Har mottagit flera frågor om hur Simon och Malin träffades, mer om vilka Simon och Malin är som personer och kring synnedsättningen. Denna novell ämnar svara på dessa frågor och återberättar första gången de träffades, som i grova drag blir en återberättelse från verkligheten.
Ger en liten varning om att novellen blev något längre än tänkt.
Kapitel 1: Gotisk ängel i landstingets korridorer
Vårdcentralens korridorer doftade som de flesta medicinska institutioner gör: en omisskännlig blandning av ytdesinfektion, linoleummatta och det där lite brända, institutionella kaffet som ständigt stod på i personalrummet. För Simon, en tjugosjuårig sjuksköterskestudent mitt uppe i sin kliniska praktik, var miljön en skarp kontrast till hans privata jag. Under den stärkta, kritvita bussarongen med landstingets anonyma logotyp dolde sig en smal gestalt, vanligen klädd i svarta bandtröjor, och i hans underläpp glänste två svarta spiralformade piercingringar – så kallade snake bites.
Denna morgon svansade han troget efter sin handledare Stina, en bastant distriktssköterska i övre medelåldern med praktiska glasögon i ett snöre runt nacken. Under morgonmötet hade dagen strukturerats upp. Personalen skulle delas upp i två grupper för att delta i en produktutbildning gällande de nya material och synhjälpmedel som regionen nyligen upphandlat. Stina gav Simon ett val: antingen sitta som passiv medlyssnare i den monotona telefonrådgivningen, eller följa med på utbildningen. Simon, som fann telefonen mördande tråkig, tvekade inte en sekund.
När Simon klev in i vårdcentralens konferensrum tätt bakom Stina, höll han på att tappa den ljusblå pappersmuggen med nybryggt kaffe. Han hade ställt in sig på att möta den typiska företagsrepresentanten – en proper person i slätstruken kavaj, blus eller intetsägande kostymbyxor. Istället möttes hans blick av en uppenbarelse som fick allt annat i det sterila rummet att blekna.
Längst in, framför projektorduken där den första Powerpoint-bilden lyste i vitt, stod en tjugoåttaårig kvinna. Hennes hår var långt och intensivt, illrött färgat. I både ögonbrynet och näsvingen glänste små, silverfärgade piercingar, och från hennes örsnibbar hängde halvringar prydda med diskreta taggar i ändarna. Hon var petit, knappt hundrasextio centimeter lång och slankt byggd, men med en naturligt feminin, något bredare höftlinje som accentuerades av den djupsvarta klänningen. Klänningens mönster bestod av mörkröda rosor med taggiga stjälkar – en perfekt förlängning av hennes personlighet.
Vilken fantastiskt vacker varelse, ekade det i Simons huvud.
Helt hänförd smög han längst bak i rummet för att kunna iaktta henne i smyg, helt blind för de mer propert klädda kollegorna som stod vid hennes sida. När presentationen började försvann omvärlden. Simon registrerade knappt det tekniska innehållet om förskrivningsrätter, behovsprövningar och synhjälpmedel. Istället satt han som förhäxad av hennes röst. Den var ljuv och melodiös, med en feminin klang som bar på en enorm pondus. Han lyssnade inte på ordens innebörd, utan njöt bara av tonernas melodi.
Kapitel 2: En oväntad bordskamrat
När föreläsningen var över och lunchtimmen slog, drog sig personalen mot lunchrummet. Simon satte sig på sin vanliga plats bredvid Stina vid ett av de stora, runda borden och öppnade mekaniskt sin matlåda med pasta och köttfärssås. Tankarna var fortfarande kvar i konferensrummet.
Plötsligt öppnades dörren, och det välbekanta sorlet i rummet dämpades något. Simon reagerade på ett distinkt, rytmiskt ljud – metall mot plastmatta. Han tittade upp och såg den rödhåriga kvinnan, Malin, kliva över tröskeln. Hon ledsagades av receptionisten Lova, men i sin högra hand höll hon en vit teknisk käpp som svepte i en van men diskret, pendlande rörelse framför hennes fötter.
När Lova orienterat henne innanför dörren och tackat för sig, reagerade Simon instinktivt. Han reste sig upp från stolen, nästan så snabbt att matstolen skrapade ljudligt mot golvet.
”Hej… behöver du hjälp att hitta en ledig plats?” frågade han, och hans röst lät lite mer osäker än han hade avsett.
Malin vände ansiktet mot ljudet, och ett varmt, öppet leende sprred sig över hennes läppar. ”Ja tack, det vore jättesnällt”, svarade hon.
