Det var ett sånt där uteställe som gömde sina verkliga kvaliteter bakom halvdunkel belysning och ett ljudlandskap av lagom höga beats, sorl och klingande glas. Inte trendigt, inte nergånget, bara perfekt anonymt. Lokalen sträckte sig längre än man först trodde, med smala passager mellan bar och dansgolv, nivåskillnader, små bortglömda bord och soffhörn som nästan bad om att bli undandragna från allmän blick.
Det var därför folk gillade det.
Det var därför Micke gillade det.
Han kom in ensam, med händerna djupt i jackfickorna, blicken svepande och självklar. Han var inte ute efter att bli sedd. Han var ute efter… något annat.
Och han såg henne direkt.
Sanna.
Hon satt vid bardisken, med ett glas vin i handen och en blus som inte ens låtsades försöka dölja vad alla redan såg. Sanna var en vacker kvinna, naturligt rågblond, näpen, fräknig uppnäsa, stora öppna ögon.
Och så var det brösten.
De var inte bara stora. De var monumentala. Och de satte villkoren för varje rum hon befann sig i.
Micke hade sett dem i så många varianter: i tröjor som kämpade, i blusar där knapparna levde farligt, i badkläder som var mer tygsymbolik än täckande plagg. Och alltid, alltid, fanns bröstvårtorna där som envisa utropstecken, oavsett vad hon haft på sig.
Och nu satt hon där, med samma självsäkra hållning och samma mjuka överläpp, som om hennes kropp bara var något som världen fick acceptera.
Han tog ett djupt andetag och gick fram.

Sanna såg honom redan innan han rörde sig.
Micke.
Bredaxlad, trygg i sin kropp, i en enkel mörk t-shirt som följde musklernas linjer utan att skryta. Men det var inte axlarna hon såg.
Det var den där konturen.
Alltid där, alltid påtaglig. Hon hade sett den under årens lopp, i jeans, i shorts, i badbyxor. En oförlåtande linje längs låret. En viktig påminnelse om att vissa män föds med saker som förändrar sättet de sitter, går, bär kläder.
Och Sebastian, hennes pojkvän och tillika Mickes vän, hade nämnt det mer än en gång, med halvt road avund:
”Jag fattar inte hur han orkar. Det är som att han har en jävla batong mellan benen. Man ser den ju genom allt han har på sig.”
Hon visste.
Hon hade sett.
Men hon hade aldrig undersökt frågan vidare, för hur gör man det utan att situationen blir… konstig.
Nu var han på väg mot henne.

”Sanna”, sa han, hans röst varm och lättsam.
”Micke”, svarade hon, höjde glaset i en mjuk hälsning.
”Jag trodde Sebastian skulle vara här också”, sa han och såg sig om.
Sanna log snett, snurrade sitt glas. ”Han var trött. Stack hem tidigare.”
Micke nickade. ”Och du blev kvar?”
Hon såg på honom med en blick som balanserade på gränsen mellan ärlig och retfull. ”Jag var inte klar med kvällen.”
”Nej”, sa Micke. ”Det låter mer som du.”
De föll in i en liten tystnad som varken var obekväm eller förväntansfull. Bara… laddad.
Micke såg sig omkring, sen lutade han sig lätt närmare.
”Du”, sa han. ”Vill du sätta dig nånstans där det går att prata lite mer ostört?”
Sanna lät blicken svepa genom lokalen. Hon visste precis vilket sorts bord han menade. Hon visste var de fanns. Halvskymda. Bortom ljudet. Bortom blickarna.
”Ja”, sa hon. ”Jag tror det.”

De hittade det i ett hörn längst in, bakom en pelare och med ryggen mot väggen. Det var inte gömt men tillräckligt avskilt för att samtalet inte skulle behöva viskas fram.
Sanna satte sig först, korsade benen långsamt och justerade klänningen som spändes över brösten så att urringningen rörde sig en liten, men märkbar aning.
Micke slog sig ner mittemot, snett, så de satt lite vridna mot varandra, inte som två affärspartners, utan som två konspiratörer.
”Det är lugnt att Sebastian gick hem?” frågade han, inte som en varning, utan som ett slags kontrollpunkt.
Sanna ryckte lätt på axlarna. ”Vi är inte siamesiska tvillingar.”
Micke log. ”Men han är ju min vän.”
Hon höjde ett ögonbryn. ”Och jag är hans flickvän.”
Sedan lutade hon sig fram en aning, och rörelsen fick urringningen att glida isär, nästan som om tyngdkraften var hennes allierade.
”Vi pratar ju bara”, sa hon.
”Just det”, sa Micke. ”Bara pratar.”

De började där.
Med ofarliga ämnen. Filmer. Dåliga tv-serier. Vad de åt senast som var riktigt äckligt. Och sedan något lite närmare: en gemensam vän, ett minne från en midsommar, någon som blivit för full.
Men under allt det, i varje replik, i varje ögonkast och varje snett leende, låg den andra dialogen och väntade.
Den som inte sades än.
Den de båda redan börjat formulera i huvudet.
För de hade sett. Och burit den där nyfikenheten i år.
Nu satt de äntligen där, vid det avsides bordet. En plats utanför vardagens spelregler.
En plats där ett förbjudet samtal kunde inledas.

Micke lutade sig tillbaka en aning och tog en klunk av sin öl. ”Så, om vi nu ignorerar idioterna för en stund – hur har kvällen varit annars?”
Sanna suckade lätt men log sedan. ”Helt okej. Jag kom hit för att träffa Isa, men…” Hon ryckte på axlarna. ”Hon dök aldrig upp.”
Micke höjde ett ögonbryn. ”Blev hon sjuk, eller?”
Sanna fnös och tog en klunk av sitt vin. ”Inte direkt. Hon såg en kille hon gillade, och sen försvann hon.”
Micke skrattade lågt. ”Så du menar att Isa just nu… umgås med en främling?”
”Jag skulle bli förvånad om hon inte gjorde det.”
Han såg på henne, ett leende fortfarande spelandes vid läpparna. ”Och du då? Du skulle inte försvinna så?”
Hon log snett. ”Nä, det är inte min stil riktigt.”
Micke nickade långsamt. ”Inte min heller.”
Hon såg på honom, som om hon vägde hans ord. ”Nej, det tror jag inte heller.”

