Erotopia

Sexnoveller från Sveriges bästa författare

    Pojkvän till låns över jul

    John

    Det här är del 2 av 3 i Julafton
    Det här är del 12 av 18 i Novellutmaningar
    Antal läsningar: 2 712

    Det fanns flera saker som var jobbiga med att tvingas bli vuxen. Självklart det här med jobb, lägenhet, räkningar och tvätten. Den första tiden i egen lägenhet var så klart eufori. Jag kunde äntligen komma och gå som jag ville utan att behöva säga till och jag kunde röra ihop en hel sockerkakssmet och äta upp smeten utan att någon frågade vad det skulle vara bra för. När jag sedan hade ont i magen tänkte jag att mamma hade varit bra att ha.

    Det var mycket annat som ändrades och en av dessa saker var våra jular. Vartefter syskonen flyttade hemifrån ett efter ett och skaffade sig egna familjer började det där med var annan jul här och var annan jul där. Sista julen hemma var jag det enda kvarvarande syskonet och även om syskonen kom med sina respektive på juldagen efter att ha firat med partners släkter så kändes det ändå konstigt.

    Min första ensamma jul var mycket besvärlig. Jag hade ingen partner att fira jul med och ingen av syskonen bjöd med mig till något av deras firanden. Jag tackade nej till att som ensam barn följa med föräldrarna till Kanarieöarna, vilket jag ångrade bittert när de åkt.

    Klockan 16 på julafton bestämde jag mig för att gå ut på krogen. Jag hade läst att många ensamma människor gjorde det. Det kändes helt fel och helt galet, men vad skulle jag göra? Jag kunde inte gärna sitta ensam i min lägenhet, telefonen var tyst och jag kunde inte heller sätta mig och ringa runt för att tigga om att bli inbjuden någonstans.

    Kvällen på krogen blev lyckad över förväntan. Kanske var det inom mig allt var annorlunda, kanske inom andra människor också just denna kväll. Det gav mig inget sällskap hem, men jag hade en fantastisk kväll och kunde halvt på skämt, halvt på allvar kräkas ut mitt missnöje och ironi över julens så kallade magi bland likasinnade.

    Julen därpå hade jag träffat en flicka sedan något halvår tillbaka. Även hon hade en lite knepig relation till sin släkt och ville inte fira med dem. Vår jul var också lite splittrad så vi skulle bli ensamma på julafton och fira med min familj på annandagen. Vi visste inte vad vi skulle göra, om vi skulle sitta ensamma hemma eller gå ut på krogen igen.
    – Vi kan väl bjuda hem några okända? Det finns ju så många ensamma människor. Kan vi inte bara lägga ut en annons och erbjuda vårt sällskap? Frågade jag.

    Min tjej tyckte först idén var konstig och var rädd att det skulle bli obekvämt att fira en sådan dag med vilt främmande människor. Vi enades till slut om att göra ett försök och bjuda in fyra stycken med kravet att det skulle vara alkoholfritt.

    Visst var det lite stelt när vi öppnade dörren för de nya gästerna. Vi hade lagat mat hela dagen och satt tiden till strax före kl15. Gästerna som kom var en ensamstående mamma med sina två barn och en ung ensam kille. Vi serverade alkoholfri glögg till Kalle klockan 15 och det klassiska TV-tittandet som jag egentligen avskydde blev som ett sätt att bryta isen mellan oss. Jag hade monterat mitt TV-spel så att barnen skulle kunna roa sig efter TV-programmet och vi hade även förberett med lite sällskapsspel om våra gäster skulle tycka om sådant. Jag som måste vara den tråkigaste personen i världshistorien, avskyr sällskapsspel men jag kunde offra mig om det behövdes just denna dag.

    Kvällen blev lyckad. Jag och min tjej hade köpt julklappar till de båda barnen efter att ha förhört oss hos mamman om vad de tyckte om. Själv hade hon inte resurserna till vare sig julmat eller julklappar.

    När gästerna gott vid tiotiden på kvällen och vi röjt undan disken låg vi i sängen och ironiserade lite över vår kanske lite konstgjorda, eller åtminstone påtvingade godhet. Trots vår sarkasm var jag tvungen att erkänna att jag mådde bra. Både för mig själv och för att vi ändå gjort något för andra som kände samma sak. Just då tänkte jag att det var så här jag skulle fira jul i framtiden. Nästa år kunde vi kanske dra det ett steg längre, bjuda fler eller hyra en lokal och bjuda många? Min tjej var mera tveksam och sa att vi kunde vänta med det beslutet ett tag till. Det blev inget nytt beslut. Till sommaren tog hon sina grejer och försvann.

    När julen åter närmade sig kom den där gamla stressen över mig igen. Det här var dessutom en sådan jul då alla i min familj åter var splittrade på olika håll och jag hade inte något planerat firande jag kunde delta i. Tankarna gick varma om hur jag skulle göra i år. Jag läste på nätet om alla människor som var ensamma, gamla vars barn struntade i dem eller flyttat långt bort och inte kunde komma. Alla unga ensamstående, framför allt mammor som inte hade råd med julfirande och så de som bara avskydde julen och allt den stod för, oavsett om det var religion eller det vansinniga konsumerandet. Kanske kunde jag bjuda in några av dessa även om Lina inte längre fanns? På något sätt kändes det fel utan att jag kunde förklara varför. Som om jag behövde en partner för att kunna bjuda in andra.

    En mörk kväll sent i november satt jag som vanligt och skrollade på internet när en helt galen idé slog mig. Jag kunde väl lägga ut en annons om mig själv lika gärna som att bjuda in andra, erbjuda mitt sällskap till någon som behövde det? Förnuftet inom mig viftade med både varnings- och rödflaggor. Vad skulle jag ha att erbjuda någon? Skulle jag erbjuda mig gratis eller skulle jag ta betalt, sälja mig som en prostituerad fast kanske utan sex, bara som sällskap?

    Jag skrattade hysteriskt för mig själv och försökte släppa idén. Jag hade inte någon egen erfarenhet, men tjejer kunde sälja sig och män betalade mer än gärna för sexuella tjänster och filmer där män hyrde sin dam för en festkväll eller affärsresa fanns det ju ganska gott om. Pritty Woman var väl det mest kända exemplet. Men vem fan var jag? Ingen jävla Richard Gere i alla fall. Fast här var det ju lite tvärt om. Jag skulle hitta en Julia Roberts fast som en Julia som ville betala för att ha mig som sällskap. Det var helt knäppt! Ingen kvinna behövde väl betala för att få sällskap av en man? Det hade jag aldrig hört talas om. Det gick ju tusen desperata män på varje halvt intresserad kvinna. Om någon tjej ville ha sällskap så behövde hon knappast betala för det, bara gå ut en kväll på krogen. Men för mig handlade det inte om pengar. Det hade bara varit en kittlande tanke. Det var sällskapet jag ville ha.

    Mest som någon sorts ironiskt självskadebeteende skrev jag ihop en annons.

    ”Är du ensam över julen och behöver ha sällskap? Behöver du en pojkvän att presentera för den jobbiga släkten? Inga förpliktelser. Du bestämmer min och vår gemensamma historia. Eller behöver du bara någon att titta på Kalle med?”

    Jag knåpade och redigerade en hel del med annonstexten innan jag publicerade den. Först hände ingenting och jag glömde nästan bort den de kommande dagarna. Sedan spreds den som en eldstorm, i forum och i grupper för julfirare och personer som var singel. För varje delning delades annonsen fem gånger till och det bara ökade. Jag blev plötsligt rädd att bilden på mig skulle hamna hos någon jag kände.

    Det började plinga i inkorgen. Det mesta som kom var ironiska kommentarer, människor som skrev att jag glömt ange priset, fråga om jag hade så svårt att få tjejer och liknande. En och annan elak kommentar också i stil med att man förstod att jag behövde annonsera så ful som jag var. Sedan kom en hel del erbjudanden om att jag kunde vara barnvakt medan de firade jul med sina riktiga pojkvänner samt ett och annat erbjudande om att följa med på fest.

    Det var nästan inga män som svarade och kvinnorna som gjorde det var ofta över 25. Den äldsta sa sig vara 85 år och vilja ha sällskap över julen som var så ensam. Henne fattade jag tycke för och blev rörd. Inte ett enda svar så långt som ens liknade Pritty Woman-tema. Jag insåg att jag faktiskt inte skrivit i annonsen att det nödvändigtvis skulle vara en tjej, men vad jag skulle göra om en kille hörde av sig och ville ha sällskap fick jag väl ta ställning till om det hände.

    När jag läste det nya meddelandet i min inkorg kände jag direkt att det här var helt rätt. Det kom från en Mikaela som sa sig vara 32 år och boende centralt i Stockholm. Jag läste mejlet flera gånger. Tonen var helt allvarlig, inget skämt eller ironi. Det gav en autentisk känsla från en person som faktiskt hade ett problem.

    ”Hej. Jag heter Mikaela och är 32 år. Jag behöver en pojkvän som kan följa med mig och fira jul med släkten i Småland. Jag söker alltså ingenting seriöst eller varaktigt.

    Bakgrunden är komplicerad, jag kan berätta mer om det senare. Kort kan sägas att jag inte orkar fira jul med släkten och höra det ständiga tjatet om att jag borde skaffa mig en pojkvän och att man väntar på barnbarn. Släkten är djupt religiös och mina syskon har alla stadigt sällskap, akademiska utbildningar och lyckade liv. Det är bara jag som inte lyckats, trots att jag bor i den fina kungliga huvudstaden som de ofta och gärna påpekar.

    Den som ska vara min pojkvän behöver vara flexibel och ha hög social kompetens. Vi kommer åka ner på julaftons morgon och spendera två nätter där.

    Din historia och intressen duger bra som bakgrund. Vi behöver enas om vår gemensamma historia och du behöver få veta mer om mig för att kunna vara min pojkvän på ett trovärdigt sätt.

    Låter detta som ett knasigt äventyr för dig? Hör av dig så bestämmer vi mera. Du skrev ingenting om ersättning? Önskas sådan finns det resurser.

    Med vänliga hälsningar,

    Mikaela A.”

    Jag läste mejlet om och om igen. Hela grejen, det som började mest som en absurd desperat idé där jag inte hyst någon som helst förhoppning om något svar hade nu blivit verklig. Det fanns verkligen någon där ute som behövde en påhittad pojkvän att visa upp för en krävande släkt. Det var tillräckligt galet för att genomföras. Det fick bära eller brista.

    Jag knappade snabbt in ett svar till Mikaela och skickade. En kort stund senare fick jag ett svar. Vi bytte telefonnummer och övergick till SMS-konversation.

