Det här är del 2 av 2 i Sommaren 1989
Det här är del 6 av 6 i Midsommarafton

Precis ett år hade gått sedan första gången jag satte kransen över Jennies hår, ett år sedan mina läppar mötte hennes och våra kroppar förenades för första gången den långa och underbara sommaren. Hon var tre år äldre än jag, vuxen och otroligt erfaren i mina ögon. Jag hade varit stolt över att gå vid hennes sida. Både för att hon var underbar att se på, känna på och smaka på och för att hon just var 19 år den sommaren och jag bara 16. Åldersskillnaden på tre år var stor för en 16-årig kille men kanske ännu större för en 19-årig tjej. Jag undrade ofta vad hon såg hos mig, men kära var vi och när kärlekens pilar träffar har saker som ålder ganska lite att sätta emot.

Och nu stod sommaren åter i full blom. Jag älskade verkligen sommaren, häggens och syrenens dofter som fyllde alla porer i kroppen med lycka och energi och givetvis romantik.

Men jag var olyckligt kär fortfarande, det kändes tydligt. Jag hade undrat om Jennie skulle komma från Lund där hon pluggade tillbaka till sin barndoms ängar för att fira midsommar, men när jag diskret slängde mina blickar in över hennes tomt såg jag bara hennes föräldrar, syskon och släkt men inte en skymt av Jennie så jag antog att hon stannat kvar i Lund.

Fortfarande på midsommaraftons förmiddag medan männen i bygden reste midsommarstången gick jag runt och kom på mig själv att leta efter henne i hopp om att hon snart skulle dyka upp. Sedan blev jag rädd. Hur skulle hon vara mot mig då? Skulle allt bara kunna fortsätta där vi slutade eller börja om eller hade hon gått vidare i livet? Det senare var väl mest troligt och då var det nog bäst för mig om hon inte dök upp alls. Svårt skulle det ha varit att bli behandlad i bästa fall som något avslutat kapitel, i sämsta fall som luft, som något som aldrig hänt. Men funderingarna på om någon satte kransen över hennes långa fina hår i år plågade mig och det gjorde mig arg på mig själv.

Som tur var fick mina vänner mig att åtminstone skingra tankarna något från mitt ganska kompakta mörker. Vi hjälpte till med midsommarstången, köpte glass i ett stånd vid tennisbanan och satt i gräset på ängen och såg på hur mindre barn lekte och stojade. Vi bestämde att bada och uppmuntrade varandra med drömmar om vem vi skulle uppvakta ikväll. Martin nämnde inte Marie och jag nämnde inte Jennie men jag anade att det var det vi båda tänkte på.

Dagen förflöt sedvanligt och mitt sinne blev allt ljusare under dagen. Midsommarlunchen ute på altanen med utsikt över havet och ett långbord med säkert 30 personer runt var alltid lika underbart. Min bror bad vår morbror ”kasta hit mjölken” vilket min morbror tog bokstavligt och kastade det öppnade enliterspaketet tvärs över långbordet så att mjölken stänkte över bord, mat och gäster. Kort bråk och glada skratt utbröt. Ingen skulle någonsin be vår morbror ”kasta hit” något igen…

Efter middagen som alltid hölls sent, var det traditionsenlig dans nere på den gemensamma bryggan med dragspel och människor i vackra kläder. Någon enstaka äldre herre var som vanligt för berusad men annars var fylla här ovanligt.

Jag och Martin kände oss lite håglösa. Vi dansade en stund, jag med min kusin Cecilie som med sin norska blandad med svenska och sitt långa hår alltid gjorde mig svag i knäna. För sin låga ålder, bara nyss fyllda 12 år var hon välutvecklad och man förstod att hon skulle bli en vacker ung kvinna om några år. Mina känslor för henne var förvirrande, en blandning av ömhet och beskyddande.

Men när vi dansat en stund blev vi sittande på berget en bit bort från bryggan och tittade på alla människorna.
– Minns du i fjol?
Martin var den som först berörde ämnet. Vi satt på exakt samma ställe där han, jag, Marie och Jennie suttit förra året och kanske blev minnena alldeles för påtagliga även för honom för att det skulle gå att vara tyst.
– Jo, visst minns jag. Undrar vad de gör nu? Har du sett till Marie?
– Inte alls i år faktiskt. Och Jennie?
– Nej hon verkar inte vara här och det är väl lika bra antar jag.

