Det här är del 3 av 4 i Magins dag 31/10
Jag var ute och körde en kväll. Jag hade ärenden att uträtta. Händelsevis var det halloweenkvällen. Jag önskar att jag kunde säga att jag hade planerat det så, men någon sådan framförhållning har jag inte. Jag var däremot nöjd när jag insåg att det var så det sammanföll och att jag alltså slapp vara hemma och springa till ytterdörren stup i kvarten för att förklara för byns barn att jag inte hade något godis hemma och att jag inte var intresserad av något bus.
Jag körde på en mörk landsväg genom skogen. Vägbanan var smutsig så det var besvärligt att se vägmarkeringarna och det var precis så pass dimmigt att helljuset störde mer än det hjälpte. Det var alltså påfrestande att köra och jag började dessutom känna mig sömnig. Jag brukade inte ha problem med att bli sömnig när jag är ute och kör, men plötsligt kom det över mig som om någon kastat sömnpulver i bilen.
Ett par gånger vinglade har över vägen och till sist svängde jag in på en parkeringsficka. Jag satt där och undrade vad jag skulle göra. Under några ögonblick var sömnigheten försvunnen och jag övervägde att gå ut bilen för att få lite frisk luft. Först skulle jag bara … Det var ju ganska skönt att sitta här i värmen och …
Jag vaknade till och insåg att jag måste ha slumrat till. Bara en kort stund enligt bilens klocka. Jag satt still en stund. Kroppen var fortfarande trött och seg och det hade börjat bli svalt i bilen. Jag ville helst bara starta motorn och köra för att få upp värmen igen, men jag kände mig stel och trött så jag visste att jag måste gå ut och sträcka lite på benen. Motvilligt öppnade har dörren till den ännu kallare utsidan och klev ut.
Jag tog ut jackan ur baksätet, hängde den över axlarna och gick ett varv runt bilen. Nacken och axlarna kändes stela, men jag var inte sugen på att göra några uppmjukande rörelse som skulle hjälpa kylan att komma innanför kläderna.
Plötsligt hörde jag något utifrån skogen. Det var inte ett rop. Mer som en sång. Fast nej, tonen var alldeles för ren och rak för att vara sång. Men rösten lät mänsklig, det kunde inte ha varit ett instrument eller någon tuta. Jag tittade in mot det håll i skogen som tonen kommit ifrån och för att ögonblick tyckte jag att jag såg ljus långt bort mellan träden, men när jag tittade igen var det borta.
Jag borde ha släppt det där och då, satt mig i bilen och kört vidare, men det gjorde jag inte. Nånting fick mig att stå kvar där och lyssna och spana. Några gångra tyckte jag att jag hörde ljudet igen, eller såg ljuset, men det var aldrig så tydligt att jag kände mig riktigt säker. Inte förrän jag plötsligt hörde tonen ljuda, tydligt igen. Och några sekunder såg jag ljusen långt bort mellan träden igen. Jag såg inte när de tändes eller släcktes, jag bara visste att de var där, och några ögonblick senare var de borta igen.
Utan att jag riktigt minns varför tog jag några steg ut i skogen. Kanske trodde jag att jag skulle se bättre om jag bara kom förbi några rader av träd. Och när jag väl hade lämnat vägen kunde jag lika gärna gå några steg till. Plötsligt såg jag ljusen igen, ännu tydligare än innan. Inte tydligt nog för att jag skulle kunna se vad de kom från, men de var så klara att marken runt mig lystes upp.
Jag hörde nya toner ljuda, men alla var inte lika vackra som den första. De kom från alla håll och jag insåg att jag måste ha fortsatt gå djupare in i skogen. Några av tonerna var rena och vackra, andra var skränande, gälla eller obehagligt väsande. Ljusen slutade försvinna framför mig utan fortsatte att skina och jag klev på allt fortare genom skogen för att se vad de kom ifrån.
Några av ljuden runt mig lät snart som prasslande från steg. Jag intalade mig att det var djur och inget alls att oroa sig för. Ögon glimmade till och jag tyckte mig skymta svansar och tassar försvinna in bakom träd. Till sist stannade jag upp och såg mig om ordentligt mot ett smalt träd där jag definitivt sett något försvinna in bakom. Ett ansikte kikade från som absolut inte tillhörde ett djur. Men inte heller en människa.