De lät det hänga där i luften en stund, ett tyst konstaterande. Det här, att sitta så nära, att prata förtroligt, det var inget de brukade göra. Inget de gjorde med vem som helst.
Musiken höjdes en aning, och sorlet i lokalen blev mer intensivt. Sanna lutade sig närmare för att höra bättre, och Micke gjorde detsamma.
”Vad sa du?” frågade hon, nästan vid hans öra.
Han lutade sig in igen, deras ansikten nära varandra nu. ”Jag sa att det tror jag inte heller.”
Hon drog sig inte undan, och han gjorde det inte heller.
De satt där, ansikte mot ansikte, och för första gången var deras kroppar tillräckligt nära för att de skulle känna varandras värme. När Sanna rörde sig en aning skiftade hennes bröst, och hennes arm nuddade Mickes. Bara en lätt beröring, men den fanns där.
Ett ögonblick senare vände han sig lite mer mot henne, och hans knä rörde vid hennes under bordet. Det kunde ha varit en slump. Men ingen av dem flyttade sig.
Musiken dunkade, men nu var de så nära att de knappt behövde höja rösterna längre.
De pratade vidare om oviktiga saker. Om en ny restaurang i stan. Om en kollega Micke störde sig på. Om att Sanna funderade på att byta bil.
Men det var inte samtalet som betydde något. Det var de små, knappt märkbara förändringarna i kroppsspråk. De närmade sig varandra, en centimeter i taget, som om de sakta kalibrerade sig för varandras närhet.
Och så kom den där pausen.
Den där lilla, laddade tystnaden.

De såg på varandra.
Inte på ett flyktigt sätt, inte som när man bara möter någons blick i förbifarten. De höll kvar den. Länge.
Det var där.
Gnistan.
Den ofrånkomliga känslan av att de precis hade tagit ett steg närmare varandra, utan att ens behöva säga något.
Sanna drog ett långsamt andetag, och Micke såg hur hennes bröst höjde sig innan hon andades ut.
”Du vet”, sa hon och snurrade sitt glas mellan fingrarna. ”Jag har sett dig många gånger förut.”
Micke log lätt. ”Detsamma.”
”Jag menar”, fortsatte hon långsamt, ”jag har… lagt märke till dig.”
Micke höjde ett ögonbryn. ”Okej…”
Hon mötte hans blick, vägde orden. ”Ja.”
Han lutade sig närmare, röstens ton låg och förtrolig. ”Och vad har du lagt märke till?”
Hon var tyst ett ögonblick, som om hon mätte hur långt hon vågade gå.
”Det är svårt att inte se vissa saker”, sa hon till slut, hennes röst mjuk men med en tydlig underton.
Micke log snett. ”Jag skulle kunna säga detsamma.”
Sanna såg på honom, som om hon funderade på vad hon skulle säga härnäst.
Men Micke lät henne inte fundera för länge.
”Jag menar”, sa han och lät blicken glida snabbt över hennes kropp, ”det är inte direkt en hemlighet att du… sticker ut.”
Hon skrattade tyst. ”Nej. Det är det kanske inte.”
Han lät tummen sakta stryka över kanten på sin ölflaska. ”Och ändå har vi aldrig pratat om det.”

Sanna fuktade läpparna, lutade sig lite närmare. ”Det är väl inte så konstigt? Att vi inte pratat om det.”
”Nej, det är svårt att bara göra. Även om man skulle vilja göra det.”
Sanna lade huvudet på sned. ”Så när tror du att det perfekta tillfället skulle kunna dyka upp för att prata om sånt då?”
Micke funderade. ”Hm. Jag kan tänka mig nån gång när vi var helt själva, på en plats där vi var anonyma, och att båda kanske var lite lagom fulla.”
Sanna skrattade till. ”Typ ungefär som nu?”
”Ja, nu skulle kunna passa bra.” Han drog med tummen över kanten på sin ölflaska, lät blicken vila på henne med en lätt retsam glimt. ”Varför inte? Vi skulle ju kunna… stilla varandras nyfikenhet.”
Hon höjde ett ögonbryn. ”Hur menar du?”
Han ryckte lätt på axlarna, en spelat oskyldig gest. ”Vi säger några detaljer om oss själva. Små fakta. Helt oskyldigt.”
Sanna lutade huvudet en aning, spelade med. ”Du menar att vi bara… berättar?”
”Precis”, sa Micke. ”Så mycket vi vågar.”
Hon granskade honom. ”Och varför skulle vi inte bara kunna fråga varandra rakt ut?”
”För enkelt”, sa Micke med ett flin. ”Så här blir det roligare. Man får veta exakt så mycket som den andra är beredd att avslöja.”
Sanna lutade sig tillbaka och log, men sen hejdade hon sig.
”Vänta lite”, sa hon och lutade sig närmare igen. ”Vi måste ju först… bekräfta att vi pratar om samma saker.”
Micke höjde ett ögonbryn. ”Sant. Så vad vill du veta mer om?”

Sanna öppnade munnen, men inget kom ut direkt. Hon såg på honom, sneglade ner mot bordet, fuktade läpparna som om hon letade efter rätt ord.
Micke lutade sig närmare, hans röst låg och retsam. ”Har du svårt att säga det?”
Sanna skrattade till, nästan nervöst, och såg bort ett ögonblick. ”Nej, jag bara… alltså, det är ju lite… Jag är inte van att vara så frispråkig.”
Han väntade.
Till slut tog hon ett snabbt andetag och mötte hans blick.
”Jag vill veta mer om din… kuk.”
Micke log långsamt, lutade sig tillbaka. ”Där ser man.”
Sanna rätade på sig, som om hon samlat sig igen. ”Och du då? Vad vill du veta mer om?”
Micke såg på henne, ett snett leende vid läpparna. ”Dina vackra ögon.”
Sanna blinkade. ”Mina ögon?”
Micke skrattade till åt hennes min. ”Ja, dina ögon är fantastiska.” Han lät henne smälta det ett ögonblick innan han lade till, lugnt, mjukt:
”Men…”
Han pausade.
Lät spänningen hänga i luften.
”Dina bröst är ännu mer fantastiska.”
Sanna satt tyst ett ögonblick, som om hon inte visste om hon skulle skratta eller säga något. Sen log hon långsamt.
”Det var det jag trodde.”

Sanna lutade sig tillbaka och lät glaset vila mellan fingrarna, medan hon långsamt lät blicken vila på Micke.
Hon var fortfarande medveten om värmen från hans knä mot hennes under bordet, den där elektriska lilla kontakten som ingen av dem dragit sig undan ifrån. En så liten beröring, men just därför så mycket mer påtaglig.
”Okej”, sa hon mjukt, ett leende lekande vid hennes läppar. ”Jag gillar spel.”
Micke snurrade ölflaskan mellan sina händer, log snett. ”Då börjar vi.”
Hon höjde sitt glas, han mötte henne, och sedan satte de ner dem samtidigt, ljudet dovt mot bardisken.
Micke lutade sig lite närmare. ”Vi säger tre saker om oss. Varannan gång jag, varannan du. Okej?”
Sanna höjde en utmanande hand, fingrarna rörde lätt vid hans handled i en flyktig gest. ”Jag vill ha riktiga saker. Inte tråkiga.”
Micke skrattade lågt. ”Riktiga saker. Absolut.”
Han funderade ett ögonblick, sedan lutade han sig lite närmare.
”Ett”, sa han. ”Den har varit exceptionellt stor ända sedan jag var så här liten.”
Han höjde handen och måttade en bit ovanför golvet, i höjd med en sexårings längd, en gest som fick Sanna att dra efter andan i ett roat skratt.
”Men när jag kom i puberteten…” Micke skakade lätt på huvudet. ”Då blev den dubbelt så stor.”
Sanna såg på honom, hennes ögon smala av fascination. ”Och hur gammal var du då?”
Micke lutade sig tillbaka. ”Tretton.”
Sanna visslade lågt och skakade på huvudet. ”Så du gick från… stor till orimlig på ett år?”
”På några månader”, rättade Micke henne.
Hon fnös till och skakade på huvudet. ”Stackars dig.”
Han log snett. ”Tack för sympatin.”
Sanna tog en klunk av sitt vin, rörde långsamt glasets fot med fingertoppen.

