Kärleken är blind #3 – Dining in the dark

Det här är del 3 av 8 i Kärleken är blind

FÖROD

Dans Le Noir öppnades i Paris 2004 och i London 2006 och finns i flera städer. Upplägget med middag i mörker finns även i Stockholm på två platser sedan ett antal år, Svartklubben på Södermannagatan 27 i Stockholm samt Svartkrogen på Almåsa Havshotell i Västerhaninge söder om Stockholm. Där får man mat och underhållning i totalt mörker. En perfekt upplevelse med kompisgänget eller kollegorna och det blir en upplevelse för livet. Mycket kan hända där i mörkret när ingen ser.

——

Jag älskade verkligen mitt nya jobb på internet- och telekombolaget med huvudkontor ute i Kista, det var helt perfekt. När en vän ringde och frågade mig om jag ville ha ett nytt coolt jobb, krävdes inte särskilt lång övertalning för att få mig till intervju. Naturligtvis för att jobbet jag hade var trist, men mest för att den avancerade tekniken med Unix-servrar och Cisco-routrar var väldigt lockande. Att jag sedan blev erbjuden en lön som fick mig att se dumt chockad ut gjorde ingenting.

Intervjun var väldigt avslappnad. Min blivande närmaste chef och HR-chefen tog emot mig i ett konferensrum med kaffe och bullar.
– Välkommen, roligt att du är intresserad av att jobba hos oss, hälsade chefen inledningsvis.
– Vi har läst ditt CV och när det gäller kompetensen finns inte mycket att orda om. Du har dem Unix- och Cisco-certifieringar som behövs och kompletterande utbildning som kan bli nödvändig står vi för internt. Din bekant Jonny som jobbar här har lämnat väldigt goda vitsord och tillsammans med ditt personliga brev tror vi att du kommer bli en stor tillgång i vårt gäng. Alla här jobbar hårt men har väldigt roligt och jobbar väldigt fritt.
– Liknar bra mycket ett dagis ibland, flinade HR-chefen. Våra internationella chefer rynkar på näsan när de kommer på besök och förstår inte hur vi kan leverera som vi gör.
– Nej, disciplin och hierarki ser lite annorlunda ut i UK och ”over there”, svarade chefen.
– Ja, jag har förstått att stämningen är ytterst god och med en sådan stämning kan man prestera vad som helst, log jag.
– Precis. Slutligen, Jonny nämnde och det framgår självklart att du är blind. Du ser ingenting alls?
– Nej precis. Jag är blind sedan barndomen.
– Okej, du precis som alla andra här talar om vad du behöver hjälp med så löser vi det. Är det något som skulle behövas direkt? Du har skrivit att du läser av datorskärmen med punktskrift och syntetiskt tal. Du får gärna visa det där sedan, klart spännande.
– Nej, inte vad jag kan komma på. Hjälpmedel till datorerna har jag med mig från min förra arbetsplats. Lite extra husesyn bara så jag lär mig hitta. Det verkar lätt att gå vilse här.
– Ja vi ska se till att du inte hamnar bland säljfolket av misstag, det är ett gäng riktiga pirater. Bara dina blivande teknikerkollegor är värre.
Vi skrattade gott och var förbi det som brukade stressa mig lite extra vid anställningsintervjuer.

Det var inte mycket till intervju. När jag gick därifrån hade jag ett nytt jobb som jag skulle tillträda nästkommande måndag klockan 08:00. Jag och min gamla arbetsgivare skiljdes åt som vänner och jag fick sluta direkt om jag ville. Så jag packade ihop min gamla arbetsplats, bjöd på tårta och så började ett nytt liv som skulle visa sig ganska innehållsrikt.

Det var ett skönt gäng på ett 20-tal pojkar och flickor, allt från tekniker och supportpersonal till ekonomer och säljare. Därtill ett väldigt annorlunda ledarskap mot det jag var van vid, helt fritt under ansvar. Om vi valde att fika och shit-chatta bort en halv dag spelade det ingen roll för våra chefer, de visste att vi levererat över förväntan när dagen var slut.

Sedan var det resorna som förförde mig. Jag hade typ varit en gång i Frankrike under ett sportlov, men det var nog allt., om man inte räknade med Norge, Danmark och Finland. Nu hade vi vårt europeiska huvudkontor i London och det globala huvudkontoret i Washington. Redan första månaden på nya jobbet skickades jag på mina första resor för att läras upp och gå diverse kurser. Jag var sjukt nervös och ovan dem första gångerna på Arlanda, Heathrow och Dulles International Airport. I början var det en enorm utmaning för mig som inte såg att ta mig runt på dessa enorma flygplatser och anslutningar, men ledsagningen som den internationella flygtrafiken erbjöd fungerade enormt bra och jag var fast besluten att klara det. ”Den som övar, den tränar” var mitt mantra jag ständigt upprepade för mig själv.

Det gick enormt fort att komma in i gänget och mitt första år flög fram. Jag hade nog aldrig fått så många vänner som även blev mina privata vänner på en och samma arbetsplats. Stämningen var hård men alltid väldigt hjärtlig och ingen lämnades utanför.

– Mina damer och herrar, får jag be om er uppmärksamhet ett kort ögonblick?
Chefen ställde sig upp och klingade i ett glas för att få vår uppmärksamhet. Vi var på julbord med jobbet på en ö ute i Stockholms norra skärgård. Vi hade åkt skärgårdsbåt hit ut och allt var så himla perfekt. Det var lagom kallt och hade snöat några dagar så det var så där klassiskt juligt. Skärgården i vintertid var fantastisk och luktade på ett helt annat sätt än sommartid.
– Vår fina kväll börjar tyvärr lida mot sitt slut, fortsatte han. Båten hem går om en timme. Missa inte den för då får ni övervintra här ute. Jag vill åter igen tacka för ett fantastiskt år. Vi har gjort det igen och överträffat det vi knappt vågade drömma om förra året vid den här tiden. Det kommer ni om inte annat att märka i era bonuskuvert.
Alla vi applåderade åt hur fantastiskt duktiga vi varit.
– Ja ja, det är ni väl värda! Jag vill, innan vi skiljs för eventuella ledigheter informera om att vår kick-off i januari kommer ske i London. Jag hoppas så många som möjligt kan följa med och att ni med familj och barn får nådigt tillstånd av era respektive att jag lånar er några dagar. Vi flyger den 12:e januari som är en torsdag så har vi förhoppningsvis landat tryggt och säkert fredag den 13:e för er som är vidskepliga.
Han kasserade in en hel del skratt och nya applåder.
– Vi flyger hem igen söndag den 15:e och en del av er har förhoppningsvis nyktrat till tills måndagen då vi jobbar som vanligt. Vi kommer besöka HQ på fredagen och på kvällen sker en hemlig aktivitet som Kim i teknikergruppen föreslagit. Stort tack för det förslaget. Vad det blir får ni se när vi är där. Så ”save the date” som våra barbariska brittiska vänner säger. Njut av efterrätt och förtäring och dryck på båten hem. Slutligen en väldigt god jul.
Stormande applåder och glatt prat.

– Kim, ska vi ta ett par vändor till efterrättsbordet?
Anna som också jobbade som tekniker stod bakom mig med handen på min axel.
– ja gärna.
– Håll i mig så ledsagar jag. Här är sjukt trångt och en massa levande ljus.
– Kan ni ta lite knäck till mig också? Frågade Shirin som satt mitt emot mig.
– Självklart, vi fixar det, svarade jag.
Anna hjälpte mig att plocka bland faten, något som kunde vara en utmaning när man som jag var blind.
– Tack du är så gullig.
– Fast det är mörkt som fan här så frågan är vem som ledsagar vem och jag är tydligen en fara för mig själv. Jag höll på att elda upp mitt hår förut, sa hon och skrattade.
Vi hade alltid haft så lätt att komma överens och jobbade grymt bra ihop. Vi hade våra platser bredvid varandra. Vi gillade samma typ av humor och jag älskade hennes förmåga att hamna i pinsamma situationer med kunder för att hon bara lät munnen gå och bokstavligen talade först och tänkte sedan. Det hade blivit en och annan dråplig historia dem två år vi jobbat ihop nu.

