James och John #1 – Jag vill men vågar inte

Det här är del 1 av 1 i James och John

Jag lärde känna James för flera år sedan på ett seglarläger för ungdomar. Det var stort på flera sätt. Jag åkte för första gången helt själv till västkusten och spenderade två oerhört roliga veckor på en ö nära Marstrand. Där träffades vi och klickade direkt, vänskap vid första ögonkastet. Sedan dess var vi oskiljaktiga. Alla runt omkring oss sa att vi var så lika, både på sättet och våra röster.

Det var ren tur att James bodde söder om Stockholm. Även om resvägen med Saltsjöbanan, tunnelbana och Roslagsbanan var en lång resväg så var det åtminstone möjligt att träffas regelbundet.

James var inte som alla andra pojkar i vår ålder och det var väl därför vi fann varandra så lätt. Även om jag då inte alls förstod allt så var det inte det där konstanta behovet av att hävda sig eller vara tuffast och starkast. Han var estetiskt lagd precis som jag och gick i musikklass och spelade gitarr. Senare skulle jag säga att vi kunde prata om känslor, sådant killar sällan gör med varandra. Att han inte intresserade sig för flickor var inget jag reagerade särskilt över då. Om jag sa att någon flicka var söt, höll han ofta bara med. Det tog ett tag för mig att också inse att det gjorde honom lite nedstämd.

Åren gick och vänskapen fortsatte. Eftersom vi bodde på varsin sida Stockholm, umgicks vi mest på helgerna och ofta bara vi eftersom vi hade olika kompisgäng. Det bara blev så och vi hade inget behov av andra när det var vi två. Att James intresserade sig mer för pojkar var något jag bara började förstå med tiden. Det var inget som sades eller gjordes, jag bara förstod att det var så. Vid den här tiden var bög mer ett skällsord och något man bara sa till höger och vänster. Även jag använde ordet för att uttala mig negativt om någon killkompis. Det kunde vara för vad som helst utan någon direkt djupare mening bakom. Och vad bög egentligen innebar hade jag bara en väldigt vag föreställning om. I umgänget med James slutade jag snart att använda ordet då jag märkte att det gjorde honom ledsen och det var inget jag strävade efter.

James var mer fysisk än mina andra killkompisar. Att kramas när man möttes eller skildes åt var inget märkligt. Det gjorde vi hela tiden hemma och när man träffade släktingar och vänner. Jag hade inget emot att kramas, tvärt om. Att begravas i mammas varma famn var bara så tryggt och skönt. Att kramas hårt av min äldre syster kunde vända världen rätt igen om den blivit skev. Att krama mostrar och våra vuxna vänner var mer av artighet och uppfostran. Han ville också alltid kramas när vi sågs. Jag hade inget emot det heller, men som vi nu började bli äldre, märkte jag på mig själv att det helst bara skulle vara vi för att det skulle vara behagligt. I andras närvaro kunde det kännas stelt. Det störde mig att det kändes så och jag förstod det inte.

Det här sportlovet gick jag i i nian och skulle snart fylla 16 år. James föräldrar skulle resa bort men han ville inte följa med. Det bestämdes att han skulle bo hos oss hela veckan och det såg vi båda mycket fram emot. Mina föräldrar och syskon skulle vara en del på vårt landställe nära Nynäshamn och vi skulle få ha huset för oss själva några dagar.

En av kvällarna åkte vi in till stan och besökte en krog där artisten Kajsa Grytt spelade. Trots att vi bara var 15 år släpptes vi in utan problem. När Kajsa spelade sitt första set stod vi längst fram och sjöng med med armarna om varandras axlar. I pausen sprang vi ner för en trappa och hittade Kajsa på andra sidan en låst gallergrind. Genom spjälorna skrev hon sin autograf på våra armar, byxor och konvolutet till CD-skivor jag hade med mig. James gick fram till baren och beställde två glas vin. Om det var krogens slappa regler eller James världsvana sätt att beställa på var jag osäker på, men vi kände oss vuxna och kultiverade där vi satt vid bardisken och smuttade på vårt rödvin och pratade musik och poesi.

