Det här är del 2 av 2 i Lucia
Luciadagen, den 13:de december.
En skröna om vad en kvinna kan hitta på, för att ge seniorer och andra äldre personer en annorlunda upplevelse under en luciaafton. Att den då sjuttonåriga sonen finner på rackartyg, har hon däremot ingen aning om.
Att vara mor och hitta på nya överraskningar till årets speciella dagar, kan vara en skojig sak att göra. Att gå i luciatåg har väl de flesta gjort någon gång i sitt liv. Stärkt, långt, vitt linne, symbolen för renhet och oskuld.
Att ha mörka underkläder vid ett sådant tillfälle, är ett misstag jag endast gjort en gång. Men annars är lösningen enkel.
Frågor att fundera över:
Måste klädseln i ett luciatåg se ut som den av tradition gör?
Men om särken inte går att stärka därför att den är alltför tunn? Heller inte är helt vit?
Varför brukar tomtar finnas med i luciatåget?
Denna berättelse har tidigare varit publicerad på på annan sida på nätet 2012. Nu åter efter några smärre förändringar.
Luciadagen, den 13:de december,
en novell av Huldran.
”Jaha. Det är snart julafton nu!” konstaterade Alf och drog en djup suck när han satte sig till middagsbordet en söndag eftermiddag.
Alf, då min sambo, en man, som tröttnat på mycket.
Det var inte med någon större entusiasm han konstaterade detta. De sista året hade stundtals varit ganska tungt, tyckte han. Varför, det visste alla i familjen men det var inget man talade om. Bestämt inte inför julen! (Att han året därefter skulle flytta ut ur huset, var det däremot ingen som visste något om just då).
”Julklappar! Yes! Nya hockeygriller vill jag ha!” utropade den då sjuttonåriga sonen med stor entusiasm.
Han lyckades, som genom ett under, att få den varma potatiskastrullen att stå kvar på underlägget, som låg i hans handflata. Trots att den var ganska tung. Inte för att han var speciellt intresserad av matlagning eller av att servera. Nej, han ville endast visa att han kunde balansera kastrullen på handflatan och det var alla runt bordet medvetna om, att det kunde var ett osäkert tilltag.
”Men innan dess är det Lucia och den kommer på torsdag, för då är det den trettonde december”, deklamerade Malin högtidligt, som om detta var en nyhet för året.
Eva-Lena (undertecknad), vilken hade suttit tyst och lyssnat till de andras samtal, kunde nu inte låta bli att lägga sig i. Hon var ju trots allt mor till två av ungdomarna. Jonte, som egentligen heter Johan och Martina, hans nästan jämnåriga, men ändå äldre syster. Malin, lika gammal som Martina, var hennes fosterdotter sedan många år tillbaka och ansågs av övriga medlemmar tillhöra familjen för gott. Flickan, hm, den unga damen, kallade henne ändå oftast för mamma. För Eva-Lena, var alla ungdomarna henne barn! Punkt!
”Lyssna här!” började hon stillsamt. ”Varje år kommer först luciadagen, strax därefter kommer julaftonen. En vecka senare även nyårsaftonen. Varje år, märk väl. Åh varje år vid den här tiden, verkar ni alla vara så märkvärdigt överraskade! Är inte det konstigt? Vill ni ha flera dagar uppräknade att komma ihåg?”
Ingen sade något först, däremot hördes det flera ungdomliga suckar runt bordet. Slutligen var det en av tjejerna som kommenterade trött:
”Mamma… vi veeet allt det där… Vi vet också att det är vinter och att Du alltid klagar på att vinterhjulen skall sitta på bilen till ett visst datum. Både på din bil och på Affes. Men ändå gör Du det.”
Jobbigt! Morsan håller föredrag… igen, tänkte ungdomarna men sa inget mer. Någon ytterligare diskussion om saken blev det inte – den här gången.
Alf däremot, funderade över något. Han var Eva-Lenas sambo sedan drygt åtta år tillbaka och var inte far till någon av barnen i familjen. Nu undrade han med trött stämma, om hon skulle vara engagerad i luciatåget i år också?
”Javisst, min vän, det skall jag. Flickorna med!”
Hon log hjärtligt mot honom!
”Ni skall alltså lussa för de där skraltiga i år också? Är det så jag skall förstå det? Finns det inga andra som kan göra det?”
Hans negativa inställning var uppenbar för alla, även om han numera alltid skyllde på trötthet. Arbetet, som chef på en av bilfabrikens utvecklingsavdelningar med personal, ofta tjänsteresor och stort ansvar var betungande. Just nu såg han också sin tillvaro som genom ett stort, rör bortskärmad från verkligheten.
Med de där skraltiga, menade Alf mycket vårdslöst, de bofasta på seniorboendet i Byen, men framförallt de riktigt gamla på ålderdomshemmet närmare stan. Luciatåget och dess yngre kvinnliga medlemmar däremot, var i hans ögon alltid lika uppskattat. Men de gamla farbröderna… Ja, ja… De visslade ju inte efter lucian och tärnorna precis. Men…
”Ja, det är meningen”, informerade Eva-Lena honom. ”De litar på att vi kommer. En dag blir även Du gammal, Affe, och behöver lite uppmuntran.”
Hon log med hela ansiktet mot honom.
Men ungdomarna, som satt mitt emot henne vid bordet, såg att hennes näsborrar vidgade sig och att ögonen samtidigt blev lite mer intensiva. Alltså, det var bäst att sitta tyst nu!