– Har du pratat med din stammis på länge? Frågade jag när vi åter satt vid bordet och mumsade knäck.
– Menar du ”Kräkan”? Det var ett tag sedan.
Historien om ”Kräkan” var nog en av de bästa. En av våra stamkunder var ett stort börsföretag som köpte internetkapacitet av oss. Deras kontaktperson var supertrevlig och verkligen en av våra favoriter. Hans, eller mitt och Annas enda problem var att han hette Ulrik. Ja, och eftersom alla tycker att kräkas låter som att säga ”Ulrik” fick han smeknamnet ”Kräkan”. Det hade absolut ingenting med honom eller hans person att göra. Felet var möjligen hans mammas.

En dag ringde Ulrik och Anna svarade. Han frågade tydligen efter mig, så Anna tryckte, eller trodde att hon tryckte på mute-knappen och teaterviskade:
”Kim, Kräkan ringer och han vill prata med dig!”
Det var så indiskret att halva kontoret hörde inklusive Ulrik i andra änden av telefonen.
– Men det var ju bra att han tog det med gott mod.
Jag skrattade så tårarna rann.
– Ja och det fick ju resultatet att han alltid frågar efter mig numera i stället för dig.
Anna torkade också skrattårar ur ögonen.

Så där var dagarna på jobbet med Anna och kollegorna. Den dag då ingenting hände hade inte inträffat ännu. På huvudkontoret i London fanns en anslagstavla där man skrev ut utdrag från mejl från sina svenska kollegor som försökte så gott de kunde uttrycka sig på engelska. Det kunde bli ganska komiskt. Som när en av säljarna frågade:
”Do we need to show our legs for the security guards at the office?”
Givetvis syftade den numera rätt olyckliga personen på legitimationer. Eller som när en säljare skulle berätta för sin brittiske kollega att han lagt golv på sin vind tillsammans med sin bror den gångna helgen:
”I have been screwing the flor on the wind with my brother the whole weekend.”
Det skulle bli intressant att läsa den där anslagstavlan igen för att se om några nya fantastiska språkförbistringar hade dykt upp.

Vi möttes i terminalen på Arlanda. Så gott som hela personalstyrkan var med.
– Kim!!!
Shirin kom farande med sin rullväska efter sig och slängde sig över mig. Hon arbetade som key account manager med ansvar för våra största och viktigaste kunder och vi hade varit ute på många affärsresor tillsammans. Jag bistod henne som tekniskt säljstöd när det skulle förhandlas om nya kontrakt och samarbeten.
– Du kan hänga med mig så slipper du navigera runt här själv. Sedan får du distrahera mig när vi är uppe i luften.
Jag visste från våra många resor att hon starkt ogillade att flyga. Både inför starter och landningar blev hon tyst och en gång när vi skulle landa i London var det dåligt väder, mycket vind och regn. Vi hade legat länge i landningsvarvet för att vänta på vår tur och när vi äntligen fick landa tyckte till och med jag att det var aningen skumpigt. Flygplanet slängdes hit och dit i höjd- och sidled i enorma luftgropar och även med hjulen nere på marken hade det känts okontrollerat en stund. Då grät hon och höll krampaktigt mig i handen och jag strök henne lugnande över håret. Det var ganska tidigt i vår vänskap och den händelsen hade fört oss närmare varandra. Långt senare sa hon att hon var så glad för att jag inte berättat och skämtat om det på jobbet inför kollegorna, något som aldrig skulle falla mig in.

Vid incheckningen bad vi att vi skulle få sitta bredvid varandra. Personalen såg min vita käpp och frågade om jag behövde någon extraservice, men jag avböjde och sa att jag reste med kollegor. När vi steg ombord blev vi alla utspridda över hela flygplanet. Vi fick två platser för oss själva ganska långt fram. Redan när planet började taxa ut mot startbanan tog hon min hand, det skedde nästan automatiskt numera när vi reste enda sedan den där gången. Jag gjorde mitt bästa för att distrahera henne, prata på, lät mina fingrar stryka över handryggen.
– Kommer du ihåg senast i Amsterdam? Frågade jag.
– Ja guud ja, det hade kunnat gå på tok.
Vi var på affärsresa där och hade varit ute och ätit med en kund som vi just tecknat ett omfattande avtal med. Vi fick för oss att gå från restaurangen till hotellet. Vi hade gått dit direkt från kontoret, så vi hade våra datorväskor med oss. Shirin hade varit bergsäker på att hon hittade tillbaka, men jag tvivlade eftersom hon hade ett lokalsinne som en guldfisk. Men det var en fin kväll och jag tyckte mycket om att gå där och få ha henne för mig själv. Skulle vi gå vilse kunde man alltid ta en taxi.

Och visst gick vi vilse. Vi hamnade i allt skummare kvarter på allt mindre gator. När vi till slut insåg att vi var totalt lost, gick vi in på en pub och frågade efter vägen.
– Det kändes som om vi skulle bli rånade och mördade där inne med tanke på vilka besökare som satt där, Och där kom vi med våra finkläder och datorväskor. Det var lite obehagligt, sa hon och tryckte min hand.

Men vi hade kommit tryggt tillbaka till hotellet och jag mindes spänningen mellan oss där i korridoren utanför våra rum som låg bredvid varandra. Jag fick en inre bild av att vi stod där och balanserade på en tunn knivsegg när vi kramades godnatt. Det hade varit svårt att avsluta kramen. Hon gjorde ingenting, jag gjorde ingenting. Vi bara stod där och blev tysta och förlägna. Hade någon av oss bara flyttat så mycket som ett ben mot hennes eller min dörr, hade kvällen kanske slutat annorlunda. I stället gled vi isär som i slow motion, händerna på varandras rygg, gled över överarmar, underarmar, fyra händer som möttes innan vi gick var och en till sig. Då hade jag tänkt att det var en tillfällighet, en chans vi valde bort eller som bokstavligen gled oss ur händerna. Men på flyget hem höll hon sin hand i min igen.

Minnet av en av våra dråpliga händelser hade fört vår Boeing upp i luften och distraktionen hade fungerat som avsett. När Shirin fick sitt te och jag mitt kaffe utan att släppa varandras händer undrade jag vad flygvärdinnan tänkte. Ett kärleksfullt par kanske? Det kunde hon gärna få tro.
– Kan du inte berätta för mig vad som händer imorgon?
Shirin lutade sig mot mig och viskade i mitt öra. Hennes varma andedräkt sände rysningar över armarna och ner över ryggen. Jag gjorde likadant tillbaka, förde undan hennes hår från örat.
– Det är hemligt. Hur tror du att jag ska kunna säga nej när du gör så där?
– Du ska inte säga nej, det är hela grejen, fnissade hon. Du vet att jag håller tyst.
– Okej jag ger mig, sa jag och berättade tyst tätt intill hennes öra.
– Oh shit, vad coolt! Lovar du att coacha mig då?
– Vilken fråga. Det är klart jag gör, svarade jag.
Under resten av resan somnade vi, hon lutad mot mig och jag mot fönstret.

