En annan sorts varulv

När jag kom till fikarummet på jobbet stod flera kollegor samlade i en grupp. Jag märkte direkt att de var uppskärrade över nånting och ganska snabbt framgick det att de tröstade någon.

I mitten av hopen stod Josefina. Hon var ganska ny på jobbet, och svår att se mitt i cirkeln av kollegor eftersom hon var huvudet kortare än de flesta. Men nånstans där, innanför alla uppmuntrande ord och armtag, skymtade jag hennes långa guldblonda lockar.

“Vad händer?” mimade jag, snarare än sa, när jag fick ögonkontakt med en kollega.

“Hon har blivit utsparkad från sin lägenhet”, svarade han.

“Andrahandskontrakt”, fyllde någon annan i. “Omedelbar verkan.”

“Amen, vafan…” suckade jag och tog in situationen.

Josefina var en väldigt trevlig tjej, lätt att prata med och hade fått ett bra välkomnande på avdelningen. Men jag fick känslan att kontakten var ganska ytlig i de flesta fall. Deras reaktion på situationen tydde på det också. Jag hörde flera stycken föreslå något i stil med att ta in hos en kompis eller nån i familjen så länge, så skulle det nog ordna sig, skulle hon se.

Men jag hade fått god kontakt med Josefina och jag visste att hon kände absolut INGEN i stan förutom oss kollegor. Hon hade ingen att vända sig till om boende, utan hon skulle förmodligen hålla god min och låtsas att hon hade en plan, men planen skulle förmodligen antingen vara att sova i bilen, eller bränna hela lönen på hotell.

Jag höll mig i bakgrunden, men när rasten var slut såg jag till att haka på Josefina. Jag skämdes lite för min goda kontakt med Josefina. Av någon anledning blev det alltid så att jag fick bäst kontakt med de sötaste och snyggaste tjejerna och jag var rädd att andra märkte det också. Som om jag inte hade någon respekt för kvinnliga kollegor utan bara spanade ut ett eventuellt byte bland varje ny tjej i arbetslaget. Och Josefina var jobbigt snygg. Hon var, som sagt, huvudet kortare än de flesta, hade långt, lockigt och förmodligen helt naturligt guldblont hår som nådde ner till hennes midja när hon hade det utsläppt som idag. Men framförallt hade hon ett otroligt leende och en utstrålning som måste vara jobbig för henne själv, utöver hur jobbigt det var att som kille konstant slå vakt om sina tankar när man pratade med henne.

När vi var relativt ensamma i en korridor gick jag upp jämsides med henne.

“Löser det sig?” frågade jag tyst, för att hon skulle förstå att jag inte ville ha den officiella versionen.

“Jag veet inte, Thomas.” erkände hon.

“Om det inte dyker upp något annat, så har jag ett rum ledigt i min lägenhet.” berättade jag. “Jag har bara lite blandat bråte där, som nog får plats i förrådet egentligen, så det…”

Josefina slog plötsligt armarna runt min kropp och kramade mig hårt. Kraften i kramen, ihop med hur länge hon höll kvar, visade hon lättad hon var. Jag sa inget, men efter några sekunder blev jag varse om mina armars existens och lade dem försiktigt om henne.

“Är du säker?” sa hon till sist när hon lossat sitt grepp en aning.

“Ja, det är ju bättre än inget”, förklarade jag. “Det är inte perfekt. Jag hade en inneboende ett tag, men det finns bara ett badrum och rummet gränsar till vardagsrummet, så man får liksom inte perfekt privacy. Plus att vi får dela kök, förstås. Men i brist på annat kanske det duger…”

“Klart det duger! Men jag menar för dig!” svarade hon. “Det blir ju jättejobbigt för dig, du ger ju upp din ‘privacy’ också och du måste flytta dina saker och…”

Några kollegor kom förbi och plötsligt ropade någon på mig från en bit bort, så vi hann inte mer än titta på varandra och nicka försäkrande innan vi skildes åt. Men framåt kvällen började vi ta tag i det praktiska.

