Publicerad på Bubblan i juli 2021. Som många andra av mina noveller är bakgrunden att jag nånstans skymtat en kvinna med en alldeles speciell utstrålning som fått mig att undra i flera dagar vem hon kan ha varit.
—-
Jag hade inte varit i Simrishamn på säkert tjugo år. Inte bara ett halvt eller ett helt liv sedan, utan snarare ett-och-ett-halvt liv sedan. Så mycket hade hänt sen dess, både med mig och med staden.
Jag gick runt planlöst nere vid hamnen och var precis på väg mot i en liten butik – en sån med allt från simfötter och vykort till tavlor och keramik – när jag såg henne. Hon hade han lång jeanskjol, kanske en aning för lång för vädret. Och en svart t-shirt, som i sig inte avslöjade mycket, men mitt tränade öga lade ändå märke till detaljerna som tydde på att det fanns mer former än kläderna avslöjade. Egentligen var det långa håret det mest anmärkningsvärda. Det var färgat till ljust lila. Så pass ljust att jag förstod att hon måste vara ganska ljushårig i grunden, men jag kunde inte avgöra, varken på håret, eller på kvinnan i övrigt, om hon var blond eller gråhårig under.
På ett par sekunder hade hon försvunnit in i butiken och var borta från min åsyn, men inte från mitt sinne. Jag stannade upp och försökte sudda bort henne. Det är så konstigt det där. Under den senaste minuten hade tiotals personer passerat in i, ut ur, eller förbi butiken, men jag hade ingen av dem hade lämnat det minsta spår i mitt minne. Men hon var helt fastetsad i mitt sinne, vare sig jag ville eller inte.
Jag gick några steg till mot butiken och försökte låtsas som att det var vilken butik som helst jag var på väg mot, och inte butiken som just hon hade gått in i. Det tog någon sekund innan ögonen anpassat sig till mörkret innanför de uppslagna portarna och det första jag såg efter att ha blinkat ett par gånger, var hon, igen. Hon sneglade mot mig innan hon försvann bak en hylla. Jag gick medvetet åt andra hållet, för att undvika henne så mycket jag kunde i den lilla butiken, men rätt vad det var skymtade jag henne mellan två hyllor igen.
Jag hade aldrig sett henne innan, hade bestämt mig för att gå in i butiken redan innan jag såg henne och gjorde allt jag kunde för att undvika henne. Och ändå kändes det som att jag förföljde henne. För hon hade något oerhört tilldragande i sin utstrålning. Varenda skymt brände in henne djupare i mitt sinne, så att jag, även när jag inte såg henne, på något sätt hade all min koncentration riktad mot henne. Så starkt blickade mitt sinne mot henne hela tiden, oavsett vart mina ögon tittade, att hon helt enkelt måste känna av det och känna sig jagad av den knasige främlingen.
Längst in i butiken hittade jag en hylla med keramik. Jag var egentligen inte så värst konst-intresserad, men ibland stötte jag på saker jag gillade och detta var ett sånt tillfälle. Koppar, ljusstakar och fat, alla i blå glasyr och grovhuggna, men ändå smäckra på samma gång. Jag plockade upp en ljusstake och granskade den närmre, lättad över att äntligen ha hittat något som hjälpte mig att glömma kvinnan med jeanskjolen. Under foten på ljusstaken fanns en signatur. “IO” eller “OI” stod det, beroende på vilket håll som var upp och ner, men siffrorna “21” tydde på att det var IO som gällde.
“Tilltalande former, va?”
Jag tittade upp och blev så överrumplad att jag nästan tappade ljusstaken i golvet. Det var kvinnan i jeanskjol som frågat mig, på bredaste österlenska.
“Ja, jo…” stammade jag och vände två gånger på ljusstaken innan jag lyckades få den på rätt håll för att ställa tillbaka den i hyllan.
“Det är jag som är Ingela” fortsatte hon, som om jag förväntades veta, eller undra, vem Ingela var.
“Jaså, jag eh…” svarade jag och var på väg att presentera mig själv när jag såg att Ingela pekade mig skylten ovanför hyllan.