Hon tog ett steg framåt och lät sin hand söka sig till Simons utsträckta högra arm. När hennes fingrar slöts om hans underarm, kände Simon hur en plötslig våg av värme sköljde genom kroppen. Det var så pass intensivt att han nästan var rädd att han darrade. Han såg sig snabbt om i rummet. Det fanns några spridda platser, men stolen direkt till vänster om hans egen var tom.
”Det finns en ledig plats precis här bredvid mig vid det runda bordet, om det går bra?” sa han.
”Det blir perfekt”, svarade hon.
Simon eskorterade henne de få stegen till stolen. Malin lyfte vant av sig sin svarta Fjällräven-ryggsäck och hängde den över stolsryggen. Med några snabba, otroligt skickliga handgrepp tryckte hon ihop sin vita käpp. Den bestod av flera sektioner som hölls samman av ett inre gummiband, och när delarna veks ihop påminde det Simon om hur man monterar tältpinnar eller intrikata legobyggskip. Hon stack ner den hopfällda käppen i ryggsäckens sidofack.
”Simon, förresten”, sa han och satte sig ner igen. ”Jag satt längst bak under din presentation.”
”Hej Simon. Trevligt att råkas”, svarade hon och vände sina mörka, oseende ögon mot honom med en sådan exakthet att han för ett ögonblick glömde bort hennes synnedsättning.
Kapitel 3: Punktskrift och korvstroganoff
Malin satt rak i ryggen, men Simon kunde ana en subtil spänning i hennes axlar. Sanningen var att Malin, trots sitt utstrålade självförtroende, bar på en inre osäkerhet i nya miljöer med seende människor som hon visste granskade henne. Men Malin fungerade så: istället för att låta osäkerheten hämma henne, valde hon alltid att chansa, ta för sig och kliva framåt med huvudet högt.
”Har du lust att hjälpa mig till kylskåpet så jag kan hämta min matlåda?” frågade hon och bröt tystnaden med sin klara röst.
”Självklart”, sa Simon och reste sig genast.
De gick tillsammans till det stora personalkylskåpet. Malin öppnade dörren och lät sin hand glida över hyllplanen med en imponerande lätthet. På den mellersta hyllan fann hennes fingrar en klassisk Ikea-matlåda i vit plast med ett semitransparent lock och röda kanter. Det som fångade Simons uppmärksamhet var en remsa av svart dymotejp som var klistrad ovanpå locket. Tejpen var fylld med små, upphöjda vita prickar.
Simon studerade mönstret nyfiket, men för hans otränade ögon såg det bara ut som ett kaotiskt mönster utan logik. ”Vad står det där?” frågade han medan han ledde henne mot mikrovågsugnen.
Malin log hemlighetsfullt. ”Det står exakt vad det är för maträtt. Jag märker alla mina lådor innan de åker in i frysen där hemma, så att jag slipper spela rysk roulett med dagens lunch på morgonen. Men jag tänker inte avslöja för dig vad det är än.”
När de nådde mikron öppnade hon dörren, tryckte upp den lilla plastventilen på matlådans lock och ställde in den. Mikrovågsugnen var dock av en nyare modell med en slät, digital display, touchknappar och ett snurrvred utan fysiska markeringar. Malin sökte med fingertopparna över panelen men insåg snabbt begränsningen. Istället för att visa frustration vände hon sig mot Simon med en retsam glimt i ögat.
”Den här apparaten saknar taktil charm. Kan du ställa in den på två minuter och trycka på start åt mig?”
Simon vred vant på hjulet och startade maskinen. Medan det dova brummandet fyllde utrymmet, fortsatte Malin: ”När du ändå är igång och är så här fantastiskt hjälpsam… Jag har en flaska Pepsi Max i kylen också. Skulle du kunna hämta den och ett glas?”
”Absolut, fixar det”, svarade Simon. Han hämtade flaskan och ett glas från skåpet. Precis när han skulle ställa ner sakerna på bordet, tvekade han. ”Behöver du kniv och gaffel också?”
Malin skrattade högt, ett fylligt och smittande ljud som fick flera vid de andra borden att titta upp. ”Ja tack. Jag är faktiskt tillräckligt väluppfostrad för att inte äta med händerna.”
Simon kände hur värmen steg upp i ansiktet och han blev lätt röd om kinderna. Han kände sig plötsligt lite dum och klumpig, men hämtade snabbt besticken ur lådan. Just då pep mikron. Han gick tillbaka, erbjöd sin arm som hon vant greppade, och ledde henne tillbaka till det runda bordet.
När Malin lyfte på locket spred sig en ljuvlig, hemtrevlig doft av stekt korv, lök och tomatgrädde. Det var korvstroganoff med ris. Hennes fingrar fann snabbt besticken som Simon lagt på höger sida om lådan.
”Läsken och glaset står precis framför matlådan”, förklarade Simon. ”Typ klockan tolv, om vi utgår från tallriken.”