”Ett”, sa hon. ”Jag kom i puberteten ganska sent, men när det väl hände gick jag bokstavligen från A-kupa till E-kupa på ett halvår.”
Micke stannade upp ett ögonblick, såg henne rakt i ögonen. ”Hur gammal var du då?”
”Sjutton.”
Micke visslade lågt och skakade på huvudet. ”Killarna måste ha blivit tokiga.”
Sanna log snett, höjde sitt glas lätt. ”You wouldn’t believe.”
Micke skakade roat på huvudet, men hans blick var varm, fäst vid henne.
”Två”, sa han. ”Det skönaste vore att ha luftiga boxerkallingar, men jag har alltid briefs eftersom jag måste hålla den på plats.”
Sanna höjde ett ögonbryn. ”Så att den inte dinglar omkring?”
Micke suckade dramatiskt. ”Exakt.”
Sanna lutade sig närmare, hennes leende lekfullt men med en antydan av något annat. ”Och hemma? Brukar du gå utan kallingar då?”
Micke såg på henne, hans mungipa drog sig upp i ett snett leende. ”Ja. Det finns inget skönare än att låta den dingla fritt efter att den varit instängd hela dagen.”
Sanna log långsamt. ”Det där känner jag igen.”
Micke höjde ett ögonbryn. ”Gör du?”
Hon ryckte lätt på axlarna, en rörelse som fick hennes bröst att skifta i sin tunga, naturliga rörelse. ”Alla kvinnor med stora bröst känner igen det. Att äntligen få ta av sig bh:n efter en lång dag.”
Micke lät blicken vila på henne en halv sekund för länge. ”Jag kan tänka mig det.”

Sanna snurrade sitt glas mellan fingrarna. ”Två”, sa hon. ”Det finns inga affärer som har bh i min storlek.”
Micke såg på henne, hans blick vaket intresserad.
”Jag kan bara köpa bh:ar i en specialbutik på nätet”, fortsatte hon, ”eftersom jag har så speciella mått.”
Micke såg ut att överväga något. ”Hur speciella?”
Sanna lutade sig närmare, sänkte rösten. ”Jag måste förstärka sömmarna. Annars håller de inte.”
Micke drog ett långsamt andetag. ”Det där…” Han skakade på huvudet, nästan fascinerad. ”Det är en nivå jag aldrig ens tänkt på.”
Sanna log, nästan som om hon njöt av att se hans reaktion.
”Tre”, sa Micke, och nu sjönk hans röst en ton. ”Okej, nu blev jag väldigt nyfiken på de där måtten.”
Sanna höjde ett ögonbryn. ”Jag hörde att du sa att du skulle börja.”
Micke skrattade lågt. ”Fair enough.”
Han lutade sig lite närmare, höll hennes blick. ”Den är tjugo centimeter i slakt tillstånd.”
Sanna blinkade till, lutade sig tillbaka och granskade honom. ”Tjugo? Och styv?”
Han såg henne i ögonen när han sa det. ”Tjugosex.”
Sanna bet sig i läppen, men bara för ett ögonblick. ”Och grov?”
Micke lutade sig tillbaka. ”Arton.”
Sanna stelnade till i en sekund, såg på honom som om hon försökte föreställa sig det. ”Det är ju som en… en batong. Du skulle kunna klubba ner någon med den.”
Micke skakade på huvudet, fortfarande med det där sneda leendet. ”Jag föredrar att använda den till kärlek, inte våld.”
Sanna såg på honom en lång sekund innan hon log långsamt. ”Det var en fin formulering.”
Micke lyfte sitt glas i en skål. ”Jag försöker.”
Sanna höjde sitt också. ”Och du var visst nyfiken på mina mått?”
Micke drog tummen över ölflaskans hals. ”Oh ja.”

Sanna såg på honom, lutade sig närmare. ”Okej. Jag har storlek 80J på mina bh:ar.”
Micke stannade upp.
Blinkade.
Nästan tappade greppet om flaskan. ”Åttio J?!”
Sanna skrattade lågt, och han skakade på huvudet, såg nästan chockad ut.
”Det där är…” Han drog en hand genom håret. ”Det är helt sinnessjukt.”
Sanna log. ”Det är det.”
De satt tysta ett ögonblick, lät siffrorna sjunka in.
Micke lutade sig närmare igen. ”Vet du vad?”
Sanna såg på honom, nyfiken. ”Vad?”
”Det är nästan som om det finns en gud däruppe som har hand om storlekar”, sa han. ”Och den guden…”
Han lät orden hänga i luften, såg på henne, och Sanna avslutade åt honom.
”Pekade på oss två och bestämde att vi till slut skulle träffas.”
De såg på varandra. Plötsligt kändes ingenting av det som sagts som ett spel längre.

De satt tysta en stund. Inte obekvämt, inte osäkert, utan snarare som om de båda lät allting sjunka in. Vad de just avslöjat, vad de just fått veta.
Micke rullade ölflaska mellan handflatorna, såg på Sanna med ett nästan ursäktande leende. ”Jag måste erkänna…”
Sanna såg på honom, nyfiken. ”Ja?”
Han skrattade lågt, lutade sig närmare, sänkte rösten en aning som om han nästan skämdes för orden. ”Allt det här snacket har onekligen fått mig att känna lite… lust att känna på dem.”
Hans blick gled snabbt, nästan reflexmässigt, ner mot hennes byst där den svällde över i urringningen, innan han mötte hennes ögon igen.
Sanna log långsamt, och istället för att svara direkt lät hon sin hand glida ner under bordet.
Hennes fingrar landade mjukt på hans lår.
Micke stelnade till ytterst lite, men sa ingenting. Gjorde ingenting för att stoppa henne.
Sanna lät sin handflata vila där en sekund, som om hon kände in tyget, värmen, musklerna under. Sen började hon röra den, långsamt, fingertopparna mjukt glidande längs hans lår.
Och så kände hon det.
En hårdare, grov form som låg längs insidan av hans byxben.
Hon drog efter andan, knappt hörbart.
Den var lång. Och tjock. Även i det här läget, halvstyv, var den större än någon annan hon någonsin hade rört.
Hennes fingrar stannade precis vid den, bara ett andetag ifrån att nudda mer än byxtyget.
Hon lyfte blicken, mötte hans ögon, hennes leende retsamt. ”Oh.”

