Jag och min syster 1

Det här är del 1 av 4 i Jag och min syster

Vi är väldigt olika, jag och min syster. Min syster Vera är ett geni, jag är en vanlig kille. Hon går trean i gymnasiet men har tentat av ämnen och tillbringar mesta tiden på universitetet. Fysik… Själv är jag över medel i mina skolprestationer, klarar mig hyfsat bra, men inte mer.
Vi är olika på andra sätt också. Jag tycker att hon är vacker. Hon är lång och smal, några centimeter längre än mig. Hade hon varit ännu smalare hade hon varit benig, nu har hon faktiskt lite former. Men det är hennes ansikte som är nånting extra. Hon har ett fantastiskt rött hår som ramar in hennes ansikte. Vackert formade gröna ögon, ljus lite fräknig hy och fina drag, hon är både söt och vacker.
Själv är jag inte rödhårig utan har ett ljust lite ostyrigt hår. Lite ljus hy har jag, men inte så påfallande, inga fräknar, jag är normalbyggd, har ett ganska vanligt utseende.

Men olikheterna slutar inte där. Vera har aldrig visat något större intresse för varken det motsatta eller det egna könet. Jag tror inte att hon har haft sex, och hon är arton år. Det är inte unikt, men konstigt med tanke på att hon är så fin. Men det är som att hon helt enkelt inte haft tid med såna oväsentligheter.
Man skulle kunna tro att hon är lite som personerna i Big Bang Theory, att hon har massor av bokstäver och är halvt autistisk. Men så är det inte, hon är alltid vänlig och snäll, och även om hon är tankspridd är hon alltid omtänksam.
Hennes kompisar däremot, för hon har ett gäng såna, de kunde vara hämtade ur den tv-serien. De är i och för sig också snälla, men sååå nördiga. Det känns som att de behöver henne mer än hon behöver dem.

Är det nåt jag har lätt för så är det tjejer. Det bara är så, jag vet inte varför. Men jag måste nog berätta lite mer om vår familj för att ni ska förstå. Vi bor med vår mamma, och det har vi gjort sen jag var två år och Vera tre. Mamma är överläkare, en respektingivande person trots att hon fortfarande är ganska ung. Hon var arton och nitton år när vi föddes, alltså är hon bara trettiosju nu. Hon är en no shit lady, ingen man sätter sig på, rak och bestämd, men samtidigt ömsint och superschysst mamma.
Fastän mamma är överläkare jobbar hon ofta kvällar, jourer. Sen ganska många år tillbaka klarar vi oss själva, mamma visar oss stort förtroende vilket gjort oss mognare. Vi tre är ett team; även om mamma bestämmer i slutändan så är det sällan hon behöver ta till det, vi fattar vad som behöver göras. Och det har också lett till att jag och Vera nästan aldrig bråkat. Kanske på grund av att vi har ansvar, och kanske på grund av att vi är så olika, men kanske mest därför att vi helt enkelt tycker om varandra.

Pappa träffar jag och Vera ett par gånger om året. Han är rödhårig, snygg, trevlig, rolig och totalt opålitlig. Jag vet inte hur många gånger han har svikit, sagt att vi ska göra saker eller att han ska komma på våra födelsedagar, men inte kommit. Alltid kassa ursäkter.
Nästan varje gång vi träffas har han en ny kvinna. Trevliga snygga kvinnor, men vi har börjat tycka synd om dem eftersom vi vet att han kommer att dumpa dem inom kort. När vi berättade detta för mamma sa hon att det var ju en komplimang till henne att han blev kvar i nästan fyra år med henne, det måste vara rekord.

Min manliga förebild har varit morfar, han är allt som pappa inte är, stabil och pålitlig. Och mormor är lite som mamma, intelligent och respektingivande. När jag var två år ville mamma börja studera till läkare, hon hade jättebra betyg i gymnasiet trots att hon var höggravid när hon tog studenten.. När hon studerade var morfar och mormor hos oss nästan varje dag, så vi hade det bra.

