– Prolog.
Det var en vanlig dag i den unge mannens liv, han steg upp. Tog sig till toaletten och han gjorde sin morgontoalett. En gick han till köket och satte sig, han började att äta av den framdukade frukosten. När han var klar så reste han sig och dukade av. Han satte in i diskmaskinen.
Sen gick han tillbaka till sitt sovrum och klädde på sig, när han var klar så gick han till hallen och tog på sig ytterkläder. Han tog hissen ner och gick sakta ner för de åtta trappstegen till trapphusdörren. Han öppnade dörren och han tog ett steg ut och på en tiondelssekund så förändrades den unge mannens liv.
En brännande känsla i bröstet sprids hans kropp, han känner samma smärta två gånger till. Hans kropp kastas bakåt mot glaset i dörren och den går i tusenbitar av kraften som hans överviktiga kropp skapar när den träffar glaset…
1.
Jag öppnar ögonen och jag slickar mig om de väldigt torra läpparna. Jag ser upp i ett vitt tak, jag ser på den lätt skumma belysningen. Jag undrar var jag är, en lätt känsla av panik sprids i min kropp. Ett pipande gör att jag vrider på huvudet och jag undrar vad fan det är för pipande. Jag ser en kvinna komma fram till mig. Hon är klädd i sjukhuskläder, jag ser en namnbricka. Maria sjuksköterska.
– Lugn, var bara lugn Michael.
Hur fan vet hon vad jag heter?
– Var är jag?
Min röst är hes och raspig.
– På sjukhuset.
– Varför?
Hon ser på mig, sen säger hon.
– Du blev skjuten Michael?
– Förlåt?
– Du blev skjuten.
– Vatten?
Hon ser på mig och hon ler lite, hon slår upp vatten i en mugg och hon räcker mig den. Jag tömmer muggen snabbt och jag slickar mig om läpparna och säger.
– Vad menar du med att jag blev skjuten Maria?
Hon ser på mig.
– Tydligen så var det skottlossning vid busshållplatsen utanför porten där du bor. De sköt en annan person, du hamnade i korselden. Han dog men du överlevde.
Jag ser på henne, jag ser på min kropp. Jag ser på bandaget på bröstet, jag känner ingen smärta. Jag inser nu att jag inte känner något egentligen. Jag rör på armarna, fingrarna, benen och tårna. Allt fungerar som det ska, jag andas ut lite. Jag slickar mig om läpparna och jag blundar. Jag försöker minnas men jag minns inget av det hon berättat. Det sista jag minns är att jag dukade av frukosten.
– Jag minns inget.
– Förlåt?
– Jag minns inte vad som hände, det sista jag minns är att jag dukade av frukosten.
– Det kanske är för det bästa Michael.
– Mina föräldrar?
– Jag kommer att ringa dem direkt och säga att du vaknat Michael.
– Hur länge har jag legat här?
– I två veckor.
– Då har jag missat ett par prov i skolan.
Hon ser på mig och hon ler, jag slickar mig om läpparna och jag sluter ögonen och försöker att minnas igen…
Jag ligger på en vanlig avdelning nu, när jag vaknade så flyttade de på mig ganska så omgående. Jag ligger i sängen och jag ser ut genom fönstret. Jag delar rum med en man som är runt femtio år och ligger inne för att han genomgått en njurtransplantation.
Hans säng är tom för tillfället, han är på en eller annan undersökning. Jag sätter mig upp, och jag ser ut genom fönstret. Mina föräldrar var här innan, de grät och kramade mig länge. Vi pratade om ingenting känns det som innan de gick igen. De skulle till sina arbeten, de körde inom för att kramas med mig och prata lite med mig. Min mor är lärare på en låg och mellanstadieskola, hon undervisar i en fjärdeklass. Min far arbetar som revisor på ett större företag.
Jag ställer mig på golvet och jag går fram till fönstret. Jag ser ut genom det, det är början på våren. Jag är arton år gammal, jag går i gymnasiet och jag läser natur. Jag är 196cm lång och jag väger 122 kilo. Jag har inte tänkt på det innan, men nu gör jag. Jag väger 122 kg. Jag slickar mig om läpparna, eller jag vägde 122 kg innan jag blev skjuten.
Mina föräldrar är också stora, vi njuter av god mat och mycket mat. Enligt min mor så har vår familj alltid varit stora. De skyller på grovbenstomme, jag vet inte om jag köper den inställningen längre. Det knackar på dörren och den öppnas, jag vänder mig försiktigt.
Jag känner av skadorna nu, jag är inte drogad längre. Så nu känns skadorna. Även om det är två veckor sedan jag blev skjuten. Det är en läkare, en sjuksköterska och två civilklädda personer. De kommer in i rummet och de presenterar sig.
Läkaren och sköterskan har jag hälsat på innan, de två civilklädda personerna presenterar sig. De heter Lars och Lena och de är ifrån polisen. Jag sätter mig i sängen.
– Hur är det med dig?
Det är Lena som frågar.
– Jag är glad att jag lever, det gör lite ont emellanåt. Men som sagt jag är glad att jag lever.
– Såg du de som sköt Michael?
– Jag vet inte, det sista jag minns är att jag åt frukost. Sen blir det svart, det nästa jag minns är att jag vaknade upp och såg upp i ett vitt tak med armatur som lös med ett skumt vitt ljus. Jag visste inte var jag var. Så jag kan inte svara på om jag såg vem som sköt eller inte.
De ser på mig, jag möter deras blickar.
– Är de på fri fot?
– Två av dem är, vi tog den tredje.
– Så de var tre?
– Ja Michael de var tre som sköt. Eller två sköt och den tredje körde bilen. Det är honom som vi arresterat.
– Varför sköt de honom?
– Det var gängrelaterat, bråk om ett eller annat.
Jag ser på Lena som för konversationen.
– Så jag var på fel plats vid feltillfälle?
– Ja Michael, vi kan bara beklaga.
– Tack, men det är inte ert fel Lena. Behöver jag att vara rädd?
– För dem?
– Ja om de tror att jag såg något?
De två poliserna ser på varandra.
– Vi misstänker att de flytt landet, så nej jag tror inte att du behöver vara rädd Michael.
– Ni tror?
De ser på mig, jag möter deras blickar.
– Vi kan inte veta säkert, men Malmö är inte så stort så att de skulle kunna gömma sig i två veckor utan att vi fått korn på dem.
Jag ser på Lars som säger det.
– Men ni kan inte lova mig att de inte kommer efter mig?
– Nej det kan vi inte Michael, men vår professionella mening är att de inte kommer att göra det. Det fanns fler personer där som de inte gett sig på.
– Så de kommer inte att komma hit och försöka med något?
Läkaren och sköterskan hajar till, poliserna ser på mig och sen på de två andra.
– Vi bedömer som sagt läget som att de inte kommer att komma efter dig Michael.
– Tack Lena.
Hon ser på mig, jag ser på läkaren och sköterskan. De kommer att tala mer med poliserna om detta…
Jag ser på skärmen på min laptop, jag har precis gjort färdigt en av uppgifterna som jag var efter med i skolan. De har blivit en hel del, men jag betar av dem en efter en. Jag ska åka hem i morgon, jag är tillräckligt läkt för att göra det.
Jag har en ny rumskompis, en man i sjuttioårsåldern som inte gör annat än sover och skäller på invandrare och politiker. Han är även väldigt noga med att poängtera att allt var ta mig fan bättre förr. När han fick reda på varför jag låg här så gick han på ännu mer om invandrare och slappa politiker.
Så det ska bli skönt att få åka hem i morgon, jag ser på skärmen och jag slickar mig lätt om läpparna. Jag ser på träningsprogrammet, sen ser jag på kostschemat. Läkaren har haft ett allvarligt samtal med mig angående min vikt. Jag svarade honom att jag insett att jag inte kan fortsätta som innan.
Jag överlevde en skjutning, då skulle jag vara väldigt otacksam mot min kropp om jag inte tog bättre hand om den. Han såg på mig och han log lite, jag svarade på leendet. Jag har tappat åtta kilo på de tre veckor som jag varit här. Så nu väger jag ”bara” 114 kg. Jag vill tappa minst 20 kg till, gärna mer.
Jag ser på träningsprogrammet igen, sen på kostschemat. Frågan är om jag kan få läkaren att säga till min mor att kostschemat är för att jag ska läka bättre? Får en läkare ljuga? Fast det är klart, det är ingen direkt lögn, eller? Jag lämnar sidan som jag är inne på och öppnar nästa skoluppgift…
Jag vaknar av att mitt alarm låter, jag sätter mig upp och jag reser mig och lämnar sängen. Jag klär på mig träningskläderna och jag går ut ur sovrummet. Jag tar på mig joggingskorna och jag lämnar lägenheten och jag går nerför trapporna.
Jag går ut på trottoaren. Jag sätter på min ljudbok, det är Jorden runt på 80 dagar. Sen börjar jag att gå. När jag kom hem för en vecka sedan så tog jag en bild på mig själv i spegeln därhemma. Eller jag tog två bilder, en framifrån och en ifrån sidan.
Sen började jag med träningsprogrammet. Det heter Sexton Veckor i Helvetet. Jag lyckades med att få med läkaren på min ”lögn” han till och med fick det till att låta som om det var hans idé. Mina föräldrar köpte det rakt av, han är läkare. En auktoritet, alltså så lyssnar man på honom.
Min mor har till och med lovade att äta det jag gör. Hon gjorde det i två dagar sen gick det inte mer för henne. Denna vecka har varit den tuffaste någonsin för mig. Min kropp rensades från de värsta ”gifterna” på sjukhuset. Men det var lättare att hantera där, för där fanns inte alternativen som jag har hemma.
Det har varit ett rent helvete att stå emot alla frestelser. Mina föräldrar är väldigt duktiga på att laga mat, förvisso väldigt onyttig mat. Men de är förbannat bra på det. Men jag har lyckats att stå emot frestelserna. Det går faktiskt lättare och lättare för varje dag. Jag ser på klockan, det har gått tjugo minuter…
Jag stänger dörren till mitt skåp i skolan, jag är tillbaka i skolan. Jag hänger min väska på axeln och går genom korridoren till den sal som vi ska vara i. Jag kommer fram och jag ställer mig vid dörren lutar mig mot väggen.
Jag samlar mig och försöker att inte ta åt mig av blickarna som jag får av de andra eleverna. Blickarna jag brukar få handlar mer om att jag är en stor kille så att säga. Blickarna jag får nu är för att jag blev skjuten. Varken mer eller mindre…
Jag ser på dagens träningsprogram, jag går till den maskin som jag ska börja med. Jag ställer in vikterna och sen börjar jag att träna. Det har gått en vecka till, blickarna och viskningarna har slutat i skolan. De tittar inte på mig längre som om jag vore en alien, eller en superskurk i serietidningarna.
Jag vilar lite, jag skakar på armarna och sen sätter jag igång igen. Jag har ökat vikten på vikterna med tio kilo sen jag började med denna övning för två veckor sedan. Det har gått två veckor, det är bara fjorton kvar. Det börjar att synas resultat på vågen, jag har gått ner 7 kg på två veckor. Så nu väger jag 107 kg. Jag vilar igen, jag ska göra tre repetitioner av övningarna…
Jag ser på släkten, vi är på kalas hos mormor och morfar. Min mor har en bror, han har tre barn mina kusiner. Han och hans familj har också grovbenstomme, min mormor och morfar har också det. Jag ser på all mat som finns på bordet, lukten får det att vattnas i munnen på mig.
Jag samlar mig och jag tar an grönsakerna, både de råa och de kokta. Jag tar lite kyckling och ris till, inga feta såser, ingen ketchup i heller. Sen börjar jag att äta, jag ser blickarna som jag får. Både från kusinerna och min morbror och moster.
– Läkarens inrådan, för att min kropp ska återhämta sig bättre.
– Aha.
Läkarens inrådan är som ett Carte Blanché, om det är en läkare som sagt det så försvinner alla frågor som genom ett slag med ett trollspö. Vi äter vidare, ingen ställer frågor om det som hände mig. Vi ska inte tala om tråkigheter vid middagsbordet, de pratar om andra saker.
Om skola och redovisning, min morbror är precis som min far revisor och min ingifta moster är precis som min mor lärare. Mina tre kusiner, Johan, Irma och Viktoria är alla tre äldre än mig och de studerar på universitetet. Johan till civilekonom och de två andra till lärare.
Min far har inga syskon, så på hans sida så har jag inga kusiner. Min farmor och farfar lever, de bor i Stockholm där min pappa kommer ifrån. Han flyttade till Skåne för studierna, min farmor och farfar har också kraftig benstomme. Min farfar är chef på en bank och min farmor arbetar på Skatteverket. Frågan är vad släkten kommer att säga den dagen när jag berättar att jag inte kommer att läsa till vare sig lärare eller civilekonom.
Innan jag blev skjuten så var det de enda alternativen för mig. Efter att jag blev skjuten så är de inte det längre. Jag är måttligt road av samtalen kring bordet, men jag härdar ut. Vad har jag annars för val?…
Jag står på vågen och jag ser på siffrorna, det har gått fyra veckor. Det är tolv kvar, jag har redan gått ner mer än tio kilo. Jag är nere på 104 och då har jag tolv veckor kvar. Frågan är när det börjar att plana ut? Det står inte så mycket om det, för det är personligt.
Min övervikt kommer att förvandlas till muskler, muskler väger mer än fett. Jag har tagit mina bilder, det blir nya nästa vecka. Jag väger mig en gång i veckan och jag tar mina bilder en gång i veckan. Jag klär på mig, jag fick åka till Emporia igår för att uppdatera min garderob. Jag har inte 4xl längre, jag är nere på 2 xl. Målet är xl, för att jag är lång inte för att jag är tjock. Jag tar mina saker och går till köket och jag äter min frukost…
Jag ser på Lena och Lars, de väntade på mig utanför skolan. De kom fram till mig och vi hälsade på varandra. Nu ser jag på dem, Lena säger.
– Vi har gripit de två andra killarna.
– Så bra, så nu kan jag slappna av på riktigt?
– Ja Michael det kan du, de kommer att åka in.
Jag ser på Lars och jag nickar åt honom.
– Hur mår du annars?
– Bra, jag har försökt att inte oroa mig för mycket över dem. Det har gått både bra och dåligt. Men nu så kan jag släppa det.
– Ja det kan du Michael, du minns fortfarande inte?
– Nej jag minns fortfarande inte. Jag tycker att det är skönt att inte minnas faktiskt. Jag påminns varje dag om vad som hände när jag ser mig i spegeln. De tre ärren är en påminnelse som jag kommer att bära med mig resten av livet. Jag är glad att jag inte minns vad som hände Lars.
De ser på mig och de nickar, ibland så undrar båda två om det är en tonåring de talar med…
Jag ser på det nationella provet i Engelska, jag missade det när jag låg på sjukhuset. Jag får göra det nu på påsklovet när skolan rett ut vilka regler som gäller när man missat provet. Jag kommer att få göra proven i svenska med, de ska jag göra i morgon. Jag ser på rektorn som säger åt mig att börja.
Det har gått en vecka till, jag har tappat fyra kg till. Jag är nu nere på 100 kg jämt. Jag log åt mig själv när jag såg på siffrorna. Snart är jag nere på tvåsiffrigt, jag minns inte senast som jag var det. Jag svarar på frågorna på provet. Helgen kommer att bli en prövning, vi ska till Stockholm och farmor och farfar och fira påsk med dem.
Det brukar vara en orgie i god mat och onyttigheter. Jag kommer inte att kunna frossa som de andra gör. Frågan är vad farmor och farfar kommer att säga om det?…
97 kg. jag är nere på tvåsiffrigt. Jag grät faktiskt en skvätt när jag såg siffrorna, jag ser på min kropp. Musklerna börjar att synas, inte som på de bilder jag sett på de som blivit klara med träningsprogrammet men de börjar att synas. Det är inte utan jag känner stor stolthet över vad det jag är på väg att åstadkomma.
Helgen i Stockholm blev som jag trodde en prövning, men en prövning som jag klarade av. Det gick lättare än jag trott, kanske för att jag förberett mig på att det skulle bli tufft. Jag var mentalt förberedd på att jag inte skulle kunna frossa som jag anser gör när vi är där.
Jag följde mitt kostschema. Det innehåller en massa proteiner som jag måste ha på grund av min träning, feta såser innehåller inte så mycket proteiner. Jag fick som vanligt ett väldigt stort påskägg, det var fyllt till brädden med godis. Jag tackade så mycket och sen packade jag ner i min väska.
Jag tog med det till skolan i tisdags och sa att det bara var att ta. Mina klasskamrater såg på mig och sen sa de tack. Godiset är uppätit och jag behövde inte äta en endaste bit. Jag har fått åka till Emporia igen, 2xl i kläder är för stort numera.
Jag kan handla i normala storlekar nu, vilket innebär att jag inte behöver handla alla mina kläder i Dressmans XL butik. Jag kan handla i alla butiker numera. Vilket jag gör med ett leende på mina läppar. Vi pratar inte så mycket om min viktminskning härhemma.
Det är ett ämne som är tabubelagt, det har gått sexveckor sen jag började och två månader sen det som hände, hände. Jag ser på kulhålen i fastigheten varje dag jag lämnar lägenheten. Jag ser på mina ärr varje dag som påminner mig om vad som hände.
Hur nära det var att jag dog, att som läkaren antydde skulle få andra hälsoproblem i framtiden som också skulle kunna döda mig. Sådana problem som mina föräldrar börjar att få, hjärtat, socker, allmänt dåligt flås osv. jag kommer att slippa det. Om jag fortsätter med min träning och kosthållning även efter att jag är klar med mina sexton veckor. Jag är tvåsiffrig, bara en sådan sak…
Jag sitter på en bänk och jag njuter av solen som värmer, det har gått fyra veckor till av träning och rätt kost. Jag har sex veckor kvar av träningen, jag har tappat 5 kg till och faktiskt gått upp två. Inte på grund av att jag ätit fel, nej det beror på att fettet är borta och jag bygger muskler på riktigt nu.
Som jag skrev innan, muskler väger mer än fett. Jag var nere på 92 kg, nu väger jag 94 kg. Min kondition är väldigt bra, jag sprang min första mil någonsin igår. Jag körde till Bokskogen och jag gick till starten från parkeringen. Jag startade min klocka och sen började jag att springa.
Jag tog mig runt på 50.47 vilket verkligen är en helt ok tid för någon som aldrig sprungit förut. Jag tar en sked av mjukglassen. Jag stoppar den i munnen och jag sväljer. Jag får njuta av en mjukglass, så länge det bara blir en och en mindre version så att säga.
För ett år sedan så åt jag tre sådana här utan större problem och jag hade nog kunnat äta tre till utan att bli mätt. Jag skakar lite på huvudet åt mig själv. En annan sak förutom mitt ätande som jag fått förändra är tiden som jag tillbringar vid min dator.
Jag har värsta speldatorn med alla tillbehör till, som rätt stol, mus, mick, hörlurar osv. datorn var mitt liv innan. Den är det inte längre, jag sitter där men jag har mer än halverat tiden som jag tillbringar vid den. Men jag har blivit effektivare i mitt spelande och de andra sakerna som jag lag tid på innan.
Jag kunde sitta i timmar i spelet utan att direkt spela, jag mest fördrev tid bara. Nu när jag väl spelar, så spelar jag. Det är detsamma med de hackerforum som jag hänger i. När jag är där så är det för att fråga om hackerfrågor till olika program som vi använder. Sen lämnar jag och gör det som jag ska göra så att säga.
Jag har blivit mer effektiv överhuvudtaget, jag har mer energi än innan. Jag är även en gladare person än vad jag var innan, jag njuter av varje dag som jag får i livet så att säga. Jag kan bli skjuten nästa gång jag lämnar trapphuset…
Fjorton av sexton veckor är avklarade, jag ser på bilden som jag tagit. Jag ler när jag ser på mig själv. Jag ser på den första bilden och sen på denna, det är som om det är två helt olika personer. På bilderna och det är det på så många vis.
Det är inte samma person på bilderna. Verkligen inte, jag lämnar badrummet och jag går genom lägenheten till mitt sovrum. Jag tar av mig kalsongerna och jag ser på min penis. Jag hade inte sett den innan, eller jag var inte medveten om den så att säga. Om storleken på den, den försvann bara i fettet som var min buk. Eller resten av min kropp. När jag började att tappa vikt så upptäckte jag den, jag insåg att den är stor.
När jag mätte den så blev jag medveten om att den är en bra bit övermedel i full erektion. Då mäter den 21/14 cm. En annan sak som skedde när jag tappade i vikt var att min sexualdrift ökade, vilket har lett till att jag onanerat mer de senaste ska vi säga tio veckorna än vad jag gjort innan när jag upptäckte onani.
Numera så onanerar jag minst två gånger om dagen, ibland så blir det tre. Jag använder diverse kändisar och ett par tre klasskamrater i mina favoritfantasier. Favoriterna är Ana de Armas och Ewe Hewson, de har en jäkla sexappeal.
I skolan så är det framför allt tre tjejer, två av dem går i min klass och den tredje går i en av ekonomiklasserna. Hon är nog alla heterosexuella killars dröm. Jag klär på mig och jag går till köket. Det luktar stekt ägg, bacon, rostat bröd och andra lukter som hör en brittisk frukost till. Mina föräldrar hälsar på mig när kommer ut i köket.
Jag tar min yoghurt och min Granola och jag sätter mig på min plats. Jag slår upp yoghurten, det är ren yoghurt, inga smaker eller tillsatser. Jag tar en sked av maten och jag ser på mina föräldrar. De har något att berätta. De har den där blicken som de har när de har något att berätta.
– Vad är det, mor?
Jag frågar alltid min mor när de har den blicken.
– Vi ska sälja lägenheten och flytta till hus.
Jag stannar med skeden på väg till min mun. De ser på mig och jag ser på dem.
– Ok när och vart?
– Det kommer en mäklare i morgon och ska fota vår lägenhet, den kommer att läggas upp ganska snart. Sen så letar vi hus för fullt, vi letar i Slottsstaden med omnejd och i Vellinge/Höllviken/Falsterbo.
– Då hoppas jag på att ni hittar något i Malmö, pendlingen från de andra platserna är inte så rolig. Varför ska vi flytta?
– Vi tycker att det är jobbigt att bo kvar här sen det som hände med dig hände. Tycker inte du det Michael?
Jag ser på dem, jag har inte tänkt på hur de känner inför att de kunde förlorat sin son. Jag har varit så upptagen med mitt eget så jag inte skänkt dem en tanke på hur de känner.
– Nej, eller jag känner mer en glädje över att jag överlevde. Jag har inte tänkt på det så, jag ser kulhålen varje dag. Men jag tänker mer på hur jag verkligen uppskattar att jag överlevde. För det gör jag, jag uppskattar livet på ett helt annat sätt numera än vad jag gjorde förr. Eller jag tar det inte för lika självklart längre. Jag njuter av varje sekund som jag lever. Det är en del i att jag gjort de förändringar som jag gjort när det kommer till min kost och träning. Förutom då att det hjälpte till med min läkning.
– Vad väger du Michael?
– 94 kg far.
Han ser på mig, jag ser hur imponerad han blir. Den blicken värmer mig väldigt mycket.
– Wow Michael! vad vägde nu när det hände?
– 122 kg. så jag har snart tappat 30 kg.
De ser på mig, jag ser hur deras ögon spärras upp.
– Jag har två veckor kvar av träningsprogrammet, men jag kommer inte att äta som jag gjorde förr igen. Jag kommer att fortsätta med min träning, inte varje dag som nu. Men 3 – 4 dagar i veckan tror jag. Vi får se helt enkelt. Men nej jag har inte tänkt på det så som ni. Jag får skam och sägandes säga att jag inte ens tänkt på hur ni känner inför det som hände. Jag har varit så fokuserad på mig själv, på att läkas och bli hel, så jag har inte tänkt på hur ni känner inför allt detta. Hur det kändes för er när jag låg där på sjukhuset och inte vaknade upp. Vilket helvete det måste ha varit för er. Hur mår ni nu?
De ser på mig och sen på varandra.
– Det är bättre Michael, det går framåt för varje dag som går. Det var ett helvete som jag inte önskar min värste ovän att se dig ligga där med alla slangar och sladdar. Att inte veta när eller ens om du skulle vakna igen. Men det går framåt för varje dag. Men jag orkar inte se kulhålen därnere längre.
Jag ser på min mor som var den som svarade först på min fråga, min far säger.
– Jag instämmer med det som din mor säger. Så vi har bestämt oss för att sälja Michael.
– Jag förstår, men jag trodde inte att ni ville bo i hus?
– Vi har ändrat oss, som sagt det känns otryggt här i stan Michael.
– Som sagt jag förstår, jag håller tummarna för att det blir här i Malmö.
– Så du har inget emot att flytta Michael?
– Nej, jag har inget emot det mor.
– Så bra Michael.
Hon ler mot mig och jag svarar på hennes leende. Jag frågar inte varför jag skulle ha något emot att flytta…
Jag står vågen, jag ser på siffrorna. De visar 94 kg jag ler brett, jag är i mål. Men det är nu det verkliga arbetet börjar. Nu ska jag hålla vikten, inte gå upp den igen. Vilket innebär att jag måste fortsätta med min träning och min kosthållning.
Jag tar på mig mina kalsonger. Jag tar de sista bilderna, jag går till mitt sovrum och jag klär på mig. Det ska vara visning idag så vi får inte vara hemma. Vi ska gå på en visning vi med, mina föräldrar har hittat ett par hus som de är intresserade av. Varav ett har visning idag.
De frågade om jag ville följa med, jag sa ja. Jag har inte så mycket annat för mig, så jag kan hänga med. Jag går till köket och jag tar fram min yoghurt och Granola. Sen sätter jag mig vid bordet och börjar att äta. Mina föräldrar sover fortfarande, klockan är sju på morgonen.
Frågan är om jag kommer att vakna av mig själv nu, eller om jag kommer att sova vidare. Jag kommer att fortsätta promenera minst en gång om dagen, det är skönt att promenera tycker jag. Jag har knappt kört bil sen jag började med min viktnedgång. Jag ler lite och fortsätter att äta…
Jag lämnar in mitt sista prov för terminen, betygen sätts i morgon. frågan är hur många som kommer att komma sista veckan? Jag slår ihop min dator och jag packar ner den i min väska och jag reser mig. Jag lämnar salen och går till mitt skåp, jag lägger in min väska och jag stänger skåpet.
Jag ser på min klocka, matsalen är öppen. Jag går till den och jag går in. Jag ser på maten, det är inget som tilltalar mig. Jag går till salladsbuffén som är imponerande. Jag lägger upp vitkålssallad, paprika, tomater med lök i en skål. Jag går till ett bord och sätter mig, jag börjar att äta av salladen.
Jag måste få i mig något, Jag reser mig när jag inser att jag inte tagit någon dricka. Jag går till mjölkmaskinen och jag fyller ett glas med mjölk. Jag går tillbaka till min plats och sätter mig. Efter en stund så sätter sig två klasskamrater till mig vid bordet. Jag stoppar ljudboken jag lyssnar på.
– Vad tyckte du om provet Michael?