”Vet Du vad, Alf? Jag tycker faktiskt att Du skall ta ledigt den här veckan som kommer. Kanske ända fram till jul? Varför inte åka iväg någonstans och göra något som just Du tycker är roligt? Jag tror verkligen Du behöver det! Jag vill det för din egen skull!”
”Jaså? Mmm, jaså, hm, hm. Utan baktankar då?”
”Baktankar? Vad då…? Nej, nej.”
Alf lade ner besticken på tallriken och sträckte på sig i stolen. Vred därefter på huvudet och tittade lite tankspritt på sin sambo. Eva-Lena önskade att hon hade kunnat läsa hans tankar just i detta ögonblick. Han tittade bort mot köksskåpen, mot hyllan där kokböckerna och högen med de urklippta recepten låg. Ut genom köksfönstret, mot skymningen och mot träden, som växte utanför, nu utan löv. Hans blick var nästan drömsk och troligen såg han något, ingen av de andra kunde se. Alla tittade på honom och väntade, ingen sade något. Så tog Alf slutligen till orda igen:
”Du menar alltså att…”
Längre kom han inte, innan Eva-Lena avbröt honom.
”Ja! Helt säkert, ärligt. Jag vet att Du kan åka – någonstans, gör det! Nu! I morgon!”
Under resten av måltiden talade man om annat och det var mest de tre ungdomarna och Eva-Lena som talade med varandra. Men hon lade märke till, att hennes sambo inte med ett ord, frågade något mer om vad de andra skulle göra fram till jul. Kanske hade han redan rest bort i sina tankar? Ensam – kanske? Eller som ibland med sin alltid resklara sekreterare i släptåg. Hon som ofta följde med på hans längre tjänsteresor. Hon som skötte ”fotarbetet”, enligt vad Alf brukade förklara. Men hur omfattande detta arbete var och vad det egentligen bestod av, fick hans egen sambo aldrig veta. Heller inte om de bodde i separata rum på de hotell de bodde på.
Nästa dag reste Alf med lätt bagage till södra Tyskland för att besöka de kända julfesterna, som han sade. I övrigt tänkte han även följa sin sambos råd och vara borta minst tio dagar eller mer. Eva-Lena själv log inom sig och kände redan lite av den kommande julens harmoni. Innan brödbak och pepparkakshus skulle ske, skulle hon säker kunna locka Anders över på ett glas vin, en middag tillsammans med ungdomarna och därefter en mer sensuell stund i den stora sängen för egen del. Allt enligt det mångåriga kontraktet mellan Eva-Lena och Alf samt Anders, som då skulle gå in som reserv för den ordinarie mannen. Eva-Lena hade det väl ordnat för sig. Delade sedan länge sitt liv mellan dessa två män.
Förberedelser inför ett Luciafirande.
Varje kväll därefter övade de två tonårsflickorna samt deras mor de sånger, som kören skulle sjunga.
”Natten gååår tunga fjät ruuunt gård och stuuuga…”
Från föräldrarnas sovrum, ut i köket och uppför den knarrande trappan till den så kallade vindsvåningen, trippade de på nakna tår och sångerna ekade i huset. Jonte, vilken inte tänkt att vara med, sjöng inte, även om han kunde, utan försökte i stället hålla sig undan så gått det gick.
”Lusse lelle, Lusse lelle, elva nääätter före jul…!”
Han smög runt med ett par stora hörlurar på huvudet, för att dämpa de musikaliska uttrycken från de andra tre. Men han tyckte ändå att det var spännande och upphetsande att se, hur husets tre damer agerade inför honom, när de tillsammans övade och skulle föreställa Lucia med tärnor. Även om detta inte var den första gången, som de gick runt i tunna nattlinnen med endast ett par trosor under…
Men då och då kunde kvinnorna inte låta bli att retas med honom, väldigt utstuderat och medvetet. Även Eva-Lena, hans mor, vilken mer än någon av de andra, visste vilka tankar och fantasier som rörde sig i hennes, snart artonåriga sons huvud, när kvinnorna som nymfer dansade förbi med sina gungande bröst och slanka kroppar. Hon visste mer än väl att vad killen såg genom dessa linnen när ljuset föll på rätt sätt, skulle få saven i hans tonårskropp att jäsa. Han skulle få svårt att hålla sig. Ännu värre skulle det säker bli för honom till dagarna efter Lucia, eftersom de tre ungdomarna alltid delade säng med nära kroppskontakt som följd. Var det inte den ena systern, så var det den andra, som pockade på hans uppmärksamhet. Eller så var det… Hmm… Bara tanken fick Eva-Lena att knipa ihop sina lår och tänka på något så vardagligt som att dammsuga golv, för att inte pirret i kroppen skulle göra den egna tillvaron alltför svår. Men efter luciadagen – då… Bästa att ringa Anders snarast! Flickorna och sonen skulle säkert ta hand om varandra, som vanligt, tänkte hon.
Vid något tillfälle under dessa sångövningar hade Martina, Jontes egentliga syster, avbrutit sin sång och skrattande pekat mot honom och hans byxor och ropat högt till de andra två:
”Titta! Nu har Jonte fått ståfräs igen. För så lite? Vi har ju fortfarande trosorna på oss!”
Hon hade med ett flörtigt leende över sitt ansikte ställt sig intill honom och med förförisk stämma frågat om han var kåt på någon av dem? Vilket han naturligtvis alltid nekade till.
