@nightcare
Aktiv 6 timmar, 52 minuter sedan
Forumsvar skapade
-
FörfattareInlägg
-
::
Jag läser faktiskt om några av mina egna noveller ibland. Framför allt de som har hängt med sedan sexnovell.nu, och som jag nu har ompublicerat två gånger, både på Bubblan och här. Man måste ju kolla så att man får kategorierna rätt 😜.
Och ja, jag måste erkänna att jag ibland blir riktigt rörd och stolt. Att jag har lyckats skriva så bra. Och att det blev en så berörande historia. Då får jag väl säga att jag också helst läser om de jag är mest nöjd med.
Det betyder ju inte att jag tror att jag är förmer. Framför allt inte i det här sällskapet, där det finns så många, oerhört bra författare. Men där finns ändå något att sikta mot. Förebilder att nå upp till. Mål som kanske, kanske någon gång kan vara nåbara.
En ödmjuk stolthet, och en strävan att hela tiden blir lite bättre, och få fler verktyg i sin författarlåda.::Okej. I get the picture ( är jag rädd… hm…)
Men ibland kanske man har tid. När det är “oj, de kommer hem” så är det ju mitt på dagen. Och om de inte kommer hem ännu. Om du inte har kommit ännu, utan kan läsa en till. Om du hunnit på toa efter att ha behövt sanera dig.
Ta dig då gärna tiden att skriva en rad. Vad var det egentligen som gjorde att du kom? Eller nästan kom? Dra ut på det och sug på den karamellen, och skriv ner den. Om inte annat skriv att du faktiskt kom, och just har varit och städat dig lite. Några skriver ju faktiskt det. Om du sedan läser en lika bra till, så kanske du kan få upp den igen, trots pausen.
Bara att vi kan få någon att komma, med våra snuskiga fantasier, är ju fantastiskt att få veta.::Jag skulle verkligen uppskatta kommentarer på hur man uppfattar mina karaktärer. Håller med Sleepy om att det är smickrande. Om man testar något, till exempel en lite avvikande karaktär, vill man ju gärna veta om det funkar eller inte.
Så kommentera gärna även det som skaver.
Och tack onanista för att du är en så aktiv läsare.::Jag förstår vad du menar. Framför allt som du själv skriver en massa väldigt bra, fristående noveller, som visst skulle kunna ha en fortsättning. Men skulle det tillföra något. De mår ofta alldeles utmärkt av att en oviss men lycklig framtid öppnar sig, utan att den behöver skildras. Och du är inte ensam.
Det har gått lite slentrian i att uttrycka sin uppskattning, genom att skriva att man hoppas på en fortsättning. Det är naturligtvis i all välmening. Man tycker att novellen gav mersmak, och önskar mer av samma goda. Och naturligtvis får man ta det som den komplimang det är. Men ibland kanske det inte passar så bra med en fortsättning. Om man känner efter lite, så kanske det är mer rätt att bara lämna huvudpersonerna här. Om det är författarens intention, och man visar att man uppfattat den andemeningen, så är det nog så uppskattat.
Skriv gärna att ni tycker om novellen, och gärna vad som ni tyckte extra mycket om med den. Och gärna om det är något ni inte tyckte var så bra, eller är otydligt. Man vill ju bli bättre. Men fundera kanske en extra gång om det verkligen finns en intressant fortsättning att berätta här. Ibland finns det ju verkligen en mängd spännande trådar att nysta vidare i. Ibland har författaren sagt A, och då får hen allt säga både B och C också. Annars blir man besviken.
Men alltför långa serier kan ju också riskera att bli som på tv. Antalet säsonger tar aldrig slut förrän historien är helt urvattnad och ointressant. Är det verkligen det man vill?
Hur reagerar jag själv om jag får en sådan kommentar? Ja, om jag inte alls hade planerat en fortsättning, blir jag naturligtvis glad men en liten aning stressad. Förväntas jag skriva en fortsättning? Skulle det verkligen vara bra? Eller kanske, har de inte uppfattat att det här bara är en fristående historia?
Så det blir lite dubbelt att få ett ”da capo”. Tacksamt men dubbelt.
::Namnlistor för lämpligt år använder jag ofta.
Sedan har jag kommit fram till att man får passa sig för att välja för lika namn. Det kan ju lätt bli att läsarna blandar ihop karaktärerna i vilket fall som helst. Och då blir det inte bättre av om flera korta namn börja på samma bokstäver. Jag hade en gång en huvudperson som hette Hanna och en annan central figur som hette Johanna. Det verkar ha skapat lite förvirring.
Nog bra att variera kort och långa namn också. om alla bara är fyrbokstavare, blir det nog ett helsike att hålla reda på.
Jag har också märkt att jag lätt blandar ihop tjej- och killnamn som är för lika. När jag hade en tjej som hette Thea, lyckades jag naturligtvis kalla killen för Theo ibland, fast han hette något helt annat.
Jag har själv notoriskt svårt att komma ihåg vem som heter vad i en film jag ser. Så distinkt olika namn på karaktärerna är nog en väldigt bra idé.
::Men nu får vi faktiskt ta och ge oss. Jag trodde vi var mognare än så (att döma av åldrar i profilerna). Har alla fastnat i den moderna tyckonomin? Flest likes när man dör vinner. Vem fan bryr sig om ett kattklipp får 500 tummar upp. Det vi sysslar med är fasen så mycket mer seriöst än det.