Jag ser på dem, de heter Erik och Emil. De har inte sagt tio ord till mig innan, nu sätter de sig vid mitt bord och ställer frågor om vad jag tyckte om provet.
– Det var rätt lätt Erik.
De ser på mig, jag stoppar gaffeln i munnen och börjar att tugga.
– Så du tyckte att det var lätt Michael?
– Ja, som jag sa Erik. Vad tyckte ni?
– Inte att det var lätt i alla fall.
Emil ser på mig med en liten ironisk glimt i ögonen. Jag möter den och jag ler lite.
– Hur kändes det Michael?
Så det är det, det handlar om.
– Jag minns inte hur det kändes eller vad som hände. Det sista jag minns är att jag åt frukost, sen så är det ett svart hål. Polisen har berättat för mig att kulorna träffade mig. Kraften i dem kastade mig bakåt genom en ruta i vår trapphusdörr. Jag som genom ett mirakel skadade inte ryggen. Jag vaknade upp två veckor senare på sjukhuset och undrade var jag var. De berättade det för mig och de berättade vad som hänt. Jag har tre ärr på bröstet som resten av mitt liv kommer att påminna mig om vad jag varit med om men inte minns.
De ser på mig, jag möter deras blickar.
– Det kanske är bäst så.
Jag ser på Emil.
– Ja kanske det Emil.
Vi äter ett tag under tystnad, sen säger Erik.
– Och din viktnedgång?
– Jag insåg att jag inte vill leva så längre, att när jag överlevt att bli skjuten så var det kanske inte så intelligent att äta mig till döds så att säga. Så jag tog tag i mitt ätande och jag letade efter en metod på nätet. Jag antog den tuffaste utmaningen som fanns där. För jag ville inte bara tappa i vikt, jag ville skapa något mer. Så jag valde Sexton veckor i helvetet som metoden kallas. Det är träning och kost blandat så att säga.
– Och nu så är du klar?
– Ja jag är klar, men jag tränar fortfarande. Minst fyra pass i veckan, jag har börjat med crossfit. Det ska träna hela kroppen, första passet var tufft. Roligt men tufft.
– Det är en väldigt imponerande resa som du gjort Michael.
– Tack Emil.
– Ja jag håller med Michael.
– Tack Erik.
– Men jag måste bara fråga Michael.
– Vadå?
– Din frisyr, varför har du så långt hår?
Jag ser på Erik som ställer frågan, jag ser att Emil himlar lite med ögonen.
– Jag vet inte, det har bara blivit så. Så den är inte inne?
– Nej Michael, den är verkligen inte inne. Frågan är om den varit inne sen åttiotalet och hårdrockarna. Min pappa hade varit avundsjuk på ditt hår, han hade långt hår, jeansväst med tryck på ryggen ett Iron Maiden tryck. De fick sys fast som man syr fast en lapp på ett par byxor, han hade pins på framsidan och nitar. Han har kvar den i sin garderob. Ibland så plockar han fram den och sätter på hårdrock och försöker headbanga. Men eftersom han tappat det mesta av sitt hår så ser det bara komiskt ut.
– Vem lyssnar han på Erik?
– Mest Iron Maiden, men även AC/DC, Judas Priest, Black Sabbath osv. de tunga sakerna som han kallar dem. Han är inte så mycket för pudelrocken. Säg inte att du lyssnar på hårdrock.
– Det händer, jag föredrar också de äldre grupperna. Men jag är allätare när det kommer till musik. Så mitt långa hår är ute?
– Ja verkligen.
– Där ser man Erik.
– Hur ska man se ut då?
– Nästan allt annat passar bättre än långt hår, inte hockeyfrilla dock.
Jag ser på honom och jag ler.
– Du verkar väldigt engagerad i frisyrer, du skulle kanske gått frisör i stället Erik.
Han ser på mig, Emil skrattar till och jag ler mot Erik…
Vi står utanför salen och väntar på att läraren ska komma, vi är Erik, jag och Emil. Vi satt kvar och pratade vid lunchen. Sen gick vi hit tillsammans och vi fortsatte att prata med varandra. Det visade sig att vi spelar samma spel, skillnaden är att de idrottar med. Erik spelar tennis och Emil simmar.
Det förklarar till viss del att de tycker att provet var svårt. De tränar mycket och ofta, Emil två till tre pass om dagen. Erik tränar tennis fyra till fem dagar i veckan. Sen så hänger de med på fester osv. med.
Vår lärare kommer och vi går in när hon öppnat dörren till klassrummet. Vi går in och sätter oss. Vi ska ha svenska, vi läser klassikerna just nu. Vi tre sätter oss tillsammans. Vi tar fram våra böcker och börjar att läsa…
Jag ligger på golvet och tittar upp i taket, jag andas snabbt alldeles för snabbt. Jag samlar mig och tar ett djupt andetag och landar. Jag sätter mig upp och jag slickar mig om läpparna. Det var ett brutalt pass, det jobbigaste hitintills på crossfiten.
Jag reser mig på darriga ben, Jag ler lite och jag går till min väska och min vattenflaska. Instruktören går runt och kontrollerar oss så att vi är ok. Det var inte bara jag som tyckte att det var tufft, det gjorde nog alla.
– Är du ok?
– Jadå, jag är trött men det är ok.
– Så bra.
Han går vidare och en av de som tränat kommer fram och ger mig en High Five. Jag svarar på den och fler kommer fram och gör samma sak. Det är ett tecken på att vi gjort något tufft att vi klarade det och mår bra. Detta är väldigt framsteg för mig, jag får en chans att bryta mig ur mitt introverta skal.
Jag går till omklädningsrummen, det är som i skolan. När Erik och Emil bröt isen så har fler av mina klasskamrater kommit fram och pratat med mig. Men jag pratar mest med Erik och Emil, det är synd att det ska ske sista veckan i skolan.
Men vi har bytt nummer så vem vet vi kanske hörs av under sommaren. Vi har i alla fall pratat om att spela WoW tillsammans under sommaren. Som sagt vi får se vad som händer. Jag går in i duschen och jag sätter på vattnet och jag blundar när det träffar mig…
Vi sitter i klassrummet och vi lyssnar på våra mentorer, de önskar oss ett trevligt sommarlov och att vi ska passa på att njuta för att det kommer att bli ännu tuffare i trean. Jag hoppas på det, jag ler lite åt min tanke. De blir klara och vi reser oss och lämnar salen.
Erik och Emil ska direkt iväg till träning så vi hinner bara säga hej då och vi hörs. Sen försvinner de, jag lämnar också skolan. Jag går till min cykel och jag sätter mig på den. Sen cyklar jag från S:t Petri skolan mot Emporia, jag ska klippa mig.
Om jag nu förändrat allt annat när det kommer till mitt yttre så får jag väl klippa mig med. Oavsett vad jag tycker om hans lätt plumpa kommentar så väckte den tankar som ledde till att jag bokade tid hos en frisör på Emporia. Då får jag chans att kolla i klädaffärer med…
Kvinnan som ska klippa mig ser på mitt hår, mitt ansikte och säger.
– Har du någon tanke på hur du vill ha det?
– Nej faktiskt inte, jag har gjort en viktresa och förändrat mitt yttre en hel del. Det enda jag har kvar att förändra är min frisyr. Min klasskompis påtalade att långt hår på killar inte har varit inne sen åttiotalet. Han drog en längre historia om sin övervintrade hårdrocksälskande pappa.
Hon som heter Sara, ser på mig och hon ler.
– Så jag får fria händer Michael?
– Så länge du inte rakar av mig allt håret så ja Sara.
– Haha nej det kommer jag inte att göra. Men det kommer att bli annorlunda.
– Då vet jag det Sara.
Hon ser på mig i spegeln och hon ler, sen sätter hon igång…Jag ser på mig själv i spegeln och jag ler brett. Det är annorlunda, det är kort i nacken och på sidorna. Uppepå så är det längre med en dragen sidbena åt höger. Sara ser på mig.
– Nå?
– Det är väldigt bra, tack Sara.
– Ingen fara Michael, det var en utmaning. En spännande sådan.
Jag lämnar stolen och vi går till kassan och hon säger.
– Jag rekommenderar att du kommer hit om sex veckor och trimmar till det så att säga Michael.
– Javisst ska vi boka en tid nu?
– Ja det tycker jag.
Vi bokar en ny tid och jag säger tack. Jag lämnar salongen med en påse med diverse hårprodukter. Jag går till foodcourten och jag ser på de olika restaurangerna. Jag går fram till den som säljer husmanskost och jag beställer en Gulaschsoppa med gräddfil. Jag får min mat och jag går till ett långt bord och sätter mig.
Jag sätter påsen med hårprodukter bredvid mig på bordet och sen börjar att äta. Gulaschen smakar bra, en aning stark kanske men den är god. Jag tar fram min telefon och jag sätter på min ljudbok. Det är Sagan om ringen, den trilogin är min favorit inom fantasygenren.
Jag har läst och lyssnat på den otaliga gånger. Jag känner en lätt isande känsla i ett av ärren. Det händer ibland, ingen kan säga vad det beror på. Min läkare säger att det kan vara något med nervbanorna som spökar. Jag går fortfarande på återbesök hos honom.
Han som så många andra är väldigt imponerad av min viktnedgång. Jag tar en klunk av min mjölk och jag äter vidare. Just det, det har jag inte berättat. Vi ska flytta, allt löste sig väldigt snabbt, faktiskt inom loppet av en vecka. Mina föräldrar sålde lägenheten måndagen och på onsdagen så köpte de ett hus mellan Slottsstaden och Ribersborg.
Inte direkt på gräddhyllan men rätt så nära. Det är en större villa med ett mindre hus på tomten som binds tillsammans med det stora huset med inglasad gång. Det lilla huset kommer att bli mitt, det blir som att flytta hemifrån fast ändå inte.
Det lilla huset är på tre rum, ett sovrum, ett vardagsrum och ett arbetsrum. Trädgården som är insynsskyddad och har en pool är stor, den är på närmare tusen kvm. Det stora huset är på 287 kvm så det är stort. Jag är rätt så undrande till mina föräldrars plötsliga behov av att bo i hus med trädgård.
Men jag klagar inte, vi kommer att lämna centrala Malmö. Men det är ändå inte längre bort än tio minuter med cykeln. Jag får dock längre till crossfiten, men jag får väl köra bil dit i stället för att cykla om jag tycker att det är för långt. Vi flyttar inte utanför stan så jag får vara nöjd med det. Vilket jag är, jag är väldigt nöjd med det.
Vi ska flytta om en månad, som sagt allt gick väldigt fort. Det är tur att min mor är lärarinna så att hon har sommarlov från och med nästa vecka så att hon kan börja att packa. De har beställt en flyttfirma. Men vi får packa själv, vilket jag tycker känns bra. Jag vill inte att andra ska pilla på mina saker. Jag går med brickan till ett brickställ och jag ställer brickan i det…
Min mor ser på mig med stora ögon, hon kramar mig spontant och jag kramar henne. Hon är en kraftig kvinna, vilket känns när vi kramar varandra.
– Så det var inte så illa?
– Haha, nej Michael det var det inte. Du är väldigt stilig.
– Tack mor.
– Det var på tiden tycker jag Michael.
– Kanske det mor.
– Nej inte kanske, det var på tiden.
Jag ser på henne och ler lite bredare.
– Ja det var det mor.
Vi sätter oss vid köksbordet och hon frågar om jag vill ha något. Jag tackar nej, hon tar en mugg med kaffe och två småkakor från en burk och hon tar en klunk av kaffet och tar en tugga av kakan. Jag ser på henne och sen frågar jag.
– Blir midsommar hos mormor och morfar?
– Ja som vanligt.
– Ok då vet jag det.
– Vill du inte åka dit?
– Jodå, men de tillställningarna är ibland en påfrestning mor.
– Jaså?
– Det finns så mycket mat och annat gott som jag inte kan frossa i längre. Men det är inte bara det, det enda ni talar om är ekonomi och skola. Vilket inte är två ämnen som intresserar mig speciellt mycket. Jag känner mig utanför.
– Du har inte sagt något innan Michael.
– Nej jag vet, men då har jag inte brytt mig eller vad jag ska säga.
– Vad är du intresserad av då?
– Inte skola eller ekonomi, eller jag är inte intresserad av revisioner. Det är inte höjdpunkten i livet för mig. Förstå mig rätt, jag älskar att lära mig. Jag älskar att gå i skolan, men jag har inget som helst intresse av att läsa till lärare. Jag gillar siffror, eller det är en underdrift. Jag älskar siffror och matematik, men jag är inte ett endaste dugg intresserad av att bli revisor.
– Vad funderar du på att bli?
– Jag vet inte, eller jag har lite drömmar. Men vi får se om jag kan infria dem.
– Och vad består de drömmarna av?
– Läkare, programmering, jurist och stridspilot.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Stridspilot?
– Jag har sett Top Gun 1 – 2. Säg inte att inte du och dina väninnor såg volleyboll scenen hundra gånger.
– Vad har det med att göra att du vill bli stridspilot?
– Tjejerna kanske ser likadant på mig mor.
Hon ser häpet på mig.
– Jag bara skojar med dig mor, jag kan inte bli stridspilot tyvärr jag är för lång för det. Man får vara som längst 190 cm. vilket är synd. Så jag kommer att söka in på de andra utbildningarna. Förhoppningsvis så kommer jag in på läkarutbildningen. Men jag kommer att bli lika glad om jag kommer in på de andra utbildningarna.
Hon ser på mig och jag ser på henne.
– Så läkare?
– Ja, ännu mer nu efter att jag överlevde skjutningen. Jag vill bli någon form av kirurg, jag vill få chansen att betala tillbaka så att säga.
Hon ser på mig och hon ler lite.
– Så våra samtal om skola och revisioner tråkar ut dig?
– Ja faktiskt, det är likadant hos farmor och farfar. Fast farfars siffror är lite intressantare så är det ändå mest prat om revisorer osv.
Hon ler mot mig och jag ler tillbaka.
– Men jag kommer att följa med, jag kommer att äta av maten och njuta av den mängd som jag kan äta. Fisk och potatis är inga problem så att säga, det är all den andra maten som är det. Framförallt såserna, majonnäsen osv. allt det onyttiga, för det är onyttigt mor. Det var nära att jag inte vaknade upp överhuvudtaget efter skjutningen och en av de största anledningarna till det mor var min övervikt. Läkaren var väldigt tydlig med det, så när jag överlevde så ville jag inte kasta bort mitt liv på att äta ihjäl mig. Eller påskynda min död, att få diabetes och alla andra följdsjukdomar som övervikt drar med sig. Jag fick en chans till, så jag lovade mig själv att göra det bästa av varje dag som jag får. Jag har lämnat min skyddade verkstad som mitt rum blev för mig. Ni kan inte föreställa er hur svårt det var för mig första gången jag gick till gymmet. Hur många blickar jag fick för min övervikt, hur obehagligt det var att bli stirrad på. Men jag lovade mig själv att göra varje dag till den bästa i mitt liv, där min viktminskning var det bästa jag kunde göra för mig själv varje dag. Jag var en väldigt introvert och speciell kille innan, jag är inte lika introvert längre och den specielle killen är inte lika speciell längre. Att jag är med på autismskalan är inget jag hymlar om. Men jag gör mitt bästa varje dag för att hantera den med. För den får inte stå i vägen för att jag ska kunna göra varje dag till den bästa i mitt liv.
Hon ser på mig när jag tystnar, jag försökte lägga fram det så milt jag kunde. För min mor behövde höra det, att jag är orolig för henne och far och deras vikt. Deras ohälsosamma ätande och drickande.
Inte för att deras alkoholkonsumtion är stor, men de dricker vin till maten på helgerna, far dricker ett par whiskey och öl. Mor dricker ett par drinkar och en likör eller två till kaffet. Tillsammans med det ohälsosamma ätandet så blir det en hel del onyttigheter.
– Ni behöver inte göra som jag, men ni kan kanske ta en promenad på en timme varje dag. Drar ner lite på de fetaste såserna, äta lite mer grönsaker osv. jag vill inte att ni ska bli sjuka. Eller dö i en hjärtattack på grund av er övervikt. Jag förstår precis er önskan om att få njuta av mat och dryck. Det gör jag med, men jag gör det med måtta och andra rätter och tillbehör. Det är oftast de som är problemet, de feta såserna, såserna som är gjorda på mycket grädde och smör. När vi flyttar så behöver ni inte vara rädda för att gå ut så att säga. Ni kan ta en promenad vid Ribban, där ni kan prata om skola och revisioner.
Jag ser på henne och jag ler.
– Jag vill bara ha er kvar längre mor.
– Jag ska tala med din far Michael.
– Tack mor.
Hon äter inte fler kakor under resten av samtalet…
Jag ser på klockan, den är halv fyra på morgonen. Jag har spelat WoW med Erik och Emil. Vi loggar ut och jag går till toaletten och borstar mina tänder och kissar. Sen går jag och lägger mig. Jag har lite svårt att somna, anledningen till att jag har svårt att somna heter Elvira och är en tjej som jag träffade på midsommar.
Erik och Emil frågade om jag ville komma på en midsommarfest med dem. Jag blev först lite ställd, men när jag förstod att de menade allvar så tackade jag ja. Jag meddelade mina föräldrar att jag skulle träffa Erik och Emil efter vi ätit hemma hos mormor och morfar.
Efter mitt samtal med min mor så hade hon inga synpunkter, till min fars förvåning kan jag tänka mig. Jag blev själv lite förvånad över att hon inte kommenterade det mer. Men som sagt efter samtalet med henne så sa hon inget om det.
Vi åkte hem till mormor och morfar. Min morbror och hans familj var också där, det var en väldigt varm dag. Jag tog av mig på överkroppen och jag såg mina släktingars blickar mot de tre ärren.
– Jag skäms inte för dem, jag kommer inte att gömma mig bara för att så att säga. De är numera en del av mig och den jag är. De kommer inte att försvinna och som sagt jag kommer inte att gömma dem.
– Det var inte de som jag tittade på Michael.
Jag ser på Irma.
– Vad tittade du på då?
– Hur vältränad du är Michael, eller jag såg ärren med. Men mest så är jag imponerad över hur vältränad du är.
– Jaha tack Irma.
Sen pratade vi inte mer om det, vi reste den lilla midsommarstången och sen så klädde vi den med löv och blommor. När vi var klara med det så åt vi lunch, ett par timmar senare så åt vi middag och det dracks en hel del alkohol till maten. Inte av mig och inte av min mor i heller.
Frågan är om mitt samtal med henne har påverkat henne? Jag hoppas på det, hon frossar inte lika mycket som hon gör annars i heller. När vi ätit klart så tackade jag för mig och jag kramade min mor och mormor. Sen gick jag till busshållplatsen.
Jag ställde mig och väntade på bussen, den kom inom femminuter. Jag satte mig på den och åkte i väg, jag skrev till Emil att jag satt på bussen och var på väg. Han svarade att det gjorde han med, vi la till Erik konversationen. Han var inte på bussen, för han skulle cykla dit.
Vi är på väg till Rostorp som ligger mellan Kirseberg och Segevång. Bussen stannade och jag gick av den. Jag började att gå till den plats där vi skulle träffas. När jag kom fram så stod Erik där, han såg häpet på mig. Jag gissade att det berodde på min nya frisyr.
Vilket det gjorde, han kommenterade den när vi hälsat på varandra. En minut senare så kom Emil gående och han såg också lite häpet på mig sen log han och vi hälsade på varandra. Vi började att gå mot huset där festen var.
– Hur känner ni den personen som har festen?
– Det är Sabina i klassen.
– Aha där ser man.
– Sa vi inte det Michael?
– Nej det gjorde ni inte Emil.
– Där ser man, jaja men så är det i alla fall.
– Är det ofta fester i klassen?
– Ja, men jag är sällan med. Simningen tar en massa tid.
– Jag är med lite mer men inte så mycket mer. Tennisen tar också en massa tid för mig.
Vi ser på varandra och sen kommer vi fram till huset, vi säger inte så mycket mer om fester. Att det är fest här råder det inget tvivel om, musiken dunkar högt och ljudnivån från de som är här matchar nästan musiken. Vilket imponerar, för de spelar väldigt högt.
Frågan är vad grannarna säger om det, fast fram till ett visst klockslag så får man föra en del liv så att säga. Vi går runt huset och jag ser på de två stora partytälten som är uppslagna, där är bord och bänkar inne i tälten. Det är så varmt så det behövs inga sidor i tälten. Jag ser på de svarta sopsäckarna, det verkar som om de ätit här. Emil ser på mig och säger.
– Det kostade två hundra per skalle att äta här, jag tyckte inte att det var värt det.
– Inte jag i heller.
– Vad kostar det nu?
– Ingenting, nu är det bara en vanlig fest Michael.
– Ok.
Ett par tjejer från klassen kommer fram till oss och de kramar oss och säger hej sen så går de vidare. Vi hälsar vidare på våra klasskamrater. Mer än en av dem visar upp en påtaglig förvåning över att jag är här. Vi minglar som det heter, vi pratar med klasskamrater. Mer än en av dem kommenterar min nya frisyr, de ställer frågor om skjutningen och min viktminskning.
Jag har väldigt trevligt, när vi var där i ett par timmar så tar en tjej min hand och hon går iväg och följer efter henne. Hon stannar där andra står och dansar. Jag känner inte igen henne, hon går inte i vår klass. Hon går inte Natur på Petri.
Frågan är om hon går på Petri överhuvudtaget, hon är rätt lång inser jag nu när vi står nära varandra. Hon ser på mig och jag ser på henne. Sen börjar hon att dansa och jag gör mitt bästa för att i alla fall röra mig i hyfsad takt till musiken.
– Vad heter du?
– Elvira, vad heter du?
– Michael, du går inte Natur på Petri?
– Haha nej det gör jag inte. Jag är Sabinas kusin, jag tog studenten för två år sedan.
– Aha ok, vad läste du?
– Ekonomi, men jag är fotomodell. Det har jag varit sedan jag var sexton år.
– Där ser man, jag får erkänna att jag inte känner igen dig så att säga.
– Så bra, du anar inte hur jobbigt det är när det enda folk vill är att synas med dig för att du är modell.
– Nej det kan jag inte ana Elvira.
Hon ser på mig och hon ler, hon lägger sina armar på mina axlar. Efter att hon lagt mina händer på hennes höfter och hon ser mig i ögonen.
– Och vad vill du bli när du blir stor Michael?
– Läkare, jag ville helst bli stridspilot men jag är för lång för det.
Hon ser på mig och hon ler lite, jag vet inte vad ska jag göra så jag ler jag med.
– Sabina sa att du blivit skjuten, stämmer det?
– Ja det stämmer Elvira.
– Varför?
– Fel plats vid fel tidpunkt, jag skulle gå till skolan. Jag minns inte vad som hände men jag gjorde säkert samma sak som jag alltid gör. Öppnade dörren ut till trottoaren då sköt två personer mot en person som stod vid sin bil precis utanför vår trapphusdörr. Tre kulor träffade mig, kraften i kulorna kastade mig bakåt. Både kraften i kulorna och min kroppsvikt gjorde så att jag flög genom fönstret.
– Så mycket väger du inte.
– Då gjorde jag, så det berättade inte Sabina?
– Vadå?
– Att jag var väldigt stor och tjock.
– Nej det sa hon inget om Michael. Hur stor och hur tjock?
– 122 kg, så stor och tjock.
Hon ser lite klentroget på mig.
– Det är dagens sanning Elvira, vänta.
Jag tar fram min telefon och jag öppnar den och öppnar mappen med mina bilder. Jag visar henne den första bilden.
– Det är innan första träningspasset, där väger jag 114 kg, jag tappade 8 kg på sjukhuset. Träningen gjorde så att jag tappade ytterligare 20 kilo och blev vältränad på köpet. Jag förstod att jag inte bara kunde gå ner i vikt, jag var tvungen att träna mer och göra något med min kropp. När man överlever en sådan sak som jag gjorde så får man lite andra perspektiv på livet.
– Det kan jag tänka mig Michael. Får jag se de andra bilderna.
– Javisst.
Jag visar henne bilderna, det är trettiotvå bilder. När hon sett alla så stoppar jag ner telefonen och hon lägger mina händer på hennes höfter igen.
– Har du funderat på att bli modell Michael?
– Haha nej det har jag inte.
– Varför skrattar du?
– För att jag för fyra månader sedan såg jag ut som jag gjorde på de första bilderna. Jag håller fortfarande på att landa i att jag inte är tjock längre. Att jag inte har väldigt långt hår osv. så nej en modellkarriär är inte det jag tänkt på direkt. Min självbild är inte att jag är modell material precis Elvira.
Hon ser på mig, hon verkar att godta min förklaring.
– Jag menade inte att skratta åt modellyrket, verkligen inte Elvira. Som jag sa, för fyra månader sedan så såg jag ut som jag gjorde då.
– Jag förstår Michael.
Hon lägger sin hand på min nacke och hon spänner handen och hon trycker mer mig och våra läppar möts. Hon särar på dem och jag gör likadant och vi kysser varandra. Det är min första kyss i livet och den berusar mig och gör mig helt snurrig och en känsla av att flyga fyller mig.
Jag vet inte hur länge vi kysser varandra, men hon drar sig tillbaka och jag öppnar ögonen och jag ser in i hennes gröna ögon. Jag har inte beskrivit henne, hon är en Ginger som de kallas med gröna ögon vilket är väldigt ovanligt.
Hon är vacker på ett naturligt sätt, hon har inget smink på sig nu och hon är väldigt vacker. Hon ser ut som en fe skulle se ut föreställer jag mig, hon ser på mig och hennes leende får mig att känna mig lätt vimmelkantig.
– Jag hoppas inte att det gjorde något.
– Nej! Det var min första kyss någonsin Elvira.
Hennes leende blir lite bredare och hon säger.
– Då är du en naturtalang Michael, bästa kyssen någonsin.
– Detsamma Elvira.
– Så jag var inte för framfusig Michael.
– Nej då.
Jag lutar mig fram och jag kysser hennes läppar mjukt och hon ler lite. Sen svarar hon på min kyss. Vi kysser varandra minst lika länge som innan, när vi delar på oss så tar hon mig i handen och vi lämnar ”dansgolvet” Vi går till en liten berså, vi går in och säger åt mig att sätta mig på bänken.
Jag gör det och hon grenslar mig och sen börjar vi att kyssa varandra igen…Nu ligger jag här i sängen och tänker på kyssar och smekande av hennes bröst. Jag tänker på de meddelande som vi skickat till varandra, hon är i Frankrike för ett modelljobb. Hon kommer hem till Malmö om ett par dagar då ska vi träffas. Vem vet hur långt vi går då…?
Jag ligger på golvet och jag ser upp i taket, det verkar ha blivit min favoritposition här på crossfiten. Jag ler lite åt min tanke, jag har tagit ut mig fullständigt och det är en underbar känsla. Endorfinerna sprutar ut i min kropp, jag sätter mig upp och ser handen som instruktören räcker mig.
Jag tar den och han drar upp mig på fötter, jag säger tack och han ler och går vidare till nästa som ligger på golvet. Jag går till min väska och jag tar den och jag går in i omklädningsrummet och jag klär av mig. sen går jag in i duschen. Jag blundar och ser Elviras nakna kropp, jag fick se den igår och hon fick se min.