Malin stannade upp och nickade uppskattande. ”Klockmetoden? Imponerande, Simon. Du har lyssnat lite under presentationen i alla fall, hör jag.”
Kapitel 4: Spilld läsk och delade världar
De åt under ett lättsamt och förvånansvärt naturligt samtal. Simon förklarade att synhjälpmedel och den taktila världen var något helt nytt för honom, och Malin förklarade pedagogiskt att det var normen för de flesta som inte tvingades navigera i den. Men samtalet gled snabbt bort från jobbet och in på personliga intressen.
Det visade sig, till Simons stora förvåning och dolda förtjusning, att de delade nästan exakt samma musiksmak och populärkulturella intressen. Båda bar på en stor passion för tyngre musik, och när samtalet landade på tv-serier visade det sig att båda följde den senaste, nagelbitande säsongen av Breaking Bad.
”Du måste se Bron på SVT Play också”, tipsade Malin engagerat medan hon förde gaffeln till munnen med oklanderlig precision. ”Den svensk-danska kriminalserien. Den är fantastiskt bra.”
”Jag har nog inte sett en kriminalare sedan de gamla Beck-filmerna”, erkände Simon med ett leende. ”Men om du säger det, så måste jag ge den en chans.”
Medan de pratade observerade Simon hur Malin hanterade sin dryck. Hon tog Pepsi-flaskan, lokaliserade glasets kant med sin vänstra hands fingrar, och började hälla. Simon satt redo att ingripa, nyfiken på hur hon skulle veta när glaset var fullt. Men han insåg snabbt hennes teknik: hon lät toppen av sitt vänstra lillfinger hänga precis över glasets invändiga kant. Så fort den svala vätskan nuddade fingertoppen, rätade hon upp flaskan utan att spilla en enda droppe.
”Smart!” utbrister Simon imponerat.
Malin ställde ner flaskan och lade huvudet på sned, med ett brett, retsamt leende. ”Jaha? Sitter du där och granskar mig i smyg, Simon?”
Simon stelnade till och kände hur paniken steg. ”Nej, alltså… förlåt. Jag har bara aldrig träffat någon som är blind tidigare… eller eh, någon med en svår synnedsättning menar jag…” Han tystnade, rädd för att ha trampat på en öm tå, och tog snabbt en stor klunk vatten ur sitt eget glas för att dölja sin förvirring.
Malin viftade avvisande med handen och skrattade dämpat. ”Blind, synskadad eller svår synnedsättning – kärt barn har många namn, Simon. Jag tar inte illa vid mig för fem öre. Kalla det för vad det är, det är inget stigmatiserat för mig. Så ta det chill!”
Hon sträckte fram sin läskflaska mot honom. ”Vad dricker du själv till maten? Bara vatten? Till en sån där lyxig köttfärssås behöver du något godare. Här, ta lite Pepsi.”
”Oj, tack”, sa Simon och sträckte ut handen för att ta emot flaskan.
När han tog den, mötte hans blick hennes ansikte på nära håll. Hennes leende var så trollbindande vackert, och de mörka ögonen bakom den röda luggen kändes så intensiva att han helt tappade fokus på vad hans händer faktiskt gjorde. Han började hälla, men blicken var fastlåst vid hennes ögon.
Ett plötsligt, väsande brus från kolsyra som spred sig över bordsytan fick honom att vakna till med en duns. Han hade hällt långt över kanten. Läsken flödade ut över den vita vaxduken.
Malin hajade till och brast ut i ett pärlande skratt. ”Se där! Det verkar som att även de seende kan behöva lite hjälp med tekniken ibland.”
Simon kände hur ansiktet formligen exploderade i en djupröd rodnad. Han slet åt sig ett knippe servetter och började febrilt torka upp efter sig, medveten om att Stina och några andra kollegor runt bordet betraktade spektaklet med dolda fniss. Men i Simons värld fanns just då bara Malin.
När tallrikarna var tomma, sköt Malin undan sin låda. ”Du får diska min matlåda på ett villkor”, sa hon med en lurig blick. ”Att du följer med mig ut när jag ska rasta hunden efteråt.”
”Det gör jag mer än gärna”, svarade Simon utan en sekunds tvekan.
Vid diskbänken sköljde han ur lådorna med extra stor omsorg. Han lät fingrarna glida över dymotejpen på Malins låda, räknade prickarna och formerna som påminde om små Tetris-block. Han memorerade mönstret för bokstaven K – hans första egna steg in i hennes värld.
Kapitel 5: Loke och det dolda arbetet
Simon torkade händerna, gick tillbaka till Malin och erbjöd sin arm, vilket hon nu vant tog. ”Ska vi gå?”
”Det tycker jag absolut”, svarade hon.
