Smuts #3 – En främmande fågel

Förord
Del 1 och 2 i den här novellserien är skriven av författaren och vännen Bucky och publicerades första gången på Den erotiska bubblan. Den är återpublicerad här med författarens tillstånd och författaren har även godkänt att undertecknad skriver en fortsättning. Denna del är således skriven av mig.

OBS! Den här novellserien är en hyllning till det naturliga: smuts och kroppsvätskor. Gillar du inte sådant ska du inte läsa vidare.

————

När jag vaknade på morgonen var sängen bredvid mig tom. Bara Jasmins doft fanns kvar i huvudkudden och jag tryckte den mot ansiktet och andades in djupt. Sovrumsdörren var nästan stängd, bara en glipa på några centimeter där dofter av kaffe och rostat bröd strömmade in. Från köket hörde jag Jasmin kvittra och Sallys lite lägre svar. Men trots att hon fortfarande var fåordig och taggarna alltid halvt ute så lät hon ändå mindre fientlig.

Jag reste mig motvilligt ur sängen och klädde mig innan jag gick ut på badrummet. Det var också nytt. Hittills hade vi kunnat gå nakna på toaletten men det gick inte längre.

– God morgon älskling.
Jasmin mötte mig med en kram och puss. Hon luktade av färskgurka ur munnen. Vid köksbordet satt Sally i sina nya mjukisbyxor och tröja och betraktade oss avvaktande. Jag skämdes inför dem båda. Jasmin hade avslöjat mig igår och det gick inte att bortförklara och fortfarande kändes det som om Sally såg på mig och visste vad jag hade känt när jag set på henne i smyg där hon låg och sov igår kväll. Hela tiden hade jag Sallys ögon på mig, vaksamma, oroliga.

Jag hjälpte Jasmin att duka fram frukosten. Sally såg storögt på när vi ställde fram både äppeljuice och apelsinjuice, nybakat lantbröd, flera olika sorters pålägg, basturökt skinka, salami och prosciutto, croissanter och fat med grönsaker, gurka, tomat och paprika. Jag brydde kaffe och kokade tevatten medan Jasmin blandade sin goda smoothy med hallon, jordgubbar och blåbär och en näve solrosfrön.

Sally stirrade som förhäxad på frukostbordet och jag fick plötsligt ett svidande dåligt samvete. Det här var vardag för oss men säkert ett överdåd för henne.
– Var så god Sally, du får ta vad du vill, sa jag vänligt när jag såg hur hon tvekade.
– Vill du ha juice? Det här brödet är jättegott, fortsatte Jasmin.
Det såg ut som om Sally dreglade med ögonen. Hade hon varit en labrador så hade hon helt säkert dräglat på riktigt. Hon tog en bit prosciutto och stoppade i munnen och började tugga men såg ut att ha svårt att svälja.
– Man får spotta ut om man inte tycker om, skyndade jag mig att säga när jag såg hur hon började bli högröd i ansiktet.
Sally spottade ut på sin tallrik.
– I en servett gumman, sa jasmin.
Jasmin såg ut som om hon skulle kräkas och jag visste att hon led. Jag tog en servett ur hållaren och plockade upp från hennes tallrik och gick mot sopskåpet.

I vanliga fall brukade vi alltid ha morgonTV på i bakgrunden när vi åt frukost men fortfarande dominerades morgonsändningarna av katastrofen för mindre än två dygn sedan. I brist på något matnyttigt från polisen började man intervjua allt och alla men då det verkade vara svårt att hitta någon som sett eller hört något, eller om det var ovilja och rädsla att berätta vad man sett, så började man intervjua vem som helst oavsett om man sett något eller inte. Hatet och främlingsfientligheten lyste också tydligt igenom. Merparten tyckte att det som skett var rätt åt de drabbade, att man inte ville ha sådant i en civiliserad stad.