Hon ringde och frågade mig om jag ville träffas och jag sa givetvis ja. Vi träffades och hon kysste mig innan jag hann säga hej. Jag svarade på kyssen och den varade länge. Vi delade på oss och vi gick in hennes lägenhet, hon bor centralt i Malmö.
Ett längre stenkast från mig, hon bor nära Triangeln vid gågatan. Hennes modelljobb har betalat för den, när vi kom in så tog hon mig handen och hon ledde mig hennes sovrum. Ett par minuter senare så var vi nakna och vi såg lika blygt på varandra.
Sen log hon och hon kysste mig och sen låg vi sängen, eftersom jag var okysst när vi träffades så har jag aldrig legat så här med en tjej innan. Jag var klok nog att lyssna på henne. Jag gjorde som hon sa åt mig att göra, jag smekte henne som bad mig att jag skulle göra.
Med hennes guidning så smekte jag henne till orgasm med mina fingrar. Hon greppade mig och jag i det närmsta stirrade som förhäxad när hennes hand började att röra sig. Den känsla som fyllde min kropp går inte att beskriva, verkligen inte.
Hon såg fascinerat på min penis när den stod i sitt fulla stånd och hennes hand såg liten ut när hon greppade den. Hon smekte mig mjukt och långsamt, hon såg mig i ögonen och hon sa.
– Bara kom när du är redo, det gör så att du kan hålla dig längre sen.
Det var som om min kropp ville ha sen direkt för det tog inte många sekunder efter de orden tills jag kom och jag kom kraftigt, ett vrål lämnade mina läppar och min rumpa lämnade sängen och jag kände hur min säd träffade min kropp.
– Oh herregud så mycket!!
Det var som om hennes kommentar fick mig att komma ännu mer…
När jag kommit färdigt och vi tvättat av mitt bröst och penis så låg vi i sängen igen. Vi kysste varandra mjukt och hon såg på mig när vi andades.
– Jag vill älska med dig Michael, vill du älska med mig?
– Ja Elvira jag vill väldigt gärna älska med dig.
– Så bra Michael.
– Visst är det Elvira.
Sen kysste vi varandra igen, hon la sig på mig och gned min penis mot sin klitoris. Efter en stund så skakade hon till i kroppen av att hon kom. Hon reste sig och hon tog fram en kondom från under ena huvudkudden. Hon öppnade förpackningen och sen rullade hon på kondomen.
Hon drog ollonet över sina läppar ett par gånger sen satte hon min penis mot öppningen och hon tryckte till och jag stirrade på henne med uppspärrade ögon. Hennes inre smekte mig, hon rörde sig långsamt och hon stannade ett par gånger innan jag nådde botten av henne.
– Du är så stor Michael, den störste jag varit med.
De orden fick mig att kändes det i alla fall att bli större. Sen när jag inte trodde att de kunde bli skönare. Så blev det, det. Hon började att rida mig och jag upplevde det skönaste jag någonsin upplevt. Vi såg varandra i ögonen hela tiden, ingen av oss sa något.
Hon tog min hand och hon la mina fingrar på hennes klitoris och jag började att smeka den som hon visade mig innan. Hennes ögon spärrades upp och hon red mig snabbare. Då spärrades mina ögon upp och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig så länge som möjligt. Till sist så gick de inte längre. Jag kom och jag sköt upp mina höfter och den rörelsen fick henne att komma med mig…
Jag stannade över natten och vi älskade fler gånger, jag kom fem gånger innan vi utmattade somnade tillsammans. Hon med sitt huvud på mitt bröst…
Jag lämnar duschen och jag torkar mig och sen klär jag på mig. Vi tillbringade hela dagen igår tillsammans. Vi gick på stan och fikade, vi pratade och lärde känna varandra. Sen gick vi hem till henne och vi älskade igen, jag slickade henne och hon sög av mig. Vi testade en 69:a och jag tog henne bakifrån. I morse så reste hon i väg, hon kommer att vara borta resten av sommaren.
Det är en massa modevisningar hela sommaren, från nu till september och hon kommer inte att hinna komma hem emellan. Vi säger inte att vi är ett par än, vi väntar tills hon kommer hem. Då bestämmer vi oss. Jag kommer att sakna henne som en galning, hon sa att hon kommer att sakna mig minst lika mycket.
Jag lämnar omklädningsrummet och jag går ut och går fram till min cykel. Jag låser upp den och sen sätter jag mig på den och cyklar iväg…
Jag har svårt att fokusera på spelet, Emil och Erik är upptagna med sina sporter. De ställde tusen frågor sist vi pratade om Elvira. Jag svarade på dem så gott jag kunde, deras frågor var väldigt personliga. Så som sagt jag svarade så gott jag kunde på dem utan att avslöja för mycket.
Men de är två smarta killar som kan fylla ut de tomma rutorna. Jag loggar ut och jag reser mig och går till toaletten, jag borstar mina tänder och sen går jag och lägger mig. Jag lägger mig på sidan och jag somnar ganska fort. Drömmarna kommer direkt, eller det känns som det.
Drömmarna som attackerar mig handlar om det som hände innan idag. Min telefon ringde från ett okänt nummer, jag ignorerade det och fortsatte med packningen av mina böcker. Jag har en Billybokhylla med mina klassiker. Jag som sagt fortsatte att packa, samma nummer ringde fyra gånger till. Den femte gången så svarade jag.
– Det är Michael.
– Är det Michael Kraft?
– Ja, vem undrar?
– Mitt namn är Bianca och jag känner Elvira, jag är hennes agent.
– Har det hänt henne något?
– Nej då, men vi har kris och hon bad mig ringa dig.
– Kris med vadå?
– Vi behöver en modell och hon rekommenderade dig.
– Men jag är ingen modell.
– Du har en kropp att döda för sa hon.
Jag har tusen svar på min tunga men jag sväljer dem.
– Berättade hon om mina ärr Bianca?
– Jadå, de photoshoppar vi bort Michael. Du får femtiotusen dollar för besväret, snälla rara du, kan du inte ställa upp.
Jag blundar och sväljer, tja jag ska ju utmana min väldigt introverta sida.
– Vart ska jag komma?
Hon levererar ett glädjetjut som gör mig mer eller mindre döv så att jag får byta öra att ha telefonen mot. Hon säger vart jag ska åka…Jag ser på lokalen och jag ser på kvinnan som står utanför och väntar på mig. Jag går fram till henne, hon ser på mig och jag sträcker fram handen när jag kommer fram till henne.
– Michael.
– Bianca, Elvira hade rätt du blir perfekt.
– Jag frågade inte vad det är jag ska göra, så vad är det jag ska göra?
– Det är kalsong och underklädesreklam.
Jag ser på henne och hon ser på mig.
– Ok.
Vi går in i lokalen och hon presenterar mig för de andra och jag hälsar på dem. En assistent visar mig till högen med kalsonger och båset där jag ska byta om. Hon säger åt mig att byta om direkt. Jag går in i båset och jag slickar mig om läpparna sen samlar jag mig och börjar att byta om…
– Var har du hittar honom Bianca?
– Elvira känner honom.
Fotografen som heter Vilma ser på henne.
– Jag kommer inte att behöva photoshoppa de nedre delarna.
– Nej, men ärren får du ta bort.
– Ja, jag undrar vad det är för ärr Bianca?
– Du får väl fråga honom Vilma.
Jag kommer utifrån båset och jag går till den anvisade platsen. Det är det tionde paret som jag blir fotad i. Jag har gjort samma rörelser hela tiden så jag kan dem nu, så fotograferingen går snabbare. De första fyra paren var jobbigast, nu tänker jag inte på det längre. Jag gör rörelserna och Vilma fotograferar mig, jag går till båset igen. Högen är tom, jag vänder mig och säger det.
– Bra då kör vi er tillsammans.
– Förlåt er?
– Ja den kvinnliga modellen.
Jag ser på Bianca, jag gör en mentalanteckning att bli bättre på att ställa rätt frågor. Assistenten kommer med en ny hög med kalsonger, jag ser på dem och sen på henne…
Den kvinnliga modellen kramar mig med sina ben runt mina höfter och jag ser rakt in i kameran med mina isblåa ögon. Det blir den sista bilden vi tar, hon hoppar ner på golvet och går i väg. Jag gör detsamma, jag byter om och när jag är klar så tackar jag alla för hjälpen. De ser lite häpet på mig, den kvinnliga modellen lämnar lokalen med en vinkning och telefonen mot örat.
– Finns det en möjlighet att jag kan få ett urval av bilderna, Vilma.
– Givetvis Michael.
– Det är ärr efter kulor, jag var på fel plats vid fel tillfälle. Tre gangstrar skulle döda en annan gangster. Han stod vid dörren till vårt trapphus, de öppnade eld och jag träffades av tre kulor.
De ser på mig och de nickar. Jag får bilderna på ett USB minne, jag säger mitt kontonummer till Bianca och hon föröver pengarna till mig, jag får fråga min far revisorn hur vi löser detta bäst. Sen så ska jag nog leka lite med råvaror och tjäna lite mer pengar. Men inte förrän jag talat med min far. Vi går ut ur lokalen och Bianca följer mig till min bil.
– Du var väldigt duktig Michael.
– Tack Bianca, ni var väldigt överseende med mig.
– Det var ett nöje, du kommer att få fler erbjudanden efter detta.
– Då får de ta det med dig, litar Elvira på dig så gör jag också det.
– Så du kan tänka dig att ställa upp på fler uppdrag?
Jag ser på henne, jag slickar mig om läpparna och sen säger jag.
– Jag är med på autismspektrat, jag är en väldigt högfungerande Asperger kille. Som i normala fall är väldigt introvert. Men när jag överlevde de tre kulorna så lovade jag mig själv att göra varje dag till den bästa i mitt liv. Jag får erkänna att jag hade kul idag och jag är väldigt stolt över att jag klarade av det utan att frysa till is eller göra bort mig. så ja om jag får fler erbjudanden så kan jag tänka mig att göra om det. Men jag vill samtidigt vara ärlig att säga att jag aldrig ljuger och jag talar alltid sanning. Om man triggar min Asperger fel så att säga, så kanske jag kommer att säga saker som mottagaren inte alltid skulle uppskatta.
– Då vet jag det Michael. Men du kommer att få erbjudande Michael, du är en naturtalang.
– Tack Bianca.
Jag låser upp bilen och hon ser på mig och sen säger hon.
– Se upp med Elvira.
– Förlåt?
– Jag lovade mig själv att inte säga något, men du är en väldigt genuin kille som jag kommit att gilla väldigt snabbt. Elvira har vissa svårigheter att vara trogen, framförallt när hon är ute som nu. Hon bangar inte för att festa loss rejält.
– Så du säger att hon kommer att ligga runt?
– Kokain brukar ha den effekten på folk Michael.
– Förlåt kokain Bianca?
– Hon gillar att dra i sig koks när hon är ute turné så att säga. Inte när hon arbetar, men mellan gigen så festar hon om man säger så.
– Och har hon festat loss redan Bianca?
– Nej hon arbetar just nu, men när det uppdraget är slut så kommer de att fira det. De firar alltid när uppdragen är slut.
– Talar du av egen erfarenhet Bianca?
– Ja, jag har också varit ung och dum. Jag överdoserade och blev våldtagen, det fick mig att sluta med drogerna och alkoholen. Det beslutet förlängde min karriär med ett antal år.
– Tack för din ärlighet Bianca.
– Detsamma Michael.
Jag satte mig i bilen med tusen tankar snurrande i mitt huvud. Jag körde hem och satte mig vid datorn, jag satt där tills vi åt middag. Sen gick jag tillbaka och satte mig vid datorn igen. Jag satt där och kunde inte fokusera, så jag gick och la mig. Nu ligger jag här i sängen. Jag vaknade med ett ryck, jag drömde att jag kom på Elvira med att vara med en annan man…
Min far ser på mig, jag ser på honom. Min mor stirrar på mig.
– Så du har varit modell?
– Ja far, en vän till mig rekommenderade mig till sin agent. Hon ringde mig och jag åkte dit och jag gjorde jobbet. Jag fick 50 000 dollar för besväret och fria kalsonger resten av livet. Så hur gör jag med skatt osv.? jag kan inte sådant.
Han ställer en massa frågor som jag inte har svar på. Han surnar till lite, så jag ger honom numret till Bianca. Så att han kan ställa de frågorna till henne. Han ringer upp Bianca och han går i väg. Min mor ser på mig, hon sätter sig vid bordet och hon ser på mig.
– Så du har varit fotomodell för att kalsongmärke?
– Ja.
– Den personen som rekommenderade dig, är det en tjej?
Jag ser på min mor.
– Ja.
– Är hon din flickvän?
– Nej mor det är hon inte.
– Men hur?
– Vi träffades på midsommar, vi lärde känna varandra på festen. Det var hennes kusin som hade festen. Kusinen är min klasskamrat, hon heter Sabina. Som sagt vi träffades där och vi lärde känna varandra.
– Var det hos henne du var?
– Ja det var hos henne jag var.
– Men ni är inte ett par?
– Nej mor vi är inte tillsammans. Det är komplicerat, men nej vi är inte ett par.
Hon ser på mig, jag ser på henne…
Jag ser på Emil och Erik, de ser på mig.
– Så ni?
– Ja vi.
– Och hon drog i väg?
– Ja Erik hon drog iväg.
– Sen rekommenderade hon dig till ett modelljobb?
– Ja Erik.
– Sen varnar hennes agent dig för att hon kommer att ligga runt?
– Ja Erik.
– Fy fan!
– Det kan man säga Erik.
– Har hon legat runt än?
– Inte vad jag vet Emil.
– Då ska du kanske inte ta ut något i förskott Michael.
Jag ser på Emil, sen på Erik.
– Nej kanske inte.
– Är du kär i henne?
Jag ser på Erik som ställer frågan.
– Ja det är jag, man kan inte göra det vi gjorde utan att bli kär Erik. Eller jag kan inte det i alla fall. Jag kan säga att jag är glad att vi använde kondom.
De ser på mig.
– Hur var det?
– Förlåt?
– Hur var det?
Jag ser på dem och jag inser att de som jag var är oskulder. Det förvånar mig lite, men jag samlar mig och säger.
– Det var magiskt, verkligen magiskt. Jag kan inte beskriva det på något annat vis. Jag kan inte göra det rättvisa när jag berättar om det. Det måste upplevas.
De ser på mig, Erik säger.
– Lite mer detaljer än så får du ge oss.
Sen ger jag dem lite mer detaljer. De ställer inte så många frågor om modelljobbet, det är inte lika intressant som att en ”nörd” som jag legat med en fotomodell. En känd sådan till på köpet…
Jag ser in genom fönstret och jag ser på de som tränar därinne. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det ser ut som för mig. Det verkar vara en blandning av gymnastik, akrobatik, fakirträning och självförsvar. Fakirträningen är träplattan med spik på.
Jag ser hur en man böjer sig fram och sätter händerna på spiken och ställer sig på händerna och sen sänker sig. Höjer sig igen och sänker sig och går ut i split. Går upp i handstående igen, mannen som jag stirrar fascinerat på gör om rörelsen tio gånger.
Något inom mig ser utmaningen, något inom mig vill anta den utmaningen. Jag vet i fan vad som hänt med mig sen jag blev skjuten om något hormon i kroppen utsöndras mer än innan för jag vill hela tiden anta utmaningar som verkar ”omöjliga”
Att jag skulle lära mig det som han gjorde precis framför ögonen på mig verkar omöjligt. Framförallt avslutningen, när han gjorde en volt och landade på fötterna. Jag går fram till dörren som leder in i lokalen, jag öppnar den och jag går in.
En känsla av att komma hem sköljer över mig, den försvinner lika fort igen. Jag ryser till lite och jag går fram till en disk. En tjej i min ålder sitter bakom den och läser i en bok om matematik. Jag känner igen den.
– Den är bra.
Tjejen ser på mig och sen på boken.
– Har du läst den?
– Ja, han hade spännande teorier för sin tid. De flesta av dem har verifierats.
– Ja.
Jag ser på hennes blandade utseende så att säga, där är en blandning av asiatiskt och svenskt som gör mig lite fascinerad.
– Hur kan jag hjälpa dig?
– Jag skulle vilja börja träna.
Hon ser på mig, jag inser att hon bedömer min fysiska status.
– Det är inte bara bröst och biceps.
– Förlåt?
– 90% av ungdomar i vår ålder, med ungdomar så menar jag pojkar, tränar bara bröst och biceps.
– Nej jag tränar inte bara bröst och biceps, verkligen inte.
– Vad tränar du?
– Crossfit fyra till fem dagar i veckan.
– Det är bra träning, har du tränat självförsvar innan?
Jag ser hennes frågande blick.
– Michael, nej det har jag inte. Men jag såg övningarna och jag blev fascinerad, när jag gick in här så kändes det som om jag kommit hem. Jag kände en behaglig värme fylla mig.
– Här.
Jag hoppar till lite och jag vänder mig mot den nya rösten. Jag ser på den tunna boken som den asiatiske mannen räcker mig. Hans malmödialekt rimmar illa med hans utseende. Men vi är i Malmö, kontrasternas stad.
– Tack.
– Det kostar 5000 kr om året att bli medlem, eller 550 kr i månaden. Min dotter Iris kommer att hjälpa dig, när ni är klara så är omklädningsrummet där. Du byter om och sen så visar Iris dig övningarna. När du kommer hem så läser du i boken och nästa gång du kommer hit så kommer jag att fråga dig vad du vill finna här.
– Tack?
– Ken, jag heter Ken.
– Angenämt.
Han ser på mig och han ler, sen går han iväg. Iris hjälper mig med det praktiska, hon berättar om att man kan träna 24/7 precis som på de dygnet runt öppna gymmen. De använder samma system.
Sen visar hon mig till omklädningsrummet, jag var på väg till crossfiten när jag såg in genom fönstret och stannade med cykeln och stirrade fascinerat på vad de gjorde härinne. Jag byter om och går ut i lokalen, Iris kommer fram till mig. Jag ser på de andras kläder.
– Var kan jag köpa sådana kläder Iris?
– Ge det en månad innan du köper dem Michael.
Jag ser på henne.
– Om du är kvar om en månad så ska jag hjälpa dig att välja kläder Michael.
– Det låter som en utmaning Iris.
– Kanske det Michael.
Hon går fram till en matta och hon sätter sig och hon ber mig att göra som henne. Jag sätter mig och hon säger.
– Varje träningspass inleds med fem minuters meditation.
– Javisst.
Jag ser henne sluta ögonen och jag gör som henne. jag sluter ögonen och jag försöker att tänka på ingenting…
Jag ser på Iris, hon har visat mig de tio ringarna och övningarna. Jag har prövat dem och gjort mitt bästa. Jag hade som jag förväntat mig övervägande problem med träplattan med spik på. Jag lyckades inte göra en repetition. Men jag försökte och jag gav mig inte. Hennes utmaning gjorde mig lite förbannad, hennes fördomar vilka de nu än är lyser igenom.
– Läs boken och kom tillbaka i morgon Michael.
– Jadå Iris det lär jag göra.
Jag går till omklädningsrummet och jag öppnar och stänger händerna när jag kommer in i omklädningsrummet. Det kommer att ta tid att vänja sig vid, spiken mot händerna. Jag ska klara tio repetitioner, jag kommer inte att ge mig…
Jag ser på kartongerna som blir fler och fler. De står längsmed väggarna i lägenheten, det är två veckor tills vi ska flytta och vi har faktiskt nästan packat ner allt som vi inte har akut behov av. Jag går till köket och jag tar fram en djuptallrik och jag slår upp yoghurt och Granola.
Jag ser att min mor äter samma som jag, min far har knorrat en del den senaste tiden att han får göra sin frukost själv och att det bara är han som äter ägg och bacon till frukost numera. Jag svarade honom att det var fritt för honom att äta som jag och mor gör. Han tittade surt på mig.
– Jag ska kanske bli hjärtläkare så att jag kan rädda ditt liv när din övervikt ger dig en hjärtattack far.
Han stirrade på mig, sen muttrade han något och gjorde sin frukost. Han arbetar intensivt just nu, de har halvårs revision på företaget som han arbetar på. Då blir det långa dagar för honom. Han orkar inte gnälla på mors nya middagar som är betydligt hälsosammare än innan.
Hon har börjat med Hello Fresh som är betydligt nyttigare än vad vi brukar äta, fyra dagar i veckan så äter vi middagar från deras recept. Det ser ut som om min mor tappat ett par kilo och hon ser fräschare ut. Om man nu kan säga så om sin mor utan att det blir för incestuöst. Jag äter upp min frukost och jag säger hej då till mina föräldrar.
– Glöm nu inte att vi ska till mormor och morfar senare.
– Nej då mor det ska jag inte glömma.
Det är grillparty hos mormor och morfar. De har en kolonistuga utanför stan, de bor där hela sommaren. De har bott där sen min mor var liten på sjuttiotalet. Det är som ett andra hem för dem. Och idag så är det, det årliga grillpartyt. De andra kommer också och en del vänner till min mormor och morfar.
De är revisorer och lärare hela bunten. Jag tar min väska och jag lämnar lägenheten. Jag joggar nerför trappan och jag fryser till när jag lägger min hand på handtaget och en minnesbild poppar upp i mitt huvud. Det jag minns är att jag öppnar dörren och sen smäller det. Sen minns jag inte mer, men det är mer än vad jag mindes innan.
Jag slickar mig om läpparna och jag samlar mig. Jag öppnar dörren och går ut på trottoaren, jag börjar att jogga…
Iris ser på mitt leende, jag klarar två rörelser nu. Varje dag så gör jag framsteg, jag klarar av Ringarna som de heter bättre och bättre för varje dag som går. Jag är inte i närheten av 99% av de som tränar här men jag klarar mig bättre och bättre dag för dag. Jag är klar med repetitionerna med svärden och vid Wu – Shin dockan.
Jag fick reda på att jag skulle göra dem tiotusen gånger. Så jag körde hit på kvällarna och gjorde dem förutom vid träningspasset på dagen. Men jag gjorde bara rörelserna med svärden och Wu – Shin dockan. Eller jag tränade på träplattan med spik med, jag skjuter ifrån och jag lyckas nästan med volten.
Det är andra gången jag testar första gången så höll det på att sluta illa. Men jag redde ut det, nu landade jag på knäna men jag lyckades med volten. Jag går till Iris och jag räcke henne en bok.
– Den är fortsättningen på hans teorier, de är mer avancerade än vad hans var. De två var rivaler och de hatade varandra. Men deras hat pushade dem och matematiken framåt.
Hon ser på mig och sen på boken.
– Tack Michael.
– Det var det lilla, det inte ofta som jag träffar på någon som delar mitt intresse för matematik Iris,
Jag går till omklädningsrummet och hon ser på min rygg, hennes far ser på henne och sen på mig. Han ler och han går fram till sin dotter och säger.
– Så han lär dig ödmjukhet Iris.
Hon ser på honom, hon säger inget. Hon öppnar boken och börjar att läsa. Ken frågade mig vad boken sagt åt mig att mitt syfte med träningen var. Jag såg på honom och jag sa.
– Jag söker frid.
– Då får vi se om du kan uppnå det Michael.
– Ja mästare.
Han såg på mig och han log lite…
Jag ser på bilderna på Elvira, jag lutar huvudet mot väggen och jag sluter ögonen och jag kämpar med tårarna. Bilderna visar henne och ett fotbollsproffs de är omslingrade och fotograferna får väldigt bra bilder på deras hånglande.
Jag har blockat henne på alla medier som hon skulle kunna kontakta mig på. De är inte så många för jag är inte med på så många av dem. Vi var inte tillsammans men det gör ta mig fan inte mindre ont för det. Jag reser mig och jag packar en väska.
Jag lämnar lägenheten och jag joggar till träningslokalen. Jag går in och jag går till omklädningsrummet och jag byter om. Jag går ut och jag sätter mig på mattorna och börjar att meditera. Ett lugn kommer över mig och jag släpper alla tankar på Elvira och det jag såg.
Jag öppnar ögonen och jag reser mig och jag går fram till träplattan. Jag böjer mig fram och jag sätter händerna på spiken. Sen börjar jag att göra rörelserna…
Jag lutar mig mot väggen, jag har gjort två varv. Det har jag aldrig gjort förut, man får bara göra två varv per dag, det är en av Kens regler. Nu när jag sitter här så kommer tankarna på henne tillbaka. Så jag reser mig och går till omklädningsrummet och jag packar ner mina saker i väskan och jag hänger den på ryggen. Jag lämnar lokalen och jag börjar att jogga mot crossfiten…
Jag kräks i en papperskorg, det är första gången jag gör det. Anledningen är att jag kört tre stenhårda pass. När jag tränar så tänker jag inte på Elvira, när jag slutar att träna så tänker jag på henne direkt. Stänger jag ögonen så ser jag henne, hennes magiskt vackra ansikte, den lika magiskt vackra kroppen, hennes magiskt vackra leende. Hela hennes vackra väsen.
Sen ser jag mig själv göra fotbollskillen väldigt illa, även om han är helt oskyldig så är det honom jag vill slakta. När jag säger slakta så menar jag det och den känslan skrämmer mig lite. Även om jag vet att jag aldrig skulle göra det så skrämmer känslan mig.
Jag sätter ner papperskorgen, jag tar påsen och jag knyter den och jag kastar den i en annan papperskorg. Jag ber om en ny påse och jag sätter den i papperskorgen och sen så går jag till omklädningsrummet…
Jag sätter mina böcker på sina platser i bokhyllan, jag började på nederstahyllan och arbetade mig uppåt. Jag viker ihop kartongen och jag öppnar nästa. Vi har flyttat, att sätta böckerna på sina platser är det sista jag ska göra innan jag är klar.
När jag är klar så ska jag gå till det stora huset och hjälpa mina föräldrar med att packa upp och sätta saker på sina platser. Det har gått två veckor sedan jag såg Elvira hångla med fotbollskillen. Jag är inte lika arg längre, jag är inte ledsen längre, jag är inte ens sårad längre.
Emil och Erik hörde av sig, de hade också sett bilderna. De beklagade och vi pratade en stund sen skulle de vidare på annat. Annat är simning och tennis. De kommer hem i nästa vecka, då ska vi träffas och hitta på något. Kanske supa skallen i bitar som Erik föreslog. Emil var mer tveksam till om det var en bra idé. Jag sa inte nej i alla fall.
Men nu vet jag inte om det är en så bra idé. Jag sätter upp den sista boken på sin plats. Jag viker ihop kartongen, jag tar de andra kartongerna och jag går ut ur mitt hus och genom den inglasade korridoren till det stora huset. Jag går till garaget och jag ställer de tomma kartongerna där.
Sen går jag till det stora huset, jag ser på alla kartongerna. Jag går till det som är vardagsrummet i den stora öppna planlösningen. Att ställa upp böcker är lagom hjärndött. Det är pissväder ute så att stå här och ställa upp böcker passar mig väldigt bra. Jag öppnar en av kartongerna och jag börjar att ställa upp böckerna…Min telefon ringer, jag tar fram den ifrån bakfickan. Jag ser på namnet och jag svarar.