Med en enda, blixtsnabb rörelse tog hon fram sin käpp ur ryggsäcken och snärtade till med handleden. Med ett distinkt klack-klack-klack fällde käppens sektioner ut sig själva och låste sig i en rak linje. Simon gömde inte sin beundran; det såg ut som ett rent trolleritrick.
De rörde sig ut mot receptionen. Där, bakom disken på en stor, fluffig svart madrass prydd med vita tassavtryck, låg en stor, kolsvart labrador. Vid sidan av madrassen stod en rejäl vattenskål. Det var Loke. Så fort han hörde Malins steg, flög han upp och svansen började piska luften i ett intensivt tempo, så pass att han nästan ville klättra upp i hennes famn.
”Ja, gubben, matte har saknat dig också. Ska vi gå ut en sväng?” mjuknade Malins röst när hon böjde sig ner och lät hunden slicka hennes händer.
Receptionisten Lova tittade upp från sin dator. ”Han har skött sig exemplaris, Malin. Halva personalen har varit här och fyllt på hans kärlekskvot. Men jag ser att du har fått adekvat sällskap, så jag antar att jag blir permitterad från lunchpromenaden?”
”Ja, jag sprang på den här trevliga herrn, så jag tänkte klämma ur honom lite mer information”, svarade Malin med en flörtig underton som fick Simons hjärta att ta ett extra skutt.
De gick ut till kapprummet. Simon bytte snabbt ut sina arbetsskor mot sina slitna, svarta Converse, medan Malin tog på sig sin jacka. Från en krok på hatthyllan lyfte hon ner en kraftig, vit sele. På sidorna satt tydliga reflexband med texten LEDARHUND i stora, svarta versaler, tillsammans med logotypen för Synskadades Riksförbund. Högst upp på selen fanns ett stelt, brett läderhandtag.
Malin spände vant fast selen över Lokes breda bröstkorg. I samma ögonblick som spännet klickade till, skedde en total transformation med hunden. Den tidigare så lekfulla och svansviftande labradoren stelnade till i absolut fokus. Hans hållning blev kunglig, ögonen fixerade framåt.
”Redo?” frågade Malin. Simon backade instinktivt ett steg för att ge henne utrymme, osäker på om han skulle hålla hennes arm nu.
”Sök utgång”, kommenderade Malin med fast röst.
Loke startade direkt. Han gick med en jämn, dragande kraft precis snett framför Malin, med handtaget perfekt placerat i hennes vänstra hand. Simon gick vid hennes högra sida, fascinerad över hur hunden läste av miljön. När de nådde ytterdörrarna kom en äldre man gående i mötande riktning med en rullator. Loke saktade ner, tog en mjuk men bestämd båge runt mannen med så god marginal att Malin passerade med flera decimeters fritt utrymme, helt utan att störa eller stöta emot.
Kapitel 6: Sensoriska stråk och snake bites
Ute i aprilluften möttes de av en strålande sol. Det var runt tolv grader varmt, och den tidiga vårens lövsprickning färgade trädkronorna i en skir, ljusgrön nyans. Längs gångstigen lyste tulpaner i rabatterna och några körsbärsträd stod i full, rosa blomning.
”Finns det någon bra gräsplätt här i närheten?” frågade Malin och lät ansiktet vändas upp mot solens varma strålar.
”Ja, ungefär femtio meter bort finns en stor äng precis där motionsspåret börjar”, svarade Simon och pekade med hela handen mot höger innan han kom på sig själv. ”Där brukar folk… Äh, förlåt, jag pekade visst igen. Gammal vana.”
Malin brast ut i ett varmt leende. ”Åt vilket håll?” skojade hon först, men fortsatte sedan i en mer personlig ton: ”Du behöver inte be om ursäkt, Simon. Jag ser det bara som något positivt. Det betyder att du inte ser min blindhet som det första och enda som definierar mig.”
De gick mot motionsspåret med Loke i täten. Vid en trottoarkant saktade labradoren ner och stannade tvärt med framtassarna precis vid kanten. Malins käpp, som hon höll i höger hand, pendlade fram och gav ifrån sig ett dämpat dunk mot sten kanten.
”Duktig kille, Loke”, berömde Malin. Hon släppte handtaget, dök ner i jackfickan och plockade fram en liten godisbit som hunden skickligt snappade upp ur hennes handflata. ”Det är så vi håller utbildningen fräsch”, förklarade hon för Simon. ”De måste belönas när de markerar hinder och kanter, annars blir de slarviga.”
När de nådde det öppna grönområdet stannade Malin och knäppte loss Lokes arbetssele. Hon hängde den över sin axel. I samma sekund som selen togs av, skedde en ny förvandling: Loke skakade på hela kroppen, gav ifrån sig ett glatt skall och förvandlades omedelbart tillbaka till en vanlig, busig familjehund som lyckligt sprang iväg för att nosa i buskagen.