Den extra sängen i mitt rum stod bara någon halvmeter bort från min säng. Mamma hade ställt den så trots att rummet var stort och det fanns gott om plats längs väggen mitt emot. Men som vi låg halva nätterna igenom och pratade passade det alldeles utmärkt. Vi kunde verkligen prata om precis allt. Vi älskade båda musik och att läsa. James skrev poesi, något som var nytt för mig. I mina andra kompisars närhet skulle jag säkert sagt att det var ”bögigt”, men egentligen älskade jag dikter om kärlek. Det var så fascinerande att läsa hur andra satte ord på sådant som jag själv kände. Det gav mig en bekräftelse på att jag inte var ensam om att känna en massa. Det var annars alldeles för lätt att känna att det var något fel på mig som inte tycktes vara riktigt som alla andra killar.

Den första natten vi var själva i huset kände jag mig oförklarligt nervös över att vara ensam med James. Det hade jag varit tusen gånger förut, men inte så här, ensamma i vårt stora hus och över natten. Det kändes som om det var nu något skulle kunna hända, oklart vad. Ute var det kallt och huset var stort och öde. Men där bakom min stängda dörr drack vi te, läste ordspråk och dikter, lyssnade på musik och spelade gitarr. Det starkaste vi presterade var när vi med min 12-strängade gitarr och James 6-strängade spelade ”Mental istid” av Ebba Grön. Vi sjöng en vers var och tvåstämmigt i refrängen, eller ”Sound Of Silence” av Simon & Garfunkel. Då passade våra röster så bra tillsammans. Eller när James spelade och sjöng ”Working Class Hero” av John Lennon. Då var det svårt att hålla tårarna borta. Sedan ville han alltid höra mig spela och sjunga ”Scarborough Fair”. Det är sånger som för alltid ska vara förknippade med den tiden.

När vi bytte om för att lägga oss var klockan redan efter midnatt. Jag kröp ner under täcket och James halvlåg på min säng. Det blev nära på ett nytt sätt och jag förvånades över att jag blev kåt. Det var inget nytt, det var jag ofta och erfarenheter med flickor hade jag sedan tidiga tonåren. Jag hade både kysst och legat med tjejer och det var min stora passion i livet. Men att det pirrade i magen och att kuken bultade nu var något nytt. Det var inte oangenämt men märkligt.

Den natten öppnade sig James helt för mig. Trots att vi känt varandra i över fyra år och ingenting egentligen var nytt för mig, berättade han för första gången med egna ord att han var homosexuell. För honom var det något stort att berätta. Han sa att hans största skräck var att jag inte längre skulle vilja vara hans vän. Jag svarade att jag redan förstått det för länge sedan och inte alls hade några planer att sluta vara hans vän.
– Inte ens om jag säger att jag älskar dig? Frågade han.
– Jag tycker om dig också, det vet du. Du är min allra bästa vän.
Mitt svar kändes konstigt. Jag drabbades av så många känslor på en gång. Givetvis förstod jag att det inte bara var som vän han menade, att hans ord innebar något mycket mer och att allt detta ”mer” var något jag mer än gärna gjorde med en tjej. Samtidigt bubblade det i magen och mitt kön bultade. Det fanns en sådan stark nyfikenhet på vad konsekvenserna av hans ord skulle innebära. Att vi skulle kunna kyssa varandra som vilka som helst var inte så märkligt att tänka sig egentligen. Men allt det andra om hur killar kunde vara med varandra kunde jag bara fantisera om. Några av mina flickvänner hade sugit av mig och det skickade mig alltid till himmelriket. Att hans ord skulle innebära att han ville sluta sin mun runt min kuk fick pulsen att skena.