– Det är Michael.
– Hej det är Bianca.
– Hej Bianca, hur är det?
– Det är bra, stressigt men bra Michael, hur är det själv?
– Bättre.
Hon säger inget först, när jag väntar ut henne så säger hon.
– Jag har hamnat i en paniksituation igen, eller jag har inte gjort det men en kollega till mig. Hon är väldigt desperat och hon söker en modell här i Malmö som kan hjälpa henne inom två timmar.
– Vad gäller det?
Denna gång så frågar jag det först.
– Ett nytt danskt märke, det är en hel kollektion så att säga. Ett tre dagars jobb, på tre olika platser i Danmark. Du får 75 000 euro.
Jag slickar mig om läpparna.
– Givetvis så är resor, hotell och mat också betalt så att säga.
– Var ska jag vara om två timmar?
– Så du ställer upp Michael?
– Det är det eller att packa upp ett par tusen böcker åt mina föräldrar.
– Förlåt?
– Vi har flyttat, det blev för jobbigt för mina föräldrar att bo kvar i lägenheten. De påmindes om det varje dag. Att jag blev skjuten där. Så var ska jag?
– Det kommer en taxi om en halvtimme, så packa en väska för tre dagar Michael.
– Då vet jag det, så ett nytt danskt märke?
– Ja, det är hela paketet så att säga, kläder klockor, smycken, väskor osv. ni kommer att vara sex modeller. Tre män och tre kvinnor.
– Då vet jag det, jag får informera mina föräldrar.
– Gör så och tack Michael.
– Ingen fara Bianca.
Vi lägger på, vi sa inget om Elvira. Jag går till mina föräldrar och jag informerar dem om vad som ska hända. Sen går jag och packar en väska för tre dagars jobb. Taxin kommer och jag sätter mig i den och chauffören kör i väg. Vi kör över bron och kommer fram till Tivoli, vi ska ta de första bilderna där, sen ska vi vidare till andra landmärken i Köpenhamn och fotas. Sen får vi se var vi hamnar…
Jag ser på kartongerna med kläder och accessoarer, jag suckar lite. Sen går jag ut i Ålborg och köper tre väskor och går tillbaka till hotellet. Jag öppnar kartongerna och jag börjar packa ner kläderna och accessoarerna i väskorna. När jag är klar så ser jag på mina fyra väskor.
Jag suckar lite, det kommer att bli en utmaning. Det har de här tre dagarna med varit. Eller inte själva jobbet, det har varit roligt. Men kvällarna har varit jobbiga, det nästan förväntades att man skulle festa och när jag inte var intresserad av det så knorrades det lite. Jag följde med på middagarna men inte på nattklubbarna.
Jag frågade om de betalade för övertiden, då tittade de väldigt förvånat på mig. När de sa nej så sa jag att jag inte arbetade gratis och gick tillbaka till hotellet. Det skapade en konstig stämning med de andra modellerna. Inte för att jag bryr mig, min släng av Asperger är bra vid sådana tillfällen.
Jag bryr mig inte om vad de tycker om mig. Nu är arbetet klart och jag ska checka ut och sen ta tåget till Köpenhamn, byta tåg till Öresundståget och åka hem. Jag får ringa till min mor och far och be dem hämta mig på Hyllie. Jag var yngst bland modellerna, de är danskar alla fem.
Så jag sågs som en inkräktare av dem, den jag ersatte var dubbelbokad och valde det andra jobbet. För där var han ensam modell, det är stora egon i denna värld. Jag tar mina fyra väskor och lämnar rummet…
Min far ser på mig, på mina fyra väskor och han skakar lite på huvudet.
– Så du fick en massa kläder och andra saker?
– Ja, en löneförmån. De blev eld och lågor när de fick reda på att jag fortfarande går i skolan. Då får de gratis reklam om jag har på mig deras kläder i skolan. Deras lansering börjar om en månad, då ska jag tillbaka till Köpenhamn och går på catwalk.
– Förlåt?
– Du hörde rätt, jag fick besked om det igår. Så jag ringde Bianca och hon höjde arvordet, det fanns inte med i första erbjudandet så att säga. Men jag skötte mig så pass bra vid själva fotograferingen så att de ville att jag ska vara med på visningen. Det var på kvällarna som jag inte skötte mig.
Min far ser på mig.
– Jag drack och knarkade inte, jag gick och la mig i tid och det var ett problem för dem.
– Skojar du?
– Nej far jag skojar inte.
– Jag fick delta på middagarna med kändisar, men jag deltog inte på festandet. Jag frågade om de betalade övertid. De sa nej, då sa jag att jag inte skulle festa. De andra modellerna tittade på mig som om jag vore en alien. Jag svarade med att det blev mer dricka och droger åt dem om jag inte var med. Det höll de med om. Så de kommenterade inte min frånvaro mer efter det. Men som sagt i slutet av augusti så ska jag till Köpenhamn för den stora lanseringen. Jag har bett om två biljetter till dig och mor.
– Tack.
– Ingen fara far, det var det minsta jag kunde göra.
Han ser på mig, jag möter hans blick och ler. Det är så långtifrån hans värld…
Sommaren är tillbaka, jag ligger på en solsäng i trädgården och solar. Med jämna mellanrum så badar jag i poolen. Sen lägger jag mig på solsängen igen och solar vidare. Jag har varit hemma i fyra dagar, solen kom tillbaka sista dagen i Danmark.
Sen har den stannat kvar, så jag tränar på morgonen, sen solar och badar jag resten av dagen och tränar ett pass på eftermiddagen. Sen åker jag hem och solar lite till, äter middag och sen kör jag till träningslokalen för ett andra pass.
Det är hur mina dagar sett ut sen jag kom hem. Erik och Emil kommer hem i morgon. Vi kommer inte att supa skallen i bitar, vi kommer nog inte att dricka alkohol alls. Jag vänder mig från mage till rygg. Jag stänger ögonen igen och somnar om…
Vi sitter på vår uteplats och pratar, vi bestämde att vi skulle träffas här eftersom vi har pool och det är fint väder.
– Så du har gjort modelljobb igen Michael?
– Ja ett nytt danskt klädmärke, eller märke överhuvudtaget.
Jag visar en av klockorna som jag fick. De ser på den och de blir lite imponerade. Det är en snygg klocka. Kläderna är också snygga och sköna, det är bra kvalité på dem.
– Snygg.
– Ja jag gillar den, förresten påminn mig att ni ska få ett gäng kalsonger med er när ni går.
– Förlåt?
– Mitt första jobb var för det där kända kalsongmärket ni vet.
– Ja.
– I avtalet ingick fria kalsonger. Jag fick en kartong igår, där var typ hundra par.
– Skojar du?
– Haha nej Erik jag skojar inte.
– Fan du kan ju sälja dem på skolan, de kostar typ 200 kr paret i affären. Du skulle kunna sälja dem för 150 kr och tjäna en hacka.
Jag ser på Erik och jag ler lite.
– Tack för tipset, ni slipper betala.
– Tack Michael.
– Denna gång Erik.
Han ser snopet på mig, sen börjar jag att skratta. De skrattar med mig, min mor hör skratten och hon får en tår i ögat. Jag har aldrig haft kompisar hemma innan. När hon hör mig skratta med andra ungdomar så blir hon rörd. Hon blir väldigt rörd, hon går ut på framsidan och fortsätter med trädgårdsarbetet där. Min far ser på henne, han ser tårarna och undrar vad de beror på?
– Michael skrattar med sina kompisar, det berörde mig Olof.
Det har jag inte berättat innan, mina föräldrar heter Olof och Anita. De fyller snart femtio år. Frågan är hur stort det kalaset blir. Han ser på henne och han reser sig och kramar henne. hon har gått ner en del kilon på sista tiden. Hon börjar att få kvinnliga former igen så att säga. Han ser på henne och han ger henne en spontan puss, hon svarar på den…
– Hur mår du Michael?
– Bättre nu, det var jobbigt i ett par dagar. Jag vet att vi inte var tillsammans osv. men det gjorde ta mig fan ont ändå. Det var min första gång på så många plan så att jag inte riktigt kunde hantera det. Så jag tränade som en galning, för då tänkte jag inte på henne. På vad vi gjort. Jag fick mer än ett erbjudande av en av modellerna nu sist. Men jag har bränt mig när det kommer till modeller, så jag tackade nej. Jag kan säga att hon blev jävligt ställd.
De ser på mig, jag möter deras blickar.
– Jag vet att jag sumpade en chans, men som sagt hade det inte varit en modell så hade jag nog inte tvekat. Men de var jävligt speciella de modellerna där. Både de manliga och kvinnliga modellerna. En del av kändisarna med, jag fick en del ”skamliga” förslag av en del kändispersoner i Danmark. Jag tackade nej till dem med. Jag vet att jag är konstig men de var så jag vet inte. De kändes så jävla falska så att säga.
De ser på mig och Emil nickar. Sen säger han.
– Jag är inte oskuld längre.
Han säger det med låg och hemlighetsfull röst, vi ser förväntansfullt på honom. Sen berättar han om en simmerska i landslaget som han varit och tävlat med. Hur de flörtade med varandra och sen ledde det ena till det andra och de älskade med varandra. Han använder ordet älskade, inte låg eller knullade med varandra. Nej de älskade med varandra.
Jag ser på honom och ler, han förstår nu det jag inte kunde förklara. Den känslan som man känner, den går inte att förklara med ord. Så jag försöker inte ens. Det gör inte han i heller, Erik ser avundsjukt på oss. Jag förstår honom, Emil svarar på frågor från Erik. Jag ställer inga för jag har varit där han är nu. Jag behöver inte ställa några frågor…
Jag gör fem rörelser på träplattan, sen får jag ställa mig på golvet och vila lite innan jag gör de fem sista. Jag avslutar med volten och nu landar jag på fötterna, jag går till ställen med svärd och jag tar ett av dem och jag går in i Buren som den kallas och jag börjar att röra mig bland stolparna.
Iris ser på mig, hon ser på mina rörelser och hon skam och sägandes får erkänna att min teknik är nästintill perfekt och då har jag tränat i en knapp månad. Det finns de som tränat i tio år och inte är nära min teknik. Var det, det hennes far såg? Att jag har en fallenhet för detta?
Det är få som klarar fem rörelser på träplattan på så kort tid som jag gjort det. Hon tittar på sin far som ser på mig. Hon ser ett nöjt litet leende på hans läppar. Han har en blick för vem som kommer att bli något och vem som har och vem som inte har det så att säga. Det leendet säger henne att jag har det…
– Tack för lånet Michael.
– Det var det lilla Iris.
Jag stoppar ner boken i väskan och jag går mot dörren.
– Vill du ta en fika Michael?
Jag stannar och jag ser på henne.
– Gärna Iris.
Hon går runt disken och hon säger.
– Det är dags för lunch.
Jag tittar på min klocka och säger.
– Ja det är det.
Vi lämnar träningslokalen och vi går över gatan till en lunchrestaurang. Vi går in och vi beställer Buffé båda två. Vi tar vår bricka och går till ett bord och vi lämnar brickorna där och går till buffén och tar mat. Vi går tillbaka till vårt bord och vi sätter oss. Vi börjar att äta och när vi ätit en stund så säger hon.
– Går du natur Michael?
– Ja, på Petri. Du?
– Gick Natur på Procivitas, jag tog studenten innan sommaren.
– Grattis.
– Tack Michael.
– Vad händer nu då, Iris?
– Jag ska läsa till systemvetare.
Jag tar en klunk av mjölken.
– Vad har du för planer efter gymnasiet?
– Läsa vidare, det förväntas liksom att jag ska göra det. Men inte till civilekonom eller lärare. Hela släkten är det ena eller det andra.
– Och vad vill du bli då?
– Jag ville helst bli stridspilot, men det går inte. Jag är för lång, så jag det får bli läkare, jurist eller programmerare i stället.
– Det är långa utbildningar Michael.
– Ja framförallt att bli läkare tar en jäkla tid. Men det är det jag brinner för just nu i alla fall. Ännu mer sen jag blev skjuten och överlevde.
Hon ser väldigt förvånat på mig.
– Förlåt skjuten?
– Jag var på fel plats vid fel tidpunkt. Jag skulle gå till skolan, jag lämnade trapphuset när de sköt. Jag träffades med tre kulor, de kastade mig bakåt in genom glaset i dörren. Jag vaknade upp på sjukhuset två veckor senare och mindes inte vad som hänt. Det gör jag fortfarande inte, så det var jobbigt i ett par dagar innan jag fått reda på vad som hänt och rett ut det i mitt huvud. Jag vägde 122 kg när jag låg där i trapphuset. När jag vaknade så hade jag tappat ett par kilo. En massa saker hände i mitt huvud samtidigt. En av dem var att nu när jag överlevt så var jag skyldig mig själv att göra det bästa av varje dag. Så jag bestämde mig för att göra något åt min vikt. När jag väl bestämt mig så letade jag upp en metod som skulle passa mig. Det blev Sexton veckor i helvetet, när jag väl bestämt mig så gick jag all in. Nu pendlar jag mellan 92 – 95 kg.
Hon ser på mig, jag ser förvåningen i hennes ansikte. Jag tar fram min telefon och öppnar mappen med bilderna. Jag lägger telefonen på bordet och hon ser på den. hon bläddrar framåt på skärmen. När hon bläddrat färdigt så säger hon.
– Jisses Michael.
– Ja kanske det Iris.
Jag ler mot henne och hon svarar på leendet.
– Sen såg jag in genom era fönster och jag blev fascinerad.
– Och jag såg en Bratt liknande kille komma in och skulle börja träna.
– Där ser man, mycket kan man säga om mig. Men någon Bratt är jag inte, nörd ja. Men inte någon Bratt.
– Nej jag har förstått det och jag vill be om ursäkt för mina något förutfattade meningar.
– Tack och ursäkten är mottagen.
Jag ler mot henne och hon ler tillbaka.
– Så vad gör du på din fritid Michael?
– Förutom att träna?
– Ja förutom att träna?
– Spelar datorspel och skapar hackerprogram.
Hon ser på mig.
– Säg inte att du som ska bli systemvetare inte varit inne på sådana forum på Darkwebben.
– Jo men jag programmerar inte Michael.
– Det gör jag, men jag delar inte med mig av programmen. För mig är skapandet det som är roligt Iris.
– Har du hackat dig in någonstans?
– Ja, men inget allvarligt så att säga. Eller det är väl alltid olagligt att göra det, men jag gjorde ingenting mer än tog mig in och lämnade direkt. De hade inte en aning om att jag var där.
– Var hackade du dig in?
– På min skola, jag ville kolla mina betyg när jag gick i nian.
Hon ser på mig.
– Jag ändrade inget, jag hade kunnat göra det men jag gjorde det inte. Jag var sugen på att ändra på ett par killars betyg. Men jag gjorde inte det.
– Varför ville du göra det?
– Mobbning, jag var som sagt tjock och nörd. Alltså ett lätt byte, men jag gjorde inte det. Som sagt det hade blivit liv i luckan om jag gjort det.
Hon ser på mig och hon nickar.
– Har du försökt ta dig in på andra platser?
– Nej, det är inte värt det. Så mycket jagar jag inte kickar, jag gör programmen och jag vet att de fungerar teoretiskt. Sen låter jag det stanna där så att säga. Jag utmanar inte ödet i onödan.
– Klokt, men det krävs rätt så avancerade kunskaper i matematik Michael.
– Ja, jag gillar matematik.
– Jo det gör jag med, men jag kan inte göra så pass avancerade algoritmer som sådana program kräver.
– Det kan du säkert, det handlar om två saker. Tålamod och att våga göra fel.
– Nej inte bara Michael du måste ha de matematiska kunskaperna med.
– Ja det måste man, men utan tålamodet och att våga göra fel så kommer man inte så långt.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Kan det programmet ta sig in på Malmös och Lunds universitets servrar?
– Det kan det säkert, men varför?
– För att se om jag kommit in.
Jag tar fram min telefon och jag öppnar en app och jag trycker på en annan app i appen. Sen går jag in på Google och skriver in Malmöuniversitet. Deras hemsida poppar upp. Jag öppnar sidan med appen och jag kopierar in texten från hemsidan. Sen trycker jag på en sökknapp.
– Dina födelsesiffror, tio stycken.
Hon säger dem och jag skriver in dem sen trycker jag på en ny sökknapp och två sekunder senare säger jag.
– Du har kommit in i Malmö. Nu kollar vi Lund.
Jag upprepar samma sak med Lunds universitet, jag gör sökningen och säger.
– Du har kommit in i Lund med.
Jag stänger ner apparna och stoppar undan telefonen.
– Det är inte jag som gjort den, det är en hardcore hacker på nätet. Han är jagad av en massa olika instanser. Men de har inte fått tag på honom än.
– Och du är säker på att det är en man?
– Ja han tar en massa macho risker så jag är ganska så övertygad om det. Jag är kanske naiv, men jag tror inte att tjejer har det behovet av att behöva visa sig på styva linan som han gör. Jag kan ha fel, men jag tror inte det.
– Vad menar du med onödiga risker?
– Som att försöka hacka CIA, Pentagon, de ryska motsvarigheterna osv. som sagt han tar en massa onödiga risker. Jag har en föreställning om att tjejer inte har det behovet av att visa sig på styva linan så att säga.
Hon ser på mig.
– Nej kanske inte. Vad spelar du för spel?
– Mest WoW faktiskt.
Hon ser på mig och nickar.
– Spelar du Iris?
– Ja men jag spelar mest Final Fantasy 14.
– Jag testade det men jag fastnade inte. Har man spelat WoW så är det svårt att spela ett annat liknande spel.
– Ja jag håller med.
Vi har ätit upp och hon ser på mig.
– Tack för hjälpen Michael.
– Ingen fara Iris, vi matematiknördar får hålla ihop tycker jag.
– Haha jag med.
Vi reser oss och vi ställer undan brickorna och vi lämnar lunchrestaurangen…
Jag ser på reklambilden, jag slickar mig om läpparna. Den bild som syns mest är den när hon sitter i min famn, den bild som jag med gillade bäst. Där ett par andra bilder med, men den gillar jag bäst. Jag ler lite, frågan är hur mina föräldrar kommer att ta detta. Jag går fram till Erik och Emil, de ser på mig och sen på bilderna.
– Det är Photoshop.
– Hur var det att ha henne i famnen så där?
– Det var lugnt, det fanns vid ett par tillfällen då det inte var lika lugnt. Det fanns ett par riktigt utmanande bilder som vi tog. Man kan säga att jag såg väldigt mycket, då fick jag tänka på isberg.
De ser på mig och de ler, jag ler tillbaka.
– Det är en riktigt bra bild Michael.
– Ja det tycker jag med, det är min favorit bild.
Vi går in på foodcourten på Emporia. Jag köper en dagens på husmansstället, de köper varsin gyrostallrik. Vi sätter oss och börjar att äta.
– Hur mycket fick du betalt för det jobbet Michael?
– 50 000 dollar och fria kalsonger.
– Förlåt?
– 50 000 dollar och fria kalsonger.
– Så en halvmiljon?
– Ja, men det blev inte så mycket över när jag gjort rätt för mig till staten osv. min far är revisor och min farmor arbetade på Skatteverket så att försöka fuska med skatten är inte ett alternativ för mig.
– Vad fick du för det senaste jobbet?
– Det blev två förhandlingar, först så fick jag 75 000 euro för tre dagars jobb. Sen ville de att jag ska vara med på lanseringen och gå på catwalken så då blev det en ny förhandling. Jag fick 10 000 euro till plus ett par kartonger med deras kollektion så att säga. Det är väldigt snygga och sköna kläder.
Jag tar ett par tuggor av maten och de ser på mig.
– Sen som jag sa så försvinner en hel del i skatt osv. Jag fick snabbt som fan starta ett handelsbolag, för att allt ska gå rätt till. Min farmor engagerades och på ett par timmar så var allt löst. Så nu så ger jag min far pengarna, han sköter om dem och sen får jag tillbaka det som blir över. Jag ringde min farfar som varit chef på en bank och frågade honom vad jag ska göra med pengarna. Han gav mig ett par tips, jag tog upp honom på ett av dem.
– Som var?
– Hälften i fonder i Sverige och hälften i en låst fond på en bank i Luxembourg.
De ser på mig.
– Det finns två yrkeskategorier i vår släkt. Ekonomer och lärare, de flesta är revisorer av ekonomerna. Bland lärarna så är det mer blandning, från lågstadiet till snart gymnasiet. En av mina kusiner läser till gymnasielärare. Den andre till ämneslärare på högstadiet och min tredje kusin läser till civilekonom och när han är klar så kommer han att arbeta som revisor. Frågan är vad släkten kommer att säga när de ser bilderna.
De ser på mitt leende.
– Ni förstår, de förstår inte min förvandling. Vi är lite speciella i vår släkt, för vi uppmuntrar till frossande och övervikt.
De ser lite tvivlande på mig.
– Det är sant jag lovar, precis som att de är civilekonomer och lärare så är de alla kraftiga och stolta över det. När det är kalas osv. så frossas det rejält. Så när jag gjorde min livsomställning så höjdes det rejält på ögonbrynen. Jag ska inte säga att de ser ner på mig. Men de tycker att jag är konstig som inte frossar längre, att jag tränar och äter rätt. Som sagt frågan är vad de kommer att säga när de ser bilderna. Förutom givetvis det naturliga för en ekonom.
– Vad tjänade du?
– Haha ja precis Erik.
– Så de frossar?
– Jag med mina 122 kg vägde inte mest om vi säger så. Jag hade ett samtal med min mor för ett tag sedan om mat och vikt. Det fick henne att tänka efter, så hon har faktiskt också tagit tag i sitt ätande. Hon är betydligt mindre nu än innan. Vilket har fått effekten att min far också har fått börja tänka på vad han äter och inte äter. Min mor har säkert tappat tio kilo sedan dess, eller kanske inte så mycket men det märks. Min far har också börjat att tappa i vikt. De säger inte att de bantar, det är som att svära i kyrkan i vår släkt.
De ser tvivlande på mig.
– Jag lovar att det är sant.
– Det låter bara så otroligt i dagens samhälle Michael.
– Ja det är kanske det, det handlar om. En trots mot normerna som gäller, eller så bara älskar de mat.
De ser på mig, jag möter deras blickar…
Vi går in i en av klädaffärerna, vi går till herr avdelningen och vi går runt bland kläderna. Jag märker inte blickarna som jag får, Erik gör och han säger.
– Vi ska nog gå nu.
– Varför Erik?
– Därför att de som arbetar här har ögon att se med och de har reklamskylten precis i blickfånget och de har förstått att du är du Michael.
Jag ser på honom, sen på kvinnorna som arbetar här. Jag ser att han har rätt, men vad ska de göra liksom? De kommer inte att attackera mig. Möjligtvis komma med en kommentar eller två men det lär inte bli värre än så.
– Vad ska de göra? Vi är i Sverige Erik, de lär inte rusa på mig och attackera mig. De kommer säkert att peka och ta bilder. Men inte mer än så.
– Är du säker Michael?
– Ja jag är säker Erik. Vem vet de kanske vill dejta kändisens kompisar.
– Kul Michael, verkligen.
– Jag tyckte det.
Jag säger det med ett leende på läpparna, Emil ler också vi fortsätter att gå i butiken. Det slutar inte som Erik förutspått, de frågade om det var jag. Jag sa ja, då frågade de om de fick ta en bild med mig. Jag sa ja och sen var det inte mer med det. Vi lämnade butiken och gick vidare…
Jag tar instruktörens hand och han drar upp mig fötterna, jag går till min väska och tar en klunk av vattnet. Släktens reaktioner lät inte vänta på sig, mor och farföräldrar var milt förfärade. Morbror med familj nästan lite fördömande, eller inte Irma hon viskade diskret i mitt öra att hon beundrade mitt mod.
Men de andra hade en hel del förutfattade meningar. Tills jag tröttnade och berättade vad jag tjänat på mina två jobb så att säga. Då blev de röda i ansiktet och kommenterade det inte mer. Ekonomerna förstår bara ett språk, pengar. Lärarna sa inte så mycket efter det. Eller Irma viskade sina ord i mitt öra.
Jag tar en klunk till av vattnet, jag är mer nervös vad de kommer att säga i skolan som börjar i morgon. Vad Sabina kommer att säga om hennes kusins och mitt äventyr, fast det är klart frågan är om hon vet om det? Jag tror inte det, men som sagt frågan är vad de kommer att säga i skolan i morgon.
Det har varit ett av de mer omtumlande sommarloven jag upplevt, jag har förlorat oskulden, blivit kalsongmodell, vi har flyttat och jag har fått riktiga vänner. Jag tar väskan och går till omklädningsrummet. Frågan är hur min kropp kommer att reagera på att jag inte kan träna flera gånger om dagen.
Jag får försöka hitta tid till träning, men skolan går först. Jag har inte hunnit börja oroa mig inför den kommande modevisningen som är till helgen. En sak i taget, jag duschar och byter om. Sen går jag till min cykel och cyklar mot centrum…
Reaktionen blev något av en överraskning, både beröm och avundsjuka. Beröm från tjejerna i klassen och avundsjuka från killarna. Inte alla men av del av dem. De försökte göra sig lustiga över min insats. När den föll platt till marken så blev de smått elaka tills två av de ledande tjejerna i klassen bad dem att lägga ned.
Den mer högljudda avundsjukan slutade. Jag ska inte säga att jag brydde mig, deras avundsjuka var just det. Avundsjuka, så jag som sagt brydde mig inte. När man blivit mobbad på riktigt så var deras attityd inget som bekom mig. Frågan är hur mycket det retade dem.
– Michael!
Jag vaknar upp ur mina dagdrömmar, jag reser mig och går fram till koordinatorn.
– Ja?
– Du vet vad du ska göra?
– Gå in där och ut där, byta om snabbt och sen göra om samma sak igen. Jag ska tänka på att titta rakt fram, gå avslappnat och självsäkert. Ha ett litet leende på läpparna. När vi gått klart så ska vi gå in med de två som designat kläderna och sola oss i deras glans som du sa för tio minuter sedan.
Hon ser på mig.
– Jag drar inte i mig sådan skit som de gör, så det är inget fel på mitt minne Lone. Jag förstod första gången, som sagt jag är inte dum i huvudet.
– Nej du är väl inte det.
Hon går iväg och ropar att det är tjugo minuter till visning. En hand tar tag i min handled och leder mig till en stol och sen lägger de sista handen på min frisyr och resten så att säga. Jag reser mig och tar på mig första omgången kläder. Jag går till den plats som vi ska stå vid.
– Camille.
– Ja?
– Torka dig runt näsan.
Hon ser på mig och hon gör som jag säger.
– Tack Michael.
– Ingen fara.
De andra gör som hon, eller inte alla men en del av dem gör det. De som inte torkar sig runt näsan tar tabletter och sköljer ner dem med champagne. Jag är imponerad av att de står på benen. Musiken börjar att pumpa och en konferencier berättar med hög röst att nu är det ta mig fan dags. Sen börjar visningen, jag blundar och samlar mig.