Under landningen på Heathrow pratade vi om samma resa till Amsterdam, hur vi gått i Red Light District och Shirin sakligt berättat för mig om alla butiker, skyltfönster och kvinnorna. Hon var sådan, berättade allt, alla detaljer om vad hon såg utan att jag behövde be henne om det. Som den gången en servitris varit lite flörtig mot mig på en irländsk pub. Då hade hon sagt på svenska att hon var skitsnygg och beskrivit henne i detalj medan hon serverade oss.
– Tänk om hon kunde svenska? sa jag och Skrattade.
– I så fall dolde hon det grymt bra.
Den här landningen gick väldigt smidigt, knappt märkbart när hjulen tog mark och den långa landningsbanan gjorde att planet aldrig behövde göra en kraftig inbromsning med rusande motorer. Just därför gillade jag Heatrow och Schiphol i Holland bäst, två enorma flygplatser.

Vår första kväll efter incheckning på hotellet avslutades givetvis med en pubrunda. Några av oss hade varit i London många gånger vid det här laget och navigerade hemtamt mellan de bästa pubarna. Följden blev röda ögon och stora gäspningar vid frukosten dagen efter. Jag, Johan, Anna, Shirin och Chris hade hållit ut längst, något vi satte prestige i varje gång.
– Jasså, här sitter du med ditt starka kaffe, kokta ägg och apelsinjuice, ser oförskämt pigg ut och skäms inte ens?
Jonny slog sig ner och han lät mer död än levande på rösten.
– Du borde köra samma kur som jag och du är alert som ett brandlarm igen.
– Så vad händer ikväll då? Lär vara ditt förslag på aktivitet.
– Sorry dude, kan inte, jag menar får inte berätta.
– Inte juste mot en gammal kompis, muttrade han skämtsamt sårad.
– Du kan trösta dig med att det blir coolt. Ovanligt men coolt.
– Är det action?
– Nej det är förvisso ganska lugnt och stillasittande och du får möta en ny del av dig själv.
– En lite bättre del av mig själv hoppas jag? Tur att du inte är kryptisk, nu är det lätt att gissa.

Dagen på vårt brittiska huvudkontor var ganska långtråkig, åtminstone för oss som var där titt som tätt. Lite möten och rundvandringar, men en fet serverhall i London är inte helt olik en fet serverhall i en skyddsklassad bunker under Stockholm. Det var förvisso en lätt svindlande känsla att gå längs raden av skåp med glasdörrar innehållande ett stort antal servrar monterade i ställningar och kabelknippen i mängder. Här passerade mycket av världens eposttrafik på väg till och från Europa, ekonomiska transaktioner av svindlande värden och tusentals köp- och säljsidor. E-handel och internetbanker hade fullkomligt exploderat den senaste tiden och det såg bara ut att öka exponentiellt. Ibland fick jag lust att bara dra ur en av fiberkablarna, som en liten kittlande tvångstanke bara för att bildligt talat köra ner en påk i en myrstack och röra om och se vad som hände. Det var nästan så att man kunde gå fram till ett skåp vid ena väggen och dra ur kontakten till kabeln över Atlanten.

– OK ladies and germs!
Chefen tog till orda när vi avslutade eftermiddagens sista möte och dagen led mot sitt slut.
– Ikväll har vi alltså en obligatorisk aktivitet. Efter den är det fri lek till flyget går hem på söndag. Imorgon kväll bjuder företaget på middag för de som infinner sig på utsatt tid och plats. Men ikväll gäller alltså kl20:00. Vi ska ut och äta, så kom hungriga och propert klädda. Vi samlas utanför hotellet 19:30 och promenerar till restaurangen. Det var allt för nu. Var försiktiga där ute, over and out.
Stolar skrapade och folk troppade av. Vi gick runt och tackade våra kollegor för besöket och somliga av oss skulle ses imorgon igen för en ny pubrunda ledd av våra brittiska kollegor.
– Ut och äta, vad var grejen med det?
Jonny dunkade mig i ryggen.
– Överraskningen kanske är att jag lagar krubbet.
– Ja det vore i så fall en upplevelse. Jag ställer upp som bartender.

På hotellet la jag mig på sängen n timme i någon sorts slummer för att vila hjärnan från alla intryck. Det var ändå gott om tid och jag skulle hinna duscha, raka mig och byta om till andra kläder. Aktiviteten ikväll skulle bli rolig och annorlunda och garanterat något mina kollegor aldrig upplevt. När jag lite i förbifarten föreslog det för min chef, blev han eld och lågor. Det skulle ge mina kollegor en liten inblick i hur min vardag kunde vara på ett avslappnat, socialt och trevligt sätt.

Det knackade på dörren. Jag hade just kommit ur duschen och höll på att klä på mig och borsta tänderna.
– Hej, börjar du bli klar? Oj vilken stilig kille jag får med ut ikväll.
Det var Shirin. Vi hade bestämt att göra sällskap till kvällens aktivitet.
– Tack, och vad har fröken själv valt för kvällen?
– Det blev klänning igen. Här, känn. Jag hoppas inte det ska bli för kallt. Vi ska förhoppningsvis inte vara ute så mycket.
Hon tog min hand och la den på sin höft och förde den nedåt för att, som det verkade, låta mig känna på hennes klänning. Det sa inte mig så mycket om hur den såg ut, men formen av hennes höft och lår och värmen som kändes genom tyget påverkade mig.

Någon gång i början av vår bekantskap frågade hon om man fick ut något av att känna hur andra såg ut när man var blind. Jag svarade att det egentligen inte sa så mycket om det vi kanske ser när man tittar på varandra. Att känna på någon blir alldeles för lätt intimt och kanske något man främst gärna gör med någon man kommit nära. Då hade hon varit tyst en stund och sedan ändå frågat med en lite annan röst om jag ville känna på hennes långa hår. Det hade jag gjort, för att hon var hon och hon hade tagit min hand och fört den genom hennes hår så där lite för länge. Under tiden sa hon att det stämde, att det blev väldigt intimt och inget man ville låta vem som helst göra. Det hade känts som en antydan och ett privilegium. Att andras blickar kunde stirra, smeka och tråna var en sak och kunde ibland vara påträngande. Men att röra någon på ett sätt som skulle likna det blev något helt annat. Och nu gjorde hon så där igen, med min hand utanpå sin klänning över hennes höft och sidan av låret.

Vi samlade ihop oss när vi kom fram. Entrén skyltade med ”Dans le Noir”.
– Då var vi framme. Här kommer vi att äta en trerätters middag tillsammans, men det blir kanske inte riktigt vad ni är vana vid. Vi kommer nämligen att äta i komplett mörker. När vi kommer in kommer vi få mer information, sa chefen och lät rätt nöjd när han märkte av kollegornas förvåning.
– Här kommer man in i en stor bar och vi ska tydligen en våning upp. Här uppe är det också en bar men lite mindre. Klart mysigare om du frågar mig.
Shirin beskrev miljön för mig när vi gick in. På övervåningen blev vi mötta av en i personalen. Vårt annars så pratiga och glada gäng var påtagligt nervösa.
– har du gjort det här någon gång?
– Ja varje dag, skämtade jag.
Shirin skrattade och slog mig lätt på armen.
Förlåt, jag kunde inte låta bli. Nej. Jag läste att de startat en restaurang i Paris först och nu den här i London. men det har inte kommit till Sverige ännu.