Vid ett annat tillfället hade Malin kommit fram till honom och med den ena handen, tagit ett grepp om nattlinnet i ryggen, så att det tunna tyget verkligen stramade runt hennes lockande, artonåriga lekamen. Med den andra handen strukit sig själv över ett av de söta brösten så att vårtan blivit hård. Därefter ner över magen, kråmat sig lite grann och fortsatt med handen in mot skötet. Retsamt hade hon informerat honom om, att under hela luciaveckan så var det ’sexförbud’ i huset.
”Det vet Du, va? Åh hör sen!”
”Du får inte ens runka!” hade hon skattande skrikit. ”För det kommer vi noga att hålla koll på! Allesammans!”
Säkert, som amen i kyrkan. Jonte visste vad det handlade om, det hade varit likadant året innan och ont i magen hade han haft ända fram till söndagen efter. Men då…! Så skulle det säkert bli det här året också, tänkte han med stor självbehärskning. Ont i magen, alltså! Men han visste också, att tjejerna själva, alla tre, jagade upp varandra när de dansade runt och att deras händer ibland, kunde krama om de egna brösten hårt och lidelsefullt. Eller ta på varandra… Fast bara sådär på skoj, som de kallade det för. Det gällde även hans trettiosjuåriga mamma! När det kom till kritan, var hon varken bättre eller sämre än döttrarna. Så mycket hade han både sett och lärt sig under de sista två – tre åren.
Han behövde inte ens titta i deras trosor, om han nu hade haft den möjligheten. Efter en stunds närgången uppvisning framför honom och varandra, skulle de helt säkert vara mer en fuktiga i sina sköten. Det hade han också lärt sig, trots att han var så ung och med den kunskapen log han listigt inom sig. Han skulle också hålla koll minsann! Händerna på täcket! Basta!
Sent på tisdagseftermiddagen, två dagar före Lucia, ringde Jonte i hemlighet upp Anders och undrade om han kunde få komma över en stund för en prat.
”Jag vill tala om luciadagen”, förklarade han upphetsad. ”Det är viktigt!”
Anders, var Malins egentliga pappa men bodde för sig själv, efter sin hustrus tragiska bortgång för mer än tio år sedan. Han arbetade på samma ställe som Alf men på en annan avdelning. Alf och Anders var kompisar och spelade handboll tillsammans. Men han var även en ofta sedd gäst i Eva-Lena Lynges hushåll. Speciellt, vid de tillfällen då Alf var ute och reste i tjänsten, och det gjorde han ofta. Eva-Lena hade flyktigt blivit bekant med Anders, strax innan hon träffade Alf. Petra, däremot, Anders bortgångne fru, hade hon känt tidigare.
”Morsan och tjejerna skall åka runt och lussa på ålderdomshemmet och hos Seniorerna, precis som förra året”, berättade Jonte ivrigt för Anders.
”Alf har rest till Tyskland igen och kommer inte hem förrän den tjugotredje! I övermorgon kväll skall jag egentligen sitta ensam hemma men vi, Du och jag, kan hitta på något roligt och skoja med damerna!”
Anders kände till att Jonte emellanåt fick idéer, som ibland kanske var lite för vidlyftiga men eftersom han verkligen gillade Eva-Lenas bägge ungdomar, lyssnade han gärna till grabben.
”Vi kan klä ut oss till tomtenissar och vara med i tjejernas kör. Det skall vara flera tomtar där, så det är ingen som kommer att reagera om det är några extra med i bussen.”
Sedan böjde han sig framåt och viskade något, som endast de två kunde höra.
”Det är säkert!” fortsatte grabben ivrigt i viskande ton. ”Mamma sade det till tjejerna, när hon trodde att jag inte hörde. Alla tjejerna i kören skulle göra så! Jag hörde det tydligt. Det gäller bara för oss att behålla masker och kläderna på!”
”Nää, vet Du, Jonte. Ibland skenar dina idéer.” Men så rynkade Anders pannan.
”Är det verkligen säkert? Vänta lite.”
Han skrattade till, stirrade på grabben framför sig och gav plötsligt upp ett gapskratt.
”Jonte! Du är inte riktigt klok, Du! Men det är din norska morfars fel!” skojade han snabbt till det. (Anders visste mer om Eva-Lenas bakgrund, än vad sonen gjorde).
”Jag hänger med, Jonte. Det här kan verkligen bli skoj! Nu skall vi bara fixa kläder och masker!” förklarade han.
Så gav tonårskillen samt den fyrtioåriga mannen sig iväg, ut för att handla.
Luciadagens afton.
Så kom torsdagens afton och den abonnerade bussen, vilken skulle köra medlemmarna i den stora kören, körde fram. Flera lucior, tärnor, änglar och mängder med tomtenissar, stod på Byens torg och väntade. Snart blev bussen fullsatt och de som kom sist, fick sitta i knät på de andra. Flera av tomtarna hade redan från början varit ofina nog och skyndat sig att ta plats, före de mer dekorerade luciorna, tärnor och änglarna. Luciorna hade till exempel, redan sina stora ljuskronor på sig, även om ljusen ännu inte var tända och gick därför långsamt och med en viss försiktighet fram i bussens mittgång, raka i ryggen.