Sen är det min tur och jag gör som jag blivit tillsagd att göra, jag går rakt fram, jag fäster blicken i fjärran och jag ler lite överlägset. Eller jag tror att det är överlägset, jag stannar längst fram på scenen. Vi ska stå där i fem sekunder, sen så ska vi gå vidare och tillbaka bakom scenen och byta om.
Det ska gå rekord snabbt, vi har två assistenter var som hjälper oss. Jag tar av mig när jag passerat skynket och på vägen nerför trappan. Jag byter om snabbt och jag ställer mig i ledet igen, alla är inte lika snabba med ombytet. Så det blir lite kaos, koordinatorn skäller högljutt på de som segar. Det är min tur igen, jag gör som förra gången…Mina föräldrar ser på mig, jag rättar till ryggsäcken.
– Ska vi?
– Du var väldigt duktig Michael.
– Tack mor.
Min far ser på mig och säger.
– Ja du var väldigt duktig Michael.
– Tack far.
Bianca kommer fram till oss och jag presenterar mina föräldrar.
– Ska du inte vara med där Michael?
– De betalar inte för övertiden.
Hon ser förvånat på mig sen börjar hon att skratta.
– Nej det kan jag tänka mig att de inte gör. Märket vill ha dig som det manliga ansiktet så att säga.
– Är jag inte lite för ung för det?
– Nej, du för dig och ser äldre ut än vad du är. Så nej det är inget problem.
– Vad är problemet då?
– Att det står mellan Elvira och en annan modell för att bli det kvinnliga ansiktet utåt.
– Det är inget problem för mig.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Jag är övertygad om att jag när jag är klar med min utbildning kommer att få arbeta med människor som jag har svårt för. Men det är mitt arbete så jag kommer att vara professionell.
Mina föräldrar ser på mig, jag ser både nyfikenhet och stolthet i deras blickar. Bianca ser på mig och hon ler också.
– Så du kan tänka dig att bli deras ansikte utåt?
– Jadå, det är bra och snygga kläder. Ägarna är trevliga och de som designar kläderna är trevliga så nej jag har inga som helst problem med att bli deras ansikte utåt. Sen så handlar det givetvis om ersättningen med och vilka krav de ställer på mig. Men annars så har jag inga synpunkter faktiskt.
– Bra Michael.
– Alla finansiella frågor går genom min far, vad tar du förresten för att hjälpa mig?
– 20%
– Ok, vi ska kanske göra det formellt med ett kontrakt Bianca?
Hon ser på mig och hon ler.
– Ja Michael det tycker jag.
– Jag slutar 16.00. på måndag om det passar dig att vi ses efter det?
– Det blir bra Michael, nu ska jag gå dit och mingla. Men då meddelar jag dem att du är på om vi kan komma överens om kontraktet?
– Ja, jag kommer att ha vissa moraliska klausuler i kontraktet. Men ja annars så det inga problem för mig.
Hon ger mig en kram och jag svarar på den, sen säger hon hej då till mig och mina föräldrar och hon går i väg.
– Vem är Elvira?
– En tjej jag träffade i somras, hon rekommenderade mig till Bianca.
– Och hur känner ni varandra?
– Vi träffades på midsommarfesten jag var på far.
Vi går ut på trottoaren och vi sätter oss i den bil som ska köra oss till huvudbanegården och tåget hem.
– Vi tillbringade ett par dagar tillsammans och sen åkte hon iväg. Hon träffade en känd fotbollsspelare.
– Blev ni ovänner?
– Nej far det var precis tvärtom faktiskt.
Han ser på mig, jag ser att han förstår till slut.
– Ah, oj jag beklagar Michael.
– Tack far.
Jag tar en klunk av mineralvattnet, jag ler lite inombords. Om Bianca sköter korten rätt så lär jag inte behöva ta studielån när jag ska plugga vidare…
Jag ser på kontraktet, det är tredjeversionen av kontraktet. Jag skriver på och Bianca gör detsamma. Jag fick med mina punkter, mina moraliska aspekter, mitt önskemål om skolan. Bianca fick med sina, sen var vi båda nöjda. Hon får tjugo procent av det hon lyckas förhandla fram i de olika kontrakten.
Hon förser mig med en assistent när det behövs och andra sådana detaljer. Jag får en kopia på avtalet, anledningen till att vi fick skriva om kontraktet tre gånger var att vi båda kom på tillägg. Nu är jag hennes i fem år, om fem år så ska vi ha en ny förhandling.
– Detta är deras erbjudande.
Jag får erbjudandet från det danska klädmärket, jag läser igenom det och sen ser jag på henne och hon på mig.
– Jag har ganska så dålig koll på sådant här, men det verkar lite för generöst?
– Både och Michael, de tre åren är det som gör att de är generösa. De binder dig till dem i tre år och du får inte utan deras medgivande göra sessioner för några av deras konkurrenter.
– Jag förstår, men samtidigt så innebär det en fast inkomst i tre år. En bra fast inkomst, det finns mer än kläder att göra reklam för.
– Det gäller deras accessoarer med Michael.
– Det står det inte, det står klädmärket. Inte klockor osv. möjligtvis hårklyverier men sant.
Hennes ögon smalnar lite, sen läser hon igenom kontraktet igen.
– Tredje raden i andra stycket.
Hennes blick flyttar sig och hennes läppar blir till ett leende.
– Du har ta mig fan rätt Michael!
– Ja.
– Då är det som du säger ett väldigt bra erbjudande.
– Ja, det är det Bianca. De tror att de knyter mig helt till dem, det gör de inte. De kommer säkert att skälla. Men det är bara att hänvisa till den raden. Sen så passar det mig rätt bra att skriva på för dem så att säga. Det ger mig en fast inkomst i tre år. Jag kan fokusera på studierna och tjäna en bra hacka på detta, du med. Sen bokar du in andra märken för det andra så att säga. Men som jag poängterat så där en tusen gånger så går skolan först för mig. Jag har förstått på de som jag lyssnat på hitintills att man har som mest femton år i branschen så att säga. Då är jag 33 år, så skolan är min prioritet. Både sista året på gymnasiet och sen nästa utbildning Bianca. Detta är en bra möjlighet till en bra inkomst och det vill jag poängtera så är det kul. Det får mig att växa som människa och jag vågar att utmana sidor hos mig som jag inte trodde att jag skulle våga att göra.
Hon ser på mig och hon nickar…
Jag skjuter ifrån och jag landar på fötterna. Jag går till stället med svärden och jag tar ett av dem och jag går in i buren och jag börjar att göra mina rörelser. Jag klarar av tio rörelser på träplattan nu. Jag är väldigt nöjd med det, jag gör de femhundra rörelserna med svärdet, jag tar de två kortare och gör femhundra med dem med.
Jag går till Wu – Shin dockan och jag gör rörelserna utan vapen. Det blev inte Elvira som blev det kvinnliga ansiktet. Ett besök på akuten för en överdos av tabletter gjorde att de drog öronen åt sig. Hon tog de tabletterna för att hennes fotbollsspelande pojkvän gjorde slut med henne.
Jag fick senare höra att det berodde på att hans team runt honom rådde honom till det. Hon har för mycket dålig publicitet runt sig. Hon tog inte uppbrottet så bra, nu är hon enligt Bianca på rehab för att komma tillbaka så att säga. Det kvinnliga ansiktet blir i stället en dansk tjej som heter Trine.
Hon är precis som Elvira en Ginger med gröna ögon. De är väldigt lika, skillnaden är kroppsbyggnaden där Trine är lite mer atletisk än vad Elvira är. Hon är lite fylligare med. Vi har gjort vårt första jobb tillsammans och det gick väldigt bra.
Hon är lätt att arbeta med och hon delar min inställning till festandet. Hon som jag uppför sig väl mot personalen, så helgen som vi tillbringade på ett slott i Danmark gick väldigt bra. Jag har gjort ett modelljobb till, för ett sko märke.
Det blev lite knorrande från danskarna men Bianca hänvisade till raden med klädmärket. Då blev de lite snopna, de hade inte tänkt på det när de formulerade sig. Så jag gjorde jobbet för skomärket, jag hade på mig kläder från samma märke, men det var skorna som var fokuset.
Men jag fick givetvis kläderna med. Så nu har jag ett par väldigt fina kostymer i min garderob. Jag gjorde som Erik sa och började att sälja kalsonger på skolan. De affärerna går väldigt bra. Vi träffas när det passar i våra scheman så att säga. Eller vi hänger med varandra i skolan.
Vi har varit på en inför studentfest, eller nedräkningsfester som de kallar dem. Jag fick en hel del uppmärksamhet om man säger så från tjejerna som var där. Jag avvisade dem inte direkt, men jag gjorde inget i heller för att visa dem intresse.
Emil höll sig också passiv, han är tillsammans med tjejen som han var med i somras. Erik däremot har inga sådana begränsningar så att säga. Han försvann med en tjej från ekonomiprogrammet, när vi träffades på måndagen så var han inte medlemsam med hur det gått.
Ju längre veckan gick så delade han med sig mer av vad som hänt. Hon hade följt med honom hem, de hade hamnat i hans säng. När det hettade till på allvar så började hon att kräkas. Så natten slutade i kaos. Han fick kalla på sina föräldrar och de i sin tur ringde hennes föräldrar och sen, ja sen gick det som det gick.
Vi såg medlidsamt på honom. Så det är en rätt så slokörad Erik just nu, vilket är fullt förståeligt. Jag är framme vid träplattan igen, jag böjer mig fram och jag sätter händerna på spiken och jag gör rörelserna tio gånger. Sen skjuter jag ifrån och landar på fötterna. Det är snart dags att skriva högskoleprovet…
Jag står bakom Trine, vi ser in i kameran. Klädmärket har gjort en finare linje kläder som de säger. Det är kostymer och aftonklänningar, vi gör som fotografen säger. Hon är bra på att bygga upp stämningen så att säga.
Hon är väldigt bra på det, vi byter position och vi står väldigt nära varandra nu och vi ser varandra djupt i ögonen och fotografen tar bilder så att det låter som om det vore en kulspruta. Jag ser in i hennes gröna ögon och hon ser in i mina isblåa.
– Lite närmare varandra.
Vi lutar oss närmare varandra, våra läppar möts nästan och fotografen nästan jublar.
– Perfekt!
Våra ögon lämnar inte varandra…
Vi kysser varandra intensivt, den sexuella spänning som byggts upp mellan oss under dagen måste få utlopp. Det är inte romantik, det är djup djurisk kåthet som måste tillfredsställas. Vi blir nakna på två sekunder, i mitt fall så är det inte så imponerande för jag har bara kalsonger på mig.
Hon hade lite mer kläder, men de ligger i en hög på golvet. Mina fingrar smeker hennes slida och hennes hand smeker min penis som reser sig väldigt snabbt och den blir väldigt hård lika snabbt. Hon grenslar mig och riktar min penis rätt och hon trycker till och jag glider in i hennes inre. Det kramar mig mjukt och det varma omsluter mig.
Jag når botten av henne och hon stannar och hon ser mig i ögonen. Jag ser in i hennes ögon, vi har inte sagt ett ord till varandra. Vi gör det inte nu i heller. Det behövs inte, hon börjar att rida mig och jag sätter mina händer på hennes höfter och jag möter hennes läppar när hon lutar sig fram och kysser mig.
Ju mer hon vänjer sig vid min storlek, desto snabbare rider hon mig. Vi andas snabbare och snabbare båda två och hennes kropp stelnar till och hon kommer med ett tjut och jag kommer med henne…
Vi avslutar fotograferingen, vi ger varandra en mjuk kram. Vi tackar personalen och sen går vi och byter om. När vi är klara så går vi utifrån lokalen, vi ser på varandra och jag lutar mig fram och jag kysser hennes läppar mjukt. Vi delar på oss och hon säger.
– Hur gör vi nu Michael?
– Jag vet inte Trine, jag vet verkligen inte.
– Jag är tjugofem år och du är arton. Du går i skolan och jag är modell på heltid.
– Ångrar du dig?
– Nej! Säg inte så igen Michael, jag ångrar ingenting. Verkligen inte, så säg inte så igen är du snäll.
– Förlåt, men jag är förvirrad. Det var magiskt Trine, men som du säger så måste vi vara realistiska med. Vänner?
Hon ser på mig och hon ler, jag svarar på leendet och vi kysser varandra igen…
Jag ser på det sista provet, jag skriver högskoleprovet. Nästan alla i min klass skriver provet. Jag börjar att svara på frågorna, jag har inte svårt att fokusera. Inte när jag skriver provet, men så fort jag slutar att skriva så går mina tankar till Trine.
Så fort jag inte gör något så går mina tankar till Trine. Till vad vi gjorde förra helgen, vi älskade fyra gånger den natten. Det var inte förrän efter sista gången som jag insåg att vi älskat utan kondom. Jag påtalade det och hon sa att hon var frisk och äter piller.
Jag sa att eftersom jag bara varit med en kvinna innan henne och att jag då använde kondom så hade jag inga sjukdomar. Vi pratade en del om det, om mina ärr, om min övervikt och min resa hit. Vi pratade om hennes uppväxt med tandställning och att hon var pojkflicka när hon växte upp. Hur hon genomgick en förvandling på högstadiet.
Hur hon fick sitt första modelljobb precis som jag av en slump och sen stannade hon kvar. Hon valde precis som jag kommer att göra att plugga vidare, hon är utbildad fysioterapeut. Så hon har något att falla tillbaka på när karriären är över.
Hon håller med mig om att jag ska satsa på skolan. Då pratade vi inte om åldersskillnaden. Fokus på provet, jag får tänka på det som hände mellan oss efter provet. Jag ser på nästa mattetal och jag börjar att räkna ut det. Det är skönt att man slipper en massa onödiga uträkningar…
Jag ser på bilden av mig och Trine, det är den intensiva bilden där våra läppar nästan möts. Jag trycker på skriv ut, jag tar fram ramen medan bilden skrivs ut. När den är klar så lägger jag bilden mot glaset och sen sätter jag tillbaka glaset och bilden i ramen och hänger upp den på väggen. Jag ser på bilderna som sitter på mig vägg och jag ler lite. Det börjar att bli en del nu, jag ser på bilden igen. Är det mitt öde, olycklig kärlek?…
Jag ser på vattnet som rinner på glaset i ”tunneln” som jag kallar den. Jag tänker på festen som var i helgen. Det var en sådan nedräkningsfest igen. Vi var där vi tre musketörer som Erik kallar oss. Denna gång så var det Halloween tema med utklädning. Vi gick som cowboys, med stövlar, knallpulverpistoler och cowboyhatt, vi hade flanellskjorta och jeans på oss.
Det är tävlingar på dessa fester, eller det är tävlingar mest hela tiden där man samlar poäng till klassen. En av tävlingarna på festen var karaoke, lotten föll på mig. Jag samlade mig och jag sa vilken låt jag ville sjunga. Jag kan texten till den hyfsat bra, så jag kände att jag inte skulle göra bort mig.
Ytterligare en utmaning att göra, musiken började och jag började att sjunga. När låten var slut så fick jag applåder. Jag tackade för mig och gick till Erik och Emil, de sa att jag sjungit väldigt bra. Jag tackade dem för berömmet och klassen fick poäng.
Jag ser på vattnet igen. Det är novembermånad i Skåne och det är pissväder, det är typiskt skånskt pissväder. Regn, rusk och vind. Det är femplusgrader men det känns som fem minusgrader på grund av vinden. Jag ser på det rinnande vattnet igen och tänker på meddelandet i min telefon.
Ett meddelande från en mer eller mindre känd producent som sett mitt sjungande på en film som spridits frå skolans Instagram vidare i den ”världen” han fick reda på vem jag är. Kalsongmodellen, han kallade mig så när han ringde och hade presenterat sig.
– Är det kalsongmodellen som jag pratar med hehe.
Jag la på, jag orkar inte med pajaser. Jag blockerade numret och sen var det inte mer med det. Ett par timmar senare så ringde Bianca.
– Klickade du Rickard?
– Ja, jag blev lite irriterad när han frågade om jag var kalsongmodellen.
– Det kan jag förstå, skulle du kunna tänka dig att svara honom Michael.
– Varför?
– Därför att han ringer mig var femte minut, du svarar inte honom.
– Det är för att jag blockerat honom, Bianca.
– Snälla för min skull så ta bort blockeringen och svara honom.
– Återigen, varför det?
– För att han driver mig till vansinne.
– Då får du blockera honom du med Bianca.
– Det kan jag inte, i min bransch så kan man inte det. Så för min skull Michael så prata med honom.
– Javisst för din skull Bianca.
– Tack Michael.
Jag tog bort blockeringen och ett par minuter senare så ringde han igen. Jag frågade vad han ville? Han sa.
– Spela in en skiva med dig.
– Förlåt?
– Du har en väldigt bra röst, perfekt för country Michael.
– Jag gillar inte ens country.
– Det spelar ingen roll, de flesta dansbands musiker gillar inte dansbandsmusik. Men de spelar det ändå, jag har låtar till en countryskiva. Men jag har inte haft någon röst till låtarna. Du har den röst som jag söker, så vad säger du?
– Ring Bianca och lös ett kontrakt så får vi se.
Jag vet inte varför jag svarade så, kanske för att jag trodde att han skulle dra öronen åt sig eller att Bianca skulle be honom att hoppa. Inget av det hände, tvärtom så kom de överens om ett kontrakt. Bianca presenterade det för mig och hon sa att det var ett bra kontrakt.
Jag svor åt mig själv och jag läste igenom kontraktet. Det är ett bra kontrakt, så nu så ska jag spela in en skiva. Eller jag ska spela in låtar som sen kommer att läggas upp på diverse musiktjänster, det är så det fungerar idag. Jag går till mitt rum och jag ser på min gitarr, jag spelade gitarr när jag var yngre.
Jag slutade när jag var fjorton år. Men det känns som att om det är country som ska spelas in så vill jag kunna spela gitarr själv. Jag tar gitarren och jag sätter mig på sängen och jag börjar att spela ackorden till låten jag sjöng på festen. Elvis låt, In the ghetto…
Min mor och far ser på mig, jag släppte precis bomben angående musiken. De ser på mig och sen på varandra.
– Så en av Sveriges kändaste producenter vill att du ska spela in musik med honom?
– Är han en av Sveriges kändaste musikproducenter?
– Ja han är en av domarna i Idol.
– Där ser man, jag ser inte på sådana program.
– Hur ser kontraktet ut Michael?
– Det är bra far, enligt Bianca så försöker han inte att lura mig. Tvärtom så är det ett bra kontrakt. Om musiken slår så lär min fond i Luxembourg växa.
De ser på mig.
– Vill ni förvarna släkten, så att de inte får skrämselhicka.
– Haha ja, de kommer att lyssna på din musik. De är som galna i countrymusik, de dansar linedans och går på countryfester och festivaler.
– Finns det sådana?
– Haha ja Michael det gör det.
– Där ser man.
– När börjar ni att spela in?
– På fredag, han har sin studio hemma i sitt hus.
– Det är en stor gård på Österlen, Michael.
– Ok, jag ska stanna över hela helgen.
– Hur känns det Michael?
– Jag vet inte, jag gillar inte countrymusik. Så det kanske blir ett problem, jag har köpt en gitarr så jag sitter och över på den så mycket jag kan. Grunderna sitter där, det är kul att spela igen. Jag insåg hur mycket jag saknat att spela, så det är något positivt i alla fall. Men pratar ni med släkten så att de slipper bli överraskade denna gång. De har förresten inte kommenterat mina senaste reklamer.
– Då är du påklädd Michael.
Jag ser på min mor, hon ser på mig och hon ler.
– Så det var det, det handlade om.
– Ja Michael.
– Var det att jag gått ner i vikt eller att jag var i bara kalsongerna?
– Båda sakerna Michael.
– Kommenterar de er viktnedgång med?
De ser på mig.
– Nej, men vi har inte gått ner lika mycket vikt som du har gjort Michael.
– Kanske inte, men det syns tydligt på er med.
– De är vad de är Michael.
Jag ser på min mor, jag kommenterade inte mer…
Jag ser på Rickard och på hans stora gård. På det stora boningshuset och längorna som hör till det. Där är en stor lada med, jag misstänker inte att det är en lada längre. Han sträcker fram handen mot mig, jag tar den och skakar den.
– Välkommen Michael.
– Tack Rickard.
– Jag ber om ursäkt för mitt samtal sist, jag har ADHD och hade inte tagit min medicin som jag skulle. Då blir det gärna lite kaos, så jag ber om ursäkt för det.
Jag ser på honom, han ser allvarlig ut.
– Ingen fara, jag uppskattade inte att bli kallad för kalsongpojken.
– Som sagt jag ber om ursäkt.
– Så du vill att vi ska spela in musik Rickard?
– Ja Michael, kom in.
Vi går in och jag tar av mig skorna. Jag följer efter honom till ett stort matsalsbord som står i ett större rum, vi sätter oss vid bordet och han frågar om jag vill ha kaffe. Jag säger ja tack, han slår upp och jag slår mjölk i kaffet. Vi tar en klunk av kaffet och sen säger han.
– Ja jag vill spela in musik med dig. Jag har som jag sa när jag ringde dig skrivit låtar och har ett hum om musikarrangemanget. Kan du spela något instrument?
– Ja jag spelar lite gitarr.
– Lite?
– Jag började att spela när jag var sju år, jag höll på tills jag var fjorton år. Jag tappade sugen och slutade att spela. Jag har också sen diagnos, jag är en högfungerande Asperger. Jag gillar inte autismordet så jag säger Asperger. Så när jag bestämmer mig för något så blir det oftast så. Jag förstår ironi till en viss gräns. Jag köper inte skitsnack och jag hatar lögner och lögnare. Eftersom jag själv alltid talar sanning så ogillar jag de som inte talar sanning. Jag kan nyansera mig när jag behöver det så att säga och jag kan kompromissa. Men det är ibland en process så att säga. Precis som du, så har jag bra och dåliga dagar. Men ja jag kan spela gitarr. Varför country?
– För att jag gjort det mesta annat, det är inne just nu och jag får säga att jag gillar det mer än jag egentligen vill erkänna. Det har kommit en ny genre av country, den är lite råare eller vad ska säga. Ska vi gå till studion?
– Ja visst.
– Har du gitarren med dig Michael?
– Ja den ligger i bilen.
– Då hämtar vi den först och dina saker.
– Javisst Rickard.
Vi går till min bil och hämtar gitarren och mina saker. Sen går vi till studion och han ger mig en text. Han spelar musikarrangemanget och jag lyssnar. På det, jag hör loopen och sen börjar jag att sjunga…
Jag parkerar bilen på uppfarten, det är söndag och vi är klara. Vi har varit många timmar i studion den gångna helgen. Vi har spelat in ett tjugotal låtar, där han kommer att välja ut tolv som kommer att läggas upp på Spotify först.
I nästa vecka så släpper han två teaser singlar. Sen beroende på hur bra de går så kommer han att bestämma ett datum för när resten av låtarna släpps. Han har en massa kontakter på olika radiostationer så de kommer att spelas där också. Jag går ur bilen och jag tar min väska och min gitarr och jag går in i huset. Mina föräldrar kommer fram till mig.
– Hur gick det?
– Det gick väldigt bra, det gick över förväntan. Han är väldigt duktig på det han gör.
– Ja jag sa ju det Michael.
– Ja mor du gjorde det. Det har varit en väldigt spännande helg, tiden har bara flugit iväg. Jag ber om ursäkt för min något usla kommunikation. Men vi blev rätt så uppslukade av musiken. Hade inte hans sambo påmint oss om att äta så hade vi nog inte ätit på hela helgen. De två första låtarna kommer att släppas på Spotify i nästa vecka. Beroende på hur de ta emot så kommer resten att släppas snabbt eller inte alls. Men jag bryr mig inte faktiskt, eller det gör jag. Mer än när jag åkte dit, det har varit en rolig resa.
– Även om det var country Michael?
– Haha ja mor även om det var country.
De ser på mig och de ler.
– Jag kommer att få betalt utifrån hur ofta låtarna spelas, så Spotify kommer att kontakta dig far angående betalningen.
– Då vet jag det, så Spotify?
– Det är så det fungerar numera.
– Där ser man Michael.
– Nu ska jag gå och lägga mig. Vi har typ sovit sextimmar på hela helgen.
Jag kramar dem och sen går jag till mitt rum. Jag klär av mig och sen lägger jag mig i sängen. Jag somnar väldigt fort…
Erik och Emil ser på mig, jag ser på dem. De har hört låtarna och de ger dem godkänt. Låtarna spelas hela tiden, antalet lyssningar ökar hela tiden. Den första låten spelas ofta på radion. Den går riktigt bra, det finns en risk för att det kommer att bli en så kallad slagdänga.
Jag ler lite, vem fan hade trott det?! Inte jag i alla fall. Fast det är klart, jag trodde inte att jag skulle bli kalsongmodell i heller. Jag har börjat skriva på låtar, jag skriver om tunga saker som mobbningen, mitt nästan kompulsiva ätande, om hur det kändes eller inte kändes när jag höll på att dö. Om koman, om första kärleken. Jag har massa att skriva om insåg jag när jag väl började att skriva.
– Du har en väldigt bra röst Michael.
– Tack Emil, men det är hel del trollande med maskiner.
– Inte bara Michael.
– Nej inte bara Emil.
– De går bra båda låtarna, men framför allt den som spelas på radio.
– Ja, det är inte den jag gillar mest. Men enligt Rickard så är det den perfekta första låten. Jag litar på honom.
– Det förstår jag att du gör Michael.
Jag ser på Erik och ler lite, det känns som hela världen vet vem Rickard är förutom jag. Eller i alla fall hela Sverige vet vem han är, den frispråkige domaren i Idol. Emil och Erik vet att det är jag som sjunger. Ingen annan vet det, det står bara Michael som artistnamn.
Rickard föreslog kalsongpojken, jag tittade honom och han började att skratta så jag insåg att han skojade. Asperger Michael var nära att visa sig från sin dåliga sida. Vår lärare kommer och hon hör låten spelas och hon ler och säger.
– Visst är den bra?
– Ja säger en av tjejerna.
Flera av dem stämmer in, jag ler lite och vi går in och sätter oss. Jag tar fram telefonen snabbt och jag kollar på antalet som lyssnat på låten. Det är fler nu än innan som lyssnat på den. En hel del fler…
Jag ser på den inhoppande modellen, vi ska göra fotografering för det danska märket. Trine är sjuk så de har fått plocka in en annan modell. Hon är blond och ser väldigt skandinavisk ut. Hon är en klassisk vacker blond skandinavisk tjej.
Hon heter Riita och är ifrån Finland, hon talar en knackig engelska och finska. Så det uppstår en del kommunikationsproblem. Men vi löser det och helgen passerar. När i är klara så tackar jag personalen och sen lämnar jag studion som vi varit i.
Vad jag förstår på det så går klädmärket väldigt bra. Bättre än vad de hoppats på, framförallt här i Norden och Tyskland så går märket väldigt bra. Riita var väldigt rolig att arbeta med, trots eller kanske på grund av vissa språkförbistringar så blev det rätt så roligt ibland.
Hon är minst lika duktig som Trine är. Jag går till bilen som väntar på mig, den ska köra mig till huvudbanegården. Där ska jag ta tåget till Malmö, sen bussen hem. I morgon så är det skola. På tal om skolan så skrev jag 2.0. på högskoleprovet. Det är mindre en än vecka till jullovet.