Micke andades ut långsamt.
Sanna rörde sina fingrar lätt över hans lår, men inte längre. Lät bara närheten tala.
Hon log mjukt. ”Jag tror att du har mer än lite lust att känna på dem.”
Micke svalde, lutade sig närmare, och leendet i hans mungipa var mörkare nu.
Sanna drog långsamt tillbaka sin hand, men inte förrän hon låtit sin nagel stryka lätt över tyget.
Hon höjde sitt glas till läpparna, tog en klunk av sitt vin innan hon såg honom i ögonen igen.
”Så”, sa hon. ”Vi har pratat om vad vi gillar att andra gör.”
Micke höjde ett ögonbryn, lutade sig tillbaka i stolen. ”Mm.”
Sanna log, lekte med kanten på sitt glas. ”Men vad skulle du vilja göra?”
Micke lät frågan hänga en sekund, lät den landa.
”Med mig”, fortsatte Sanna mjukt. ”Med mina bröst.”
Micke drog tummen långsamt över ölflaskans hals. ”Bra fråga.”
Han lutade sig närmare, såg på henne med en blick som glödde. ”Och du då?”
Sanna sneglade på hans lår, där hon just hade känt den svälla mot hans byxben. Hon log.
”Vad skulle jag vilja göra…” Hon höjde blicken och mötte hans. ”Med din kuk?”

Micke lutade sig närmare. Hans röst var låg, knappt mer än en dov vibration mellan dem när han viskade.
”Jag måste bara fråga en sak först.”
Sanna vilade kinden lätt mot sin hand, ögonlocken halvslutna, som om hon inte hade bråttom. ”Mm?”
”Hur känslig är du… för snuskiga ord? För fantasier?”
Sanna log, huvudet lätt på sned. ”Det får du försöka ta reda på.”
Micke skrattade lågt. ”Utmaning, alltså?”
Sanna lutade sig tillbaka, placerade ena armen ledigt över bordskanten. ”Eller bara en lek.”
Micke nickade långsamt, studerade henne. Men den här gången lät han blicken sjunka.
Och han hejdade den inte.
För första gången lät han sig själv ohämmat stirra på hennes fantastiska jättebröst.
De svällde över hennes urringning, massiva, fullkomligt dominanta i sitt sätt att existera. Tyget runt dem var spänt, och han kunde se hur tyngden fick dem att vila tungt mot hennes kropp, trots att behån bar upp dem.
Sanna märkte det, förstås.
Hon sneglade hastigt åt sidan, bekräftade vad hon redan anade.
De satt tillräckligt avskilt. Ingen kunde se dem särskilt tydligt här.

Så hon lät långsamt sina fingrar vandra upp till knapparna på sin blus.
En.
Två.
Hon knäppte upp dem tyst, och Micke såg hur urringningen vidgades, hur ännu mer av hennes hud blottades.
Nästan halva hennes väldiga bröst syntes nu, den runda svällande mjukheten, kanten av behån som kämpade för att hålla dem på plats.
Sedan såg hon upp på honom igen.
Hon log snett. ”Nå?” sa hon lågt. ”Vad vill du göra med dem nu då?”
Micke drog en lång, djup suck.
Han mötte hennes blick igen, och den var inte längre lekfull. Den var tung av något annat.
”Får jag vara helt ärlig?”
Sanna lutade sig fram, lät urringningen öppna sig ännu en aning.
”Jag räknar med det”, sa hon mjukt. ”För jag tänker vara det.”
Micke såg på henne, lät sina ögon röra sig mellan hennes blick och hennes nyss blottade bröst. Men något fick honom att luta sig tillbaka en aning, som om en tanke plötsligt slagit honom.
Han rynkade pannan lätt, snurrade flaskan mellan händerna och såg upp på henne igen.
”Har vi inte glömt bort en sak här?”
Sanna höjde ett ögonbryn. ”Vadå?”
Micke lutade sig närmare, hans röst lika lugn som tidigare men med en annan underton nu. ”Sebastian.”

Hon suckade knappt hörbart. ”Vad är det med honom?”
”Känns det okej att sitta och prata om såna här saker med din killes bästa vän?”
Sanna ryckte lätt på axlarna, inte nonchalant, men som om hon redan hade tänkt på det.
”Det beror på sammanhanget.”
Micke såg på henne, väntade på att hon skulle förklara.
”Hade vi setts på stan”, fortsatte hon, ”eller på nån gemensam middag, där han var med, så hade det inte känts speciellt bra att prata om detta.” Hon svepte kort med blicken över lokalen, de dunkla hörnen, det halvskyddade bordet där de satt. ”Men nu, här…”
Hon såg tillbaka på honom, log mjukt.
”När vi båda är ensamma tillsammans, och som sagt lite lagom fulla…”
Hon lät blicken röra sig över honom, långsamt, uppskattande.
”…och ser väldigt snygga och inbjudande ut…”
Micke skrattade lågt, och hon log snett tillbaka.
”…och vi till slut fått möjlighet att koppla upp oss på samma lina…” Hon lyfte sitt glas i en liten skålgest, nästan som en bekräftelse på att det här var något de båda känt under hela kvällen.
”…då känns det mer än okej.”

Hon tog en klunk av sitt vin, såg honom i ögonen medan hon sänkte glaset igen.
”Och mig veterligen så pratar vi bara”, sa hon långsamt.
Hon lutade sig fram, såg honom djupt i ögonen, hennes röst mjuk men med en antydan av lekfull utmaning.
”För inte är det väl meningen att vi ska ta detta samtal längre på nåt sätt…?”
Micke log snett, lutade sig tillbaka i stolen. ”Nej, absolut inte.”
Han såg henne i ögonen. ”Vi pratar bara. Fantiserar lite tillsammans.”
”Precis”, sa Sanna, och hennes leende blev aningen bredare. ”Vi är två vuxna, ansvarsfulla personer som har en helt normal konversation.”
Micke nickade långsamt. ”Precis.”
De höll kvar blicken en sekund för länge.
Sanna drog nageln lätt över bordsskivan, snurrade glaset mellan fingrarna.
”Så”, sa Micke. ”Var var vi?”
Sanna lutade sig fram igen, rörde knappt vid kanten på sin blus där den nu var öppen.
”Ja, var var vi…”
Hon såg på honom. Höll kvar blicken. Och log.
”Jo. Vad skulle du vilja göra med mina bröst?”