Det var sent, klockan närmade sig midnatt och jag började känna att jag nog skulle få acceptera att behöva gå och lägga mig ensam ikväll. Jag och Martin hängde lite som en svans efter våra äldre bröder då vi inte hade något eget att göra. Det lite äldre gänget av killar och tjejer spelade kort och drack öl i en grannes gäststuga och vi satt vid sidan av och såg på utan att de andra tog särskilt mycket notis om oss. Martin gäspade allt oftare och till slut gav han upp.
– Nä, nu skiter jag i det här och drar hem. Ska vi segla imorgon? Ser ut som att det ska blåsa bra.
– Absolut, kom över när du vaknat.
Martin reste sig, slog mig lätt i ryggen, sa godnatt och gick.

Jag satt kvar. Min bror hade ingenting emot att ha mig där och drog med mig i diskussionerna, mån om att jag inte skulle känna mig utanför. Runt bordet satt fyra killar och några tjejer. Alla kände jag väl även om det var min brors vänner och deras syskon som var ett till ett par tre år äldre än jag.

Min blick föll på Camilla. Hon satt snett mitt emot mig bredvid sin bror som lustigt nog också hette Martin. Hon var ett år äldre än jag, alltså 18. Men trots att vi bodde mindre än 500 meter ifrån varandra och trots att våra bröder umgicks hela somrarna så kände jag inte henne egentligen. Hon var väldigt tystlåten och kunde vara med i ett gäng utan att man ens märkte att hon var där. Visst hade jag hört henne prata men förutom något enstaka hej så var jag osäker på om hon någonsin pratat med mig mer än så. Faktum var att hon nog knappt bevärdigat mig med särskilt många blickar genom åren.

Lite sårat tänkte jag att hon var högfärdig. Vi hade ingenting otalt mellan oss. Sedan slog det mig att det nog inte var personligt. Hon var bara väldigt tillbakadragen i kombination med att det ändå fanns vissa gränser mellan kompisgängen. Man umgicks med sin åldersgrupp och i hennes ögon var jag väl en barnunge trots att jag bara var ett år yngre. Men om hon föredrog ett par år äldre killar så var jag väl det i jämförelse kanske. Det var väl bland annat därför Jennie och Marie ansågs vara konstiga förra sommaren när de hängde med mig och Martin.

Nu var min och Camillas gemensamma nämnare att vi ändå var bihang till våra syskon, lite utanför vid sidan av umgänget, inte utfrusna men ändå inte helt inkluderade. Det var inte obehagligt utan tvärtom ganska fint att sitta lite vid sidan av och se och höra på. Min bror delade en öl med mig, annars drack vi väldigt sparsamt.

Vid ett par tillfällen försökte jag tilltala Camilla och svara på något hon sa. Nu satt vi ju ändå här så varför inte försöka åtminstone bryta isen lite. Även min bror försökte få oss att prata med varandra, antydde flera gånger att småsyskonen kunde underhålla varandra, så där lite kärleksfullt retsamt som bara en snäll bror kan göra. Han försökte helt uppenbart para ihop sig. När Camilla gick på toaletten, bytte han sida vid bordet och satte sig bredvid Camillas bror så att platsen bredvid mig blev ledig.
– Du får sitta bredvid John, jag och Martin är på lag så vi behöver sitta bredvid varandra, sa han när Camilla kom tillbaka.

Hon såg först lite förvirrad ut och sedan till synes lite motvilligt satte hon sig på stolen bredvid mig men på kanten, så långt bort från mig som möjligt. Jag undrade vad det handlade om, om hon bara var extremt blyg eller ovillig att sitta bredvid mig. Hon såg ut som om hon sökte stöd hos sin storebror men han bara log uppmuntrande tillbaka emot henne.

Det blev inte så mycket sagt mellan oss där i gäststugan. Jag försökte lite lamt inleda något eget samtalsämne med henne om ridning som jag visste att hon gillade. Min ena syster red så jag var inte helt bortkommen i ämnet även om jag var långt ifrån fullt insatt. Men allt gick trögt och snart gav jag upp.

