Vad roligt att vara igång med lite debatt här om olika aspekter kring skrivande! Lovi började med sina skrivtips i våras, och nu senast satte Calcifer igång en väldigt intressant diskussion om processen kring skrivandet.

Många av oss delade upplevelserna om hur en novell tar sin början, att inspirationen kan börja med ett litet frö var som helst i vardagen, som i fantasin vecklas ut till en större berättelse och får ett eget liv. Vi har olika metoder för hur vi strukturerar fantasierna till en fungerande story, men förr eller senare blir det dags att faktiskt börja skriva och då finns det några olika saker att tänka på och ta ställning till. Vissa kanske inte tänker på det alls, medan andra överväger noga och testar fram och tillbaka. Bland dessa val vill jag idag lyfta fram två stycken: Person och Tempus.

Person handlar om berättarperspektivet, om narrativet utgår från första person (jag), andra person (du) eller tredje person (han/hon). Tempus handlar om tidsformen, om skeendet beskrivs i presens (nutid) eller preteritum (dåtid). Jag tänkte berätta lite om mina tankar kring dessa begrepp, men det gör jag mest som ett uppslag, för sen vill jag höra i kommentarerna om hur ni brukar göra, eller vad ni helst läser.

Första person – Jag. Att låta en berättelse berättas i första person blir väldigt personligt. Det blir som ett minne som berättas, en upplevelse som kan blandas med känslor, tankar och frågor, och som därmed blir lätt att leva sig in i. Men det blir också begränsande, eftersom berättelsen inte kan kliva utanför det huvudpersonen vet. Vad som händer i en annan persons huvud får vi inte veta förrän den säger det rakt ut, eller visar genom otvetydigt kroppsspråk som tolkas av huvudpersonen. Samtidigt kan denna ovetskap vara ett spännande verktyg i berättelsen, att läsaren tillsammans med huvudpersonen hålls i ovisshet, t ex inför vad en annan person känner.

Jag såg in i hans ögon som så många gånger förr och som alltid var de trygga, empatiska och stillsamma. Men just den stillsamheten gjorde dem också så svåra att läsa. För mig var detta kvällen som allt hängde på, kvällen då vår relation ställdes på sin spets, när det inte längre skulle gå att låtsas som att känslorna inte fanns. Jag ville ta steget vidare, men ville han det?

Jag skriver oftast själv ur första person, antingen från mannens eller kvinnans perspektiv (eftersom jag skriver om hetero-relationer). Men det är inte alltid självklart från vems perspektiv berättelsen ska ges. Jag behöver ofta leva mig in i historien från båda sidor för att kunna avgöra från vems ögon den blir mest spännande att följa. Ibland kan jag inte bestämma mig och då händer det att jag skriver ur ett växlande perspektiv, så att jag med tydligt separerade avsnitt låter perspektivet växla med jämna mellanrum från den ena till den andra huvudpersonen. Det ger dels möjligheten att beskriva fler infallsvinklar, men kan också skapa en spänning, när man t ex får följa hur båda huvudpersonerna pirrigt väntar på att den andra ska ta första steget.

***
Hennes ögon var som ett fönster in i själen. Jag såg exakt vad hon kände, vad hon längtade efter och hur otålig hon var att visa det. Och jag önskade av hela mitt liv att jag hade kunnat ge henne det hon ville ha. Men hur skulle jag berätta? Jag skulle aldrig klara att säga det till henne, jag skulle bli tvungen att låta ovissheten råda kvällen ut och lämna ett handskrivet meddelande till henne imorgon.

Andra person – Du, är mycket svårare att använda. Att bara vända sig till “Du/dig” i narrativet blir begränsande, men kan vara effektfullt. Det blir som att man vänder sig direkt till läsaren, eller som att läsaren har fått tag på ett personligt brev.

Kära Sophie,
Du kommer ha svårt att ta emot detta. Tro mig, jag förstår verkligen din smärta. Men jag har precis inlett en relation på en annan ort, jag har fått ett nytt jobb där och jag flyttar nu idag. Jag önskar att jag hade haft modet att berätta tidigare, för det är inte rätt att du får veta först nu. Men jag har hoppats, precis som du, och tvekat in i det sista. Om timingen hade varit annorlunda hade jag verkligen velat se vart våra vägar kunde leda om de fick sammanflätas, men idag skiljs de åt.
Du vet att jag önskar dig all lycka.
/Ephraim

Tredje person – Han/hon, är ett betydligt vanligare sätt att förlägga narrativet. Det ger ett slags flexibelt utifrån-perspektiv som kan användas väldigt brett. Precis som Mxmeralda redogjorde i kommentarerna till Calcifers inlägg om skrivprocesser så kan tredje person användas för allt ifrån en allvetande berättarröst, som objektivt och opersonligt beskriver vad som händer (som i Sagan om Ringen), till en väldigt nära tredje person, som i princip bara följer en enda persons upplevelse, om än beskriven som han eller hon (som i Harry Potter). Någonstans däremellan finns konceptet head hopping, som innebär att man växlar mellan att beskriva hans tankar och hennes tankar (om man skriver hetero).