Micke lutade sig fram en aning, lät fingrarna vila mot ölflaskans hals medan hans blick höll sig kvar vid Sanna.
Hans röst var låg, silkeslen, men med en antydan av lekfull utmaning.
”Vill du veta vad jag skulle vilja göra med dina bröst?”
Sanna log, såg honom rakt i ögonen. ”Ja.”
Micke lutade sig ännu lite närmare, som om han ville vara helt säker på att hon förstod allvaret i frågan.
”Vill du verkligen, verkligen veta vad jag skulle vilja göra med dina bröst?”
Sanna skrattade till. ”Ja!”
Micke höjde ett ögonbryn. ”Okej… vill du ha den korta eller långa versionen?”
Sanna såg på honom med ett roat uttryck, lutade sig tillbaka med ett spelat fundersamt ansiktsuttryck. ”Eh, är det nån skillnad?”
”Den långa är väl kanske lite mer… nyanserad och detaljerad.”
”Och den korta?”
Micke log snett. ”Jaa… om den långa är som ett erotiskt drama, så är den korta mer som… en porrfilm.”
Sanna drog ett långsamt andetag, hennes leende kvar på läpparna. ”Oj. Svårt val.”

Hon lutade sig fram lite, så att hennes urringning öppnade sig ytterligare en aning, tillräckligt för att han skulle märka det.
”Men jag tycker att den långa låter… mer varierad”, sa hon, hennes röst mjuk men stadig. ”Så jag väljer nog den.”
Micke drog med tummen längs flaskhalsen. ”Okej.”
Han lät en kort paus lägga sig mellan dem, bara för att låta spänningen sjunka in.
”Först”, sa han sedan, ”skulle jag ta god tid på mig att klä av dem.”
Sanna höjde ett ögonbryn. ”Mina bröst?”
Micke log. ”Precis. Det vet ju alla”, fortsatte han, ”att halva grejen med paket är omslagspappret. Det är nästan som mest spännande strax innan papperet är borta och hemligheten avslöjad.”
Sanna log långsamt, hennes ögon svagt beslöjade. ”Det var poetiskt tänkt.”
Micke skrattade lågt. ”Eller hur. Kalla mig gärna en liten pojke som längtar efter den största julklappen.”
”Det låter som att du har längtat länge.”
Micke såg henne i ögonen, hans röst mjuk men fylld av outtalad hetta. ”Det har jag.”

Han fortsatte, lutade sig lite närmare.
”Så jag skulle ta min tid och njuta av varje knapp som knäpptes upp, varje bit av hud som blottades.”
Hans blick föll kort mot hennes blus, där hon fortfarande hade ett par knappar uppknäppta, innan han lyfte den igen.
”När blusen var avklarad skulle jag njuta en stund av synen av en bh på väg att sprängas…”
Sanna bet sig svagt i läppen men sa inget. Väntade.
”… känna med handflatorna på hur otroligt spända kuporna är…”
Han gjorde en långsam rörelse med handen i luften, som om han föreställde sig det framför sig.
”…hur sömmarna är sträva…”
Sanna drog ett långsamt andetag.
”…på hur tyget buktar där bröstvårtorna förgäves försöker gömma sig.”
Sanna slöt ögonlocken en aning, bara för att öppna dem igen, och hennes blick var annorlunda nu.
”Mmm”, sa hon lågt. ”Du skulle nog känna att de var styva så att de nästan petade hål på tyget.”
Micke såg på henne, lät en lång sekund passera.
”Jag tror det.”
Tystnaden mellan dem var laddad, och när Micke fortsatte var hans röst ännu mjukare.
”Och inte minst”, sa han, ”skulle jag ha ögonkontakt med dig hela tiden.”
Sanna drog en fingertopp över sin underläpp, hennes blick tung av outtalad förväntan.
”Det finns inget sexigare”, sa Micke lågt, ”än när ägarinnan till ett par stora bröst njuter av att se dem hetsa en man.”
Sanna log långsamt, hennes röst en viskning. ”Det har du helt rätt i.”
Hon höjde sitt glas till sina läppar, tog en klunk, sänkte det långsamt igen.
”Sen då?” sa hon mjukt.

Micke drog ett långsamt andetag, såg på henne med en blick som glödde av både lekfullhet och något tyngre.
”Sen”, sa han, ”skulle jag inte kunna hålla mig längre…”
Sanna skrattade till, lutade huvudet lätt på sned. ”Haha, jag tror vi har en liten pojke här som verkligen inte kan hålla sig borta från sina klappar.”
Micke log snett. ”Exakt så är det.”
Han lutade sig närmare, sänkte rösten till en mjuk, raspig ton. ”Så jag skulle placera dig i min soffa och med några snabba handgrepp knäppa upp…”
Sanna höjde ett ögonbryn och avbröt honom retfullt. ”Snabba handgrepp? Ingen man i världshistorien har nånsin lyckats knäppa upp en bh snabbt!”
Micke drog tummen längs ölflaskans hals, lutade sig närmare. ”Jodå. Jag kan det.”
Sanna fnös roat. ”Jaså? Är du en sån player att du fått in snitsen?”
Micke ryckte lätt på axlarna, hans blick lekfull men stadig. ”Jag har knäppt upp några behåar i mina dar.”
Sanna lutade sig tillbaka och såg på honom genom halvslutna ögon. ”Okej… och har alla paket haft lika mycket innehåll?”
Micke blev tyst ett ögonblick.
Hans lekfulla leende försvann nästan, ersattes av något allvarligare.
”Nej”, sa han lågt. ”Ingen behå hittills har innehållit ens i närheten så stora paket som dina.”

Sanna bet sig i läppen, men bara för ett kort ögonblick.
Sedan lutade hon sig långsamt fram, och när hon gjorde det tryckte hon ihop sina bröst med armarna. Tyget på hennes blus stramade, hennes klyfta blev djupare, mer inbjudande än någonsin, brösten svällde upp över kanten som välpumpade ballonger, pressade mot sömmarna som om de hotade att slita sig loss.
Micke drog ett långsamt andetag.
Sanna såg honom i ögonen, och hennes röst var låg, len.
”Okej”, sa hon. ”Så… vad vill du göra med dem då?”
Micke slickade lätt över läpparna, lutade sig tillbaka och samlade sig.
”När behån är ur vägen…” Han pausade, lät orden hänga i luften. ”Skulle jag ägna en god stund åt att känna på dina bröst.”
Sanna kupade handen runt vinglasets rundel, väntade.
Micke sänkte rösten ytterligare, lät orden sjunka in mellan dem.

”Jag skulle stå på knä mellan dina särade ben och låta mina händer arbeta som en blind man som vill lära känna sin älskades ansikte…”
Sanna drog in ett långsamt andetag, hennes ögonlock halvslutna.
”…utforska varenda centimeter, varenda buktande yta, varenda välvning och tryckpunkt…”
Sanna hade lagt hakan i handen nu, lyssnade, sög tankfullt på sin lillfingertopp medan hennes blick låg tung över honom.
”Sen”, fortsatte Micke, ”skulle jag låta brösten vila i mina händer, i min famn, så att jag fick känna hur otroligt tunga de är.”
Sanna fnissade till. ”Du skulle få ta ett bröst i taget”, sa hon. ”För de är väääldigt tunga.”
Micke såg på henne, lutade sig närmare.
”Hur tunga?”
Sanna höjde sitt glas, snurrade det mellan fingrarna. ”Senast jag vägde… ungefär två kilo.”
Micke höjde ögonbrynen. ”Två kilo?!”
Sanna log nöjt. ”Mhm.”
Micke skakade långsamt på huvudet, som om han försökte förstå det. ”Det är som två mjölkpaket…”
Sanna lutade sig tillbaka, såg sig diskret omkring för att försäkra sig om att de fortfarande var avskilda.
Ingen kunde se dem.