Kalla kårar gick längs ryggraden. Jag brukar inte vara rädd. Tycker sällan att det finns en anledning. Min reflex är att leta efter en rationell förklaring till saker som först verkar skrämmande och då brukar skräcken försvinna. Men till detta hade jag svårt att finna en förklaring. Kunde det vara ungdomar som spelade mig ett spratt, som lurade ut mig i skogen med ljus, ljud och masker? Det verkade osannolikt att de skulle vänta här mitt ute i skogen. Men i brist på andra förklaringar fick den duga.
Jag ignorerade den maskbeklädda snorvalpen och såg mig om. Egentligen borde jag leta mig tillbaka till bilen och köra vidare och strunta i ungdomarnas busstreck. Men en liten bit bort fick jag syn på en svamp, som liksom glimmade som om den var självlysande. Jag intalade mig att jag hade sett något liknande på Julas halloweenavdelning tidigare i veckan, men gick ändå fram för att titta på den. Jag böjde mig ner och petade på den. Den gungade lätt som man kunde förväntat sig att en verklig svamp skulle gjort.
Jag tog tag om stjälken och försökte plocka upp den, men långa trådar höll den kvar i marken. Trådarna liknade rötter snarare än kablar, men jag drog lite till för att avslöja tricket. I samma ögonblick som trådarna slets av tänder plötsligt fler svampar runt mig, först tio, sen tjugo, femtio och hundra i en kedjereaktion som spred sig djupare in i skogen. Ju längre bort svamparna var, desto större verkade de vara och något hundratal meter bort reste sig något som liknade en hel skog av flera meter höga svampar, svagt självlysande i den mörka skogen.
Rädslan tog över igen. Det fanns växter och djur som var naturligt självlysande. Kanske gällde det även svampar. Jag inte kunde minnas att jag hört talas om det, men jag kunde inte heller utesluta att de fanns. Den första självlysande svampen hade jag alltså kunnat acceptera som något naturligt, när jag väl uteslutit att den var köpt på Jula. Men en hel skog av flera meter höga svampar, det kunde bara inte finnas. Ändå såg jag dem framför mig. Rädslan fick mig att vilja söka mig tillbaka till bilen och glömma vad jag sett, men det envisa förnuftet ville att jag skulle gå fram och undersöka svampskogen så att jag kunde hitta en lugnande förklaring.
Jag valde det senare alternativet och smög mig försiktigt mot svampskogen. När jag närmade mig dem började de glimma starkare och i olika färger. Möjligen skulle det gå att bygga något liknande, med det skulle vara dyrt och kräva Hollywoods skickligaste rekvisita-konstnärer. Att de skulle bygga något sådant mitt ute i en ödslig skog i svensk glesbygd vad inte rimligt. Kunde det vara frågan om evolution? Att svamparna lokalt hade råkat ut för någon märklig mutation som fick dem att lysa och växa i både storlek och antal? Det verkade också otroligt, men vilken annan förklaring fanns egentligen?
Jag gick genom den skimrande svampskogen. Svamparna blev högre och högre och liknade snart trädstammar. Det var som om jag gick genom en vanlig skog men när jag tittade upp såg jag inte siluetten av trädkronor mot stjärnhimlen utan de svagt skimrande enorma skivorna på svamparnas undersidor. Svampskogen var uråldrig. Den kunde inte ha utvecklats nyligen och var den gammal skulle någon annan ha upptäckt den och berättat om den. Motvilligt tvingades jag konstatera att det jag såg helt enkelt saknade naturlig förklaring.
Plötsligt hörde jag tonen igen. Det var definitivt någon som sjöng, men klarare och vackrare än jag nånsin hört en människa sjunga. Jag såg mig om och upptäckte ett ljus en bit bort. Jag började springa mot ljudet och ljuset som tydligt kom från samma ställe. När jag närmade mig stannade jag och såg klentroget upp en av de enorma svampstammarna.
Fastbunden, 3-4 meter upp, var en kvinna. Inte en människa utan någon sorts sagoväsen. Hon hade stora insektslika vingar och spetsiga öron, så långa att de nästan hade kunnat fungera som vingar de också. Hon såg ner på mig och gjorde ett fruktlöst försök att slingra sig ur repen som höll henne fast.
”Hjälp mig!” ropade hon. Även om hon inte sjöng med samma ton så hörde jag tydligt att tonen jag hört tidigare måste ha kommit från hennes stämband. ”Hjälp mig ner!”