När jag var elva hade Vera något så ovanligt som ett kalas. Låter inte som Vera, jag anar mamma bakom detta. I vilket fall var huset fullt av söta tolvåriga tjejer. Jag hade precis fattat att tjejer var intressanta och innan kalaset var slut hade jag nästan blivit mer medelpunkt än födelsedagsbarnet. Under lekarna hade jag hamnat i olika hörn med tjejer och hade fått pussas, till och med med öppen mun och tunga, och fått klämma lite på spännande ställen.
Efter kalaset hade mamma ett snack med mig.
”Lukas, du har ärvt din pappas handlag med tjejer, det ser jag tydligt. Du möter deras blickar utan att vara rädd och du ser varje tjej och uppmärksammar henne. Det är fina egenskaper, men också farliga. Du får inte bli som din pappa. Du ska alltid behandla alla människor med respekt, och det gäller tjejer och så småningom kvinnor också. Lova aldrig något som du inte håller, fejka aldrig ett intresse för att få något för stunden. Man kan skada andra hemskt genom att utnyttja dem. Lova att aldrig bli sån!”
Det var ett väldigt kvalificerat snack till en elvaåring, men faktum är att jag fattade och kom ihåg allt hon sa och har tänkt på det ofta. Jag har lätt för tjejer, men jag ska aldrig bli som pappa. Så småningom förstod Vera och jag att han är en relationsmissbrukare. Så fort han har erövrat tappar han intresset.

När den här berättelsen börjar på allvar var jag alltså 17 år, gick i tvåan. Jag hade varit ihop med mer än fem tjejer, jag hade legat med över tio olika, men jag hade alltid sett till att det var på lika villkor och inga dåliga känslor efteråt. Mitt första riktiga sex var egentligen olagligt, jag var fjorton och hon femton. Men jag kan inte påstå att jag kände mig utnyttjad.
Mitt senaste förhållande var det längsta och nu efteråt förstod jag att det egentligen var en katastrof. Jag och Amanda var ihop i fem månader. Från början var det enorm utlevelse, jag trodde att det var kärlek, men egentligen var det ”bara” lust, vi var kåta som djur.
Vi gjorde inget annat tillsammans än sex. Vi knullade tills vi hade skavsår. Vi använde alla möjliga hål och några till. Vi hade sex på alla möjliga platser. Vi var osociala och tråkiga. Efter fyra månader när det värsta kåtruset gått över upptäckte vi gradvis att vi inte hade något gemensamt förutom sex. Efter fem månader tog det slut, en lättnad för alla parter. Samtidigt var det en erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan.

Kanske var det dessa mina erfarenheter som gjorde att det knackade på min dörr en kväll. Vera satte sig på sängen där jag låg och pluggade, och jag slogs återigen av hur fin hon var. Men den här gången syntes en osäkerhet i hennes sätt, som om hon var på okänd mark, mentalt.
”Stör jag?” frågade hon.
”Min kära syster stör aldrig”, sa jag både på skoj och allvar.
Hon log lite och satt tyst en liten stund som för att samla sig.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här… men jag har aldrig ägnat mig åt det sexuella… åtminstone inte med någon partner. Men nu är det som att… det är som att det kommer ifatt mig. Det stör mig, interfererar med mina tankar på sånt jag tycker är mer väsentligt. Och den vanliga… metoden fungerar inte tillfredsställande, den fungerar bara temporärt.”
”Vilken är den ’vanliga metoden’?” frågade jag.
”Att masturbera. I nuläget fungerar det bara temporärt för att balansera min libido. Efter att länge övervägt saken har jag identifierat ett växande behov av en extern person att interagera med på det erotiska området och som även kan bli en emotionellt närstående individ, om reciproka känslor uppstår.”
”Reciproka?”
”Ömsesidiga.”
”Du vill ha ett förhållande, helt enkelt. Kille eller tjej?”
”Jag har funnit att min sexuella inriktning kräver en person med såväl x- som y-kromosom.”
”En kille alltså. Men, du är jättefin och mer än så, det måste finnas massor därute!”

Hon satt tyst en liten stund.
”Jag upplever en stor osäkerhet i relation till detta, vet ingenting om min kapacitet och eventuella karisma, även vad beträffar min kropps företräden. Det är därför jag sitter här.”
”Så känner nog många. Men… varför tar du inte det här med mamma?”
”Det har jag gjort. Men hon menar att du är en bättre person att konsultera i sammanhanget, både vad gäller det erotiska och hur man bör agera rent praktiskt. Hennes åsikt är att du har färskare erfarenheter och att du och jag befinner oss i samma åldersspann.”
”Kan jag få visitkort med titeln EASC – Erotic Area Special Consultant?”
Hon log lite åt mitt torra skämt, samtidigt som jag såg att hon liksom samlade mod till något.