Eva-Lena, vilken hade varit med under tidigare år och sett med vilken uppskattning besöken då hade fått, speciellt bland de manliga åldringarna, hade tidigt ringt runt till de andra kvinnorna, som skulle vara lucior och tärnor. Berättat om sin idé och föreslagit, att de i år skulle, ’piffa till’ festen lite extra. Kanske med en lite annan klädsel än som brukligt var? När förslaget slutligen även nådde arrangörerna, var det flera av dessa, som tagit sig en riktig funderare. Därefter sagt:
”Hm…, hm…, kanske alltför vågat! Oppsan, det må jag säga! Hm, hm. Men varför inte?” och till slut hade idén bifallits.
”Det kan inte bli mer än en anmälan om förargelseväckande utseende!” hade en åldersman med grå, vaxad mustasch i festkommittén skrockande uttryckt. ”Och pengar till böterna får vi väl ta från festkassan! Ha, ha, ha!”
Anders och Jonte, tillsammans med flera andra tomtar, hade också varit ofina och satt nu i mitten av bussen, där passagerarna normalt brukade stanna upp om sittplatserna var upptagna längre bak. De lutade sig tillbaka i sätet, med tomtens förkläde över sina lår och visade med sin hållning, att det fanns gott om plats för en person till. Alltså på deras knän. Jonte liksom Anders höll utkik efter Eva-Lena, Martina och Malin men efter en stund, blev det svårt att skilja mellan de olika kvinnliga deltagarna. Dessutom var det så trångt och många var ju i stort sätt likadant klädda!
Jonte fick en yngre nymf med mörkblont hår i sitt knä. Ingen av systrarna. Hoppsan! För att hon skulle sitta bättre, lyfte hon upp kappan bakom sin rygg och gentleman, som han var, tog Jonte ett stadigt grepp om hennes midja, så att hon inte skulle hasa ner. Strax innan bussen startade, kastade han en blick åt det håll där han visste att Anders hade satt sig. Men kunde inte längre urskilja vilken av tomtarna, som han föreställde.
Så startade bussen och belysningen dämpades bland passagerarna. Föraren berättade, att bussen, vilken skulle köra en omväg på grund av trafikproblem, nu körde den gamla och ganska guppiga vägen och hela ekipaget gungade fram och tillbaka. Jonte kände snart att den varma kvinnobaken i hans knä, började få hans lilla snopp att växa till sig. Han hade förberett sig för detta, det var hans lilla privata spex och när bussen gjorde ett extra litet knyck, så att den kvinnliga stjärten lyfte lite, drog han snabbt bort sitt tomteförkläde och lutade sig på nytt bakåt i sätet. Döm om hans överraskning, när hans nu stående kuk, direkt sjönk in i ett varmt och fuktigt sköte. Inte klämd mellan tärnans lår, utan rakt in i den underbara skrevan, som han älskade att ha sin ståndare i. Han kunde inte låta bli att flämta till och dra en djup suck, och djupt inne var också hans kuk. Inte bara kappan, även lucialinnet hade tjejen tydligen dragit upp tillsammans med kappan, när hon satte sig ner! Några trosor hade hon heller inte på sig!
Så beordrade den kvinnliga körledaren, någonstans framme vid föraren, att den samlade kören skulle sjunga upp sig innan det första uppträdandet. Hon ville ha en snabb melodi, sade hon.
”Klara strupen, flickor. Vi tar den där med Prästen och hans kråka”, och så började hon:
”Prästens lilla kråka, skulle ut och åka, ingen hade han som körde…”
Det var en kort melodi, snart slut.
”En gång till, lite snabbare om jag får be. Tack!” och kören började om på nytt. Nu i ett hastigare tempo.
Jonte behövde inte känna efter, det var så här det skulle gå till. Missionären, kunde kasta sig i väggen! Underbart, underbart och han kände hur den unga kvinnan i hans knä verkligen följde med i den snabba takten. Hon gungade fram och tillbaka och Jonte grymtade försiktigt.
”Dacapo! Och snabbare!” ropade tanten där framme i dunklet och kören började om på nytt.
Bussföraren körde långsamt, det guppade till några gånger och den unga kvinnan i hans knä flämtade. Sedan lite till men försökte samtidigt att sjunga så gått hon kunde. Jonte kände hur tjejens underlivsmuskler arbetade runt hans kuk, där den stötte i botten i takt med bussens guppande på vägen. Även den kvinnliga stjärten åkte lite fram och tillbaka och nu var det inte ens luft mellan deras kroppar. De satt bokstavligen ihop, tillsammans och det med den kvinnliga kroppens vikt!
Han var väldigt långt inne och när det guppade till gången därpå, kände han tydligt hur ollonet, tryckte på något som plötsligt öppnade sig och ytterligare stegrades den underbara känslan. Men även svårigheten för honom att hålla tillbaka explosionen, som han visste snart skulle komma.
”Det går snart för mig, jag klarar inte att hålla emot”, mumlade han tyst och hoppades att ingen skulle höra honom.
Han höll ett ordentligt tag om midjan på den kvinnliga stjärtens ägare och knep ihop, så mycket han bara orkade. Men döm om hans förvåning, när han hörde någon som svarade honom.
”Försök, försök hålla emot!” väste den främmande tjejen i hans famn
”Vi är snart framme vid ålderdomshemmet men vi hinner den här också”, ropade körledaren. ”Nu har vi ljus, här i vårt hus, julen är kommen, hopp…”, och hela kören tog i ordentligt.
Bussen gungade, Jonte svettades och nymfen i hans knä, inte bara suckade, hon gnydde i takt med sångens toner och vibrationerna i hennes inre kändes ända fram till tomtens buk. Så ropade körledaren igen:
”Nu vill jag också höra basarna.”