Det underliggande hatet och främlingsfientligheten skrämde mig. Allt hade gått så långt. Egentligen var det kanske inte att förvåna sig över. Även en demokrati och särskilt en mjuk sådan som i Sverige har sina brister. Under många år hade gängvåld och välfärdsbrottslighet ökat lavinartat och staten hade varit för långsam att vakna upp och för försiktiga för att få stopp på det. Det var som om man var rädd för att prata om de som gjorde allt för att utnyttja och förstöra välfärdssystemet, som om det i sig var odemokratiskt att vilja bekämpa sådant. Den gamla svenska modellen byggde på att alla varit med att bygga upp systemet och delade i stort samma värderingar. Nåja, inte alla. Fusk och bedrägerier hade alltid förekommit och var i sig inte enbart ett invandrarproblem. Men där det fanns lättförtjänta pengar, välvilja och god tro, där fanns också kriminella.

Det fick vanliga hederliga människor att ledsna och pendeln slog snabbt över med krav på hårdare tag och ilskan som kanske borde riktats mot de ledande, riktades istället mot invandrare. När lagarna sedan började komma verkade de drabba hederliga människor mycket hårdare än de som lagarna kanske avsett från början. Man började utvisa skötsamma studenter och arbetande medan kriminella kom undan tack vare långa fängelsestraff och principer om att inte utvisa till länder där de riskerade att råka illa ut. Åtminstone var detta gemene mans starka känsla, rätt eller fel och det kunde bara sluta på det här sättet, närmast en självklarhet enligt mitt sätt att se det. Hela EU och USA verkade svänga kraftigt åt höger och det borde ha kunnat förhindras men nu var det på många sätt försent.

Vi ville skydda Sally från allt detta. Därför lät vi TV:n vara avstängd trots att både jag och Jasmin egentligen ville följa nyhetsrapporteringen. Jag försökte ändå följa utvecklingen genom att diskret titta i mobilen då och då utan att verka orolig. Nyheterna var inte så ljusa. Katastrofen hade följts av kravaller och gäng som drev runt och letade efter sådana som försökte gömma sig, sådana som Sally när vi hittade henne i lådcykeln här om kvällen.

– Tänk om de får nys om att en finns här? Tänk om de kommer hit Jonte, vad gör vi då?
Jasmin snyftade mot min axel där vi stod i köket. Även jag hade svårt att hålla paniken och tårarna borta men inte så mycket för risken att någon skulle komma hit som för allt annat som blivit så vidrigt. Hela dagen hörde vi sirener från polisbilar och ambulanser som for kors och tvärs och i luften cirklade helikoptrar. Jag undrade vem de jagade mest, gängen eller de överlevande.

På kvällen försökte vi få Sally att välja middagsmat. Gesten var artig och god naturligtvis eftersom vi ville att hon skulle trivas och känna sig trygg och välkommen hos oss. Hade inte situationen varit så allvarlig så hade jag skrattat högt. Sally såg verkligen ut som om vi frågat efter vägen till månen. Hon kunde verkligen inte ge ett enda förslag.
– Vill du ha pannkaka? Frågade Jasmin.
Sally nickade och Jasmin satte igång och grädda pannkakor för brinnande livet. Det såg lite ovant och avigt ut. Sally åt först tveksamt, sedan allt mer glupskt. Hon verkligen vräkte i sig pannkakor med vispgrädde och sylt som om det inte fanns någon morgondag. Det var den sortens hunger som antagligen kom sig av att mat för dagen inte var någon självklarhet, den sortens hunger vi inte kände till.