Det gick relativt smidigt när allt kom omkring. Josefina var väldigt ursäktande och tacksam, medan jag mest skämtade om att hon ändå inte tog så mycket plats. Jag hjälpte henne att komma i ordning med hennes rum. Hon tyckte inte det var lönt, eftersom hon snart skulle ha hunnit ordna något annat, men jag visste att det bara var av artighet och oavsett om hon skulle bli kvar i dagar, veckor eller månader så behövde hon en riktig rullgardin och lite finare inredning än de elfa-hyllor med plastbackar som jag haft där.

Vardagen tog form och vi lärde oss att ge plats åt varandra. Josefina hade en bluetooth-högtalare som hon ofta spelade musik ur, både i sovrummet och badrummet, men jag försökte att inte låta mig störas. Jag förstod att det var ett sätt att skapa integritet, att skapa upplevelsen att hon kunde vara för sig själv, trots att hon var inneboende i någon annans hem.

Men hon kände sig som hemma. Ordningen vi först upprättat där hon hade en egen hylla i kylskåpet, upplöstes snart efterhand som vi började laga mat mer gemensamt, eller åt varandra. Och hon skämdes inte för att gå mellan rummet och badrummet i bara trosor och en tunn topp. Jag försökte att inte titta, för linnet satt så tajt att det i princip inte dolde någonting, men det var svårt.

Missförstå mig rätt. Josefina var min kollega, vi behövde funka ihop som kollegor, men hon hade också blivit en god vän. Jag respekterade henne på en massa olika sätt. Men jag är fortfarande en man, och gentemot en kvinna med en så sällsynt tilltalande utstrålning som Josefina finns det inte mycket att göra åt biologin. Jag fick liksom bara snällt notera vilken otrolig kvinna hon var, och påminna mig om att min hjälp i hennes boendekris inte var en ursäkt till olämpliga närmanden eller blickar som kunde få henne att känna sig otrygg i sitt eget hem. Och jag fick vara glad för just den biten – Att hon vågade gå klädd på det viset var ju ett bevis för att hon kände sig trygg med mig, och det skulle jag se till att hon var.

Josefina envisades med att betala hyra, trots att jag sa att det inte behövdes. Jag förstod att hon ville känna att hon bidrog, att hon inte ville ställa sig i en oöverkomlig tacksamhetsskuld, så jag tog emot pengarna, men jag stoppade dem på ett eget konto som jag tänkte använda till en ordentlig inflyttningspresent när hon väl hittade ett eget ställe.

Samtidigt var jag livrädd för den dagen det hände. Det var väldigt trevligt att ha Josefina i lägenheten, så även om hon lovat att hitta något annat snart, så ville jag inte bli av med henne. Jag såg inte fram emot att bli ensam i lägenheten igen och jag skulle sakna att höra hennes musik, planera veckans mat med henne och de kvällar då hon kom med en tekopp och frågade om hon fick sitta med mig i soffan. Jag visste att det inte skulle vara för evigt, men jag hoppades att det inte skulle ta slut riktigt än.

Jag vaknade en morgon efter ungefär en och en halv månad av ett brak. Halvvaken försökte jag förstå vad som kunde ha hänt, om något hade vält eller ramlat ner, när jag hörde Josefina vråla. Jag studsade upp och medan jag drog på mig morgonrocken hörde jag henne gråta.

“Josefina?” ropade jag medan jag gick mot vardagsrummet. Hon svarade inte och jag gick hela vägen fram till hennes dörr innan jag frågade igen. “Josefina? Är allt okej?”

“Neej” snyftade hon inifrån rummet.

Jag sa inget utan stod bara utanför och harklade mig lite, mer för att hon skulle höra att jag fortfarande var där än för att halsen behövde det. Jag väntade lite till och skulle precis fråga henne igen hur det var när hon berättade.

“Idag är det tre veckor sen jag sa att jag skulle flytta ut inom tre veckor” berättade hon. De sista orden fick hon knappt fram.

“Men Josse… Jag har ju sagt att det är lugnt.” försäkrade jag.

