Det här är första delen i en berättelse som inte är så ”grafisk”.  Kommentera gärna om det är något jag skall fortsätta med eller inte. Jag var inte så sugen på att göra en ”grafisk” berättelse utan testa något annorlunda och hade lite tråkigt nu när det är så varmt ute 🙂

//Plutten

---

Jag hörde nyckeln redan i trapphuset. Den där karaktäristiska tvekan. En kort paus, följd av ett skrapande – som om själva låset skämdes lite för att bli petat på av någon som inte längre visste vilket håll man skulle vrida åt.

Jag satt kvar i soffan, i mörkret, med bara tv:ns blå sken som sällskap. Den här filmen hade jag sett förr. Kvinnan på skärmen letade efter sin förlorade make i Paris, men jag var ganska säker på att hon borde ha kollat närmre i sitt eget vardagsrum.

Så klickade det till i dörren. Fumligt. Vänster häl först. En sko tappades, inte tappades. Sedan du.

Du stod där i hallen. Lätt andfådd som efter en språngmarsch på högklackat eller en halvt förbjuden natt. Ditt hår såg ut som om det protesterat halva kvällen – vackert rufsigt, men inte utan attityd. Den vita blusen var knäppt som om den gett upp halvvägs. Bysten kämpade med gravitationen och det där svarta spetsiga tyget under som du envisas med att kalla ”bekvämt” hade svårt att hålla allt på plats. Kjolen var skrynklig och satt lite snett, som om den tagits på med större entusiasm än precision.

Och så ditt leende. Herregud.

Det var inte riktat mot mig, inte helt. Det var riktat inåt, eller kanske bakåt. Som om munnen inte riktigt hunnit ikapp vad resten av kroppen redan upplevt. Den sortens leende som bär på ett nyss avslutat äventyr, men också på en liten gnutta triumf – som ett barn vilken vet att det tagit fler kakor än tillåtet.

”Du är vaken?” sa du. Inte skyldig. Inte ens förvånad.

”Jodå,” svarade jag, och stängde av tv:n med fjärrkontrollen. ”Sällan man får se sin fru komma hem som om hon rymt från en fransk vuxen film.”

Du skrattade till. Lättat. Nervöst? Jag vet inte.

Jag reste mig långsamt och gick fram till dig, mötte doften av parfym blandad med… något annat. Rått, lustfyllt. Kanske sex? Något som inte var min upplevelse.

”Du vet att kjolen sitter på sniskan?” frågade jag, stillsamt.

”Du vet att du älskar när den gör det,” svarade du och såg mig rakt i ögonen.

Touché.

Jag tog ett steg närmare. Du vinglade till, bara lite, som om kroppen fortfarande var någon annanstans. Jag fångade dig i midjan. Kände värmen. Pulsen. Spänningen under ytan.

Och det var då jag insåg det. Du hade inte kommit hem för att förklara. Du hade kommit hem för att be mig förstå, utan ord.

Och jag, jag hade redan börjat förlåta dig, långt innan du vred om nyckeln i dörren.

Du står kvar i dörröppningen, som om du inte är säker på om du kommit hem eller just börjat gå vilse. Jag håller dig kvar med ena handen runt din midja. Din blick flackar inte – tvärtom. Den söker min, nästan utmanande, nästan som ett test.

”Så,” säger jag lågt, ”ska jag fråga, eller ska vi låtsas att det här är en väldigt välspelad improvisation?”

Du blinkar långsamt, lutar dig lite närmare, dina läppar så nära att jag känner din andedräkt, söt, syrlig, blandad med hemligheter.

”Jag orkar inte vara perfekt ikväll,” viskar du. ”Det är utmattande, vet du. Allt det där… att låtsas.”

Jag svarar inte direkt. Min hand glider upp längs ryggen på blusen, känner tyget, hudens värme under. Något i mig vill skaka dig. Något annat vill dra dig närmare, pressa dig mot väggen och höra dig tappa andan.

