Att beskriva sex (eller vad som helst)

[Mxmeralda]

Rösta upp

1

Rösta ner

::

Hallå alla

Har både här på forumet, och i olika meddelanden, sett folk beskriva att de har svårt att skriva sexscener. Så jag tänkte fundera lite kring det, eller egentligen om hur man beskriver något överhuvudtaget.

Tänk på det senaste riktigt bra, eller för den delen riktigt dåliga, sexet du haft. Hur skulle du beskriva det? Om du berättade om det för en vän; hur hade det låtit då? Tänk dig sedan att du ska skriva ner det.

För att fortsätta så tänker jag ta ett annat exempel än sex:

Tänk dig att du är och handlar och att en tant tränger sig före dig.

Ovanstående har antagligen hänt oss alla. Så hur hade du beskrivit det för, säg, ett par kollegor vid fikat på jobbet? Antagligen hade du beskrivit det precis som meningen här ovanför. ”Jag var och handlade och när jag stod i kön så trängde sig en tant före. Tydligen tyckte hon att det var ok eftersom att hon bara hade två grejer.”

Du har med lite mer information och egentligen så finns det inte så mycket mer i den här historien. Men det är ju knappast kul att läsa.

Ändå så är det såhär många (främst nybörjare) skriver noveller, och särskilt sexscener. Om det dessutom är ”en sann händelse” så ser det allt för ofta ut såhär. Och det är förståeligt.

För om vi ska göra texten mer intressant så måste vi fylla ut den med saker som egentligen inte hör till historien, men som får den att kännas mer.

”Igår så var jag och handlade. Som vanligt så var jag trött och sliten efter jobbet och ville mest hem. Men med en kyl som gapade tom så var jag tvungen att fylla på med matvaror.”

Ok. Inget av det här är intressant för dina kollegor. Det här är till och med lite för mycket information för dem och du hade nog setts som ganska konstig, eller åtminstone väldigt pretentiös, om du pratat såhär. Och sedan så är ju frågan: Är det här sant?

Eftersom att det här var igår så är det kanske rimligt att du minns att du var stressad. Men om du beskriver något som hände för flera år sedan? Var du verkligen stressad eller är det bara så att du brukade vara det, så varför inte den här dagen också? Och hur tomt var egentligen ditt kylskåp?

”Men vad skulle jag ha egentligen? Helst hade jag nog velat skita i allt det här och ta en hämtpizza men jag viste att jag inte hade råd.”

Så vi har etablerat att du egentligen inte ens vill vara i affären och bygger därför upp emot dina känslor kring tanten som tränger sig före. Och visst så fanns det ju flera dagar när du ville köpa pizza men på grund av ekonomi och vuxet förstånd, valde att handla i affären. Men var det så den här gången? Spelar det någon roll? Nej. Men är historien nu sann?

”Mjölk behövdes. Antagligen också bröd till frukosten. Jag kollade mot kylskåpen med Karins lasagne men valde att låta bli. Istället så plockade jag på mig allt möjligt som jag tänkte mig att jag kunde behöva de närmsta dagarna.”

För ärligt nu: Hur mycket av det du handlade hade du egentligen kommit ihåg? Ens dagen efter.

”Väl framme vid kassan så släpar sig naturligtvis kön framåt i snigeltakt”

Eller gjorde den? Men det blir ju en bättre historia om den gjorde det. Det skulle förklara ditt dåliga humör.

”Och precis när det ska bli min tur så står hon där. Grått hår, skrynklig hy och ett alldeles för grällt läppstift.
– Jag har bara det här, hör jag henen säga samtidigt som hon ställer sig framför mig. Genast så fylls mina näsborrar av den starka doften av tvål och någon skränig parfym som antagligen inte varit på mode sedan innan Vietnamkriget.”

Inet av det där minns du alldeles säkert. Mest troligen så bad hon faktiskt om ursäkt men ditt selektiva minne har trängt undan detta. I din värld finns det inte plats för att hon ska ha försökt vara artig. Hon är en ragata som ställde sig före dig med sin kattmat och med det humör du var just då så är detta oförlåtligt.