Hon tittade upp och jag såg en rodnad på hennes fina kinder. Hon sa:
”Jag skulle vilja att du gjorde en okulärbesiktning av mina…. min byst.”
Nu var det jag som blev mållös. Till slut sa jag:
”Vill du verkligen det?”
”Ja, jag förutsätter att du har varit i kontakt med ett relativt stort antal av dessa kvinnliga kroppsdelar och kan göra en bedömning av mina företräden, som jag befarar inte svarar upp mot allmänna krav.”
Hon hämtade andan, sen sa hon vädjande:
”Snälla, kan du inte göra det?”
”Jo, om det känns ok för dig…”
Och där, sittande på min säng, bara en halvmeter från mig drog hon toppen över huvudet. Hon hade ingen behå.
Jag drog efter andan. Hennes bröst var verkligen små, mindre än på någon tjej jag varit med. Men… de var perfekta i sin form, troligen de mest perfekta jag sett. Hennes ljusa hy gjorde att de inte var elfenbensvita kanske, men inte långt ifrån, och vårtgårdarna och själva bröstvårtorna drog nästan åt orange. Vårtorna stod ut, styva. Hennes bröst var… läckra, häftiga, snygga, vackra… vad som helst!

Jag släppte dem med blicken och tittade upp på henne. Hon tittade på mig med rodnande kinder och en sökande oro i blicken.
”Vera… De är jättefina! Visst, de är inte så stora, men de är vackra. Jag…”
Jag avbröt mig, höll på att säga att jag skulle vilja smeka dem.
”Men föredrar inte manliga individer större exemplar?” frågade hon.
”Det finns de som gör det, och så finns det många, som jag, som ser mer till form och känsla. Och vi är många som inte bryr oss så mycket hur de är, om det är nån som vi tycker om.”

Hon tittade forskande på mig som för att känna efter om det jag sa var trovärdigt. Sen sa hon:
”Jag antar att det spelar stor roll hur de upplevs vid direkt beröring.”
”Jo, så är det, ja.”
”Jag vill att du undersöker detta!”
Jag var inte säker på att jag förstått henne riktigt.
”Vill du… att jag ska känna på dina bröst?”
”Ja, det skulle kunna ge mig viktiga besked.”
”Är du säker på att du vill detta?”
Hon nickade bestämt.

Jag satte mig närmare henne, sträckte ut handen och tvekande slöt jag den om hennes ena bröst. Det var lent, bröstvårtan kändes styv mot min handflata, hela bröstet försvann inne i min hand, men det var fast. Jag kände hur min kropp började reagera.
Hon drog in andan, hörbart.
”Är det obehagligt?” frågade jag oroligt.
”Nej, snarare det motsatta”, sa hon och log på ett sätt jag aldrig sett förut. ”Kan du känna lite på det andra också?”
Jag kände på båda brösten med båda händerna, kunde inte motstå att behandla dem som jag brukade med tjejer. lagom mjukt, lagom hårt, lite smekande, lagom klämmande.
”Oj…” sa hon. ”Jag upplever ganska distinkta lustkänslor.”
”Ska jag sluta?”
”Nej, fortsätt lite till!”
”De är härliga att hålla i och min erfarenhet är att små bröst ofta är mer känsliga än stora, så det är en fördel.”
”Ja, jag upplever dem nu som ytterst sensibla”, nästan viskade hon.
Jag fortsatte att smeka dem. Efter en stund sa hon:
”Jag har förstått att det är vanligt att man stimulerar dem oralt. Skulle du kunna tänka dig att utföra detta?”
”Är du säker på att du vill det?” frågade jag igen. Jag ville ju inget hellre, men jag ville inte göra något som totalt skulle gå över nån gräns.
”Ja, jag måste ju ha en empirisk grund att stå på!”

Jag böjde mig fram och slickade runt det ena bröstet, spiralformade slick med tungspetsen, närmade mig bröstvårtan, slickade runt den så att den blev ännu styvare innan jag sög in den i munnen och bearbetade den inne i munnen med tungan.
Jag hörde hur hennes andhämtning blev kraftigare och flyttade mig till det andra bröstet som fick samma behandling. Nu hade jag fullt stånd i byxorna.
När jag till slut motvilligt avbröt och tittade upp på henne såg jag att hennes blick var fixerad vid bulan i mina byxor.

”Lukas… jag visste inte att det kunde vara så… angenämt stimulerande. Det var verkligen…skönt!”
Hon tittade sen lite osäkert på mig, fortfarande med rodnaden på kinderna.
”Är det så, eller gör jag en felaktig iakttagelse… är det så att du har en erektion?”
”Jo, så är det! Jag har stånd.”
”Vad är orsaken till detta?”
”Vera… Jag har smekt och kysst de troligen finaste, sötaste, mest attraktiva bröst jag nånsin sett!”
Hon tittade på mig forskande igen, och verkade långsamt ta in det jag sa. Sen sa hon med ett blygt leende.
”Det är uppseendeväckande vilka starka krafter som finns på det här området. Det du gjorde med mig har förorsakat en motsvarande reaktion, det måste vara hormoniella elektrokemiska signaler som fortplantar sig ner till min vulva och vagina och fått dem att lubricera. Jag tror att jag är nödsakad att gå in till mig och använda min metod.”
”Jag måste nog också använda en metod”, sa jag.
Hon stod upp, fortfarande med naken överkropp. Jag reste mig också och hon kramade mig. Hennes bröst kändes som hårda pingisbollar mot mig och hon måste ha känt mitt byxstånd.
”Tack Lukas, du är den optimala brodern! Jag tror inte att du förstår hur viktigt det här var för mig.”
Så drog hon på sig toppen och försvann ut ur mitt rum.