Så hon förde långsamt upp sina händer, grep tag om sitt ena bröst genom blusen och behån.
Hon lyfte det, kände tyngden i sina egna händer.
”Och det är det ena”, sa hon mjukt.
Sedan lät hon ena handen släppa och grep det andra istället.
”Sen…” Hon log. ”Väger det andra lika mycket.”
Micke stirrade, hans blick låst vid hennes händer, vid den massiva rundningen av hennes bröst som skiftade i tyget när hon lyfte dem.
Han drog in ett tungt andetag, hans hand rörde sig instinktivt framåt, hans fingertoppar snuddade lätt vid det ena bröstet genom tyget.
”Åhhh…” Han andades knappt fram orden. ”Jag vill känna… nu…”
Sanna log, hennes ögon glittrade av något roat men samtidigt outtalat mjukt.
Hon lät sin hand lossa från sitt bröst och förde den sakta upp till Mickes handled.
Med en varlig rörelse puttade hon undan hans hand, inte avvisande, men bestämt.
Hon lutade sig närmare, såg honom i ögonen, hennes röst silkig.
”Å nej”, sa hon. ”Först ska du berätta klart.”
Micke drog in ett djupt andetag, blinkade som om han behövde samla sig. Sen log han snett, samlade sin röst, sin tanke.

”Okej”, sa han. ”Nästa sak jag skulle vilja göra med dina bröst…”
Sanna såg på honom genom halvslutna ögon, väntade.
”Då skulle jag sätta mig i soffan”, fortsatte han, ”och så skulle jag placerad dig gränsle över mitt knä.”
Sanna andades ut genom näsan, långsamt, nästan ljudlöst.
”…och luta dig fram mot mig så att jag blev helt omsluten av brösten.”
Micke lyfte flaskan till sina läppar, tog en klunk öl och sänkte det sedan långsamt igen.
”Jag skulle lyfta upp det ena bröstet”, fortsatte han, ”och låta dig trycka det mot mitt ansikte.”
Sanna svalde omärkbart, men lutade sig fram lite mer.
”Jag skulle ta din stora bröstvårta i munnen”, fortsatte han, ”och suga på den…”
Sanna slöt ögonlocken för ett kort ögonblick, men öppnade dem igen direkt, såg på honom med en blick som var mörkare nu.
”…medan du la din tyngd mot bröstet, tryckte det mot mig, som en ballong.”
”Mmm”, sa Sanna, rösten en aning raspigare. ”Så skönt. Jag älskar när män suger så.”
Micke log. ”Jaså…”
Sanna höll hans blick.
”Bröstet skulle täcka hela ditt huvud”, sa hon lågt.
Micke andades ut i en kort, varm suck.
”Jag skulle vilja suga på båda”, sa han. ”Ett och ett. Och du skulle få hjälpa mig att hålla.”
Sanna suckade tyst, nästan drömmande.
”Åh”, sa hon. ”Det skulle jag gärna göra.”

Micke lät blicken vila på henne en stund, såg hur hennes ögonlock var tunga, hur hennes kroppsspråk förändrades, hur hennes bröst höjde och sänkte sig i ett djupare andetag än tidigare.
”Och när du satt gränsle över mig”, sa Micke, ”skulle du känna hur hård det skulle göra mig. Hur det plötsligt blev trångt mellan dina lår.”
Sanna bet sig i läppen, ett leende spelade vid hennes mungipa.
”Jag skulle älska den känslan”, sa hon mjukt.
Micke höll kvar blicken.
Sanna lutade sig närmare, hennes röst en viskning. ”Och när nu den är hård…”
Hon lät frågan hänga, såg honom djupt i ögonen.
”… är det min tur?”
Micke lutade sig tillbaka, log snett.
”Strax”, sa han. ”Vill bara som en avrundning säga att när jag var hård, och dina bröst var ute i det fria…”
Han pausade, höjde ett ögonbryn.
”… så skulle du få lägga dig bakåt i soffan.”
Sanna log, såg på honom.
”Och sen skulle jag…” Han lutade sig närmare, hans röst djupare nu. ”Hm. Klarar du lite grafiska beskrivningar?”

Sanna skrattade lågt, lutade hakan mot sin hand.
”Snälla”, sa hon, ”vi har passerat den gränsen för länge sen.”
Micke flinade kort, men när han fortsatte var hans ton mörkare.
”Bra”, sa han. ”För jag skulle placera min jättekuk mellan dina juver…”
Sanna svalde knappt märkbart, men lät honom fortsätta.
”…och sen skulle jag knulla som om det inte fanns nån morgondag…”
Han pausade, såg henne i ögonen, såg hur hon väntade.
”…tills jag skulle komma.”
Sanna slickade långsamt över sina läppar.
Micke höll kvar blicken.
”Och då”, sa han, ”skulle jag vilja täcka dem med sperma.”
Sanna lutade sig tillbaka, såg på honom genom halvslutna ögon, hennes leende mjukt men djupt.
”Åh”, sa hon. ”Så romantiskt.”
Micke skrattade lågt, och hon log bredare.
”Det skulle jag gilla var som helst”, fortsatte hon. ”Inte bara i din soffa.”

Micke lutade sig tillbaka i stolen och såg på henne genom halvslutna ögon.
”Så.” Han höjde sitt glas lätt, tog en klunk och satte ner det igen. ”Då vet du vad jag skulle vilja göra med dina bröst.”
Han lät orden vila mellan dem en sekund, som för att låta henne smälta dem en sista gång.
Sedan lutade han sig fram en aning.
”Nu är jag väldigt spänd på att höra”, sa han lågt, ”vad du skulle vilja göra.”
Sanna log mjukt, nästan som om hon väntat på att han skulle säga det.
Hon lutade sig fram mot honom, la hakan tankfullt i sin hand, lät fingrarna vila mot kinden medan hon studerade honom med en långsam blick.
”Vad jag skulle vilja göra med din…” Hon slickade sig om läpparna, ”…kuk.”
Det sista ordet kom som en lätt viskning, nästan som om hon inte ville förstöra laddningen i det.
Hon drog in ett mjukt andetag, slöt ögonlocken medan hon lät tanken svepa genom kroppen.
Micke väntade utan att säga något. Han bara såg på henne, såg hur hennes ögonlock rörde sig lätt, hur hennes bröst höjde sig i ett djupare andetag.
Vad hade hon i sina tankar?
Efter en långsam sekund slog Sanna upp sina vackra blå ögon igen och såg honom djupt i ögonen.
Och i samma ögonblick kände Micke hennes hand.