”Du kunde ha ringt,” säger jag till slut. ”Eller lämnat en liten lapp. ’Hej älskling, sticker ut en sväng för att glömma att jag är gift.’”

Du fnissar. Det där låga, förtroliga skrattet du alltid har när du vet att du gjort något du inte får. Men den här gången darrar det till i slutet. En liten spricka.

”Jag dansade,” säger du. ”Med skor som dödade mina fötter. Med folk jag inte ens minns namnet på. Jag blev bjuden på drinkar jag inte ens ville ha, händer på ställen som inte var lämpligt men det var skönt… att inte vara ’någons fru’ för en kväll.”

Jag tittar på dig. Det finns något där, inte bara skuld, inte bara uppror. Något hungrigt. Något levande. ”Men du kom hem,” säger jag tyst, och det låter som ett konstaterande, men det är en fråga.

”Ja,” viskar du. ”Jag visste att du skulle vänta. Jag vet att du… alltid gör det.”

Och där. Där tappar jag något inom mig, stoltheten kanske, eller ilskan jag trodde jag bar. För du har rätt. Jag väntar. Alltid.

Jag lutar mig fram och kysser dig – först hårt, sedan med passion. Du svarar direkt, din kropp tryckt mot min, som om det vore först nu du faktiskt landat. Dina händer famlar efter mig. En knapp går upp, eller kanske fler – jag bryr mig inte. Vi rör oss genom hallen som en enda otydlig skugga.

Kyssarna blir djupare, mer otåliga, och ändå finns det något annat där, ett samtal mellan kroppar, mellan gamla sår och ny hunger. Du viskar mitt namn som om det var ett löfte. Jag drar av dig blusen som en bekännelse och ser din byst höja och sänka sig snabbare.

Men mitt i all hetta – ett leende från dig. Det där lilla sneda, som gör mig galen.

”Vad tänker du på?” frågar du, när jag fryser till för ett ögonblick. Jag möter din blick. ”Att jag kanske måste börja gå ut oftare också. Kanske se dig i dina pumps. Se dig vara olämplig”

Du fnissar, sen skrattar du högt. Det skrattet jag älskar. Jag fångar det med en ny kyss, denna gång långsammare, tyngre. Vi snubblar in i sovrummet.

Och du faller bakåt i sängen med en blandning av skratt och förväntan. Ditt hår breder ut sig över kudden som en nysläppt hemlighet. Jag följer dig ned, knäpper upp resten av blusen, långsamt, nästan vördnadsfullt. Du låter mig. Dina ögon sluter sig när jag drar fingertopparna längs kanten av din korta svarta kjol, som glidit snett.

”Du är vacker när du är stygg,” viskar jag. ”När du inte låtsas.”

Du svarar inte, men din kropp gör det åt dig. Dina höfter höjer sig, som en utmaning. Jag drar ner dragkedjan på din kjol och den släpper taget med ett ljud som nästan låter lättat. Du har inga trosor och jag kan se fukten i din springa glänsa från någon annan.

Du är fortfarande varm från dans, från alkohol, från någon annan. Jag kysser dig över brösten, över magen, ner mot den lilla höjningen, över varje liten plats som doftar av nattens händelser. Ditt lår glider mot mitt när jag lägger mig över dig, våra kroppar möts med en hunger som är både ny och gammal.

Dina händer gräver sig in i mitt hår, drar mig närmare, styr mig in utan ord. Det är inte den vanliga rytmen vi har. Det här är något råare, något med undertoner av det där som hände innan du kom hem. Något du bär med dig – och nu delar.

När jag är inne i dig känns det som att världen stannar. Du tar emot mig med allt du har – med ljud, med rörelser, med det där sättet du har att vrida dig som om du ville bli omskriven. Som om du vill att jag ska förstå allt som hänt, utan att du behöver säga ett ord.

Det är en dans. En uppgörelse. En sorts försoning.

När vi till slut faller ihop, svettiga, tysta, och andfådda, är det som om något har omförhandlats mellan oss. Utan avtal. Utan löften.

Bara en tyst överenskommelse mellan oss i ljudet från våra andetag.