Jag såg mig om. Hur?! Det fanns ingenting jag kunde ta hjälp av för att nå upp till henne. Men när jag kom fram till hennes svamp såg jag att stammen var formad så att jag lätt kunde klättra upp för den. Som om gravitationen var lägre hävde jag mig upp och klättrade upp till henne. Jag fick fram den schweiziska armekniv jag alltid hade med mig och skar av repen.
Hon föll inte handlöst ner på marken utan dämpade fallet med sina vingar.
”Fånga!” ropade jag och kastade ner den ihopfällda kniven till henne, innan jag började klättra ner själv.
Hon skrek högt och skräckslaget och kastade sig bort från kniven. När jag kom ner stod hon i defensiv ställning, som om hon var redo att slåss mot mig.
”Vad är det?” frågade jag. ”Jag räddade ju dig! Jag ska inte skada dig.”
Hon stirrade skrämt och ilsket på mig i några sekunder innan blick övergick i förvåning och misstro.
”Är du människa?” frågade hon till sist tveksamt.
”Ja, det är väl klart?” sa jag.
”Ta bort stålet.” befallde hon.
Jag gissade att hon menade fickkniven och jag tog upp den och stoppade den i fickan. Hon såg på med varsamhet, som om jag plötsligt skulle anfalla henne igen, men slappnade till sist av något.
”Visa aldrig stål här om du inte vill dö.” sa hon allvarligt.
”Vadå?” undrade jag. ”Var är jag?!”
”Det vet du” fnös hon. ”Du har tagit dig hela vägen hit.”
”Jag stannade med min bil längs vägen, nånstans åt det hållet” förklarade jag och pekade åt det håll jag hoppades att jag kommit ifrån. ”Och sen följde jag dina rop hit.”
Hon såg trotsigt och misstroget på mig en stund, som om min förklaring inte alls var trovärdig, men sen kom tvekan in i hennes ögon.
”Magins dag” viskade hon. ”Visst är det magins dag hos er?”
”Mja” grymtade jag. ”Menar du halloween?”
”Det gör jag” sa hon och nickade, till min förvåning. ”Natten då gränsen mellan våra världar blir grumlig. Särskilt vart sjunde år, enligt er tidegång. Då kan tillfälliga vägar öppnas mellan vår värld och er.”
Nu var det jag som såg skeptiskt på henne. Fast å andra sidan, jag hade ingen bättre förklaring själv.
”Du är i fara” konstaterade hon. ”Vägarna mellan våra världar är bara öppna korta stunder och ibland bara åt ett håll.”
”D-du menar…” stammade jag. ”Du menar att jag måste skynda mig för att komma hem igen.”
”Nej” sa hon. ”Det är redan för sent. Vägarna är aldrig öppna i mer än någon enstaka minut.”
Mina ögon växte. Var jag fast i denna sagovärld för alltid, eller fanns det en väg tillbaka? När öppnade nästa väg? Om sju år? Oron slog emot mig och jag kände mig mer rädd än jag gjort hittills på hela kvällen.
”Lugn” manade hon. ”Det finns ett sätt.”
Jag slappnade av.
”Du har tur.” sa hon. ”Jag är en fé och du har räddat mig ur en knipa. Jag är skyldig dig en tjänst och jag har makt att ta dig hem. Om det är vad du vill.”
”Ja!” svarade jag omedelbart. ”Ta mig hem!”
”Lugn” sa hon igen. ”Jag kan göra det. Men först måste vi ingå i en pakt. På féers vis. Bara då knyts våra tjänster till varandra och kan vägas ut.”
”En pakt?” frågade jag. ”Hur då?”
Hon log mot mig. Hon var vacker, overkligt vacker. Jag hade nog vetat det hela tiden, men nu slog det mot mig med full kraft. Hon var perfekt på ett sätt som ingen människa nånsin skulle kunna vara.
”Gå i ed” viskade hon. ”Vi måste bli ett. Det är enda sättet.”
Jag såg på henne. Menade hon att jag skulle han sex med en fé? Det kändes löjligt, omöjligt och farligt. Jag var ingen expert på folksagor, men visst fanns det myter om sagoväsen i skogarna som brukade locka män att ha sex med dem – vilket alltid ledde till männens fördärv. Försökte hon nu göra samma sak med mig?
