Lucka 12 – Uppdragsfredag
Äntligen fredag och bara 12 dagar kvar till julafton!
Jag hade på känn att dagen skulle bjuda på något alldeles extra. Alla beundrarbreven låg på köksbordet som en tydlig påminnelse till mig själv om att det finns fina människor där ute. Gårdagens brev var lagom subtilt och hintade om en utmaning. Dessa tolv dagar hade varit en utmaning i sig ju.
Jag, Daniel, Cecilia och Johan från ekonomi, åt lunch på stan idag. Det var betydligt lugnare på kontoret än tidigare i veckan. Cecilia hade lite skvaller att dela med sig av, hon lutade sig mot bordet.
”Hallå, har ni hört? Jesper har tydligen blivit seriös nu.”
Daniel såg skeptisk ut och Johan skakade på huvudet som om han redan visste vad det handlade om.
”Seriös?” upprepade Daniel. ”Det säger han ju jämt.”
”Nej, men på riktigt den här gången. Han pratade om det i fikarummet — att han har en tjej han tänker satsa på, som han uttryckte det.”
”Är det du, Kornelia?” skattade Cecilia och armbågade mig lätt i sidan.
Alla tre stannade upp och tittade på mig. Jag skakade på huvudet och torkade munnen med servetten.
”Nej, det är inte han.”
”Hur kan du vara så säker på det? Han gillar väl lite spänning i tillvaron?”
Johan skrattade till. Vad menade Daniel med det? Visste han något som de andra inte visste om – som breven? Jag hade ju inte sagt något om det alls…eller…Brevet ur buketten hade ju trillat ur.
Solen stod lågt när jag klev ut från kontorsbyggnaden. Jag slutade tidigare, redan vid tre. Luften var kall och det gjorde nästan ont i lungorna.
Det fanns inget brev i brevfacket, men någonting sa mig att det ändå var något på gång.
Ett paket hängde på min dörrhandtag. Vågat att hänga det där, tänk om en nyfiken granne skulle sett det. Paketet var inslaget i vitt glansigt papper med svart snöre och självklart matchade kuvertet.
Hjärtat slog hårdare.
När levererades det här egentligen?
Jag hade slutat kl.15…Så…på morgonen eller under dagen? Skulle jag behöva misstänka brevbäraren nu också?
Jag gled ner i soffan med paketet och lirkade loss kuvertet mellan det hårt knutna snöret. Det låg fler saker i än vanligt. Två kort? Min beundrare höll samma perfektion som vanligt, det tjocka pappret låg vikt som vanligt och jag öppnade.
I första kortet stod det bara:
”Imorgon ska du besöka Cafe Koltrasten. Fråga efter julklappen i kassan.”
Mmm, ännu ett sätt för honom att dra mig in i sin lek, utan att avslöja för mycket. Inte ett uns vem han var. Jag borde få ledtrådar.
Andra kortet:
”Låt oss njuta en stund tillsammans. Låt mig guida dig, du är i trygga händer. Du väljer.”
Vad var nu detta?! I kortet låg också en handskriven lista, lika fint gjord som själva kortet.
Vår söndag tillsammans:
1. Biosalongen
2. Utsiktstornet vid naturreservatet
3. Löpspåret runt sjön
4. Idrottsplatsen vid läktaren
5. Biblioteket
Jag visste inte hur jag skulle reagera? Biosalongen…Löpspåret runt sjön? Mysigt det hade varit och gå på bio. Det var länge sen!
Det här måste ha med paketet att göra.
Listan kändes som ett skämt… tills jag rev bort pappret kring paketet och såg innehållet. Oh…my…God.
Jag höll i en rosa kartong i knät och läste texten: Trosvibrator, bluetooth. En liten tunn förpackning med glidmedel föll ut i knät också.
Men…jag bara stirrade. Det var som om min hjärna inte registrerade det hela först. Jag hade inga ord för detta.
Jag lutade mig bak mot ryggstödet, som om kroppen inte visste vad den skulle göra av sig själv. Från ingenstans började jag skratta. Ett sånt där hysteriskt nervöst skratt som bubblade upp från magen. Vad var det här?!
Men sanningen var att det pirrade i mig. På det där förbjudna sättet som bara kommit från honom hittills. Klart jag gillade alla dessa sjuka idéer.
Men en annan känsla kröp sig samtidigt på. Försiktighet.
Vem det nu än var som gömde sig bakom alla dessa jävla brev!
Han visste exakt hur han skulle nå mig. Och det var både förförande…och livsfarligt.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.