– Okej nu blir det bastu gott folk!
Brorsan och hans kompisar hade spelat klart. De packade några pilsnerdricka i ett par påsar och sedan gav vi oss ner mot bastubryggan. Jag var inte det minsta badsugen, kände mig frusen och trött. Jag och Camilla gick som två eftersläntrare efter de andra ungdomarna.

Nere på stranden tände någon en brasa i eldstaden som vi alltid brukade anlägga i en klippskreva. Där fanns en lagom stor plätt med jord där vi brukade elda för att inte elda direkt på klipporna. Runt skrevan var berget perfekt format för att sitta bekvämt lutad runt brasan.
– Ska inte du heller bada? Frågade jag Camilla.
Hon skakade på huvudet utan att svara.
– Jag är öns badkruka. Måste vara minst tjugo grader i vattnet och sol om jag ska bada, fortsatte jag den lite ensidiga konversationen.
Jag fick ett leende tillbaka men fortfarande inget svar.

Alla andra bytte om på bastubryggan. Några gick direkt in i bastun för att värma upp sig medan några andra hoppade direkt i havet. Höga skrik hördes när fem kroppar plumsade i vattnet.
– Låter som ett klokt beslut.
Det var det första riktiga Camilla sagt på länge och det gjorde mig fånigt och omotiverat glad. Hurra, hon pratar med mig liksom. Mitt mogna jag ville bara säga; ”krama mig, tyck om mig, låt mig värma dig” medan mitt omogna jag ville resa sig och gå, tacka för en skittråkig kväll och något mer elakt och sedan gå hem. Jag kände mig lite förnedrad som tiggde om någons uppmärksamhet.

De andra badade och rusade in och ut ur bastun, några knäppte upp en pysande pilsner medan andra verkade sitta inne i bastun. Vårt samtal flöt på trögt. Camilla svarade på tilltal men det var jag som försökte komma på samtalsämnen. Snart skulle jag tröttna på den här leken och gå hem.

Ändå sprakade brasan, luktade underbart och spred sin värme och jag som känt mig frusen först blev varmare igen. Camilla såg ut att frysa där hon satt med armarna tätt tryckta intill kroppen.
– Fryser du?
Hon nickade.
– Lite men det är ingen fara.
Jag tog av min tjocka tröja och hängde den över hennes axlar. När jag rörde henne kände jag hur kall och tunt klädd hon var.
– Tack, varm och skön. Men du då?
För första gången såg jag lite värme i hennes leende.
– Jag fryser inte.
– Säkert? Säg till i så fall.
– Absolut, ingen fara.
Jag vågade sträcka ut handen och röra den fram och tillbaka några gånger fjäderlätt över hennes rygg.

En halvtimme senare verkade de andra fått nog av bastu och bad. Jag hade just lagt på mera ved på brasan som fått nytt liv men de andra verkade inte ha tänkt sig att stanna kvar på klipporna.
– Vi går upp till huset en stund men sitt kvar ni, sa min bror och log lite menande.
Jag satt kvar, hade ändå ingen lust att gå tillbaka upp till huset och se på när andra spelar kort och försöka dra ord ur den tysta tjejen. Camilla såg ut som om hon tvekade, rörde ena benet som om hon var på väg att resa sig.
– Gör det, sitt kvar ni. Tror det är trevligare än att hänga med oss.
Det var hennes bror som fyllde i och han såg på sin lillasyster som nickade. Jag fick en flyktig känsla av att hon lydde honom, eller behövde hans stöd. Kanske var det som elaka tungor viskade om, att hon var lite elgest, men folk sa alltid en massa saker så fort någon var det minsta annorlunda.

De andra började gå upp mot huset och vi blev ensamma kvar. Små glesa vågor slog mot klippan några meter bort, men Mysingen var helt lugn och det var helt vindstilla. Långt bort hördes ett dovt muller som från ett fartyg eller oljehamnen i Nynäshamn. Allt hördes så tydligt över öppet vatten. Vinden luktade av tång, salt och naturens alla dofter i en salig blandning kryddad med en nyans av röken från vår brasa. Förutom de små små vågorna hördes bara knastret från veden.