“Inte för mig!” ropade hon. Hon stönade och jag hörde hur hon började röra på sig där inne. “Jag packar ihop mina grejer och tar med mig det jag kan till jobbet. Resten hämtar jag sen.”

“Nej, Josefina, lägga av!” ropade jag när jag hörde att hon började kasta ner saker i en väska. “Vad är det som händer? Har du hittat ett boende?”

“Nej!” gnällde hon där inifrån.

“Men vart ska du ta vägen då?” undrade jag.

“Ingen aning!” svarade hon. “Men jag kan inte bo kvar här!”

Den meningen gjorde faktiskt lite ont. Hade jag gjort något fel? Vi hade ju haft så trevligt senast igår kväll. Vad hade jag missat?

“Josefina, jag … jag kan inte tvinga dig att stanna här”, började jag. “Men jag förstår inte vad det är som händer. Har jag gjort något fel?”

“Nej, inte du!” ropade hon.

“Men, vad…” började jag.

“Åh, bara öppna dörren för fan!” snäste hon, men hon öppnade den själv innan jag hann reagera, och fortsatte sen att plocka ihop sina saker. Hon hade bara trosor och det tunna linnet på sig och jag tittade bort igen. “Du har ju sett mig så här hundra gånger…”

“Ja, okej, men …” började jag igen, desperat, och gick med på att titta på henne. “Får jag fråga varför?”

Hon stannade upp och stod helt still medan hon tänkte i några sekunder. Hennes långa guldblonda lockar låg huller om buller.

“Helst inte?” sa hon till sist och såg på mig med ursäktande ögon. Jag sa inget utan väntade tills hon fortsatte själv. “Det är fel tid på månaden, bara.”

“Men det är inga problem!” svarade jag direkt. “Behöver du något? Jag kan fixa! Jag har levt med kvinnor innan, det är inget att skämmas för!”

“Inte DEN tiden på månaden!” snäste hon. “Den klarar jag fint.”

Inte den tiden på månaden? Vilken annan tid på månaden kunde det vara? Fullmåne? Jag måste ha lett lite åt tanken på att hon skulle vara en varulv som var tvungen att fly civilisationen när det blev fullmåne.

“Vadå, vad är det?” frågade hon nyfiket och log lite själv medan hon försökte se in i mitt huvud efter vad jag tänkt på.

“Jag bara … tyckte det var skoj att tänka att du var nån sorts varulv.” berättade jag. Det var skönt att se henne le ordentligt.

“Det var fullmåne förra veckan”, upplyste hon. “Det här är … en annan sorts fullmåne och en annan sorts varulv, kan man säga.”

Jag fattade ingenting. Vadå en annan sorts varulv? Vad är det, en vampyr?

“Kom igen!” suckade hon och gestikulerade åt mig att fatta snabbare. “Jag vet att du fattar.”

“Jag har inte den blekaste”, erkände jag.

“Du kommer att fatta.” lovade hon. “Jag kan knappt säga det tydligare.”

Hon gnuggade handflatorna mot ansiktet under några sekunder och jag insåg att hon verkligen brottades med något i tankarna.

“Jag vill inte behöva säga det rakt ut.” klagade hon. “Men eftersom du kommer att fatta snart, oavsett, så …”

Hon avslutade inte meningen och jag stod tålmodigt och hoppades att hon tänkte berätta snart, för jag hade verkligen ingen aning.

“Den andra tiden på månaden var för knappt två veckor sen.” berättade hon.

“Bra, då är du ju mittemellan nu”, konstaterade jag intelligent.

“Exakt” nickade hon och gestikulerade då där stressande med händerna igen. “Så då ….?”

Så då … Jag försökte räkna efter. Jag visste ju hur biologin funkar, eller?

“Är du gravid?” föreslog jag försiktigt.

Josefina kastade sig baklänges över sängen med en frustrerad suck.

“Inte om jag hade mens för två veckor sen, pucko!” stönade hon och jag förtjänade att höra det.

Jag vill tro att det tog två sekunder för mig att lägga ihop pusselbitarna rätt. I verkligheten var det säkert tio. Men till sist förstod jag. Jag förstod inte hur det spelade någon roll, men hon kunde bara syfta på en sak.

