För de som uppskattade den första delen. Här är nästa.
Kommentera gärna om det är något.
//Plutten
Morgonen efter
Jag vaknar först. Det är tyst i lägenheten, förutom det svaga ljudet från fläkten i badrummet som aldrig riktigt stängs av. Ljuset strilar in genom persiennerna och ritar mönster över din rygg.
Du ligger på sidan, naken med täcket halvt nedhasat, ett ben blottat. Ditt hår fortfarande lite rufsigt. Leendet från igår går att skönja i mungipan.
Jag reser mig försiktigt, hämtar kaffe till oss båda, och kommer tillbaka när du rör dig långsamt i sängen.
”Du borde vara arg,” säger du hest och sätter dig upp, drar täcket om dig som en ursäkt.
”Jag var,” säger jag, räcker dig kaffet. ”Eller… jag trodde att jag skulle vara det. Men det blev inte riktigt så.”
Du ser på mig. Lätt skeptisk. Som om du väntar på en twist, på att jag ska släppa bomben.
”Jag såg dig igår,” fortsätter jag. ”Inte bara här – utan du vet, hela du. Något i dig… vaknade. Och jag gillade det.”
Du rör vid koppen. Fingrarna darrar lite. Du väntar.
”Jag gillar att du gick ut. Jag gillar att du flörtade. Jag gillar till och med att du kom hem lite…använd, med kjolen på sned, men med det där leendet.”
Du skrattar till. Nervöst. ”Så du vill att jag… vad? Ska gå ut och leva dubbelliv?”
”Nej,” säger jag. ”Jag vill att du fortsätter vara den där kvinnan som kom hem i natt. Hon som inte ursäktade sig. Hon som luktade natt, lust och frihet. Hon som slet ner mig i sängen som om vi nyss träffats.”
Du stirrar på mig i några sekunder. Sen lutar du dig fram, tar en klunk kaffe, och säger: ”Så… du gillar mig mer när jag kommer hem med sminket halvt borta och kjolen skrynklig?”
”Jag gillar dig när du känner dig levande. Och om det kräver höga klackar, dans, och lite hemligheter, så… kanske vi kan komma överens.”
Du skrattar nu. På riktigt. Slår mig lekfullt med kudden, sen drar du mig mot dig. ”Du är lite sjuk i huvudet,” viskar du.
”Jag vet,” säger jag, och kysser dig. ”Men jag är din.”
En vecka senare var det hon som tog initiativet. Inte med ord, förstås – inte rakt ut. Det är inte så vi fungerar. Men jag såg det i sättet hon valde klänningen. Röd. Inte skrikig, inte billig. Djupt röd, som mogen frukt. En dragkedja i ryggen som bad om att bli neddragen av någon annan än henne själv.
”Du går ut i kväll?” frågade jag, nonchalant från köket, med en halvt avslagen tonic i handen.
Hon stod vid hallspegeln, lade på ett lager läppstift så exakt att jag kände ett sting av svartsjuka. Inte för vad det betydde – utan för att någon annan snart skulle få se henne först. ”Mmm,” hummade hon. ”Anna och jag. Kanske några från jobbet.”
Hon sa det utan att se på mig. Och det var då jag visste att hon visste att jag visste. ”Kommer du hem?” frågade jag, fortfarande lugn. Hon vände sig om, lutade sig mot dörrposten med ena höften. ”Vill du det?”
Jag skrattade till. ”Jag vill det mesta med dig just nu. Frågan är, vill du att jag väntar igen?” Hon höjde på ena ögonbrynet. En liten rynka dök upp i pannan, hon gillade inte att förlora kontroll.
”Vill du följa med?” sa hon plötsligt. Jag stannade upp. Det var inte det jag förväntat mig. Inte än.
”Som i… på riktigt?” Får jag fram med ett förvånat uttryck i ansiktet.
”Som i, se mig. På plats. Känna det du bara föreställt dig.” Jag kände hur blodet rusade till i både stora och lilla huvudet. Det där var inte ett erbjudande. Det var ett test. Ett eldprov. Och jag… ville brinna.
Senare samma kväll gick vi in tillsammans – men efter det låtsades vi inte känna varandra. Hon tog ett glas, skrattade högt med en kollega jag inte visste fanns. Jag höll mig i bakgrunden, med en öl i handen, ögonen fästa på henne.