– Det är fint här ute. Tänk att vi växt upp så här, sa jag med så tyst röst jag kunde för att inte störa havets ljud.
– Ja, väldigt fint.
– Fryser du fortfarande?
– Lite bara.
Jag tog av min långärmade tröja och hängde den lite fumligt och omständligt runt hennes späda axlar.
– Åh tack, men fryser inte du då?
– Nej då, det är ingen fara.

Jag tänkte; nu eller aldrig. Försiktigt la jag ena armen runt hennes rygg, beredd på att hon skulle dra sig undan. Men Camilla satt kvar helt stilla. Jag flyttade mig några centimeter närmare för att min arm runt henne skulle kännas mer bekväm. Fortfarande satt hon kvar utan att göra minsta rörelse bort från mig.

Vi började prata om ön, uppväxten, seglingen, friheten under ansvar, midsommartraditionerna här ute som vi brukade håna lite för syns skull men i själva verket älskade. Camillas meningar blev långsamt längre och längre och det kändes inte alls så påtvingat längre. Hon hade en fin röst och jag insåg att jag aldrig under hela vår uppväxt hört henne säga så många ord på en och samma gång så att jag hunnit reflektera över rösten. Hon lät blyg och eftertänksam och hon lät som någon som tänkte mycket.

Under tiden började jag till synes förstrött låta min hand glida över hennes rygg, upp och ner i allt större rörelser. Först gjorde hon en knappt märkbar rörelse att flytta sig närmare, sedan en alldeles tydlig rörelse. Med handen gjorde jag en nästan obemärkt rörelse för att få henne ännu närmare och då lutade hon sig helt och hållet mot mig.

Handens rörelse över ryggen fortsatte upp mot hennes nacke och hår och när mina fingrar långsamt gled genom håret lutade hon huvudet framåt och blottade nacken. Mina fingertoppar började rita mönster över huden och jag hörde hur hon suckade.

En stund blev det alldeles tyst mellan oss. Vi kände oss förmodligen lika blyga och tagna av den plötsliga intimiteten båda två. Det kändes konstigt att röra vid någon på det här sättet, någon man inte ens haft en tanke på eller drömt om att röra vid.

Ibland när det uppstod tystnad mellan oss kunde vi höra skratt och höga röster uppifrån huset där våra bröder och deras vänner antagligen satt och drack öl och spelade kort igen. Från ett annat håll hördes ljud av midsommarfest, ljud som kom svepande över vattnet liksom vågor som kom och försvann.

Min lediga hand letade sig försiktigt mot Camillas knä där den mötte hennes mjuka varma hand. Långsamt flätades våra fingrar samman. Långsamt började hon stryka över min handrygg med sina fingertoppar. Bubblor av lycka spred sig i magen och bröstet av känslan av närhet och gensvaret.

Jag drog Camilla prövande närmare och då la hon sig med huvudet i mitt knä och sträckte ut sig över klippan. Plötsligt låg hon på rygg och vi såg rakt på varandra. Jag tänkte att det blev så mycket mer intimt så. Dessutom låg nu min hand som tidigare strukit över hennes rygg, på hennes mage. Någons rygg kunde man smeka vänskapligt eller kärvänligt men magen var mer minerad mark. Uppåt fanns de små kullarna och nedåt hennes sköte och ben. Vi försökte prata på som tidigare om allt eller inget men vi hade blivit påtagligt blyga.

När en längre tystnad uppstod och bara vågornas lätta kluckande hördes mot klippor och bastubryggan en bit bort, kämpade jag med mig själv och min egen blygsel. Det kändes som om något måste hända snart, att det annars skulle vara försent och detta något kändes som om det låg på mig. Jag längtade intensivt efter att bara någon annan kunde ta initiativet och visa vad hon ville. Istället såg det ut som om hon låg där med huvudet i mitt knä och bara väntade och skulle resa sig och gå hem om det tog alldeles för lång tid.