Malin vände sig mot Simon och sträckte ut sin vänstra arm i en inbjudande gest. Simon anslöt direkt och lät hennes hand vila tryggt i hans armveck.
”Berätta mer om käppen”, sa Simon, genuint intresserad. ”Jag förstod från föreläsningen att spetsen kallas för doppsko, men hur mycket känner man egentligen genom den?”
Malin stannade upp och vände sina mörka ögon mot honom, med en retsamt misstänksam blick. ”Vänta nu… det där förklarade jag ju i detalj under min presentation. Du satt ju med i rummet, Simon. Var hade du ditt fokus egentligen?”
Simon kände hur den där välbekanta rodnaden återigen sköt upp längs halsen. Han drog sig generat i håret och skruvade på sig. ”Hehe… ja, alltså… du har ju en så otroligt snygg stil, så jag antar att jag kom av mig lite. Jag satt nog mest och tittade på dig.”
Malin skruvar på sig, och för ett kort ögonblick kunde Simon ana en svag, klädsam rodnad på hennes egna kinder. Hennes dolda osäkerhet fladdrade förbi, men hon mötte den som vanligt med ett djärvt motangrepp.
”Mina kollegor nämnde faktiskt att det satt en svart- och blåhårig, piercad student längst bak som såg oerhört ’engagerad’ ut”, sa hon med en mjuk röst. ”Jag antar att det var du. Jag tar det som en stor komplimang. Men berätta, har du piercingar i läppen?”
”Ja, två stycken i underläppen. Snake bites”, svarade Simon, och hans hjärta började slå i ett allt snabbare tempo.
”Får jag känna?” frågade hon rakt ut.
”Ja… självklart.”
Malin släppte hans arm och tog ett litet steg närmare. Hon lyfte sin högra hand, och hennes fingertoppar, som var otroligt mjuka men bar på en enorm känslighet, snuddade först vid Simons haka. Hon lät fingrarna vandra uppåt tills de fann hans underläpp. Simon kände hur andningen hängde sig i bröstet. Hennes beröring var fjäderlätt. Hennes fingrar undersökte de två svarta spiralringarna med sina taggiga ändar, drog försiktigt över metallen och den varma huden.
Simon stod blickstilla, hypnotiserad av närheten. Hennes ansikte var bara decimeter från hans, och han kunde känna den svaga doften av hennes parfym – något mörkt och kryddigt som påminde om vanilj och granatäpple. När hon slutfört sin taktila undersökning, lät hon handen sjunka ner, men blicken kändes fortfarande fastlåst vid hans ögon.
”Snyggt”, konstaterade hon med en röst som blivit en aning hesare. ”Hur länge har du haft dem?”
”Sedan jag var runt femton och blev rebell mot familjen”, skrattade Simon nervöst för att lätta på den elektriska spänningen. ”Jag tog dem själv med en säkerhetsnål, isbitar som bedövning och en tändare för att sterilisera nålen. Det gjorde fruktansvärt ont, men jag var extremt envis. Mina föräldrar höll på att få en infarkt.”
Malin brast ut i sitt fylliga skratt. ”Underbart! Jag gjorde exakt samma sak med min näsvinge när jag var sexton. Min kompis och jag stal kanyler från hennes pappa som var diabetiker. Mina föräldrar var helt rasande i veckor.”
”Anti-etablissemanget!” utbrast de nästan i kör och log stort mot varandra under den värmande aprilsolen.
Kapitel 7: Tidspress och foppatofflor
Malin tog återigen ett fast tag om Simons arm och de började gå längs spåret igen medan Loke sprang i förväg.
”Men för att återgå till din fråga om doppskon”, sa hon och lyfte upp käppen en bit. ”Det handlar om friktion och vibrationer. Den här plattan av metall som jag har i änden nu, den sprider vibrationerna upp genom skaftet och direkt i min handflata. På så sätt kan jag omedelbart känna om underlaget skiftar från asfalt till grus, gräs eller trä. Det finns modeller med rullande kulor som är jättebra för att följa räfflade ledstråk på tågstationer, men jag som rör mig mycket ute i naturen hatar dem. Man tappar helt känslan för terrängen. Här, prova själv!”
Hon sträckte fram käppens handtag till Simon. Han tog emot det och lät spetsen glida över gränsen mellan gångstigens hårda asfalt och det mjuka gräset vid sidan om. Till sin stora förvåning kände han en otroligt tydlig, nästan elektrisk skillnad i handtaget; vibrationerna förändrades helt i frekvens.