Jag såg ner på henne och hon såg bedjande tillbaka på mig. Hon var kort, mindre än en människa. Men hon var också otroligt vacker. Hennes hår, hennes ansiktsdrag, hennes kropps kurvor, allt var för bra för att vara sant. Hennes bröst vällde upp ur den lilla klänningen hon hade på sig – hade de verkligen varit så stora hela tiden? Hon tittade ner och ett leende smög sig fram på hennes läppar.
”Är jag inte tillräckligt vacker för dig?” frågade hon. ”Jag kan se ut precis hur du vill.”
Nästan mot min vilja började jag experimentera med hennes utseende. Medan jag undrade hur hon skulle se ut med ännu större bröst växte de framför ögonen på mig. Jag fortsatte att experimentera med formen på hennes rumpa och midja, dragen i hennes ansikte. Jag undrade om hon läste mina tankar och sen tillämpade dem på sitt utseende.
”Glöm inte att du kan ändra på mitt hår också” sa hon, men när hon tittade ner upptäckte hon att hon redan varit rödhårig ett tag. ”Åh, så du gillar rödhåriga kvinnor?”
Då förstod jag att hon inte alls kunde läsa mina tankar och att mina önskningar om hennes utseende tillämpades utan att hon visste exakt vad som hände. Jag försökte sträcka ut henne och göra henne längre, men då blev hon istället extremt smal.
”Kan jag inte göra dig större?” frågade jag.
”Tyvärr inte.” suckade hon. ”Jag har bara denna kroppsmassan att spela med. Att skapa ny kroppsmassa är mycket avancerad magi och den sortens förvandlingskonst behärskar jag inte.”
”Det gör inget” försäkrade jag.
Jag testade mig fram och började hitta ett utseende jag verkligen gillade. Hennes vilda röda hår och lekfulla utseende var otroligt sexigt, på ett sätt som var mycket mer oemotståndligt för mig än det perfekta och ståtliga utseende hon hade haft först. Jag såg henne i ögonen och sättet som de gröna ögonen tittade tillbaka på mig gjorde mig vild inombords.
Jag försökte påminna mig om hur farligt det var, att hon kanske bara ville lura mig till sex för att förgöra mig.
”Nå, vad säger du?” sa hon. ”Vill du komma hem?”
Just det, det var den detaljen. Utan hennes hjälp skulle jag inte kunna komma hem. Om hon nu inte ljög om det också, såklart.
”Exakt hur lyder din önskan?” frågade hon.
”Jag vill bara komma hem.” svarade jag.
”Inget annat?” frågade hon. ”Jag kan göra mer för dig än att hjälpa dig hem. Jag kan göra dig rik. Eller mäktig? Eller en kvinnomagnet?”
Jag övervägde det hon sa. Men nej. Jag var nöjd med hur jag hade det. Och jag ville inte ge henne någon förevändning att förstöra mitt liv, förklätt i rikedom, berömdhet, makt eller popularitet.
”Jag vill komma hem” sa jag och vägde mina ord på silvervåg. ”Och leva ett gott, lyckligt och normallångt liv. Det är allt.”
”Ett gott, lyckligt och normallångt liv” upprepade hon med ett leende. ”Det kan jag nog ordna.”
Det där sättet hon log på var så sjukt sexigt och när hon klev ett steg närmre mig kunde jag inte längre stå emot. Om det var så här jag gick under så kunde ingen klandra mig för det. Jag var bara en man, en enkel sådan, och i detta läge hade jag inte mycket att sätta emot. Om hon ljög för mig, lurade mig och dödade mig nu så skulle jag i alla fall dö lyckligt.
”Kom igen” bönade hon. ”Det var längesen jag gick i ed. Du förstår inte hur jobbigt att konstant längta efter att gå i ed och inte få göra det.”
Den sista lilla spillran av förnuft dog i mig då. Hon märkte att jag hade gett upp, tog det sista steget fram till mig och lyfte med vingarnas hjälp till mina läppars höjd.
Jag hade aldrig kysst en fé förr och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Även för människor är sex något speciellt, något mycket djupare och meningsfullare än bara en stunds ömsesidig njutning, det kunde till och med mitt överrationella jag erkänna. Men för en fé var det ännu mycket mer. Det fanns en magisk aspekt som gjorde hennes längtan efter sex ännu djupare än en enkel mans. Löftet vi band varandra vid genom denna akt var evig och omöjlig att bryta. Och bara genom kyssen fick jag ett litet litet smakprov av vad detta betydde för henne.