Den kvällen hade vi en antydan till vårt första gräl någonsin. Under middagen stod nästan Jasmin med servetter redo att torka upp minsta korn av strösocker och gräddiga fingrar på duken höll på att göra henne hysterisk.
– Älskade Jasmin, sa jag när Sally gått från bordet och vi tog hand om disken. Försök slappna av lite. Det där är inte riktigt juste.
– Men herre gud, hon kan ju inte bete sig.
– Nej men det är inte så konstigt heller.
– Nej kanske inte men hon kan väl lära sig?
– Hon förlorade förmodligen hela sin familj och kanske alla hon känner för fyra dagar sedan. Hon kommer från ett annat liv, långt ifrån det vi är vana vid. Du kan inte ändra på henne, i alla fall inte på en femöring.
– Måtte de ta hand om henne snart.
– Vilka då?
– Ja — socialen, polisen, migrationsverket, vad fan vet jag.
Det var lite udda att höra Jasmin svära. Det blev roligt, ungefär som när ett litet barn svär men jag vågade inte ens småle.
– Och om inte?
– Om inte vaddå?
– Om ingen tar hand om henne. Ska vi slänga ut henne på gatan igen då?
– Nej det är inte så jag menar. Men vaddå, ska vi ha en unge nu plötsligt? Och ska vi ta med den till våra vänners middagar? Ska hon äta rådjurssadel med fingrarna?
– Vaddå den? Hon heter Sally. Och det var du som bjöd in ”henne” i vårt hem.
– Jo jag vet och nu vill du att hon ska stanna?
– Det är inte det jag säger. Jag säger bara att vi inte är sådana som kastar ut en femtonårig flicka på gatan, eller hur?
Jasmin skakade på huvudet.

Både den fjärde och femte dagen var jag inne i stan och försökte hitta mer information på kommunhuset och polisstationen och jag frågade mig fram på sjukhuset. Överallt skyddade man sig bakom sekretess eller att man inte visste mer just nu, att man fick följa presskonferenserna. Problemet var bara att den mest akuta fasen var över och det fanns ingen konkret plan. Jag hade väntat mig insatser, framför allt för alla barn men ingenting verkade hända.

Till slut fick jag tag på en utschasad handläggare på socialkontoret. Jag berättade hela historien för henne om hur vi hittat Sally och att vi nu undrade vad som skulle ske.
– Har hon några id-handlingar?
– Hon hade ingenting annat än kläderna hon bar. Om hon ens ägt några id-handlingar så lär hon inte fått med sig sådana i paniken som säkert rådde.
– Ja du, alla våra familjehem är redan fulla och lika så alla HVB-hem i regionen. Det enda alternativet är flyktingförläggningens temporära tältläger tills vidare om ni inte kan ta hand om flickan så länge?

Jag gick därifrån lika tomhänt som jag kommit dit. Vi blev erbjudna ekonomiskt stöd om vi tog hand om flickan men stöd kunde bara betalas ut om flickan kunde styrka sin identitet och medborgarskap. Men jag kunde inte med att visa min ilska. Tjejen på socialkontoret såg fullkomligt slutkörd ut och nära sammanbrott. På vägen hem tog jag vägen förbi katastrofområdet. Uppröjningsarbetet var i det närmaste klart men fortfarande stod några utbrända metallskal som en gång varit husvagnar och över området låg en vidrig stank av brand och död. Mina ögon tårades lika mycket av stanken som av alla vidrigheter som pågick.

Jag passerade en matbutik på vägen hem för att fylla på förråden lite och jag köpte kaffebröd. Inte för att vi hade något att fira men för att Sally skulle känna sig välkommen. När jag kom hem räckte det med en blick från Jasmin. Jag skakade på huvudet åt hennes tysta frågor.
– Nej ingenting, sa jag tyst när vi kramades i köket. Jag var på socialkontoret och där råder kaos och i stan verkar alla vanliga människor hålla sig hemma. Bara en massa skumma individer som driver runt. Känns nästan som upplopp eller statskupp. Helt jävla overkligt.
– Herre gud Jonathan, vad ska vi göra? Snyftade Jasmin mot min axel.
– Aldrig i livet att jag släpper ut henne i det där. Hon får vara kvar.
– Ja, jag hoppas vi gör rätt bara. Hon borde få hjälp, någon att prata med.

