Ealhswith, erövrarens pris

Lukten av rök och våt jord var det första Ealhswith registrerade när medvetandet sakta återvände. Slaget över hennes nacke värkte men hon levde. Skrik och klingornas vassa sång hade ersatts av en tystnad som nästan var överväldigande. Tystnaden bröts endast av sporadiska skrik och ljudet från oroliga hästar. Hon låg på den smutsiga gatan utanför sin fars hus, och över henne stod en gestalt som blockerade den bleka eftermiddagssolen.

Det var en stor man, bredare än någon hon tidigare sett, klädd i läder och grovt ylle. Hans skägg var flätat med metallringar som blänkte i ljuset. Hans isande blå ögon granskade henne med en intensitet som fick huden att darra. Detta var hövdingen! Hrolf Krake, vars namn viskats med fasa i kyrkorna söderut.

Hon väntade sig ett hårt slag, ett grepp som skulle slita henne i stycken eller ett vrål som skulle bedöva henne. Men ingenting kom. I stället böjde sig mannen ner och sträckte ut en stor, ärrad hand. Hans röst var djup och lugn, inte hotfull, bara mäktig.

-Res dig! sa han.

Ealhswith förstod inte orden som kom men hon förstod vad han ville.  I hans blick fanns inget av den blodtörst hon hade föreställt sig eller sett under överfallet. Hon tog hans hand och kände en överraskande värme när han hjälpte henne på fötter. Han släppte den inte utan fortsatte att hålla hennes hand ett ögonblick, som för att känna hur hennes puls slog.

-Vacker, konstaterade han, mer för sig själv än för henne. -Och modig. Jag såg dig slåss med yxan.  Vad heter du?

Orden var märkliga och sjungande och hon försökte förstå vad han ville.  Han pekade på sig själv.

-Hrolf Krake, sa han högt och burdust.

-Ealhswith, svarade hon och skakade.

-Astrid? Frågade han utan att förvänta sig något svar.

Han släppte hennes hand och drog av sig sin egen yllemantel. Innan Ealhswith hann reagera hade han lagt den tunga, varma manteln över hennes axlar. Lukten av rök, läder och en svag, maskulin doft omslöt henne.

-Du tillhör mig nu Astrid, konstaterade han. -Gör som jag säger och du kommer att behandlas väl.

Förvirrad följde hon med honom bort från huset hon vuxit upp i, bort från det liv hon haft i snart 17 somrar.

Tre dagar senare befann de sig vid en strand vid det stora havet norr om Cantwaraburg. Där låg ett tiotal båtar uppdragna så att tidvattnet inte skulle svepa dem med sig. Mäktiga skepp med drakhuvuden och ormar snidade i träet.  Flera eldar brann på stranden och krigarna hade samlats kring dem. Ealhswith såg hur skuggor dansade över det lilla lägret från lågornas sken. De andra vikingarna höll sig på avstånd, kastade nyfikna blickar mot henne och deras hövding. Hon satt hopsjunken vid elden med Hrolfs mantel tät omkring sig och försökte smälta det som hänt. Hennes liv var sönderslaget, hennes familj borta. Hon hade sett hur henne far hade dräpts och sin mor och syster hade hon inte sett sedan överfallet påbörjades. Ändå hade hennes erövrare visat henne en ömhet som var mer förvirrande än något våld hade kunnat vara. Hon hade hört skriken från andra flickor som nordmännen hade våldfört sig på, men ingen hade rört henne. Hrolfs beskydd hade hindrat andra från att våga närma sig.

Hrolf satte sig bredvid henne, inte för nära, men tillräckligt för att hans närvaro skulle kännas. Han räckte henne en träskål med varmt öl och ett stycke bröd.

-Ät, sa han. -Du behöver krafter för överfarten.

Hon åt, med händerna som darrade så mycket att hon spillde ut stora delar av ölet. Han sa inget, bara väntade tills hon var färdig. När mörkret föll helt över dem reste han sig.

-Kom. Det är dags att sova.

Han ledde henne inte till en av de enkla sovfällarna på marken, utan till sin egen, bredare skinnfäll som låg en bit från elden, närmare de skyddande träden. Han lade sig ner på ena sidan och gjorde en gest åt den andra. Ealhswith stod paralyserad av osäkerhet.

-Lägg dig, sa han, inte som en order, men som en självklarhet.

Hon lade sig ner, stel som en bräda, med ryggen vänd mot honom. Marken var kall och hård, men manteln var varm. Långsamt slappnade hon av och kände hur hennes utmattade kropp skulle somna när som helst.