 

Delar i serienJag och min syster 2 >>

Jag och min syster
18

Kommentarer

10 svar till ”Jag och min syster 1”

  1. Profilbild för Iikinqpro34
    Iikinqpro34

    Väldigt fin skildring av hur vi alla, oavsett vilka vi är, har den konstanta känslan av att bli uppskattade och stimulerade.

  2. Profilbild för Andis
    Andis

    Måste ju få en fortsättning på detta!

    1. Profilbild för Marcus H
      Marcus H

      Tack! Det kommer!

  3. Profilbild för Mxmeralda
    Mxmeralda

    Jag gillar temat och du är bra på att bygga upp stämningen. Familjen, den frånvarande pappan, killen som har lätt för tjejer. Gillar det. Men …

    Jag såg en gång en fråga i en skrivargrupp där någon undrade hur man skriver personer som är smartare än en själv. Det är inte så här i alla fall. Systern känns mer som en robot än en människa.

    Jag har äran att få känna några ordentliga smartisar. Personer som jag lär mig otroligt mycket av. Alla pratar som alla andra människor. Deras intelligens märks i analytisk förmåga, sitt kunnande, möjligheten att se saker ur olika perspektiv. Inte genom stolpigt språk med överdrivet svåra ord. Vist. Någon gång som ett skämt, eller allt som oftast lite ironiskt.

    Kanske är det därför jag helt tappar det och inte kan läsa vidare. Jag till och med dryftar mig till att lämna en negativ kommentar som jag ändå hoppas att skribenten finner konstruktiv.

    1. Profilbild för Marcus H
      Marcus H

      Hej Mxmeralda!
      Intressant att få en sådan kommentar. Jag förstår vad du menar. Dock skulle jag vilja be dig att ge novellserien en chans till genom att läsa vidare hela den här delen, men framförallt del 3 och 4. Jag skriver i intron till novellen att man får vänta på uppbyggnad av personligheterna. Kanske kan Vera i de första delarna framstå som något endimensionell, men det kommer att fördjupas i del 3 och framförallt i sista delen. Om du efter att ha läst hela serien fortfarande har samma omdöme så får jag ta det.
      Jag har också lärt känna några extremt begåvade personer. Det är faktiskt inte helt ovanligt att de har ett språk som är oerhört influerat av det de går in i. Så helt schablonmässigt tycker jag inte att det är.
      Som sagt, hoppas att du kan ge hela serien en chans, hör gärna av dig igen även om du står fast vid din åsikt!
      Ha det bra!
      Marcus

    2. Profilbild för Johan
      Johan

      Jag kände lite på samma sätt efter att jag hade läst första delen, sedan läste jag den andra och tänker att det ändå finns något där. Jag tänker att i den situation som beskrivs kan det också vara ett sorts ”skydd” att kliva in i det akademiska språket för att hantera det man gör på ett mer kliniskt vis. Jag vill i alla fall tänka att det är så författaren tänkt. Därför har jag också förhoppningen av att det kanske ”lättas upp” lite i kommande delar, och som författaren själv kallar det, inte så endimensionellt. Med det sagt så tycker jag ändå att novellen är bra, och jag ser fram emot att läsa vidare.

      1. Profilbild för Marcus H
        Marcus H

        Tack! Jo, lite så blir det.

  4. Profilbild för John
    John

    Jag reagerade inte negativt heller. Förvisso pratar en del smarta människor lite lillgammalt och avancerat ordförråd men jag tycker också att i litteratur kan det vara svårt att återspegla en verklig persons egenskaper så att vi förstår att den här är smart, analytisk osv. Då kan man behöva ta till lite ”överdrivna” skrivargrepp för att snabba på och underlätta processen att förstå vad det är för individ.

    Kort sagt, du skriver generellt mycket bra och gillar det här och ser fram emot fortsättningen.

  5. Profilbild för Bengt
    Bengt

    Vilken härlig syskon som har de mysigt

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Ja, det tycker Olivia också. Jag hoppas hon tar det där samtalet med sin kille.

  2. Väldigt bra, men det var nästan lättare när det var indelat i delar, men det är så klart en smaksak.…