    – Hej, Rasmus här. För att börja med din sista fråga; jag är inte intresserad av någon ersättning. Tanken var bara att erbjuda sällskap.
    – Tack, okej då vet jag. Annars inget problem.
    – Ska vi ses något före avresan?
    – Behövs inte. Vi har bilresan till att prata ihop oss.
    – Ok. Hur gör vi med julklappar?
    – Köp något du gärna vill ha så gör jag likadant. Sedan byter vi. Bara jag får veta innan vad jag köpt åt dig haha!
    – Toppen. Vart och när plockar jag upp dig?
    – 24/12 vid åttatiden på morgonen utanför McDonalds på Vasagatan.
    – Bra. Vi ses och skriv om det är något mera.
    – Bra, ses. /M

    Det här var helt galet! Om lite drygt två veckor skulle jag åka med en vilt främmande kvinna som jag bara sett på bild och växlat ett par mejl och SMS med för att fira jul med hennes lika vilt främmande släktingar i Småland. Där skulle jag presenteras som pojkvän för en förmodligen förväntansfull blivande svärmor och svärfar. Allt skulle bara vara en bluff, men jag tröstade mig med att det var hon som lurade sin släkt, inte jag. Jag skulle kunna åka därifrån efteråt och aldrig se dem igen. Det var hennes sak att hantera konsekvenserna om det blev några.

    Det var också en hel del som inte blivit sagt. Det mest påträngande var väl att vi inte sagt något om på vilket sätt jag skulle vara en pojkvän. Nu var det förvisso julfirande, tydligen med en troende släkt, så det skulle väl inte bli något hånglande och kladdande. Välkomstkramas och avskedskramas kunde man ju göra med vem som helst och till och med pussar på kinden. Däremot skulle vi tydligen övernatta två nätter. Jag hade ingen aning om hur det var tänkt. Skulle vi sova i samma rum eller var släkten så pass troende och traditionell att ogifta icke trolovade par inte sov tillsammans? Skulle vi ändå sova i samma rum fanns väl lösningar för det i och för sig.

    Jag bestämde mig för att slappna av och låta henne sköta dessa frågor. Det här var åter igen inte mitt arrangemang.

    Kvällen före julafton irrade jag runt som en äggsjuk höna och hade svårt att få ordning på packningen. Jag som annars brukade vara så strukturerad och bra på att packa. Flera gånger var det nära att jag glömde viktiga saker, så till slut skrev jag en packlista för att verkligen få med allt. Kläder för resa, finkläder, hygienartiklar och julklappen. Jag drog en lättnadens suck när min skjorta och finbyxor fortfarande passade. Annars hade det blivit svårt att skaffa nya och jag hade inte ens tänkt på det förrän nu. Jag packade ner även kavaj och slips eftersom jag var osäker på vilken nivå klädseln var, men hoppades att slippa just dessa plagg. Knyta slips var inte min grej. Den var redan hjälpligt knuten och jag fick hantera den försiktigt ifall den skulle behöva användas.

    På morgonen körde jag den korta biten in till stan. Jag kände mig lite konstig inuti. Inte direkt nervös, i alla fall inte ännu. En blandning av nervositet och lite pirrigt uppspelt förväntansfull kanske. Det här var så galet och olikt mig så jag hade kanske inte mycket förstånd till att ens vara nervös.

    Vid trottoaren stod hon. Jag kände igen henne från bilderna. Hon var kanske 168 centimeter lång, kanske aningen mullig och hon hade långt rött hår.
    – ”What the redheads promise, the blonde ones keep.”
    Jag nynnade den gamla textraden från en av Lustans Lakejers engelska låtar och skrattade till lite hysteriskt för mig själv. Vi fick väl se vad den här rödhåriga märkliga flickan lovade och kunde hålla.

    Jag hjälpte henne att lasta väskan i bilen. Sedan slog hon sig ner på passagerarsätet bredvid mig. Vi såg tysta på varandra en kort stund.
    – Ja men hej. Det är alltså jag som är Mikaela. Bara så du vet kallas jag Mika men hemma dit vi ska använder man alltid riktiga namn, aldrig smeknamn, sa hon och sträckte fram handen.
    – Rasmus, kallas Murre om man vill, sa jag, log och tog hennes hand.

    Jag krånglade oss ut ur stan för att sätta kurs söderut. Vi skulle åka lite drygt 35 mil och förhoppningsvis vara framme runt lunch. Jag tänkte inte trampa gasen i botten. Den tid vi hade kändes det som om vi skulle behöva för att till nöds hinna lära känna varandra.
    – Ska vi börja med mat, vad tycker du om? Frågade hon.
    – Barnsligt förtjust i pannkakor, ärtsoppa med mycket senap, fast det törs man knappt säga högt. Jag älskar lax med romsås, oxfilé med Hasselbackspotatis — vaniljglass med hallon och sockerkaka. Jag Dricker gärna kaffe eller te, har en svår passion för Fanta, kan tycka ett glas vin eller öl kan vara gott men annars dricker jag väldigt sparsamt.
    – Varför? Är du troende eller gammal alkis? Frågade hon och skrattade.
    – Nej, jag har bara en historia, uppvuxen i missbruk så jag försöker bara att inte göra om andras misstag.
    – Oj förlåt, det var inte meningen att — skämta om.
    – Det är verkligen ingen fara. Och du?
    – Jag älskar pasta i alla former, särskilt din köttfärssås. Eller det kanske är för riskabelt om någon vill smaka där nere.
    – Jag kan laga köttfärssås men inte garantera att du älskar den.
    – Fan det här är absurt!
    Vi brast båda i skratt över det uppenbara.
    – Jag dricker helst Coca Cola, vin men hellre drinkar än öl. Min favoritefterrätt är kladdkaka med vispgrädde. Musik då?
    – Jag är ganska svårplacerad tror jag. Gillar hårdrock, punk, visor och klassisk pianomusik. Och du?
    – 80-tal, disco och pop, också ganska allmänt. Intressen då?
    – Jag seglar en del, långfärdsskridskor på vintern och vattenskidor på sommaren. Datorer har jag pysslat med sedan jag var tonåring och jobbar även med eländet nu för tiden. Har en viss förtjusning för TV-spel. Du?
    – Tcha, gå ut, träffa vänner, dansade i många år men det har jag slutat med — tyvärr.

    – Kan du inte berätta lite om din familj? Någonting borde jag känna till om mina blivande svärföräldrar, frågade jag och skrattade.
    – De är — ja vad ska jag säga.
    Lite av hennes glada attityd försvann och en spricka i fasaden uppstod.
    – De är akademiker. Båda är läkare. Pappa är någon sorts hjärtspecialist och mamma tandläkare. De är, som jag skrev, djupt troende. Mina syskon, en syster och en bror är högt universitetsutbildade de också liksom deras respektive partners.
    – Och du?
    – Jag! Jag är det svarta fåret, som bara gick gymnasiet och knappt det. Jag som ville jobba med dans, foto och mode, det som inte är några riktiga jobb. Jag for till huvudstaden för att göra karriär och där hamnade jag i kassan på ICA och går ut på krogen alldeles för många kvällar i veckan.
    – Åh, jag förstår. De tycker inte riktigt att du utvecklats i den riktning de hoppades.

    Hon skrattade högt och klingande.
    – Mitt i prick. Mina syskon, särskilt min syster har gjort allt rätt och i kristlig god ordning. Hon har pluggat, lyckats, dejtat i lagom tid som sedligheten kräver, han har friat, de har förlovat sig och gift sig, skaffat hus och på dagen nio månader efter bröllopet fött sitt lilla kärleksbarn.
    – Och lillasyster Mikaela — äh jag fattar.
    – Ja och syrrans pojkvän är rena svärmorsdrömmen. Propert klädd (kommer du att upptäcka) tråkig så att klockorna stannar. Han är någon sorts mäklare och tjänar grismycket pengar. Så kan du överträffa honom är det en stark bonus, sa hon och skrattade.
    – Tack, ingen press alltså, jag förstår precis.

    Resan fortsatte söderut. Vi stannade vid en vägkrog utanför en mindre stad och drack kaffe och köpte resgodis.
    – Jag är tokig i choklad, bara så du vet.
    – Klart jag vet, svarade jag i samma lekfulla ton och plockade på mig kexchoklad och mjölkchoklad.
    – Schweitzernöt, sa hon och kompletterade högen med godis.
    – Så hur träffades vi? Frågade jag när vi åter satt i bilen.
    – På gemensamma vänners midsommarfest. Du var där med dina seglarkompisar.
    – Ja, nu minns jag. Det blir bra. Bor vi ihop?
    – Inte än men vi funderar på att sälja din lägenhet.
    – Varför min? Frågade jag och låtsades bli sårad.
    – Jag bor mer centralt.
    – Jo men Waxholm är också fint, fortsatte jag att argumentera.
    – Ja på somrarna ja. Vi kan väl ha kvar den lägenheten som sommarbostad?
    – Ja, det kanske funkar på släkten i Småland. Annars kanske — jo det funkar.

    Klockan var strax efter 12 när vi närmade oss. Den lite förväntansfullt nervösa och pirriga känslan i magtrakten tilltog. När vi kom fram körde vi in på en gårdsplan framför en enorm villa.
    – Åh herre min skapare, är det så här de bor?
    – Åkalla inte vår herre i sådana världsliga sakfrågor. Förlåt, jag bara skämtade, la hon till när hon såg min förskräckta min.
    – Ständigt denna jävla Gud, muttrade jag.
    – Ja det kan man säga, här där ingen hör oss, sa hon och log.

    Vi parkerade bilen och steg ur. Jag lastade ur våra väskor och bar min fästmös väska där jag gick snett bakom henne upp för den breda trappan upp till ytterdörren. Den öppnades av en kvinna i 60-årsåldern som jag gissade var hennes mamma.
    – Åh välkomna! Så fint besök vi får.
    – Hejsan, Rasmus.
    – Välkommen Rasmus. Gerd, det här är min make.
    – Ulf, välkommen till vårt hem Rasmus.
    – Äntligen får vi träffa Mikaelas omtalade pojkvän, kvittrade Gerd vidare.

    Vi hängde av oss i hallen och hälsade på fler människor. Där var hennes syster Sandra, hennes make Kristian, en bror och hans fästmö. Inne i salongen hälsade vi på flera. Händer trycktes och namn presenterades och allt blev ett enda virrvarr. Jag hoppades desperat att jag inte förväntades komma ihåg alla.
    – Mikaela hjärtat, du kan väl visa Rasmus upp till ert sovrum och installera er så kan du komma och hjälpa till med lunchen sedan? Fortsatte hennes mamma.
    – Ja visst mor.

    Vi gick upp för breda trappor, genom en lång korridor med dörrar längs båda sidorna.
    – Åj, vilket fint och stort hus! Utbrast jag.
    – Visst, men det är inget man säger högt.
    – Jag svalde ljudligt för att låtsas stoppa mig själv. Mikaela skrattade tyst.
    – Undrar hur lång tid det tar innan jag trampar i det första klaveret? Sa jag och suckade demonstrativt.
    – Högst en timme. Här måste man vara cirkuskonstnär för att inte trampa i klaveret eller någon på tårna.
    – Tack, nu känns det bättre.

