Midsommarblomster och fioltoner

Klockan är 22:45. Midsommarkväll. Solen syns fortfarande långt där borta vid horisonten där vatten möter himlen i toner av blått. Här vid stranden ser vattnet inte lika flerfärgat ut som därute, men det är varmt nog att doppa fötterna i, så Alva kan inte direkt klaga. Den gula tekoppen, som väl egentligen är en soppskål med ett handtag, värmer skönt mot handflatorna och doften av bergamott och citrus sticker fint i näsan. Uppe vid huset, på ängen, hörs det lite dova ljudet från Tommys gitarr, och så Klara som sjunger något på ryska.

23:10 packar Klara och Tommy ihop sin spontana musikshow och övergår till att dricka mer sprit. Max och Sara äter rester av gräddtårtan med ett kilo jordgubbar. De andra som firar midsommar här – Alva känner verkligen noll folk numera – verkar växla mellan att dricka, ragga, nattbada eller bara sitta vid elden.

23:20. Fullmånen hänger på himlen, mitt ute över sjön, och det är så sjukt vackert. Alva sveper den sista klunken rosévin, drar fötterna ur vattnets omfamning och traskar uppför slänten mot elden.

#

Leonard hartsar stråken länge och väl, funderar över vad som ska spelas inatt, vilken musik som är passande, lyssnar in stämningen från människorna runt omkring sig. De första tonerna är mjuka, nästan försiktiga, slingrar sig ut i natten, väver in sig mellan de som sitter kring elden. Det är egentligen bara ett litet test, för att se så att allt går som det ska.

När han precis ska börja spela på riktigt, går en för honom okänd person förbi – och han har gett sig gott om tid ikväll att lära känna alla – och sätter sig på en filt alldeles intill. Långt ljust hår under en krans av minst sju olika sorters blommor, en gul klänning. En flaska rosévin i en hand med ljusgrönt nagellack på naglarna, matchande tår.

”Spelman”, säger den främmande personen, och ett par isblå ögon ser in i hans. Leonard böjer huvudet till hälsning, lätt osäker på vem det här nya ansiktet tillhör. Men nå, det är inte riktigt, just nu. Det som betyder något är musiken, fiolen, tidpunkten.

Stråken glider över strängarna, lockar fram tonerna som han inte alls planerat, men som är perfekt. Fiolen vet alltid. Milda men ändå med kraft bakom drillar ton efter ton iväg ut i natten, och runtomkring elden blir det långsamt tyst, människorna stannar liksom till, fångas upp, fängslas. Det är som det ska vara. Leonard låter sin blick möta ögonpar efter ögonpar. Musiken växer. Folkmassan väntar.

En röst stämmer in i fiolens sång, tydlig men hes. Bredvid honom rör sig den blomsterprydda ljushåriga på filten, och Leonard undrar fascinerat hur han har missat det här underverket. Den blonda reser sig, fortfarande sjungande, snurrar runt så att den gula kjolen fladdrar, knixar muntert mot honom och dansar iväg på bara fötter, fångar upp två personer ur folkmassan, startar en pardans som sprider sig tills alla vid elden virvlar runt till hans toner och hennes sång.

Midsommarnatt. Leonard greppar stråken och fiolen en aning mer bestämt.

Midsommarblomster. Runt honom, nästan i en cirkel, dansar den blonda medan hon fortsätter att sjunga, att bit för bit möta hans musik. I hennes hår skimrar blommorna när eldens lågor fladdrar och lyser över dem.

#

Midnatt. Blodet sjunger i ådrorna. Kraften drar henne mot spelmannen ytterligare lite till, och i nattens ljusa mörker ser hon trådarna av äldre dagars magi formas. Intressant. Nog för att Alva vetat om att den hör platsen, den hör tiden på året, bär på något bortom den moderna världen. Men att faktiskt känna det, att se det, det trodde hon inte var en möjlighet. Nåväl, det är bara att tacka och ta emot det som bjuds, bestämmer hon när fötterna för henne i en virvlande piruett runt, runt i gräset.

Spelmannen sänker fiolen. De få som ännu är kvar vid elden applåderar. Alva slukar honom med blicken. Han ser tillbaka med vad hon uppfattar som samma fascination, öppet och utan skrupler.

”Prästinna.” Han böjer huvudet mot henne, en hand över hjärtat utan på den röda skjortan.

Prästinna. Ett så märkligt ord, eller, ovanligt är mer korrekt. Alva släpper lite till på de moderna banden som för det mesta håller sinnet fånget här och nu. Sträcker ut en hand mot den namnlöse mannen. En halva av en helhet, just inatt. Hans hand är varm, greppar om hennes med en slags självklarhet.

Fötterna rör sig fortfarande lite som till toner som just nu inte hörs med det mänskliga örat. Hon leder dem bort från elden, in i den lilla gläntan. Månen skimrar på himlen, nästan mitt i den öppning som träden skapar upp mot natten. Alva släpper den varma handen, drar av sig klänningen, släpper det gula tyget ner på gräset.