‘Ingela Olfors, keramiker’ stod det och jag läste det tre gånger samtidigt som jag försökte se ut som om jag hela tiden haft full koll på att det var hon som gjort keramiken jag precis stått och beundrat.
“Men erkänn, visst är formerna tilltalande?” frågade hon igen.
“Ja…” svarade jag och försökte att inte stirra på hur hon flyttade tyngdpunkten mellan höfterna medan hon frågade. “Ja, väldigt tilltalande. Redan på håll visste jag att det var något alldeles speciellt.”
Hon log mot mig, som om hon visste lika väl som jag själv att jag kunde syftat på hennes former lika gärna som på keramikens. Ändå gjorde hennes leende mig lugn. Stressen och skammen sköljdes bort på några sekunder bara och jag vågade hålla kvar hennes blick utan att vika av.
Hon var vacker, på ett lite ovanligt sätt. Grovhuggen, men smäcker, på något sätt, och oerhört tilltalande. Precis som med håret, var det svårt att bedöma hennes ålder utifrån hennes ansikte. Hon kunde vara 25 lika gärna som 55. Det fanns detaljer i hennes drag som omöjligt kunde vara så unga som 25 år, men samtidigt andra som inte kunde vara mycket äldre.
“Sysslar du med keramik själv?” frågade hon till sist när jag inte fick något vettigt ur mig.
“Jo, lite faktiskt!” svarade jag och ljög inte. “Jag gjorde lite på en folkhögskola för många år sen, men jag har börjat lite igen med min dotter senaste året!”
Hon tittade ner på mina händer, som omedvetet hade gjort en beskrivande drejningsrörelse medan jag berättade. Som om jag skämdes drog jag ner händerna igen och gömde dem bakom ryggen, för jag ville inte att hon skulle avfärda mig för att jag ännu inte hade de valkar och muskler som kommer först efter betydligt mer keramikarbete än det jag gjort.
“Om du vill kan du få följa med till min verkstad! Den ligger bara ett par kvarter bort.” sa hon och tog ett steg bakåt som om hon redan var på väg.
“Öh, gärna!” sa jag innan jag hann tänka efter.
Det kittlade och spratt i kroppen medan jag följde efter henne ut ur butiken och bort längs en smal gång mellan de gamla husen. För bara nån minut sen hade jag gjort allt för att undvika henne, och nu var jag hembjuden till hennes verkstad. Det kändes smickrande och exklusivt, men samtidigt fanns en skuldkänsla som störde.
Skuldkänslan, visste jag, var en rest från mitt tidigare äktenskap. Jag hade ännu inte vant mig vid att vara en ’fri man’. Under många år hade jag strypt impulser och blickar åt olämpliga håll, och den reflexen satt fortfarande kvar. Men det var inte det som var störigt med känslan. Det störiga var att den avslöjade mina förhoppningar kring mötet med Ingela. Jag hade redan börjat fantisera om att hon skulle vara nån sorts neurotisk nymfoman som kunde få för sig att inleda en romans med första bästa främling som fingrat på hennes keramik – vilket inte bara var fånigt och omöjligt, utan också djupt olämpliga förväntningar att ha mot en person som vill visa sin verkstad för en nyfiken och potentiell kund.
Nästan nedslagen insåg jag hur troligt det senare scenariot var. Jag hade helt enkelt utstrålat köpkraft, och Ingela hade sett sin chans att tjäna några extra slantar på en sommarturist, genom att spela generös. Jag försökte förbereda mig mentalt och funderade igenom resans budget. Hur mycket pengar hade jag över för att lägga på konst? Egentligen inte mycket, men kanske kunde jag köpa en skål eller ett par äggkoppar för att vara schysst. Så mycket mer skulle jag nog inte ha råd med, oavsett hur tilltalande formerna var på både keramik och keramiker.
“Här bor jag” sa Ingela och pekade upp mot ett pittoreskt gatuhus med stockrosor framför, men vi fortsatte förbi, runt hörnet och ner för en liten backe.