    Nästan längst bort visade Mikaela in mig i ett stort vackert gammaldags möblerat sovrum. Där fanns en stor säng, nattduksbord på vardera sida av sängen, en stor sekretär och ett toalettbord med spegel. Längs ena väggen fanns garderober.
    – Här är vårt rum de kommande dagarna. Stig på.
    – Så vi får dela rum trots att vi är ogifta?

    Jag såg mig om i rummet. Det var tydligen meningen att vi skulle dela rum under två nätter. Det var något vi inte pratat om. Jag tänkte att fejka pojkvän där ute borde inte vara så svårt om det hölls på en ytlig nivå, men hur skulle vi göra när det bara var vi bakom den stängda sovrumsdörren? Här fanns bara en säng med ett stort täcke. Förvisso fanns metoder för att dela säng med främmande människor, det hade jag gjort förr både under läger och övernattningar hos kompisar. Här fanns bara ett stort tjockt duntäcke. Mikaela sa ingenting och jag vågade inte fråga och sköt problemet på framtiden.

    Jag ställde våra väskor längs ena väggen.
    – Vad är planen nu? Frågade jag.
    – Herrarna minglar och sitter i vardagsrummet, damer och flickor hålls i köket och barnen leker. Klockan 14 äter vi en lättare jullunch, klockan 15 är det Kalle och vid 17-tiden äter vi julmiddag. Vid 19-tiden delas julklappar ut följt av fika, kaffe och Cognac medan barnen leker med sina julklappar. Sedan är det sovdags.
    – Låter ganska klassiskt.
    – Ja, allt här är väldigt klassiskt. Vi brukar be bordsbön och sjunga lite psalmer också. Det är ju trots allt en kristen högtid. Det kanske du inte är så van vid?
    – Nej den delen har inte haft så stor plats i mitt liv, sa jag och försökte låta saklig och respektfull.
    Mikaela brast i skratt.

    – Ska vi byta om nu? De andra såg rätt upprislade ut.
    – Japp.
    Vi slog upp våra resväskor på den breda sängen och jag bytte snabbt om till finbyxor och skjorta.
    – Duger det så här eller behöver jag kavaj och slips också?
    – Det där duger mer än väl. Bara nästan bättre om du inte är lika snobbig som Kristian.
    Mikaela satte på sig en stor fin blå klänning. Hon bytte om förvånansvärt oblygt för att göra det framför någon hon bara känt några timmar.
    – Redo?
    – Jag tror det, svarade jag och drog halvt på skämt några djupa andetag.
    – Bra. Kom nu, showen kan börja, log hon tillbaka.

    Jag gick bakom henne ner för de breda trapporna. Det fanns så mycket som var oklart som vi inte hunnit prata om. Jag bestämde mig bara för att vara mig själv, en lite bättre version av mig själv, allt för hennes skull. Jag hade ingenting att förlora egentligen.

    Nere på bottenvåningen gick vi runt en stund och konverserade med människor. Mikaela förde mig mellan syskon, far- och morföräldrar, kusiner och fastrar. Det var ett stort sällskap på över 30 personer. Alla lyckönskade de Mikaela till den stilige pojkvännen och jag kontrade med att säga att det var jag som var lyckligt lottad som haft turen att träffa en så fantastisk tjej. Den ständiga frågan märkte jag var vad jag arbetade med. Yrke och utbildning verkade vara väldigt viktigt i dessa kretsar. Jag skärpte mig för att inte svära. Det var något som förmodligen var helt fel här. Till och med Mikaelas systers make använde järnspikar som förstärkningsord och jag fick känslan av att det var ett av de starkaste uttryck han tog i sin mun. Ofta sa man till Mikaela att hon borde ta efter sin pojkvän och skaffa sig ett bättre jobb. Man verkade inte ens vilja prata högt om vad hon jobbade med.

    – Titta på Rasmus, han har ett jobb där framtiden finns, sa Kristian.
    Han var väl den tredje i raden som sa något liknande den första halvtimmen. Jag kunde se i Mikaelas ögon hur det smärtade. Meningen med att vara hennes pojkvän var i alla fall inte att göra det värre för henne.
    – Eller vad säger du Rasmus? Frågade Kristian för att få med mig på hans sida.
    – Jag tycker Mikaela och andra har fantastiskt viktiga arbeten. Om ingen jobbar i mataffären, kör taxi, buss eller spårvagn, hur ska då mäklare och läkare kunna handla mat eller åka till sina viktiga kundbesök?

    Det blev alldeles tyst i rummet. Bland så många människor blev det väldigt tyst när man skulle kunna höra en knappnål falla. Jag var helt övertygad om att jag nu totalt gjort bort mig och gjort värre än att svära i Guds hus och det hade inte ens gått den timme Mikaela givit mig.
    – Bra talat Rasmus. Den här hysterin där folk tror sig vara för mer. Även börsmäklare får hål i tänderna.
    Det var mamma Gerds röst, klar och tydlig i den stela tystnaden.
    Samtalen startade igen och man diskuterade yrkesgrupper som aldrig syntes men som var så viktiga för samhällskroppen. Om bilmekanikern inte fanns skulle inte ens en Audi rulla i evighet.

    Jag såg på min låtsasfestmö och mötte hennes blick. Hon såg lycklig ut och blicken gjorde mig varm och faktiskt lite knäsvag. Jag intalade mig att det var bara för att jag var glad över att ha gjort något för henne och att hon märkt det. Det fick inte vara något annat.

    Jag tyckte det var intressant att betrakta andra människor och vilka roller de intog. Kristian satt bredvid sin svärfar i soffan och pratade något om världsekonomin. Jag antog att åtminstone något av barnen runt omkring oss var hans och Sandras, men av hans brist på interaktion och avsaknad av blickar på barnen kunde jag inte ens utröna vilket barn som var hans.

    Jag började cirkulera försiktigt på måfå och hamnade till slut ute i köket. Där stod mamma Gerd och någon farmor eller mormor och lagade mat.
    – Kan jag hjälpa till med något? Frågade jag.
    De såg först chockade på mig och såg ut som om de var nära att köra ut mig ur köket.
    – Jag kan rulla köttbullar, föreslog jag när jag såg den enorma bunken på bänken med köttfärssmet som den äldre kvinnan just skulle börja med.
    – Ja vad fint, tack snälla Rasmus. Det är så mycket att göra och vi är så många som ska ha mat.

    Jag tog av mig min klocka och tvättade händerna noga under kranen med tvål och vatten. Sedan satte jag igång att trilla köttbullar för glatta livet. Under tiden blev jag utfrågad av kvinnorna om mitt liv, mina studier, mitt arbete och framtidsplaner och inte minst hur jag och Mikaela träffats. Jag sparade inte på orden, berättade om fallskärmshoppning och segling och hur jag en ljuvlig midsommarkväll träffat den vackraste flickan på festen och fallit pladask för henne. Hälften var sant. Det där med fallskärmshoppning kryddade jag en del. Sant var att jag ville hoppa och haft ett hopp planerat, men avstått och skänkt hoppet till en vän. Men jag hade gått på det första informationspasset och sett videoklipp från hopp så jag kunde tillräckligt mycket. Hade någon i sällskapet varit fallskärmshoppare hade det varit lättare att genomskåda.

    Även barnen började blygt närma sig den nya killen i sällskapet. Först höll de sig på betryggande avstånd men kom allt närmare. När jag på lek lät de smaka någon av de färdiga köttbullarna med ett finger över munnen för att de inte skulle skvallra för någon, så var banden knutna.
    – Nej ungar, nu får ni låta Rasmus vara. Tänk på att han är ny hos oss, förmanade mamma Gerd.
    – Åh det gör verkligen ingenting, det är bara roligt.
    – Där hör du Mikaela, han älskar barn också! Ropade mamma mot sin dotter.

    Med jämna mellanrum mötte jag min festmös blick. Hon stod bland sina syskon och pratade och skrattade. Hon såg rent av lycklig ut. Jag visste ju inte, men fick en bestämd känsla av att det inte brukade vara så här mellan syskonen.

    Korta skräckfyllda ögonblick undrade jag vad som skulle hända om Mikaela bröt ihop, inte klarade att ljuga längre och berättade sanningen medan jag stod och bredde på om hur lyckliga vi var. Jag tröstade mig med att det i så fall bara var att sätta sig i bilen och aldrig komma tillbaka, men hos Mikaela syntes inga sådana tendenser. Hon verkade köra på precis som jag. Det här var fortfarande helt galet men, måste jag medge, ganska roligt och spännande.

    Lunchen närmade sig och jag hjälpte till att lägga upp maten på serveringsfat. När jag skulle bära ut maten till buffébordet som stod längs ena väggen i den stora matsalen blev jag stoppad.
    – Nej vet han vad, det där ska inte gäster behöva göra. Var så god och ta plats, förmanade mamma Gerd.
    Självklart var det bordsplacering och självklart hamnade vi inte bredvid varandra. Jag hamnade bredvid Mikaelas syster Sandra och Mikaela satt bredvid Kristian. Vagt minns jag något om etikettsregler, att man ska dela på alla utom förlovade par vid bordsplacering och vi var inte förlovade.

    Inför middagen bads bordsbön och jag låtsades be med med dygdigt knäppta händer. Bordsbönen kunde jag fortfarande. Jag deltog av lika delar respekt för sällskapet som för min blivande festmö. Det här var fortfarande hennes show. Syndigt för mig själv tänkte jag åter ”ständigt denna jävla Gud” men fick behärska mig för att inte le opassande. Jag såg i min festmös ögon att allt fortfarande var helt rätt.

    Under lunchen körde jag på och konverserade hennes syster efter bästa förmåga. Det var lite stelt i början men tinade upp ganska snart. Systern var lärare och jag behövde inte ens göra mig till när jag berömde henne för hennes viktiga yrkesval. Jag tycker seriöst att lärare är viktiga och dessutom borde ha bättre betalt. Lite på skämt för att testa hennes gränser sa jag att jag däremot var emot deras orättvisa långa sommarlov, att vi som jobbade med datorer minsann också borde få vara lediga hela sommaren med full lön för att kunna segla, bada och sola. Samtidigt log jag så avväpnande jag kunde eftersom jag såg att ämnet provocerade henne och hade jag menat allvar så hade vi fått det frostigt mellan oss. Men jag gillade att tänja lite på gränserna och utmana allt det präktiga lite.

    Efter maten hjälpte jag till att duka undan. Det var det ingen av de andra karlarna som gjorde och definitivt inte systerns make Kristian. Han satt åter i soffan och såg ut som om hans kostym var alldeles för dyr och hans egen person alldeles för betydelsefull för att nedlåtas till något så banalt som kökstjänst. Mamma Gerd och far- och mormödrarna strålade av lycka. De gamla kvinnorna nöp mig i kinderna och berömde Mikaela för hennes artiga och väluppfostrade pojkvän. För mig var det här inte ens spel, inte ens en uppoffring. Allt var bara självklart därifrån jag kom. Åtminstone senare delen av min uppväxt. Hela tiden mötte jag Mikaelas blick för att stämma av så att allt gick hennes väg och varje gång våra blickar möttes slog hjärtat extraslag.