”Häftigt”, sa han genuint imponerat och lämnade tillbaka den. ”Man känner verkligen exakt vad man går på.”
Just då gjorde Loke en plötslig, elegant piruett på gräsmattan och satte sig på huk med krökt rygg. Malin stannade till direkt och sträckte in handen i sin andra jackficka efter en hundbajspåse.
”Vänta, hur visste du att han…?” började Simon.
”Jag känner det i kopplet”, förklarade hon och drog ut en svart plastpåse. ”Han gör alltid en specifik liten balettmanöver precis innan. Kom, vi går dit.”
Malin spände kopplet lätt och lät sin hand följa linan hela vägen ner till Lokes rygg för att lokalisera exakt var han satt. Hon trädde påsen över sin hand, väntade tills hunden skuttade upp och plockade vant upp efter honom.
”Egentligen har vi med ledarhundar dispens och behöver inte plocka upp, men jag tycker det hör till vanligt folkvett”, sa hon medan hon knöt påsen. ”Jag vill inte kliva i hundskit med mina snygga skor, och då antar jag att ingen annan vill det heller. Converse går visserligen att tvätta i maskin, men färgerna mattas av så fort.”
Hon lyfte på foten och visade upp sina klarröda Converse med kontrasterande svarta skosnören. Simon tittade ner på sina egna svarta skor med sina tråkiga, fabriksvita snören och kände sig plötsligt väldigt konventionell.
Malin spände på Loke hans arbetssele igen, och hunden skiftade omedelbart tillbaka till sitt professionella läge. ”Sök papperskorg”, kommenderade hon.
Loke vände tvärt och gick målmedvetet mot en grön papperskorg som var monterad på en stolpe några meter bort – en behållare som Simon själv inte ens hade lagt märke till. Loke stannade perfekt, så att Malins käpp snuddade lätt vid stolpen.
”Duktig kille”, sa hon, fann öppningen med handen och släppte ner påsen.
I samma ögonblick vibrerade det till i Simons ficka på bussarongen. Det var Stina. ”Simon? Är det inte dags att röra sig tillbaka snart?” dånade hennes röst i luren.
Simon kastade en blick på klockan på skärmen. Den visade 13:15. Lunchrasten var över för en kvart sedan. ”Oj! Förlåt, Stina. Jag är tillbaka om fem minuter”, stammade han.
Malin fnissade dämpat när han lade på. ”Tur för mig att vår nästa presentation för fysioterapeuterna inte börjar förrän om en kvart, så jag är i alla fall inte sen”, sa hon och sträckte retsamt ut tungan mot honom.
De skyndade i rask takt tillbaka till vårdcentralens entré. Simon kände hur stressen började krypa längs ryggraden. Inne i omklädningsrummet skulle han snabbt sparka av sig sina Converse för att hoppa i de foppatofflor han använde under skiften. Eftersom han inte hade knutit upp skosnören ordentligt, fastnade hans vänstra häl. Han stod på ett ben, försökte bända loss skon med höger fots tår, tappade balansen helt och for bakåt.
”Aaaah!” utbrast han och drämde ryggen hårt mot de plåtiga omklädningsskåpen med ett metalliskt dunder.
Malin, som stod och hängde upp sin jacka och Lokes sele, brast ut i ett nytt skratt. ”Ta det lugnt där borta, Simon. Det vore väl ändå lite pinsamt om du blev patient på din egen praktikplats?”
Simon masserade baksidan av axeln och skrattade generat. ”Ja, du har nog rätt”, sa han, satte sig ordentligt på träbänken och lossade snörena som han borde ha gjort från början.
Kapitel 8: En kram som dröjer kvar
När tofflorna var på tog han återigen tag i Malins arm och ledsagade henne genom de labyrintartade korridorerna tillbaka till konferensrummet. När han öppnade dörren möttes de av Malins kollegor som höll på att plocka fram nytt demonstrationsmaterial.
Innan Simon hann backa ut ur rummet, vände sig Malin mot honom. Hon tog ett fast tag om hans överarmar, drog honom till sig och slöt sina armar runt hans nacke i en varm, fast omfamning.
”Tack för ett otroligt trevligt sällskap, Simon”, viskade hon nära hans öra.
Simon stelnade till för en mikrosekund innan han mjuknade och kramade henne tillbaka. Hans hjärta bultade så hårt mot hennes bröstkorg att han var övertygad om att hon kunde känna det. Kramen varade bara i några sekunder, men i Simons tidsuppfattning kändes det som en evighet som han absolut inte ville skulle ta slut. När hon långsamt släppte taget, lät hon sina händer glida ner och vila kvar mot hans höfter under ett kort, laddat ögonblick. Hon vände sitt ansikte uppåt, rakt mot hans blick.