“Okej” sa jag bara.

“Äntligen!” stönade hon. Hon kröp upp och satte sig mot väggen, med knäna uppdragna framför sig. “Du får inte säga till nån. Okej?”

“Givetvis inte!” utbrast jag och undrade varför jag skulle säga till folk var nånstans hon var i sin cykel, men sen såg jag hur hon blängde på mig och blev allvarlig. “Du kan lita på mig, Josefina.”

“Förra gången var ett helvete. För en månad sen.” berättade hon. Ärligt talat förstod jag fortfarande inte vad det var som var så jobbigt. “Jag kan inte bo med en kille när det enda jag kan tänka på är …”

“Sex…” avslutade jag och poletten ramlade ner på riktigt.

“Exakt”, instämde hon och sneglade på mig genom lockarna. “Sån är jag. Alla tjejer är olika, men när jag har ägglossning så kan jag inte tänka på NÅNTING annat.”

“Ett litet smakprov av hur det är att vara kille”, svarade jag urskuldande, men det skulle jag inte gjort.

“Jag visste att du inte skulle fatta!” sa hon och drämde knytnäven i madrassen.

Jag var nära att säga att hon lovat mig flera gånger att jag visst skulle fatta, men hindrade mig i tid.

“Jag menar allvar.” sa hon, helt allvarligt, och jag trodde henne. “Vissa tjejer är såna. Det finns bara en enda sak på hjärnan under den veckan. I vanliga fall är det outhärdligt. Men förra månaden, att bo under samma tak som en kille … Det är helt ärligt det värsta jag varit med om. Ta det inte personligt, det är bara hormoner. Men jag lovade mig att aldrig utsätta mig för det igen.”

“Jag förstår”, svarade jag. Men jag tyckte ändå att det lät drastiskt. Jag hade vant mig vid att ha Josefina här nu och ville inte bli av med henne bara sådär. “Men du måste inte flytta ut helt. Du kanske kan bo hos Eva eller nån annan tjej på avdelningen tills det är över?”

“Och vad ska jag säga till dem?” frågade hon med dumförklarande blick. “‘Ursäkta, men jag är så jävla kåt på Thomas så jag måste flytta ut under några dagar, kan jag få bo hos dig?’ Och utan förklaring blir det ännu dummare. Varför skulle jag hålla på och flytta fram och tillbaka sådär?”

Nej, det låg något i det. Jag kanske bara borde acceptera att det var så det var. Hon fick ta sig pick och pack och hoppas att någon annan på avdelningen kunde ställa upp ett tag tills hon hann hitta något eget. Men ändå…

“Finns det verkligen inget annat sätt vi kan lösa det?” frågade jag desperat.

“Jo, vi kan ju knulla som kaniner i en vecka tills jag kan koncentrera mig igen” valsade hon med en dum min.

Jag försökte fnissa åt det dumma förslaget, men jag tror hon såg att det inte var helhjärtat och hon skakade på huvudet.

“Jag varnar dig.” sa hon. “Jag skojar inte om varulven. Jag vill knulla HELA TIDEN. Ingen av mina pojkvänner har pallat det. Få inte för dig att försöka.”

Jävla vit-björn-fenomen. Säger någon att man inte får tänka på en vit björn, så kommer man att tänka på en vit björn. Jag visste exakt vad det var jag inte skulle tänka på nu. Och jag försökte verkligen att låta bli. Men Josefina såg det, och det var inte mina ögon som avslöjade det.

“Thomas!” ropade hon, som för att väcka mig. “Vi pratar inte om ett litet kompisknull för att vara snäll. Jag har provat det. Det blir bara värre.”

Vi såg på varandra. Josefina skakade långsamt på huvudet. Laddningen blev så stark. Jag visste att jag borde dra ihop glipan i morgonrocken, men jag gjorde det ändå inte.

Till sist hasade Josefina sig ner från sängen och tassade fram till mig. Hon tittade på mina utspända kalsonger innan hon såg upp i mina ögon igen. Ingen av oss sa något. Vi visste att vi hade förlorat, att ingen av oss kunde stå emot längre.