    När maten och disken var undanställd slogs TV:n på och alla barn och jag for in i TV-rummet. Med ett indiantjut slängde jag mig ner i soffan mitt bland alla barn som blev stormförtjusta.
    – Ska du också se på Kalle? Frågade någon fascinerat tvivlande.
    – Självklart, vem vill inte se Kalle?
    Barnen nästan bråkade om vem som skulle sitta bredvid mig. Allt slutade med barn på var sida och tre i knät innan det blev lugnt. Jag kände en närvaro bakom mig och en rörelse i håret i min nacke. När jag vände mig om stod Mikaela där, log och nickade uppskattande. Fortfarande såg jag inte röken av Kristian eller något av de andra syskonen eller deras partners. Det slog mig att jag nog inte hört broderns flickvän eller fru, vilket det nu var, yttra ett enda ord. Hon gick som en tyst ande snett bakom honom. Jag rös lite av obehag.

    Den stora julmiddagen förflöt ungefär på samma sätt. Mikaelas syster Sandra som fortfarande var min bordsdam hade nu tinat upp och försökte torrhumoristiskt skämta något om folk som jobbar med datorer.
    – Datorer är bara helvetesmaskiner, sa pappa Ulf från andra sidan bordet.
    Jag tittade på Mikaela och försökte utröna om jag borde svara eller låta bli.
    – Det kan nog vara sant, men egentligen är det vi människor som är problemet.
    – Hur menar du då unge man?
    – Maskiner gör vad vi säger åt dem. Frågan är om vi är förståndiga nog att veta vad vi ska ha dem till.
    Jag kände mig rätt nöjd med den milda men ändå rätt förödande tillrättavisningen och såg i min festmös ögon tacksamhet och glädje.
    – Väl talat unge man. Han är inte så dum som man skulle kunna tro om Stockholmare och datamänniskor. Honom ska du vara rädd om mitt hjärta, svarade Ulf och sträckte sig över bordet och klappade sin dotter på handen.
    – Men Ulf då, manade mamma Gerd.
    Jag skrattade uppriktigt och lät honom mer än gärna ha det sista ordet. Jag gladde mig extra över Kristian och broderns missnöjda miner. De gillade uppenbarligen inte att jag verkade gå hem både hos kvinnorna, barnen, systern Sandra och till och med pappan i huset.

    Inför utdelningen av julklappar slog alla sig ner i vardagsrummet. Där fanns allt precis som i övriga huset, stearinljus och julpynt i överväldigande mängd. Här fanns också en enorm äkta gran, stor och perfekt formad som ännu inte såg ut att ha fällt ett enda barr. Den var helt säkert hämtad från de egna markerna. Här fanns också en julkrubba, något jag aldrig varit med om. Under granen låg alla julklappar. Man skulle således inte ha någon jävla tomte. I alla fall ingen tomte med säck. Jag for med blicken runt sällskapet för att se om någon saknades och jo, en morbror eller vad han nu var fanns inte där.
    – Är morbror och handlar tidningen? Viskade jag till Mikaela.
    – Ja naturligtvis, viskade hon tillbaka i mungipan.

    När tomten kom blev det som jag minns från när jag var liten. Alla vuxna tyckte det var fantastiskt, tvingade barnen att ge tomten en kram och sitta i tomtens knä medan man fotograferade. Barnen var livrädda precis som vi var när vi var små. Jag hade mycket svårt för vuxnas beteende ibland. Dessutom låtsas att julklapparna kom från någon jävla tomteverkstad på nordpolen, flögs hit med renar och levererades nattetid genom skorstenen i öppna spisen. Jag la till även detta på min lista att aldrig utsätta mina framtida barn för. Dessutom, en hednisk figur bara några meter från Jesusbarnet.

    Barnen fick sina julklappar före och det var nu nästa lilla prövning kom. Sandra fick sin present följt av Kristian. De kramade om och kysste varandra som tack för de fina presenterna. Jag såg plötsligt den första riktiga faran komma och sökte desperat Mikaelas blick, men hon var fullt upptagen med att berömma ett barns presenter.

    När det var vår tur fick Mikaela sin present först. Hon öppnade paketet hon själv köpt och verkade äkta lycklig över ett sätt av örhängen, armband och halsband som såg dyra ut.
    – Oj! Vad fint! Utbrast alla när hon stolt visade upp min present.
    – Du kommer bli jättefin, sa jag och spelade med trots att jag inte sett smyckena tidigare.
    Sedan fick jag mitt paket och packade upp en jättefin vinterjacka från Peak Performance. Trots att jag köpt den själv blev jag äkta glad. Jag hade velat ha just den här jackan länge eftersom jag innerligt hatade att frysa på vintrarna.
    – Åh tack! Hur visste du?
    – Du brukar ju alltid klaga på att du fryser, sa Mikaela och log lyckligt.
    Jag skrattade hjärtligt men kanske inte riktigt av den anledningen som alla trodde. Hela grejen var urknäpp!

    Det var när vi packat upp våra presenter och trodde att man skulle gå vidare till nästa som det kändes att stämningen i rummet förändrades. Alla tittade på oss som om de väntade sig något mer som jag väl anade vad det var. Kristian hade kysst och kramat sin Sandra som tack för julklappen, brodern hade gjort detsamma med sin flickvän och nu var det uppenbart att alla väntade på oss.

    Äntligen vände sig Mikaela om och vi fick ögonkontakt. Under en bråkdels sekund var vi tvungna att fatta ett beslut. Om det här skulle vara trovärdigt från och med nu behövde vi göra något. Hon satt bredvid mig i soffan fast en liten bit bort. Jag la armen om hennes axlar och drog henne närmare intill mig. Vi la armarna om varandra och höll hårt en lång stund. Jag kunde känna hennes fylliga kropp mot min och hennes hår täckte och kittlade mig i ansiktet. Kramen hade för länge sedan passerat längden för en vanlig vänskapskram. Min hand strök henne över ryggen för att verka kärleksfull.
    – Tack älskling, så fin present, sa hon när vi långsamt särade på oss.
    Hon var röd om kinderna. Av uppmärksamheten, närheten och orden hon yttrade till en främling eller alltsammans på en gång. Alla runt omkring såg på oss och det hade blivit konstigt tyst. Jag undrade om det var nu allt skulle avslöjas, om vi verkligen misslyckats. Jag bestämde mig för att lösa situationen för hennes skull. Det här hade vi inte pratat om och bestämt hur vi skulle hantera. Kanske var det en situation hon inte tänkt sig.

    Jag kysste henne på båda kinderna och sedan snabbt och blygt på munnen. Våra tungor möttes inte men jag kände hennes varma andetag och mjuka fuktiga läppar mot mina. Det måste ha sett ut som en mycket blyg kyss med alldeles för många åskådare och åtminstone det var sant i allt det här. I övrigt undrade jag vad som skulle vara sant och inte när det här äventyret var över. Jag kramade om henne igen, kände hennes armar hålla om mig och mina läppar så nära hennes öra.
    – Förlåt, viskade jag tyst.
    Hennes armar tryckte hårt två gånger runt min kropp vilket jag tolkade som att det var okej.

    När vi åter särade på oss och hon satte sig till rätta bredvid mig behöll jag armen löst om hennes axlar. Som en liten signal klämde jag åt två gånger löst om hennes överarm. Jag tänkte att vi ändå kanske behövde prata om ett och annat ikväll när vi skulle lägga oss. Vi hade en hel dag och ytterligare en natt vi skulle klara oss igenom.
    – Ni är så fina ihop. Var rädda om varandra, kvittrade hennes mamma och torkade en tår ur ögonen.
    – Det ska vi mor, svarade Mikaela och jag höll med.
    Långsamt började jag förstrött dra fingrarna genom hennes långa röda hår. Stämningen förändrades tillbaka till det normala igen och osynliga trumpeter blåste signal för faran över — för den här gången.

    Jag kunde inte låta bli att tycka allt ihop var lite sorgligt. Både att någon skulle behöva skaffa en pojkvän, fejkad om så nödvändigt för att hon skulle bli accepterad och uppskattad och att hon skulle behöva förklara varför pojkvännen inte fanns nästa gång de träffades.

    Där jag satt med armen om hennes axlar och kände hennes arm och ben mot mig, kände hennes hår under mina fingrar kände jag mot min vilja att jag gärna höll om henne så här. Inte bara för att människorna runt omkring förväntade sig det eller för att hon behövde det, utan för att jag ville det och det kändes bra inuti. Jag undrade om det var någon äkta känsla som trängde sig in eller om det bara var omtanke och någon sorts medlidande. Hon var fin och den korta tid vi känt varandra så uppskattade jag att vara i hennes närhet. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det var något med ögonen när vi såg på varandra och sökte bekräftelse eller vägledning. Jag inbillade mig att det inte skulle kännas riktigt så här under min arm om allt bara var teater. Allt var extremt förvirrande.

    När barnen försvann till sina rum med sina nya leksaker dukades det för kvällsmat med kaffe, cognac och ostbrickor. Mikaela pratade åter med sin syster och avståndet mellan oss växte igen. Jag försökte nyktra till från mina opassande tankar och känslor. De var ju ändå bara inbillning. Hon hade ju gjort så klart från början att det bara var detta och ingenting mer och att vi aldrig skulle ses igen.

    Det fanns bara ett sätt att skingra tankarna och fortsätta bräcka Kristian. Jag gick in till barnens lekrum.
    – Åh Rasmus, vet du hur man får igång TV-spelet?
    – Visst vet jag det.
    Jag bytte kanal på TV:n och startade spelet.
    – Kan vi inte ta en match? Frågade en av de lite äldre pojkarna.
    – Fifa, självklart.
    Det var inte svårt att göra succé hos barnen som tydligen verkade älska när någon vuxen lekte med dem. Jag tänkte att den där Kristian nog inte lekte så värst ofta och har man barnens kärlek har man snart mammans. Ungefär som vägen till tjejen är via hunden. Nu var inget av barnen Mikaelas, men pluspoängen haglade i stor mängd.

    Det var dessutom behagligt att komma ifrån tillvaron bland de vuxna där ute där det kändes som om man gick på glödande kol och hela tiden behövde vara på sin vakt. Det var skönt att komma ifrån Mikaela en stund. Hennes närvaro störde min balans och självkontroll och om någon timme eller två skulle vi sova tillsammans i samma säng, eller?