Jag tog på henne, medan hon flög viktlös framför mig. Det var udda att omfamna en så liten kropp som dessutom hade vingar utstickande ur ryggen. Jag hade provat, men kunde inte ta bort eller ändra på vingarna med min fantasi. Men mina händer på hennes kropp var efterlängtade. Jag kände det på henne. Hon behövde mig och min lust. Den tajta lilla klänningen var som ett andra skinn på hennes kropp och jag tog för mig av henne hungrigt tills jag inte kunde hålla fingrarna borta från hennes sköte längre.
Hennes sköte var vått, utblommat och redo och när jag nuddade det första gången sjön hon ut ett stön som var så lustfullt att varenda svamp i skogen fick stånd. När jag såg i hennes ögon var hennes pupiller stora. Hon var redan som i trans, förlorad i lusten. Jag höll på att förlora mig också, men om jag fick en chans i livet att ha sex med en fé så skulle jag inte slösa den på att förlora mig i lusten.
Hon hade svårt att hålla sin kropp stilla medan jag fingrade hennes sköte. Hon fortsatte att sjunga ut sina stön, men jag fingrade henne lätt. Min lust sa åt mig att gnugga hennes klitoris tills hon skrek och skakade, men jag stod emot och lät hennes längtan byggas upp ännu mer. Jag lät fingrarna dansa över mynningen till hennes slida och jag märkte hur hon försökte sänka sig över mina fingrar, men jag höll mig utanför henne. Hon skulle få penetreras, men innan dess skulle hon längta sig galen efter det.
Jag märkte på hennes sång hur uppspelt hon blev när hon märkte att jag började krångla av mina byxor med ena handen, medan den andra fortsatte att fingra henne. Hon hjälpte till, lirkade ut mitt stånd och sen fick sången en ny melodi.
”Är det första gången du är med en människa?” viskade jag till henne. Hennes längtansfulla sång kunde jag bara tolka som ett ja. ”Vi människor är lite större än vad du är van vid, eller hur?” fortsatte jag och hon höll med genom sin sång.
Även när det kom till människor var jag ovanligt stor, det hade jag förstått. Och på den tiden i livet när jag ägna mig åt kvinnor och kärlek så hade jag lärt mig hur jag skulle använda min storlek till något som blev en fördel i älskogen. Jag övervägde att berätta om detta för henne, men hon var redan så förlorad i längtan efter att få känna mig i henne att det vore som tortyr att fortsätta skrävla.
Istället förde jag henne mot mig. Mina fingrar arbetade fortfarande med henne, men mitt uppsvällde, bultande ollon vilade nu mot hennes drypande, suktande mynning. Det kändes orimligt att det skulle gå, men jag litade på fantasin och jag visste var jag hade önskat mig om hennes kropp.
När jag började trycka mig in i henne slutade till och med hennes vingar att fungera som de skulle. Jag hade henne ändå i ett fast grepp, för att hon inte skulle kunna fuska och sänka sig över mig för fort, så jag tog hennes lätta kropp när vingarna slutade bära henne och jag tryckte mig långsamt djupare och djupare i henne.
Något i hennes reaktion sa mig att hon inte var van vid att någon kunde stå emot lustens hunger. Hon var van vid att båda förlorade sig totalt i lusten och knullade hårt och ivrigt tills det tog slut. Men jag fungerade inte så. Jag ville dricka hennes njutning som ett gott vin. Inte en enda droppe fick gå till spillo, utan jag ville vara lyhörd och mottaglig för alla hennes uttryck av tillfredsställelse. Och den njutning jag fick bevittna var helt utomjordisk. Hon njöt som ingen människa kunde njuta. Antingen var det alltid så för henne, eller så var detta något extra även för henne, utifrån mina önskningar om hur hennes kropp skulle reagera på min behandling av henne.
Jag vet inte hur länge en fé brukar ha sex. Hennes iver sa mig att det ofta kunde gå över ganska fort. Men jag visste att jag kunde hålla på länge och jag visste att hennes kropp kunde det också, eftersom jag hade önskat det. Hon var våt och trång och svullen och mottaglig i timmar i svampskogen.