Visst hade jag undrat hur det var, hur mina flickvänner upplevde det att ta mig i munnen, hur det var från det att försatsen började komma till den slutliga utlösningen, hur min sperma fyllde munnen. Någon hade tyckt mycket om det, någon annan hade gjort det mer för min skull. Men hur det verkligen skulle kännas att ha en hård, varm snopp i munnen, hur sperman rann ut över tungan, hur det skulle kännas att spotta ut eller svälja, det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

Att det egentligen borde vara okomplicerat förstod jag innerst inne, det var jag som var komplicerad. Jag förstod inte mitt nästan skräckslagna motstånd och ovilja att bara våga, släppa taget och se vad som skedde. Det fanns inget tvivel inom mig om att det var en flicka jag ville leva med, att det var flickors mjuka, varma hud, byst och våta sköten, vackra röster, klingande skratt och långa hår som var det som jag åtrådde. Hur kunde det då kännas så starkt att vilja ha sex med en killkompis? Det var som med mina flickvänner, jag och James tyckte om varandra, hade stort mentalt utbyte av varandras sällskap. Nyfikenheten och kåtheten var oerhört tydlig. Ändå var jag tvungen att betona just det, ”jag tycker om dig också, det vet du. Du är min allra bästa vän.” Det sista var en markering som för James måste ha upplevts som en örfil.

Vi sa godnatt och James flyttade över i sin säng. Jag kunde slå vad om att jag hörde honom snyfta, men den svaga musiken i rummet gjorde det svårt att höra. James grät, jag ångrade mig. Min ena hand smekte min ena bröstvårta, den andra slöts runt min lem och bilderna inom mig gjorde att jag kom hårt och snabbt. Min hand som smekte mina bröstvårtor var James läppar som sedan flyttade sig ner över magen och slöts runt min lem. Sperman som pumpade ur mig slickades girigt upp av en vispande tunga. Jag visste hur det kändes eftersom Emma gjorde just så. Just det skulle nog inte vara någon skillnad om James gjort det. Men då hade jag kunnat göra likadant och fått veta hur det var.

Nästa dag åt vi frukost vid lunch, lunch vid middag och någon sorts middag på kvällen. Sent på kvällen fick James för sig att vi skulle ut och åka tåg. Han påstod att man skriver poesi bättre på tåg. Järnvägens dunkande rytmiska ljud var bra för skapandet.

Vid 22-tiden gick vi ner till stationen, satt länge och dinglade med benen över perrongkanten och väntade på tåget. Jag bodde vid en slutstation, så när tåget kom blev det stående en stund medan loket växlade om och kopplade på sig på andra ändan av tåget. Sedan tuffade vi söderut mot Östra Station. Där satt vi i den tomma vagnen och skrev och läste upp för varandra och skrattade. En del saker var rena knasigheterna, som den om kohagarna i Rydbo som vi passerade. Andra blev djupare, som den jag skrev om Sara som gick i min klass och bodde vid en av stationerna vi körde förbi. Den blev vacker, en tågversion inspirerad av Mauro Scoccos låt om ”Sara, kom ut ikväll”.

James skrev om Tim och Tom, dikten som var en kärleksdikt men som lika gärna kunde tolkas som en sexakt där de båda förenades i köttet. Det var första gången jag hörde det beskrivas på ett sensuellt och kärleksfullt sätt och jag blev kåt. Självklart förstod jag, Tim och Tom kunde i själva verket handla om oss, James och John. Men inte ens då vågade jag förstå.

Slutligen bytte vi tåg vid Täby Galopp för att inte missa sista tåget tillbaka. Perrongen var helt öde, inte en bil, inte en människa i närheten. Det var så tyst så att det tjöt i öronen. Det var kallt men ingen vind så det var ändå uthärdligt. Lukten från järnvägens syllar som doftade av tjära inspirerade oss till ännu en dikt där vi satt på perrongkanten och väntade. Den handlade om ett tåg som gick, chanser som aldrig togs och jag kände mig märkligt träffad och jag lovade mig där och då att det inte skulle bli så.

När han plötsligt tog min hand gick det som en elektrisk stöt genom kroppen. Min första reflex var att snabbt dra undan handen. James höll fast den och efter en millisekund slappnade jag av och lät det ske. Det var ju inte alls farligt och ingenting exploderade eller gick sönder. Tvärt om var det bara skönt. Ofrivilligt associerade jag till sex eftersom jag blev hård igen och fantasin skenade igen. Det skulle antagligen vara så här om vi skulle ha sex, ingenting skulle explodera eller gå sönder, tvärt om skulle det säkert vara väldigt skönt. Ändå skulle jag aldrig våga.