    – Är du här du gömmer dig? Bland barnen och med dataspel, det borde jag ha gissat.
    Mikaelas glada röst kom från dörren till lekrummet. Jag vände mig om och blinkade.
    – Sköter jag mig? Frågade jag lite tystare.
    – Oh ja över förväntan. Kom nu, det är kaffe och avec, sa hon och log.
    – Okej barn, jag måste gå en stund.
    – Neeeeeej! Skrek alla i kör.
    – Jag kommer tillbaka och spöar er sen, så passa på att öva nu.
    Det verkade som om det löftet gick hem och jag följde Mikaela tillbaka ut i vardagsrummet. Jag tänkte att det nog hette vardagsrum hemma. Här hette det säkert sällskapsrum.

    – Jag hittade honom bland barnen, sa Mikaela, inte utan viss stolthet när vi kom tillbaka till dem andra.
    – Jag var tvungen att visa dem hur man spelar. Vad säger du Kristian, en match sen?
    Kanske var jag lite för offensiv och höll på att bli lite högmodig. Jag lovade mig själv att tagga ner lite och spela mer säkert. Sant var att jag ogillade den dryga, välklädda snobben. Bland annat för att han vägrade prata värdigt till sin svägerska förrän hon hade något att visa upp. Det var rätt osympatiskt. Jag påminde mig om att han inte var den enda här i så fall. Allt hon sagt innan kanske jag då tänkte var smått överdrivet. Nu visste jag bättre.

    Tiden sniglade sig inte alls fram så farligt långsamt som jag befarade. Nog för att jag var ganska van vid att konversera ointressanta människor, men Mikaelas mor och syster var trevliga och kunde faktiskt få mig att skratta uppriktigt.

    När pappa Ulf såg på klockan visste jag vad timmen var slagen. Familjen uppfattade också signalen och man dukade undan och började ta avsked av de som skulle åka hem till sitt. Handslag och kindpussar i hallen och sedan försvann mer än halva sällskapet. Mamma Gerd försäkrade sig om att vårt rum var till belåtenhet och att vi hade alla täcken och kuddar vi önskade.

    När vi borstat tänderna i det gigantiska badrummet gick vi in till oss och stängde dörren. Jag föll baklänges ner på sängen, kände mig helt utmattad och slutkörd.
    – Var det hemskt? Frågade hon.
    – Inte alls. Mitt sociala batteri tog just slut bara, flinade jag.
    – mitt med. Ska bli skönt att sova.
    – Och vi ska sova här, du och jag?
    – Är du blyg?
    – Inte alls, bara undrade.

    Mikaela bytte om, tog av sin fina klänning och drog på sig ett stort fluffigt nattlinne med ryggen vänd mot mig. Ändå såg jag hennes trosor och rumpan men passade mig för att titta för att inte råka bli avslöjad i den stora spegeln. Jag befriade mig från mina kläder och det kändes verkligen som att slänga av sig en tung börda. Huvudvärken molade bakom pannan och ena tinningen, förmodligen av påfrestningarna under dagen. Jag drog på mig en vanlig T-shirt som sovtröja.

    Vi kröp in under täcket från varsin sida av sängen. Våra ben kom åt varandra och åtminstone min kropp genomfors som av elektriska värmevågor.
    – Vilken pers, sa jag och vände mig mot henne.
    – Tror du mig nu, hur jag har det menar jag?
    – Klart jag tror dig.

    Sedan blev det tyst mellan oss en lång stund.
    – Vad händer imorgon då?
    – Andra släktingar kommer på juldagslunch men i övrigt är det lite friare. Vi kan gå ut och gå lite om du vill? Så kan jag visa dig runt lite?
    – Gärna.

    En ny lång tystnad. Jag ville säga något, berätta hur jag kände och jag ville röra vid hennes hand som låg så nära där under täcket. Men jag kände att det var fel. Det var inte så allt var överenskommet och allt var bara ändå inbillning från min sida.
    – Godnatt då. Nya tag imorgon, viskade hon.
    – Godnatt, sov gott.

    Jag låg länge kvar vaken innan jag kunde somna. Det var alldeles för många intryck och känslor att smälta på en gång. Vad betydde det jag började känna? Medkänsla för hennes situation, min egen längtan efter något, bara vad som helst eller var det på riktigt? Den frågan måste ha varit den sista jag tänkte innan jag somnade.

    Nästa morgon vaknade jag sent. Sängen bredvid mig var tom, röster hördes från huset och svaga dofter av kaffe och rostat bröd trängde in genom springorna under sovrumsdörren. Med en njutningsfull suck spred jag ut mig i den stora rymliga sängen. På platsen där Mikaela sovit luktade det av hennes parfym och schampo från huvudkudden. Bredvid kudden låg den stora T-shirt hon använt som nattlinne. Jag drog till mig plagget, gosade in mig med täcket upp till nästippen och drog in dofterna från hennes tröja. Vid halsen fanns hennes parfym och överallt över resten av plagget en svag doft av hennes hudlotion. Under armarna fanns en lite starkare doft av hennes deodorant och kanske en svag nyans av svett.

    Min kropp reagerade starkt på fantasin av kvinnan jag just delat säng med, så nära men ändå kändes hon så oändligt långt borta. Försiktigt smög jag upp ur sängen och bort till hennes resväska som stod uppfälld vid ena väggen. Otroligt försiktigt letade jag bland plaggen, noga med att det inte skulle synas. Jag log för mig själv med värme när jag fnissade lite åt att hon som alla tjejer tycktes packa för en resa jorden runt och inte bara några dagar hos släkten över jul. Det var en klar skillnad mot hur min packning såg ut.

    I ett sidofack separerat från de övriga kläderna hittade jag det jag letade efter. Där låg gårdagens smutsiga kläder, ett par strumpor och trosor. Med både skam och upphetsning i kroppen smög jag snabbt tillbaka till den mjuka värmen i sängen. Det kändes så förbjudet att lukta på någons underkläder olovandes. Samtidigt kändes det så äkta, nära och fint.

    Medan min näsa drog in hennes starka dofter från grenen och min tunga försiktigt fuktade tyget för att få känslan av att smaka henne, rörde jag vid mig själv. Till en början långsamma och långa tag, som om vi älskade med varandra där i sängen sakta och djupt. Tyst viskade jag ner i kudden att hon var vacker, fin, värd att älskas som hon var, att jag älskade henne. När min sperma började flöda ut över mina kalsonger som jag lagt som skydd på lakanet, viskade jag hennes namn om och om igen.

    Efteråt låg jag en lång stund och andades in hennes kärleksaromer medan min kropp sakta lugnade ner sig och slappnade av. Jag torkade av min lem och la mina kalsonger i min smutstvätt i resväskan och la försiktigt tillbaka hennes trosor, noga med att allt såg ut som innan.

    Sedan fick jag panik över att jag låg här och drog mig. Just som jag la mig i sängen igen öppnades dörren och Mikaela kom in.
    – Förlåt, har jag försovit mig?
    – Ingen fara. Jag lät dig sova, men det är frukost nu om du vill ha.
    – Snygg pojkvän som sover bort halva dagen, muttrade jag missnöjt över mig själv.
    – Ta det lugnt, du kommer ändå vara uppe före Kristian, sa hon och log.
    – Är det ditt hatobjekt också? Frågade jag och flinade.
    – Lite kanske, så det blev bra igår. Mamma är så förtjust över dig i köket och att du lekte med barnen.
    – Och du Mika, är du förtjust? Frågade jag halvt på allvar.
    – Det var fint det där du sa, om värdet i mitt jobb. Har inte ens själv tänkt så. Bara varit upptagen med vad andra här tyckt. De fick sig en tankeställare. Märkte du det?
    – Hoppas jag inte var för kaxig bara?
    – Inte alls. Ibland behöver en del människor få lite mothugg för att bli ryckta ur sin bekväma bubbla. Kom nu så går vi ner och äter.

    Hon väntade medan jag gick upp, såg oblygt på mig när jag drog på mig tröjor och byxor. Jag såg på henne och undrade vad hon skulle säga om hon visste att jag varit så nära henne? Så nära men fortfarande oändligt långt borta.

    Dagen började med frukost och sedan gick Sandra och Kristian ut på en promenad.
    – Kan vi lämna barnen mamma? Frågade Sandra.
    – Vi vill att Rasmus passar oss! Ropade den näst minsta.
    En liten tjej drog mig i armen.
    – Kom Rasmus, jag har jättefina pärlplattor. Vill du se?
    – Visst vill jag se. Försten dit är bäst!

    Flickan for iväg med ett illtjut och jag efter. Sedan satt jag där fångad med pärlplattor, något jag inte roat mig med sedan jag var barn. Märkligt nog hade det samma lugnande effekt på själen som jag mindes det. Det var rogivande och avslappnande att pilla med dem små plastpärlorna och göra hjärtan och små hundar. Sedan strök vi dem och gjorde nya. Det var liksom lätt att helt fokusera och släppa precis allt annat.

    Jag kände en hand på min axel.
    – Sandra är tillbaka nu så du blir snart avlöst. Vill du också gå en sväng före lunchen?
    Jag råkade luta huvudet lite för mycket bakåt, mot hennes mage och mellan brösten. Hon höll kvar handen på min axel och ett kort vakuum uppstod runt omkring oss. Jag såg mig snabbt omkring för att se om vi showade för någon, därav denna närhet, men ingen annan än barnen fanns i närheten. Även deras närvaro kunde kanske kräva lite teater för att bygga vårt cover, vad visste jag.
    – Titta, det här har jag gjort till dig.
    Jag räckte henne ett stort hjärta i röda pärlor som just svalnat och lyfts av plattan.
    – Åh, tack vad fint.
    När hon tog det kände jag hennes hand mot min alldeles för länge och hennes ögon låstes i mina alldeles för länge. Varma vågor drev som långa dyningar från benen upp genom magen, bröstet och sköljde som varma vågor över huden i ansiktet.
    – Rasmus är kär i dig, konstaterade flickan som om det vore en självklarhet.
    – Jag vet, det är ju min pojkvän, svarade Mikaela och log tillbaka mot sin systerdotter.
    – Är du Kär i honom?
    – Väldigt kär, han är den finaste som finns.
    När hon sa det där sista lutade jag fortfarande mitt huvud mellan hennes bröst och kände hennes hand på min axel. Just att vara så här nära samtidigt som hon sa så där fick mig att känna mig knäsvag.
    – Det tycker jag också. Kan vi bygga mer sen? Snälla Rasmus! Pep flickan när jag reste mig.
    – Självklart, vi bygger mer sen när jag kommer tillbaka från promenaden.

    – Alva är verkligen förtjust i dig. Henne kommer du inte undan ifrån, sa Mikaela och skrattade.
    – Vägen till mamman går via barnet, fast… Avbröt jag mig mitt i meningen.
    Mikaela stannade framför mig i trappan, vände sig om och såg på mig.
    – Fast vad då?
    Hon var röd om kinderna.
    – Jaaa alltså… Kanske inte Sandra.
    Jag harklade mig och rodnade. Mycket mer behövde jag kanske inte säga.

