. Själva klipphyllan var ganska stor och helt flat och med ett sydvästligt läge och perfekt sol. Problemet är bara som sagt att man kan ses från havet på långt avstånd och det tänkte nog inte paret på.
Någon gång hoppas jag att jag också kan besöka den klippan med en vän. 🙂
-
FörfattareInlägg
Tack Lars!