Jag hade aldrig varit på Louvren. Åtminstone tror jag inte det. Jag var i Paris med mina föräldrar när jag var liten och jag minns att jag sett den berömda glaspyramiden, men jag har inget minne av att vi faktiskt var inne på muséet. Hur som helst, så visste jag inte vad jag skulle förvänta mig.

Att Louvren är ett av världens största muséer visste jag (typ), men jag var inte beredd på känslan när man kommer in där. Bara själva hallen under glaspyramiden är ett konstverk i sig. Jag stod förstummad i säkert en minut och bara såg mig om, upp i taket och runtom i rummet, innan jag letade mig fram till kartan.

Jag är måttligt konstintresserad, men var ändå redo att ge stället en chans. Jag var inte där bara för att se Mona-Lisa, Nike och Venus-statyn, utan ville prova på upplevelsen på ett lite djupare plan. Jag hade redan insett att min rostiga skolfranska inte räckte långt och gick på en nit till när nästan all information bara fanns på franska. Jag hittade ett häfte på engelska som jag stoppade i fickan som stöd senare, medan jag tittade närmare på kartan. Några av avdelningarnas teman kunde jag gissa mig till trots franskan. Antiquités égyptiennes betydde rimligtvis egyptiska aktiviteter, till exempel. Jag lade märke till att Mona-Lisa verkade finnas i gången åt vänster och valde därför att gå till höger istället. Mona-Lisa kunde jag ta senare.

Ganska snart insåg jag att det inte bara var en ‘gång’ åt höger, utan en hel flygel med massor av våningar, utbyggnader och avdelningar. Bara hela den flygel jag hamnat i skulle sannolikt ta en hel dag att gå igenom om jag inte stressade. Jag började ta mig igenom avdelningarna, vissa mer intressanta än andra. Emellanåt plockade jag upp häftet ur fickan för att läsa på engelska om något ett konstverk jag passerade. Inte minst var avdelningen med franska skulpturer, som delvis var utomhus i vackra innergårdar, särskilt omväxlande och inspirerande.

Lite senare kom jag till en avdelning med holländska och franska målningar. Det var mycket mörka och sannolikt med tiden blekta färger och det var en omställning för ögonen efter utomhus-avdelningarna, men jag lyckades ändå bli fascinerad och uppslukad. Inte minst fastnade jag för en liten tavla av en mediterande filosof som satt under en trappa. Ljuset, och mörkret, i tavlan fick mig att stanna upp och ju längre jag tittade på den lilla tavlan, desto fler nya detaljer upptäckte jag. Jag bläddrade fram till tavlan i häftet och läste mer om tavlans bakgrund.

Plötsligt kom jag av mig. En kvinna klev in i rummet och något hände. Jag vet inte exakt vad, kanske sken ljuset in på ett annat sätt, kanske blev färgerna i de gamla tavlorna plötsligt klarare, kanske dog sorlet ut så att tystnaden gjorde allt lite klarare. På något sätt blev i alla fall allting plötsligt annorlunda. Exakt vad är lika svårt att beskriva som det är att beskriva hennes utstrålning.

Men jag ska försöka. Hon smälte in. Hon passade på konstmuséet. Skulle jag sett henne någon annanstans så hade jag nog inte tyckt att hon hörde hemma på samma sätt som hon gjorde här. Men samtidigt var hon alldeles för vacker för att vara här. Typ som att hon borde ha egna öppettider, så att hon slapp trängas med oss andra. Hon var vacker på ett sensuellt, oblygt sätt, men samtidigt oskyldigt. Som om hon inte hade gjort en enda medveten insats för att framhäva sina drag, utan att de trots detta var övertydliga, liksom av sig själva – Antingen för att hon inte själv förstod hur gränslöst vacker hon var, så att hon råkade låta det framträda utan blyghet, eller för att hon var helt medveten om det, men att hon också visste att det var omöjligt att dölja. Det var inte bara ansiktet, det var hela hennes uttryckssätt, hela hennes klädsel och hela hennes kropp. Mer fulländad än jag kunde komma ihåg att jag nånsin skådat med egna ögon.

Jag var naturligtvis inte den enda som lade märke till henne. Nästan alla i rummet kollade åt hennes håll och inom två sekunder hade åtminstone tre medelålders män börjat röra sig åt hennes håll. Den som var först framme av dem verkade erbjuda henne att visa runt henne på muséet, som om det var något de brukade erbjuda varenda annan besökare som kom in i rummet och att det inte hade något med hennes utseende att göra. De andra kom av sig när de märkte att hon knappt tog någon notis om förslaget från den första.

Strax efter henne kom en hel hop människor in i rummet. I huvudsak män, som liksom låtsades att de bara råkade gå in i rummet just då och att de inte alls avsiktligt följde efter henne från rum till rum. Jag suckade och skämdes och bestämde mig för att inte bry mig om henne. Trots att min själ intensivt önskade få en glimt till av henne, så tvingade jag mig att återgå till vad jag hållit på med, och kika i häftet efter information om tavlan jag nyss studerat.

Tydligen var tavlan något av ett mysterium. Länge hade man trott att den målats av Rembrandt, men detta verkade numera ifrågasättas. Inte heller motivet och dess syfte var känt, och flera teorier hade lagts fram genom åren om vilka personerna på tavlan var och vad de gjorde. Jag lät min blick fastna vid tavlan igen och plötsligt tyckte jag mig kunna ana konturerna av ytterligare en person, stående i mörkret i trappan.

Tavlans mysterium fick mig att glömma det andra som hände i rummet omkring mig tills jag hörde röster nära mig. En medelålders man hade vågat sig fram till den vackra kvinnan och ville enträget berätta något för henne, medan hon uppenbarligen försökte koncentrera sig på en tavla som han skymde.

“Oh, come on, leave her alone!” suckade jag.

“I don’t need any…” började kvinnan säga, med en ilsken blick åt mitt håll, men plötsligt kom hon av sig.