Den känslan av att inte veta gjorde mig stressad och ännu mer blyg. Skulle hon resa sig upp och gå eller skulle hon tycka om att jag böjde mig ner och kysste henne? Det kändes alltid svårt att veta och jag var rädd för att försöka, livrädd för att misslyckas och ha missförstått allting.

När tystnaden började bli plågsam och ljuden från Nynäshamn och fartygens monotona ljud nästan började kännas öronbedövande bestämde jag mig. Handen som smekt i ojämna cirklar över hennes mage utan att våga sig allt för nära något av hennes mer privata områden förde jag nu längs sidan upp mot armen. Jag kunde tydligt känna ena bröstets mjuka kontur. Samtidigt som vi såg varandra i ögonen och min andra hand vilade under hennes bakhuvud, närmade jag mig långsamt och darrigt hennes mun. Jag kunde känna på hennes mage som rörde sig mot min arm att hon andades djupare och ojämnare. Alltså var också hon nervös.

När vi kysstes för första gången kändes allt åter lätt och enkelt. Hennes varma andetag från näsborrarna, lugnare och jämnare nu kändes behagliga mot min kind. Mitt stånd växte ohjälpligt och indiskret mot hennes rygg och äntligen vågade mina händer utforska mer av henne.

Jag älskade redan då känslan när en blyg hand letar sig nedåt, innanför kläder, känner privat fukt och värme och Camillas ben flyttades isär och hennes virvlande tunga blev ivrigare samtidigt som höfterna rörde sig upp mot min hand. Just då i upphetsningens dimmor mindes jag inte vem som sagt det, men att det var något av det finaste man kunde få, att någon öppnade sig, gav sig till någon annan. Att få röra där ingen annan normalt sett fick röra och att få påverka någon på det viset bara lust kan göra. Att dessutom göra det här på klippan med havet som kuliss gjorde mig poetisk.

Camilla gjorde sig milt men bestämt lös och reste sig ur mitt knä. Hon tog min hand och vi började gå bort över klipporna. Lite längre bort låg en brygga med några båtar förtöjda och på bryggan stod en liten sjöbod. Bryggan tillhörde en granne. Jag sneglade upp mot bostadshuset men där var allt tomt och öde. Antingen var ingen här denna helg eller så var man på fest någon annanstans.

Vi kände oss nog båda lite busiga när vi försiktigt öppnade dörren till sjöboden. Där inne luktade det som det brukar i sjöbodar, fiskeredskap, tjära, målarfärg och sågspån. Det är en doft jag kan framkalla när som helst.

Mitt på golvet i det lilla utrymmet vände vi oss mot varandra och började kyssas igen, först mjukt och stilla, snart allt häftigare. Mitt kön bultade, Camilla var öppen och våt. Hon gnydde tyst och pressade sig mot min hand när fingrarna smekte hennes inre.

Vi slet i kläderna och var snart nakna på underkroppen. Camilla gjorde tafatt motstånd en kort stund när jag ville dra av henne tröja och BH också. Jag ville verkligen ha henne helt naken där i dunklet. När mina läppar slöts runt hennes ena styva bröstvårta försvann allt motstånd och alla kläderna låg utspridda över golvet.

Jag gick ner på knä. Camilla lutade sig mot en liten arbetsbänk och flyttade isär benen. När min mun kysste och slickade henne och jag kände hennes grepp i mitt hår hårdna, var jag världens lyckligaste.

Flämtande och med darrande ben sjönk hon ner på golvet, lät sig läggas ner på rygg med särade ben. När jag sjönk in i henne kysstes vi hetsigt och det dröjde inte länge innan det gick för mig, hårt och utdraget. Någon sorts primitiv känsla inom mig upphetsades av att jag nu kom i henne utan skydd och utan att ha frågat, helt ointresserad av konsekvenser i stunden. Just då var känslan mer förhoppning att något skulle börja skapas inuti henne även om jag visste att jag skulle ångra mig och bli rädd om bara en liten stund.

Vi låg en kort stund och flämtade med våra halvöppna läppar mot varandra. Sedan var det som om vi båda blev nervösa över att bli upptäckta, så vi reste oss och började snabbt klä på oss igen. Vi lämnade spår efter oss på golvet och Camilla tvekade ett kort ögonblick och såg villrådig ut innan hon beslutsamt drog på sig trosorna.