– Hello all and welcome to the restaurant Dans le Noir and dining in the dark. It is pleasant surprise for us to have visitors from Sweden this evening. Please place all potential light sources such as lighters, mobile phones and cameras in the cloakroom. Remember to put your watch in your pocket or in your locker if it’s valuable. Almost all watches are luminous.
Under glatt förväntansfullt prat hängde vi in kläder och väskor i garderoben och låste in värdesaker i små förvaringsskåp.
– We strongly advise you to use the rest rooms before the experience, so that it isn’t interrupted. But it is of course possible to use them at any time. Simply call your guide by their first name and ask them to escort you to the illuminated area. Then you can go to the rest room, afterwards your guide will escort you back to your place.
– Bäst man passar på att gå på toa, det här kan bli svettigt, skämtade Louise som var en av våra ekonomer.
– Your guide will now meet you in the dark area in small groups. Please follow your guide’s instructions at any time.

Jag och Shirin höll oss nära varandra och slöt oss till Johan, Chris och Anna när vi som första grupp gick in genom en dörr som stängdes bakom oss.
– Är det mörkt här? Frågade jag.
– Ja nästan, dimrad belysning, svarade Johan. Säkert för att vänja ögonen vid mörkret. Här kommer nog vår guide.
– Hello. My name is Amanda and I will be your guide in the dining room this evening.
– If you need help or want to ask anything, don’t just raise your hand because you might wait for a very long time!
Alla skrattade hjärtligt åt skämtet.
– Simply call for me by using my first name Amanda and I will do my best to help you, fortsatte hon. OK, everybody, please place one hand on the shoulder of the person in front of you before the lights turns off completely. When we reach your table, I will show everyone’s chair.
Shirin gick först med handen på Amandas axel följd av mig och Johan, Chris och Anna.
– Oh shit, now it went dark! Utbrast Chris.
– Känns som vanligt tycker jag, skämtade jag.
– Fan Kim det här är fusk, skrattade Johan bakom mig.
– Does everything feel okay so far? frågade vår guide som givetvis inte förstod mycket av det vi sa.
Alla svarade jakande och stämningen var god och skämtsam.
– Var är du Shirin? Frågade Anna.
– Jag går här längst fram.
Jag märkte redan hur mina kollegor som var så vana att se varandra redan började kommunicera på ett annat sätt. De hade redan börjat tilltala varandra vid namn för att veta vem som avsågs och genast börjat söka information genom att prata i stället för att se.

Det kändes på atmosfären att vi kom in i ett större rum. Vi kom fram till vårt bord där Amanda vant började visa var och en sina platser.
– Can my friend and I sit next to each other? Frågade Shirin tyst vår guide.
– Absolutely miss, no problem. Here is your chair, svarade hon och visade henne stolen genom att lägga handen på ryggstödet. I have been told that one of you is visually impaired, is it any of you?
– Yeah I am visually impaired, svarade jag.
– Ahhh okay. What’s your name sir?
– Kim.
– Great Kim, than this is a peace of cake for you, skrattade hon. Here is your chair next to your girl. And what’s your name miss? Frågade Amanda och la handen på hennes axel.
– Shirin, svarade hon och fnissade åt att ha blivit min flickvän så där hux flux. Jag tyckte inte det lät alls så dumt.
– Okay, Shirin, Kim, and here?
”Anna, Johan, Chris”, alla presenterade sig vart efter Amanda la en hand på varje persons axel.
– I’ll try to remember that. You may remind me if I forget your names.
– Are you visually impaired too? Frågade Chris.
– Yes I am, svarade vår guide.
– Than this is just like a walk in the park for you too, svarade Chris.
– Yes, this is perfectly normal for me and Kim. By the way, do we have an American among all Swedes?
– Yeah, I am from the US but I live and work in Sweden.
Vi hörde hur lokalen fylldes på av våra övriga kollegor. Överallt frågade man varandra vem som satt bredvid och runt samma bord och diskuterade vad man hittade på borden i mörkret. Bestick klirrade och något tomt glas välte. Stämningen var högljudd och mycket god.

När alla verkade vara på plats började guiden vid varje bord servera vin eller öl, beroende på vad man beställt och kort därefter började förrätten serveras.
– Okej, undrar vad det här är för något? Jag är skeptisk, sa Johan som satt snett mitt emot mig bredvid Chris.
– Jag tycker det känns som sparris av något slag, sa Anna.
– Det är bara att vänja sig. Det brittiska krubbet är barbariskt, suckade jag uppgivet. Jag går alltid ner flera kilo när vi är i UK.
– Now I understand how you feel Kim. This was shit svårt, sa Chris som satt mitt emot mig.
– Ja, fast för er är det så klart mycket tuffare och mer ovant nu. Jag har haft ett helt liv på mig att öva. Man lär sig fort men det här är ju första gången för er. Så helt rättvist är det inte.
– Ooops, tur att ingen ser. Jag fuskar lite med händerna, fnissade Anna. Helt sjukt svårt.
– Kim, vi borde fått kurs innan, sa Johan.

När alla ätit upp började vår guide servera varmrätten.
– Are they not going to present krubbet? Frågade Chris med sin roliga blandning av svenska ord i sin amerikanska engelska. Extra roligt blev det med slanguttryck.
– Nej, tanken är att man ska uppleva smakerna opåverkad. Man får tydligen se bilder och menyn sedan, förklarade jag.
– Verkar vara någon fisk, potatiskaka och något grönt, sa Anna som verkade vara snabb på att identifiera vad hon stoppade i munnen.
– Jag älskar fisk, NOT, muttrade Johan.
– Du är typ lika kräsen som Kim, sa Anna som alltid hade haft väldigt roligt åt att vi två alltid hade synpunkter på maten.
– Anna, är du törstig ikväll? Frågade jag.
– Jag är alltid törstig vet du väl, men hur så?
– Jag tror du tog mitt vinglas.
– Du får väl skylla dig själv när du sitter bredvid mig.
– Jag håller hårt i spriten så man inte riskerar att bli av med den, sa Johan.
– I drink and I know things, sa Chris filosofiskt.
– Vore kul om det mörkerfilmas så kan vi kolla det på nästa after work, sa Johan.
– Bevare mig, helst inte, fnissade Anna.
Alla skrattade gott åt våra små missöden.

– Shirin, hur är det?
Jag rörde vid hennes arm. Hon hade suttit tyst länge på min högra sida.
– Det här är lite otäckt, sa hon tyst. Jag blir liksom yr, röster överallt och från alla håll samtidigt. Jag skäms, känner mig dålig, så himla svårt att äta och så har jag spillt vin tror jag.
Jag flyttade mig närmare henne så vi hade lätt kroppskontakt och tog hennes hand.
– Du är inte dålig. Det är klart att det inte är lätt när man inte varit mörklagd någon gång tidigare. Vet inte om du hör det från kollegorna, men det sker massor av mindre missöden. Man spiller, hittar inte, tar någon annans vinglas eller bestick.
– Där ute, jag menar jag ser ju dig varje dag och ibland hjälper vi ju dig att bära brickan på stökiga lunchrestauranger, men det är inte på det här sättet.
– Nej, men som jag sa till Chris, du kan inte jämföra med mig. Jag har övat ett helt liv och det här är lika lätt för mig nu som för dig där ute i ljuset. Du får se det här som en lite kul grej och lite som en liten inblick i vilka svårigheterna kan vara, även om det inte är helt rättvisande.
– Tack. Glad att du är här, sa hon knappt hörbart och kramade min hand. Man känner sig så ensam på ett konstigt sätt trots att det är fullt av människor runt omkring. Man vet inte riktigt om de pratar med mig.
– Att det är röster överallt och svårt att veta när någon pratar med än om man inte säger mitt namn känner jag igen. Man tar ju ofta ögonkontakt när man söker någons uppmärksamhet. Och en massa ljud och sorl kan vara ganska tröttsamt för huvudet.
Jag gav henne lite av mina tips på hur man som ovan kunde göra för att hitta mat och vinglas på ett enklare sätt och jag kände i hennes hand att hon slappnade av och till och med kunde skratta lite.