Precis när hon höll på att sluta ögonlocken kände hon en hand på sin höft. Den var stor och stark, men rörelsen var långsam, nästan öm. Den smög sig in under manteln och över hennes linneskjorta, över revbenen och magen. Hrolfs kropp pressade sig mjukt mot hennes rygg. Hans andedräkt var varm i hennes nacke, och en doft av svett, mysk och öl sökte sig in i hennes näsborrar.

-Du har varit modig Astrid,  viskade han, och hand namn på henne lät främmande men samtidigt  spännande. -En hövding belönar mod.

Hans hand fortsatte neråt, över den platta magen och ner till skrevet där tyget på hennes enkla kjol började. Hans fingrar spred sig över henne, inte med våld, men med en auktoritet som inte lämnade utrymme för tvivel. Han vände henne sakta mot sig så att de låg ansikte mot ansikte i det svaga skenet från eldarna från lägret.

Hon såg ingen vrede i hans ögon men de glödde av begär. Hrolf visste vad han ville och Ealhswith började också inse vad som väntade. Hon hade hört de andra flickornas skrik och nu var det hennes tur.

-Visa mig att du förstår din nya plats, sa han med låg röst.

Han tryckte mjukt på hennes axlar, och hon förstod. Han ville ha hennes underkastelse. Skammen för vad som nu väntade blandades med skräck. Hon sjönk ner på knä vid hans sida. Den kalla, fuktiga marken trängde igenom tyget i hennes kjol. Det var en samklang för den kyla som samtidigt spred sig inombords. Hans händer arbetade snabbt och effektivt med sina kläder, och i den kalla nattluften reste sig hans lem, hård och påträngande. Den var större och grövre än hon någonsin kunnat föreställa sig att en manslem skulle vara. Mörk, ådrad och med ett blålila ollon som glänste av försats.

-Öppna din mun, beordrade han mjukt.

Hon förstod först när han med en varsam hand grep om hennes nacke och förde henne mot lemmen. Hans fria hand strök henne över kinden i lugnande smekningar. Ealhswiths hjärta slog hårt mot revbenen. När kuken till sist rörde hennes läppar öppnade hon instinktivt munnen. Spetsen av hans lem kändes varm mot hennes tunga. Han tryckte sig sakta in i hennes mun. Smaken av honom var omedelbar, en salt, nästan metallisk smak fyllde hennes sinnen. Han gav henne ett ögonblick att anpassa sig, sedan tryckte han sig djupare, fyllde hennes mun helt med sin närvaro.

Han satte därefter i gång att om och om igen pressa sig in i henne i ett långsamt tempo. Varje stöt var ett påbud om att han nu ägde henne. Hon kände hur hans tjocka skaft sträckte ut hennes läppar till bristningsgränsen, och hur den ådriga ytan gled mot hennes tunga. Han pressade sin kuk så långt in att hon nästan kräktes och hon kämpade för att andas genom näsan. Tårar bildades i ögonen, och hon hostade till ett par gånger. Hrolf stannade då tillfälligt upp och skrattade, för att sedan åter pressa in kuken i hennes mun och börja stöta lite hårdare. Ealhswith stålsatte sig och lät Hrolf få det han ville. Hans grepp om hennes nacke var stadigt och krävande, en påminnelse om vem som styrde, medan hans andra hand smekte hennes kind som en tyst uppmuntran.

-Sug! sa han. -Ta min manssaft som Oden tog kunskap i Yggdrasil.

Hon kände hur han växte ännu hårdare i hennes mun, hur hans hud stramade över det svullna skaftet. Hans andhämtning blev djupare, mer ansträngd, och små, stönande ljud undslapp honom nu och då. Hon började, av instinkt eller en ny, ofödd kunskap, att röra på sin tunga. Hon lät den cirkla runt huvudet, utforska den lilla springan under, och kände hans reaktion direkt när han darrande genom hela kroppen och andades allt häftigare-.

-Ja, väste han. -Precis så.

Ealhswiths känslor lekte med henne. Hon blev tvingad men samtidigt hände hon hur Hrolf njöt av det hon gjorde vilket fick henne att känna en märklig stolthet. Uppmuntrad av hans stön fortsatte hon.  Hon använde läpparna för att skapa ett sug varje gång han drog sig tillbaka, och lät tänderna lätt skrapa mot den känsliga undersidan när han tryckte sig in igen. Hans grepp om hennes nacke stramade, och hon kände hur hans kropp spändes. Utlösningen var nära men just när han skulle tömma sig i hennes mun, drog han sig plötsligt tillbaka med ett djupt, ryckande andetag. Inte än. Han var inte klar med henne än.

-Lägg dig ner, beordrade han och pekade på fällen.