Bussen gungade åter till och Jonte, som trots allt deltog i sången, kände att detta bestämt måste vara rätt ögonblick. Nu kunde han inte hålla sig längre. Det ryckte i hans underliv och när det gick för honom, var hans röst med och stödde basarna. Orgasmen sade, PANG! i hans huvud och kuken sköt sina skott rakt in i den unga kvinnans livmodermun. Tydligen räckte detta, för att hon skulle förlora kontrollen och ramla över kanten med den kvinnliga extasen ryckande i sin kropp. Hon seglade ut bland luciaaftonens stjärnor och solar, när hon kände ’lilla Jontes’ kraftiga kramper i sin inre. För inte heller hon kunde längre sitta stilla, utan rörde sin bak både fram och tillbaka, åt höger och vänster.
Jonte var under ett ögonblick nästan svimfärdig men tyckte ändå att han hade tur, som hade den kvinnliga midjan att hålla sig i. Men så började även den att halka fram och tillbaka i ett allt hastigare tempo, nu för andra gången. När melodin sedan togs om en gång till och bussen åter krängde, sjöng kvinnan i hans famn högre än många andra. Det hörde han tydligt, trots att han hade svårt att hålla fast henne.
Men kanske berodde det på att han satt så nära henne? Men när sången strax därefter tystnade, ropade körledare till allihopa:
”Oooh, vad bra ni sjöng! Oooh, vad högt och ljudligt sopranerna hördes men även basarna med sina mörka röster! Sååå skall det vara!!”
Den unga kvinnan i Jontes knä, sökte slutligen hans hand och han kände tydligt hur hon tog tag i den. Drog den mot sin kropp och kramade den hårt precis innan bussen var framme. Det var som om hon ville tacka för turen hon haft att få sitta just i hans knä under resan.
Luciatåget.
Bussen stannade och det blev bråttom ut för alla. De skyndade sig direkt in i värmen i ålderdomshemmet intill. Tomtarna kom sist. Kanske hade de besvär att rätta till sina förkläden? Vem som suttit i Jontes knä, kom han aldrig underfund med. Att det var lite fuktigt på mitten på hans förkläde, var det ingen som lade märke till… Kanske var det så för flera andra också?
Körledare ställde upp de olika grupperna med varsin Lucia i spetsen. Tomtarna skulle följa efter, så var det tänkt och det var först nu, som Jonte kunde se hur alla var klädda. Luciorna och tärnorna med sina långa linnen, som vanligt tyckte han först. Med ljuskronan på huvudet eller ljus i händerna. Men plötsligt upptäckte han. Nää, det var inte det kraftiga och stadiga, vita och stärkta linnet de hade på sig. Nej, det var samma typ av linnen som han sett sin mamma och systrarna ha där hemma, när de övade på sina sånger och det var inte endast de, som hade sådana. Tärnorna, vilka verkade vara från några av skolans gymnasieklasser, hade också tunna linnen på liknande vis…! Och alla hade de det breda, röda bandet, enkelt knutet runt sin midja, som fick plagget att strama upphetsande runt deras kroppar…
Änglarna, vilka den här gången var lite äldre än tidigare år, hade söta små vita jackor med en djup urringning, endast knäppta med ett par knappar längst ner. En kort och utstående nederdel i flera lager och med spets längst ut, avslutade klädseln. På ryggen hade de vingar fastsatta.
De såg verkligen söta ut, som små bakelser, tänkte Jonte. Kjolen var så kort att den knappt dolde deras bakdelar när de lutade sig en aning framåt. Men böjde de sig ytterligare något mer… Ja, ja.. Det var vid ett sådant tillfälle, som en av de äldre farbröderna på hemmet, lite senare, tappade sin kaffekopp i golvet! Och när flera av de äldre männen skulle hjälpa till att plocka upp skärvorna, hade de ändå svårt att hitta dem, då deras blickar var fästa på den näpna ängelns ben, mjälla halvklot och vad som fanns däremellan! För trosor hade allesammans tydligen glömt att ta på sig…
Så försvann grupperna till olika avdelningar, där de äldre och skraltiga förväntansfullt väntade på dem! Jonte stod tillsammans med flera tomtar, redan framme vid en grupp med gamlingar. Han sjöng, han kunde sångerna sedan länge. Han hade sett sin mamma gå iväg med en grupp. Han visste inte var någonstans, såg heller inte systrarna. Anders kunde han inte identifiera, alla tomtar såg ju likadana ut. Kanske var även han någon annanstans?
Så hördes sång från en av husets korridorer och där kom ett luciatåg. Hans mamma gick först, rak i ryggen med ljusen i kronan tända. Strax bakom henne, lika raka i ryggarna, gick Martina och Malin på vardera sidan. De kom närmare, de äldre applåderade och stirrade intensivt. Det gjorde säkert alla andra också, personalen inte minst men även han själv.
För när lucian och de första tärnorna passerade en av de många lamporna, fästa på stolpar invid väggen, kunde man tydligt se genom deras linnen, att de var helt nakna inunder! Inte ens trosor, hade de på sig! Så stannade följet framför publiken, spred ut sig med ljuspelarna bakom sig och de sjöng sina valde sånger och åskådarna applåderade som aldrig förr. Jonte kunde se, att de tre längst fram skiljde sig något ifrån de flesta andra, dock inte alla. Visserligen var bägge hans systrar blonda och hans mamma likaså. Men även om de hade haft hårtriangeln kvar ovanför benens delning, kanske det ändå inte hade synts genom linnet. Men hos de allra flesta kunde åskådarna tydligt se den mörka skiftningen genom tyget och de stirrade!