Vi är bjudna på en nyårsfest som festkommittén på skolan arrangerar. Tjejen som följde med Erik hem visar fortfarande intresse för honom. Hon blev väldigt imponerad över hur han skötte hela kaoset som blev. Så han bjöd henne som sin dejt på nyårsfesten. Man ska helst bjuda en dejt, jag har inte den blekaste vem jag ska bjuda.
Jag vet vem jag skulle vilja gå med, men det vill alla killar på hela skolan. Så hon är säkert redan bjuden, fast det är klart. Ingen kille har skrutit om det än. De tänker kanske som jag allihop. Jag börjar att le, om jag vågade göra en kalsongreklam så kanske jag skulle våga att bjuda henne på nyårsbalen. Just det, resten av låtarna kommer att släppas i nästa vecka. De två låtarna går riktigt bra på Spotify…
Jag ser på Isabella som gudinnan heter, hon hade kunnat starta krig mellan två nationer som i Troja. Hon är lång, mörkhårig med en kropp som de flesta modeller velat ha. Hennes ögonfärg är blå, hon ser på mig och hon säger.
– Jag går gärna på nyårsfesten med dig Michael.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara först så det blir en kort pinsam tystnad innan jag finner mig och säger.
– Så kul Isabella.
– Det tycker jag med Michael, ska vi byta nummer så att vi kan hålla kontakten med varandra under lovet.
– Givetvis.
Jag säger mitt nummer, hon lägger in det på sin telefon och hon skriver ett meddelande till mig.
– Här är mitt nummer.
Jag lägger till henne. Vi ser på varandra och det uppstår en pinsam tystnad igen sen säger jag.
– Jag måste till min lektion nu, men vi håller kontakten Isabella.
– Det gör vi Michael.
Hon ger mig en snabb kram, jag svarar på den och vi delar på oss och jag går till trappan…
Jag spelar på gitarren, jag blundar och sjunger på en av mina egna texter som jag skrivit ner. Jag sjunger låten till slut och jag hör en applåd och jag öppnar ögonen och jag ser på min mor.
– Tack.
– Så vackert du sjunger Michael.
– Tack mor.
– Det låter bättre än det arrangerade.
– Nu ska vi inte överdriva mor men tack för berömmet. Vad har du på hjärtat?
– Har du köpt julklappar än?
– Nej för jag har inte fått listan av dig än.
Hon ser på mig.
– Jag lovar mor jag har inte fått listan.
– Jag har mejlat den.
– Den har inte kommit fram, eller så har du mejlat den till någon annan Michael, din hemlige latinoälskare Miguel. Men du kallar honom för Michael för att far inte ska misstänka något.
Min mor ser på mig, hon ser måttligt road ut.
– Det var inte roligt Michael.
– Det tyckte jag mor, men oavsett vad så har jag inte fått någon lista.
– Då skickar jag den igen med tre tillägg.
– Ok har kusinerna landat varsin dejt?
– Ja faktiskt.
– Där ser man. Men då vet jag det, förresten jag minns inte om jag sagt det men jag ska på en nyårsbal på nyårsafton. Det är festkommittén på skolan som anordnar den. Jag har fixat en dejt till och med.
– Jaha så då kommer du inte med till mormor och morfar som vanligt?
– Nej det gör jag inte.
Jag slår ett par ackord på min gitarr.
– Varför ska vi ha julen i år?
– För att vi har plats numera Michael.
– Förvisso, men skicka listan till mig och inte Miguel.
– Vem är Miguel?
– Mors hemlige älskare far, den hete latinon Miguel. Men hon kallar hon för Michael i sin kontaktlista.
– Förlåt?
– Han bara hittar på för att jag inte skickat julklappslistan till honom.
– Det är ingen fara mor, far har också en het älskarinna som heter Maria och är ifrån Italien. Hon utger sig för att vara jungfru Maria, men hon är inte så jungfrulig av sig.
Nu ser de väldigt irriterade ut båda två. Jag ler mot dem.
– Vad heter kusinernas blivande?
– Charlie, Herman och Ulrika.
– Då vet jag det, skicka mig listan. För jag hade tänkt att köra till Emporia i morgon efter skolan och fixa julklapparna.
Min telefon ringer, jag svarar.
– Hej Bianca, du får vänta lite mina föräldrar är här. Jag har precis avslöjat dem och deras älskare och älskarinna.
– Förlåt.
– Nä vet du vad Michael!
– Jag bara skojar, min mor älskar min far för mycket för att bedra honom och tvärtom. Men det är kul att retas med dem. Vad har du på hjärtat?
– Ett jobb i mellandagarna.
– Var, när och hur?
– Du är väldigt uppåt.
– Jag har landat skolans gudinna på en nyårs dejt, henne skulle du scouta Bianca. Det är som om man kastat ner tio av de vackraste kvinnorna på planeten i en mixer och sen tryckt på en knapp. Resultatet blev Isabella, en gudinna. Hon är som Helena i Troja, hon hade kunnat starta krig mellan nationer. Henne har jag landat. Så jag är väldigt uppåt. Nu gjorde jag mina föräldrar generade, du har fördärvat mig Bianca. Jag skyller på dig, hade du inte dragit in mig i din värld så hade jag aldrig blivit så här framåt.
– Så hon är så vacker?
– Vacker är inte tillräckligt för att beskriva denna gudinna. Men nu ska vi tala arbete, så var, när och hur?
– Red Bull vill ha dig till deras senaste reklam.
– Jag dricker inte skiten, men visst vill de betala mig för att lura deras kunder så gör jag det. Hur mycket får jag?
Hon säger summan och jag slickar mig lite om läpparna.
– Det var en julklapp det Bianca.
– Visst var det.
– Så var ska jag?
– London, de räknar med tre dagar.
– Så länge?
– Det är både bilder och film.
– Då vet jag det, så London i mellandagarna?
– Ja 27 – 29. Jag skickar alla uppgifter.
– Så länge du inte skickar dem till Miguel bara.
– Nu räcker det Michael.
Jag skrattar högt och slår ett par ackord på gitarren…
Jag går fram till mannen som håller i skylten, jag presenterar mig och vi går ut till hans väntande bil. Han lägger mig väska i bagageutrymmet, jag sätter mig i baksätet. Han kör i väg och jag ser ut genom fönstret. Jag har alltid velat åka till London, världens största imperium styrdes från denna lilla ö.
De blev världshärskare genom att dominera drogmarknaden. Först tobak och sen heroin. Det är rätt intressant, senare så uppfann de koncentrationslägren i det andra Boerkriget. De dödade tiotusentals kvinnor och runt sextusen barn där.
Genom att långsamt svälta dem till döds och de gav boerna ultimatumet att antingen så gav de sig eller så skulle de döda alla kvinnor barn. Ingen vuxen man med heder kan stå emot ett sådant hot. Jag försvinner i mina tankar om det brittiska imperiet.
Så när bilen stannar så kastas jag tillbaka till verkligheten. Jag går ur bilen och jag tar min väska, jag går in på hotellet och jag checkar in. Det blev en spännande jul, de tre kusinernas flickvän och pojkvännerna blev lite starstruck när de insåg vem jag är.
Så det blev lite jobbigt för kusinerna. Sen så blev ännu jobbigare för dem när de bad mig om autografer och de frågade om de fick ta en bild med mig. Jag sa ja, mest för att retas med kusinerna. Jag ler lite när jag går in på mitt rum.
Mormor och morfar, blev lite tagna sängen först. De visste inte om musiken. Så när morfar sa att han gillade den där Michael som sjöng countrylåtar så sa jag tack. Då stirrade han på mig, det gjorde mormor med.
– Är det du Michael?!
– Ja mormor och jag fick göra det bara för kalsongreklamen. Den som ni inte gillade.
– Men, men kan du sjunga?
– Ja mormor jag kan sjunga, det framgår rätt så tydligt tycker jag.
Det var en rätt så spydig kommentar, men Asperger sidan slog till. Jag bad senare om ursäkt för min kommentar. Kusinernas dejter eller vad man ska kalla dem ingår i samma viktklass som kusinerna gör. Det som är väldigt roligt att se.
Är att mina föräldrar inte ingår i den viktklassen längre. De har tappat en hel del i vikt, vilket de andra också märkt av. Det kommer en del kommentarer ibland men mina föräldrar bryr sig inte om dem. Vi firade julafton när kvällen var slut så gick jag och la mig med ett leende på läpparna. Jag visade kusinerna och resten av släkten att jag inte tar skit av dem längre. Det känns riktigt skönt…
Jag ser mig omkring lokalen som vi ska fotograferas i. Här är en hel del idrottspersoner som har Red Bull som sina sponsorer. Bland annat en väldigt känd Formel 1 förare. Han är väldigt kort noterar jag, där är en del fotbollsspelare, en känd cyklist och andra idrottsmän och kvinnor.
Jag blir visad till min plats, fotografering börjar med idrottspersonligheterna. De blir klara med mig, jag får reda på att det drar ut på tiden med idrottspersonligheterna. Så jag tar fram min laptop och jag öppnar mappen med mina sångtexter och jag börjar att knåpa på en ny låt.
Jag letar inspiration här i kaoset. Jag börjar att gnola på en musikslinga, jag börjar att skriva och jag sjunger lågt samtidigt. Mina fingrar dansar över tangentbordet, jag ler lite när jag sjunger och skriver. Jag raderar och skriver en ny rad, jag förlorar mig i skrivandet.
Så när de kallar på mig så inser jag att det har gått en timme. Jag sparar och reser mig, jag går fram till fotografen. Han berättar vad han vill att jag ska göra, jag nickar och går till den plats där han vill att jag ska stå. Sen sätter vi igång och börjar fotograferingen…
Vi har avbrutit inspelningen typ femtiogånger, irritationen är stor. Det har varit tre dagar av kaos. Organisationen har varit under all kritik, en frustration från alla sprutar ur öronen på oss. Jag tar en klunk av mineralvattnet, jag dricker inte Red Bull. Vi är en del som inte gör det. Jag lyssnar på regissören, på folket från Red Bull och alla andra inblandade.
– Ni vill ha något extra?
– Ja.
– Då gör vi så här.
Sen berättar jag vad de ska göra, de ser på mig och jag säger.
– Ni vill ha något extra?
– Ja.
– Bra då gör vi så.
– Och du kan leverera.
Jag ser på regissören.
– Jag brukar göra de rörelserna på en spikplatta så ja, jag kan göra dem på vingen av Formel 1bilen om den tåler min vikt.
– Det gör den.
– Bra då kör vi, det hade blivit ännu coolare om ni greenscreenade scenen som att jag gjorde det när bilen kör. Då skulle Red Bull verkligen ge mig vingar, när lägger ut den texten när jag gör volten.
De ser på mig och sen riggar de mig. När jag är klar så börjar inspelningen, det blir min tur och jag går upp i handstående. Jag gör rörelsen och sen skjuter jag ifrån, jag gör volten och landar på fötterna. Jag går iväg och de ropar bryt, spontana applåder utbryter och de ser på inspelningen.
Vi får göra om den två gånger innan de är nöjda. När vi är klara så går jag till den plats som jag bytt om vid. Jag tar av mig den väldigt fina kostymen, skorna och klockan. De packar ner kläderna, skorna och klockan och sen räcker de mig sakerna.
Jag säger tack, sen tackar jag personalen innan jag lämnar lokalerna. Jag går till bilen som väntar på mig, jag packar ner sakerna jag fick i min resväska. Jag sätter mig i bilen och den kör mig till flygplatsen, jag går ur bilen och jag tackar chauffören och jag går in på flygplatsen och jag checkar in mitt bagage och sen mig själv.
Jag går till gaten och sätter mig, jag är väldigt trött. Det har som sagt varit tre kaotiska dagar. Jag gnolar på sången jag började att skriva på första dagen. Den är klar nu, jag sjunger vidare på den…
Jag ringer på dörren till Isabellas hus, dörren öppnas och Isabellas mamma presenterar sig. Jag presenterar mig och hon släpper in mig. Hon kallar på Isabella och hon kommer ut i hallen till mig. Hon är ännu vackrare än vad hon brukar vara så jag får först tunghäfta innan jag kommer för mig att hälsa på henne.
Vi lämnar huset och går till taxin som står och väntar på oss. Vi sätter oss i baksätet, hennes klänning är väldigt vacker i mörkblått.
– Du är väldigt vacker Isabella.
Hon ser på mig och hon ler lite generat.
– Du är väldigt stilig Michael.
– Tack Isabella.
Hon tar min hand och jag känner att den är varm och lite svettig precis som min är.
– Jag blev väldigt glad när du bjöd mig Michael.
– Jag blev väldigt glad att du tackade ja Isabella.
Hon ser på mig och hon ler, jag svarar på leendet. Taxin stannar, vi är framme. Jag betalar och vi går ur taxin. Jag räcker henne min arm och hon lägger sin arm runt den. Vi går fram till ingången och vi visar våra biljetter. Vi går in och vi går fram till Erik och hans dejt som går i samma klass som Isabella.
Vi hälsar på varandra och vi får dricka som serveras från brickor, vi tar varsitt glas och vi skålar med varandra. Det är cider och inte champagne. Vilket jag blir glad för, jag gillar inte champagne.
– Har ni haft en bra jul?
Det är Erik som frågar, vi andra tre säger ja. Jag frågar om han haft en bra jul och han säger ja. Emil är inte här och han kommer inte att komma. Han är iväg med landslaget i simning på träningsläger i Australien. Han ska vara där hela jullovet.
Vi pratar vidare om ingenting. Sen öppnas dörrarna till festlokalen och vi går in. Vi letar upp vårt bord, vi hjälper tjejerna med stolarna och när vi gjort det så sätter vi oss vi med. Vi blir serverade förrätten, vi börjar att äta och konversera som det heter…
Jag dansar med Isabella, vi dansar vals vilket jag hårdtränat med min mor därhemma. Det var Erik som meddelade att första dansen skulle vara vals för att hedra temat på festen. Vilket är artonhundratal, där av uppklädningen och valsen. Vi tar oss igenom dansen utan större problem.
Isabella som visar det sig dansar på fritiden berömmer mig för min vals. Jag säger att vi ska tacka min mors tålamod. Hon ser på mig och ler, jag blir till en lallande fåne när jag ser på hennes leende. Dj:n börjar spela ”vanlig” musik. Vi börjar att dansa såsom ungdomar dansar…Det är en lugn låt, faktiskt en av mina låtar. Det känns lite konstigt att dansa till min röst, Isabella ser på mig.
– Du har en väldigt fin röst Michael.
– Tack Isabella.
Hon lutar sig fram och hon kysser mig mjukt, jag svarar på kyssen och vi kysser varandra resten av dansen. När låten tar slut så delar vi på oss och vi ser på varandra. Vi ler lite blygt och hon tar mig handen och vi går iväg till ett hörn i den stora lokalen.
– Jag brukar inte göra så Michael.
– Inte jag i heller Isabella.
– Men jag kunde inte låta bli.
– Jag är glad för det Isabella.
– Säkert Michael?
– Oja det är väldigt säkert Isabella.
– Så bra.
– Det tycker jag med, så om jag kysser dig nu så kommer du inte att lappa till mig Isabella?
– Haha nej Michael.
– Så bra Isabella.
– Mm, Michael.
Jag lutar mig fram och jag kysser henne, hon svarar på kyssen och vi kysser varandra länge…
Fem månader senare…
Jag ser ner på det lilla ansiktet, ögonen är slutna och munnen är liten, näsan med. Håret är svart och fingrarna är små, det lilla knytet är en liten pojke som är min…
Jag och Isabella blev tillsammans där på nyårsafton, vi hånglade i en vecka i sträck kändes det som. Ett par dagar innan skolan började så följde hon med mig hem. Vi hade varit hemma hos henne de andra dagarna. Nu var i mitt lilla hus, vi kysstes och sen var vi nakna och vi smekte varandra.
Vi rullade på en kondom när vi var redo och jag trängde in i hennes magiska inre. Jag gled in i henne i en rörelse och jag nådde botten av henne. Jag stannade där och såg på henne, hon såg på mig. Sen började jag att röra på mig, jag tog henne med långa rörelser och jag förlorade mig i hennes ögon och det fick mig att hålla mig längre än vad jag någonsin gjort innan.
Hon kom och jag kom med henne och vi kom länge. Det var första gången vi älskade, det har blivit fler gånger efter det. Många fler gånger, vi är tillsammans och det är sällan som vi inte träffas varje dag. Det är när jag har arbete eller när jag spelade in mina nya låtar.
Jag kontaktade Rickard och sa att jag skrivit en massa låtar och att jag hade musik till dem. Han bad mig komma till Österlen, jag skickade musiken och texterna till honom. Ett par dagar senare så äkte jag ner till honom, vi spelade in låtarna.
På måndagen så la han ut de två första låtarna en vecka senare så la han ut resten och de har slagit ännu bättre än de första låtarna gjorde. En hel del personer blev imponerade av min insats vid Red Bull jobbet så Bianca kommer med jobberbjudande varje vecka. Jag tackar nej till de flesta, vissa gör jag men långtifrån alla. I morse klockan 06.30 den femte maj så ringde min telefon.
– Är det Michael Kraft?
Rösten är dansk, vem fan i Danmark vill mig något.
– Ja, vem är det jag talar med?
Säger jag på min bästa danska. Som faktiskt är bra, jag läste danska ett år på högstadiet. Jag bytte till tyska i sjuan, sen franska i åttan och spanska i nian. Jag är minst lika duktig på att lära mig språk som jag är på matematik. Jag har läst Franska och kinesiska på gymnasiet.
– Jag heter Claus och överläkare på Rigshospitalet i Köpenhamn. En kvinna som heter Trine Lundh har fött en pojke, det uppstod komplikationer vid förlossningen. Hon bad oss att kontakta dig om något hände med henne.
– Förlåt? Vad är det du säger?
Jag sitter upp nu, jag känner hur magen knyter sig. Jag har gjort två jobb till för det danska märket. Trine har skyllt på sjukdom båda gångerna. Sjukdomen var alltså att hon var gravid.
– Att ni fick en son för två timmar sedan, tyvärr så avled Trine till följd av komplikationerna av förlossningen. Hon började att blöda okontrollerat och vi kunde inte rädda henne.
Jag börjar att gråta, jag är inte medveten om det. Tårarna forsar ur mina ögon, jag ser inget. Allt är suddigt, jag torkar mina ögon.
– Är du kvar Michael?
– Ja, vart ska jag komma?
Han säger ingång och avdelning, vi avslutar samtalet och jag stirrar rakt fram i tio minuter. Sen samlar jag mig, jag klär på mig och jag går till det stora huset. Jag går till mina föräldrars rum. Jag knackar på dörren och min mor säger sömndrucket.
– Kom in Michael.
Jag öppnar dörren och jag ser på dem och säger.
– Jag har blivit pappa.
De stirrar på mig…Nu sitter jag här med min son på armen och jag ser på honom. Mina föräldrar talar med personalen. Jag lyfter på huvudet.
– Var är Trines föräldrar?
De blir tysta och sköterskan ser på mig. Hon går fram till mig, hon ser på mig.
– Berättade hon inte det?
– Vadå?
– Att hon varit Jehovas vittne och att hon lämnat dem och hennes familj försköt henne?
– Nej, vi gjorde ett jobb tillsammans. Vi är modeller, vi är Kamphs ansikte så att säga.
Jag ser en glimt av igenkännande i hennes blick.
– Vi gjorde som sagt ett jobb tillsammans, det ena ledde till det andra och vi älskade. Sen har jag inte hört av henne, jag har gjort fler jobb för Kamph. Men de har bara sagt att hon varit sjuk. Jag hade inte en aning om att hon var gravid. Hon sa inget, vi var överens om att inte inleda något. Hon är sju år äldre än mig. Är hon verkligen död?
– Ja Michael hon är verkligen död.
Jag börjar att gråta igen…
Jag ser på sängen, vi har fått köpa allt som en liten bebis kan tänkas behöva. Han ligger i sängen bredvid mig och sover. Jag har precis bytt på honom och gett honom flaska. Han har bott här i en vecka nu, en väldigt omtumlande vecka.
Isabella gjorde slut snabbare än en avlöning försvinner. Jag kan inte säga att jag blev förvånad. Jag är nitton år och pappa till en liten kille på en vecka. Det är lätt kaos i släkten, de enda som tar det med ro är mina föräldrar. De hjälper mig med allt praktiskt som de kan.
Jag är sjukskriven från skolan, eller jag har hemundervisning. Det är mindre än en månad kvar av gymnasiet. Vi har tre prov kvar, jag kommer att göra dem. Resten av uppgifterna gör jag hemma och skickar in. Man har erfarenhet efter Corona när det kommer till att möta sådant här.
Så en plan skapades snabbt, imponerande snabbt. Emil och Erik var här igår och vi pratade. Jag berättade vad som hänt, jag berättade om Trine, om Isabella och att jag är jävligt förvirrad. Jag försöker somna, jag vet att jag måste sova för att orka.
Eller orka, han är en väldigt snäll liten pojke som i princip bara sover och äter. Han bajsar och kissar ett par gånger om dagen med. Jag kallar honom fortfarande för han. Jag kommer inte på något bra namn, så det är han än så länge.
Jag fick prata med Bianca med, hon förstod. Men samtidigt så har jag skyldigheter. Jag sa att jag kommer att leva upp till dem, men när jag gjort de jobb som jag är inbokad på så kommer jag bara att göra Kamphs kontrakt tills jag landat i att vara pappa. Så jag kommer inte att resa runt i sommar. Hon förstod.
– Så du kommer inte att sluta Michael?
– Nej jag kommer inte att sluta, jag måste sätta bröd och smör på bordet. Mer nu än innan. Men jag behöver landa i detta och reda ut hur jag ska lösa allt.
– Jag förstår Michael, du har tre lätta jobb inbokade. Sen skulle du åkt med på sommarturnén men vi skippar den.
– Ja, men jag kommer att fullfölja Kamphs kontrakt.
– Det låter bra Michael, hör av dig om jag kan göra något.
– Ja.
Vi la på och jag fokuserade på den lille parveln i sängen…
Jag somnade till slut, nu äter jag frukost efter att ha gått i en timme med honom i vagnen. Han vaknade, jag gjorde en flaska och jag gav honom den. Sen la jag honom i vagnen och gick i en timme. Jag kom hem och nu sitter jag här och äter frukost.
Jag ska till skolan och skriva ett prov senare idag. Min far kommer att komma hem och passa honom. Sen kommer jag hem när jag är klar med provet och tar över. Jag öppnar mappen med texter, jag öppnar ett nytt dokument och sen börjar jag att skriva på en låt som heter Trine…
Jag står med de andra i klassen och väntar på att få gå ut på trappan och sjunga. Leta upp skylten som mina föräldrar gjort. Gå till dem och resten av släkten och sen fira min student. Den kommer att bli betydligt annorlundare än vad jag först planerat. Men jag kommer att fira min student,
Alexander som jag till slut bestämde mig för som namn till honom, gör att jag får prioritera annorlunda. Det spelar mig ingen roll, jag firar lika bra hemma som jag gjort med det andra på en annan plats. Vi står först i kön, nästa gång dörrarna öppnas så är det vår tur. Jag ler lite grann när jag tänker på hur annorlunda allt känns.
Sen öppnas dörrarna och de andra springer ut, jag, Erik och Emil går ut sist av alla och vi sjunger vi med. När sången är slut så letar jag upp min släkt, vi kramar varandra och jag får nallar att hänga runt halsen…
Jag står vid vagnen, de andra sitter på sina stolar och vi lyssnar på rektorn som håller ett tal för oss som ska lämna. Vi tog studenten i fredags, det är måndag idag och avslutning på riktigt så att säga. Jag har varit för att hämta stipendier, jag fick tre olika stipendier. Som ligger i vagnen hos Alexander, han sover som vanligt.
Jag fick ta med honom idag för att mina föräldrar inte kunde vara lediga. Det gör mig inget, jag fick en hel del blickar när jag körde in med vagnen i aulan. Inte för att jag bryr mig, för det gör jag inte. Jag älskade med en vacker kvinna, vi älskade utan skydd. Eller skyddet hjälpte inte.
Konsekvensen blev Alexander, jag ser på honom och jag ler. Jag är stolt över att jag är hans pappa. Jag är fortfarande arg på Trine för att hon inte berättade för mig om Alexander. Rektorn avslutar sitt lilla tal och vi lämnar aulan. Erik hjälper mig att bära ner Alexander för trapporna. Vi kommer ut och vi ser på varandra.
– Vi hörs Michael.
– Det gör vi.
Vi kramar varandra, de ska iväg på sina sommaräventyr med sina idrotter. De går åt varsitt håll och jag går mot träningslokalen. Jag ska köra ett träningspass medan han sover. Jag har bara tränat sporadiskt sen jag blev pappa, nu ska jag försöka få in rutiner så att jag kan träna minst en gång om dagen, förutom promenaderna. Jag går över övergångsstället och jag går mot träningslokalen…
Jag tackar personalen och jag tackar de andra modellerna. Vi har tagit bilder för Kamphs nya kollektion, de ska festa. Det ska inte jag, jag ska åka hem och avlösa min mor. Hon har passat Alexander de senaste dagarna. Det är tur att hon har sommarlov.
Så att hon kan hjälpa mig med en massa praktiska saker, som att boka dop. Som att göra tusen andra saker som man måste göra som pappa. Som BVC besök, som att få honom att bli svensk medborgare, som att handla rätt blöjor och mat.
Som sagt tusen olika saker, jag är väldigt tacksam för att mina föräldrar tagit det så bra som de gjort. Jag firade midsommar hemma med Alexander, min mor och far åkte till släktingarna och deras firande. Jag stannade hemma med styggelsen.
Jag lämnar platsen där vi tagit bilderna. Förra årets koncept med olika kända danska platser var en hit enligt PR företaget. Så de ville göra samma sak i år, så vi gjorde det. Nu så är jag på väg hem till dem…
Jag ser på Bianca, hon ser på mig.
– Jag vet inte Bianca.
– Jag fixar en barnflicka till Alexander.
– Det är det minsta problemet, min mor är ledig så hon kan säkert passa honom. Eller hon lär bli förbannad om hon inte får göra det. Ibland så undrar jag om hon ser sig som mormor eller mamma åt Alexander. Det största problemet är att det är en vecka.
– Fem dagar.
– Sak samma Bianca.
Hon ser på mig och jag ser på henne.
– Jag förstår vad det betyder för dig Bianca, verkligen.
– Det betyder en massa för dig med Michael.
– Du har inte glömt att jag ska börja plugga, jag tackade ja till platsen direkt när jag fick beskedet.
Jag har kommit in på läkarutbildningen, vi har lyckats att föra över föräldraledighet på min mor, så hon kommer att vara föräldraledig till Alexander är tillräckligt gammal för att börja på förskola. Så jag kommer att börja plugga till hösten, fem och ett halvt års studier, sen arton månaders AT sen minst fyra och ett halvt års ST utbildning. Så minst elva och ett halvt år till. Troligtvis mer, för om jag vill bli kirurg så är ST utbildningen på minst fem och halvt år. Så tretton år till, jag ska försöka kombinera det med modelljobb och musiken. Samtidigt som jag ska vara pappa, jaja vad vore livet utan utmaningar?