Nedanför backen, på baksidan av tomten, fanns en gammal garageport som vätte ut mot den smala, gatstensbelagda gatan. Garaget var för liten för moderna bilar men perfekt för en keramikverkstad, insåg jag redan innan Ingela låste upp porten och öppnade.
Hon välkomnade mig in och stängde porten efter oss. Det kändes först lite konstigt att hon skulle stänga, men det gamla garaget låg halvt under jorden i sluttningen, och luften där inne var fuktig och sval på ett sätt som gjorde gott i kontrast mot den torra värmen utanför.
“Vill du prova?” frågade hon när hon kommit fram till drejbordet. “Eller ska jag visa lite?” fortsatte hon när hon såg hur jag skruvade på mig.
“Gillade du ljusstakarna?” frågade hon efter att ha slängt på en klump lera och centrerat den som ingenting. Jag nickade och satte mig på en stol, fascinerad. “Bra, jag älskar att göra dem!”
Hon satte igång att forma upp lerklumpen till en högre pelare. Jag studerade och imponerades av hennes starka och vana rörelser medan pelaren reste sig. Det syntes att hon gjort detta innan och jag tänkte på hur jag själv ofta behövde börja om fyra eller fem gånger innan jag nådde fram till det hon åstadkommit på några sekunder.
Ingela var djupt försjunken i sitt skapande och arbetade lite med pelaren tills den verkade ha fått rätt längd och tjocklek. Hon kände upp och ned längs tjockleken mellan tummen och pekfingret på ett nästan sensuellt sätt och jag blinkade för att försöka skaka bort de olämpliga tankarna från sinnet. Uppenbarligen ville hon bara känna om diametern var rätt, eller kanske letade hon efter ojämnheter!
Hon återgick till att forma om pelaren, först lite längs foten, men sen uppe längs toppen. Hon slickade sig längs överläppen medan hon formade de översta fem centimetrarna till en lätt äggformad kula. Jag blundade och försökte komma ihåg hur ljusstaken i butiken sett ut, men kunde inte riktigt begripa hur formerna hon åstadkom nu skulle kunna bli till en ljusstake som den i butiken. Ingela själv var fortfarande djupt koncentrerad på sitt skapande och jag kunde plötsligt inte låta bli att lägga märke till hur hon inte bara var enastående vacker, utan också hade en stark erotisk utstrålning medan hon jobbade.
Till sist stack hon ner tummarna uppe vid toppen och vigdade en liten skål. Tio sekunder senare hade hon åstadkommit en ljusstake nästan exakt som den i butiken som om hon gjort hundratals exakt likadana – vilken hon sannolikt hade. Men i ansiktet såg hon mer ansträngd ut. Hon pustade som om hon sprungit en mil och hon lämnade en grå lerfläck i ansiktet när hon drog undan en svettig hårtest från ansiktet.
“Vad tycker du?” frågade hon.
“Enastående! Det märks att du har massor med erfarenhet!”
“Du anar inte!” svarade hon. “Det har knådats många ljusstakar här inne.”
“Jag förstår det. Det är en skön miljö för drejning här, halvt under jord.”
“Det är alltid fuktigt här nere” svarade hon och log slugt.
Jag stannade upp och blinkade, skämdes över mig själv igen. Hon var så oemotståndligt sexig med det lila håret lätt tillrufsat av arbetet, pannan lätt svettig, kinderna rosiga och läpparna lätt särade medan hon fortfarande flämtade. Hennes bröstkorg hävde sig upp och ner av andetagen och jag märkte att hennes bröstvårtor var synliga. Det var oemotståndligt sexigt det också, men mest imponerad blev jag av vilken frikostig form hennes barm hade, trots att hon uppenbarligen inte hade någon behå. ‘Det är alltid fuktigt här nere’ hörde jag hennes röst säga i mitt huvud igen och, åh, vad jag önskade att hon syftade på något annat än luften i garaget. Det pirrade i kroppen. Usch, jag måste skärpa mig. Jag var inte inbjuden till hennes verkstad för att stå och dregla över hur attraktiv hon var.