De äldre kvinnorna på hemmet tittade, blundade, tittade upp i taket och sedan tillbaka igen på de unga kvinnorna. Deras händer kramade psalmboken de hade i sina beniga händer. De äldre männen stirrade, som om de aldrig tidigare hade sett ett luciatåg. Änglarna, där de små jackorna knappast dolde brösten och på alla tärnor. Ja, som någon av de äldre kristna och religiösa farbröderna uttryckte sig, när han ropade med darrande stämma:
”Detta måste vara som i himmelen. Nu vill jag resa, nu har jag sett allt!”
Han sträckte ut sina armar och händer mot gruppen mot gruppen framför sig och grep tag i en av de tunnklädda änglarna närmast intill. Bara för att känna efter, om ängeln framför honom var verklig och de andra gamla farbröderna avundades honom, när de såg var hans händer tog vägen. Så lyfte gubben blicken mot det vitmålade taket och alla lamporna, som lyste där uppe och den gamle mannen såg ut att vara lycklig.
”Förstår ni vad jag talar om, mina bröder? Det kan bara inte bli bättre!” ropade han ut och flera av de gamla farbröderna, även de kristna och religiösa, svarade unisont.
”Jaaaa, Amen! Du har så rätt, det är dessa som väntar på oss, arma själar!”
De gamla kvinnorna däremot fortsatte att hålla hårt i sina psalmböcker och himla med ögonen när de såg på varandra. Men innerst inne önskade de säkert, att de själva hade fått vara i de unga kvinnornas ställe. Se ut som de. Gå tunt klädda som de nu gjorde. Få känna sig åtrådda och förnimma alla de gamla männens uppmärksamhet. Men, dessvärre… var detta alltför sent.
Jonte var svettig. Inte av den gamle mannens uttalanden. Det bekom honom inte. Tyckte bara att det lät roligt. Som sjuttonåring var han alltför ung för att förstå! Men av alla dessa… Ja, alla dessa… Oh så många, nästan nakna, unga, slanka kvinnokroppar med sina bröst och nakna sköten, vilka syntes rakt genom tyget, när det breda och röda bandet var knutet runt deras liv. När de sträckte på sina ryggar eller stod i profil blev han andfådd, när han tänkte på att de var honom så nära. Dessa unga kvinnokroppar, med kanske lite frusna och hårda bröstvårtor, vilka så tydligt var markerade på insidan av tyget och bara väntade på hans läppar och sugande mun. Jonte hade aldrig sett så många tidigare och hans tonårskropp darrade av åtrå! Precis som många av de gamla männens säkert gjorde.
Det kändes i kroppen, saven steg inombords, upphetsad och ivrig blev han. Kände HAN det, skulle säker de andra tomtarna också göra det, trodde han. Jonte satte sina händer framför sitt tomteförkläde, för att dölja sin kompis, vilken på nytt var på väg upp i ett försök att spränga hans byxor.
”Herre Gud, hur skulle detta gå?” mumlade han tyst för sig själv utan att bli hörd.
Det var också då, som han så tydligt kunde se, att så många tomtar som denna gång hade samlats, brukade de nog inte vara i luciatåget! Hur kom det sig?
Två – tre timmar senare.
Bussen var på väg hem. De kvinnliga medlemmarna hade sedan flera timmar tillbaka avslöjat sig inför varandra, när kappor, mössor och varma koftor tagits på. Men tomtarna hade var ståndsmässiga och hela tiden behållit sina masker och kläder på.
Det var lika trångt i bussen på hemfärden, som tidigare. Några, vilka hade eget säte, satt och gnolade på någon julsång, andra satt tysta. Ytterligare några andra fnittrade nervöst innan de överraskade hördes säga: ”Ohhh – hoppsan!” för att sedan tystna. Vid något tillfälle hördes en kvinnlig röst som teaterviskande sade:
”Låt bli, låt bli, Du får inte nu! Inte nu…”
Men strax efter fortsatte:
”Okej. Men gör det försiktigt då…”
Efter en stund började det höras lugna och djupa suckar av välmående bland flera av passagerarna. Några personer flämtande till lite högre och så några ytterligare lite mer. Tydligt var att tomtarna kommit fram och på nytt gjorde sin gärning, när ljuset i bussen dämpades. Sedan blev det tyst i många minuter, innan nya flåsande ljud och något stönande hördes.
”Vägen blir snart lite skumpig igen”, meddelade chauffören i högtalaren.
Det hade han inte behövt berätta. De kunde flera passagerare höra på annat sätt från de andra passagerare.
”Oh… Oh… Ohh… Ohhh… Ohhhh… Gud så skönt…”
Många små mjuka suckar och ljud, som om flera kippande efter andan. Några viskade någonting, sedan återigen lite hastigare, mer forcerade ljud, nu högre men som snart åter sjönk tillbaka i låga viskande ljud. Den, vilken hade bra ögon, kunde även se att flera av tomtarna böjde sig ovanligt långt bakåt och att några Lucior, sträckte upp sin rygg, nacke och huvud. De försökte hitta ett stöd för sina fötter medan tomten, i vars knä de satt, höll dem i ett ordentligt tag om midjan. Likadant var det med flera av tärnorna. När vägens gupp blev kraftiga och bussen gungade lite mer än tidigare, var det flera av just dess kvinnor i olika åldrar, som grimaserade och verkade tugga luft. Deras munnar öppnades och stängdes okontrollerat utan någon synbar anledning. Medan de för ett ögonblick även tittade upp i busstaket, som för att hämta kraft, endast för att sekunderna senare, luta sina lealösa huvuden framåt, samtidigt som deras kroppar skakade och ryckte i spasmiska rörelser.