    Ute låg landskapet vitt och vackert. Det var -5° och vindstilla. Allt luktade vansinnigt friskt och skönt. Vi började gå över gårdsplanen, förbi min parkerade bil. På något sätt kändes den främmande. Det var i den vi börjat vår resa som bara skulle vara en strikt affärsuppgörelse, dock utan pengar inblandade. Vad den blivit nu var jag mer osäker på.

    Plötsligt kände jag Mikaelas hand i min, varm, liten och mjuk.
    – Vi har publik i köksfönstret, men vänd dig inte om, sa hon tyst.
    Vi fortsatte gå och hon började prata om minnen från sin uppväxt här, vilka grannar som fanns och hur långt det var in till stan. Det lät nästan automatiskt, som om vi vore avlyssnade eller som om hon lärde mig mer om sig själv för att bättre kunna vår historia. Det spelade mig ingen roll, jag ville höra oavsett.

    Ute på vägen utom synhåll från fastigheten väntade jag mig att hon skulle lösgöra sig från min hand, men till min glädje och förvåning höll hon kvar. Vi fortsatte hela den timslånga promenaden och höll varandra i handen fortfarande när vi åter klev upp för trapporna upp mot entrén.

    Lunchen, eller den tidiga middagen var samma gedigna julbord som igår, bara med några nya deltagare. Jag åt för att vara artig och lovade mig själv att inte äta julmat igen de närmaste tio åren. Resten av dagen och kvällen fortsatte jag på mitt uppdrag att bli en svärmorsdröm vilket verkade lyckas över förväntan utan att jag ens behövde anstränga mig eller spela teater särskilt mycket. Jag hjälpte hellre till i köket och lekte med barnen än satt med herrarna i vardagsrummet, eller om det nu var sällskapsrummet. Jag hade ingenting att prata med dessa människor om. Barnen var raka och inte dömande. Sataniskt hoppades jag att Kristians lilla Alva skulle fråga efter Rasmus länge efter att jag åkt och aldrig skulle se dem igen.

    Kvällen kom och jag såg fram emot att lägga mig. Imorgon skulle vi åka hem och jag såg fram även emot det. Hela grejen började tära på mig, teatern och allt det oäkta och känslorna och allt det äkta. Att lämna av henne vid centralstationen igen kändes allt mer bråttom innan allt blev värre.

    – När åker vi imorgon? Frågade jag när vi åter låg bredvid varandra i den stora sängen.
    – Längtar du hem?
    – Inte egentligen, undrade bara över det praktiska.
    – Jag längtar hem, har fått nog av det här. Mission completed och allt det där. Nu dröjer det ett år till nästa gång.
    – Du får väl ringa när det är dags?
    Mikaela skrattade och jag skrattade med. Först blev jag osäker, sedan förstod jag. Skrattet övergick i gråt. Tyst till en början, sedan allt mer hjärtskärande.

    En stund låg jag villrådig utan att veta vad jag skulle göra. Sedan rörde jag hennes hand, klappade henne lite tafatt på armen och till slut stoppade jag min arm under hennes nacke. Försiktigt drog jag henne intill mig. Hon lät sig dras intill och låg snart på min axel. Tårarna rann i strid ström ner på min sovtröja och kudden. Med ena handen strök jag henne med fingertopparna över ryggen och den andra fria handen smekte jag hennes hår och kinden, torkade tårarna från hennes ögon om och om igen.
    – Vad är fel? Viskade jag.
    – Allt. Precis allt, snyftade hon hulkande tillbaka.
    – Det här också? Frågade jag utan att specificera mer noga.
    Till min förvåning och glädje skakade hon ivrigt på huvudet. Lugn nu Rasmus, tänkte jag desperat. Hon vill bara bli tröstad, ingenting mer. Ändå kände jag mig som världens lyckligaste just då som fick vara den som åtminstone tröstade henne.

    Länge låg vi så och det kändes bra. Hennes ben låg över mina ben så att jag kände hennes bara hud mot min. Genom det stora nattlinnet kände jag de bara mjuka bröstens värme mot mig. En gång reste hon sig och snöt sig. När hon la sig igen lät jag prövande min utsträckta arm ligga kvar. Hon tog inte bort den, la sig till rätta igen och kröp nära.

    Mina fingertoppar ritade cirklar över hennes rygg och min andra hand strök över hennes hår och arm. Snyftningarna glesnade och snart andades hon lugnt och djupt. Jag låg länge kvar vaken, ovillig att sluta röra henne, om än bara så här. Jag ville säga allt jag tänkte och kände, men avstod för att jag var säker på att hon inte kände likadant. Det var bara en affärsuppgörelse, det var vad vi bestämt. Att mitt ensamma hjärta lurades fick jag försöka bortse ifrån.

    Dagen efter åt vi frukost. Mikaela skyllde på vår långa resa och bara någon timme efter frukost packade vi in våra väskor i bilen. Det blev ett långt avsked på gårdsplanen. Pappa Ulf önskade oss välkomna tillbaka när som helst och jag tror faktiskt att han menade det. Mamma Gerd gav mig en riktig bullmammakram och hon grät när hon omfamnade sin dotter. Lilla Alva grät hjärtskärande när hon hängde i mitt och Mikaelas ben. Jag lyfte upp henne och pussade henne på pannan.
    – Gråt inte Alva. Vi ses snart igen och då bygger vi pärlplattor så det sprutar ur öronen.
    Hon skrattade och bad mig lova på hedersord och tummis. Att ljuga och lura barnet så gjorde ondare än det mesta annat den här helgen. Jag hoppades att hon snart skulle glömma mig. Förmodligen skulle jag ha svårare att glömma henne och allt det här.

    – Kom nu hjärtat, vi måste åka nu.
    Mikaela kramade mig medan alla såg på. Åter igen kändes det tydligt som om en kram inte var gott nog. Lite för publiken, lite för att ta för mig medan jag hade en giltig ursäkt, men allra mest för att jag ville, kysste jag min fejkade flickvän på munnen. Jag höll henne kvar lite längre och kände hennes tungspets möta min mellan våra läppar. Hjärtat hoppade över alldeles för många slag och jag trodde att jag skulle svimma.

    Vi hoppade in i bilen, backade ut från gårdsplanen och rullade långsamt bort längs vägen. Vi vinkade och kastade slängkyssar genom fönstren tills vi svängde runt en krök och inte syntes från huset längre.
    – Herre min skapare!
    Mikaela drog en djup suck och började skratta hysteriskt.
    – Det här kan vara bland det knäppaste jag gjort. Jag tror faktiskt de gick på det?
    – Du känner de, men det verkade väl så, svarade jag med en enorm klump i bröstet och ett leende som nog inte nådde ögonen.

    Vi rullade några mil utan att prata särskilt mycket. Tystnaden kändes inte så konstig även om jag gärna skulle höra hennes röst.
    – Vill du ha något? Jag måste ha kaffe, frågade jag och svängde in vid en mack.
    – Nä, tror inte det.
    – Okej kommer snart.

    Inne på bensinmacken köpte jag kaffe åt mig och en stor mjölkchoklad. När jag kom ut i bilen igen blundade hon som om hon sov, men hon drog på munnen och avslöjade sig. Jag drabbades av en nästan oemotståndlig reflex att böja mig fram och kyssa henne, som om det var min riktiga flickvän som satt där bredvid mig i framsätet och vi var på väg hem efter en helt vanlig visit hos släkten. Jag lyckades stoppa mig själv i sista stund.

    Jag la chokladen i hennes knä, njöt av hennes varma leende när hon slog upp ögonen och upptäckte vad det var.
    – Som om du känner mig på riktigt.
    – Efter det här kanske jag är bunden till dig ändå, utan rem, söstra mi, svarade jag och skyddade mitt budskap bakom en replik ur barnfilmen Ronja Rövardotter.
    – Det är du så lagom heller, svarade hon med en replik från samma film och med ett motsägelsefullt uttryck i ansiktet.

    På samma plats som jag hämtat henne för fyra dagar sedan släppte jag av henne. Vi satt alldeles stilla och tysta en lång stund och bara såg på varandra. Inom mig rev och slet känslorna och skar som knivar i bröstet och magen. Jag ville säga allt det där som bubblade inom mig, ville säga att jag var förälskad, att hon berörde mig på djupet, att det inte alls bara var skådespel de gångna dagarna. Jag ville be henne stanna för alltid.

    Samtidigt kändes det som om jag skulle visa svaghet. Så vitt jag kunde tolka hennes ansiktsuttryck kände hon uppenbarligen inte likadant. Kanske satt hon bara kvar här, besvärad av att inte komma iväg fort nog och få slut på allt.

    – Vad? Frågade hon.
    – Nä, ingenting, svarade jag och såg bort och knep ihop ögonen för att förhindra tårarna att tränga fram.
    – Vi skulle inte, det var så det var bestämt, fortsatte hon med tyst röst.
    – Visst. Tack för en fantastisk jul. Det var fint, jag menar intressant och roligt. Du får hälsa lilla Alva nästa gång.
    – Just det kanske jag inte borde göra.
    Nu var det hennes tur att titta bort.

    Hon satt kvar i bilen länge, så pass länge att någon bakom tutade ilsket. Jag förbannade den sura bilisten som kanske, eller kanske inte förstört något. Kanske var det bara jag som ville tro att hon var på väg att säga något mera.
    – Ta hand om dig, sa hon och öppnade bildörren.
    Reflexmässigt for jag ur bilen för att hjälpa henne med sitt bagage.

    Hon tog sin väska ur bagageluckan och vi gav varandra en hastig kram.
    – Tack för allt. Du var en bra och trovärdig pojkvän. Ta hand om dig.
    – Tack själv. Lycklig blir den som får dig till sin äkta flickvän. Sköt om dig.
    Sedan ilade hon bort längs gatan, utan att se sig om en enda gång. Jag stod kvar en lång stund och kämpade med svedan bakom ögonen och det enorma granitberg jag bar på i magen och bröstet. Sedan åkte jag hem.

    När jag kom hem lät jag framkalla filmen från kameran. Det kändes konstigt att titta på bilderna. Det såg ut som ett traditionellt julfirande i en stor familj. Jag tyckte att jag och Mikaela såg lyckliga ut på riktigt, mycket lyckligare än exempelvis Sandra och Kristian. Var det bara mitt eget önsketänkande? Spelade vi verkligen så bra? Min lycka i hennes närhet var inte teater, det kändes tydligt i bröstet och magen.

    När jag blev gammal och kanske glömt upprinnelsen till dessa bilder skulle jag helt säkert kunna tro att det var äkta. En kort stund övervägde jag om jag skulle kontakta henne under förevändningen att fråga om hon ville ha kopior på bilderna men ändrade mig. Hon visste att de fanns och hade inte bett om att få kopior. Jag bestämde mig för att glömma allt. Jag la bilderna i en egen låda som jag gömde i källaren.