Vi blev avbrutna av att Sally plötsligt stod lutad mot dörrposten in till köket.
– Hej Sally. Jag har köpt fikabröd. Är du sugen?
Jag gjorde mig snabbt lös från Jasmin och visade upp påsen med vetelängd och wienerbröd. Sally nickade och slog sig ner vid köksbordet. Jasmin gjorde kaffe och te medan jag skar upp och la upp på ett fat.
– Sally, jag var inne i stan idag för att se om det fanns något nytt. De jobbar fortfarande och jag hoppas hoppas verkligen att det kan komma något om dina anhöriga.
– De är döda allihop.
Jag bet ihop. Jag ville säga emot, inge hopp, säga att än var det inte försent. Men på femte dagen och alla svarta rubriker — hon hade förmodligen rätt och hon var inte dum.
– Du får gärna stanna hos oss tills vidare Sally, så länge det behövs. Jag vill bara att du ska veta det.
Jag såg på Sally i smyg. Hon var så hård och sammanbiten. Inte en tår, inte en ryckning i underläppen, inte en fråga, bara denna tystnad. Jag undrade sorgset vad hon mer hade varit med om och när hon skulle gå sönder.

Det kändes på stämningen under kvällen och när vi gick och la oss att allt inte var som det skulle. Sallys dova tystnad och hårdhet skrämde mig faktiskt lite. Jag och Jasmin halvlåg alltid tillsammans i den stora soffan när vi tittade på TV på kvällarna. Sally satt ensam i den stora fåtöljen och avståndet kändes som ljusår mellan oss. Det skar i hjärtat när hon satt där alldeles ensam och blicken fladdrade mellan oss och TV:n när hon trodde att vi inte såg.

– Det är dags att sova nu raring, klockan är tio, kvittrade Jasmin med sin lite onaturligt vänliga röst som liksom gick upp ett halvt tonläge.
Sally nickade, reste sig ur fåtöljen och gick mot sovrummet.
– Glöm inte tandsingarna vännen. Vänta, jag hjälper dig.
Jasmin reste sig ur soffan och följde med Sally in i badrummet. Jag log när jag hörde hur Jasmin fick Sally att fnissa när de gurglade ikapp och spottade vårdslöst. Jag tänkte att Jasmin måste stålsatt sig men att hon helt säkert skulle gnugga handfatet skinande rent sedan.

Jasmin följde Sally in i gästrummet. Jag hörde inte vad de sa, bara ett mumlande som lät behagligt på något vis. Jag tänkte att så här skulle det ha låtit varje kväll om vi skaffat egna barn. Ibland kände jag mig lite sorgsen och undrade om jag skulle kunnat övertala Jasmin. Samtidigt var inte barn särskilt viktigt för mig, hade inte varit det förr om åren åtminstone. Jobbet och karriären hade varit viktigare och nu var det försent. Därtill avundades jag inte våra vänner som slitit med först småbarnsåren med allt vad det innebar av utebliven intimitet och trötthet och sedan tonåringar.

Jag skakade på huvudet, i det stora hela ångrade jag mig inte. Vi hade det bra så här. Ibland fick jag lite stora tankar om att vi inte skulle lämna något efter oss. Ingenting förutom min forskning och mina studenter skulle ha något värde för eftervärlden. När den sista räkningen var betald och dödsboet avslutat så skulle vi slutgiltigt upphöra att existera. Barn var åtminstone något som levde vidare, något man skapat även om man själv glömdes bort fort.

Jasmin kom tillbaka på tysta fötter och gled ner hos mig i soffan. Hon gjorde allt så graciöst så att det mer kändes som en fläkt av hennes doft och mjuka värme snarare än en fysisk reaktion. Om det varit Sally så skulle hon nog bara dunsat ner. Bilderna av hennes märkliga håriga kön trängde sig på igen och under Jasmins tysta kyssar hårdnade jag mot hennes höft. Jasmin kände det naturligtvis. Hon pressade sig mot mig och vickade sensuellt på höfterna samtidigt som hennes mjuka spetsiga tunga hetsade mig. Hade vi varit själva nu skulle vi ha älskat här i soffan eller på golvet.