Flera av tomtarna verkade också ha besvär med att hålla kvar de lucior och tärnor, vilka satt i deras famn. Men till slut lugnade alla ner sig. De hade säkert sett riktigt trötta ut, både tomtarna och deras knäpassagerare, om man hade kunnat se dem tydligare i bussens dunkel.
Precis när bussen svängde in på torget, där den tidigare startat under den sena eftermiddagen, tvingades föraren bromsa till. Detta orsakade några nya ryck och gungningar och återigen kunde alla uppfatta, att någon i affekt reagerade och några fler utdragna och jämrande ljud tydligt kunde höras. Ljuden var inte höga men ändå påtagliga och tystnade inte förrän den gamla bussen, men även de kvinnliga deltagarnas kroppar, stannar i sina konvulsioner.
Två av tomtarna, en medelålders och en hälften så gammal, tyckte sig känna igen just den rösten men de fortsatte ändå med sitt. När sedan samtliga knäpassagerare hade rest sig upp, anonymt och på nytt svept in sig i sina kappor. Dragit ner sina mössor långt över öron och panna och tomtarna hastigt rättat till sina nu ännu skrynkligare förkläden, då var allt som det tidigare hade varit. Man sade, ’Hejsan, tack för ikväll’, till varandra och försvann i mörkret ensamma eller i tysta grupper.
Jonte, vilken själv hade haft en något äldre kvinna i sitt knä och som till en början satt stadigt och ordentligt, hade plötsligt sett att en av kvinnans händer trevade efter kanten på hans förkläde. Så hade hon fått tag i det, lyft lite på sin stjärt och ryckt förklädet åt sidan. Försiktigt hade han känt hur kvinnan förde sin ändalykt sakta fram och tillbaka, medan hans redan ömma men hårda ståndare, hade glidit i det hala sekretet mellan de tjocka blygdläpparna. När hon på detta vis hade sökt några sekunder, kände han att hon hade hittat rätt och så på en gång, hade hennes kropp slappnat av och sjunkit ner med hela sin tyngd över Jontes kompis. Nu var det han, som hade givit upp ett tydligt flämtande. Han hade suttit som fastlåst, kvinnan i hans knä hade skött allt. Hon hade tydligt känt när han höll på att komma, då hade hon varit helt stilla och kuken hade lugnat ner sig en smula.
Så hade det fortgått tills bussen nästan varit framme vid torget, då kvinnan ökat farten och Jonte kunde höra att även denna dam inte var helt ljudlös. Hennes orgasm hade kommit före hans och hon hade arbetat med hela sitt underliv länge, länge. Dock inte så våldsamt, som några andra par i samma situation han hade intill sig.
Kramat med de kraftiga underlivsmusklerna, det hade hon gjort. Det hade känts som om hon försökt suga honom in i sin kropp. När det sedan var hans tur och ’lille Jonte’ sprutat mycket och kraftfullt inne i hennes underbara djup, hade hon på nytt fått kramper, som tydligt visade på kraften i hennes klimax. Jonte hade lutat sig bakåt mot stolsätets rygg, medan karusellen i hans huvud snurrade och kvinnan fötter hade tydligen hittat stöd redan från början. Nu var det hon som sköt sig närmare och stödde honom, inte tvärtom.
Under den korta tid, som därefter hade återstått av r” ropade körledarenesan, hade kvinnans djupa skreva, så underbart masserat hans mjuknande kuk. När bussen till sist stannade på torget och kuken åter var på väg upp, hade han gärna velat sitta kvar med henne i sin famn. Men hon reste sig upp, som en av de sista, hade rättat till sin kappa med skinnkrage och tagit på sig en tanthatt med fjäder och med stora brätten, vänt sig om mot honom, tittat rakt in i hans tomteansikte och sagt:
”Vad duktig Du var. Du åker väl med nästa år också? Jag skulle faktiskt vilja det. Den här resan kändes väldigt tillfredsställande. Tack skall Du ha, tomten lilla!”
Så hade hon satt ett finger mot sin mun och sedan fört det över mot hans. I det ögonblicket var det nära att Jonte hade tagit av sig tomtemasken.
Då hon tog på sig sina svarta skinnhandskar, hade han sett den gyllene ringen tillsammans med ytterligare en med stenar på och han hade förstått att kvinnan var gift men vem hon var, hade han ingen aning om.
Strax efter och utanför bussen, väntade Anders på torget, det förstod Jonte, även om masken fortfarande satt på.
”Anders, vet Du vem den där tanten är, hon som kom ut ur bussen alldeles före mig?”
”Ja.., Edvardsson, tror jag?” svarade han dröjande. ”Hon är någon höjdare inom kommunen. Det är jag säker på. Hon sitter i alla fall med i festkommittén. Hur så?”
”Men? Hon var ju klädd som en Lucia eller tärna med linne men deltog ändå inte i luciatåget!”
”Säkert? Äh, kom nu. Du måste hem innan de andra kommer tillbaka!” utbrast Anders utan att förstå något.