”Gå nu, så att inte din handledare ger dig utegångsförbud”, sa hon med ett retsamt leende, vände på klacken och gick in i rummet till sina kollegor.
Simon gick tillbaka till Stinas mottagningsrum som i ett vakuum. Rummet var den klassiska definitionen av en vårdcentral: ett skrivbord med dubbla skärmar, en undersökningsbrits i sjukhusgrönt fuskskinn med en rulle pappersöverdrag vid huvudändan, och väggar prydda med affischer som varnade för TBE-säsongen och gjorde reklam för astmainhalatorer.
Stina satt på sin kontorsstol med headsetet på, mitt uppe i ett rådgivningssamtal. Simon drog tyst fram en stol bredvid, kopplade in sitt extra headset och satte sig som medlyssnare. Samtalet handlade om ett svårläkt sår på en underarm som visade tecken på begynnande infektion – retade, varma kanter men ingen feber. Stina bokade lugnt in patienten på en tid nästa morgon.
När samtalet var avslutat vände sig Stina mot Simon med ett brett, moderligt leende på läpparna. ”Jaha? Jag tolkar det som att promenaden var till belåtenhet?”
Simon skruvade på sig i stolen, plötsligt väldigt intresserad av sina egna händer. ”Verkligen. Jag… jag hade bara så många frågor om synhjälpmedel, ledarhundar och hur allt fungerar i praktiken.”
Stina skakade på huvudet och skrattade gott. ”Ja, vi säger väl så, Simon. Vi säger väl så”, sa hon med en tydlig glimt i ögat som avslöjade att hon mycket väl förstod att det inte var de rent medicinska aspekterna av synhjälpmedel som hade fått Simons blick att glöda.
Resten av eftermiddagen var en dimma. Simon satt med headsetet på och lyssnade på samtal efter samtal om urinvägsinfektioner, receptförnyelser och ryggskott, men hans tankar var fullkomligt kapade. Allt han kunde se framför sig var det illröda håret, de mörka rosorna på klänningen och den där otroligt intensiva stunden när hennes fingertoppar hade vilat mot hans läppar. Skulle han någonsin få träffa henne igen? Hade hon känt samma sak, eller var hon bara naturligt vänlig mot alla?
Kapitel 9: Den gula lappen
När klockan äntligen slog 16:00 och telefonlinjerna stängdes, återstod bara en del administrativt efterarbete. Stina tittade på Simon, såg hans rastlösa ben och suckade leende.
”Gå du, Simon. Jag ser på dig att ditt sinne lämnade det här rummet för flera timmar sedan. Om du skyndar dig kanske de är kvar.”
”Tack, Stina!” utbrast Simon, slet av sig headsetet och nästan sprang ut ur rummet.
Han rusade genom korridorerna mot konferensrummet och slet upp dörren. Men rummet var släckt, stolarna uppställda på borden och projektorduken upprullad. Allt var tomt. En tung suck lämnade hans bröst. Han lunkade långsamt vidare mot lunchrummet för att hämta sin matlåda från diskstället, och såg till sin besvikelse att Malins låda också var borta.
Han fortsatte ner till omklädningsrummet i källaren. Madrassen vid receptionen var tom; Loke, kopplet och vattenskålen var borta. Lova hade också stämplat ut för dagen.
Varför i helvete frågade jag inte efter hennes nummer? Hennes WhatsApp? Någonting? skällde han ut sig själv internt. Han kände sig fullkomligt sänkt.
Besviket satte han sig på bänken och började mekaniskt byta om till sina privata kläder. När han lyfte upp sin vita bussarong för att lägga den i tvättsäcken, föll något ut ur den ena fickan. Det var en liten, ihopvikt gul post-it-lapp som landade med den klistriga sidan uppåt på det gråa golvet.
Simon plockade upp den. Med en något spretig, sned handstil stod det ett enda ord skrivet i bläck: Fika? följt av ett mobilnummer, och längst ner: /Malin.
Simons ögon blev så stora att det kändes som om de skulle ploppa ut ur ansiktet. Det där enorma, fåniga leendet skar genom hans ansikte och mungiporna kändes som om de nådde hela vägen upp till hårfästet. All besvikelse dunstade bort på ett nanosekund och ersattes av en explosion av ren eufori.
Han slet upp sin mobiltelefon med darrande fingrar, knappade in numret och formulerade snabbt ett svar i rena versaler: SJÄLVKLART! innan han tryckte på skicka.
Han drog på sig sin jacka, tog sin ryggsäck och började gå upp mot utgången, med blicken fastlåst vid skärmen i hopp om ett omedelbart svar. Precis när han passerade glasdörrarna vid entrén slog det honom att hon kanske inte visste vem meddelandet var ifrån. Han stannade till på stentrappan utanför och skickade snabbt ett uppföljande sms: Det är från Simon alltså 😛
Kapitel 10: Möte i aprilsolen
Precis när han tryckt på skicka, plingade det till. Inte i hans egen telefon – utan från ett buskage snett bakom honom. Det var det dämpade, välbekanta ljudet av en iPhone som tog emot ett textmeddelande.