Hon förstod vad han ville och lydde omedelbart. Hon la sig på rygg på skinnfällen och han följde efter och la sig över henne. Med sin tunga kropp pressade han henne mot den hårda marken. Hans ena hand grep varsamt om hennes hals och tummen strök henne över strupen. Med den andra lyfte han upp kjolens tyg och blottade henne för den svala nattluften. Hon kände sig sårbar och exponerad, men hans blick var inte hård utan fylld av en äkta lust som fick henne att darra.

Han särade på hennes ben med sina knän och positionerade sig mellan dem. Spetsen av hans lem, fortfarande fuktig från hennes mun, kändes varm mot hennes fuktiga öppning. Han tryckte sakta förbi hennes blygd, och hon kände hur hon töjdes och anpassade sig efter hans storlek. Han gav henne ett ögonblick att anpassa sig, sedan tryckte han sig djupare, fyllde hennes insida med sin manslem. Ealhswith skrek till av smärta.

Ingen hade någonsin rört henne därinne, ingen hade någonsin brutit igenom den barriär som hennes mor hade sagt var hennes dyraste skatt, hennes värdighet som kvinna. I ett enda, brutalt ögonblick var den borta. Sönderriven av denna man, denna främmande erövrare. Smärtan var skarp, men den var inget mot den isande kyla hon kände i sin själ. Hennes oskuld, den sista delen av henne som fortfarande tillhörde hennes gamla liv, var borta, var stulen.

Hrolf hejdade sig ett ögonblick, kanske förvånad över hennes reaktion, men fortsatte strax igen. Kuken pressade ut hennes kön,  spände mot hennes inre väggar. När han förde in sin kuk så långt in att hon kände hela sin kropp vibrera fick hon kämpa för att kunna andas. Det smärtade fortfarande men en pirrande känsla mellan hennes ben växte sig samtidigt starkare. Hans grepp om henne gav henne ingen möjlighet att protestera och hon började långsamt slappna av.

Hon kände hur hans hans stötar ökade i styrka och frekvens och med varje stöt så gjorde den där pirrande känslan sig påmind.  Hon började omedvetet att röra på höfterna i takt med hans stötar. Hon lät dem möta hans. Trots att han nu tvingade sig på henne, svarade kroppen med att njuta. Njutning som drivits på av en uråldrig kraft. En lust hon inte kunde beskriva eller förstå.

-Ja, stönade han. -Skönt, eller hur?

Hon använde sina bäckenmuskler för att krama om honom varje gång han drog sig tillbaka, och lät honom glida djupare in när han tryckte sig in igen. Hans grepp om hennes nacke stramade, inte till smärta, utan som ett tecken på att han närmade sig sin klimax. Hans höfter började röra sig i takt med henne, inte längre helt kontrollerade.

Han drog sig nästan helt ut, lämnade bara spetsen mot hennes öppning.

-Titta på mig, väste han.

Hon lyfte blicken, mötte hans glödande ögon i skenet från elden. I det ögonblicket såg hon inte bara sin erövrare, utan mannen bakom titeln, en varelse av rå lust och okuvad vilja. Han tryckte in sig igen, djupare den här gången, och med ett djupt stön tömde han all sin säd i henne. Den första strålen sperma träffade hennes djupaste del, varm och kraftfull, följt av flera som fyllde henne. Värmen spred sig, och hon kände hur hans ejakuleringar långsamt avtog i kraft innan de helt upphörde.

Han höll sig kvar ett ögonblick, mjukande inne i henne, innan han sakta drog sig tillbaka. En tunn tråd av deras vätskor följde med, en sista, intim koppling innan den brast. Tystnaden som föll var total, bruten endast av deras flämtande. Han strök henne över kinden med en tumme, en nästan öm gest.

-Bra! sa han lågt. -Du lär dig snabbt.

Han reste sig, rättade till sina kläder och lade sig ner igen på fällen. Ealhswith blev liggande på marken, förvirrad, skärrad och med en märklig, pirrande värme som spreds från magen. Han sa inget mer, men vände sig på sidan och somnade nästan omedelbart.

Långsamt reste sig Ealhswith, borstade av sig jorden från kläderna och lade sig ner igen på sin plats, med ryggen vänd mot honom. Hon kände doften av honom på sin kropp, känslan av hans vätska som sakta rann ur henne. Hennes kropp skakade av en reaktion hon inte kunde namnge. Det var inte smärta. Det var inte skam. Det var något annat. En känsla av att ha passerat en tröskel, av att ha blivit märkt, ägd. Hennes gamla liv var borta. Ealhswith var död. Ett nytt, okänt och farligt liv som Astrid hade just börjat.