“Enfin, te voilà!” utbrast hon istället med ett stort leende. Hon klev fram till mig, kysste mig på kinden och viskade sen “Pretend you are my ‘usband.”

Kanske hann någon se hur stora mina ögon blev under några ögonblick innan jag fann mig i situationen. Men jag fattade. Den efterhängsna skaran skulle tappa mycket av sitt intresse om hon gick i sällskap av en man. Om det skulle hjälpa henne kunde jag spela med en stund.

“I’ve been waiting here forever!” klagade jag. “What took you so long?!”

Jag såg glimten av ett leende i hennes ögonvrår innan hon spelade sårad.

“You know why I was delayed!” kontrade hon. Hon hade en väldigt gullig fransk brytning när hon pratade engelska. “I came as quick as I could!”

Vårt skådespel hade fångat uppmärksamheten från de flesta i rummet, men kvinnan lade handen innanför min armbåge, som om jag erbjudit henne armen, och jag förstod hinten och stormade vidare in i nästa rum med henne.

“Je m’appelle Delphine” sa hon lågt när vi kommit bort från folket i förra rummet. “Et toi?”

“Ehh, je m’appelle Felix” svarade jag efter viss tvekan.

“Ah, mais tu parles français à merveille!” utbrast hon.

“Non” svarade jag, som åtminstone hade uppfattat ‘parles français’, som ju betyder ‘tala franska’. “Je ne parle pas français bien.”

Hon log åt mitt försök, som nog klargjorde tydligt att min franska var mycket ringrostig. Vi gick vidare och trots att det var jag som (till synes) bjudit henne armen var det hon som ledde oss. Hon verkade veta precis vart vi skulle.

Det var lite kittlande att gå där bredvid henne. Hon var alldeles för snygg för att kunna vara min fru i verkligheten och jag undrade hur många som verkligen trodde på vår akt. Men det jag tänkte mest på var hur bekant hon var med muséet. Hon ledde oss kors och tvärs, inte bara längs de större skyltade gångarna utan också genom dörrar jag inte visste att man fick öppna och trappor utan skyltar om vart de ledde. Hon hade uppenbarligen varit här förr.

“‘Ere” sa hon till sist. “Zis is my new favorite section.”

Vi hade kommit till nån sorts orientalisk eller arabisk avdelning. Jag förstod först inte varför den var så speciell jämfört med alla andra avdelningar, men sen märkte jag var hennes blick fastnade. Avdelningen hade inte bara mindre konst- och hantverk utan hela väggpartier, pelare och valv med ornament i otroliga mönster.

“Is this … morian?” försökte jag, trevande och killgissande om både konststil och översättning.

“Mauresque!” rättade hon mig.

Jag skämdes över min fumliga chansning tills jag såg leendet hon gav mig för att gissningen åtminstone varit i närheten av rätt. Jag tvivlar på att det finns hundra personer på jorden med ett vackrare leende. Det fick det att bränna om kinderna och jag kom av mig lite medan hon gick vidare in på avdelningen.

Hennes klädsel var inget speciellt, med en vit topp som inte lyckades dölja hennes imponerande former, och en kjol som markerade hennes midja och höfter. Det lilla jag såg av vaderna var tillräckligt för att jag skulle förstå att benen innanför kjolen var oerhört välsvarvade. Men det var en nedtonad, alldaglig klädsel som gav intryck att hon inte hade för avsikt att visa upp hur välskapt hon var. Samtidigt hade hon inte aktivt försökt dölja det, vilket fick mig att undra om hon ens själv förstod hur otroligt vacker hon var.

Hon tittade undrade bakåt mot mig och jag skuttade ikapp. På vägen hann jag märka att omgivningens blickar började samlas på henne igen och jag slöt upp bredvid henne med aningen uppblåst bröst för att verka desto med avskräckande.

“You’re my ‘usband, not my body guard” viskade hon med ett gulligt flin.

Jag försökte slappna av lite, men det räckte inte för Delphine. Hon tog tag i min arm och den om sin midja. Jag hittade in i takten i hennes steg så att vi kunde gå vidare genom avdelningen utan att det såg klumpigt ut, men det var inte det svåraste med att gå på det sättet. Återigen slog det mig att hon måste vara omedveten om sin perfektion, för annars skulle hon veta att en man inte kan gå så nära en kvinna som henne opåverkad. Och då pratar jag egentligen inte om något i byxorna, även om risken för en pinsam bula inte helt gick att utesluta. Nej, det är mer att situationen gjorde mig … nervös? skakig? Det är svårt att beskriva exakt vad som hände, men det var som om jag tappade hälften av min sinnesnärvaro. Jag kände mig liksom distraherad, bortkommen och lite efter, med överhängande risk för att jag plötsligt skulle göra eller säga något pinsamt om jag inte höll mig på helspänn.

Vi gick vidare och Delphine visade och kommenterade olika detaljer hon gillade och jag började slappna av lite. Det var trevligt att gå runt och kolla på konst med henne, som att ha en privat, kunnig, guide. Problemet var att hon var så ofantligt söt och jag visste tidigt att om jag inte aktade mig skulle jag lätt kunna bli störtkär i henne. Men vi var inte vänner, vi dejtade inte, vi kände inte ens varandra, utan jag hjälpte henne bara att hålla störiga gubbar borta genom att få henne att verka upptagen. Jag hjälpte henne gärna med det, men det var svårt att värja sig mot hennes utstrålning och hon verkade så genuint involverad när hon förklarade saker hon såg medan vi gick vidare genom muséet att det var lätt att inbilla sig att hon faktiskt trivdes i mitt sällskap. En del av mig påpekade att hon kanske faktiskt hade trevligt på riktigt, men mitt rationella jag var noga att påminna om att det inte på något sätt betydde att hon var intresserad av något mer än att jag gick med henne en stund för att hjälpa henne undvika jobbiga karlar.

