@nightcare
Aktiv 2 timmar, 34 minuter sedan
Forumsvar skapade
-
FörfattareInlägg
-
::
Oj. Tack för dit hedervärda omnämnande @apolamvano. Och ja, en bra berättelse består nog av lagom mycket detaljer, om allt från själva händelsen, till omgivningen och dofterna. Men också känslorna. Det bästa med en litterär text är ju att den inspirerar till bilder i läsarens huvud. Men då måste man också ge läsaren något att jobba med. Lagom mycket så att man får igång inspirationen, utan att för den skull skriva läsaren alla detaljer på näsan.
Det viktigaste tror jag dessutom inte bara är vad som hänt, utan också vilka reaktioner, tankar och känslor det väcker. Om jag får en idé om något spektakulärt och kontroversiellt som jag går igång på, så får jag inte tappa bort vad det var som var så kittlande med idén. Om något händer och ingen reagerar, inte ens huvudpersonen, så faller allt platt. En mekanisk sexskildring blir lika platt den, om den inte innefattar även känslor och reaktioner.
Sedan behöver man inte ta med alla detaljer. Till exempel behöver man inte ingående beskriva utseendet på alla inblandade. Det tar jag med, om och när det tillför någonting.
Vad gäller realism. Ja, även en fiktiv historia kräver ju (ofta) ett stort mått av realism. Annars kan det vara svårt att relatera till den. Men tidsaspekten på minnet, ja det framgår ju sällan hur långt efter berättaren berättar sin historia. Och det är ofta rätt ointressant. Huvudsaken är att det blir en bra historia.
Jag är egentligen inte så förtjust i ”sanna” berättelser ur ”verkligheten”. För antingen blir de, som ni varit inne på, för platta, eller så liknar de ändå fiktion, så ”verklighetsbakgrunden” blir ändå på sin höjd en kittlande känsla av att det kanske kan vara sant. Det blir lite som på 1800-talet, då alla stora romanförfattare skulle påstå att de bara återberättade någon gammal krönika, och att historien absolut var sann. Jo då.
::Jag har ingen egen erfarenhet av detta, men ett par tankar.
Alla är vi ju som sagt olika. Men det kan nog vara så att många i sin tidiga sexualitet gärna testar runt och har många partners. Och då kanske det känns mer nära till hands att experimentera med trekanter och partnerbyte. Sedan är det naturligtvis många, förmodligen ännu fler, som bara är ute efter fasta förhållanden, ett i taget.
Sedan har vi ju perioden ”på andra sidan” så att säga. Där sexlivet gått i stå, och man kanske behöver lite extra krydda. Man kanske börjar med leksaker, rollspel, BDSM eller kanske just experimenterar med andra. Just för att få igång gnistan igen.
Ibland funkar det och ibland funkar det inte. Men som ni säger, alla måste vara överens om det.
Om det sedan går mode i det, det är ju egentligen svårt att säga, i ett ämne som man kanske sällan talar öppet om.::Jag är faktiskt också programmerare. Men jag vet inte om det perspektivet gör något mer eller mindre logiskt.
Men jag håller med om att Filosofs upplägg riskerar att bli för komplicerat. Framför allt blir programmeraren i mig mörkrädd. Där håller jag med dig Mx.
Det kanske är lika bra att låta ämnet falla. Eller lägga det längst ner i backloggen. För det finns viktigare saker att fixa.::Filosofen är något på spåren. Min sagoserie består ju redan från början av en underserie om Snöfitta i tre delar, och sedan en massa lösa sagor. Men just med Snöfitta gav det mig en massa huvudbry. Att kunna ha den som underserie, hade ju löst problemet.
Och t.ex. vår käre Mxmeralda och latinoälskaren Cogburn har ju också komplicerade strukturer av serier som hänger ihop.::Jag har också först kommit i kontakt med det, och inspirerats av, via porren. Det är inget jag utövat med någon annan, men jag kan tända på det, och jag har både kissat på mig själv och smakat på det.
Skrev en novell på temat i fetishmånaden, som märkligt nog blev en av mina mest lästa, men inte fick en enda kommentar, trots flera gillamarkeringar.
Så det kanske är något som många kittlas av, men som man har svårt att riktigt beröra.::En tumregel är kanske att läsaren ska orka läsa igenom en novell på en och samma gång. Och är den då vääääldigt lång, så kan det vara bra att dela upp den i en serie. Då får läsaren en stund (vecka?) på sig att hämta ny kraft.
Sedan vill man ju då hitta naturliga brytpunkter. Och har man en väldigt lång och sammanhängande händelsekedja, kan det vara lite trixigt. Naturligtvis lättare när man har naturligt avgränsade berättelser, som man som John säger, känner att det finns mer att säga om.
Sedan spelar nog kvalitet faktiskt roll. Är det riktigt välskrivet, kan det nog hålla läsarnas intresse uppe längre.