“Jag varnar dig”, viskade hon. “Du kommer ångra dig innan jag är färdig.”

“Jag kommer ångra mig annars också”, svarade jag.

Josefina förde morgonrocken åt sidan. Hon såg mig inte i ögonen längre.

“Jag såg dig i kalsonger en av de första dagarna.” berättade hon andäktigt. “Innan dess också. Det syns på dina byxor ibland, vet du det? När de har de ljusa jeansen.”

Hon slickade sig om läpparna. Slet motvilligt blicken från mina kalsonger upp till mina ögon. Hennes ögon var så hungriga.

“Det var så jobbigt förra månaden.” fortsatte hon och vände blicken neråt igen. “Att se dig i kalsonger så ofta. Att veta hur stor du är, och känna det jag känner.”

Hennes ena hand strök försiktigt utanpå kalsongerna längs bulans längd, innan fingrarna hittade glipan mellan kalsongtyget och ljumsken. Hennes andetag blev plötsligt hörbara när hon tog tag om skaftet. Jag lät morgonrocken glida av mina axlar och ner på golvet medan hon lirkade lemmen ur kalsongerna.

“Den är …” andades hon. “… lite större än jag vågade hoppas.”

“Vi får vara försiktiga…” väste jag.

Josefina tittade upp i mina ögon igen och bet sig i underläppen och skakade på huvudet på ett sätt som fick mig att tänka på det hon sagt om varulven. ‘Försiktig’ fanns nog inte i Josefinas repertoar.

Jag kunde inte vänta längre. Jag slet upp Josefina från golvet, vräkte ner henne i sängen och slet av hennes trosor som förmodligen slet sönder resåren. Hon pressade sig mot mig och hånglade hårt medan min hand vek isär hennes ben och kände på henne.

Hon var plaskvåt och helt utblommad där nere och jag förstod lite mer om hur kåt hon verkligen var. När jag smekte henne började hon genast tjuta och gny okontrollerat medan hennes höfter rörde sig kraftigt och gned sig mot min hand.

Jag kysste henne hungrigt medan jag drog handen åt sidan och kladdade ner hennes ben med min hand.

“Grannarna…” fnissade jag åt ljuden hon gett ifrån sig.

“Jag kan inte vara tyst”, flämtade hon. “Du vet när jag spelar musik…?”

Hon behövde inte säga mer. Hon spelade musiken så högt för att dölja hennes stön när hon tillfredsställde sig själv. Jag kunde minnas att det var väldigt mycket musik för några veckor sen, i duschen och i sovrummet, hela tiden. Det måste ha varit förra ägglossningen. Men det var absolut inte bara då hon spelade musik.

“Du spelar musik flera gånger varje dag”, konstaterade jag.

Josefina nickade menande och om jag hade kunnat bli ännu kåtare än jag var, så hade jag blivit det vid insikten om hur ofta hon hade tillfredsställt sig själv i min lägenhet. Jag såg mig om efter hennes telefon.

“Skit i grannarna”, morrade hon lekfullt och klättrade upp över mig.

När hon dragit av sig linnet kunde jag inte annat än att hålla med henne. Hon hittade mitt stånd bakom sig, riktade det rätt och tvekade knappt innan hon pressade sig bak mot det. Kraften hon behövde använde för att jag skulle få plats att tränga in i henne verkade bara motivera henne ännu mer. Hennes lust var omättlig och hon slukade mig hel. Hennes blick blev vild, nästan galen, när hon började rida mig och snart hörde jag att jag gravt hade underskattat hennes hunger. Hon morrade, tjöt och nästan ylade ut sin njutning och lycka över att åtminstone tillfälligt få det hon behövde.