Eftermiddagen gick snabbt i Delphines sällskap, men jag kände mig lättad när vi kom tillbaka till den stora glaspyramiden och gjorde oss redo att lämna. Jag höll precis på att formulera ett avsked i mitt huvud, där jag gjorde tydligt att jag haft det väldigt trevligt och var tacksam för att hon visat runt mig på muséet, så att hon inte skulle behöva känna att hon stod i skuld till mig för att jag hoppat in och spelat hennes make en stund.

“You like French cuisine, non?” frågade hon då.

“Uh, eeh, oui, öh, c’est très bon, but it depends”, svamlade jag, oförberedd på det nya samtalsämnet. “I’m not very fond of frogs or snails…”

“I know a good place” svarade hon med glimten av ett leende åt mitt svar. “Should we get un taxi or walk? It’s not far.”

“Öhuaa” mumlade jag. När vi väl kommit utanför Louvren måste hon väl klara sig själv? Det var vad jag hade förväntat mig i alla fall. Fast det är klart, gubbar kunde vara minst lika jobbiga utanför muséet som innanför. Det var inte det att jag inte gärna följde med henne på restaurang och jag hade inga spikade planer för kvällen, men det var ändå lite fräckt av henne att förutsätta att jag hade möjlighet att fortsätta följa henne. Hade hon ställt frågan, bett mig om lite mer hjälp, så hade jag ställt upp utan att tveka, men denna rättframheten gjorde mig lite ställd. “We can walk.”

Hon log det där nöjda leendet som var precis vad jag hoppats på när jag tackade ja till den oställda frågan. Vi gick genom parkerna. Eiffeltornet syntes en bit bort, träden hade slagit ut i en explosion av färger av grönt, vitt, rosa och gult, och Delphines hand smög sig in i min.

“You keep forgetting” sa hon. “You should act like my ‘usband, not my body guard.”

Mitt hjärta gjorde ett visst motstånd mot hela situationen. Att förälska sig i Paris om våren var lätt, men jag visste att den förälskelse jag var på väg att luras in i bara var på låtsas. Så jag höll pliktskyldigt i hennes hand, och deltog i konversationen, men hade mitt fokus på omgivningen, på byggnaderna, parkerna och min egen upplevelser av staden.

“I love visiting Pari’ in ze spring” utbrast hon efter ett tag och skuttade till som om lyckan över hur fantastiskt allt var höll på att få henne att spricka.

“You’re not from here?” frågade jag. Hon verkade så bekant med allt att jag antog att hon bodde här. Jag kände hennes blick när hon sneglade mot mig.

“Zat’s not a question an ‘usband would ask” påpekade hon. “You’re supposed to know where I’m from.”

Hon sa inget mer och jag sackade efter lite, förbluffad av hennes svar. Var det hennes sätt att säga att hon inte ville att jag skulle fråga om hennes bakgrund, eller levde hon sig in i rollen så pass att hon inte kunde gå med på att berätta något om sig själv?

Vi tog av från strandpromenaden längs Seine, gick över en bro och kryssade oss fram genom mindre gator. I vissa vinklar skymtade jag Eiffeltornet, som vi verkade komma allt närmre, och till sist var vi framme vid restaurangen. Den såg exklusiv ut och hovmästaren som tog emot oss höjde på ena ögonbrynet åt mig innan Delphine tog över. Franskan de pratade hade jag inte en chans att hänga med på, men under tiden hann jag börja känna mig rejält bortkommen.

Jag kände mig inte riktigt klädd för ett sånt här ställe. Som tur är hade jag åtminstone tagit på mig en lätt kavaj inför besöker på Louvren, istället för att bara gå i shorts, t-shirt och ryggsäck som den allra värsta turisten, men jag mig ändå kraftigt underklädd. Men hovmästarens skeptiska min hade tagit djupare än så på mig. Det kändes som att han genomskådade mig, förstod att jag inte kunde vara Delphines make på riktigt, men han spelade med och visade oss ett ord. Klockan var inte ens sju, så det var gott om platser än, men jag kunde tänka mig att det skulle vara smockfullt om en timme eller två.

Vi blev visade till ett bord för två. Dukningen, glasen och besticken osade klass och elegans på långt håll. Bara enstaka gånger hade jag ätit på restauranger som var i närheten av denna och jag började bekymra mig en aning för priserna i menyn. Kanske kunde jag låtsas att jag inte var så hungrig och välja något lättare, för min reskassa hade inte riktigt utrymme för att jag skulle lägga tusenlappar på en enda kväll.

Vi hade knappt satt oss ner innan kyparen kom fram. Delphine skötte snacket igen och hon blinkade leende åt mig några gånger, så att jag kände mig tvungen att nicka instämmande åt kyparen för att hålla mig till Delphines förväntningar i rollspelet.

“Excellent!” avslutade kyparen och gick nöjd iväg.

Bara en minut senare kom han tillbaka, med drinkar åt oss, samt menyerna som han lade framför oss. Knappt hann han vända ryggen emot oss innan Delphine hade lagt handen på min meny.

“Trust me” sa hon enkelt.

När hon log mot mig slogs jag hur väl hon smälte in här. Hon var så strålade vacker att hennes enkla klädsel inte var något problem. Hon hade interagerat så proffsigt, vänligt och gulligt med både hovmästaren och kyparen att de verkat märkbart lättare efteråt. När jag sett henne första gången inne på Louvren hade jag tänkt att konstmuséer var hennes naturliga miljö, men hon var precis lika naturlig här på en exklusiv restaurang. Hon mötte min blick medan jag såg på henne och försökte förstå mer om vem hon var. Hon var inte rädd för ögonkontakten utan höll den kvar utan att blinka medan hon smuttade sensuellt på drinkglaset.

