Mörkret mellan oss

Det här är del 1 av 1 i Lägereld

Det var en av de varmaste somrarna jag kan minnas. Luften kändes tjock av värme och förväntan redan från första dagen.

Vi var tolv ungdomar som precis slutat högstadiet och vi var alla på väg med teaterföreningen för en veckas läger vid sjön. En vecka med sol,bad, teater och gemensam tid långt ute på landet. De enda vuxna var Janne och Eva, våra ledare.

Vi samlades utanför teaterlokalen med våra väskor, sovsäckar och förväntningar.

Det var första gången för många av oss.

Första gången man skulle sova flera nätter borta tillsammans med jämnåriga. Första gången man skulle vakna och somna utan föräldrar i närheten. Första gången man under några dagar fick leva i en liten värld som verkade existera utanför resten av livet.

Människor som man trott sig känna blev plötsligt annorlunda. Någon som alltid varit blyg pratade oavbrutet. Någon som brukade ta mycket plats blev tystare. Små grupper bildades och upplöstes igen.

Och över allting vilade den där känslan som är så svår att beskriva efteråt.

Att vad som helst kunde hända.

Stugan låg vid en sjö omgiven av tallskog. Solen glittrade över vattnet när vi kom fram och värmen låg kvar mellan träden som om skogen samlat den hela dagen.

Vi packade upp, sprang runt, valde sovplatser och började genast tävla om saker som ingen egentligen brydde sig om.

På eftermiddagen blev det kanoter.

Richard hamnade med mig.

Han var en sådan där person som verkade tävla mot livet självt. Han gjorde allting med full energi, som om varje ögonblick måste utnyttjas till sista droppen.

Vi paddlade över sjön medan Anna ropade kommentarer från en annan kanot.

Hon skrattade åt oss.

Richard skrattade tillbaka.

Jag skrattade mest åt dem båda.

När vi kom tillbaka till stranden hjälptes vi åt att dra upp kanoterna. Folk sprang omkring, blöta om benen, och solen låg fortfarande högt över trädtopparna.

Vid ett tillfälle stod jag och tittade ut över vattnet när Anna kom bakom mig. Hon lade händerna mot mina höfter för att komma förbi i trängseln.

Det var inget märkvärdigt.

En helt naturlig rörelse.

Ändå stannade den kvar hos mig resten av dagen.

Kanske för att den var så självklar.

Kanske för att den inte var det.

När kvällen kom tände vi eld nere vid stranden.

Någon hade tagit med en gitarr.

Någon berättade historier.

Någon sjöng falskt.

Solen sjönk långsamt bakom skogen och sjön blev mörkare för varje minut.

Jag minns hur jag satt där och såg elden spegla sig i vattnet. Hur rösterna blandades med vindens sus i träden. Hur det kändes som om världen hade blivit större samtidigt som den krympt till just den platsen.

Ingen verkade vilja gå och lägga sig.

Ändå gjorde vi det till slut.

Madrasserna låg utspridda över golvet i ett enda stort rum. Någon protesterade mot sin plats. Någon bytte. Någon skrattade.

Till sist släcktes lamporna.

Sakta tystnade rösterna.

En efter en somnade de andra.

Jag låg mellan Anna och Richard.

Det var mörkt men inte helt mörkt. Månljuset sipprade in genom gardinerna och gjorde att man kunde ana formerna av människorna omkring sig.

Någon snarkade svagt.

Någon mumlade i sömnen.

Träet i väggarna knäppte då och då när stugan svalnade efter dagens värme.

Jag borde ha sovit.

Istället låg jag vaken.

Dagen fanns fortfarande kvar i kroppen.

Sjön.

Solen.

Skratten.

Alla människor.

Det märkliga i att leva så nära andra.

Hemma hade jag ett eget rum.

Här delade tolv personer samma mörker.

Sedan hörde jag Anna viska mitt namn.

Så lågt att jag först trodde att jag inbillat mig.

Jag svarade.

Och efter det fortsatte vi prata.

Inte om något viktigt.

Inte om sådant man berättar om efteråt.

Tvärtom.

Det var de små sakerna.

Sådant som bara existerar mitt i natten.

Samtalet vandrade planlöst från ämne till ämne medan tiden långsamt förlorade sin betydelse.

Ibland blev vi tysta.

Inte för att vi inte hade något att säga.

Utan därför att tystnaden också kändes bra.

Anna låg nära.

Jag kunde höra hennes andetag.

Ibland hördes ett litet skratt.

Ibland bara en viskning.

Plötsligt möttes våra läppar i mörkret. Först mjukt och prövande. Sedan blev kyssen hetare. Våra tungor möttes nyfiket, lekte långsamt och ömt.

Jag kände hennes bröst mot mina. Min hand gled in under hennes tröja. Hennes hud var varm. Hennes bröstvårtor styvnade under mina fingrar.

Anna andades djupare. Hon var fuktig när min hand gled ner mellan hennes ben. Mina fingrar smekte henne sakta, trängde försiktigt in. Hon kändes varm och mjuk. Jag rörde henne ömt medan vi kysstes. Hennes kropp spändes mot mig. Hon skälvde tyst i en lång orgasm.

Jag kände något hårt och varmt mot min skinka. Han var stor. Han förde mina trosor åt sidan och pressade sig mot min öppning. Långsamt trängde han in i mig med djupa stötar. Det kändes stort och främmande, som om han fyllde hela mig.

Han fortsatte röra sig i långsamma, djupa stötar. Hans höfter mötte mina skinkor. Sängen knakade svagt. Det var tyst, intensivt och grovt. Värmen spred sig i mig. Medan jag höll Anna kom jag tyst och hårt, bet mig i läppen.

Han fortsatte ett tag. Sedan stötte han djupare och pulserade inne i mig. Jag kände hans varma utlösning fylla mig samtidigt som han drog sig långsamt ur.

Anna märkte inget.

Sedan blev hon tyst en stund.

Jag hörde hur hennes andning blev lugnare.

Långsammare.

Natten hade börjat vinna.

Richard låg fortfarande tyst bakom mig.

Kanske sov han.

Kanske inte.

Jag fick aldrig veta.

Till slut gäspade Anna.

Jag log i mörkret.

Hon mumlade något som jag inte längre minns.

Sedan gled hennes röst långsamt bort.

Jag låg kvar en stund till och lyssnade.

På de sovande omkring mig.

På vinden i träden.

På skogen.

På sommaren.

På livet som fortfarande låg framför oss.

Och någonstans medan natten sakta började ljusna utanför fönstret lät jag till slut ögonen falla igen.

Det sista jag minns är känslan av att allting fortfarande var möjligt.

Sedan somnade vi.