Hon dansade. Inte för mig, men jag såg hennes ansiktsuttryck som var alldeles lycksaligt. Vid ett tillfälle, kanske efter tredje låten, kom hon fram till baren där jag stod. Tryckte sig nära, låtsades beställa något, men vände sig sedan mot mig och sa med låg röst: ”Det är annorlunda, eller hur? När du ser det. När du vet vad du låter mig vara.”
Jag svalde. Inte av tvekan. Utan av törst. Törstande av vad hon kunde erbjuda. ”Du är vacker,” sa jag. ”Men du är ännu farligare än jag trodde.” Hon log. Ett leende av is och eld. ”Frågan är, hur mycket tål du?”
”Allt,” sa jag. ”Om jag får slita av dig den där klänningen i natt och vara med dig.” Hon drog med fingret längs min handled. ”Bra,” sa hon. ”För jag har redan låtit någon annan dra ner dragkedjan och….” Hon log och lämnade resten osagt, för att sedan återvända till dansgolvet.
Där var hon en virvlande ström av glitter och glädje. De yngre killarna, med sina energiska rörelser och självsäkra leenden, lockades närmare. En av dem, med mörkt hår och gnistrande ögon, fick snart Kristins fulla uppmärksamhet. Han rörde sig på dansgolvet med en sådan lätthet, som om han föddes för att dansa.
Mitt hjärta bultade när han närmade sig henne, och inte bara på grund av ölen. Det var något med hans intensiva blickar, något provocerande och samtidigt frestande. Killen sträckte ut sin hand mot Kristin, som om han bjöd in henne till en dans som skulle bli mer än bara en lek. I takt med musiken lät hon sig dras in i hans smittande energi. De dansade närmare, atmosfären runt dem blev hetare.
Musiken drog dem till en egen bubbla där ingenting annat existerade. Jag märkte hur han drog henne närmare, och plötsligt försvann avståndet. Deras kroppar rörde sig nu i samklang. Hans händer vilade försiktigt på hennes höfter. En pirrande hetta spred sig inom mig. Det var som att vara klädd i champagnebubblor, mina sinnen blev extra skarpa och uppmärksamma på det som skedde.
Killen lutade sig framåt och viskade något i hennes öra som fick ett fniss att komma över hennes läppar. Utan att riktigt tänka lät hon sin hand glida över hans byxfront, en impulsiv handling som fick mitt hjärta att slå ännu snabbare. Hans reaktion var omedelbar., men tog inte bort hennes hand utan bara log tillbaka.
I den brusande musiken och de glittrande ljusen kände jag hur en känsla av frihet, lust och förbud blandades. Jag visste att vi lekte med elden, men det gjorde det hela så mycket mer spännande. Det kändes som att livet, precis i det ögonblicket, var ett brutalt äventyr där inget annat betydde något.
För ett ögonblick såg jag hur han viskade något i hennes öra. Hon nickade och som driven av impuls, gled hennes hand över hans byxfront. Det var som om tiden stannade; hela världen bleknade i bakgrunden medan mitt fokus blev på de två och den förtrollande spänningen som lyste mellan dem.
Våra ögon möts, och det var nåt helt makalöst att se in i hennes blick som säger mer än ord. Känner hjärtat slå snabbare, i en blandning av skräck och extas. När jag ser dem gå iväg till de mer lugnare delarna av klubben.
Jag vet inte vad som händer där men efter en lång stund kommer hon tillbaka leende och säger att nu vill hon åka hem.
Vi sa inget till varandra i taxin hem. Hon lutade sig mot fönstret, blundade, som om hon behövde återhämta sig. Men jag visste att hon tänkte. Händelser. Män. Makt. Lust.
Jag stirrade ut i natten, såg våra reflektioner flyta ihop i glaset. Där satt vi, ett gift par som plötsligt lekte med andra regler än de vi en gång svor att följa.
Väl hemma gick hon före in i hallen. Sparkade av sig klackarna. Jag såg märkena de lämnat på hennes fötter. Röda, ömma. Någon hade hållit hennes midja ikväll, kanske dansat nära, kanske mer. Tänk om det är så att hon haft en annan man än mig mellan sina ben?
Vi gick långsamt upp till sovrummet. Hon vände sig inte om när hon hastigt talade. ”Han var yngre. Vältränad. Artig. Stor. Men inte särskilt intressant.”
”Är det… ett försvar?” frågade jag, och kände hur rösten skavde lite för ärligt.
”Nej. Det är bara vad det var.”
Jag gick fram till henne, ställde mig tätt bakom. Känner en blandning av lite svartsjuka men mest kåthet välla upp inom mig. Hennes rygg emot min bröstkorg. Andedräkten mellan oss. Vi var så nära, men ändå långt ifrån samma plats.
”Vill du att jag blir svartsjuk?” viskade jag.
”Nej,” svarade hon snabbt. ”Jag vill att du blir upphetsad.”
Jag skrattade till. Bittert? Kanske. Men också… nyfiket. Det fanns en skör linje där. Hon balanserade längs den. Och jag började följa med.
”Du vill bli tagen av någon annan,” sa jag. ”Men tillhöra mig.” Mitt hjärta bultar kraftigt när jag ser på henne. Jag kan se det framför mig. En stor lem som glider in och ut mellan hennes lår och jag kan höra henne gny och stöna att hon vill ha mer.
Hon vände sig långsamt om. Mötte min blick. Det var där jag såg det, inte skuld, inte ånger. Men… hunger. En hunger som inte längre nöjde sig med fantasin. ”Jag vill att du ska vilja ha mig mer än någonsin,” sa hon. ”Även om det innebär att du måste känna att någon annan har haft mig innan.”
Vi var tysta länge. Sedan drog jag långsamt ner dragkedjan på hennes klänning. Jag noterade att den var redan halvvägs nere, som om någon inte bekymrat sig om att dra upp den. Jag lät tyget falla till golvet. Hon bar inget under. Det var ett budskap. Jag rörde vid hennes höft, hårt, kontrollerat och knuffade ner henne på sängen. Med särade ben ligger hon stilla. Jag ser hennes svullna sköte som glittrar svagt. Mitt hjärta bultar kraftigt.
”Om du fortsätter, såhär” sa jag lågt, ”kan jag inte lova att jag förblir den man du gifte dig med.” Hon log. Det där lilla, såriga leendet. Som om hon redan visste att det var för sent för oss båda. ”Jag hoppas inte det,” svarade hon.
”Kom”, säger hon. ”Jag tror nog du vill tränga in i din kåta fru? Är det inte det du längtar efter? Är det inte det du suttit här och väntat på hela kvällen?”
Snabbt låter jag byxorna falla och lägger mig på henne. Hon styr mig vant in och strax hittar vi en underbar rytm och det hörs kärleksljud i rummet från oss båda.
Senare, i sängen låg vi tysta. Svetten kall på våra kroppar. Hon på rygg. Jag på sidan, stirrande på taket som om svar på våra frågor kunde dyka upp där.
”Tror du vi förstör något?” frågade hon till slut, nästan tonlöst.
”Ja, absolut” svarade jag. ”Men vi bygger något samtidigt.”
”Bygger vad?”
Jag tänkte efter. Länge..
”Jag vet inte,” sa jag. ”Ett nytt förhållande, kanske. En annan sorts kärlek. En farlig en.”
”Vill du att jag slutar?” Hon tittade på mig. Det var inte ett erbjudande. Det var en signal. Hon ville att jag skulle förbjuda henne. Sätta stopp. Ta tillbaka makten. Men jag visste: om jag sa nej nu, skulle vi båda förlora det vi just börjat upptäcka.
”Nej,” sa jag långsamt. ”Jag vill att du berättar allt efteråt. Jag vill veta. Inte för att kontrollera dig. Utan för att följa med dig dit du går.” Hon såg på mig. Något i henne blev mjukare. Kanske var det sorg. Kanske något som liknade kärlek, men som börjat anta en ny form.
”Vi kommer gå vilse,” sa hon.
”Jag vet.”
Vi låg kvar där, i det dunkla sovrummet. Mellan skärvorna av det gamla och konturerna av det nya. Två kroppar i ett äktenskap som förvandlades till något de själva inte längre kunde sätta namn på. Alltmedan sömnen tog över våra kroppar och skänkte oss en stunds vila.
Tyst överenskommelse
- Tyst överenskommelse
- Tyst överenskommelse, del 2. Morgonen efter
- Tyst överenskommelse, del 3. Beslutet är fattat
- Tyst överenskommelse, del 4. Den andre
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.