Håller också med om att man ska försöka att inte vänta för länge mellan delarna, så att läsarna glömmer, eller helt enkelt missar nästa del. Något jag just kommer att bryta mot. 😉
Det blir å andra sidan snart lättare för läsarna att hänga med i serier, nu när admin utvecklar favorit-funktionerna.
::Jag skriver för att se om jag kan. För att utmana mig själv. Se om jag kan utvecklas som författare.
Det började med att jag hittade sådan här novellsajter, och såg att jag gillade mycket av vad jag hittade där. Många författare är ju väldigt skickliga och därmed också inspirerande. Sedan finns det ju också de som ligger på en lite lägre nivå, men ändå kan ha något att ge. I alla fall, ju mer jag läste, desto mer kände jag att ”det här kanske jag skulle kunna göra också”. Har alltid (nå ja) varit ganska bra på att formulera mig i skrift. Men att skriva fiction? Ja men varför inte?
Det är roligt att vara kreativ. Men för min del är ofta svårigheten: vad ska jag skapa då? Måla? Vilket motiv? Skulptera? Vad för något? Skriva? Om vad då? Men här har jag hittat min inspiration. Med er kära kollegor som förebilder. Och inspirationen är mina sexuella fantasier, som vi (kanske) alla har lite till mans. Att ta sina fantasier, och jag har alltid varit en fantasifull person, och skapa något utifrån det, det är en rolig utmaning.
Jag tycker att Sleepy beskriver det så bra. Att fånga in fluffiga och undflyende tankar, och göra något konkret av det. För mig handlar det mycket om att göra det rimligt. Att karaktärer och omgivning reagerar och agerar på ett för situationen naturligt och trovärdigt sätt. Att det hänger ihop helt enkelt. Men framför allt vill jag försöka förmedla mina historier till läsarna. Få dem att förstå vad jag menar. Förmedla min bild av historien. Göra den tydlig, så att jag inte missar att förmedla något som för mig är självklart, men bara därför glömmer att skriva.
Men med det sagt, så skriver jag ju i första hand för min egen skull. Jag skriver historier som jag själv vill läsa, på ett sånt sätt att jag tycker de är bra. Jag tror inte på något annat sätt att få kvalité. Om inte min magkänsla är bra, hur kan jag då ens börja få till något som är bra. Om man sedan har turen att flera har samma (goda 😉) smak som en själv, och faktiskt gillar det man gör, så är det ju jättekul.
Om dessa kloka och snälla människor dessutom vill ge lite konstruktiv kritik, både förstärkande om vad som var extra bra och värt att fortsätta med, och förbättrande om vad som inte riktigt funkade eller var oklart, så är det ju ännu bättre. För då kanske jag kan uppnå mitt mål. Att utvecklas som författare.::Det är nog som många säger här, att man ändå skriver om de saker som intresserar en, och som man går igång på. Och man blir inte gladare av att helt avvika från det, för då blir det inte lika bra och inspirerat. Och då blir ingen annan glad heller. Jag och Sleepy Aragorn har diskuterat det där en del. Man kan tänja på sina ramar, men inte gå för långt ifrån dem.
Men man kan ju trots det experimentera med olika berättartekniker, olika perspektiv, tajtare historier eller längre och mer utbroderade. Helt enkelt berätta samma typ av historier på helt olika sätt, och på så sätt få sin variation. Sen kan man ju göra något enstaka försök utanför sin comfort zone. Flyger det så får vi ta del av det. Flyger det inte så blir papperskorgen mätt.
När det sedan gäller själva sexscenerna, så är det väl som Mxmeralda är inne på, det finns inte så många olika sätt att göra det på. Å andra sidan finns det mer som är sexigt än bara förspel och samlag. Mina karaktärer har ju till exempel en evig förmåga att springa omkring nakna i de mest olämpliga sammanhang.::Jag trivs väldigt bra på Erotopia. Just att den är öppen för alla, utan några elitistiska krav, men med väldigt hög högstanivå. Alla kanske inte skriver som nobelpristagare, men man lär sig att känna igen författare vartefter. Vi ska också värna om att vi faktiskt har författare av båda könen, och gärna förbättra det ytterligare. Det är också väldigt trevlig och uppmuntrande stämning, även om man gärna kan få ge lite konstruktiv kritik om saker som kunde vara tydligare eller bättre i texterna.
Sedan finns det ju mycket som kunde förbättras rent tekniskt. Jag skulle vilja kunna prenumerera på författare eller novellserier, så man ser när det kommer något nytt som man vill följa. Jag skulle vilja ha tydligare aviseringar när någon kommenterar ens noveller eller kommentarer. Jag skulle vilja ha antal gilla och antal kommentarer också i sin novellstatistik.
Däremot tycker jag inte att man ska krångla till det för att eventuellt höja kvaliteten eller för att få till några kanske halvdana uppläsningar.2026-04-05 kl. 17:52 som svar på: Rakade ideal eller naturliga val – vem bestämmer över kroppen? #15097::Jag tycker i princip att det är upp till var och en, vad man vill frisera eller raka eller inte. Och det gäller inte bara könshåren. Det finns ju så mycket åsikter om armhålor och rakade ben. Själv rakar jag armhålorna med jämna mellanrum, inte för att jag inte förväntas visa upp en hårig armhåla, utan för att jag är tvungen. Annars luktar det till slut för djävligt. Men har man inte det problemet, så tycker inte jag att man ska tvingas till det. Framför allt är det ju många män som låter det växa hej vilt, och inte många orkar protestera.