Det fanns hundra frågor jag ville ställa till henne, men jag visste att jag inte skulle få något svar. Jag ville komma bakom hennes fasad, förstå vem hon var, var hon kom ifrån och inte minst varför hon gjorde så här mot mig. Att vi satt här hade ingenting med att skydda henne från påträngande gubbar att göra. Jag kom på mig med att börja hoppas att det rörde sig om något slags märklig rollspelsdejt, ett knep hon använde för att fråga ut en kille hon var intresserad av. Men jag påminde mig om hur allt börjat. Hon hade inte spanat in mig innan hon kom fram och bad mig låtsas vara hennes man, utan vi hade bara råkat hamna här på grund av de klängiga herrarna på muséet.

Kyparen kom tillbaka och Delphine tog kommandot igen. Jag insåg att jag inte ens öppnat menyn när hon gav den tillbaka till kyparen medan hon verkade sköta beställningen åt oss båda. Kyparen blinkade åt mig när hon var klar och jag kunde inte göra något annat än slå ut med händerna och visa hur aningslös jag var. Det kändes spännande att låta ett uppenbart proffs som Delphine bestämma vad jag skulle äta, men jag hade gärna sett prislappen först. Med ökande hetta om halsen slog det mig att den klassiska svenska approachen om att man delar på notan vid en dejt knappast gällde här och jag började räkna i huvudet för att gissa om jag ens hade tillräckligt med pengar på kontot för att betala för hela detta kalaset. När tillfället kom skulle jag behöva dubbelkolla i mobilbanken och föra över tillräckligt.

Delphine ursäktade sig och gick för att ‘pudra näsan’ och jag fick tillfälle att kolla mobilbanken. När hon kom tillbaka en stund senare kramade hon mot bakifrån och pussade mig lätt på halsen på ett sätt som gav mig ståpäls över hela kroppen. När hon slog sig ner såg jag att hon faktiskt pudrat näsan på riktigt, för plötsligt var hon sminkad som om hon var den största stjärnan på röda mattan. Jag hade gillat den lätta naturliga sminkningen hon haft innan, men nu slog hon definitivt nån sorts rekord. Herregud, att en människa kan vara så attraktiv!

Det blev allt svårare att värja sig mot Deplhines utstrålning. Menyn hon valt ut gjorde det inte lättare. Till förrätt var det en sammetslätt paj som var så tunn att jag först misstog den för pizza. Till huvudrätt var det anka som var så mörkt och vällagad att det kunde ha varit nötkött. Till efterrätt fick jag en sorts maräng som flöt på en sås, som en flytande ö som smälte i munnen. Till varje rätt fick jag en ny sorts vin och även om jag inte är någon konnässör så märkte jag att vinsorterna var noga utvalda för att matcha maten perfekt. Det var förmodligen inte de billigaste vinerna på listan, men jag hade redan gett upp resans budget och ville inte låta oro förstöra en sån once in a lifetime-upplevelse.

Jag hade gärna suttit kvar och njutit av atmosfären en stund, men Delphine verkade ha lite mer bråttom och signalerade åt kyparen så fort jag sänkt konjaken jag fått som digestif.

“My ‘usband will pay” sa hon till kyparen.

Jag var halvt beredd på det och nickade utan att klaga även om pulsen höjdes några slag, men innan jag hann ta fram min egen plånbok såg jag att Delphine pekade diskret – först trodde jag hon pekade ner i sin egen urringning, men sen stack jag handen i kavajens innerficka och hittade ett glimmande kreditkort där. Jag försökte att inte låta min förvåning synas medan jag räckte kortet till kyparen. Delphine flinade och jag förstod att hon måste ha lagt det där när hon kramade sig efter att hon pudrat näsan.

“Tip 20 per cent” viskade hon medan kyparen gick iväg med kortet och jag gjorde ett snabbt överslag för att betala rätt pris när kyparen kom tillbaka.

“Merci, c’etait tres bon, bonne soirée” hälsade jag själv till hovmästaren medan vi gick och jag tyckte mig skymta en glimt av stolthet i Delphines ögon över mina bländande franskakunskaper.

När vi kom ut hade Paris förvandlats. Solen hade gått ner och de vackert smidda gatlyktorna glänste i gatstenen. Delphine verkade smått stressad, för jag hade gärna gått lite lugnare genom gatorna. Plötsligt, när vi svängde runt ett hörn stod vi vid foten av självaste Eiffeltornet!

“‘Ave you been zere?” frågade Delphine med en nick mot toppen.

“Only as …” började jag, men rättade mig. Nu skulle hon få smaka på egen medicin. “Don’t you know your husband well enough to know if he’s been up the Eiffel Tower?”

Hon snörpte med munnen, men jag såg på hennes ögon att hon log onombords. Kön slingrade sig lång mellan de fyra fundamenten, men vi gick inte mot den, utan mot en särskild ingång.

“Ah, mademoiselle Delphine!” utropade en man i stilig uniform när vi precis gått rakt förbi två vakter i reflexvästar. “Tu arrives juste à temps!”

Två sekunder senare stod vi i en hiss med bara några få andra. Än en gång var jag helt förbluffad. Delphine måste ha haft koll på exakt när nån sorts gräddfils-hiss skulle gå och tajmade den perfekt från restaurangen, personalen kände igen henne och vi behövde inte ens visa upp de biljetter som jag såg att de andra i hissen stod och höll i.

Delphine hade anat min reaktion för hon log nöjt och ryckte lite på ena axeln som om det där väl inte varit något särskilt? Jag skakade på huvudet åt hela situationen. Hissen anlände till ett av mellanplanen ovanför fundamentens valv och vi kryssade fram mellan folk mot en kö till nya hissar.

“Felix” viskade hon medan vi gick och jag slogs av hur gulligt mitt namn lät på franska, när hon sa det. “You. Are. Not. My. Bodyguard.”

Jag suckade inombords, men välkomnade hennes hand i min och så fort vi kom fram till änden av hisskön ställde hon sig tätt intill mig och lutade huvudet mot min axel. Det kändes otroligt bra att ha henne så nära. Tidigare under dagen hade jag haft förmågan att hålla denna känslan lite mer på avstånd, men efter drink, tre glas vin och en konjak på restaurangen gick det inte mer. Det spelade ingen roll att det bara var ett spel för att hon skulle kunna känna sig trygg en kväll i Paris, denna kvällen skulle lämna spår i mitt hjärta för lång tid framöver. Jag la en arm om henne och strök hennes axel med mina fingrar, på ett sätt som nästan var för inlevelsefullt för att räknas som skådespel, men Delphine pressade sig ännu närmre mig.