Den lades mjukt på insidan av hans lår igen.
Hennes fingrar trevade lätt, utforskade, sökte sig över den grova form som svällt rejält under deras samtal.
Micke drog en tyst, långsam suck.
Han var hård nu. Nästan pinsamt hård. Och hon kände det.
Sanna log, hennes fingrar stannade precis vid kanten av hans byxben.
”Okej, mr 26 centimeter…”
Micke andades ut, lutade sig närmare. ”Jag väntar…”
Sanna såg på honom, och leendet vid hennes läppar var både lekfullt och djärvt.
”Jag skulle kunna räkna upp ungefär hundra saker jag skulle vilja göra med en kuk av din storlek.”
Micke lutade huvudet lätt på sned. ”Jag har hela natten på mig, så det är bara att sätta igång.”
Sanna strök fingertopparna mot änden av formen, undersökte det som var det svullna ollonet. Det var så underbart stort.
Hon såg honom i ögonen.
”Det finns mer än hundra saker jag skulle vilja göra.”
Micke sa ingenting. Han bara såg på henne, kände hennes hand, hörde hennes ord.
Sanna lutade sig närmare, sänkte rösten, som om hon tänkte avslöja en hemlighet.
”Men…”
Hon lät en liten paus falla, precis lång nog för att göra den laddad.
”… det finns nog faktiskt bara en enda sak jag verkligen skulle vilja be dig om.”

Micke satt blickstilla, väntade, lät henne ta sin tid. Längtade efter att få höra.
Sanna lutade sig fram, hennes röst mjuk men med en antydan av retsamhet.
”Är du beredd på en anatomisk lektion?”
Micke blinkade till, ryckte nästan omärkbart på axlarna. ”Eh, gärna.”
Sanna snurrade vinglaset långsamt mellan fingrarna, såg på honom som om hon vägde sina ord.
”Jag skulle vilja att du knullade mig…” Hon gjorde en kort paus, höll ögonkontakten. ”…i det bakre vaginala utrymmet.”
Micke kisade mot henne, lutade huvudet lätt på sned. ”Bakre… vaginala… vadå?”
Hans ögon smalnade misstänksamt. ”Det låter som nånting med… rumpan?”
Sanna skrattade, lutade sig tillbaka och skakade leende på huvudet.
”Jag visste att du inte skulle veta”, sa hon. ”Inte många killar gör det.”
Hon lutade sig närmare, som om hon tänkte avslöja något betydelsefullt.
”Men du, min kära vän…” Hon höjde ett ögonbryn. ”Borde veta.”
Micke kände hur nyfikenheten brände i honom nu. Han lutade sig fram, hans ögon intensivt fästa vid henne. ”Men vad är det då?”
Sanna flinade, rättade till sig i stolen och höjde handen, som om hon var en skolfröken som skulle undervisa sin elev.
”Okej”, sa hon. ”Bakre vaginala utrymmet, förstår du, är ett utrymme i den djupaste delen av, eh, fittan.”
Micke svalde, såg henne i ögonen, märkte hur det plötsliga ordvalet fick det att hetta till ännu mer mellan dem.
”… och det ligger liksom bakom livmodertappen.”
Micke lyssnade spänt.

”Det här området kan röra sig och vidgas när man blir upphetsad”, fortsatte hon, ”och då kan man bli penetrerad väldigt djupt utan att direkt slå i livmodertappen.”
Hon log lätt, nöjd med att ha hans uppmärksamhet.
”Istället glider kuken in bakom och ovanför livmodern.”
Micke såg nästan förbryllad ut. Han kliade sig långsamt på hakan. ”Men… wow.” Han skakade på huvudet, skrattade till. ”Hade ingen aning om det.”
Sanna log triumferande. ”Men nu vet du.”
Hon lutade sig närmare, sänkte rösten, som om det var en hemlighet bara han fick höra.
”Det är som en extra ficka”, sa hon lågt, ”bortom allt det andra vi har där nere.”
Micke log långsamt, lät blicken glida över henne.
”En extra knullficka”, sa han.
Sanna skrattade. ”Exakt.”
Micke lutade sig närmare. ”Och vad är det bästa med knullfickan?”
Sanna såg honom i ögonen, och i nästa andetag sänkte hon rösten ytterligare, gjorde den mer silkig.
”Om man kan styra upp staken dit…”
Hon såg på honom genom halvslutna ögon.
”… så sägs det att man kan få otroligt intensiva orgasmer.”

Micke blinkade långsamt, lät orden sjunka in.
Han log snett. ”Och du vill få det?”
Sanna nickade, och hennes leende var något annat nu. Något som skvallrade om ren och skär kåthet.
”Ja tack”, sa hon, och hennes röst var len som silke. ”Snälla farbror.”
Micke drog in en kort, vass andning.
Och sen böjde hon sig fram, tillräckligt för att han skulle känna hennes värme, för att han skulle se hur hennes bröst pressades mot blusen när hon viskade:
”Sen den dagen jag först hörde talas om den där knullfickan…”
Hon såg honom i ögonen, såg hur han väntade på vart det här skulle leda.
”…och de galna orgasmer man kan få om man blir knullad där…”
Hon strök honom lätt över armen.
”…så har jag längtat efter den perfekta mannen som kan hjälpa mig med det.”
Hon lutade sig tillbaka igen, svepte en sista gång med blicken över honom innan hon lyfte sitt glas till läpparna.
Micke stirrade på henne, och något i luften förändrades.
Det gick inte att säga exakt vad det var.
Men de visste båda två.
De behövde inte säga det högt.
De var varandras perfekta knullpartners.

Runt dem fortsatte världen som om ingenting hänt. Musiken pulserade genom lokalen, människor rörde sig mellan borden, glas klirrade, skratt och röster blandades i en dimmig ljudmatta. Det var en ständig rörelse, ett stillsamt kaos.
Men de såg det inte.
För de visste bara en sak.
Sanna hade de mest fantastiska jättebröst som vandrat på denna jord, och de var Mickes – om de valde att gå den vägen.
Och Micke hade den mest perfekta, enorma kuk som dinglat mellan ett par manslår, och den var Sannas att bli helt och fullt uppfylld av – om de bara sa ordet.
Men de sa ingenting.
De bara såg på varandra.
För de visste.
Var och hur det skulle ske spelade mindre roll. Sådana praktiska saker löste sig om bara viljan fanns. Att hitta rätt plats för njutningens källa att springa fram kunde tvärtom vara en del av euforin.
De såg på varandra, väntade, och de undrade samma sak.
Vem skulle ta nästa steg?