    Jag gav mig ut och sprang för att skingra tankarna och vinterbadade i en isvak ute på en väns landställe. Ingenting fungerade för att kyla av mitt upphettade inre och få tankarna ur mitt huvud och bröst. Det var bara att erkänna, jag hade trillat dit duktigt och jag förstod att det skulle ta sin tid att komma över henne. Bilderna där i källaren jagade mig när jag låg och vred mig och försökte sova. Jag behövde inte titta på en enda av dem, de fanns färska i mitt inre.

    Dagen före nyårsafton bestämde jag mig för att gå på fest. Jag skulle mot min vana supa mig präktigt berusad. Kanske kunde det fungera. Jag bestämde att någon annans röda läppar och lena hud skulle få fördriva bilderna av Mikaela. Bara vem som helst, om så för en natt.

    Jag satt vid datorn och skrollade nyheter när det plingade till i inkorgen. Mitt hjärta bokstavligen stannade när jag såg Mikaelas namn i mejlet högst upp.

    ”Rasmus! Jag lovade, vi skulle ju inte höras av. Men jag kan inte… det går inte… hör av dig igen om du vill!”

    Mina händer formligen bankade in bokstäverna i tangentbordet. Jag avbröt mig, drack vatten, gick på toa, läste igen och försökte på nytt. Pulsen skenade och jag mådde fysiskt illa av upphetsning och brådska att svara.

    Hur skulle jag svara? Skulle jag låta alla orden flöda, beskriva exakt hur jag kände? Det om något skulle väl skrämma bort henne. Eller skulle jag svara något lite svalt och avmätt? Alla sa ju att för starkt intresse var fel metod, men hur skulle jag kunna låta bli?

    ”Mika! Samma här. Har inte kunnat sluta tänka på dig. Kan inte rå för hur det känns. Vill träffa dig igen, snart, genast, nu!”

    Nästan omedelbart kom svaret men som ett SMS till min mobil:

    ”Vill du fira nyår med mig? Jag behöver en pojkvän på festen!”

    Först kändes det som om jag sjönk. Hade jag missuppfattat allt? Ville hon bara ha ännu en inhyrd pojkvän att visa upp för vännerna? Sedan brast jag i skratt. Jag kunde höra hennes skämtsamma ironiska röst och hela mitt inre fylldes av en värme och lättnad som var fysisk.

    ” Om jag vill! Väldigt gärna!”

    Dagen efter var det nyårsafton. Jag bytte om och svor över tiden som sniglade sig fram. Jag var bjuden med på fest hos hennes vänner någonstans inne i stan, högst upp på Södermalm. Jag skärpte mig för att inte springa till tunnelbanan. Det bubblade som kolsyra i hela kroppen.

    – RING KLOCKA RING! Skrek jag på torget utanför tunnelbanan utan att kunna hejda mig.
    En gammal dam såg förskräckt på mig.
    – Ooops förlåt. Jag är bara så glad! Hon kanske vill ha mig!
    Damen log och önskade mig gott nytt år och lycka till. Det kunde jag behöva.

    Vi möttes på centralen, på samma ställe där vi mötts och skiljts en gång tidigare. Scenen när vi sprang varandra till mötes var nästan filmisk och människor runt omkring stirrade, men jag kunde inte bry mig mindre. När vi höll om varandra och kysstes länge där på gatan var det äntligen på riktigt, alldeles på riktigt.

    Hennes kropp mot min, våra armar om varandra och mina händer över hennes rygg och hår. Jag kände hennes varma andetag från näsborrarna, de mjuka läpparna mot mina och våra tungor som spelade. Det kändes så overkligt men ändå helt rätt. Senast jag kysste henne gick jag över hennes personliga gräns, men det var för att vi var tvungna. Nu fanns inte längre något sådant mellan oss.

    Festen var fantastisk. Man skålade för varje raket som smällde utanför. Det blev ganska många skålar, men för varje gång klingade mitt glas mot Mikas. Det var som om varje skål var för oss. Vi satt båda i en trång fåtölj, hon i mitt knä och vi hade mycket svårt att sluta kyssas.

    – Hur träffades ni egentligen? Frågade en av hennes väninnor.
    Mika berättade ogenerat vår historia, hur hon läst en annons på nätet och fått för sig att en fejkad pojkvän vore bra för att överleva julen med sin traditionella och religiösa släkt, hur hon först tyckte att hon klickade passande bra med den okända främlingen och sedan upptäckt hur känslorna kom krypande.

    Man tyckte nog min idé att annonsera ut mig själv var lite knasig, vilket den ju också var. Jag kunde bara säga som det var, att det börjat som en kul och lite desperat tanke för att göra något annorlunda med den annars så förhatliga julen.
    – Ja och så hamnade du i ett superkristet hem med traditioner från 1800-talet. Det kanske inte var det du tänkt dig? Sa Mika och skrattade.
    – Kanske inte exakt men det blev ju ganska bra ändå.
    Vi utsågs till kvällens nyårspar eftersom vår historia var så osannolik och romantisk. Det kändes nästan som om vi var ett brudpar på ett bröllop och som om festen bara var för oss två.

    Mika var som en helt annan. Där i hennes föräldrahem var hon strikt och sval. Ibland uppstod sprickor i fasaden, som när hon rörde med sina fingrar i håret i min nacke när jag satt med barnen, eller under vår promenad när hon höll mig i handen även när vi var utom synhåll.

    Nu var det helt annorlunda. Hon kysstes ofta och satt hela tiden i mitt knä vid köksbordet eller i soffan i vardagsrummet trots att det fanns platser lediga. Det kändes som om hon bar på en enorm hunger efter kärlek och närhet. Det var samma hunger som jag själv bar på och det fanns en outtömlig källa att ösa ur.

    På 12-slaget stod vi högt uppe och tittade på fyrverkerierna över staden. Min arm över hennes axlar och hennes runt min midja. Hade jag haft en hel fabrik fyrverkerier hade jag skjutit av dem här där och då. Vi skålade i bubbel och kysstes. Det kändes som om vi var två tonåringar som omöjligen kunde slita sig från varandra.

    Sent på nyårsnatten gick vi hela vägen hem till henne, över söder och genom Gamla stan upp till Vasastan. På gatorna låg utbrända fyrverkeripjäser men det hade blivit ganska tomt på människor. Men från vart och vart annat lägenhetsfönster och öppen krog hördes musik, skrän och skratt från fester som pågick överallt. Det var kallt och krispigt och luften kändes ny och fräsch så som jag alltid tyckte det gjorde på nyårsdagen. Det kändes verkligen som början på något nytt.

    I hissen på väg upp kysstes vi. Mina fingrar öppnade klänningens dragkedja över ryggen. Min ena hand höll om hennes bakhuvud, tryckte hennes mun mot min medan min andra lite kalla hand smekte allt mer av hennes blottade rygg.

    I hallen klädde vi av oss allt. Där smakade vi varandra för första gången lutade mot väggen innan hon ledde in mig i sovrummet. I hennes säng skrek hon, klöste och bet medan vi älskade.

    När orgasmen drabbade henne låg jag nära och höll om henne med mina fingrar djupt inne i henne. Jag njöt av att känna och se på henne. Hon kändes så vacker, öppen och liksom sårbar, som om hon skulle gå sönder om jag släppte taget. Jag slogs av hur fin stunden var, hur fint det var att få vara så nära någon just så här. Jag skulle aldrig släppa taget.

    Hon drog mig över sig och vi liksom bara flöt ihop som två ämnen som bildar ett och hon tog emot mig våt, varm och öppen. Åter igen drabbades jag av en sådan där overklighetskänsla. För en vecka sedan delade vi säng som främlingar utan tillstånd att röra varandra. Då var det så nära men oändligt långt borta. Nu var våra kroppar förenade på det mest intima sätt, så nära två människor över huvud taget kan komma varandra.

    Jag ville dra ut på det länge, verkligen ta in känslan och stunden. Hon ville röra sitt underliv mer medan jag kämpade med att hålla emot. Känslan av hennes våta inre som liksom sög in mig i sig för varje rörelse, doften av hennes hår och känslan och ljudet av hennes långa djupa andetag tätt intill mitt öra höll på att driva mig över gränsen.

    Innerst inne ville jag släppa taget, låta min livgivande säd fylla hennes inre. På hennes otåliga rörelser under mig kunde jag inte känna någon återhållsamhet. Förmodligen använde hon P-piller och var inte rädd för att bli gravid. Ändå måste jag fråga.
    – Mikaela älskling, behöver vi skydd?

    Jag lyfte på huvudet och vi såg varandra djupt i ögonen. Hon nickade långsamt.
    – Mmmm om inte…?
    Jag förstod vad hon menade. Ändå var min förvirrade tanke att en flicka som viskar med upphetsande andetag nog måste vara något av det vackraste som finns.
    – Om inte…?
    – Om du inte vill ha barn med mig?
    – Men om jag vill det? Viskade jag nästan andlöst tillbaka.
    Mika rörde sina höfter upp mot mig i ryckiga rörelser.

    Jag släppte allt. När min orgasm sköljde över i hennes kropp kysstes vi hetsigt. I mina långa efterdyningar begravde jag ansiktet i hennes hår och bara andades in med halvöppna läppar mot hennes hals. Hennes mjuka händer mot min rumpa tryckte mig in, om och om igen.

    Efteråt låg vi länge på sidan och höll om varandra. Min ena hand gled sakta över hennes nakna och lite svettiga rygg, ner mot stjärten och upp igen. Allt var helt galet från början och jag var lyckligast i världen. Jag hade haft oskyddat sex med en kvinna jag känt lite drygt en vecka med målet att vi skulle bli föräldrar. Ändå kände jag tydligt att jag inte skulle ångra mig.

    På morgonen vaknade vi sent. Jag hade drömt på gränsen mellan sömn och vaken att Mika skulle ångra sig när hon nu vaknade nykter och säga att allt bara var en nyårsaftons ingivelse. Det skulle bli så där som efter ett one night stand efter en kväll på krogen, stämningen skulle vara lite stel tills jag klätt på mig och gått.

    Istället vaknade vi och flöt in i varandra igen tills vi åter låg svettiga och utmattade och min säd rann mellan hennes blygdläppar. Sedan låg vi länge och pratade och skrattade åt allt som varit och hur det blivit.
    – När blev du kär i mig?
    – Hmm jag tyckte om dig redan under resan ner. Din röst, din humor — det kändes som om vi var så lika. Sedan där i soffan när jag kramade och pussade dig som tack för julklappen kände jag inuti att det inte var teater. Något, vad det nu var kändes på riktigt i hjärtat. Och du?
    – Jag trivdes i ditt sällskap från början, men när du stod upp för mig, när du satt där med barnen och gav mig den där pärlplattan och sen under promenaden. Då började de jobbiga tankarna tränga sig på.
    – Det där med att vi faktiskt bestämt…? Frågade jag.
    – Precis. Sedan sista natten då jag insåg att jag höll på att bli kär. Jag blev så arg och ledsen och besviken på mig själv som inte ens klarade det där. Lite bakvänt kanske, sa hon och skrattade.
    – Ja lite kanske.