Det jag vill försöka visa med det här är att allt det som behövs för att göra en historia levande och trovärdig är sådant du inte kan minnas och som du måste fantisera ihop. Det som gör en sexscen levande är ljuden, känslorna, dofterna, det som kanske händer i bakgrunden, tankarna före och efter. Kort sagt, allt du inte med lätthet kan minnas.

Varje gång du plockar fram ett minne så kommer du dessutom att förvränga det. Det är ofrånkomligt! Du kommer alltid att lägga in de erfarenheter du fått sedan den där händelsen du minns.

Så för att få ditt sex att verkar trovärdigt, och för den delen upphetsande, så måste du alltså fantisera. Annars så fastnar du i att bara ge kliniska beskrivningar av typen ”hon ställde sig i den positionen, han sa det där, osv”. Och väldigt, väldigt många noveller som säger sig vara baserade på verkligheten följer det mönstret. Det är därför jag tycker att verkliga historier oftast är rätt ointressanta att läsa.

Men även om du skriver en total skröna så behöver du sluta tänka ”hur har man sex?” och istället fundera i banorna ”hur hade den här karaktären upplevt att ha det här sexet?”

Och visst är det lite generaliserande att säga att ingen kan minnas alla dessa detaljer. För visst finns det tillfällen när man faktiskt minns allt.

För en massa år sedan så läste jag och en kollega en blogg där en kvinna skrev om vägen tillbaka från en dysfunktionell Uppväxt. Tillslut så släppte hon faktiskt en bok om själva uppväxten och såklart så köpte vi varsitt exemplar.

”Ingen kan minnas allt det här”, sa min kollega en dag. Och, som jag visat här så hade han rätt. ”Hon måste ha föreställt sig hur allt det här skulle kännas.”

Men jag tror faktiskt att hon mindes allt. För det hon beskrev var ett trauma. Trauman är händelser vår hjärna inte ännu kunnat bearbeta. Därför så är det inte flyktiga minnen där känslor, hjärtslag, dofter mm bleknat bort. För hjärnan så är det en pågående händelse och det är därför trauman lätt utlöser ångest.

Så. Så länge du inte skriver om trauman så kan du inte skriva det som verkligen hände. Du måste fantisera ihop det.

[Calcifer]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Jättebra tankar och tips!

Att tillägga är att beskriva med alla våra sinnen – syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Så får man bort den där informationstexten som vissa noveller tenderar att bli.

[apolamvano]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Jag hänger med i frågeställ⁵ningen. Men när jag som tonåring läste noveller. Ur samlingar från herrtidningar. Så har de två absolut mest minnesvärda varit både korta och sparsamma med detaljerna. Så intrycket gjorde kombinationen av sammanhanget och någon skildring av det sex som förekommer i handlingen. Med en eller en par meningar som gör skillnaden. Och någon liten detalj som denna grädde på moset. Ja i ett av fallet dessutom språkligt tveksamt. Ja vad jag är ute efter är som alla förstår hur detta sätter igång fantasin. Hur jag i tanken fyller i detaljerna texten är så fri ifrån. Jag har ofta själv funderat kring om/när detaljer tillför. Just hur min egen fantasi gjorde dessa detaljfria noveller minnesvärda. Den utmärkte Nightcare fick mig att tänka i de banor att detaljerna lika gärna avser människor, platser, miljöer och omgivningar. Jag väljer nog en medelväg. Om jag lyckas.

[Nightcare]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Oj. Tack för dit hedervärda omnämnande @apolamvano. Och ja, en bra berättelse består nog av lagom mycket detaljer, om allt från själva händelsen, till omgivningen och dofterna. Men också känslorna. Det bästa med en litterär text är ju att den inspirerar till bilder i läsarens huvud. Men då måste man också ge läsaren något att jobba med. Lagom mycket så att man får igång inspirationen, utan att för den skull skriva läsaren alla detaljer på näsan.

Det viktigaste tror jag dessutom inte bara är vad som hänt, utan också vilka reaktioner, tankar och känslor det väcker. Om jag får en idé om något spektakulärt och kontroversiellt som jag går igång på, så får jag inte tappa bort vad det var som var så kittlande med idén. Om något händer och ingen reagerar, inte ens huvudpersonen, så faller allt platt. En mekanisk sexskildring blir lika platt den, om den inte innefattar även känslor och reaktioner.