Vem av dem skulle avfyra startpistolen så att de äntligen fick sätta igång?
För de ville.
Ville.
Ville detta mer än de velat något i hela sitt liv.
Det syntes på Sannas bröstvårtor, som stod styvare än någonsin under den tunna blusen, så hårda att de måste kännas som två fingerborgar under tyget.
Det syntes på Mickes kuk, som utan tvekan kunde beskrivas som styv där den letade sig ner mot knät innanför byxans tyg, en stel tyngd som inte gick att ignorera.
Sanna var den som till slut tig steget.
Hennes läppar darrade till. Hon drog efter andan, öppnade munnen och var just på väg att komma med ett förslag – när hon blev avbruten…
”Men där är du ju!”
Rösten rev sönder ögonblicket. En störning, en brutal återkoppling till verkligheten.
Ett avbrott de inte bett om.

Micke blinkade, som om han drogs ur en dröm, och Sanna vände långsamt huvudet.
Där stod Isa!
Sannas kompis. Den hon egentligen varit här för att träffa.
Isa flinade brett, lutad mot stolsryggen närmast.
”Men där är du ju!”
Sanna blinkade till. Förvirringen varade bara ett ögonblick. Sen samlade hon sig, log. ”Jag trodde du…”
Isa höjde ögonbrynen. ”Fått napp?”
Sanna flinade. ”Ja.”
”Det fick jag.” Isa pausade några sekunder medan hon hämtade andan. ”Vi lämnade ställe, och stannade vi en liten stund bakom ett cykelskjul.”
Micke och Sanna såg på varandra. Det var bara ett ögonkast. Men hettan fanns fortfarande där, pulserande under huden, trots att situationen nu blivit rörig, bruten, avklippt.
Sanna återvände till Isa med blicken, spelade förvånad. ”Och… vad gjorde ni där?”
Även om hon visste. Så klart hon visste.

Isa log hemlighetsfullt, blinkade. ”Jag kan inte gå in på några detaljer…”
Hon förde upp ett finger, drog det långsamt över mungipan i en liten gest som inte lämnade mycket åt fantasin.
”…men jag kommer inte behöva stanna till vid korvgrillen på vägen hem.”
Sanna skrattade till, lutade sig bakåt i stolen.
Micke skrattade med, lite kortare, men han höll blicken på Sanna.
Det var kvar. Det de nyss delat låg fortfarande kvar i luften, tungt, som efter åska.
Isa lät blicken vandra mellan dem, såg hur nära de satt, hur Mickes knä nuddade Sannas ben, hur Sannas blus var betydligt mer öppen än den varit förut.
Mycket mer.
Hennes ögon smalnade.
”Okej…” sa Isa långsamt. ”Vad pratar ni om?”
Hon sneglade på Sanna, sedan på Micke, och tillbaka ner i Sannas urringning
Sanna och Micke skruvade lite på sig. Båda med blicken en aning frånvarande. De var inte riktigt där ännu.
Micke hade fortfarande bara en enda sak för sin inre syn: Sannas jättebröst, svällande ur sin blus, redo att dras ur tyg och tas i famn. Han kände fortfarande värmen från hennes fingrar på låret.
Och Sanna…
Hon hade inte riktigt släppt sin vakendröm – att få känna hur det var att fyllas av en stake som hans. Att bli utspänd, uppfylld, djupare än hon någonsin känt förut.
Men nu satt de där.
Störda.
Isas fråga hängde kvar i luften. Om de inte svarade skulle den snart förvandlas till ett rykte.
Sanna tog ett djupt andetag, rätade lite på sig och log. ”Vi pratade faktiskt om dig.”

Isa höjde ögonbrynen. ”Jaha? Varför det?”
Sanna tog glaset mellan fingrarna. ”För att du försvann med den där killen.”
Isa blinkade. ”Jaha?”
Sanna log snett. ”Du kan väl inte förneka att du gjorde något med honom?”
Isa korsade armarna. ”Hm. Nej. Men vad är det med det då? Ska ni slut-shejma mig nu eller?”
Micke utbytte ett ögonkast med Sanna. Han förstod vad hon höll på med – och att det var bäst att hjälpa henne på traven.
Så han lutade sig lätt in i samtalet.
”Tvärtom”, sa han med ett litet leende. ”Vi önskar båda att vi vågade vara lite mer som du. Vad mycket roligare livet skulle vara… att ge sig hän, njuta mer.”
Isa kisade mot honom, misstänksamt först, men sen sken hon upp.
”Ja, du har faktiskt blivit lite tråkig sen du blev ihop med Sebastian”, sa hon till Sanna.
Sanna ryckte på axlarna. ”Sorry. Jag är väl den trogna typen.”
Isa fnös. ”Ja, det är du. Och det är trist.” Hon vände sig till Micke. ”Eller hur? Visst skulle det vara kul om hon var ledig, eller?”
Micke skrattade till, men det var ett kort skratt – lite för kontrollerat. ”Jag vet inte riktigt vad du syftar på när du säger så…” Han skakade lätt på huvudet. ”Men Sebastian är världens bästa kille. Hon har haft tur.”
Isa rynkade på näsan. ”Pfft. Nu är du också tråkig!”
Plötsligt dånade en ny låt ut från högtalarna på dansgolvet – något med tung bas och refräng man kände igen direkt.
Isa spärrade upp ögonen. ”ÅH! KOM SANNA! VI MÅSTE DANSA!”

Innan Sanna hann svara hade Isa redan tagit hennes hand och dragit upp henne från stolen.
Sanna vände sig mot Micke. ”Ska du med?”
Micke reste sig långsamt, men han skakade på huvudet. ”Tack, men nej tack. Jag tror jag ska dra mig hemåt.”
Micke sträckte ut armarna, gav Isa en kort kram i förbifarten.
Sen vände han sig mot Sanna.
De såg på varandra.
Och under en lång sekund sjönk de in i varandras ögon igen.
Där fanns inget att säga. De visste.
De visste var de stod.
Vad de hade.
Vad de ville.
Det här var inte slutet. Det var ett kommatecken. Ett ”snart, så…”
Var och när och hur djupt det skulle fortsätta visste de inte än. Men de visste att det skulle.
Micke klev in i hennes famn, vinklade kroppen som i en kram – men lät sin hand glida snabbt men distinkt över sidan av hennes ena bröst. Ett mjukt grepp, ett sista farväl till samtalet de just haft.

Och Sanna… hon kände hans kropp.
Kände hans jättekuk trycka till mot hennes lår. Inte genom en knuff, inte genom att han trängde sig på – men genom sin rena, orubbliga existens.
En påminnelse.
En lögnfri sanning.
Sanna lutade sig närmare hans öra.
Viskade: ”Vi hörs…”
Micke log, och viskade tillbaka: ”Det gör vi absolut…”
Sen var det bara ett ”hej”.
Men det var ett förändrat hej.
Ett hej som båda visste betydde: nästa gång. Då.
Och när han gick mot utgången, och hon gick mot dansgolvet, visste de båda att det här samtalet hade förändrat deras värld för alltid.