    Man sa alltid att man skulle lyssna till sitt hjärta. Det var sådant som stod i poesi om kärlek och sjöngs i sånger. Ändå fanns något sant i det. Ibland när man är med någon känner man att det inte är rätt. Det kan vara skönt och förlösande, men man kan känna att det är något som inte stämmer. Ungefär som när man spelar på ett instrument som låter bra men inte är helt stämt.

    Men så träffar man någon där allt bara känns helt rätt. Man älskar inte bara med könet, inte bara med den urtida instinkten som får höfterna att röra sig. Viss beröring och vissa kyssar stannar på huden och på munnen medan andra liksom känns under huden och i hjärtat.

    ——-

    EPILOG

    Det var skärtorsdag. Mikaela körde den sista biten. Bilen rullade in på gårdsplanen och vi parkerade på samma plats som sist. Genom köksfönstren kunde vi se familjen kika ut på oss.
    – Nu säger mamma ”nu kommer de!”, fnissade Mikaela.
    – Kan du riktigt höra det inom dig.
    – Ja och det syns på munnen.

    Innan vi steg ur bilen böjde jag mig mot min festmö och kysste henne djupt och länge, min hand vilade på hennes mage. Jag undrade medan våra tungor smekte varandra, om de där inne kunde se någon skillnad på en fejkad puss och en äkta kyss?
    – Tror du vi spelade bra senast? Frågade jag för att dela med mig av mina tankar.
    – Skitbra men det kanske var för att det inte bara var fejk, eller?
    – Jag har aldrig kramat och kysst dig och inte menat det, viskade jag mot hennes halvöppna läppar.
    – Aldrig? Inte ens första pussen?
    – Inte ens första pussen och inte den här heller, sa jag och kysste henne igen, djupt och innerligt.
    – Skärp dig, annars får mamma dåndimpen. Hon kan inte sluta stirra där i fönstret.
    – Äsch, hon är bara avundsjuk.

    Vi steg ur bilen och jag tog åter igen vår packning ur bagageluckan. Förra gången var det två separata resväskor, nu var det bara en stor. Dörren öppnades där borta och först ut var lilla Alva som kom springande så snabbt att benen knappt bar henne.
    – Rasmus och Mika!
    Jag fångade henne och slängde upp henne i luften.
    – Hej du lilla knallhatt!
    – Du kom tillbaka! Du kom tillbaka!
    – Jag lovade ju, gjorde jag inte det?
    Inne i hallen tog Gerd och Ulf emot oss.
    – Åh ett så rart besök. Installera er på rummet så fikar vi sen i matsalen, kvittrade hennes mamma.

    Uppe i samma rum som allt började en gång för fyra månader sedan ställde jag väskan på samma plats invid väggen. Jag tog Mikaelas båda händer och backade mot den stora sängen, la mig bakåt ner på rygg och drog henne över mig. Lekfullt pressade jag in mitt ena ben mellan hennes och kände hur hon gned sig mot mitt lår.
    – Älska med mig före fikat, viskade jag retfullt och nafsade henne i örat.
    Jag visste så klart att det aldrig skulle hända, men tanken var kittlande och rolig.
    – Är du galen?
    – Lite kanske.
    – Du får allt vänta tills ikväll.
    På skämt guppade jag med rumpan i sängen.
    – Knakar inte, perfekt.

    Nere på bottenvåningen gick vi via köket för att se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. Lilla Alva sprang hela tiden runt våra fötter och kvittrade om allt hon ville visa sedan sist.
    – Lilla pruttunge! Utbrast jag och slängde henne över min axel med ett stadigt tag i hennes fötter så att hon kiknade av skratt.
    På det viset bar jag henne upp och ner in i sällskapsrummet. Jag blev full i skratt. Där satt Kristian i samma soffa, säkert i samma kostym som i julas. Det såg ut som om han suttit där sedan dess. Jag skannade av sällskapet för att se vart jag skulle dumpa det lilla busfröet jag hade hängande över min rygg. Kristian såg ogillande ut, mamma Sandra log och morfar Ulf sträckte ut armarna och tog emot det sprattlande lilla livet.
    – Kan inte Rasmus och Mikaela få komma innanför dörren? Frågade Sandra med skratt i rösten.
    – De har ju kommit in genom dörren redan, för länge sedan! Kvittrade Alva.

    Jag återvände ut i köket där Gerd och Mikaela stod vi diskbänken och skar upp sockerkaka.
    – Din favorit Rasmus, sa Mika och stoppade en liten bit i min mun.
    – Får jag se på dig älskade barn, sa Gerd och tog sin dotter om axlarna och såg henne i ögonen.
    – Jaha, är det sant?
    Gerd såg sin dotter djupt i ögonen och strök henne över den ännu ganska platta magen.
    – Men herre gud mamma, ingenting undgår dig va?
    – ingenting undgår mig. Uuuuulf! Ropade hon och drog sin dotter mot sällskapsrummet.
    – Vad står på? Har det hänt något?
    Med tårar i ögonen stod Gerd mitt på golvet i sällskapsrummet med oss strax bakom sig.
    – Vi ska bli morföräldrar igen!

    Uppståndelsen blev stor och det blev Cognac till kaffet trots tiden på dagen. Jag förstod att budskapet togs emot lite dubbelt.
    – Ska ni gifta er? Du vet vad jag tycker, sa pappa Ulf med lika delar förebrående som värme i sitt tonfall.
    – Jag vet pappa lilla, men nu gör vi på vårt sätt och det får du finna dig i.
    Mikaela var vänlig i tonen, strök sin far över handen men det fanns ingenting att säga emot. Kraften i hennes ögon var tillräcklig.
    – klart du gör som du vill älskade barn, det har du alltid gjort, snörvlade mamma Gerd och kramade sin dotter igen.
    – Men när det är dags är det här bröllopet ska stå. På den punkten viker jag mig inte en tum.
    – Visst pappa lilla, deal.
    – Deal, säger man det i Stockholm?
    – På en och annan mäklarbyrå också tror jag, sa Mikaela och log fräckt åt Kristians håll.

    Äntligen kunde jag krama och kyssa min Mika inför alla utan att undra hur vi skulle göra även om jag fortfarande kände blygsel över uppmärksamheten.
    – Jag tror pappa vill att du ber om lov? Viskade Mika i mitt öra i omfamningen.
    En kort sekund tappade jag totalt fattningen. Jag visste att det var en gammal tradition och att sådant verkade vara viktigt här trots uppblandningen med det lite mer moderna. Problemet var bara att jag var helt oförberedd och inte hade den blekaste aning om hur man praktiskt gjorde.
    – Gör det bara, viskade hon.

    Jag släppte Mika ur mina armar och ställde mig framför Ulf. Det kändes på hela stämningen att alla visste vad som skulle ske, precis alla utom jag. Jag upprepade för mig själv mantrat någon lärt mig någon gång, det här har jag aldrig gjort, det här kan jag.

    – Ulf, jag ber härmed om er dotters hand, er tillåtelse att få gifta mig med henne?
    Ulf reste sig högtidligt och sträckte fram handen.
    – Ni har min tillåtelse unge man. Jag tror du förtjänar henne. Ta väl hand om henne, sa han högtidligt med ett stadigt handslag.
    – Men, annars vet jag då rakt ingen som skulle kunna bestämma över Mikaela. Hon gör som hon vill, det har hon alltid gjort och allt annat vore också alldeles för gammalmodigt. Till och med för en gammal räv som jag, tillade han i en betydligt gladare och mer skämtsam ton.

    Det blev ett evigt kramande och tryckande av händer och lyckönskningar. Det kändes lätt överdrivet och stelt, men det var bara att spela med. När jag åter tog Mika i min famn kände jag mig ändå som den lyckligaste på jorden.
    – Ska du inte fråga mig också? Viskade hon fnissande i mitt öra.
    – Jo, ikväll, jag lovar. Grundligt och länge.

    Sent på kvällen när artigheten äntligen tillät, sa vi god natt och gick upp på vårt rum. När vi borstade tänderna kysstes vi så att tandkräm rann ner för våra hakor och vi brast ut i skratt. När jag klädde av och la henne ner på sängen drabbades jag åter av den där overklighetskänslan som kom över mig så ofta. Senast vi sov här tillsammans var allt helt annorlunda. Nu kunde vi röra och älska med varandra och vårt gemensamma liv växte inuti henne för varje vecka.

    – Bäst vi passar på, för snart vill du nog inte ta i mig, viskade hon när jag kröp ner under täcket hos henne.
    – Varför skulle jag inte vilja ta i dig? Frågade jag och bet henne lekfullt i örat och smekte henne över brösten.
    – Jag blir snart stor, fet och ful.
    – Jag kommer alltid vilja ha dig Mika, stor eller inte.
    – Lovar du?
    – Tummis som Alva säger.
    Våra händer fann varandra under täcket och utförde den symboliska gesten.

    När min hand gled ner över hennes mage och mina läppar slöts om hennes bröstvårta vred hon sig långsamt över på rygg och gjorde sig tillgänglig med de där andetagen bara hon kunde ta. Långsamt särade hon benen och drog upp nattlinnet över magen.
    – Men vi får vara tysta, viskade hon tyst genom andetagen.

    Delar i serien<< Jul hos svärföräldrarnaEn tomte, en gata, en julklapp…? >>
    Delar i serien<< Jul hos svärföräldrarnaEn tomte, en gata, en julklapp…? >>

    Julafton

    Novellutmaningar
    21

    Kommentarer

    6 svar till ”Pojkvän till låns över jul”

    1. Profilbild för Västgöte
      Västgöte

      En trevlig novell om pojk vän till julen
      Och god jul och tackar att du startade erotopia

      1
      Rapportera kommentar
    2. Profilbild för Calcifer
      Calcifer

      God jul! En riktig trevlig och fin novell att läsa så här mitt i natten 🙂

      1
      Rapportera kommentar
    3. Profilbild för Lovi
      Lovi

      Fin berättelse och fint berättat ♥️

      1
      Rapportera kommentar
    4. Profilbild för Olsson
      Olsson

      Härlig julhistoria
      Perfekt inledning på julen.
      Önskar dig en God jul.

      1
      Rapportera kommentar
    5. Profilbild för Jummi
      Jummi

      Den är lika bra nu som första gången jag läste den. Tror det är flera som gör som dom.
      GOD JUL till alla.

      1
      Rapportera kommentar
    6. Profilbild för John
      John

      Tack så mycket för all fin respons. Glad att ni gillar den lika mycket som jag själv gör. 🙂

      0
      Rapportera kommentar

    Lämna ett svar

    Senaste nytt

    Sök novell

    Kategorier

    Kommenterat

    3. Brukar inte direkt läsa incesthistorier, men tycker du skriver bra med flyt i text, handling och beskrivning.

    5. Väldigt fin och upphetsande. Jag hade nog blivit mer upphetsad om hon inte hade skydd. Ser framemot fler besök i…