Att det tog lite tid innan vi kom fram till hissen gjorde ingenting och det var nästan med motvilja som jag kände henne lösgöra sig från min omfamning när det var vår tur att kliva in i hissen till toppen. Jag kände mig lite dåsig av alkohol, mat och den lugna stunden i kön och hissens skarpa ljus skar lika hårt i mina ögon som gnisslet skar i öronen. Delphine var dock bara förväntansfull och innan vi var uppe hade jag ryckts med av hennes känsla.

Glatt skuttade hon ut ur hissen med min hand i sin och skyndade runt till andra sidan. När vi hittat en ledig plats vid räcket förstod jag vad vi stressat så för. Solen hade gått ner, men ett brandgult skimmer låg kvar över horisonten som speglade sig i Seine där den slingrade sig mot nordväst.

Delphine klämde själv sig in mellan mig och räcket och drog mina armar runt sig medan vi stod tysta och såg ut över Paris medan natten föll på.

Till sist började kylan bli påtaglig. Delphines armar var knottriga och jag hängde min kavaj om hennes axlar medan vi gick tillbaka till hissarna. På vägen ner var det som om en förtrollning långsamt bröts. Hur underbara de senaste timmarna än varit, så var det bara ett skådespel, och nu var det över. Jag började känna mig sömnig på allvar, benen värkte och jag började fundera på hur jag skulle ta mig tillbaka till mitt hotell som vi nu hamnat ganska långt ifrån. Kanske kunde det vara värt med en taxi efter att jag sluppit betala något alls för maten.

“Come on, keep pretending” viskade Delphine när vi klev ut på fast mark under Eiffeltornet.

Jag höll frånvarande hennes hand, medan jag fortsatte tänka. Gissningsvis ville Delphine ha sällskap en liten bit till, till sitt eget hotell eller åtminstone en taxi, men snart skulle det vara över. Jag försökte se det som en lättnad. Det var ju inte så här jag planerat min dag och min resa, utan jag hade sett fram emot några dagar helt för mig själv, i min egen rytm och efter min egen ork. Jag var tacksam för det jag fått uppleva med Delphine, men försökte nu att se fram emot att återgå till att resa på det sätt jag avsett.

Jag lyckades bygga upp ett litet avstånd till Delphine i mitt sinne. Visst var hon vacker, men hon var inte min typ. Dessutom var hon mystisk på ett sätt som säkert inte alls var så positivt när man skrapat lite på ytan. Jag blev rentav lite arg på henne för hur hon dragit runt med mig hela dagen utan att ens fråga om jag själv ville. Trodde hon att jag skulle gå med på vad som helst bara för att hon var snygg? Nej, nu fick det faktiskt räcka. Dessutom började jag frysa och såg fram emot att få tillbaka min kavaj.

Jag gick med Delphine och höll pliktskyldigt i hennes hand, men höll ett demonstrativt vänskapligt avstånd mellan oss. Hon höll fortsatt ganska raska steg och jag tänkte att hon kanske längtade lika mycket som jag efter att få bli lämnad ensam till sist. Så himla trevligt hade vi ju ändå inte haft ihop. Vi hade pratat lite ibland, om konst, om våren i Paris, om mat och vin, och uppe i Eiffeltornet hade hon pekat ut olika landmärken som jag inte visste vilka de var och som ändå var helt meningslösa att låtsas se i mörkret. Vi hade skojat och skrattat också, men det var väl egentligen mest för att ge sken av att vi trivdes ihop, för att göra vår akt mer trovärdig? I själva verket kunde jag ju knappast gå runt och låtsas att vi hade klickat.

Äntligen, tänkte jag, när vi korsade ett övergångsställe och siktade oss raka vägen mot en stor ljus entré till ett mycket finare hotell än mitt. Jag började återigen formulera ett adjö i huvudet.

“Remember, keep pretending” viskade hon återigen medan hon stegade fram till receptionen med mig släpande efter i handen och vände sig sen mot portiern. “Quatre cent sept!”

Hon fick kortet till rum 407 från portiern och drog mig vidare mot hissarna. Jag tänkte att här måste det räcka och var beredd att vinka av henne när hon klev in i hissen, men hon drog med mig in.

“Enfin!” sa hon. Jag tror det betyder ‘till slut’ eller kanske ‘äntligen’. “Finally, it’s just us.”

Hon drog snodden ur håret, gick fram till mig och vilade huvudet mot min axel medan hissen började röra sig uppåt.

“You smell nice.” viskade hon.

Jag försökte hålla irritationen jag precis känt vid liv, men det var svårt när hon lade armarna om mig. Hissen plingade till och dörrarna till fjärde våningen öppnades. Hon gav mig inget annat val än att följa med henne bort till hotellrummet.

“J’ai rêvé de ça toute la journée” sa hon sensuellt och jag försökte pussla ihop meningens betydelse i huvudet. Någonting med ‘hela dagen’? “Now the real act begins.”

Hon satte kortet i låset, öppnade dörren och höll den öppen för mig. Hon menade alltså allvar med att jag skulle följa med ända in i hotellrummet.

“Wait” sa jag plötsligt. “I’m not .. I … I need to know why. You don’t need my protection anymore.”

“Remember” svarade hon med samma självförtroende som alltid. “I did not ask you to be my bodyguard, but to pretend you are my ‘usband. An ‘usband would not ask zat question. You know I ‘ate to sleep alone.”