Sedan behöver man inte ta med alla detaljer. Till exempel behöver man inte ingående beskriva utseendet på alla inblandade. Det tar jag med, om och när det tillför någonting.

Vad gäller realism. Ja, även en fiktiv historia kräver ju (ofta) ett stort mått av realism. Annars kan det vara svårt att relatera till den. Men tidsaspekten på minnet, ja det framgår ju sällan hur långt efter berättaren berättar sin historia. Och det är ofta rätt ointressant. Huvudsaken är att det blir en bra historia.

Jag är egentligen inte så förtjust i ”sanna” berättelser ur ”verkligheten”. För antingen blir de, som ni varit inne på, för platta, eller så liknar de ändå fiktion, så ”verklighetsbakgrunden” blir ändå på sin höjd en kittlande känsla av att det kanske kan vara sant. Det blir lite som på 1800-talet, då alla stora romanförfattare skulle påstå att de bara återberättade någon gammal krönika, och att historien absolut var sann. Jo då.

[Huldran]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

Intressant diskussion!

Men… är det så viktigt att veta att det som författaren ’X’ har skrivit om är till hundra procent sant? Dessutom vet jag inte om det direkt går att jämföra en ”verklig händelse”, t.ex en intensiv sexscen med någon annan allmän scen? T.ex. att handla i en butik eller hur någon kände sig under en höstdag med regn och solsken. Eller cykelturen, som författaren kanske gjorde? Trots allt är det en viss skillnad på dessa två scenarion.

Exemplet, att handla i en butik och höstdagen med både regn och sol är nog att betrakta som allmängods, då sådant sker säkerligen minst en gång i veckan. Cykelturen, kanske inte lika ofta.

En handling i sexets eller erotikens anda, påverkar en persons hjärna betydligt mer, vill jag nog påstå. Helt säkert beroende på intensitet, frekvens och varaktighet. Även om det i något annat fall är en handling för att en person skall få mat för dagen. Alltså en handling mer på rutin!

Vissa andra händelser i en persons liv både påverkar och minnes man betydligt tydligare och mer av. Trauman som våldtäkt till exempel. Eller en svår olycka.

Dessutom går det inte att bortse från att som individer är vi olika. Oavsett om vi talar om närminne eller det episodiska minnet (långtidsminne).

Men för att återkomma till uttrycket ”verkliga händelser”, som åberopas av vissa författare. Det finns hjälpmedel att tillgå, vilket inte alltid eller så ofta avslöjas av skribenten. Förutom ett bra minne, kan en dagbok eller/och fotografier vara som stöd för en författare. Då menar jag texter och bilder, vilka är skrivna eller tagna då händelserna skedde. Alltså inte i nutid, när mycket har förstörts genom digitaliseringens införande.

Ytterligare en möjlighet för den som har minnen i sitt huvud att skydda sina uttalande och texter om verkliga händelser med, är genom att använda uttrycket ”autofiktion”. Alltså, om författaren riskerar att hamna i en debatt om äkthet.

Själv använder jag både dagböcker och det nämnda uttrycket när någon ifrågasätter bakgrunden till det jag har skrivit och har alltid gjort det under de närmare tjugo år jag skrivit offentligt. Både på Bubblan och andra ställen.

Dessutom, den författare som inte vågar visa om denne är en HON eller HAN som författare och hävdar äktheten i det denne har publicerat. Hur skall vi kunna lita på den personen? Men det har egentligen inte med den här diskussionen att göra. //Huldran.

[apolamvano]

Rösta upp

0

Rösta ner

::

@Nightcare och vem som helst med. Vi har nog varit inne på det tidigare. Och hoppas inte gå utanför ämnet. Men jag skulle aldrig skriva en novell och påstå att detta är en sann berättelse. Något självupplevt. Men min relation till sanningen ser annan ut. Jag söker skriva sexminnen av alter egot ”berättaren”. Sexminnen som innehåller så mycket realism att läsaren tänker: ”Men sådant måste hänt många gånger”. ”Berättaren” minns ”sanna” berättelser. Mitt perspektiv.

• Det här svaret redigerades för 2 veckor sedan av apolamvano.

[Författare]

Inlägg