När det till sist var över låg hon länge och flämtade utmattad på mossan mellan jättesvamparna. Jag satt bredvid henne. Jag ville inte titta på henne, men jag kunde inte låta bli. Hon var så vacker att det bröt in i min själ på ett sätt som jag var rädd för. Att bli kär i en människa hade aldrig visat sig vara någon särskilt god idé och jag hade inte för avsikt att göra det igen. Att bli kär i en fé var garanterat inget jag ville prova.
”Nu vill jag hem” viskade jag efter en stund.
”Och leva ett gott och lyckligt normallångt liv” pustade hon tillbaka. ”Jag hoppas jag har tolkat din önskan rätt.”
Hon såg på mig och jag såg tillbaka på henne.
Sen slöt jag ögonen och när jag öppnade dem igen satt jag i min bil igen.
Det tog några bittra sekunder innan jag hade accepterat att jag måste ha drömt alltihop. Jag hade aldrig gått ur bilen och följt ljuden och ljusen in i skogen, utan somnat om och drömt om mötet med fén under svamparna.
Jag startade bilen och svängde ut på landsvägen med tungt hjärta. Visst, jag var tillbaka i min vanliga värld igen och jag hade alla förutsättningar att leva ett gott och lyckligt normallångt liv. Jag hade tillräckligt med pengar, ett roligt jobb, vänner att ha kul med , god hälsa och mådde bra på det stora hela. Det var allt jag hade önskat mig av fén i drömmen, men ändå kändes det plötsligt så tomt.
En stund senare svängde jag in hos min morbror. Det sista av dagens ärenden var att lämna av en kompressor till honom som jag lovat att han kunde låna. Jag ställde den på altanen och körde vidare hemåt.
En bit senare såg jag ett ljus vifta i vägkanten. Jag saktade ner, såg att det stod någon där och viftade med ficklampan på sin telefon och stannade. Förbluffad hissade jag ner rutan på passagerarsidan.
”Kan man få åka med en bit? Sista bussen har visst gått.” sa tjejen som viftat med lampan från vägkanten.
”D-du … är en fé” stammade jag.
”Ja, det är riktigt” svarade hon och särade på jackan för att visa sin klänning. ”Hur kunde du veta det?”
Hon hoppade in i passagerarsätet även om jag inte gett tillåtelse. I sin hand höll hon ett par små vingar som man kunde bära på ryggen i ett par resårband. Hennes gröna klänning var klippt i ett sicksackmönster som Tingeling i Peter Pan-filmen. Hon tittade på mig som om hon försökte läsa mina tankar, men det kunde hon inte. Och det var tur för det tog pinsamt många sekunder för mig att begripa att hon kommit från en Halloweenfest, utklädd till fé.
”Vart vill du åka?” frågade jag.
”Vart du vill” svarade hon med ett litet leende.
Hon såg på mig med sina gröna ögon. Hon var normalstor för att vara människa. Hennes röda hår låg ordnat i fina lockar. Öronen var vanliga människoöron. Men hennes leende var på pricken likt det fén hade haft i svampskogen i min dröm när jag var färdig med hennes utseende. Och det behövdes inte mycket fantasi för att tänka sig hur vilt hennes hår kunde bli av lite action.
”Vad tänker du på?” frågade hon med ett nytt leende som inte gjorde fantasierna lättare att hålla på avstånd.
Och plötsligt kändes mitt goda och lyckliga normallånga liv inte så tomt ändå.
Novellutmaningar
- Alla pojkvänners dag – Våra flickvänners överraskning
- Text your ex day – Meddelandet till Sara
- Text your ex day – Du och jag igen
- Text your ex day – Hallen
- Magins dag – Klipp och klapp i stolen
- Magins dag – Bara ett handslag
- Magins dag – Natten då verklighetens gränser upplöses
- Drömfångaren
- Lucia
- Luciadagen, den 13:de december.
- Jul hos svärföräldrarna
- Pojkvän till låns över jul
- En tomte, en gata, en julklapp…?
- Call your ex – Felicias julklapp
- Call your ex day – Samtalet till Sara
- Nyårsafton – Trekant med Pia och Ylva
- Nyår i Paris
- Eden Nocturne – Del 2 – Nyårslöften och hemligheter
Magins dag 31/10
- Magins dag – Klipp och klapp i stolen
- Magins dag – Bara ett handslag
- Magins dag – Natten då verklighetens gränser upplöses
- Drömfångaren
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.