När vi ätit upp vilade våra händer på hennes ben. Jag kände hennes klänning och värmen från hennes hud kändes genom tyget. Mina fingertoppar strök lätt över benet. Hon flyttade sig ytterligare lite närmare och hennes hand flyttade försiktigt min hand upp och ner över hennes lår. Jag la min andra arm om hennes smala rygg. Hon lutade sitt huvud mot mitt så våra kinder möttes. Det kändes så nära och väldigt intimt och hon luktade så gott.
– Mmm mysigt, sa hon tyst.
Sedan hände det bara. Hennes läppar fjäderlätt mot min kind så nära min mun. Jag behövde bara vrida mig lite för att möta dem. Det var första gången vi kysste varandra. Det som jag fantiserat om så många gånger. Hon tog bort sin hand från min som låg på hennes lår och försiktigt, mycket långsamt kände jag hur hon drog klänningen upp över låren. Fållen passerade hennes knä och under min hand som nu vilade direkt mot hennes mjuka, varma hud. Hennes kyss var mjuk, våra tungor rörde sig långsamt, hon luktade av sin parfym och schampo, smakade svagt av vin på det där lite erotiska viset. Jag visste inte om jag skulle våga smeka hennes lår högre upp, även om hon dragit upp klänningen. Men hennes ena finger krokade tag i mitt lillfinger och drog uppåt. Min hand nådde tyget i hennes trosor. Hon särade på benen och flyttade fram rumpan lite på stolen. Två fingrar gled först utanpå tyget ner längs hennes skåra, sedan ut mot kanten. Fingrarna letade sig innanför trosorna. Hon hjälpte till med ena handen och drog dem helt åt sidan. Jag började smeka hennes våta sköte. Hennes tunga blev vildare, dem varma andetagen från hennes näsborrar blev allt snabbare. Runt omkring oss hördes sorl och glatt prat. Anna, Chris och Johan pratade om något som rörde jobbet, men jag uppfattade inte vad. För mig var världen alltid mörk, men det var helt galet att våra kollegor satt runt om oss och pratade om helt vardagliga saker samtidigt som jag hade min hand mellan Shirins ben och hennes tunga i min mun utan att någon märkte något. Det var så sjukt jävla erotiskt, förbjudet och spännande.

Hon spände sig som i en båge, slet sig ur vår kyss och lutade huvudet bakåt. Ett kvävt pip kom från henne när benen skakade och ryckte. Mina läppar mot hennes ena öra, blåste svagt in varm luft och hyschade henne ömt.
– Ska alla ha ett glas vin till, Kim, Shirin? Jag tänkte beställa, frågade Chris.
Shirin andades fortfarande häftigt lutad mot mig. Jag höll mina fingrar stilla i henne.
– Absolut ta till oss också.
Jag försökte låta helt normal. Själv tyckte jag min röst lät otroligt forcerad, men ingen verkade reagera på det. Chris kallade till sig vår guide och beställde påfyllning av tre glas vin och två nya öl.

Jag höll fortfarande armen om henne, smekte hennes överarm från axeln, nedåt och upp igen med långsamma rörelser. Försiktigt tog jag bort mina fingrar från hennes sköte och lite fumligt och blygt rättade hon till trosorna. Våra händer möttes när vi samtidigt rättade till klänningen över hennes ben. Jag förde mina fingrar upp till munnen, luktade och slickade i mig av hennes smak. Utan att jag var beredd på det, kom hennes mun innan jag tagit bort mina fingrar.
– Smakar du på mig? Viskade hon och det lät som om hon var generad, även om det var lite för mycket ljud runt omkring för att det skulle gå att avgöra helt säkert.
Jag svarade bara genom att krama henne hårt med armen om hennes rygg och pussa henne på munnen.

Vårt vin serverades och vår guide trängde sig in mellan oss för ett kort ögonblick för att ställa glasen på bordet. Sedan var vi nära varandra igen. En förlägen tystnad uppstod mellan oss men jag fortsatte att stryka henne över håret och ner över ryggen.
– Herre gud, vad tar det åt mig? Fnissade hon.
– Du är jättefin. Jag tycker mycket om dig, sa jag tyst i hennes öra och pussade henne på kinden.
Vad säger och gör man efter en sådan här grej liksom och hur skulle det bli sedan? Vad skulle vi göra och säga till varandra imorgon?

Mera vin och kanske händelsen nyss gjorde Shirin mer avslappnad. Hon deltog nu mycket mer i diskussionen runt bordet som flöt fritt mellan olika ämnen, allt från mat till jobbet. Johan och Chris som båda var grymma tekniker, skämtade om att de från och med nu alltid skulle koppla in och ur internetlänkar mörklagda då det skulle bli mer spännande på det sättet. Johan hade jag själv varit med att rekrytera. Vi kände varandra sedan tidigare och jag visste att han var som klippt och skuren för jobbet. Chris kom från vårt amerikanska kontor i Fairfax. Han hade träffat en svensk tjej och lärt sig språket på nolltid. Men hans amerikanska brytning var tydlig och han bytte ibland till engelska då vissa ord föll bort eller när det grammatiska hakade upp sig.

Shirin var en udda fågel i vårt gäng av teknikerbusar. Men vi brukade skämta om att hon hade dispens att leka med oss eftersom hon haft ett förflutet inom försvarsindustrin där hon programmerat vapensystem. Vid första anblicken kunde det verka som ett konstigt vägval, men för företaget var det perfekt. Vid förhandlingar med kunder som ibland kunde vara ganska påfrestande kunde deras tekniker få lust att försöka sätta en liten tjej på plats vilket aldrig funkade särskilt bra med henne. Jag hade varit förtjust i henne i smyg länge och nu satt jag här med min arm om henne med lukten av henne kvar på fingrarna. Jag undrade om det som nyss hänt skulle förstöra något eller om det kunde vara en början. Johan hade berättat för mig hur hon såg ut med sitt långa mörka hår och mörka ögon, smal med ganska små bröst och ögon och mun som alltid log. Nu kände jag själv hennes tjocka hår över min arm och jag tyckte mycket om hennes röst. Hon hade varit dämpad ikväll, tagen av upplevelsen. Men även i vanliga fall pratade hon inte i onödan.

Efterrätten kom in. Det var någon sorts äppelkaka med glass som det var någon skum smak på.
– Alltså, vi får nog uppsöka något ställe sen, jag kommer behöva stödkäka, muttrade Johan.
– Det kan vara så att du inte är ensam om att känna så, svarade jag.
Anna lutade sig mot mig. Hon luktade parfym, vin och kaffe.
– Vad tyckte du? Frågade hon.
– Jag har ätit bättre, men det slank ner.
Hon tog en sked av efterrätten från sin tallrik och smakade.
– Hmm, vad smakar den här glassen egentligen? Funderade hon. Mynta, lavendel? Verkligen intressant och svårdefinierat, men gott. Smaka.
Hennes mun mot min fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Hennes läppar och tunga smakade glass och kaffe.
– Jag lägger min röst på mynta, svarade jag matt och lite förvirrad.
Någonstans var alltsammans absurt och som om det nu höll på att krångla till sig lite. Varför hon gjort så där visste jag inte. Men jag skrattade lite för mig själv åt att det som i vanliga fall skulle resulterat i en massa kommentarer nu inte gav någon som helst reaktion från de övriga.