– Nej det har jag inte glömt Michael. Men det kommer att sätta bröd och smör på bordet åt dig för ett bra tag.
Jag ser på henne, hon använder sig av mina egna floskler.
– Fem dagar?
– Ja fem dagar Michael.
– Jag får fråga min mor, men jag tror som sagt inte att det innebär några problem.
– Och om hon säger ja så säger du också ja?
– Ja, som du säger det sätter bröd och smör på bordet.
Hon ser på mig och hon ler…
Jag har fått köpa två extra väskor, att jag aldrig lär mig! De fem dagarna är slut, jag kommer att åka hem så fort jag packat klart. Jag är kluven till det jag känner, jag har Ågren för att jag lämnat Alexander till mina föräldrar, jag har Ågren för att jag har haft kul och jag känner att jag inte vill vara utan detta.
Men att jag får fortsätta att begränsa mig. Elvira var en av modellerna, hon gjorde en del närmanden som jag avvisade direkt. Hon backade utan kommentarer, vilket de andra uppfattade som otroligt. Vi arbetade i fem dagar, de andra festade på kvällar och nätter.
Det gjorde inte jag, jag tränade på hotellets väldigt välutrustade gym. Jag talade med min mor flera gånger om dagen så att hon till slut bad mig att inte ringa flera gånger om dagen. Så jag gjorde inte det, jag tar väskorna och jag lämnar rummet.
Jag går till receptionen och jag checkar ut. Jag går ut till bilen som väntar på mig, Elvira kommer ut efter mig och hon kommer fram till bilen. Vi ska dela bil till flygplatsen, hon ska vidare på sommarensäventyr. Vi sätter oss i bilen och den kör iväg.
– Vad har jag gjort dig Michael?
Jag ser på henne, jag samlar mig och sen säger jag.
– Tja du charmade mig, tog min oskuld och sen dumpade du mig. Det är väl vad jag anser att du gjorde med mig. Ja jag var med på det, det var ett par magiska dagar. Det medger jag, men när du sen blir tillsammans med honom. Utan att ens säga något till mig. Det tyckte jag var lågt, ditt sätt att dumpa mig eller inte ens dumpa mig. Var väl ännu lägre, men annars så har du inte gjort mig något.
Hon ser på mig, jag ser på henne. Hon säger inget, jag sätter på mig mina solglasögon och tittar ut genom framrutan. Vi kommer fram till flygplatsen, vi tar våra väskor och vi går in på flygplatsen.
– Så du är pappa nu?
– Ja jag är pappa nu.
– Så jävla trist.
Sen går hon, jag ser på hennes rygg och jag skakar på huvudet. Jag tar fram min telefon och jag ringer till Bianca.
– Ja?
– Jag kommer aldrig mer att arbeta med Elvira.
– Varför Michael?
Jag förklarar varför och hon säger.
– Jag förstår.
– Bra, för som sagt jag kommer aldrig mer att arbeta med henne. Över min döda kropp. Då slutar jag hellre Bianca.
– Nej det kommer du inte att behöva göra Michael.
– Bra Bianca.
– Ni är klara?
– Ja jag är på flygplatsen nu, vi delade bil hit. Så jag ska checka in sen så är jag hemma om ett par timmar. Jag drar ut jacket ett par dagar nu, jag kommer att vara med Alexander och bara ta det lugnt.
– Gör så Michael, vi hörs.
– Det gör vi.
Jag lägger på och jag går till incheckningen…
Jag sitter i den stora lokalen och det är upprop, jag drog ut jacket för resten av sommaren. Eller inte riktigt, jag spelade in tio nya sånger tillsammans med Rickard. Jag hade Alexander med mig, vilket Rickard och hans sambo inte hade några problem med.
Vi stannade över helgen och sen åkte vi hem när vi var klara. Låtarna ligger ute och de ”säljer” som smör. Det är tio låtar om Trine, mig, kärlek och Alexander som blev resultatet av vår ”kärlek” jag säger ja när de ropar upp mitt namn. Jag ser blickarna som jag får, uppropet fortsätter. Två timmar senare så är vi klara och jag lämnar aulan och jag går till min bil och jag sätter mig i den och kör tillbaka till Malmö.
Min första dag som student på ett universitet är slut. Jag ska träffa Erik och Emil nu, vi har träffats ett par gånger i sommar. Erik är tillsammans med tjejen från Ekonomi och Emil är fortfarande tillsammans med tjejen från simningen.
Jag hade säkert fortfarande varit tillsammans med Isabella om jag inte blivit pappa. Jag kör ut på motorvägen och jag kör mot Malmö…Jag hälsar på Erik och Emil, vi går till disken där vi ska köpa kaffe. Vi gör det och sen sätter vi oss vid ett bord.
– Hur är det Michael?
– Det är bra Emil, hur är det själv?
– Det är bra.
– Det är bra med mig med Michael.
– Så bra Erik.
Han ser på mig och han ler, jag ler tillbaka och vi tar en klunk av kaffet.
– Så du började idag Michael?
– Ja jag kommer precis därifrån och du sticker till Australien i morgon?
– Ja, jag fick en chans att plugga och träna samtidigt där så jag kommer att ta den Michael.
– Det förstår jag, vad säger tjejen om det?
Han ser på mig.
– Hon förstår, hon simmar själv.
– Ok.
– Du låter tveksam Michael.
– Nej eller kanske, om jag lärt mig något om mina senaste äventyr så är det att inget är säkert eller inget är som jag trodde att det skulle vara. Verkligen inte.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Jag försöker inte att måla fan på väggen Emil. Du känner henne betydligt bättre än mig.
– Ja det gör jag.
Vi säger inget på en liten stund, sen säger Erik.
– Ska vi supa skallen i bitar och inte sova och sen skicka i väg Emil i morgon?
Vi ser på honom och vi ler lite och sen börjar vi att skratta…
Vi vinkar av Emil, vi söp inte skallen i bitar. Vi tillbringade dagen tillsammans, vi käkade middag och sen gick vi hem. Sen träffades vi här på Hyllie och skickade iväg honom med tåget. Erik ser på mig och sen på tåget.
– Ska vi ta en fika?
– Jag ska vara i Lund om en timme för första föreläsningen. När börjar du?
– I morgon.
Han ska läsa till civilekonom. Jag tror att han valde det för att hans tjej valde det. Fast det är klart med Erik så vet man aldrig. Han är en slipad kille, lite impulsiv men slipad. Han skulle inte hoppa på en utbildning bara för en tjejs skull. Vi går uppför trapporna och jag säger.
– Kan jag släppa dig någonstans?
– Nä jag går in en runda på Emporia, ska vi träffas till helgen?
– Varför inte.
– Då bestämmer vi det Michael.
– Ja det gör vi.
Vi ger varandra en kram och sen går vi iväg. Jag till min bil och han till Emporia, jag undrar om de ens öppnat än…
Jag ser på mejlet, jag är placerad i Malmö efter eget önskemål. Klassen delas ett par veckor in på utbildningen. Man får välja om man vill gå i Malmö eller Lund, jag valde Malmö. Jag tror inte att lärarna här i Malmö skulle vara varken sämre eller bättre än de i Lund. Så jag valde Malmö, då slipper jag pendla så långt.
Nu kan jag cykla till skolan. Frågan är hur många som valt själv och hur många som blir ”tvingade” till Malmö. Jag stänger ner sidan och jag reser mig och går till Alexanders säng, han sover. Det är fortfarande hans favoritsysselsättning, att sova, äta och bajsa.
Jag har börjat att leta efter bilder på Trine på nätet, jag har mejlat till olika fotografer med som jag vet att hon arbetat med. Jag vill ha bilder att visa Alexander när han blir större och kommer att ha frågor om sin mamma.
Jag smeker hans kind lätt och jag går tillbaka till datorn. Jag sätter mig vid den och jag tar på mig hörlurarna. Jag loggar in på mitt spel och jag klickar på min karaktär och sen börjar jag att spela…
Jag tränar ett pass om dagen, om vi inte har föreläsning så försöker jag att klämma in två. Jag prioriterar De fem elementen före crossfiten, men när jag kan pressa in två pass så tränar jag ett av varje. Jag går varje morgon med Alexander i vagnen, vi tar en promenad på minst en timme varje dag.
När vi kommer hem så äter jag frukost och sen åker jag till skolan och föreläsningarna. Har vi inga sådana så pluggar jag på det som vi ska plugga på. Jag gör de uppgifter jag ska göra. Jag har gjort två modelljobb och Rickard skriver nya låtar till mig. Det är country igen, det har inte mina egna varit.
Det har varit mer som Ed Sheeran och Coldplay. Jag och min gitarr liksom, sen lite coola ljud till det. Som sagt som Ed Sheeran och Coldplay. Han tycker fortfarande att jag ska satsa på countryn. Vi får se, både musik och texterna han skriver är country inspirerade.
Jag ler lite, jag avskyr det inte lika mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag går till datorn och öppnar mappen med låttexter, jag öppnar ett nytt dokument och jag börjar att gnola och skriva…
Jag lämnar in min tenta, jag lämnar skrivsalen och jag känner blickarna i ryggen. Det har droppats en del kommentarer om mina hobbys. Om jag verkligen är tillräckligt smart för att gå läkarutbildningen. De tror inte att jag hört dem, det ska bli roligt och se om de klarar tentan på The Cell, boken som fan själv skrivit. Det sägs att den boken och kursen är den kurs och bok som skördar flest offer. Jag kommer inte att bli en av dem…
– Så de har synpunkter på det du gör förutom att studera?
– Ja Erik.
Klara som hans flickvän heter ser på mig.
– Den svenska avundsjukan?
– Ja jag skulle tro det. Jag håller medvetet en väldigt låg profil, Klara.
– Det förstår jag, tack för biljetterna förresten.
– Självklart Klara.
De är fortfarande tillsammans, de läser till Civilekonomer i Lund. Det går bra för dem, de har också haft tenta idag. Klara ville att vi skulle träffas för en fika, så vi gör det. Det de fick biljetter till är en julkonsert i Malmö Arena. Jag fick frågan om jag ville vara med, jag tackade ja. Vi är fem svenska artister som ska göra en konsert tillsammans.
– Vad händer annars på ledigheten Michael?
– Inskolning på dagis för Alexander. Mormor ska tillbaka till jobbet.
De ser på mig, vi har lite olika vardagsproblem.
– Vad tycker mormor om det?
– Hon hade nog gärna varit hemma ett tag till, jag ska vara pappaledig ett par dagar nu. Sen får vi se hur jag arbetar i sommar. Men jag kommer att ta ut pappa dagar då med. Jag måste det enligt lag, så jag får göra det på loven. Jag kommer att be Bianca att vara sparsam med jobben. Hon kommer att bli besviken på mig i år igen.
– Vadå då?
– På sommaren så är det modeveckor i de största modestäderna. De olika agenterna visar upp sina modeller där. De skapar kontakter och gör kontrakt. Hon vill att jag ska vara med på dem, det vill inte jag. Men jag förstår hennes poäng med, jag är hennes produkt. Hon vill visa att hon har en bra produkt. Rickard har varit på mig om att jag ska turnera i sommar. Jag gav honom samma skäl för att inte göra det som jag kommer att ge Bianca. Jag ska vara pappa ledig. Jag kommer att göra ströjobb men inget större.
– Tjänar man bra som modell Michael?
– Hm det är olika, jag tjänar bra. Jag hade en jäkla tur, Bianca lyckades med konststycket att få bra betalt för mig på mitt första jobb. Jag gjorde ett bra jobb, jag var vänlig mot personalen och den andra modellen. Sådant går hem, sen så om man ska tro på Bianca och de andra som kan branschen så är jag duktig på det jag gör. Så Bianca får oftast det hon begär för mina tjänster så att säga. När det kommer till musiken så får jag betalt för hur ofta mina låtar spelas. Jag får betalt för mina följare på Instagram, Tik – Tik osv. så jag tjänar bättre än många andra studenter. Jag har ett tre års kontrakt med Kamph, jag får inte avslöja vad jag tjänar. Men jag som jag brukar säga. Jag kan sätta bröd och smör på bordet åt mig och Alexander.
Jag ser på dem och jag ler, de ler tillbaka…
Första terminen är avklarad, jag är godkänd på Tentan, vi var inte så många som blev det. Av hundratre elever så var vi nitton som klarade oss. Jag var en av de nitton, inte så illa pinkat av en modell och musiker. Jag får hjälp upp från golvet på crossfiten, jag går till omklädningsrummet och jag går in.
Jag klär av mig och går till duschen, jag sätter på vattnet och jag ler lite när jag tänker på att jag och Isabella ”mindes” och vi älskade med varandra. Vi var hemma hos Erik och Klara i deras lägenhet, vi var fem killar och fem tjejer som träffades och bakade pepparkakor. Isabella var en av tjejerna och jag var en av killarna.
När vi bakat klart så drack vi glögg, eller de andra drack glögg. Jag drack julmust i stället, sen satt vi och pratade i ett par timmar. När kvällen var slut så frågade jag Isabella om hon ville ha skjuts. Hon tackade ja och vi satte oss i min bil.
Jag körde henne hem och när jag stannade så frågade hon om jag ville följa med in. Hennes föräldrar var bortresta, jag sa ja och vi gick in. Fem minuter senare så låg jag med mitt ansikte begravt mellan hennes ben och jag slickade henne till orgasm.
Två minuter efter den så var kondomen på och vi älskade. Jag tog henne med långa tag och vi kom båda två. Vi älskade en gång till innan jag körde hem. Alexander sov hos mina föräldrar…
Jul och nyår är över och pluggandet är i gång igen. Vi ska snart ut och ”praktisera” vilket innebär att vi ska gå bredvid och se hur saker och ting fungerar så att säga. Som en förberedelse på våra kommande praktiker senare i utbildningen.
De andra har skrivit omtentan, det var en hel del som inte var lika kaxiga denna gång som de var inför förra tentan. Jag sitter i föreläsningssalen och lyssnar på en föreläsning om infektionssjukdomar. Jag gör anteckningar på mig dator emellanåt.
Det är inte så många som är på föreläsningen. Det var efter tenta festande igår, jag går inte på de tillställningarna. Dels för att jag inte dricker, dels för att det inte funkar att vara bakfull när man har en snart nio månaders bebis som inte bara äter och sover längre.
Föreläsningen tar slut, det är lunch innan nästa föreläsning som också handlar om infektionssjukdomar. Jag går till lunchrestaurangen och jag beställer en dagen. Det är en fiskrätt, jag tar min bricka och jag sätter mig vid ett av borden. Efter en liten stund så sätter sig tre andra från klassen vid bordet.
– Det är ok va?
– Jadå.
Det är två tjejer/kvinnor och en kille/man. Jag vet inte hur gamla de är, men de är äldre än mig. Inte jättemycket äldre än mig, men dock äldre. De är inbegripna i en diskussion angående föreläsningen. Jag lägger mig inte i din, jag lyssnar på den men jag lägger mig inte i den.
Jag äter vidare och jag svävar bort i tankar om planeringen av veckan. Det är måndag så jag går igenom veckans övningar, jag ska till BVC med Alexander på torsdag, vilket är en bra dag då vi inte har föreläsning utan en dag att plugga på. Torsdag och fredag är två sådana dagar denna vecka.
– Vad säger du Michael?
Jag rycker till lite och jag ser på tjejen/kvinnan som tydligen ställt en fråga till mig.
– Om vad Beatrice?
Hon ser på mig.
– Det är oartigt att lyssna på samtal som man inte är en del av.
De ser på mig som om jag vore en alien.
– Jag var mitt uppe i min veckoplanering, så jag lyssnade inte. Så vad är det jag ska tycka till om?
De ser på mig, jag möter deras blickar.
– Veckoplanering?
– Eftersom jag pluggar, arbetar och är pappa så måste jag veckoplanera.
Nu stirrar de på mig.
– Förlåt sa du pappa?
– Ja Petronella, jag är pappa. Jag har en son som är nio månader gammal.
– Du menar på heltid?
– Ja jag menar på heltid Oskar. Hans mamma dog av komplikationer vid förlossningen.
– Herregud.
Jag ser på Beatrice som säger det.
– Så vad var frågan?
– Va?
– Du frågade vad jag ansåg om något som jag glömt.
De ser på mig, jag ser på dem. Sen säger Beatrice vad det var de ville att jag skulle svara på. Jag gör det till Oskars och Petronellas glädje så delar jag deras ståndpunkt.
– Så ni var inte på efter tentafest igår?
– Nej, det är för dyrt Michael. Sen så hade vi inget att fira, vi klarade oss på första försöket. Du med?
– Ja jag med, Beatrice.
– Var hans mamma modell?
Jag ser på Petronella.
– Ja hon hette Trine, den bästa modellen jag arbetat med.
– Hon vet jag vem det är eller var.
– Hur hinner du med Michael?
– Det är inte så farligt faktiskt, just nu så gör jag nästan bara uppdrag för Kamph. De andra jobben är specialjobb så att säga. Sen musiken är ständigt levande så att säga. Sen när det är dags att spela in låtar så åker jag till min producents hus på Österlen och spelar in över en helg. Pluggar gör jag hela tiden, sen tillbringar jag resten av min tid med Alexander som min son heter. Eller honom och mina föräldrar.
Jag har ätit upp, de har mat kvar. Det blir tyst medan de tar ett par gafflar med mat. Sen frågar Beatrice.
– Var tanken att du skulle plugga även innan du fick reda på att du skulle bli pappa?
– Ja, jag fick inte reda på att jag var pappa i förväg så att säga. Frågan är när hon berättat, men ja jag hade bestämt mig för att läsa vidare. Jag gillar skolans strukturerade värld. Jag har vad läkarna kallar för en lätt Asperger, den är väldigt lätt. Men ibland så tar den över och jag kan bli väldigt envis kan vi säga. Så fem och halvt år till i skolan ska förbereda mig på vuxenlivet. Så min musik och modellandet handlar till stor del om att jag ska lära mig att hantera min diagnos. Ni då?
– Jag har jobbat och läst in matten och naturkunskapen säger Oskar.
– Jag har också arbetat, säger Beatrice.
– Jag har varit Au – pair i tre år i USA, sen fick det räcka. Jag sökte och kom in, säger Petronella.
De har ätit färdigt och vi reser oss och går till brickvagnen. Vi sätter våra brickor i en av dem. Vi går till cafét och köper varsin kaffe, vi sätter oss och börjar att dricka kaffet och snacka skit som man säger. De är ifrån Malmö alla tre, så vi hänger alla med i jargongen som gäller…
Jag gör som fotografen säger, jag levererar inte min bästa insats. Jag lyfter handen och går bort en bit och jag ställer mig och böjer lätt på huvudet. Fotografen börjar att gnälla, jag kopplar bort honom. Jag ignorerar honom och jag samlar mig. Vi är på den plats där jag och Trine träffades första gången. Jag blundar och jag torkar mig runt ögonen.
– Vad fan är det med dig?
Jag ignorerar honom fullständigt. Han är inte van vid att bli ignorerad. Han kommer fram till mig och han ger mig en lätt knuff.
– Rör inte vid mig är du snäll.
– Vad fan är det med dig?
– Skit du i det.
– Vad fan gråter du för?
– Skit du i det med, ge mig två minuter så är jag klar sen.
– Nej.
– Förlåt?
– Jag sa nej, du går tillbaka direkt.
– Inte en chans, du är inte min chef. Du är på sin höjd en medelmåtta, du vann ett pris för hundra år sedan och du lever fortfarande på det. Så stick iväg, jag kommer om två minuter. En sak till, jag har fast kontrakt med Kamph. Det har inte du, vem vet vad som händer om jag säger att jag inte vill arbeta med dig igen?
Nu stirrar han på mig.
– Så ge mig två minuter så slipper du bli svartlistad av dem. Sådant sprider sig, första gången jag träffade min sons mor var här. Minnena blev lite jobbiga eftersom hon är död. Så jag behöver två minuter på mig att samla mig. Så ge mig två minuter eller bli utbytt. Det är bara att välja.
Mina isblåa ögon är ljusare än någonsin. Min blick naglar fast honom, han slickar sig om läpparna. Han går iväg utan ett ord, jag blundar och samlar mig…Jag skakar allas hand till och med fotografen och jag tackar för ett bra jobb. Sen lämnar jag lokalerna snabbt som fan…
Jag ser på tentan, jag börjar att skriva. Pennan flyter fram på pappret, orden rinner ur mig och jag ler hela tiden. Jag älskar skolan, jag älskar att plugga. Nästan lika mycket som jag älskar min son och det andra jag gör. Musiken och modellandet. Jag var hos Rickard i helgen och spelade in countrylåtar.
Han hade äntligen filat klart på texterna och musiken. Han är mer perfektionist än vad jag är. Med dåligt självförtroende, som späder på perfektionismen. Jag fick hota med att leta upp en ny producent om han inte fick tummen ur.
Så han fick tummen ur, jag och Alexander bodde hos honom och hans sambo över helgen. Vi spelade in låtarna, vi blev klara klockan sex igår kväll. Tolv nya låtar, countrylåtar. Jag läser nästa fråga och jag svarar på den. När jag är klar med tentan så är det påsk ledigt.
Vi har inte nästa föreläsning förrän om femtondagar. Vi har fått en uppgift att göra. Jag ska börja med den när jag kommer hem. Beatrice, Petronella och Oskar frågade om jag ville göra den med dem en dag i nästa vecka. Jag sa att det berodde på vilken dag de tänkt sig. De frågade varför, jag sa som det var att jag ska till Köpenhamn och via upp Kamphs nya kollektion.
Sen så ska jag träffa Erik och Klara. Men det blir till helgen, de har sitt pluggande att tänka på. De frågade när jag ska till Köpenhamn, jag sa på onsdag. Så vi ska träffas på torsdag för att plugga. Jag börjar på nästa fråga och jag börjar att svara på den…
Jag ser på de andra modellerna, de som inte är höga är fulla. Det är ändå imponerande att de lyckas att leverera. Jag står och väntar på min tur att gå in och visa upp mig. Jag är klar med hemtentan, jag kommer att träffa de andra ändå. Jag får fejk skriva eller något.
Det blir min tur och jag går in, jag går på catwalken och sen ut på andra sidan och börjar byta om snabbt som fan. Sen ställer jag mig i ledet igen, jag har bara två uppsättningar kläder kvar. Sen så är jag klar för idag, vi avslutar och jag ska åka hem.
En av modellerna faller ihop och trillar bakåt, jag fångar upp henne och stönar till lite när hon träffar mig. Jag lägger henne på golvet, jag sätter mig på huk och jag känner på hennes hals. Pulsen är tunn och snabb som det heter på läkarspråk. Så uppåttjack? Jag känner en hand ta tag i mig.
– Rör mig inte är du snäll.
Personen släpper mig.
– Det är din tur.
– Ring ambulans, hon är illa på det.
Jag går snabbt uppför trappan och ut på catwalken, jag gör mitt varv och sen kommer jag bak igen. Jag byter om ännu snabbare. Jag ser att det står personal runt henne, så jag lämnar dem. Jag ställer mig sist i ledet igen. Koordinatorn är bra så hon har säkert ringt efter en ambulans…
Jag ser på ägarna, de är i diskussion med koordinatorn. Vad som hänt har spridit sig. Koordinatorn får skit för något som inte är hennes fel. Det är modellernas fel som drar hit skiten. Jag tar en klunk av vattnet, jag ser hur stämningen blir lite hätskare så jag går fram till dem.
– Det är inte hennes fel, det är modellernas, deras agenters och de som har det. Deras hovs fel. Det är de som drar in skiten, de blir fast av skiten på de ”fester” som arrangeras runt om hela denna cirkus. Jag vill inte tänka på hur många tjejer som blir brutalt utnyttjade. Inte bara sexuellt utan överhuvudtaget. Om ni ska skälla på någon så skäll på deras agenter och deras bihang. Jannike är helt oskyldig. Vet ni hur det är med henne?
– Hon är rätt illa på det tydligen. Vi håller tummarna för att det ska bli bra.
– Ok då vet jag det, tack för ett bra jobb idag Jannike. Utan dig så hade det inte blivit någon visning.
Hon ger mig en kram och jag kramar henne tillbaka. Jag går iväg och lämnar dem stående där…
Jag läser meddelandet, modellen överlevde men är kvar på sjukhuset. Jag läser vidare i meddelandet att i fortsättningen så har Kamph nolltolerans gällande alla rusningsmedel som finns. Jag ler lite, frågan är hur de kommer att se till så att det uppfylls. Frågan är om vissa modeller inte kommer att komma.
Jag går in på CRC som vår byggnad heter på sjukhuset. Universitetet har en egen stor byggnad på MAS. Eller SUS Malmö/Lund som det heter. Jag går till där vi bestämt att träffas. Jag tar av mig väskan och öppnar den. Jag tar fram min dator och mina andra saker. Jag sätter mig och öppnar datorn. Oskar kommer, vi hälsar på varandra och sen sätter han sig också.
– Du ser fräsch ut Michael.
Jag förstår vad han menar.
– Jag festar inte, det är mitt arbete. Jag är där för att arbeta och tjäna pengar. Inte för att festa skallen i bitar. Jag och ett par till har den inställningen, den stora massan har det inte.
Beatrice och Petronella kommer fram till bordet, vi hälsar på varandra och sen sätter de sig med mig och Oskar.
– Vad pratar ni om?
– Om att jag inte festar på arbetstid. Som väldigt många andra gör inom branschen som man säger. Igår trillade en av modellerna ihop, snabb, tunn och ytlig puls. Smala pupiller och hon var varm. Så uppåt knark eller tabletter, där jag tror att det var på grund av det andra alternativet, tabletter.
Jag ser på dem och de ser på mig.
– Vi var få som inte var påverkade på visningen igår. Efter visningen så blev ägarna till märket arga som fan. Vilket är förståeligt, så de har förbjudit allt sådant på sina kommande arrangemang. Det ska bli intressant att se hur de efterlever det.
– Är hon ok?
– Ja de hoppas på att hon tillfrisknar till hundra procent. Men att hon kommer att tvingas till en behandling.
De ser på mig och jag ser på dem.
– Frågan är om hon är redo för det. Men ska vi släppa det nu och fokusera på pluggandet.
– Ja.
– Ja.
– Ja.
Så vi börjar att plugga…
Jag ser på resultatet av tentan, jag har klarat mig. Jag ler med hela ansiktet, förvisso så hade jag inte räknat med något annat. Ingen press, jag ler lite skevare. Jag skriver i vår Whats – Up grupp, min, Oskars, Beatrice och Petronellas grupp och frågar dem om de klarat sig.
Jag får tre tummar upp, de har också klarat sig. Det är fler på denna tenta som klarat sig. Men det är ändå typ sjuttio procent som inte klarat sig. Jag lämnar tentan och fokuserar på min uppgift, att skicka ut inbjudningar per sms till nära och kära inför Alexanders ett årskalas.
Det närmar sig med stormsteg, vi ska ha kalaset här hemma i huset. Släkten har vant sig vid att jag är pappa och att sådant som barnkalas återigen är på tapeten. Mina tre kusiner är fortfarande tillsammans med de som hade med sig hit på julafton.