Innan vi smög ut ur sjöboden fångade jag in henne och vi kramades. En molande oro inom mig började göra sig påmind.
– Du, förlåt. Jag borde ha frågat — om skydd menar jag.
– Det är lugnt, ingen fara, svarade hon och log.
Vi kysstes en stund igen och jag kände hur lyckan åter tog överhanden i bröstet.

Vi gick hand i hand genom natten längs vägen hem till henne. Vid hennes tomt stannade vi och hon såg sig om innan vi kysstes.
– Sov gott och tack för ikväll.
– Ska vi göra något imorgon?
– Vi får se, vet inte vad vi har för planer men vi kan väl höras? Svarade hon.
Vi kysstes igen innan hon lämnade mig där på vägen och gick upp till sig.

Den obeskrivliga lyckan, närheten, lusten, känslorna av komplett glädje som for igenom kroppen av att höra, se och känna en flicka komma i ens armar, att själv få känna lustens rus i blodet ersattes av ensamhet och melankoli. Jag borde vara glad. Hon hade inte sagt nej men på något sätt kändes det som om det var det hon menade. Jag ville inte att det skulle ta slut här.

På något sätt lyckades jag somna. Mina händer och fingrar doftade av hennes parfym och kärlekssafter. Hon hade luktat och smakat så gott och låtit så vackert och jag slogs åter igen av hur fint det egentligen var att få komma någon så nära.

Dagen efter vaknade jag och familjen åt frukost på terassen med utsikt över havet. Det var en fridfull och gemytlig stämning som alltid och min familj lyckades alltid ganska väl med att få mig att tänka på annat en stund.

Efter frukosten när klockan var över elva på förmiddagen gick jag en promenad. Det skulle se ut som om jag valde vägar på måfå och bara råkade gå förbi Camillas hus. Där satt ett stort sällskap runt ett bord ute och åt frukost eller om det var lunch. Camilla satt med ryggen åt mitt håll och jag vågade inte ge mig till känna, allt för rädd för att hon skulle skämmas om en yngre kille kom och uppvaktade henne. Plötsligt kändes åter igen det hela år som skiljde oss åt som en hel eon av tid. Trots att vi bara var 17 och 18 så kändes det som om jag var 15 och hon 25. Det var egentligen knasigt men jag kände mig säker på att just detta var fel tillfälle. Jag kände mig också säker på att hon inte skulle söka upp mig heller.

Jag bytte om och gav mig ut på en löprunda och valde den backigaste och jobbigaste rundan för att verkligen bränna bort allt från själen. Efteråt slängde jag mig i havet för att chocka kroppen och vattnet var inte varmare idag, så det fungerade verkligen.

Vi möttes på bussen på söndagen när vi åkte hem till stan igen. Våra blickar möttes och vi sa hej. Jag ville säga något mer, våndades verkligen men bestämde mig då inte heller hon gjorde någon ansats att göra eller säga någonting.

När jag slog mig ner långt bak i bussen försökte jag ändå rycka upp mig. Jag visste att det här var min svaghet, att alltid känna för mycket och övertolka känslor och ord.
– You can’t win them all, brukade min bror alltid säga.
Jag upprepade det tyst för mig själv och såg på Camilla bakifrån. Oavsett hade vi en hemlighet tillsammans och det var ändå något väldigt fint som jag av någon anledning aldrig skulle glömma, trots att det gått nästan 35 år sedan dess. Om det är mina känslostormar, naturen eller kärleken som ristar så djupa spår i mitt inre är jag osäker på.

Delar i serien

<< Sommaren 1989 #1 – Sommaren med Jennie

Delar i serien

<< Midsommargästen

Sommaren 1989

• Sommaren 1989 #1 – Sommaren med Jennie
• Sommaren 1989 #2 – Midsommar utan Jennie

Midsommarafton

• Sommaren 1989 #1 – Sommaren med Jennie
• Midsommarafton med Erik
• Midsommarfirande med förhinder
• I midsommaraftons längtan
• Midsommargästen
• Sommaren 1989 #2 – Midsommar utan Jennie