Vår guide Amanda samlade ihop oss på ett led på samma sätt som när vi kom in, med den skillnaden att alla nu var klart mer uppsluppna.
– Ohhh I can see the light! Ropade Chris när vi kom ut i den svagt belysta gången.
– Synd, jag hade nästan börjat vänja mig, sa Johan.
Ute i baren hade alla sina sinnen tillbaka. Några av oss beställde något att dricka i baren som avslutning. Runt omkring pratade alla om sina olika upplevelser.
– Det här var en sjukt bra idé! Jag är förstås besviken på att jag inte fick vara bartender, men extremt tacksam att du inte lagade käket.
Jonny dunkade mig i ryggen.
– Fast hade han lagat maten så skulle det nog ha smakat ungefär så där, skrattade Johan.
– Det där var elakt sagt, sa Shirin till mitt försvar.
– Ja men roligt, svarade Johan.
– Johan rår inte för det, det kommer av födsel och ohejdad vana, sa jag och spelade djupt sårad.
– Att bli jämförd med engelsmännens matlagningskonst kan vara den värsta kränkningen ever, flinade Chris.
– Kanske med skillnaden att de kan laga mat, det kan inte jag.
Det var varmt och hetsigt när vi käftade på det här viset med varandra. Vi gjorde sällskap ut på gatan.
– Är det någon som vill fortsätta med några pilsner innan vi avslutar kvällen? Pilsner är åtminstone något det här barbariska folket behärskar, frågade Chris.
Ingen ville sluta nu när kvällen börjat så bra.

Anna blev den som visade mig vägen till mitt rum när vi kom tillbaka till hotellet. Vi skulle bara kramas godnatt, men blev stående kvar länge. Hon luktade så gott, en blandning av parfym, vin och utomhusluft. Jag tog upp nyckelkortet ur fickan och stoppade in det i låset. Det klickade till och dörren var öppen. Fortfarande med armarna om varandra gick vi in och dörren gled igen bakom oss.

Allt gick så lätt. Jag stod framför henne, vi kysstes. Hon drog av min tröja och slängde den på golvet, jag drog av hennes och knäppte upp hennes BH. Bakom henne lät jag min tungspets leka i nacken medan mina händer kupades över hennes bröst, masserade försiktigt hennes båda bröstvårtor, gled ner över magen och knäppte upp hennes byxor. Hon sträckte händerna bakåt och knäppte upp mina och hon drog ner dem över höfterna. Min hand smekte över hennes venusberg utanpå trosorna, gled in under kanten och in i hennes könshår. Hon var varm, öppen och våt, andades allt häftigare. Min lem låg stenhård mot hennes stjärt. Vi slet av oss dem sista kläderna och ramlade ner i sängen. Hon var hetsig och vild, gränslade mig och jag var inne i henne inom ett par sekunder. Jag tänkte att det verkligen inte var mycket till förspel. I den här vilda leken skulle jag inte kunna hålla mig särskilt länge. Med två fingrar smekte jag henne och höll hennes ena bröst mjukt i min andra hand.
– Åh ja, fortsätt så! Nuuu!
Hennes flämtande andetag och höga kvidande fick mig att komma våldsamt i henne.

Efteråt låg vi nära tillsammans och pussades. Jag smekte henne över håret och ryggen och njöt av hennes varma närhet.
– Fin du är, viskade jag i hennes öra.
– Du också och det här med. Men det kan aldrig bli mer än så här, du vet att jag har pojkvän?
– Jag vet det. Jag är nöjd med det vi kan få.
Anna somnade. Jag låg vaken nära bakom med armarna om henne och näsan i hennes hår. Jag försökte att inte tänka på Shirin, hur hon kanske låg ensam i sin säng en bit bort i korridoren. Vi hade hamnat bredvid varandra ute på puben igen och vi hade hållit varandra i handen under bordet. Det var hos henne jag borde vara. Ändå blev det så här. Visst hade det funnits lite vibbar mellan Anna och mig ibland och visst hade jag fantiserat om att ha henne just så här även om det bara skulle bli en enda gång i livet. Och nu när det hände kändes det ändå inte rätt.

Morgonen efter vaknade vi tidigt.
– Ska bara gå på toa, viskade Anna sömnigt och klev över mig ur sängen.
När hon kom tillbaka satte hon sig gränsle över mig och min kropp reagerade. Hon böjde sig fram och vi kysstes.
– Jag vill inte äta frukost där nere idag, sa hon och rörde sina höfter fram och tillbaka så min lem gled in i hennes våta skåra. Hon flämtade till, antagligen när den stimulerade hennes klitoris.
– Jaha du tänker så. Ska vi beställa frukost till rummet?
Jag tog telefonen och tryckte 9 för att komma till receptionen. Mot en avgift jag normalt sett skulle ha varit för snål för, beställde jag en lyxfrukost för två. Under tiden hade Anna fört in mig i sig och sjönk ända ner med en suck. Sedan började hon långsamt röra sig upp och ner över mig igen.
– Så, nu kan vi ligga här hela dagen. Men det är inte snällt att göra så där när jag ska beställa.
Jag kupade min hand över Annas ena bröst och pussade henne på halsen.
– Jo jag är jättesnäll, kuttrade hon.
Sedan var vi förlorade igen.

Vi gjorde en långsam morgon, åt vår frukost på sängen, duschade, älskade och duschade igen. När jag kom ut från badrummet med tandborsten i munnen låg Anna på sängen, påklädd och klar.
– Du, Kalle landar i London om en timme, han kommer hit.
Hon lät konstig på rösten.
– Visste du att han skulle komma?
– Nej ingen aning. Han tog en sista minuten. Jag är ledsen.
Hon lät verkligen sorgsen på rösten. Jag gick ut i badrummet och sköljde munnen och la mig nära henne i sängen igen, pussade henne på pannan. Men magin mellan oss var bruten och hon hade slitits ifrån mig. Egentligen var det ju ingen överraskning, men det normala hade varit att vara tillbaka i verkligheten igen när planets hjul tog svensk mark imorgon, inte redan nu. När hon gick till sitt rum hade hon förvandlats från varm, sprallig och flörtig till sval, effektiv och proffsig och någonstans kände jag att det här aldrig skulle hända igen. Jag fick en tom känsla i bröstet, en bild av återvändsgränd. Lika lång väg tillbaka och sedan börja om.

Dagen spenderade vi i London. Vi gick i butiker och åt lunch ute på stan. Tidigt på kvällen bjöd företaget på middag. Ett litet tag hade jag övervägt att inte gå, skylla på huvudvärk eller liknande för att få vara ifred. Men ingenting blev bättre av att ligga på rummet i ensamhet. Anna var fortfarande med i vårt gäng, men nu med sin pojkvän Kalle vid sin sida. Ett avstånd bildades till oss andra som mer hade med Kalles personlighet att göra än något annat. Jag tyckte han var dryg och aggressiv, men kanske var mina känslor för honom inte helt objektiva. Det var han och Anna som antagligen lovat varandra en massa saker, inte hon och jag.

Middagen blev mycket trevligare än jag förväntat mig. Anna höll sig på avstånd, antagligen för bådas vår skull. Att ha Johan, Chris och Shirin runt mig gjorde det lättare och jag lät mig tacksamt distraheras.
– Synd att det inte är mörkt här idag.
Shirin fick mig att le åt antydningen. Hon satt bredvid mig vid middagen. Jag hade försökt ta hennes hand under bordet, men hon hade inte tagit emot den. Men hennes fingrar hade ändå cirklat lätt i min handflata som en sorts signal som tillsammans med orden antydde att hon fanns kvar.
– Trots att det kändes lite jobbigt i början? Frågade jag och log mot henne.
– Ja men det blev lättare sedan, konstigt nog.
Vi skrattade, hennes varma ben mot mitt och jag kände av fjärilarna i magen.