För Sophie var de följande veckorna de allra värsta i hennes liv. Hon hade haft hjärtesår förr och visste att smärtan skulle gå över, men det hjälpte inte. Varje dag av oändlig hopplöshet fick henne att undra hur länge till hon skulle orka och det dröjde över en månad innan hon vaknade utan tårar. För Ephraim var det annorlunda. Efter några hektiska flyttdagar följde ett par lyckliga veckor av nystart, men när vardagen börjat landa kände han allt oftare att detta inte alls var som han hade hoppats. Var det verkligen detta han hade offrat allt för? Han kämpade, för han ville att bitarna skulle falla på plats, men det var som att försöka hålla uppe klossarna i ett torn som redan hade rasat.

Ungefär en tiondel av mina noveller är skrivna i tredje person. Det har varit aktiva val, antingen för att kunna head hoppa, eller för att berättelsen krävt det. Det möjliggör ju att man beskriver saker som huvudpersonen inte vet, vad som liksom väntar runt hörnet. Det kan skapa en spänning i sig, att som läsare veta vad som väntar, trots att huvudpersonen inte upptäckt det än.

Tempus
Den vanligaste tidsformen för en berättelse är dåtid, eller preteritum som lingvisterna kallar det. Även om namnet känns lite ovant (jag kommer i alla fall inte ihåg det från svenska-lektionerna i skolan), så är det ett naturligt perspektiv i ett narrativ. Det är ju så man gör när man berättar om något som hänt, som i exempeltexterna för första, andra och tredje person ovan. Även om en novell kan vara helt påhittad, så blir det naturligt att ge narrativet en dåtids-form. Själv har jag använt det i nästan alla mina noveller.

Presens, eller nutid, är lite mer ovanligt, men absolut användbart. Det ger en helt annan inlevelse i skeendet. En berättelse berättad i dåtid vet man på något sätt hur den kommer sluta. I en äventyrsberättelse kan man tänka att om huvudpersonen skulle dö hade han/hon ju inte kunnat berätta om det i efterhand, men även i en romantisk/erotisk novell kan vetskapen av vad som kommer att hända färga hur man tolkar berättelsen. En berättelse som berättas i nutid ger i kontrast sken av att inte ens berättaren vet vad som kommer att hända. Berättaren är liksom där i skeendet och upplever det i realtid tillsammans med läsaren.

Det finns andra tidsformer också, som perfekt och futurum, men de är inte särskilt användbara i en hel novell, utan mer som tillfälliga tempus som används om någon blickar framåt eller bakåt inom narrativet.

Det viktigaste att säga om tempus är att vara konsekvent. Det är lätt att missa när man skriver, särskilt om man skriver i omgångar, att man råkar växla mellan olika tempus, men som läsare kan det vara väldigt irriterande. En novell som växlar mellan nutid och dåtid upplevs lätt som oseriös eller amatörmässig (Nåja, vi är väl alla amatörer).

Vi avslutar med ett par exempel på presens och preteritum, som upptakt inför en liten skrivövning:

Presens: Jag slår långsamt upp ögonen och blinkar några gånger. Jag har grus i ögonvrårna, förmodligen har jag gråtit igen under natten. Bara tanken på det får en klump att tjockna i halsen, men jag tänker inte gå ner i det träsket igen. Jag har gått vidare nu! Med demonstrativ energi, som för att lura mig själv, flyger jag upp ur sängen och sträcker på mig. Ah, en ny dag med nya möjligheter! Det är nästan så att jag tror på det själv medan jag drar på mig morgonrocken och styr stegen mot kaffekokaren.

Preteritum: Jag stod där med kaffekoppen i handen. De första försiktiga klunkarna hade hjälpt mig att till sist övertyga mig om att jag faktiskt hade ganska bra ordning på mitt liv. Just då hade jag ännu ingen aning om hur omvälvande dagen skulle bli. Just då trodde jag fortfarande att jag skulle gå på den där Tinder-dejten på kvällen, med killen som jag låtsades att han inte var som en blek kopia av Ephraim. Men det var innan dörrklockan ringde och vände upp-och-ner på allt.

Ja, ni märker kanske att de olika tidsformerna ger möjlighet att bygga upp spänningen på olika sätt. Med presens har Sophie ingen aning om att det kommer bli en annorlunda dag, medan preteritum kan glimta framåt i tiden för att antyda om det som väntar runt hörnet, eller på andra sidan ytterdörren. Hur man använder tempus och person är alltså väldigt viktiga verktyg i skrivandet – Men man måste hålla sig till ett. Det går inte att växla mellan första och tredje person, eller mellan presens och preteritum, utan den form man väljer måste hållas genom hela berättelsen.

Skrivövning
Så vad händer sen för Sophie, när hon står där i köket med kaffekoppen i handen och hör det plinga på dörren? Hur skulle du berätta det? Vill du berätta fortsättningen ur bara Sophies eller bara Ephraims perspektiv, eller ur tredje person? Objektivt eller mer personligt? I nutid eller dåtid?

Jag tyckte det var väldigt spännande att läsa skrivövningarna i kommentarerna efter Lovis skrivtips i våras, att se att det går att beskriva ett skeende på så många olika sätt. Därför önskar jag att ni, utan att tjuvläsa de andra först, tänker igenom frågorna i förra stycket och skriver åtminstone några meningar om hur historien fortsätter.

Utöver detta är ni förstås välkomna att dela med er om er egen syn på tempus och person, hur ni brukar använda dem, eller vad ni helst läser! Är head hopping jobbigt, eller berikar det med flera infallsvinklar?