Jag skakade på huvudet och antog att det på något sätt var bra för leran, att luften var fuktig. Att den inte torkade för fort och sprack eller något sånt. Eller så syftade hon på att det var svalt här och därmed uthärdligt, oavsett hur hett det var utanför. Jag tvekade mellan alternativen, ville verka som att jag förstod vad hon menade innan jag svarade.
“Så vad gör du här nere? Hälsar du på en hemlig älskare?” frågade plötsligt Ingela innan jag hann säga något.
“Öh, nej, jag bara turistar. Älskar Österlen, är uppvuxen ett par stenkast härifrån, men har inte varit här på länge nu.”
“Har du varit skild länge?” fortsatte Ingela. Hon hade rest sig upp och hur mycket jag än försökte kunde jag inte låta bli att snegla mot bröstvårtorna som verkade spänna ännu mer mot den svarta t-shirten nu än för en halv minut sen.
“Nä… Eller ja, ett år ungefär…” viskade jag och reste mig försiktigt, utan att förstå varför jag gjorde varken det ena eller andra.
“Så det är första semestern på egen hand?” frågade Ingela. Hon viskade inte, men pratade med så dämpad stämma att andan i rummet in stördes.
“Precis. Så det är lite … ovant…”
Ingela tittade på mig. Jag vågade inte riktigt hålla kvar hennes blick denna gången utan flackade runt lite. Hennes läppar var så där lätt särade igen. Bara för att tänka på något annat tittade jag på hennes hårfäste, och sen ner på hennes hals. Försökte se några tecken på hennes ålder. Men fortfarande kunde hon vara 25 år gammal precis lika gärna som 55. Jag blev inte ett dugg klokare på det. Och det gjorde ju detsamma. Det spelade ju ingen roll hur gammal hon var, jag var ändå bara där för att köpa lite av hennes fenomenalt välformade keramik, inget annat.
“Så då har du inte kysst någon på … över ett år? Två år?” frågade Ingela. Hennes blick var fäst på mina läppar och jag slickade snabbt på dem när de plötsligt kändes torra.
“Minst två år…” viskade jag.
“Synd på så fina läppar.”
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Om jag hann fatta först och själv ta initiativet, eller om det bara var hon som överrumplade mig. Förmodligen det senare. Men ändå kändes det så självklart. Gamla reflexer blixtrade till om att det var fel att kyssa andra kvinnor, men de fick inget fäste. Jag var fri nu, jag kunde göra precis vad jag ville och det var exakt vad jag gjorde.
Hennes läppar var så mjuka. Jag insåg att oavsett hur många kvinnor jag drömt och fantiserat om att kyssa, så hade jag bara verklig erfarenhet av ett par stycken. Och ingen av de erfarenheterna liknade Ingelas kyss det minsta. Jag sjönk in i hennes läppar och ville aldrig lämna dem igen. Hon tryckte sig mot mig och jag la armarna om henne medan jag kände hennes barm pressas mot mig.
Pirret i kroppen mångdubblades när jag hörde hur hon själv drog ner dragkedjan på kjolen och snart hade den fallit mot det gamla betonggolvet i hennes svala garage. Mina händer följde hennes former ner till den nakna rumpan och hennes läppar förlamades i kyssen när jag kramade om hennes skinkor med båda händerna. Jag visste inte om hon varit utan trosor hela tiden eller om hon tagit av dem ihop med kjolen, men det spelade ingen roll. Jag blev alldeles till mig och klämde ännu ivrigare om hennes former, så ivrigt att jag var rädd att jag gick för långt, tog för mig för mycket eller för snabbt. Men Ingela tryckte sin mun ännu hårdare mot min och letade upp livremmen till mina shorts med sina händer. Hon hade inte missat att det fanns något där inne som ville ut.
Min ena hand sökte sig ner mellan hennes skinkor, för att leta sig in till hennes sköte. Det jag möttes av gjorde vimmelkantig av lust. Precis som Ingelas läppar var hennes sköte stort, svullet, mjukt och alldeles plaskvått.