Simon snurrade runt på klacken. Där, i skuggan av ett stort körsbärsträd, stod hon. Malin. Loke satt tyst vid hennes sida och flämtade i den svala eftermiddagsluften. Hon höll sin telefon i handen och ett enormt, triumferande leende spred sig över hennes ansikte när hon läste sitt meddelande med telefonens Text-till-talfunktion.
”Eh… hej”, stammade Simon fram, fullkomligt tagen på sängen.
Malin sänkte telefonen och vände sitt ansikte mot honom. ”Simon! Jag hoppades att jag skulle lyckas fånga dig innan du hann springa till bussen. Såg du mig inte alls när du klev ut genom dörrarna?”
”Eh, nej”, erkände Simon och drog sig generat i bakhuvudet för säkert tionde gången den dagen. ”Jag hade nog… lite för mycket fokus på skärmen.”
Malin tog ett steg närmare, och hennes blick bar på den där djupt flörtiga, målinriktade skärpan. ”Jaha? Väntade du dig ett meddelande från någon speciell, kanske?”
”Kanske det”, skrattade Simon nervöst.
Malin brast ut i sitt fylliga skratt, tog ett steg till och lät sin hand finna hans jackärm. ”Så… fika? Jag har kompat ut resten av eftermiddagen. Mina kollegor har åkt vidare, men jag hörde att det ska finnas ett Wayne’s Coffee borta vid gallerian. Vad säger du?”
”Ja, gud ja. Vi kör på det!” svarade Simon direkt.
Han sträckte ut sin arm för att låta henne ta den, men Malin hade helt andra planer. Istället för att bara haka fast i hans arm, tog hon ett fast tag om hans jackslag och drog honom resolut till sig. Hon slöt sina armar runt hans rygg i en lång, tung och otroligt intensiv omfamning. Simon lät sina egna armar slutas runt hennes petita gestalt och drog in doften av hennes ljuva granatäppelparfym. Den här kramen var annorlunda; den bar på en helt annan sorts intimitet och löfte än den korta kramen i konferensrummet.
”Jag var faktiskt nästan lite orolig att jag skulle missa dig”, erkände Simon lågt mot hennes hår. ”Jag ville verkligen fortsätta prata med dig.”
”Dito”, svarade Malin mjukt mot hans bröstkorg. ”Varför tror du annars att jag kompade ut sekunden vi var klara, och har stått här ute i kylan i en halvtimme och väntat på att du ska sluta?”
Simon backade en aning, plötsligt drabbad av en våg av sin djupt rotade osäkerhet. Han tittade ner på henne, rädd för att läsa in för mycket i situationen eller göra bort sig totalt inför denna magnifika kvinna. ”Ville du… ville du verkligen träffa mig igen så mycket?”
Malin himlade teatraliskt med ögonen, men hennes leende var fyllt av en varm, nästan sårbar seriositet som hon snabbt maskerade med sitt vanliga, målinriktade driv. ”Jaa, Simon! Jag är extremt nyfiken på vem du är.”
De stod tysta på den solvarma asfalten utanför vårdcentralen. Simons andning var tung, och det kändes som om hennes oseende blick skar rakt igenom alla hans försvar och läste av hans innersta tankar. Malin blundade långsamt, och Simon såg hur hon började luta sitt ansikte uppåt, sökande mot hans.
Hjärtat hamrade som en slagverkare i Simons bröstkorg, men han lät sina egna ögon slutas och sänkte sitt ansikte mot hennes.
Deras läppar möttes i en mjuk, varm och dröjande puss. Malin släppte inte taget; hennes händer greppade istället tag i tyget på hans jacka och höll honom fixerad mot sig medan deras läppar rörde sig mot varandra i ett tyst löfte om vad som komma skulle. När pussen långsamt bröts, öppnade hon ögonen och log ett brett, strålande leende som lyste upp hela hennes ansikte.
”Kom nu, Simon. Innan kaffet blir kallt”, sa hon, släppte hans jacka och hakade istället sin arm i hans med ett självklart grepp.
De började gå tillsammans i riktning mot gallerian, med Loke gående i perfekt harmoni vid Malins vänstra sida. Simon kände hur hela hans inre fylldes av en berusande känsla av lycka, och de där berömda fjärilarna i magen kändes mer som en mindre storm. Det fanns ingen tvekan kvar. Kemien mellan dem var inte bara verklig – den var början på något alldeles extra.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.