– Flickan mår inte bra. Vad ska vi göra? Viskade Jasmin när vi tvingade oss till sans igen.
– Inte så konstigt efter allt hon varit med om.
– Naturligtvis inte men jag vet inte hur man hanterar sådant här.
Jasmin kurade ihop sig i min famn med benen mellan mina och ansiktet mot mitt bröst och hon intog rollen liten flicka som hon visste alltid lockade fram mitt tröstande omhändertagande.
– Nej jag vet inte heller. Vi får se hur det utvecklas. Hon ska väl tas om hand snart hoppas jag och då kanske hon får hjälp. Jag ska nog ringa ungdomspsykiatrin imorgon och be om råd.
– Tror du verkligen de kommer ge henne den hjälp hon behöver?
Jag ville svara med ett övertygande ja men jag var långt ifrån säker, så jag sa ingenting, bara strök henne långsamt över ryggen.
– Kom så går vi och lägger oss.
– Jag tror att någon vill ha mig lite, fnissade Jasmin tyst och förde ner sin hand och slöt den runt min fortfarande styva lem.

Vi reste oss ur soffan och tassade in i sovrummet och sköt tyst igen dörren. Där älskade vi så tyst vi bara förmådde. Bara lakanens svala frasande blandat med svaga kladdiga ljud från våra kön som rörde sig i varandra hördes när Jasmin red mig. Hon gjorde det långsamt för att inte skapa för mycket ljud. Det framkallade en känsla av att vi gjorde något förbjudet, i hemlighet, ungefär som när tonåringar älskar vägg i vägg med föräldrars sovrum. Det eggade oss ännu mer. Jasmin gav bara ifrån sig ett tyst pip i falsett när orgasmen drabbade henne och när hennes inre krampade runt min lem kunde jag inte längre hålla mig. Jasmin mjölkade all varm säd ur mig med långa djupa rörelser och saliv rann ur hennes mun och droppade ner på mitt bröst.

Efteråt låg hon kvar över mig med huvudet på min axel och jag drog långsamt fingrarna genom hennes hår. Flera gånger försökte hon göra sig lös för att som vanligt kunna skynda ut till badrummet och skölja bort alla kroppsvätskor. Den här gången tvingade jag henne med milt våld att ligga kvar medan min lem började slakna inne i henne och alla våra kärlekssafter började rinna ur henne, längs min lem, ner mellan pungen och låret, ner på lakanet där det nu skapades en stor våt fläck. Jasmin skulle hålla sig långt ifrån den inatt om jag lyckades förhindra att hon bytte lakan.

Jag drömde att någon skrek och något smällde flera gånger. Någonstans mellan dröm och vaken höll kroppen på att låsa sig av ren skräck. Det var hjärtskärande skrik och oväsen som skar i öronen i tystnaden. Sedan uppfattade jag hur Jasmin skakade mig våldsamt och jag slets ur drömmarna på något sätt lättad trots att varenda muskel i kroppen fortfarande var stel av skräck. Jag behövde bara vakna så skulle mardrömmen vara över.

Sedan kom skriket igen, gällt, högt och hjärtskärande. Kort efter kom smällen som nu lät som krossat glas. Höll någon på att ta sig in genom altandörren? Jag fick inte upp ögonen först och lyckades inte röra mig på en lång stund. Allt var bara ljudintryck som min omtöcknade hjärna försökte analysera och processa.

Plötsligt började en arm och ett ben att röra sig och jag kunde resa mig. Fortfarande lät ljuden skärande i mina öron, förmodligen förstärkta av att jag ännu inte var helt vaken och inte helt förstod vad det var jag hörde. Bang, krasch, skrik. Det var Sallys röst. Var Sally i fara? Jag kastade mig ur sängen och landade först på alla fyra på golvet. Jag hade sinnesnärvaro nog att slita åt mig morgonrocken och svepte den runt kroppen innan jag vaksamt gick mot sovrumsdörren.

Ett nytt skrik, utdraget, som ett plågat djur följt av ännu ett krasch. Nu hörde jag att det var Sally och ljudet kunde min hjärna nu identifiera som kross av glas. Jag fick kontroll över musklerna och gick ut ur sovrummet, längs den korta korridoren och genom hallen fram till köksdörren. Där stod Sally med ännu en tallrik i händerna som hon kastade med full kraft i den motsatta väggen. Tallriken krossades och spreds ut över golvet. Där låg redan mängder av krossat porslin. Köksskåpet bakom henne stod öppet och där glas och tallrikar stått gapade nu stora tomma utrymmen.

Jag stod som förhäxad en lång stund. Hjärnan kändes som trögflytande sirap och det var svårt att få ordning på oredan där inne. Jag kände att Jasmin stod bakom mig och jag hörde hennes ojämna andetag som var mer som flämtningar eller gråt.
– Sally, Sally. Vad gör du?
Jag försökte låta mild på rösten. Hon greppade flera vinglas ur skåpet och slungade de mot väggen. Hon såg mig plötsligt och det var som om även hon vaknade till liv. Ändå tog hon ytterligare några tallrikar och glas som krossades med ett skärande ljud och spreds ut över golvet och jag kände hur flisor träffade mina ben.

– Vänta Sally, jag ska hjälpa dig. Stanna där du är.
Hon var helt omgiven av krossat porslin och stod barfota. Ett steg så skulle hon skära upp fötterna. Jag skyndade mig ut i hallen där mina innetofflor stod och stoppade i fötterna. Sedan gick jag mot köket igen. Med försiktiga steg gick jag över golvet mot Sally som stod lutad mot diskbänken med armarna trotsigt i kors. Ändå såg jag förvirring och sorg i hennes ansikte och kanske rädsla. Det krossade glaset knastrade under mina fötter och jag kunde inte rå för att jag tänkte på alla reporna i parkettgolvet.
– Slå mig bara!
Hennes ord träffade mig som en pisksnärt. Jag var nästan framme vid henne.
– Sally, ingen ska slå dig. Kom får jag lyfta dig ut så du inte skär dig i fötterna.

Jag närmade mig henne försiktigt. Hon rörde sig inte. Jag la ena armen runt hennes rygg och böjde mig ner och la den andra armen bakom hennes knäveck och lyfte upp och vek ihop henne i min famn som om hon vore en liten flicka. Hon var nästan för tung så jag fick anstränga mig för att inte verka som om jag inte orkade henne.

Sedan klev jag försiktigt över det krossade glaset mot hallen där Jasmin stod och väntade. Under den korta stunden jag höll Sally i min famn genomfors min kropp av tusen känslor. Jag hade hittills inte rört henne. Nu hade jag plötsligt hennes mjuka hull i mina armar. Min ena hand vilade mot baksidan av hennes lår högt upp mot stjärten och andra armen runt hennes rygg. Hela hennes kropp mot min och jag såg hennes bröst så nära tydligt under nattlinnet. Jag kände dofterna från hennes kropp. Renare än när hon kom till oss bara för någon vecka sedan men fortfarande en svag lukt av värme och svett och hennes långa ostyriga mörka hår som luktade lite otvättat. Starkast av allt var närheten och ömheten och en stark känsla av att hon behövde tröst. Den lilla kroppen med alla knutna muskler och all ilska som höll ihop henne. Jag tänkte på vårt porslin. Det gick att ersätta och kanske, kanske låg symbolen för en del av hennes ilska och alla knutar i musklerna nu utspridd över vårt köksgolv.

Jasmin var upprörd, för mig var det bara saker. Vi kunde köpa nytt. Det hade varit värre om hon gått på vitrinskåpet i vardagsrummet med alla kristallglas och arvegods. Sally gjorde ifrån sig ett ljud, som en snyftning eller kvävt skrik. Jag strök henne över ryggen med handen. Hennes kind och mun var så nära så att jag kunde känna värmen från hennes utandningar.

Ute i hallen satte jag varsamt ner Sally igen.
– Jasmin följer dig. Försök sova nu.
Jasmin ledde milt iväg Sally och jag stirrade en stund på förödelsen i köket. Beskrivningen bombnedslag var verkligen på sin plats.
– Ska jag hjälpa dig? Frågade Jasmin tyst.
Hon hade kommit tillbaka från flickans rum.
– Lägg dig du, jag fixar det här.
Vi kysstes och Jasmin log tacksamt och försvann in tillbaka till vårt sovrum och drog igen dörren.

Jag suckade djupt och hämtade sopborste och skyffel från städskåpet och började sopa mig genom röran. Jag sopade allt in mot mitten till en enda stor hög och den blev verkligen stor. Sedan hämtade jag sopsäckstället på hjul från tvättstugan som vi använde för att slänga ludd från torktumlaren och tomma tvättmedelsförpackningar och började ösa ner resterna av vårt köksporslin. Sopsäcken blev nästan full. Slutligen dammsög jag noga för att verkligen få upp alla flisor. Jag hittade mer glas bakom element och till och med uppe på bänkar bakom kaffemaskinen och långt under frys och kylskåp. Till och med i blomkrukorna i köksfönstret.

Efter den insatsen kände jag mig inte längre trött. Jag var alldeles för mycket uppe i varv. Jag gjorde en kaffe med skummad mjölk och satte mig vid köksbordet för att samla tankarna och stressa ner kroppen. Intellektuellt förstod jag det som skett och varför, att det var en naturlig reaktion och jag tänkte till och med att det kanske var lite bra. Det var bara pengar och det hade kunnat vara så mycket värre än lite krossat porslin. Jag log till och med lite åt eländet. Antagligen kände hon någon sorts tillfredställelse. Det gav ganska stor effekt för en relativt liten insats och vem skulle inte vilja krossa glas i stor mängd ibland, fast under kontrollerade former.

Det som bekymrade mig mycket mer var oron över om vi verkligen skulle klara av att hantera det vi givit oss in i. Det måste gå, åtminstone den korta tiden tills myndigheterna tog hand om flickan. Plötsligt drabbades jag av en isande sjunkande känsla. Skulle de verkligen ta hand om henne? Det fanns fortfarande ingen plan från samhällets sida. Det verkade som om många barn som nu blivit föräldralösa drev omkring vind för våg. Skulle Jasmin klara av att bara skicka ut Sally på gatan utan någonstans att ta vägen? Skulle jag klara av det? Naturligtvis inte.

Plötsligt kände jag av någons närvaro. Jag hade inte hört något. Kanske var det en rörelse i den stillastående luften eller någon doftförändring. När jag vände mig om stod Sally i köksdörren, barfota i sitt nya nattlinne.
– Är du vaken?
Sally nickade men utan att säga något.
– Kunde du inte somna? Vill du ha något, varm choklad, te?
– Te, om jag får?
– Klart du får. Kom och sätt dig så ordnar jag.
Jag var noga med att låta vänlig och le mot henne. Faktum var att jag inte kände mig det minsta arg som jag kanske trodde att jag skulle vara.

Sally tassade fram till köksbordet och slog sig ner på Jasmins plats mitt emot min. Det såg ut som om hon gick försiktigt över golvet, som för att inte skära sig på något kvarglömt glas eller som för att inte göra något väsen av sig. Jag reste mig och startade vattenkokaren och visade upp tre sorters te. Sally valde mynta och tackade ja till socker i tet. Sedan satt vi en lång stund tysta mitt emot varandra och Sally rörde förstrött i sin tekopp.
– Förlåt.
Ordet bars knappt av hennes röst. Det var mer som en viskning och hon såg ner i bordet.
– Det är okej Sally, jag förstår.
– Det är inte alls okej men jag kunde inte rå för det.
– Nej så klart men jag förstår det, efter allt hemskt.
– Jag ger mig av imorgon, jag passar inte in här, jag känner det. Jag bara förstör för er.
Jag anade att hennes röst var nära att brytas. Jag sträckte fram handen och la den över hennes, min stora över hennes lilla hand. Den borde ha varit mjuk och len som Jasmins händer men den var mer kraftig och inte alls mjuk och len.
– Sally se på mig.
Hon tittade chockat upp, av beröringen eller uppmaningen.
– Du har alldeles för vackra ögon för att slå ner blicken så där. Vackra men så sorgsna.
Jag vet inte vad som flög i mig. Orden bara kom som ett resultat av värmen som for igenom mig när min blick mötte hennes. En våg av ömhet och önskan att kunna ställa till rätta och sedan det där andra djupt inom mig som fick mig att skämmas. Ändå kändes det som om allt hängde ihop på något sätt.

– Du ska inte ge dig av Sally. Du stannar här tills allting ordnar sig. På något sätt kommer det att ordna sig även om det inte känns så nu. Lite krossat porslin är inte hela världen. Vi köper nytt imorgon.
– Lite?
Sally sneglade på den fulla sopsäcken som stod kvar i ett hörn där glasskärvor börjat tränga ut genom plasten. Jag brast spontant i skratt när jag anade en svag antydan till leende i hennes ena mungipa.
– Okej inte så lite.
– Men Jasmin tycker inte om mig. Det vet du också.
– Har du glömt? Det var hon som tog med dig in.
Jag hörde plötsligt hur det lät, som om jag varit emot det vilket jag faktiskt varit just då.
– Hon vänjer sig, skyndade jag mig att släta över. Vi är bara ovana. Vi har inga barn och har levt ensamma, men hon vänjer sig. Det får hon lov att göra. Jag tycker om dig.
Åter igen undrade jag vad som flugit i mig. Det var förvisso sant på flera sätt och det kändes åter igen som om hon såg rakt igenom mig, förstod vilken sorts man jag var. Ändå den enkla repliken som man borde kunna säga till någon utan att skämmas. Det var väl bara jag som förstod att jag kanske tyckte om henne på flera sätt, som visste hur hon luktade … där.

Vi satt så en lång stund med hennes mycket mindre hand under min större. Tröstande strök jag med fingertopparna över handryggen och handleden. Hon drog inte undan handen, drack bara sitt te då och då med den andra handen. Plötsligt vred hon handen så våra handflator möttes. Gesten var så fantastisk så att det sved bakom ögonen av glädje samtidigt som det bultade skönt. Vi satt så en lång stund och det kändes svårt att komma på något nytt att prata om, något ofarligt som kunde ta udden av den fysiska närheten.
– Jag önskar att du kunde berätta när du känner dig så där arg igen. Då kan vi åka ner till havet och kasta sten. Det är också väldigt befriande.
– Brukar du kasta sten? Frågade Sally tvivlande med höjda ögonbryn.
– Ja faktiskt. Ibland för att jag är glad när det är vår och ibland om jag känner mig ledsen och frustrerad och det är höststorm ute.
Jag hoppades inte att hon skulle fråga vad jag hade att vara ledsen eller frustrerad över. Det kändes förmätet att säga just till henne att även visionen av lycka ibland kunde skava. Det var verkligen ett I-landsproblem i hennes värld. Men Sally log och skakade på huvudet och vi kramade varandras händer, knappt märkbart men fullt tydligt.

– Klockan är snart tre, du måste sova.
Vi ställde våra koppar på bänken och jag stod emot impulsen att stoppa in dem i diskmaskinen. Jasmin skulle tycka att de två kopparna var ett förfall och genast städa. Jag följde henne till sovrumsdörren och stod kvar medan hon tassade fram till sängen och la sig. Precis när hon la sig åkte nattlinnet upp mot midjan och jag såg att hon var naken under, den ostyriga busken över hennes kön och där innanför där jag visste att den märkliga enorma klitorisen fanns. Jag ville bara borra näsa och tunga djupt in där och smaka, lukta och känna henne.
– Godnatt Sally, lova att ropa om det är något.
– Godnatt och tack, viskade hon tillbaka.
Jag tyckte att hennes blick vilade långt ner på min morgonrock där något var på väg att avslöja mig. Fort vände jag mig om och skyndade mot badrummet. Där stängde och låste jag om mig och rotade snabbt fram både Jasmins och Sallys trosor från dagen. Jasmins luktade ingenting, bara vetskapen om att hennes kön vilat där mot tyget en hel dag. Sallys luktade mer och tillsammans med bilderna i huvudet och minnet av hennes hand i min, gjorde de att jag kom fort.

Jag satt kvar en lång stund med hennes dofter i mina efterdyningar. Sedan smög jag tyst ut ur badrummet. Sally hade somnat, svaga snarkningar hördes från den halvöppna dörren. Jag smög in i vårt sovrum och kröp försiktigt ner bredvid Jasmin igen. Hon sov också lugnt, mumlade något i sömnen och la sitt ena varma lena ben över mina.