Kvinnor har väl mer förväntningar på sig där. Jag minns en snackis om Mello-publiken för några år sedan, där det blåste upp en mindre storm angående en medelålders dam i publiken, med ärmlös klänning, som inte rakat armhålorna. Det blev ett jävla liv. Löjligt tycker jag.
Ännu värre är det nästan med rakade ben. Det tycker jag verkligen är upp till var och en. Ett blont fjun kan ju till och med vara sexigt. Sedan får man väl erkänna att man skulle haja till om man såg ett par orakade kvinnoben med lite mörkare behåring. Men det är ju bara för att man är så ovan. Släpp benen loss det är vår, säger jag. I alla fall snart. Somliga tycker ju till och med att det är oaptitligt när män bär shorts, och visar upp sina håriga spiror. Men då tycker jag folk får ta och ge sig. Lägg er inte i, säger jag.
Om vi sedan ska närma oss själva kärnfrågan, det så kallade centerpartiet på kroppen, så är det som sagt upp till var och en. Ur porrsynpunkt, eller om man får se en vacker kvinna naken, så vill man ju gärna kunna se. Få se det fina hon har mellan benen. Och det är ju svårt om det är en flerårig buskvegetation i vägen. Därför kan jag nog föredra helrakat, eller enbart en buske ovanför det allra heligaste. Och om man sedan får chansen att dyka in mellan dessa ben, så har vi ju som sagt aspekten med hår i munnen.
Som ett mellanting kan jag också uppskatta en kort ansad behåring, som inte döljer men kanske å andra sidan framhäver. Det kan vara lite snyggt. men omväxling förnöjer. Även tjejer som låter allt, och då menar jag allt, hår växa, kanske som ett ideologiskt statement, och dessutom stolt visar upp det, kan jag också tycka är väldigt sexiga.
För egen del då? Rakar jag mig där nere? Ja faktiskt, med jämna mellanrum. Tycker det känns skönt och lent och sexigt, och ger en skön känsla när man smeker sig själv, så som vi snuskhumrar brukar göra ibland 😉 . Sedan brukar jag alltid lämna kvar lite hår ovanför, kort friserat men ändå framträdande. Tycker inte det ser snyggt ut på mig med helrakat även där. Tycker jag ser ut som en bäbis. Och sedan är magen så hårig, så var ska man sluta?
Sen har jag faktiskt en lustig blygsel, så vet jag att jag ska besöka ett omklädningsrum inom snar framtid, så vill jag inte skylta med en rakad pung, utan avstår i god tid från rakningen.
Sån är jag. Men här är jag ju anonym.::Min fru vet, men ingen annan. Jag berättade det först för henne när jag publicerat min första novellserie. Att jag över huvud taget höll på och försökte skriva, var en hemlighet fram till dess. Men hon blev positivt överraskad, och tyckte att jag skrev bra. Nu får hon korrekturläsa (nästan) allt jag skriver, och kommer med synpunkter och idéer. Jag har också skrivit en liten novellserie efter hennes idé och rätt detaljerade synopsis.
Det var ingen lätt avvägning om jag skulle berätta. Det kan ju dels vara lite hämmande i ämnesvalet att veta att hon kommer att läsa. Men också skönt att kunna dela det med någon. Berätta om uppskattningen jag får av er. Att kunna bolla idéer.
För alla andra är jag ju den där killen utan hobby. För jag kan ju inte berätta vad jag brukar ägna mig åt på fritiden. Och vad ska jag göra när jag sen går i pension? ”Skriva”. ”Jaha, vad skriver du då?” Det blir lite ensamt att inte kunna prata om.::Kärlek på jobbet handlar ju inte bara om drama, tillfälliga flirtar och otrohet. Jag jobbar på ett av landets större företag, och det är verkligen ett riktigt ”familjeföretag”. Det kryllar av folk som träffats på jobbet, och nu är gifta/sambo, och fortfarande båda jobbar i företaget. Och sedan dyker ju deras barn upp. Och det är inget konstigt med det.
Själva träffades vi på högskolan. Undrar om det verkligen är fler som träffar sin tillkommande på krogen än i vardagslivet.::Åh andra sidan är det svårt att hålla reda på om man fått några kommentarer. Och där hjälper ju kommentarlistan på startsidan till. Då blir det synd om just min feedback från Master Lars döljs av alla hans andra kommentarer, om vi nu bara ska visa en per ”gubbe”.
Vore bra om statistiken på Mina Noveller även visade antal kommentarer, och antal likes. Då kan man se om man fått något nytt, i stället för att behöva tråla runt med jämna mellanrum. -
FörfattareInlägg
Mmm.. så härligt!