Jag suckade och dolde det inte. Jag vet inte hur många sekunder som gick där. I takt med att mitt trots bestod rann självförtroendet bort från hennes ögon, och i takt med det försvann mina motargument. Det kändes som att jag fått en liten liten glimt bakom hennes fasad och att hon på riktigt, verkligen ville att jag skulle följa med henne in på hotellrummet och i så fall…

När Delphine satte foten mot dörren för att dra av sig min kavaj med besviken min, redo att släppa dörren och låta den slå igen så fort jag tagit kavajen som hon räckte mot mig, så gick det inte längre. Jag sträckte fram handen, men inte för att ta kavajen, utan för att för att hålla dörren öppen medan jag långsamt gled in framför henne. Hoppet växte i hennes ögon igen medan jag gled förbi in i hitellrummet och när dörren till sist slog igen bakom henne, så var det med ett sällsynt dramatiskt klick. Vi var ensamma.

Jag var på väg att kyssa henne, men hon började prata först.

“Remember, you are not my body guard, but my ‘usband” sa hon än en gång, men nu lät hon nästan andfådd. “You love me, and you ‘ave been longing all day for zis night.”

Vi såg på varandra i några sekunder. Jag visste inte om jag borde berätta att den biten inte skulle kräva något skådespel från min del.

“Show me how much you ‘ave been longing!” viskade hon.

Sen kysste jag henne.

Uttrycket franska kyssar är egentligen inte något vi använder på svenska, men nog finns det en anledning till att britter och amerikaner fastnat för det. Jag har visserligen aldrig kysst någon från Frankrike förr, men Delphine behärskade detta lika väl som sitt eget språk. Kyssen osade av oblyg erotik, omöjlig att värja sig för och våra kroppar smälte ihop i ett ivrigt hångel där vi kysste varandra djupare och djupare, pressade våra kroppar mot varandra hårdare och hårdare och tog på varandra hungrigare och hungrigare.

Det var Delphine själv som drog upp kjolen med ena handen och drog ner trosorna innan hon gled upp på hotellrummets skrivbord. Hon höjde och särade benen för mig och kyssarna förlorade lite av sin pricksäkerhet medan hon lade koncentrationen på att börja lossa bältet till mina byxor. Den ohämmade lust hon visade upp tog bort alla tvivel om att dagen bara skulle ha handlat om att skydda henne från klåfingriga gubbar. Hon längtade avgrundsdjupt efter fysisk närhet, hon behövde det snabbt och det skulle hon få!

Jag hjälpte henne att få ner byxor och kalsonger och hennes ivriga händer hade snart slutit sig om mitt frigjorda stånd. Kyssen kom av sig och hon tittade ner.

“Merde” sa hon och jag gjorde en ansats till att göra mig redo att stöta i henne. “Nan-nan!”

“What?” frågade jag medan hennes händer höll mig ifrån henne.

“Zis is too big, it will not fit” förklarade hon. “But you can lick me.”

Jag märkte på hur hennes händer tryckte mig neråt att hon menade allvar. Jag kände mig inte ens besviken, utan var så ivrig att följa hennes uppmaning att jag inte kom på förrän jag var halvvägs ner på knä att jag hade velat kyssa henne en gång till.

Jag stannade upp när jag lyft hennes kjol till rätta och betraktade hennes glänsande sköte. Det var omsorgsfullt ansat runtom med bara en försiktig buske ovanför lämnad orörd. Jag nosade försiktigt över ljumskarna, förväntansfull och ivrig att hugga in, men jag ville låta henne längta lite. Jag kysste huden mjukt, först i ena ljumsken, sen i andra och höll kvar läpparna mot huden medan jag väntade in tillfället.

Exakt vad jag väntade på vet jag inte, men det tog nästan tio sekunder innan jag kände att det var dags. Jag lät tungan hitta botten av skåran och följde den sen fjäderlätt uppåt. Hon smakade ljuvt och jag fick hålla igen för att inte ta ett mer ordentligt smakprov. Tungspetsen slickade mycket lätt över övre halvan av skåran några gånger innan jag följde skåran neråt mot mynningen igen med lite mer kraft. Hon var redan våt, men inte riktigt utblommad, så jag fortsatte slicka henne med lätta slick medan hon långsamt väcktes till liv. Jag hörde tydligt och tydligare hur hon andades genom näsan. Jag lät inte dragen med tungan nå hela vägen över hennes klitoris, men för varje andetag hon tog kände jag den lilla kullen resa sig brantare och brantare. Ett litet stön slapp fram från hennes läppar när jag lät tungan bestiga toppen och sedan runda den ner i små cirklar. Hennes reaktion fick mig att vilja suga in hennes klitoris i munnen och spela över den med tungan, men jag ville bygga upp detta i rätt takt.

Hennes fingertoppar dansade ömt i mitt hår medan jag långsamt lät tungans spel öka i takt och intensitet, tills fingrarna stannade upp och stönen blev högre. Jag testade att försiktigt suga in hennes klitoris i munnen och smackade högt när jag släppte den. Åh, jag hade glömt hur härligt det kan vara att slicka en förväntansfull kvinna. Sättet Delphines andetag och stön svarade på min behandling gjorde mig alldeles upprymd och jag sög in hennes klitoris igen, lite hårdare och lät tungan dansa över den inne i munnen. Samtidigt lät jag ett finger leta sig fram till den drypande skåren och hennes händer drog mig i håret när fingertoppen tänjde försiktigt mot mynningen.

“Aaah, oui, ooh, Felix” stönade hon. “Allez, mets-le… Mets-le, s’il te plaît… mets-le. Put it in!”

Det var då idén föddes. Jag visste nu vad jag skulle göra. Jag slickade hennes ännu ivrigare och hungrigare, men höll fingret utanför henne. Sen lugnade jag mig plötsligt med tungan och gjorde fingrets närvaro vid mynningen mer påmind. Jag förde fingret runt i små cirklar och lät det sen tänja igen mot den svullna mynningen. Jag rörde på handen och på fingret som om jag tog sats att föra in det, men höll det fortfarande utanför. Delphine darrade och kved och fortsatte be mig att föra in fingret. Jag fortsatte slicka henne, tills hon var helt på bristningsgränsen. Hennes mage och höfter rörde sig till synes okontrollerad av längtan efter det där fingret som fortsatte att retas vid mynningen och jag lät tungspetsen spela vildare och vildare.