Hennes iver blev större och större tills hon knappt kunde hantera den, men då tog jag över. Det var ingen konst för mig att vräka runt henne som jag ville i sängen och se till att jag fick överhanden. Försiktigheten jag hade tänkt börja med behövdes inte i hennes tillstånd. Det hon behövde istället, gav jag henne. Man kunde låtsas att det var av nån sorts välvilja, att jag ville se till att tillfredsställa henne så mycket som möjligt för att lindra hur jobbig ägglossningen blev för henne, men ärligt talat var det bara ren och skär kåthet. Hennes sätt att röra sig och låta tillät inget annat än att jag knullade henne så genomgående jag bara kunde.

Här är något ni måste förstå. När man är så välutrustad som jag är så finns det vissa saker som liksom stiger en lite åt huvudet. I det här fallet syftar jag på att ha sex med en kvinna som VERKLIGEN uppskattar ens storlek. Det är en otrolig upplevelse. Första gångerna det händer kan man inte behärska sig och stunden tar slut alldeles för fort. Men efter tillräckligt många övningstillfällen så lär man sig den behärskning som behövs och till sist händer detta rent reflexmässigt. Och när man nått den punkten så lär man sig nästa läxa. Det kan bli för mycket av det goda. Det är bättre att sluta i tid än för sent.

Josefinas njutning och hunger efter mer var båda lika uppenbara i hennes reaktioner och båda drev på min kåthet så att jag knappt tänkte på vad jag gjorde, utan bara följde intränade instinkter. Jag tror att det var därför som jag efter ett tag sträckte armen runt henne så att jag kunde nå hennes klitoris medan jag fortsatte knulla henne så hårt som hennes rop krävde.

Jag lyckades tajma våra målgångar helt okej. Jag kände hennes inre knyta sig på ett nytt sätt medan hennes kropp spände sig som kvävde alla hennes ljud under några sekunder och gav henne två hårda stötar till. Sen slet jag mig ur henne, vände mig åt ett säkert håll och lyckades under den sista sekunden av normalt medvetande stoppa in tummen i henne med ett fast grepp över venusberget.

Efter det tog kaos och tumult över. För mig hände det mest på insidan. Hela världen smälte bort medan jag höll kvar mitt grepp om henne och hoppades att mina strålar inte hamnade på alltför svårstädade ställen. Men för Josefina var klimaxet mycket starkare än att det gick att hålla till insidan. Det är rentav synd att jag inte var medveten nog för att bevittna det från början till slut, men medan mina sista droppar rann ner på madrassen höll Josefinas kropp fortfarande på att spänna sig och sprattla till i omgångar.

Det var, ärligt talat, enormt upprymmande att se henne och hur lång tid det tog för spasmerna att avta, och hur hon efter det låg och stönade högt medan hon vred sig hit och dit som om vågorna aldrig riktigt ville lägga sig. När hon till sist lugnade låg hon med ansiktet bort från mig och hämtade andan.

Jag skulle precis krypa fram till henne, smeka henne över armarna och säga något om … Ja, jag kunde inte bestämma mig om exakt vad, men något som låg i linje med den självbekräftelse jag kände. Men innan jag hann säga något satte hon sig upp och vände blicken mot mig så att hennes vilda guldblonda lockar virvlade runt. Hon såg på mig med ett lurigt litet leende innan hon tecknade med pekfingret att jag skulle stanna. Med en liten rynkning på näsan reste hon sig och gick ut ur rummet.

Hon var borta i kanske en halv minut och under tiden hann jag börja förbereda mig på konversationen som vi måste ha. Lite måste vi hinna snacka innan det var dags att sticka till jobbet. Det vi gjort, och med all sannolikhet skulle fortsätta göra, skulle komma att få konsekvenser. Borde jag berätta för henne hur jag kände för henne, att detta var något mycket djupare för mig än ett kompisknull för att lindra hennes kåthet?

Josefina kom in i rummet igen, med två stora glas vatten. Jag såg på henne med, vad jag hoppas uppfattades som, ett varmt och kärleksfullt leende medan hon räckte mig det ena glaset. Men Josefina såg på mig med bestämdhet och hunger. Utan att släppa mig med blicken, drack hon halva sitt glas i ett svep, pausade, andades djupt och drack sen upp resten.

“Kom igen, drick upp!” stressade hon. “Du kommer behöva det!”

