Calcifers julkalender – Lucka 2 – Kalligrafipennan

Lucka 2 – Kalligrafipennan

Väckarklockan ringde, jag sträckte mig efter telefonen och tryckte på snooze. Jag var verkligen inte redo att gå upp än. Det hade tagit ett tag att somna igår av vissa anledningar. Sakta lät jag tröttheten släppa sitt grepp och jag öppnade sömndrucket ögonen.
På sängbordet stod det hemliga kortet jag hade fått under gårdagen. Jag sträckte mig efter det och rullade över på rygg. Jag kunde inget annat än le och fnissa lite när jag läste det igen. Men det kändes fortfarande som ett skämt på något vis. Jag drog fingrarna längst kanten och försökte analysera handstilen igen.

På väg till busshållplatsen var jag så djupt sjunken i mina egna tankar, att jag glömde se mig om när jag korsade vägen. Tänk om det skulle finnas ett nytt brev när jag kom hem? Någon måste ju spela mig ett spratt bara, men tanken slog ändå rot.
Det doftade kanel och kryddnejlika när jag kom in på kontoret. Typiskt min avdelning att börja julfika redan nu i början av månaden. Klockan var bara några minuter efter åtta och Cecilia och Malin hade värmt glögg och tagit fram pepparkakor. Snart skulle väl våra samarbetspartners årliga godisutskick komma också, hela avdelningen brukade svämma över med sötsaker. Jag hälsade med ett leende, tog en pepparkaka i farten och gick bort till mitt skrivbord.

Vid morgonavstämningen samlades alla vid den stora tavlan. Formgivarna, copyteamet, ett par projektledare och de fotografer som var på plats idag.

Ett skratt bröt ut mellan några av killarna, högt och smittsamt och självklart var Aron mittpunkten. Han stod lutad mot väggen med en pappersmugg med glögg. En av fotograferna – allas favoritkollega och orättvist snygg. När Gud skapade honom var han generös med allt – ansiktsdragen, leendet, längden och den nonchalanta utstrålning gick hem hos alla. Även mig, flera gånger om. Folk drogs verkligen till honom när han klev in på kontoret, och han kunde få hela rummet att skratta åt hans käcka kommentarer som han kunde slänga ur sig i tid och otid. Usch, han var helt perfekt. Speciellt idag, hur kunde svarta kostymbyxor, skinnbälte och istoppad svart t-shirt vara så sexigt?

Han höjde muggen och smuttade på glöggen samtidigt som blicken rörde sig mellan kollegorna. Jag tittade bort, jag kunde inte med och bli ertappad med att stå och stirra på honom.

Jag höll i mitt anteckningsblock och började rita lite medan de andra pratade om något jag inte var involverad i. Så gjorde jag ofta när tankarna spann iväg medan små fantasidjur, snirkliga blommor eller texter bredde ut sig på pappret…jag kan inte låta bli!

Jag kunde heller inte sluta tänka på kortet. På vem som ens skulle få för sig att göra något sånt. Var det någon här? Jag sneglade misstänkt på kollegorna. De flesta hade ju partners. Zac – ganska fin att titta på, men som aldrig kunde hålla tyst om sin tjej. Daniel var ju gift och likaså Bengt – han hade ju till och med barnbarn. Två totalt omöjliga som misstänkta och dessutom noll procent romantisk fantasi. De som jag visste var singlar var Filip, Erik och Jesper. Jesper brukade dessutom alltid skryta med att han hade nån på gång, det var alltid lite oklart hur många han faktiskt dejtade samtidigt. Aron… garanterat att han upptagen med en lika vacker flickvän. Han brukade prata om nån tjej då och då. Sen fanns de personer jag aldrig ens reflekterat över. Om det inte var så att det var någon av tjejerna?

Det enda som jag kunde komma på var för några veckor när vi suttit i fikarummet – jag, Erika, Cecilia, och de flesta från formgivargruppen. Vi hade beklagat oss över våra singelliv medan killarna skrattat åt oss från andra sidan bordet.
Cecilia hade suckat högt och frågat rakt ut vad det är för fel på oss. Jag hade skämtat tillbaka och sagt något i stil med att jag hade varit nöjd om bara någon såg mig överhuvudtaget. Vi hade brustit ut i skratt allihop.
Tänk om Cecilia på riktigt tyckte synd om mig och försökte liva upp stämningen med ett brev? Hon var ju Creative Director av en anledning.

Resten av dagen segade sig. Jag fick klart det jag lovade Daniel under gårdagen. Han verkade dessutom ovanligt glad idag av någon anledning? Gick och smålog för sig själv och hummade. När klockan närmade sig fem slog jag igen laptopen och reste mig upp hastigt. Jag var tvungen att komma hem så fort som möjligt!

Det var som om jag sprang hem från bussen. Jag var till och med lite andfådd när jag slet upp entrédörren och rusade mot postfacket. Jag fumlade med nyckel som om hela mitt liv hängde på det här ögonblicket. När jag slet upp den luckan så ekade facket tomt.

Ingenting.

Jag släppte ut en besviken suck. Såklart! Jag hade väl ändå vetat att gårdagen bara varit ett konstigt skämt. Någon sorts besvikelse smög sig ändå på medan jag gick upp för trappan.

Men va?!

Där, på mitt dörrhandtag hängde en liten presentpåse i rött. Jag tittade på den, kände hur den där pirriga känslan tog vid istället och blev alldeles varm i kroppen.
Jag tittade mig snabbt över axeln i den tomma trappuppgången. Tänk om någon skulle stå gömd nånstans och var just ifärd med att hoppa fram och överraska mig? Jag låste upp och tog med påsen in.

Inuti låg ett guldfärgat kuvert och paket. Vilket skulle jag öppna först?! Jag tog upp kuvertet, det stod ”Lucka 2” och jag drog fram samma tjocka matta papper som gårdagen. Texten gick rakt in i hjärtat.

”Använd den här för att samla dina tankar.”

Jag drog in ett långsamt andetag. Händerna darrade lätt när jag lyfte upp paketet och öppnade.

I mina händer låg nu en smal avlång ask, och när jag lyfte locket tappade jag nästan hakan.

En kalligrafipenna.
Inte en sådan där billig variant man kan köpa på bokhandeln. Det här var något helt annat!
Där låg en penna gjord av mörkt trä med en antik spets i mässing, tillsammans med en liten glasflaska med svart bläck.

Jag lät fingertoppen följa det mörka träet. Den var tung och elegant… alldeles för dyr för att en hemlig beundrare bara skulle ge ge bort på det här sättet. Någon hade verkligen tänkt på mig.

Vem är du?