Han ser på henne med förundran blandat med lust, men också något annat. Något självklart. Hon vet bara inte vad ännu. När han klär av sig, skjorta, byxor, släpper ut det axellånga håret från svansen som hållit det bak i nacken, känner Alva hur låren fuktas. Gott så. Åtrå är en del av livet.

”Vill du?” undrar han stillsamt, huvudet lätt på sned medan han ser på henne. Alva förstår vad han menar. Det här tillståndet av att vara nästan men inte helt i den egna kroppen, att stå kärl för något annat, något bortom, komplicerar läget en aning. Men hon vill. Hon, Alva, vill. Vill lika mycket som den främmande men ändå så bekanta närvaron som hänger över henne som en varm filt.

”Jag vill. Kom till mig.” Hon sträcker ut sin hand. Väntar. Ser skuggan av en annan närvaro som en andra kontur runt honom. Undrar om hon själv har samma aura runt sig.

Hans hand i hennes. Hon tar två steg framåt, pressar sina bara bröst mot hans bringa, lägger en hand mot hans kind. Han ler lite trevande, en smula osäkert.

”Jag vill-” börjar han, men tystnar. Tycks växa framför henne. Den andra tar över en aning. Alva glider mellan eoner av tid.

#

Hennes läppar, varma, krävande. Slanka fingrar i hans hår. Händer mot bröstet, ryggen, benen. Ett fast grepp om det hårda bultande mellan benen. Varm väta. Hennes tunga. Hans läppar runt hennes svullna kön. Leonard ser det liksom ovanifrån, bortom sin egen kropp. När han tränger in i henne, tar henne i gräset, är det inte helt han, inte helt hon. Skimrande skuggor eller konturer runt deras kroppar, som han ser som utifrån. Hennes naglar som river mot hans rygg när han stöter djupt in i hennes väta. Hans naglar nerborrade i hennes lår när hon rider honom. Hennes skrik i natten när han tömmer sig i henne igen, igen, igen. Runt om dem, i själva luften, dova toner från en fiol som inte längre finns men som en gång spelat just här, i en annan tid, under en midsommarnatt.

#

Midsommardag. Alva blinkar mot solen. Gräs överallt. Dagg i ett tunt lager över huden. En arm över midjan. En varm hand mot höften. Minnesbilder i korta, liksom blinkande sekunder. Spelmannen, den andre, i henne, över henne. Hon själv över honom, med närvaron av sin andra hälft så stark. Vårblot. Magi som ett lager av syrlig bärsaft på tungan. Ett lugn i kroppen. Långt borta, som om de makter som verkat under natten ännu inte helt lämnat gläntan, toner från en fiol.

Handen på hennes höft rycker till. En suck från mannen. Kroppen bredvid henne sträcks ut. Alva kikar fascinerat på musklerna i hans rygg när han vänder sig om på mage. Det långa håret, ljust med stråk av vitt. Trevande sträcker hon ut en hand, rör lätt vid hans axel.

”God morgon,” mumlar han, vänder sig om igen och kisar mot henne med ljusblå ögon.

”God morgon,” viskar hon och låter blicken ta in hans kropp. Han har en tatuering på höger arm, en fiol och en stråke omslingrande av olika toner. Alva inser att hon vill knulla honom igen, helt som sig själv, innan dagen helt vaknat till.

”Erhm, vill du ligga… igen?”

Hans skratt är hest när han borrar in ansiktet mot hennes hals och mumlar fram ett åh gudar, ja.

Hon rider honom långsamt, länge. Gräset fortfarande vått av dagg mot hennes ben som är särade på varsin sida om honom. Hans händer på hennes lår, höfter, över skinkornas rundning när han liksom drar henne mot sig med ett kvidande. Hon lämnar nya märken av sina egna naglar över hans bröst. Den här gången är det han som skriker, dovt mot hennes mun när hon kysser honom, får honom att komma i henne en sista gång.

#

Elden är en stor askhög. Fiolen ligger kvar där han lämnade den, tryggt i fodralet. Skorna står bredvid. En lapp i ena skon. Kusinen och hans fästmö behövde åka, de visste inte var han höll hus. Leonard kan inte ens med lite vilja beklaga sig över det. den blonda kikar på honom när han sätter fötterna i strumpor och skor. Hon har ett par bruna lädersandaler i händerna, en liten väska i rem över ena axeln.

”Alva,” säger hon stillsamt och röd vid tatueringen på hans arm.

”Leonard.” Han tar hennes hand, lyfter den till sina läppar, kysser knogarna, vänder på handen, kysser handflatan, hennes handled. Släpper. Och dagen är här.

#

Alva slumrar på bussen tillbaka till stan, tillbaka till en verkligare verklighet. Men bredvid henne, lågmält men så tydligt i hela henne, nynnar Leonard på melodin han spelade om och om igen under hennes dans.