På tåget hem stod vi på uteplattformen längst bak på sista vagnen. Den kalla fartvinden bet i våra kinder, men jag kände inte kylan. Vi stod längst bak lutade mot staketet, höll varandra i handen och sträckte ut armarna som om vi kunde flyga.

Väl hemma igen gjorde vi oss i ordning för att sova. Klockan var alldeles för mycket och det var svårt att hålla sig vaken. När vi låg i varsin säng och pratade, började jag tappa ord och slumrade in mitt i en mening och vaknade igen med ett ryck. Till slut orkade jag inte få ut orden längre.

James flyttade över i min säng, han var fortfarande pigg och ville prata. Mina ord sluddrade och jag skrattade till av att jag plötsligt sa ”kiwi” mitt i en mening. James lyfte på täcket och jag kände värmen när han kom nära. Hans hand strök över min bröstkorg och jag hoppades att han letade efter min bröstvårta. Min kuk var stenhård och längtade efter en annans hand, en varm och fuktig omslutande mun och vispande tunga. Vi skulle ligga i en 69:a som jag och Emma brukade göra. Men det var inte hennes våta sköte som skulle pressas mot mina läppar. Jag skulle äntligen få veta hur det kändes att ha en man i min mun och hur stönen omvandlades till en varm och salt ström över tungan. Sedan, stjärten, hur skulle det kännas att tränga in i honom och hur skulle det kännas att han trängde in i mig? Kunde man känna utlösningen även där, gjorde det ont eller var det skönt? Allt jag läst i smyg om det på sista tiden vittnade om så olika upplevelser. Det fanns bara ett sätt att få veta.
– Jag är trött, gå och lägg dig i din säng.
James fniss var nog lite sorgset. Hans hand drogs undan och värmen under täcket bredvid mig försvann.

Jag ångrade mig så galet mycket. Varför hade jag sagt så där tvärt emot min fantasi och nyfikenhet, tvärt emot min vilja? Jag hade inte behövt göra något, inte ta något initiativ. Hade jag bara vågat låta det ske hade det skött sig själv, det kände jag mig säker på. Jag visste att jag var rädd, rädd för att upptäcka att det inte alls var så som jag fantiserade om, rädd för att upptäcka hur mycket jag skulle tycka om det. Vad skulle det betyda? Var jag bög då? Jag hatade att jag var en sådan feg mes.

Dagen efter var det söndag och jag vinkade av James vid tåget. Han skulle åka hem. Imorgon var det skola som vanligt igen och lovet var slut. Allt kändes som vanligt, vi kramades som vanligt och som vanligt längre än vad pojkar egentligen brukar göra. James andetag mot mitt öra och läpparna alldeles för nära min hals.
– Du borde inte vara så rädd, det är inte farligt.
Hans låga ord mot mitt öra innan han steg ombord på tåget var så träffande. Ändå visste jag att jag aldrig skulle våga och att jag alltid skulle ångra mig.

Under en fest i slutet av nian gick vår vänskap sönder. James blev svartsjuk på min flickvän och skapade kaos, jag blev hård och okänslig, sa saker jag inte menade och inte borde sagt. Dagen efter försökte vi inte reparera skadan och sedan lät vi tiden gå.

Två år senare skrev jag ett mail till James. Jag ville be om någon sorts ursäkt fast jag var osäker på för vad. Jag hade ett behov av att säga att jag ångrade mig, trots att det var för sent. Att förklara att jag ville en sak men munnen sa en annan, vad skulle det tjäna till nu? Jag skrev att jag fortfarande undrade hur det skulle kännas att få munnen uppfylld, att smaka och svälja, hur det skulle kännas att bli uppfylld, ligga på rygg med benen uppdragna och erbjuda njutning och tillfredställelse åt någon annan? Under tiden som gått hade jag inte känt samma dragning till en annan kille även om jag försökt tänka på andra på det viset. Det borde varit vi som utforskat det och nu kanske jag aldrig skulle få chansen igen. Innerst inne ville jag att han skulle svara att han kände likadant, fortfarande ville, fortsätta där vi slutade.

Jag skickade mailet men det skulle dröja ytterligare flera år innan jag fick ett sorts svar.


James och John
  • James och John #1 – Jag vill men vågar inte
3

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier