Vildtoner

Tack snälla du. 🙂 Jag kände mig inte helt nöjd men om känslan hänger med till slutet så känns det bättre. 🙂

Tack så mycket. 🙂

Precis, gissa om jag tänkt så många gånger genom livet. I så många situationer, om man bara gjort något annorlunda eller sagt något, hur hade allt blivit då? Ganska ofta svindlande tankar.

Tack! Du får ligga på mig och se till att jag kommer igång med det andra skrivandet, så att jag kan återvända hit snart :-*

Tack, och tack igen för allt ert jobb! Otroligt värdefullt att det finns en sån här plattform!

Tack! Kul att känslan jag ville förmedla går igenom!

Tackar tackar!

Ja, man undrar ju! Kommer Delphine ångra sig redan innan hon kliver in i hissen. eller lämnar hon sin rika man och söker hon upp Felix flera år senare? Eller slutar det där? Jag vet inte själv än.

Åh, jag vet inte. Jag tror hon gjort det innan.

Fast hon brukar göra det lite annorlunda. Hon brukar inte göra det så personligt. Infallet med Felix får hon när hon ser honom, mellan “I don’t need any…” och “Enfin, te voila”. Hon vet inte då hur långt hon kommer dra det, men hon får infallet att testa.

Jag tror hon är från Paris från början, hon älskar att komma tillbaka – särskilt på våren. Hon är välbekant med området, kan Louvren utantill och personalen på restaurangen och Eiffeltornet känner igen henne. Men jag tror inte det är för att det är hennes vanliga raggrunda, utan för att det är hennes personliga favorit, hon går längre än hon brukar när hon delar det med Felix. Eller så brukar hon göra exakt så, och det är därför Felix får lite märkliga blickar av restaurangpersonalen.

Nej, jag vet inte. Det är upp till läsaren att fantisera om, tills vidare. Jag vill låta den sluta så här, men om jag inte kan sluta grubbla över den så kanske det kommer en fortsättning.

Tack! Har ny novell på gång idag, men ska ta mig en titt på denna igen sen. All fransk stavning skyller jag på ChatGPT!

Underbar hållning! Jag är ju svag för att lägga in lyckliga slut även när jag tänkt lämna det öppet, men jag tycker att novellen som konstform blir mer elegant med ett öppet slut. Ett mysterium som får en att tänka, undra, fantisera vidare om och om igen, utforskade olika scenarion. Och sen landa i att vi vet inte, vi vet inte om Delphine vänder tillbaka, om hon lever olycklig i sitt äktenskap, eller om har satt i system att ragga upp och lämna killar som hon gjorde med Felix. Och om hon gör det senare, är det känslokall och rått eller är det med ett större och större hål i hjärtat? Vi lär aldrig få veta.

Haha, det tänkte jag ärligt talat inte på! Den felstavningen hade jag lätt kunnat göra själv.

När jag har flow går det fort att skriva. Då händer det att fingrar “tänker fel”. Felstavade ord ser jag visserligen stavningskontrollens röda taggar under, värre är det när man råka skriva fel ord. Svårare att upptäcka om man inte lusläser texten. Och det är svårt att lusläsa egen text, tycker jag. Eftersom man vet vad det står blir det lätt att man bara skummar över och missar felen. Jag brukar ha lättast att hitta mina fel först efter publicering. Av någon läser jag med nya ögon när det är uppladdat här och då brukar jag kunna hitta en del fel att rätta till innan alltför många hunnit läsa, men samtidigt är det roligare att sätta igång med nästa projekt.

De gånger jag försökt ha nån sorts nolltolerans mot fel i texten har jag tappat lusten och flera gånger inte pallat publicera, och en opublicerad novell gör ju ingen lycklig. Kanske bättre med några missar då, så länge de inte förstår förståelse, flow och känsla för mycket.

Kul att du hittade hit! Hoppas du ska trivas här 😊

Tack! Det har tagit ett och ett halvt år att bli klar med den. Den har legat och mognat i bakgrunden länge. En tanke som jag först hade svårt att göra rättvisa i skrift, men jag blev faktiskt nöjd med den till sist!

Lågmälda, men fina ord!

Tack, Calci!

Tack! Är väldigt nöjd med denna själv, den låg och puttrade länge, men kokade ihop riktigt fint till sist. Nästa är i princip klar och lär komma upp senare i helgen.