Jag hällde i mig så mycket jag klarade, men vattnet var iskallt och musklerna i halsen knöt sig så att vattnet hamnade i fel strupe. Jag hostade upp kallsupen och mötte skamset hennes otåliga blick igen. Efter ett par djupa andetag svepte jag resten av vattnet och hann inte ens ställa ifrån sig glaset innan hon var över mig. Jag försökte nå nattygsbordet med glaset, men det rullade ner på golvet när hon brottade ner mig mot madrassen. Hennes hårlockar kittlade mig i ansiktet och hennes hand letade sig ner till en halvslak lem.

“Jag varnade dig, eller hur?” väste hon och morrade lätt. “När jag sa att jag ville ha sex hela tiden, så menade jag HELA TIDEN!”

Hon sänkte sig och kysste mig så att jag fick smaka hennes hunger och den skrämde mig nästan. Jag hade förväntat mig att hon skulle behöva åtminstone ett par timmars paus efter den första omgången, men hon ville redan ha mer. Under några ögonblick bävade jag inför vad jag gett mig in på. Hennes hunger var omättlig, ja nästan farlig, osund.

Men hennes kyssar svepte snabbt bort den oron och hon kunde själv känna i sin hand att jag var tillbaka på banan.

“Förstår du nu vad jag menar?” viskade hon. “Det var en bra start, en lovande start, men fortfarande bara en start.”

Hon började stöna, av bara ren längtan medan hon smekte mitt stånd bakom sig och tog plats ordentligt.

“Mm, om du orkar så länge som jag hoppas …” gnydde hon. “… så kan det här bli … RIKTIGT bra!”

Sen sänkte hon sig över mig. De första två jucken hon gjorde var lite lugnare och mer inlevelsefulla, men sen tog hennes hunger över och strax efter det kunde jag inte hålla igen längre. Jag rullade runt med henne och höll fast hennes armar mot madrassen medan jag tog över kontrollen. Hon särade extra mycket på benen och såg mig nöjt i ögonen medan jag började höja tempot.

Det var som om hon visste vad som väntade nu och att det gjorde henne ännu vildare än innan. Jag behövde faktiskt inte höja tempot särskilt högt för att hon skulle bli helt galen, men jag höll mitt eget sinne lugnt. Det här var ett maratonlopp, inte en sprint, och därför var det viktigt att distribuera energin.

Och när jag väl klev ur lustens och kåthetens grepp insåg jag något. Det som skulle motivera mig var inte självbekräftelsen över vad jag kunde få henne att känna. Det var inte frestelsen att få överhanden, möjligheten att sätta henne i en beroendeställning där jag kunde tvinga henne att böna och be om mer innan jag gav med mig och förbarmade mig över hennes lidande. Det var inte biologins och hormonernas makt över mina känslor.

Nej, det som skulle motivera mig var det jag kände för Josefina.

Jag sänkte tempot och såg henne i ögonen medan jag gav henne långsammare stötar med så mycket känsla jag kunde. Och litegrann för varje stöt, så försvann den nästan sjukliga hungern ur hennes ögon och ersattes av en mycket djupare njutning. Varje rörelse in och ut i henne sände vågor som kastade hennes huvud bakåt med stön som inte lät så bottenlöst utsvultna.

“Ååhh, Thomas!” gnydde hon, så innerligt att jag höll på att tappa kontrollen igen. “Ååhh, aahh, Thomas! Vänta, vänta, stopp, vänta!”

Jag stannade och tittade på henne.

“Du får inte göra så med mig.” snyftade hon.

“Vadå?” undrade jag.

“Det blir för känslosamt”, svarade hon.

“Vadå?” frågade jag igen.

“Bara knulla mig som att jag är en kompis”; flämtade hon. “Utan känslor. Du får inte lura mig att hoppas.”

“Vadå?” frågade jag en tredje gång.

“Aah, Thomas” suckade hon och blundade. “Jag kan inte säga det tydligare. Inte detta.”

Jag var på väg att fråga igen, men hann hindra mig i tid. Jag behövde inte fråga. Istället körde jag igång med de långsamma stötarna igen. Josefina kunde inte hålla tillbaka sina gnyende stön. Jag sträckte mig ner mot henne.