Till sist slet jag mig loss och reste mig upp. Delphine flåsade och såg på mig med vilda ögon. Jag kysste henne hårt och tryckte hennes huvud bak mot väggen innan jag slet av henne tröjan. Hennes behå var värd mer uppmärksamhet än den fick, men situationen tillät det inte och jag knäppte upp den bakom hennes rygg med ena handen. Jag hade vela få undan kjolen helt också, men det fick vänta lite. Jag kysste henne hårt igen medan mina fingrar letade sig fram till hennes sköte och fortsatte att retas vid mynningen. Hon försökte trycka sig mot fingrarna för att ett av dem skulle råka glida in, men jag var beredd och lät det inte ske.

Istället slet jag upp hennes från skrivbordet och hävde över henne till sängen. Hon tjöt till, men innan jag hade hunnit hoppa ner bredvid henne hade hon fått av sig kjolen jag och slet av mina egna kläder innan jag kastade mig över henne. Hon tjöt till igen, men jag landade inte på henne, utan fångade upp tyngden med armarna och benen bredvid henne. Jag skrattade åt att jag hade kontrollen och myste lite med tanken om vad jag skulle hitta på härnäst.

Jag gjorde det ändå inte mer komplicerat än att jag lade mig bredvid henne medan hon låg på rygg. Ena handen hittade ner mellan hennes särade ben och jag masserade hennes klitoris mellan lång- och ringfingret i långa drag, så att fingertopparna kunde retas vid hennes mynning igen. Jag dök ner över hennes bröst och kysste och lekte med hennes ena bröstvårta medan handen mellan benen fortsatte göra henne mer och mer galen.

När hon märkte att jag inte tänkte föra in något finger i henne kom hon dit med sin egen hand men jag fick tag i den och vann sen en kort brottningskamp. Jag rullade över henne på sidan så att jag kunde ligga bakom henne med armarna om henne och komma åt att smeka henne mellan benen med ena handen, medan andra handen tog för sig av hennes bröst.

“You want my finger inside you?” frågade jag medan jag lät långfingertoppen glida fram och tillbaka längs skåran.

“Oui, yes” kved hon.

“But I’m your husband” påminde jag henne jag lät mitt stånd hitta in mellan hennes lår och lät det glida längs hennes våta sköte.

“But it is too big for me…” gnydde hon.

“It’s that or nothing” klargjorde jag.

Hon stönade frustrerat medan jag kysste hennes nacke och smekte över hennes otroliga kropp med den fria handen medan armen under henne smekte hennes klitoris. Mitt kön fortsatte glida längs hennes. Jag gav henne tid att fundera medan jag fortsatte att utforska den kropp jag knappt vågat titta på under de senaste timmarna för att den var för underbar för att vara sann. Brösten som hade spänt så frestande mot tröjan, midjan som definierats så tydligt av kjolen, de välsvarvade benen som jag knappt skymtat nedan för kjolen.

“Okey, but be careful”. sa hon till sist. “Je suis une toute petite fille”

Lycka upprymde mig vid de orden, men jag gjorde inget förhastat. Jag lät, tydligare än innan, att ollonet hamnade i läge mot hennes sköte, men pressade inte utan använde det bara för att massera och smeka, som om våra kön behövde få bekanta sig lite med varandra först. Jag tog hennes hand i min för att hon skulle känna sig trygg medan rörelserna med ståndet blev lite mer målmedvetna.

“Il est si grand” viskade hon, men mina fingrars smekande av hennes klitoris började göra hennes andetag påtagligt tunga igen. “Trop gros…”

Mina fingrar fortsatte tills hon stönade hörbart och började röra längtansfullt på höften igen. Jag kände på rörelserna att hon hjälpte till att hitta rätt läge och vinkel mot ollonet och några gånger tryckte hon sig lätt mot det som för att känna om det skulle gå in eller inte. Jag gav efter lite för att det inte skulle tränga in för långt. Det var inte riktigt dags än.

Delphine blev mer och mer ivrig och gjorde tydligare och tydligare försök att pressa sig ner över mitt ollon medan hon gnydde allt otåligare.

Till sist rullade jag över henne på mage och lade mig över henne. Jag hade kvar armen under henne och fortsatte att smeka hennes klitoris. Hon kunde ha dragit ner rumpan och fört ihop benen, men hon särade dem och sköt ut rumpan mot mig för att göra det enklare för mig att tränga in.

“Allez … maintenant … s’il te plaît.” kved hon. “Now, pleeeaase!”

Det började bli tufft att stå emot nu. Jag hade plågat henne länge nog.

“Do you really think you can take it?” frågade jag.

“Non, mais … “ kved hon. “Please, just do it!”

Jag gav det några sekunder till, sen kunde jag inte hålla tillbaka längre. Med en enda, välriktad men långsamt stöt förde jag in ståndet hela vägen till roten. Hon var trång, men det gick, hon var så redo hon nånsin skulle kunna bli. Utan pardon fortsatte jag ge henne långsamma men bestämda, djupa stötar. Varm vätska rann över handen som fortfarande smekte hennes klitoris och Delphine kved ned i lakanet. Hon hade ingenstans att bli av mer än att ligga där och ta emot mig. Ärligt talat visste jag inte ens om hon kom eller inte, men jag fortsatte att ge henne de långsamma, djupa stötarna tills hon kippade panikartat efter andan innan hon släppte ut långa högljudda stön. Hennes rop var den slutgiltiga garantin på att detta varit värt att vänta på för oss båda och jag fortsatte lugnt att borra mig in i hennes krampande inre, ackompanjerad av hennes bekräftande sång.

Efterhand kunde jag inte låta bli att öka takten lite, men jag var nog att inte gå över min egen gräns. Istället gick Delphine över sin och nådde in i ett otvivelaktigt klimax. Jag lät hennes hand slita bort min från hennes klitoris men höll mitt kön kvar i hennes så länge jag kunde.