Ska man deppa ihop på grund av för höga förväntningar? Jag blir glad om jag får tre kommentarer. Får jag sju åtta stycken, korkar jag upp champagnen. Skål,HoL! Och skriver någon ett verkligt substantiellt beröm, så lever jag på det i en vecka.
Att börja sura och skrivstrejka för att man får för få likes och kommentarer? Ska man snöa in på statistik, och sitta och tycka synd om sig själv? Då får man att så deppigt liv som man gör sig.
Visst. Jag blev också besviken när jag sträckte ut hakan, skrev något kanske extra kontroversiellt, och inte fick en kommentar alls. Jag har nämnt det förut. Det var trist. Och det tillhörde ändå mina mest lästa. Men nu när jag fick en väldigt fin kommentar efter ett halvår, blev jag naturligtvis överlycklig.
Men ska vi bara sitta och räkna antal? Jag är i största allmänhet allergisk mot mätbara mål. Vad är egentligen ett mått på kvalitet? Likes och antal kommentarer? Det är lätt att mäta, men är det sanningen?
Gör vi inte det här till ett större problem än vad det är? Försöker hitta lösningar. Piskor. Morötter. Tvång. Ekonomiska incitament. Jag tror risken är att vi skadar mer än hjälper.
Var glada för de kommentarer man får. Kom gärna med uppmuntrande ord om man kan. Om man tycker att man har något att säga. Men gå inte och ha dåligt samvete för att ni inte hittar på en prismotivering till allt ni inte ogillar.
Det skrivs många noveller här. Många är kanske ganska lika. Bra men inget som sticker ut. Och då kan det vara svårt att komma på något att säga.
Man kanske får ta det som en utmaning att variera sig mer. Och kanske till och med imponera på den man i första hand skriver för. Sig själv!
”Kepp up the good work” (Lucky Guy)
/Ord och inga visor
::Jag ser å andra sidan inte behovet av att höja kvaliteten genom t.ex. betalningskrav. Det skulle bara skrämma bort nya förmågor, som läser och blir inspirerade här, och som vill ta sina första stapplande steg som författare. Ska de behöva börja på en annan sajt? Ska de få komma hit först när de är tillräckligt bra? Eller ska vi stötta och uppmuntra varandra att utvecklas, så att fler kanske blir riktigt bra?
Vi behöver inte vara någon elit-sajt. Men då kanske man också ska ta bort programförklaringen om ”Sveriges bästa erotikförfattare”. Om det inte finns någon metod att säkerställa det, blir det ändå bara tomma ord. Och om vi ändå inte i praktiken vill vara så pretentiösa, så att vi lurar hitt augustpriskandidater, så kanske vi ska hålla oss för goda för det.::Jag vill verkligen poängtera hur mycket man uppskatta att få höra inte bara att novellen var bra, utan vad det var läsaren uppskattade lite extra. Många skriver bara att den var väldigt upphetsande till exempel, och det är ju också enormt trevligt. Men när någon skriver att de verkligen tyckte om stämningen, uppbyggnaden, personskildringen, någon viss detalj, eller vad det nu kan vara, så gläder det och förstärker lite extra.
::Oj. Tack för dit hedervärda omnämnande @apolamvano. Och ja, en bra berättelse består nog av lagom mycket detaljer, om allt från själva händelsen, till omgivningen och dofterna. Men också känslorna. Det bästa med en litterär text är ju att den inspirerar till bilder i läsarens huvud. Men då måste man också ge läsaren något att jobba med. Lagom mycket så att man får igång inspirationen, utan att för den skull skriva läsaren alla detaljer på näsan.
Det viktigaste tror jag dessutom inte bara är vad som hänt, utan också vilka reaktioner, tankar och känslor det väcker. Om jag får en idé om något spektakulärt och kontroversiellt som jag går igång på, så får jag inte tappa bort vad det var som var så kittlande med idén. Om något händer och ingen reagerar, inte ens huvudpersonen, så faller allt platt. En mekanisk sexskildring blir lika platt den, om den inte innefattar även känslor och reaktioner.
Sedan behöver man inte ta med alla detaljer. Till exempel behöver man inte ingående beskriva utseendet på alla inblandade. Det tar jag med, om och när det tillför någonting.
Vad gäller realism. Ja, även en fiktiv historia kräver ju (ofta) ett stort mått av realism. Annars kan det vara svårt att relatera till den. Men tidsaspekten på minnet, ja det framgår ju sällan hur långt efter berättaren berättar sin historia. Och det är ofta rätt ointressant. Huvudsaken är att det blir en bra historia.
Jag är egentligen inte så förtjust i ”sanna” berättelser ur ”verkligheten”. För antingen blir de, som ni varit inne på, för platta, eller så liknar de ändå fiktion, så ”verklighetsbakgrunden” blir ändå på sin höjd en kittlande känsla av att det kanske kan vara sant. Det blir lite som på 1800-talet, då alla stora romanförfattare skulle påstå att de bara återberättade någon gammal krönika, och att historien absolut var sann. Jo då.
-
FörfattareInlägg
Läst dessa två avsnitt flera gånger. Ser fram emot nästa del med stor förväntan.