Jag var van vid att nästan behöva gräva mig in mellan hudflikarna för att hitta in till det fuktiga och mjuka, men Ingela var öppen som en blomma. Ivern i Ingelas händer när hon fumlade med mina shorts bekräftade samma insikt som nu exploderade i mitt huvud.
Sex hade alltid varit något nästan påtvingat för mig innan, något motparten närmast motvilligt gick med på för att göra mig till freds. Med några enstaka tillfällen som undantag hade jag nog aldrig känt att mina tidigare partners, och framförallt inte min exfru, egentligen hade särskilt stor lust själv. Med Ingela var det något helt annat. Allt från hennes egen iver, till hennes våta blommande sköte, visade gärna hon ville detta. Hon offrade sig inte för en kåt turist som tände på hennes kurvor, nej hon tog vad hon ville ha för att hon var så förblindad av sin egen lust och det var jag som var hennes byte.
Jag fick nog och knuffade henne bakåt, rakt in i drejbordet. Ingela tjöt till förtjust, satte sig på kanten till bänken och särade sina ben. Jag slösade ingen tid, utan slet upp knappen på shortsen som hon ännu inte hade lyckats fumla upp, slet ner allt på en gång och inte mer än en sekund senare hade jag börjat tränga in i Ingelas kön med mitt.
Så det var så här det skulle kännas! Det kändes så rätt, så obeskrivligt skönt, trångt, mjukt och underbart. Det var som om allt jag upplevt tidigare inte räknades som sex på riktigt, i jämförelse med detta. All försiktighet, smärta och obehag som tidigare varit förknippat med den första penetrationen, det fanns inte här alls. Jag hade sänkt mig in till roten i Ingela och kände hur det redan höll på att bli för mycket för henne. Jag drog ut och sänkte mig en gång till och kände hur hon spände sig i buken medan benen skakade. När jag drog ut nästa gång, sköljdes hela jag ner av en störtflod från hennes sköte, och jag kunde knappt komma in i henne igen när hennes underliv knöt sig i en orgasm som inte liknade något jag nånsin bevittnat innan.
Ändå forcerade jag in i henne en gång till och när jag nådde botten denna gången kände jag att det hade blivit för mycket för mig också. Jag hann med ett par halva stötar till innan jag exploderade i botten av hennes sköte. Hon märkte vad som hände, det visste jag, men hon kysste mig, hungrigare än nånsin som svar.
När mitt stånd slutat att rycka och lösa ut, såg hon mig i ögonen och skrattade. Sen drog hon av sig tröjan och blottade sin barm. Jag tittade ner, som en liten pojke som fått julklappen han drömt om ett helt år. Att de var stora och fylliga hade jag redan förstått, men jag hade inte kunnat drömma om att de skulle vara så vackra. Det fanns rynkor runt dem som vittnade om att Ingela var i mogen ålder, men samtidigt var bröstvårtorna och vårtgårdarna oförstörda och jungfruliga, så att jag än en gång stod förbluffad, utan att våga gissa hur gammal hon egentligen var. 25 eller 55, det spelade ingen roll. Hon var lika totalt underbar oavsett!
Jag hörde på Ingelas stön, innan jag riktigt känt det själv, att åsynen av hennes bröst hade varit allt jag behövde för att redan vara tillbaka i fullt slag. Jag kände hur Ingelas sköte blev tajtade runt mitt stånd medan det svällde, och jag såg lyckan i hennes ögon när jag började röra mig i henne igen.
Det var så häftigt att se vilken effekt mina rörelser i henne hade. Ingen hade nånsin njutit så uppenbart av mig innan, så jag kunde knappt bärga mig utan dunkade in mitt kön mellan Ingelas särade lår medan de stora brösten gungade framför mig och gjorde mig ännu mer galen. Snart skrek Ingela ut en ny orgasm och jag stannade upp för att låta henne få tillbaka fattningen, och för att inte komma själv ännu en gång.