Hon låg utpumpad och darrande bredvid mig när orgasmen började klinga ut och jag strök hennes svettiga hår från hennes ansikte och kysste henne. Kyssen började som matt och tacksam, men vi hittade hungern till varandra i den och när hon hand hittade ner till hennes klitoris började hon snabbt stöna njutningsfullt igen. Och när mina fingrar kändes runt hennes mynning igen kröp hon själv upp över mig, riktade ståndet rätt och sjönk ner över mig.

Att se Delphine rida mig var en höjdpunkt i livet. Den lite tyngre sminkningen från restaurangen hade smetats ut lite mot lakanet, men hon var fortfarande otroligt vacker. Sättet hon såg på mig medan hon långsamt höjde och sänkte sig över mig, kunde inte bara vara ett skådespel. Detta betydde något för henne också, detta var mer och djupare än lite tillfälligt sex med nån hon råkat stöta ihop med på muséet.

När hon började närma sig ett nytt klimax tog jag över, lade ner henne på sidan och knullade henne in i nästa orgasm, mer högljudd än den förra, och vidare ut på andra sidan av den.

“Mon dieu, Félix, min dieu…” gnydde hon under efterdyningarna och jag lugnade tempot något. “Qu’est-ce que tu me fais?”

Jag gissade att det sista betydde något i stil med ‘Vad gör du med mig?’ och rullade upp över henne.

“You married for love, didn’t you?” frågade jag henne. “Don’t be so surprised, we do this every night!”

Jag inväntade inte något svar utan höjde tempot och knullade henne så djupt och hårt jag kunde. När jag närmade mig mitt eget klimax var Delphine helt borta i ett eget. Jag drog mig ur henne i god tid för att hinna vända mig mot det lämpligaste hörnet av lakanet innan min sats flödade ur mig.

Jag vände mig om och kysste Delphine där hon låg, helt utpumpad, innan jag reste mig för att tvätta av mig och torka bort det värsta från sängen. Delphine ringde room service innan hon gick för att tvätta sig själv. Hon tog emot en vagn med jordgubbar och champagne i hotellets morgonrock som hon lät falla till golvet så fort dörren hade stängts.

När vi skålat i den iskalla och gottgörande champagnen såg jag på henne. Hon hade rättat till sminkningen inne i badrummet, eller bara tvättat av den helt, och jag kunde inte fatta att någon kunde vara så vacker som hon. Jag förundrades över det och undrade vem hon egentligen var som hade råd med ett sånt här hotell, men innan jag hann fråga började Delphine skratta åt hur jag glodde på henne.

Vi började leka med jordgubbarna, champagnen och varandras kroppar tills vi inte kunde låta bli att förenas igen. Denna gången blev kortare och Delphine fick be mig avsluta själv när hennes kropp inte orkade mer. Jag höll om henne tills hon somnat och innan jag orkade resa mig hade jag somnat själv.

Någon gång under natten vaknade jag av att Delphine låg och smekte mitt stånd och det blev ännu en omgång, till en början sömnigt och fumligt från min sida, men när jag märkte hur kåt Delphine var vaknade jag till och vi höll på en god stund till innan vi somnade igen.

Framåt morgonen, eller mer sannolikt förmiddagen, låg jag utslagen i sängen. Kroppen var mör efter kvällens och nattens aktiviteter, men jag var så lycklig. Jag visste inte vad dagen skulle bjuda på, men så länge jag fick tillbringa den med Delphine skulle det bli den bästa dagen nånsin. Kanske kunde vi lägga rollspelet åt sidan idag och lära känna varandra på riktigt? Det kändes mer och mer självklart att det var det allt handlat om. Kanske hade det börjat med att hon bad mig låtsas vara hennes man för att skydda henne mot gubbarna, men sen måste hon ha fastnat för mig och det lättaste sättet att slippa skiljas från mig var att hålla fast vid skådespelet.

Det måste ha varit det som hände under gårdagen. Men idag skulle det inte finnas någon anledning att fortsätta med skådespelet. Det var så ljust i rummet att jag inte ville öppna ögonen, men jag hörde att Delphine redan var uppe. Jag hörde en dragkedja dras igen, ett skrap och en duns från en resväska.

Jag sträckte på mig och slog till sist upp ögonen. Delphine var fullt påklädd och stod med en stor resväska i hallen. Hon rotade efter något i sin handväska, hittade det och … trädde en ring på sitt ringfinger. När hon märkte att jag vaknat stirrade hon på mig i ett par sekunder innan ett leende framträdde över hennes läppar. Men ögonvrårna såg sorgsna ut. Hon tittade mot skrivbordet, mot skrivblocket. Sen gav hon mig en sista blick innan hon drog med sig väskan ut ur hotellrummet utan att sig om igen.

Jag kom inte för mig att säga något. Jag vet inte riktigt varför. Kanske förväntade jag mig in i det sista att hon skulle säga åt mig att klä på mig och skynda mig, att vi skulle vidare till nästa äventyr ihop. Men den där blicken hade gjort det helt tydligt. Vi skulle inte ha några fler äventyr ihop.

Jag bara satt där på sängen och försökte förstå, i flera minuter, innan jag såg att något var skrivet på skrivblockets främsta blad.

Merci Félix
La chambre d’hôtel est payée pour encore deux jours. Moi, je dois rentrer à Dubaï.
J’aurais aimé me marier par amour.

Jag gjorde några försök att förstå brevet. Hotellrummet är betalat, nånting nånting, Dubai. Nej, jag behövde hjälp med detta. Jag hittade mobilen i mina avslitna byxor på golvet, med några få procents batteri kvar. Med dess hjälp fick jag en bättre översättning.

Tack, Felix
Hotellrummet är betalt i två dagar till. Själv måste jag resa hem till Dubai.
Jag önskar att jag hade gift mig för kärleken.