”Men lyssna, Anders! Fattar Du inte? Då måste hon ju ha vetat om det. Eftersom inte hon heller hade några trosor på sig! Hon åkte bara med för att få möjlighet att – att knulla! Tanten, alltså! Fattar Du inte?”
”Äh Du…?”
”Jaa! Just det, jag, Johan Lynge, fick göra det! Jag är fortfarande kladdig i kalsingarna!”
När de strax efter satt i bilen och styrde mot familjen Lynges hus, slängde Anders en blick mot grabben och sade stillsamt:
”Du, det som hänt i kväll skall vi inte tala om. Speciellt med tanke på att kommuntanten var med. Kom ihåg det, Jonte!”
Killen nickade tillbaka, men svarade sedan:
”En tiotaggare, va?” men Anders bara log brett innan han svarade:
”Helt säkert för en sjuttonårig kille!”
Epilog.
Jonte tittade på tv’n när de andra kom hem. Mamma Eva-Lena och Martina var ovanligt tysta, medan Malin pratade på, som artonåriga tonårstjejer kan göra. Eva-Lena först, därefter Martina hade omedelbara behov av att besöka husets badrum. Malin fortsatte att berätta. Om hur många som slutit upp till luciatåget, hur trångt det varit i bussen och att de alla, fått sitta på olika platser. Sedan, pensionärernas stirrande ögon och öppna munnar, när de sett hur alla i tåget varit klädda. Kanske chockade? Alla utom tomtarna, hade varit speciellt klädda men hon berättade inte på vilket sätt!
Några dagar senare, kunde Jonte förmedla en nyhet, som nu cirkulerade bland de unga vuxna i Byen, sade han. Han berättade den vid middagsbordet, visserligen livfullt men ändå med stort allvar. Även Anders, vilken under några dagar hade ersatt Alf i Eva-Lenas säng, var på besök, närvarade och hörde honom berätta.
”Jag träffade Pelle i Gallerian idag”, förklarade Jonte. ”Han berättade att han, Anton, Gusten och några av deras kompisar, hade varit med i luciatåget, utklädda som tomtar. De hade klivit på bussen tillsammans med alla de andra, med kläder och masker på och åkt med till ålderdomshemmet och till Seniorerna. Det hade hänt saker på bussen, påstod han. Kul grejer och ganska livat! Han skall berätta mera i morgon. Han och de andra tänker visst vara med nästa år också. Ni tre som var med i Lussetåget, vet inte ni vad det handlar om?”
Det blev några sekunder av djup tystnad. Anders tittade på Jonte och rynkade pannan. Martina satte hastigt upp handen framför sin mun och knep ihop ögonen. Sedan ropade hon högt:
”Anton! Gusten! Faan… Jag dööör! Jag dööör…!!”
Ungdomarnas mamma, Eva-Lena fick lika hastigt ett spänt uttryck i sitt ansikte, hennes ögon blev smala och hon knep tydligt ihop sin mun. Det djupa andetaget, som hon omedelbart efter drog, passerade in genom de vibrerande öppningarna i hennes näsa och långsamt slöt hon sina ögon för ett ögonblick i tankar. Men Malin, vilken tittade fram och tillbaka på de andra, utan att förstå deras reaktioner, tänkte precis kommentera Jontes fråga. Men fick en spark under bordet redan innan hon ens börjat att tala. Sedan en skarp varning från sin syster:
”Käften, Malin! Käften! Inte ett ljud!!”
Även mamma Eva-Lena, som hastigt vaknat till verkligheten, gav ifrån sig en tydlig nick mot hennes håll för att hon skulle vara tyst. Anders och Jonte sade ingenting, tittade endast ner i bordet de satt vid, med skrattet i ögonvrån.
De två visste hela sanningen men det berättade de aldrig om! Jag menar… Det tog något år innan de berättade vad som verkligen hänt för oss andra.
Året därefter hade flera av tärnorna och två lucior lämnat återbud. Tärnorna och en lucia hade nyligen blivit unga småbarnsföräldrar och kunde inte följa med på grund av amning och svårighet med småbarnspassning. Lucia nummer två, hade andra problem, påstod hon. Med vilka…? Det har hon inte skrivit ner i sin dagbok! Jo, några ord finns ändå från den här dagen. Ord, vilka egentligen inte berättar något men ändå lite om risken att åka på Luciatåg i buss med främmande tomtar. Och upprepade orden som den ena dottern spottat ur sig året innan.
”Anton eller Gusten. Kanske också Pelle? Satan! Ibland är mina killar några JÄKLA TYPER!!!”
Men om aftonen den trettonde december såg hon ändå upp mot den mörka himlen och tackade gudarna för, att det lilla pillret för kvinnor finns…
Novellutmaningar
- Alla pojkvänners dag – Våra flickvänners överraskning
- Text your ex day – Meddelandet till Sara
- Text your ex day – Du och jag igen
- Text your ex day – Hallen
- Magins dag – Klipp och klapp i stolen
- Magins dag – Bara ett handslag
- Magins dag – Natten då verklighetens gränser upplöses
- Drömfångaren
- Lucia
- Luciadagen, den 13:de december.
- Jul hos svärföräldrarna
- Pojkvän till låns över jul
- En tomte, en gata, en julklapp…?
- Call your ex – Felicias julklapp
- Call your ex day – Samtalet till Sara
- Nyårsafton – Trekant med Pia och Ylva
- Nyår i Paris
- Eden Nocturne – Del 2 – Nyårslöften och hemligheter
Lucia
- Lucia
- Luciadagen, den 13:de december.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.