“Jag ska knulla dig hårt sen” viskade jag i hennes öra. “Hårdare och längre än du orkar. Men först måste jag få göra detta. För jag älskar dig.”

Hon kändes plötsligt mycket mindre. Hennes insida blev lite sträv och jag kände varm vätska skvätta mot mig, innan hon spände kroppen bak i en båge. Men jag fortsatte att knulla henne. Jag kysste hennes hals och tog på henne, inte som en kompis som knullar utan känslor, utan på ett mycket bättre, viktigare sätt. Hungern från hennes biologi skulle få vad den behövde sen, men först ville jag mätta hungern från våra känslor.

Det tog ett tag, men efter en lång, innerlig stund så kände jag mig redo att skifta fokus. Jag hörde biologins vilddjur vakna i Josefina medan jag höjde tempot och intensiteten igen. Och denna gången stressade jag inte med att nå något avslut. Jag knullade henne så länge mina muskler orkade, slet runt henne till en annan ställning och fortsatte tills musklerna krampade igen, i ställning efter ställning.

När vi till slut gått i mål igen och tumultet var över, var det jag som hämtade vatten åt oss. Josefina hade satt sig upp och log när hon tog emot glaset, men blev sen allvarligare. Jag såg att hon funderade på något.

“Det där du sa…” började hon. “Innan när du …”

“Att jag älskar dig?” sa jag rakt ut när jag märkte att hon inte trevade på orden. Jag ville inte rygga tillbaka från samtalet, men mitt hjärta bultade.

“Just det, precis det.” bekräftade hon. “Du skojade, va? Som nån sorts dirty talk eller så..?”

Jag tänkte efter några sekunder. Det hade varit enklast att säga ja. Men jag skakade på huvudet.

“Jag menar, jag förstår hur du tänker.” sa hon. Hennes blick var riktad ut i intet framför henne. “Men just det vill jag inte att du säger. Inte på skoj.”

“Josefina, jag skojade inte.” förtydligade jag, om det var så att hon missat att jag skakade på huvudet.

“Jag kan inte … Va?” Hon ryckte liksom till och jag trodde att hon förstod. “Snälla, jag befinner mig inte i en situation där jag klarar att skämta om detta.”

“Inte jag heller.” försäkrade jag. “Jag menar allvar.”

Denna gången ryckte hon inte till. Hon satt helt still medan det verkade sjunka in. Jag var mer nervös än jag trodde. Jag var inte helt säker på om jag tolkat henne rätt och väldigt mycket hängde nu på att jag gjort det.

Hon hoppade fram till mig där jag satt på sängkanten, och hängde över min axel. Sättet hon smekte och höll om min överkropp kändes oerhört bra. Jag hade tolkat henne rätt.

“Vi är sena till jobbet”, konstaterade hon.

“Vi har tagit ledigt.” svarade jag. “Jag dubbelkollade precis med Ola, det är okej.”

“Bra!” mös hon och kröp ihop intill mig. Hon tittade på och fnissade innan hon sträckte ner handen och petade lite på den nu helt slaka lemmen.

“Du tänker verkligen bara på en enda sak”, log jag.

“Jag sa ju det”, medhöll hon med ett lite skamset leende.

“Jag tror ändå vi ska vänta lite till nästa gång.” sa jag.

“Jag veet…” suckade hon. “Men det är så svårt. Särskilt när jag vet vad du kan göra med mig.”

“Vi ska äta frukost först.” sa jag och tänkte att amerikanska pannkakor vore gott. Innan jag reste mig lutade jag mig mot henne och viskade. “Men om du tar på dig linnet och trosorna, så är jag nog snart på humör igen.”

Hon tittade på mig med ett slugt leende som sa mig att det var precis hon hade hoppats på att jag skulle känna varje gång hon gått runt i linne och trosor i lägenheten. En bit in i hennes ögon glimtade varulven till, men själva leendet var det hos en väldigt lycklig och ofattbart gullig tjej.