Efter restaurangbesöket tog våra brittiska kollegor ut oss på en pubrunda. Den blev ändå ganska sansad mot hur det brukade kunna bli. Om jag skulle vara helt uppriktig höll jag igen på drickandet för att inte riskera att tappa Shirin. Hon fanns vid min sida hela tiden med sin lugna person. När vi stod i kön utanför en nattklubb där dunket från musiken hördes ända ut på gatan började klockan närma sig midnatt.
– Hur sugen på det här är du? Frågade hon, nästan som om hon läst mina tankar.
– Inte så väldigt sugen faktiskt.
Sanningen var att jag hatade den typen av uteställen. Lugna pubar med dämpad musik där man kunde prata gillade jag, men i sådan här miljö skulle jag bli helt isolerad av ljudet. Jag skulle inte ha en aning om vart mina vänner var, höra vad de sa eller än mindre om de pratade med mig. Hur människor alls kunde kommunicera i sådant oväsen från helvetet förstod jag inte. Johan hade haft någon teori om att man tog hjälp av att läsa på läppar för att kompensera för det man inte hörde och oftast hörde man typ bara vart tredje ord. Den möjligheten fanns inte för mig.
– Ska vi avvika och gå tillbaka till hotellet?
Jag nickade. Hennes förslag gjorde mig varm och pirrig. Vi tog avsked av våra brittiska kollegor och med hopp om återseende till våra svenska. Sedan började vi gå genom Londons gator.

Första biten bort från våra vänner gick vi bara underarm mot underarm som vid vanlig ledsagning. Bakom nästa gathörn flätades våra händer samman.
– Jag hörde förresten att ni faktiskt tappade bort någon som missade flyget här i London vid något tillfälle? Frågade hon.
– Haha, ja det är faktiskt sant. Det var Perre som inte kom till Heathrow dagen efter när vi skulle flyga hem. Han hade synts till rätt pruttig när vi var ute på kvällen före men sedan försvann han. Alla utgick från att han hittat någon donna som han följt med hem. Vi ringde men fick inget svar på hans mobil. Alla var ganska nojiga när vi ändå tvingades flyga hem.
– Men chefen stannade kvar om jag minns rätt?
– Ja det blev ett herrans liv innan han dök upp på flygplatsen utan pass, jacka och mobiltelefon. Chefen har väl varit mer imponerad av oss tror jag.
Vi skrattade åt den galna historien som var ganska komisk nu så här långt efteråt.

Deja vu — nu stod vi här i korridoren igen och höll varandra i handen utanför min dörr, precis som den där gången i Amsterdam. Jag låste upp min dörr.
– Jag skulle behöva hämta grejer för linserna, eller kan vi gå till mig i stället? Frågade hon tyst.
Jag tog bara min tandborste och tandkräm i handen och följde med henne. På något vis kändes det bättre att inte vara i mitt rum där jag legat med Anna för bara lite mindre än ett dygn sedan. Sängkläderna var kanske utbytta, men det kändes ändå bättre. Som om det skulle vara något sorts bedrägeri mot Shirin. Anna och jag hade inte lovat varandra något, det hade bara blivit så. Med Shirin kändes det annorlunda. Hon hade ingen pojkvän och jag hade ingen flickvän som satt hemma och väntade på oss. Det hade funnits något mellan oss länge och jag undrade ofta varför ingen av oss vågat ta steget och se vad som hände.

Vi gick hand i hand till hennes rum som låg i andra korridoren. Hon låste upp, stängde och låste dörren bakom oss. Här luktade det schampo och svagt av parfym. Tysta tog vi av oss skor och jackor och sedan kom hon alldeles nära. Våra armar runt varandra, hennes kind mot min, hennes tjocka, långa hår i ansiktet. Försiktigt snurrade jag oss ett kvarts varv så jag kunde lägga tandborsten och tandkrämen på bänken innanför dörren. Sedan blev vi stående så länge, nära, tysta. Mina händer strök henne över ryggen och håret ner mot rumpan.

När vi blygt kysste varandra kändes det som det var för första gången, trots att vi redan gjort det för ganska precis ett dygn sedan och jag varit närmare henne än så. Kanske skulle det ha varit så här lätt förra gången i Amsterdam också, kanske bidrog några extra glas vin till mindre blygsel nu. Mina händer gled ner över hennes rygg och rumpa, ner över låren och upp igen längs hennes sidor. Med min mun mot hennes drog jag ner klänningens dragkedja över ryggen och knäppte upp hennes BH, Våra kläder hamnade i en hög på golvet.

Vi kröp ner i hennes säng och drog det tjocka täcket över oss. Det var så märkligt, det kändes som om det som nu skedde var helt normalt, precis som det skulle vara och alltid borde ha varit. Men vi hade trosor och kalsonger kvar som om vi varit lite för blyga för att klä av varandra helt nakna.
– Värm mig, jag fryser. Det var så kallt ute.
– Dina fötter är iskalla, svarade jag och drog henne närmare.
Vi rörde vid varandra, blygt till en början. Jag kom att tänka på det där med att känna. Nu kunde jag göra det hur mycket jag ville, utforska varenda del av hennes hud och former. Med sensationen under mina händer och hennes mun mot min blev det så tydligt hur fattig en beskrivning bara med ord egentligen var. ”Smal” sa ingenting om magens och sidornas form där dem övergick i höfterna eller ryggens övergång till stjärten. ”Ganska små bröst” sa ingenting om hur det började forma sig vid armhålans mjuka hull eller mjukheten som fyllde handen som kupades över bröstet, eller området mellan och ovanför där fingrarna kunde glida och rita mjuka mönster i huden. ”En mun som alltid log” sa ingenting om känslan av att kyssa den. När man liksom kände leendet mot läpparna och andetagen från näsborrarna och hur det fortplantade sig ner i hennes händer. Det långa håret var säkert vackert att se på och skönt att dra handen över, men vad kunde beskriva känslan av att trassla in fingrarna samtidigt som läppar trycktes mot varandra? Ändå skulle inte den här natten räcka till för att ta in alla intryck.

Våra händer rörde sig samtidigt ner mot våra höfter som en omedveten hunger.
– Varför har vi dem här på oss? fnissade hon och lät fingrarna glida in under kanten på mina kalsonger. Sedan var vi äntligen helt nakna. Mina fingertoppar gled över hennes mage och ena ljumsken. Hon suckade när hennes hand omslöt min hårda lem, gled med fingertopparna längs undersidan. Mina fingrar kom in i hennes sköte, började smeka henne varsamt. Hon la sig till rätta på rygg och benen gled isär som av sig själva. Jag njöt av hennes andetag, varma och nakna kropp så nära. Det var så olikt det vi upplevt i fredags.
– Kom, andades hon och drog mig över sig.
Jag trängde försiktigt in i henne, fortsatte smeka henne med mina fingrar. Hon lät så vackert. Hon liksom gnydde tunt i varje utandning, rytmiskt, allt snabbare och högre.
– Skydd? Frågade jag i hennes öra, men hon bara skakade på huvudet.
– Behövs inte, jag har.
Hennes ena hand i min ländrygg som långsamt och rytmiskt förde mig djupt in i henne, hennes andra hand i min nacke som tryckte min mun mot hennes. När det gick för henne virvlade hennes tunga i min mun. Efter en stund tog hon bort min hand mellan hennes ben. När det gick för mig trasslade jag in fingrarna i hennes hår igen och höll henne fast i våra kyssar.