Två av dem har flyttat ihop med sina respektive. Den tredje, Viktoria har inte gjort det. Hon känner sig inte redo att flytta ihop med någon just nu. Jag skickar iväg inbjudna i vår grupp på Messenger, till alla förutom farmor och farfar. De använder sig inte av Messenger. Så de får jag ringa. Vilket jag gör när jag postat klart på Messenger. Jag ringer farmor och bjuder in dem till kalaset.
Farmor meddelar att de gärna kommer, att de kommer att antingen ta tåget eller flyget ner så att de kommer att behöva skjuts hem till oss. Jag lovar att hämta dem när de kommer ner. Vi lägger på och jag ser på klockan. Jag packar min träningsväska. Alexander är på förskolan, jag ska plugga.
Men jag håller lunch nu, jag kommer att träna på min lunch. Jag går minst en promenad om dagen med Alexander i vagnen, sen tränar jag minst en gång om dagen. Om jag hinner så tränar jag två pass, men det är sällan som jag hinner det. Men ett träningspass om dagen hinner jag med. Jag lämnar huset och sätter mig på min cykel. Jag cyklar mot centrum där träningslokalen finns…
Jag sitter på en bänk med Alexander i mitt knä, vi är i Danmark vid den minneslund som Trine ligger begravd vid. Jag har fått erkänna för mig själv att jag inte kände henne överhuvudtaget och den insikten har fått mig att skämmas en hel del.
För hur ska jag kunna svara på Alexander frågor om sin mamma? Det är omöjligt för mig att göra, jag slickar mig lite om läpparna. Jag gråter inte längre, att jag kan gråta så mycket över en person som jag inte kände. Hur är det möjligt?
Gråter jag för att jag saknar henne eller för att jag skäms över att jag inte kände henne bättre och vi blev gravida? Jag tänker mycket på varför hon inte berättade för mig om att hon var gravid. Om hon ansåg att jag var för ung för att kunna hantera det?
Jag undrar också en hel del om varför hon behöll barnet. Om hennes religiösa uppväxt påverkade henne även om hon lämnade dem. Alexander vill gå iväg så vi reser oss och börjar att gå i väg. Vi går till en busshållplats och vi ställer oss och väntar på bussen. Den ska ta oss till tågstationen och resan hem…
Jag ser på tentan, det är dags för terminens sista tenta. Jag läser första frågan och jag börjar att svara på den. Jag tänker på mina uppdrag i sommar, både med musiken och med modellandet. Jag ska köra ett par konserter i sommar, alla i Skåne så att jag kan åka hem mellan spelningarna.
Det blir sammanlagt sju spelningar, plus Sommarrock i Svedala. Modellandet är vid tre tillfällen, inget av dem i Sverige tyvärr. Det är alla ute i Europa, de kommer att innebära övernattningar. Mina föräldrar tar hand om Alexander, de är fantastiska med honom och de har utan några som helst fördomar tagit honom till sig så att säga.
De är väldigt engagerade i honom och de vill passa honom. De ser det inte som en börda, vilket vi också diskuterat. De ska ta med honom på en veckas semester i en husbil som de hyrt. Jag och Isabella har träffats två gånger till efter juläventyret och skapat nya äventyr.
Jag träffar Erik och Klara så ofta som vi hinner. Jag hänger med Oskar, Beatrice och Petronella i skolan. Jag skriver till Emil så ofta som jag hinner och har något att berätta. Han kommer hem till sommaren för att tävla, vi hoppas att vi hinner att träffas lite.
Det är slut med tjejen som han var tillsammans med här i Sverige, avståndet blev för stort. Han som han säger strular en del, en hel del enligt hans utsago. Jag läser andra frågan och jag börjar att svara på den…
Våra läppar möts och vi delar på dem, våra tungor smeker varandra och vi stönar båda två. Mina fingrar är våta av hennes safter, jag lämnar hennes läppar och jag slickar mig nerför hennes hud och jag leker med hennes bröst. Jag låter min tunga fortsätta nerför hennes magiska kropp.
För den är det, jag når mitt mål som är hennes slida. Jag sträcker ut tungan och börjar att slicka henne. Min tunga och mitt ena finger för henne till orgasm. Hon ber mig att sluta när det blir för mycket för henne, jag lämnar hennes slida och vi kysser varandra.
Hon rullar runt oss och hon tar fram en kondom som hon rullar på min hårda penis. Hon grenslar mig och hon sätter min penis mot sin slida. Hon trycker till och jag glider in i hennes magiska inre. Det är lika magiskt som hon är, hon börjar att rida mig och våra ögon är klistrade i varandra.
Hon rider mig snabbare och snabbare tills hon kommer hon stelnar till och jag tar över rörelserna och jag tar henne genom hennes orgasm. Jag rullar runt oss och jag tar henne med mig ovanpå nu. Hon kommer igen och igen innan jag också kommer och vi exploderar tillsammans i en lång gemensam orgasm…
– Vill du stanna Michael?
– Gärna Isabella.
Hon ser på mig och hon ler, jag svarar på hennes leende. Hon är ledig ifrån skolan och hon sommarjobbar. Hon ringde mig igår och frågade om jag ville träffas idag. Jag sa ja, eftersom mina föräldrar är i väg med Alexander och jag precis kommit hem ifrån ett modelljobb.
Det har gått en månad på sommarlovet och jag har gjort fyra av de sju konserterna. Jag har gjort två av modelljobben, så att älska med Isabella är vila och rekreation. Jag har inte skrivit så mycket om Bianca, men hon finns där i bakgrunden hela tiden. Vi hörs ett par gånger i veckan, då talar vi inte bara om jobbet.
Utan även om andra saker, som livet. Jag hör av mig till Rickard med, med jämna mellanrum. Vi gjorde vad han kallade för ett par sommarslagdängor. Den ena av dem spelas flitig på olika radiostationer. Så nu ligger jag här med Isabella och jag njuter av närheten…
Jag avslutar sången med en sista knäpp på strängen, när de sista orden försvinner i kvällen så börjar publiken att applådera högt. Erik, Klara, Isabella, Oskar, Petronella och Beatrice är alla här. De fick gratis biljetter till konserten, de står därnere någonstans i publikhavet. Jag gör mig klar att avsluta min spelning när en av koordinatorerna kommer upp på scenen och ber mig att spela en låt till. Jag nickar och går tillbaka till den plats jag stod på precis.
– Jag blev ombedd att spela en sång till, så då gör jag det. Den heter Alexander.
Jag börjar att spela på min gitarr och sen sjunger jag, om min son, Trine och mig…
Jag hälsar på de andra artisterna som är här, när jag skrivit ett antal autografer så går jag till mina vänner. De kramar mig och gratulerar mig till en bra konsert. Jag säger tack och vi går iväg. Vi lämnar konsertområdet och går mot tågstationen.
– Varför fick du spela fler sånger Michael?
– För att han som kom efter mig blev magsjuk och han satt på toa en lång stund.
De ser på mig, jag möter deras blickar.
– Jag höll ett visst avstånd till honom kanske jag säga, han såg inte så fräsch ut när han kom ut på scenen. Frågan är om han kommer att kunna leverera.
Musiken spelar så han gör sitt bästa. Vi småpratar fram till stationen, vi ställer oss och väntat på tåget. Jag ser på Kamphs reklam, jag ler lite när jag ser mig själv i deras sommarkollektion. Vi fotade den i mars, all bakgrund är fejkad. Vi fotade bilderna i en industrilokal i Köpenhamn.
Dagens teknik gör att det ser ut som om jag står på en strand någonstans i ett eller annat paradis. De andra kommenterar inte det, de gör inte det längre vilket är skönt. Jag ser på mina vänner och jag ler lite, jag undrar hur många av de andra artisterna tar tåget till giget som det heter i branschen.
Tåget kommer in och vi går på det. Ett par tjejer i tonåren frågar om de får ta en selfie med mig jag ler och säger ja. Vi ställer oss med mig i mitten, de tar bilderna och går iväg. Jag får ta fler bilder innan vi hoppar av på Triangeln och går mot puben som vi ska till.
Vi kommer fram och vi går in, vi sätter oss och beställer öl och vin. Servitören går iväg och vi pratar och har trevligt. Jag går på toaletten och kissar, när jag går tillbaka så ser jag en stol och en gitarr. Jag tar gitarren och jag sätter mig och börjar att spela.
Sen börjar jag att sjunga Alexander som låten heter. Det blir tyst som genom ett trollslag, även därute där de som sitter nära dörrarna ut hyssjar till de som pratar så att de ska kunna höra mig sjunga. När jag är klar med Alexander och mitt i applåderna så börjar jag spela på nästa låt.
Fem låtar senare så ställer jag ner gitarren, bugar mig och tackar för applåderna. Jag går till bordet och jag sätter mig. De andra ser på mig och de ler.
– Jag har alltid velat göra så, bara sätta mig och spela. Sådär lagom spontant.
De ler lite bredare och sen fortsätter vi att dricka öl och prata. Jag får ta fler bilder och skriva autografer. Det gör inget idag, idag så är jag lycklig…
Fyra och ett halvt år senare…
Jag sitter i Domkyrkan i Lund, ute är det vinter. Rättelse det är skånsk vinter på riktigt så att säga. Vilket innebär, småregn, vind och fem plusgrader som känns som minus fem på grund av vinden och det kalla regnet.
Jag är klar med studierna, jag ser på Alexander, mina föräldrar, min mormor, morfar, farmor och farfar. Alexander är en brådmogen snart sexåring som ska börja nollklass efter sommaren. Han har ärvt min hårfärg och sin mors ögonfärg. Han är lika bestämd som jag är, frågan är om han också precis som jag balanserar på Asperger sidan så att säga.
Jag ser på Petronella, Beatrice och Oskar. Vi klarade oss alla tre, vi har alla tre fått AT – tjänster med. Vid vår sittning med lärare så fick jag en utmärkelse för den elev som klarat sig bäst under utbildningen. Jag gjorde ett taktiskt val när det kom till AT – tjänsten, jag sökte på de mindre sjukhusen och fick anställning i Trelleborg.
Jag kommer inte att vara där så mycket av mina arton månaders AT – tjänst. Vår kursansvarig går upp i en talarstol. Jag ska gå upp där efter henne och hålla tal för mina kurskamrater. Det är typ första gången någon från Malmö får den äran.
Det är tur att jag är van vid att skriva låttexter för jag fick bara ett par dagar på mig att skriva det och fem minuter på att framföra det. På tal om musiken så släpper jag mellan tio och tjugo låtar om året. Det är Rickard som producerar dem, vi skriver ungefär lika många texter.
Hans låtar är fortfarande Country inspirerade, jag är över hela paletten. Från rock till softa ballader. Mycket hänger på mitt humör. Jag arbetar fortfarande som modell, jag är fortfarande Kamphs ansikte utåt. Märket har vuxit en hel del, vilket min lönecheck också har gjort.
Jag har mina kvar, de tre i klassen, Erik, Klara, Isabella och Emil med. Emil bor numera i Sverige, han simmar fortfarande och han är bättre än någonsin. Han ska vara med i OS till sommaren, om han inte skadar sig. Erik och Klara är klara med sin utbildning och båda arbetar med marknadsföring på varsitt företag.
Isabella hoppade av sin första utbildning. Arbetade i ett år och sen sökte hon in på Fysioterapeut utbildningen och är klar fysioterapeut. Hon arbetar på en VC, vi strular fortfarande när andan faller på. Ingen av oss har haft ett längre förhållande, eller hon var tillsammans med en kille i sex månader. Sen tog det slut och två veckor senare så låg vi med varandra igen.
De andra kommenterar inte vårt förhållande längre. Ingen kommenterar att jag inte har fast sällskap. Eller min mor har talat med mig om det, jag sa som det var att jag inte vill binda mig. Att det som hände med Trine skrämde mig. Det jag och Isabella gör känns tryggt, skulle hon träffa en bättre man än mig så kommer jag att släppa henne och gå vidare så att säga.
För mig är hon fortfarande min idealkvinna både in och utvändigt så att säga. De sitter bakom mina föräldrar och släktingar. Mina vänner. Kursansvarig blir klar och hon ser på mig och jag reser mig och jag slickar mig lite om läpparna. Jag går fram till pulpeten och ställer mig.
– Jag är mer nervös här och nu, än vad jag inför att spela inför ett antal tusen människor. Kanske på grund av att detta är allvarligare saker än en enkel konsert. Detta handlar om vår framtid och våra liv på riktigt så att säga. Från och med idag så kommer vi att hålla människors liv i våra händer. Vi blir idag läkare, vi kommer att svära Hippokrates eden senare. Där vi lovar och svär att aldrig skada någon medvetet och att alltid göra vårt yttersta för att rädda liv.
Jag fortsätter talet i samma anda, fyra minuter och femtiosju sekunder senare så är jag klar. Eller det var tiden det tog igår att läsa igenom talet, Alexander tog tiden när jag läste det för honom. Jag får applåder för mitt tal, jag går tillbaka till min plats.
Nu är det dags för diplomutdelning, vi ställer oss på ett led och vi går sakta framåt och vi får våra diplom. Vi går tillbaka till våra platser och sätter oss, när alla fått sina diplom så är det dags att svära eden. Vi gör det och när vi är klara så lämnar vi kyrkan och går ner i källaren och kramar om varandra.
Jag tar på mig mina ytterkläder och går upp till min familj och mina vänner. Jag får kramar av dem med, vi lämnar kyrkan och går ut från den och till våra bilar. Jag hjälper Alexander med bältet, farmor och farfar åker med oss. Jag sätter mig bakom ratten och kör iväg. Vi ska till en restaurang i Malmö och äta en senare lunch.
– Grattis Michael.
– Tack farmor.
– Vad händer nu Michael?
– Efter jul och nyår så börjar min AT – tjänst. Sex månader på sjukhus, sex månader på vårdcentral och sexmånader på en annan placering som jag inte valt än. Vi får se vad det blir. Sen så ska jag välja inriktning.
– Och vad blir det?
– Jag vet inte än, jag vill bli kirurg av något slag. Jag vet inte inriktning än dock. Vi får se vad det blir.
Vi lämnar Lund och jag kör ut på motorvägen. Jag kör efter min far, i den bilen åker mormor och morfar. Mina vänner åker tillsammans i Eriks bil, ja inte de tre som gått i samma klass som mig. De ska fira med sina släktingar. Vi pratar om ingenting tills vi kommer fram till restaurangen. Vi går ur bilen och går in på restaurangen.
Det är en italiensk restaurang som ligger vid Ribersborg. Det var Erik som rekommenderade den för ett tag sedan. Så jag bjöd ut Isabella och vi åt där för ett tag sedan och jag förstår att han rekommenderade den. Maten är galet god, vi går in och sätter oss.
Vi får en fördrink. De som inte kör väljer med alkohol, vi som kör väljer utan alkohol. Det blir presentutdelning och jag öppnar presenterna och jag tackar dem alla så mycket. Jag får ett stetoskop och en namnskylt med mitt namn och AT – läkare ingraverat. Vi har förbeställt vad vi ska äta så maten kommer in med förrätten först, sen huvudrätten och sist efterrätten. Vi har väldigt trevligt och vi stannar kvar länge…
Vi är svettiga båda två, hon sitter grensle i mitt knä. Vi är i hennes lägenhet, vi hamnade här efter en utekväll. Jul och nyår har passerat, vi träffades hela gänget för att fira in det nya året som vi sa. Fast att det inte är nyårsafton, hon lutar sig fram och hon kysser mig.
Hon rider mig långsamt, vi känner varandra så perfekt så att vi vet precis vad den andre vill ha. Hon ler mot mig och jag ler mot henne och hon stannar och klämmer med sitt inre. Jag ler bredare och jag börjar att röra mig och hon stönar högt. Min ena hand letar sig fram till hennes klitoris och jag börjar att smeka den.
– Det är fusk Michael!
– Ska jag sluta Isabella?
– Nej! Men det är ändå fusk, ja!!! Smek mig snabbare!!
Jag gör som hon säger och hon kommer med ett skrik. Jag tar henne genom orgasmen. Sen reser jag oss och jag tar ett par steg mot väggen och hessen rygg möter den och jag tar henne mot väggen och vi kommer båda två efter ett par minuter…
Jag sitter på ett litet rum och jag skriver journalanteckningar. Nog för att jag är klar läkare men jag är inte tillräckligt klar för att få göra så mycket själv. Jag ser på mina anteckningar och jag skriver klart. Diktamen fungerar inte, så vi får skriva själv så att säga. Sen kommer en läkarsekreterare att skriva rent anteckningarna.
Jag reser mig och lämnar den lilla skrubben, den är till för att visa var jag befinner mig i hierarkin. Det är bara tre månader kvar, jag går till min handledare och säger till henne att jag är klar. Hon ser på mig och nickar, sen så vänder hon sig mot skärmen igen.
Hon är inte direkt intresserad av att lära ut, så jag har fått leta upp de läkare som är intresserade av det. Hon har mest kommentarer och fördomar om mina hobbys. Som inte blev mindre fientliga när jag poängterade att de gjort så att jag sluppit att ta studielån.
Det gjorde inte saken bättre om vi säger så. Jag ångrade mig i efterhand, men hon retade upp mig. Jag går till en av läkarna som vill lära ut, jag knackar på hennes dörr och frågar om jag kan hjälpa till med något. Det visar sig att det kan jag, hon berättar vad hon vill ha hjälp med.
Jag ler och går till undersökningsrummet, ett par minuter senare så kommer patienten in. Jag presenterar mig och läkaren som jag hjälper presenterar sig. Sen börjar vi undersökningen…
Jag ser på ST – tjänsterna som är lediga, jag är klar med min AT – tjänst och det har gått ett och ett halvt år till. Nu så letar jag efter ST – tjänster som jag skulle kunna tänka mig. De andra tre är också klara med sina AT – tjänster, de säker också ST – tjänster.
Vi har väldigt olika intressen, Petronella kommer att söka alla tjänster som finns för att bli barnpsykiatriker, Beatrice söker alla tjänster som finns som Allmänmedicin läkare, Oskar vill bli narkosläkare och han söker de tjänster som är lediga inom det. De är singlar utan barn så de kan söka överallt i hela Sverige, vilket de också gör.
Jag har inte den förmånen, eller det har jag men då skulle jag få dra upp Alexander från skola, kompisar och sin stora hobby. Han spelar handboll, han började i bollskola i fjol och han fortsatte efter sommaren och de spelar matcher.
Det kallas för minihandboll och spelas långsida mot långsida. De är fyra utespelare och en målvakt. Jag har blivit en engagerad idrotts pappa, min mor och far är också engagerade. Dels på grund av mitt arbete, dels på grund av mina hobbys som jag kallar dem.
Jag har bestämt mig, jag kommer att söka en av de tre lediga tjänsterna till barnkirurg. Jag skickar in min ansökan och stänger ner sidan. Jag valde barn som mitt tredje val, jag trivdes som fisken i vattnet. De tre tjänsterna är i Malmö, Lund och Ystad. Jag skickade min ansökan till alla tre mottagningarna…
Jag ser på Bianca, hon ser på mig.
– Så de vill gå vidare?
– Ja.
– Det passar mig rätt bra faktiskt, jag förstår dem Bianca. Jag är trettio ett år gammal och i den branschen så är jag gammal. Jag är faktiskt imponerad av de erbjöd mig ett nytt kontrakt för två år sedan. Tacksam men förvånad, jag hade ändå tänkt att dra ner väsentligt på modellandet. Jag är klar specialist nu, jag börjar min nya tjänst som överläkare på måndag. Jag är väldigt tacksam för allt som du gjort för mig Bianca, men jag kommer inte att göra så mycket modellande längre. När det sprider sig att de släpper mig, tja då lär ingen annan vilja ha mig i heller. Vi vet båda att det är så det fungerar, jag är inte intresserad av att göra Dressmans mogna män reklamer.
Jag ser på henne och ler, hon ler tillbaka.
– Så du slutar?
– Nja, kommer rätt erbjudande och de vill ha mig så kommer jag inte att tacka nej. Men jag kommer inte att prioritera det. Jag har en brådmogen tonåring därhemma att hantera, jag har inte riktigt tiden att flacka halva Europa runt.
– Så pass?
– Haha, ja han är en handfull. Eller nu överdriver jag lite, men han är envis och tror att han är vuxen.
– Så inga sura miner Michael?
– Som sagt, jag förstår dem.
– Och om jag får napp på något så är du intresserad?
– Ja jag är intresserad, men jag är inte intresserad av att skriva på ett längre kontrakt verkligen inte.
Vi avslutar lunchen och vi lämnar restaurangen, vi går till våra bilar. Min är en Lexus SUV, hennes är en BMW. Vi sätter oss i bilarna och kör iväg, det är som en sten släppt från mina axlar. Jag är klar med modellandet, så här kan jag sakta försvinna från människors sinnen i den världen.
Musiken kommer jag inte att sluta med, verkligen inte. Jag brinner en hel del för den, faktiskt mer idag än när jag började med den. Alexander spelar också gitarr och sjunger, vi sjunger och spelar tillsammans en hel del. Mina tre vänner från utbildningen är också klara med sina ST – tjänster.
Oskar och Petronella lämnade Malmö för sina vidare studier så att säga. Jag och Beatrice stannade kvar, vi är alla fyra klara nu. Vi ska träffas till helgen och fira att vi är helt klara nu. Men först så ska jag stå i kafét på handbollen, Alexander spelar fortfarande handboll och jag är en engagerad handbollsförälder som står i kafét och aldrig missar en match om jag inte har jour.
Vilket jag inte kommer att ha i lika stor utsträckning längre. Bakjour ja, men jag slipper stanna över på sjukhuset. Jag fick min överläkare tjänst för en månad sedan. Jag har förhandlat fram min nya lön och jag är klar. Efter nästan fjorton år så är jag klar, det känns lite underligt faktiskt.
Eller det känns väldigt underligt. Jag ler lite åt mig själv, jag klappar mig själv på axeln. Nu ska jag till nästa möte, det är ett mycket annorlundare möte. Jag ska träffa Isabella, hon gifte sig för fem år sedan. Hon skilde sig för tre månader sedan, mannen hon träffade var den perfekte mannen.
Det trodde vi alla, det visade sig att han inte var det. Han sitter häktad för misshandel, övergrepp, våldtäkter och en massa annat skit som han utsatt Isabella för. Verkligen en massa skit, hon ringde mig desperat en kväll. Hon skrek i telefonen att hon trodde att han skulle döda henne.
Jag körde dit och jag ringde polisen på vägen. Jag kom fram före dem, ytterdörren var öppen och det var kaos i deras hus. Han försökte slå sig in i rummet där hon gömt sig. Han såg mig och jag såg honom och sen rusade han mot mig.
Precis då kom polisen och stoppade honom. Frågan är hur det slutat om de inte kommit. Vi ringde efter en ambulans när vi såg hennes misshandlade kropp och ansikte. Jag undersökte henne snabbt innan ambulansen kom.
Poliserna la sig inte i, när jag sa att jag är läkare så backade de. Ambulansen kom och jag uppdaterade ambulanspersonalen om hennes skador. De jag såg, sen så vet jag inte vad som försiggår under huden så att säga. Ena polisbilen körde iväg med hennes man, de andra poliserna förhör mig.
Jag säger vad jag vet och sen kör jag till sjukhuset. Där får jag reda på att hon är på röntgen. Jag springer dit och väntar utanför på henne, jag följer med henne tillbaka till akuten när hon är klar. Jag loggar in på en av datorerna och jag läser svaren.
Hon har en hel del gamla skador förutom de nya. Polisen kommer till akuten och de går till hennes rum. Jag lämnar datorn och går till rummet jag med. Isabella ber mig att stanna och sen börjar hon att berätta allt.
Det bara rinner ur henne, han blir häktad och han sitter kvar i häktet i väntan på rättegången. Jag parkerar min bil och jag går ur den. Jag går in på restaurangen och jag går efter servitören till bordet och jag sätter mig. Isabella ser på mig och hon ler. Jag svarar på leendet och jag beställer dricka.
– Så hur gick det?
– Jag är numera nästan pensionerad modell, Isabella.
– Nästan?
– Kamphs förlängde inte med mig, jag är för ”gammal” för de andra märkena. Så ja, jag är pensionerad modell. Eller om någon vill ha mig så ställer jag upp så att säga. Men det blir kanske ett eller två jobb om året om ens det. Man är färskvara i den branschen.
– Och hur känns det, Michael?
– Det känns bra Isabella, det känns väldigt bra. Det är mitt gamla jag så att säga, mitt nya jag är som överläkare inom barnkirurgi. Hur är det själv?
– Det är bättre, jag börjar så smått landa i mig själv. Landa i att det inte var mitt fel och att jag inte ska slå på mig själv.
– Så bra.
Hon ser på mig och hon ler, som alltid när hon ler mot mig så blir jag nästan en lallande fåne. Men bara nästan, Jag ler lite mot henne och hon säger.
– Du har ett vackert leende Michael.
– Tack, Isabella. Det har du med. Vill du veta en sak?
– Gärna, vadå?
– Jag älskar dig, jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig Isabella. Jo Alexander, men det är inte samma sak. Jag älskar dig väldigt, väldigt mycket. Jag har velat fråga dig så många gånger om du vill gifta dig med mig men jag har fegat ur varenda gång. Nu vill jag inte fega ur mer, så jag frågar dig här och nu Isabella. Vill du gifta dig med mig.
Hon bara stirrar på mig, jag säger inget mer och hon säger inget. Inte först, sen säger hon.
– Du är tokig.
– I dig ja, det har jag varit sedan jag såg dig första gången i gymnasiet. Men då var jag en stor tjock person som tjejer inte tittade på för att jag var snygg så att säga. Tvärtom skulle jag vilja säga. Sen hände det som hände, du gjorde slut vilket jag förstår. Jag förstår att det lite skrämmande, eller kanske mycket skrämmande att jag helt plötsligt blev pappa.
– Ja, men jag har ångrat det många gånger.
– Sen träffades vi och älskade med varandra, jag ville fråga dig varje gång vi träffades men jag fegade ur för att jag inte ville förlora det vi hade. Sen träffade du honom och jag insåg hur mycket jag ångrade mig. Så nu när du är nyskild så passar jag på att fråga. Jag förstår om du säger nej på grund av omständigheterna. Men jag ville bara att du skulle få veta hur mycket jag älskar dig. Jag är beredd att ringa Alexander och säga åt honom att möta oss på rådhuset och sen gifter vi oss. Eller så har vi ett väldigt stort bröllop med kyrka, vitklänning och hela kalaset. Men som sagt jag förstår om du säger nej.
– Jag älskar dig med Michael, jag inser nu hur mycket jag älskar dig. Vi kommer att gifta oss Michael, inte idag men en dag så kommer vi att göra det.
Jag ser på henne och jag ler, hon ler tillbaka och vi får vår mat. När vi ätit färdigt så kommer vi att köra hem till mig, till mitt hus. Vi kommer att gå till mitt sovrum och älska. Hon kommer att flytta in hos oss, hon kommer att bli gravid och vi kommer att gifta oss. Om det råder det inget tvivel…