“Åh, herregud vad jag längtat efter detta!” pustade hon innan jag hann köra igång igen.
“Jag är glad att jag råkade stöta ihop med dig, så att jag fick vara med” svarade jag.
“Det var ingen slump, om du tror det.” sa Ingela och jag hann börja fundera på om hon syftade på ‘ödet’ innan hon fortsatte. “Jag såg dig när du badade vid piren i hamnen innan och har varit sugen på dig sen dess. När jag sen såg att du gick mot butiken var jag tvungen att genskjuta dig och ta chansen.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad jag visste hade ingen lagt märke till, och tänt på mig så där innan och jag kände mig oerhört smickrad. Oavsett hur ofta hon ‘gensköt’ främlingar på det sättet, var jag lyckligt lottad över att få träffa en så häftig kvinna.
“Du verkar vara en kvinna med mycket lust.” sa jag.
“Du anar inte! Det är alltid fuktigt här nere, sa jag ju!”
“Och du har knådat många ljusstakar här inne” fyllde jag på, inte det minsta förvånad längre över hennes anspelning.
Jag sköt in min ljusstake i botten av henne så att hon flämtade till och ryckte i hela kroppen.
“Och nu har jag hittat en ny favorit!” svarade hon och lutade sig fram lite.
“Gillar du min ljusstake?” frågade jag och mötte henne så att våra ansikten bara var millimetrar ifrån varandra. Under tiden rullade hon med höften, som om hon inte kunde få nog av att känna mig i sig.
“Mhmmm” stönade Ingela och nickade. “Och jag älskar hur du låtsas som att du inte har en aning om hur stor du är.”
Jag blinkade. Skojade hon? Eller menade hon allvar? Jag spelade upp mina sexerfarenheter i minnet. Båda två, av de enda jag varit med, hade haft problem med att njuta av vårt samlag. Ingen hade kommenterat min storlek, men de hade visserligen inte haft så mycket att jämföra med. Och det hade inte jag heller.
Jag började förstå och började långsamt men målmedvetet röra mig in och ut medan Ingela njöt uppenbart igen.
“Jag är kvar här … i en vecka till” flämtade jag mellan stötarna.
“Näeeehh” stönade Ingela och skakade på huvudet och sträckte sig fram för att viska i mitt öra. Jag stannade upp med rörelserna av ren nyfikenhet. “Du stannar mycket längre än så! Det kan ta månader att ta fram en ny modell av ljusstake. Och jag behöver mycket inspiration under tiden.”
Jag tittade ner på ljusstaken som stod kvar på drejskivan, strax bakom Ingelas rygg. Den hade kroknat lite av våra rörelser på drejbordet, delvis för att den var tydligt klenare än mitt stånd i omfång. Ingela mötte min blick, som om hon läst mina tankar, och nickade.
“Säg mig. Vad kan du göra för att stanna här längre?” frågade hon.
Jag kysste henne medan jag började stöta in långsamt i henne igen. Jag kunde inte få nog av hennes slida och tanken på hur vacker hon var och hur hon verkade flöda över av konstant sexlust var nästan för mycket för att hantera. Medan vi kysstes funderade jag. Jag jobbade för det mesta hemifrån nu för tiden, och skulle troligen kunna göra det även framöver. Min dotters mamma bodde numera i Malmö och det var slitsamt för oss alla att tvinga vår dotter att helg- och veckopendla så långt. Jag hade funderat ett tag på ett skaffa en stuga längre söderut, närmre min barndoms trakter. Det fanns egentligen inga vettiga hinder. Ingela drog undan en svettig hårtest från ansiktet och lämnade ännu ett grått stråk av lera på huden, och i samma ögonblick visste jag.
“Allt” mumlade jag till svar.
“Ah-va-aah?” stönade Ingela.
“Allt! Jag gör allt för att stanna. Om du vill ha mig här, så stannar jag!” nästan ropade jag för att höras över Ingelas ljud.
Ingela såg mig i ögonen, medan jag fortsatte att stöta i henne, för att se om jag menade allvar. Sen kom hon igen.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.