Omedvetet avlastade jag min tyngd över henne på mina armar som till slut började krampa. Vi rullade ner på sidan med mig kvar i henne. Hon ville inte sluta kyssas.
– Oj, vad hände, fnissade hon.
– Det bästa som kunde hända.
– Vi kanske borde haft en handduk eller något. Ja ja, nu är det för sent, log hon och gned sitt kladdiga ben mot mitt.
Hon låg på sidan på min arm. Handen smekte upp och ner över hennes rygg, den andra handens fingrar inflätade i hennes vilande på min mage.
– Det var fint. Vill du stanna hos mig i natt? Frågade hon.
– Ja det var det. Jag tycker mycket om dig. Stannar gärna hos dig.
– Måste bara tvätta av mig, blir så jobbigt imorgon annars.

Vi reste oss ur sängen och hon gick före in i badrummet och gjorde sig i ordning. Jag tvättade ansiktet och så stod vi där och borstade tänderna. Jag stod bakom henne med ena armen om hennes midja och våra kroppar rörde sig rytmiskt mot varandra av tandborströrelserna. Shirin skrattade till.
– Vad? Frågade jag.
– Man måste borsta i takt. Annars blir det fel, fnissade hon.
Hon skakade extra på hela kroppen och överdrev rörelserna. Vi försökte pussas med tandborstarna i munnen, men det resulterade bara i att hon dräglade tandkräm ner på min bröstkorg.
– Oj schölåk, sa hon med hela munnen full med tandkräm. Jag menar förlåt, fortsatte hon när hon spottat och sköljt.

Vi kröp ner under täcket igen. Hon låg på min arm och mina fingrar strök längs sidan, från midjan upp till armhålan, ut över ena bröstets kurvning.
– Jag har längtat så himla länge efter det här, sa hon tyst med läpparna mot min hals.
– Jag också. Under alla våra resor, oftast bara du och jag.
– Hur länge har du tänkt så?
– Egentligen alltid, sedan vi lärde känna varandra på riktigt. Men kanske särskilt den där flygresan för länge sedan, minns du? Kändes som om vi kom så nära. Första gången jag rörde dig på riktigt.
– Jo jag minns. Ändå vågade vi inte. Men det kanske finns en mening med det. Nu har vi känt varandra i nästan två år, jobbat stundtals väldigt nära och i alla fall jag har aldrig irriterat mig på något. Nu känns det egentligen inte konstigt, bara väldigt pirrigt.

Jag märkte att jag inte hade minsta tendens till flyktbeteende som jag ofta haft efter erotiska stunder med mer eller mindre bekanta flickor. Då hade det bara handlat om sex — som igår. Nu kände jag att jag även ville ha allt det andra. Bara som nu, stå och borsta tänderna och skratta, ligga i sängen, somna och vakna tillsammans. Det såg jag fram emot mycket. Shirin somnade före mig. Jag låg vaken länge, rörde vid henne och bara njöt. När klockan var alldeles för mycket lyckades jag äntligen somna.

”krrr krrr”
Sakta drogs jag ur min varma sömn. Jag låg halvt på mage med hennes överkropp över mig och ett av hennes ben mellan mina. Hennes läppar mot mitt öra och hon imiterade en kurrande katt.
– God morgon. Sovit gott?
Hennes röst nära mitt öra, jag kunde tänka mig ungefär en miljon sämre sätt att vakna på.
– Mycket bättre än på länge, lite kort bara. Fast vakna just idag var bäst.
Hon fnissade och bet mig lätt i örsnibben.
– Vill vi ha frukost på sängen? Frågade jag.
– Mm gärna, kan man få det?
jag sträckte mig efter telefonen bredvid sängen och beställde lyxfrukost till rummet. Jag skämdes för att jag gjort likadant en gång tidigare med en annan flicka i mina armar. Den här flickan ville och kanske jag inte skulle behöva släppa ifrån mig, det var skillnad.

Shirin öppnade för room service som rullade in en serveringsvagn.
– Vilken tur att det inte var en klassisk brittisk frukost, sa hon när hon studerat innehållet och slängde av sig morgonrocken på golvet och kröp tillbaka ner i sängen bredvid mig igen.
Hon syftade antagligen på det klassiska som bestod av stekta champinjoner, vita bönor i tomatsås, blodkorv, fläskkorv, potatisbulle, tomat, sidfläsk och äggröra, något jag inte ens skulle få i mig till lunch.
– Nej, då hade vi storknat, svarade jag.
– Men först lite annan frukost tills vi storknar?
Det här var motsatsen till det jag upplevt i fredags med Anna som var så hetsigt och nästan okänsligt. Allt mellan oss var mjukt, långsamt och inkännande. Hon verkade tycka om att ligga under mig och jag tyckte mycket om att våra händer hela tiden rörde vid varandra och hennes mun som ständigt sökte kyssar när vi älskade. Det förstärkte allt enormt mycket.

Efteråt satt vi i sängen och åt vår frukost och matade varandra med vindruvor. Mina händer kunde inte få nog av att röra vid henne. I duschen älskade vi igen lutade mot väggen samtidigt som det varma vattnet sköljde över oss. Självklart blev det stressigt när vi till slut tvingades tillbaka till verkligheten, packa våra väskor och lämna rummen.

När vi checkade ut från hotellet tog chefen alla rumsnotor på företagskortet
– Jag är skyldig till två frukostar för två via room service, sa jag diskret till honom när vi gjort allt klart och var på väg ut. Det var inte meningen att du skulle betala dem.
– För två minsann. Jag tror det kan passera. Jag känner han som attesterar fakturorna, en väldigt trevlig kille. Bara det blir något bra av det? Flinade han.
– Det hoppas jag, log jag och rodnade lite.
– Jaha, två av mina favoriter. Det blir bra, sa han kryptiskt när Shirin kom upp bredvid mig med sin rullväska för att göra sällskap till flygplatsen.

På Heathrow var säkerhetskontrollen noggrann på ett nästan överdrivet sätt. Det hade blivit så sedan 9/11-attackerna i USA för bara en kort tid sedan. Så egentligen var det naturligtvis alldeles utmärkt. Bland andra jag, fick ta av mig skorna och gå i strumplästen genom metallbågen och man ägnade lång tid åt både min dator och vita käpp. Den senare plockades isär i delar. Hur stora bomber de trodde skulle få plats i de smala aluminiumrören var väl oklart. Men Shirins goda humör gjorde det lätt att se det både från den nyttiga och komiska sidan.

Det var alltid något konstigt och tråkigt med hemresor. Många av oss var förvisso rödögda och trötta och kanske hade vi fått lite nog av varandras sällskap under nästan fyra väldigt intensiva dagar. Eller så var det som efter en bra fest när alla vännerna gått hem och bara disken och tomflaskorna fanns kvar. Men det var ändå annorlunda. Shirin så nära bredvid mig och med hennes mjuka hand i min.
– Hur gör vi nu? Frågade hon tyst när planet gick in i flare och mjukt satte ner hjulen på Arlanda.
– Shirin, jag vill fortsätta vara med dig. Alltid, sa jag tyst.
Hon tryckte min hand så hårt så den skakade, flyttade sig så nära det bara gick i dem trånga flygstolarna. Jag försökte dra henne ännu närmare, knep ihop ögonen för att hindra glädjetårarna att komma.

Efter tullfiltret försvann alla lika plötsligt som vi samlats i torsdags. Då var det ett evigt kramande när vi möttes, nu bara ett kort ”Hej då, vi ses imorgon”.
– Behöver du åka hem först? Frågade hon som om allt redan var avgjort.
– Någon gång kanske, men inte nu.
Hon skrattade och armbågade mig lekfullt. Vi struntade i Arlanda Express. I stället sjönk vi ner i ett knarrande baksäte i en varm taxi som snabbt kryssade sig ut på motorvägen och satte kurs mot hennes lägenhet i Vasastan.

Delar i serien<< Kärleken är blind #2 – Massage i mörkerKärleken är blind #4 – Osynlig utställning >>

Kärleken är blind
3

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier