Livslust i dödens skugga

Det här är del 4 av 4 i Marie Svanberg och Rufus Ekensköld

”… Estrid Stjärnstrand… långa dagar… lycklig… efterlevande…”

Det borde finnas filtar vid kyrkbänkar. I alla fall om en sitter ensam på en hel bänk, utan värmen från andras kroppar som stöd.

”… alltid med oss… svåra stunder… i våra hjärtan…”

Vilkas hjärtan? Folket i bänken bakom som inte bryr sig för fem öre? De som hade mage att fråga om jag kan ändra mig nu när tanten är borta på riktigt? Är det deras hjärtan prästen menar? Pfft!

Ja, okej, det är inget fel på prästen. Men den här dagen är vidrig. Det går inte att andas. Taggarna i rosenbuketten gräver sig in i handflatorna mer och mer.

En psalm. Två psalmer. Mer prat. Tystnad. Prästens ögon som söker mina. Allt ser dimmigt ut. Dimmigt, grått, vitt där prästen står. Vit dimma där kistan står. Ja, okej. Upp, Svanberg.

Inte upp. Kall sten genom klänningstyget. Hård sten under skosulorna. Mummel i bänken bakom. De borde bara hålla käften.

Var i helvete är den där fiolen som skulle spela under blomsterprydningen av kistan? Vem ska ens spela? Det är det enda jag inte har koll på, mest för att jag inte behövde veta det, det stod något i papper om att det var ordnat sedan innan.

Där. Ett långsamt eko genom stensalen. Okej. Ljud. Ljud är bra. Ledmotiv är bättre. Upp nu, Svanberg, för fan.

Fioltonerna överröstar nästan ekot från mina klackar mot stenarnas slipade yta. Tre steg. Fem. Tio steg. Tretton. Kistan är verkligen vit. Lysande. Rosorna ser ut som blod mot det ljusa. Passande.

Och golvet suger tag i mina fötter. Kistan rakt framför ögonen. Tant Estrid i kistan rakt framför ögonen.

Fiolmusiken är högre. Känns närmre. Som vibrationer i skelettet. Bakom mig, någon. Höga toner i öronen.

”Lilla fågel.”

En viskning som ingen annan hör. Ord som ingen annan förstår.

Stenarna släpper taget om mina skor. Bänken som är bara min är tom. Tretton steg tillbaka till sittplatsen av hård sten.

Vid kistan, flera steg åt sidan för att inte störa den gångstig som nu skapas av andra kyrkobesökare med blommor till tant Estrid i kistan, står Rufus Ekensköld i en helt svart kostym med en grön slips. Fiolen mot hakan. Stråken i handen. Intensiva ögon som ser rakt på mig.

Herredumilde.

#

Minnesstund. Kaffe. Te. Vin. Ett bord med tårtor och kakor. Bageriet har levererat, som alltid. Tant Estrid visste vad hon gjorde när hon valde godsaker.

Folk har sagt fina ord. Vissa har kramats. Andra har sökt sällskap i gråt. Allt helt okej. Hanterbart. Det har varit fint.

Det här är inte fint.

Helvete.

”Marie, vi måste faktiskt prata nu.”

Mer helvete. Det röda vinet är som en filt i vätskeform, värmande ända ner i magen.

”Nej.”

Dagens tionde ord. Inte illa.

”Sluta nu, Marie. Vi ska bara bestämma om lägen-”

”Nej!”

Gunnars ögon, kalla, stela. Fy fan.

”Ställ inte till med en scen, flicka!”

En scen? Om ett nej är en scen, och jag redan ställ till en sådan, kan jag skapa en hel föreställning.

”Nej. Jag tänker inte ändra mig. Sluta. Min faster begravdes idag. Din syster begraves idag. Lämna mig ifred.”

”Exakt, hon är borta. Så du kan göra det rätta mot familjen, flicka, och-”

Jag kastar vinet i en båge från glasets kupol, rakt i hans ansikte. Tant Estrid lärde mig det en gång, den perfekta vinkeln för att dränka en annan människa i vin. Hon skulle lätt ge mig tio av tio för den här uppvisningen.

Gunnar Svanberg stirrar på mig med röd vätska droppandes.

”Jag. Sa. Nej.”

Och jag går därifrån. Genom lokalen, där allt sorl av röster tystnat, ut i hallen, genom dörren. Frisk höstluft. Helvete.

Grus under skorna. Knaster när jag väger på ena foten, tar av den andra skon och sätter ner en nylonklädd fot på myllret av små stenar, tar av även sko nummer två. Ett steg, två, tre. Omgivningen blir suddig när jag springer över gruset, över en gräsmatta, hoppar över den smala fåran vatten, springer, springer, springer.

Vid kanten av gräsets slut, bredvid det smala lilla vattenfallet som droppar ner i tjärnen, viker benen sig. Gräset under mig får snabbt samma temperatur som kroppen och snart är det inte kallt att sitta på.

Runt omkring mig, enstaka träd med gröna och orangea löv. Vattnets porlande svagt, svagt i öronen.

Hur hör man egentligen ljud över gräs? Eller, hur registreras ljuden? För stegen bakom mig låter inte som steg mot asfalt, eller grus, eller ens som steg. Men jag vet att han går närmre, närmre, närmre. Sandelträ i näsan.

”Lilla fågel.”

Ett mjukt prassel. Händer som tar i mig, drar mig runt. En filt under mig. En annan filt över mina axlar, ner längs med ryggen. Rufus Ekenskölds armar runt mig, utanpå filten. Varma läppar mot tinningen.

Tystnad.

”Första pris i vinkastning,” viskar Rufus Ekensköld efter eoner av tid, och jag hör att han ler.

”Det var rätt så bra, eller hur?”

”Hehe, om det är vad du vill kalla det, så visst, det var rätt så bra,” instämmer Rufus.

”Tant Estrid är död.”

”Jag vet, lilla fågel. Jag är så ledsen.”

”Du spelade jättevackert. Tack snälla du.”

”Självklart, finaste.”

”Fast, hur? Eller jag menar, ja…”

”Jag fick ett samtal från begravningsbyrån med en förfrågan om att spela, eftersom det var en önskan.”

”Åh.”

Rufus kysser min örsnibb, stryker en hand upp och ner över ryggen.

”Rufus…”

”Mhm?”

”Snälla.”

Extremt oklart vad jag faktiskt menar, men hans mot min rygg genom yllefilt och klänning brinner.

”Ge mig en färg, lilla fågel.”

”Grön.”

Det vet jag i alla fall.

En skiftning. Rufus Ekensköld över mig när han flyttat oss båda så att jag ligger utsträckt på filten med honom över mig. Hans hand längsmed min ena vad, upp över låret, rakt mellan mina ben, kupad över venusberget utan på det skira svarta nylonet som utgör min strumpbyxor.

”Ligg still.”

Tyg som rycks isär, sval luft mot huden. Rufus andra hand pressad strax ovanför min bröst, mot den sträckta huden över skelettet därunder. Hans andra hand fortfarande mellan benen, fingrar som långsamt smeker blygdläppar, klitoris, upp över venusberget, neråt igen. Runt, runt, runt.

”Blunda.”

Jag blundar. Rött, ljusblixtar. Svärta. Rufus Ekenskölds hand mot halsen, bara helt lätt, en beröring snarare än ett faktiskt grepp.

Två fingrar som nyper, gnider, trycker mot klittan. Greppet runt halsen blir lite, lite mer bestämt. Hans läppar mot mina, en varm tunga djupt ner i halsen, saliv som rinner, tänder som biter i underläppen.

Handen om halsen sluts hårt i samma hjärtslag som Rufus fyller upp min fitta med tre fingrar. Hans tumme stryker cirklar över klittan.

Ingen luft.

Strupen släpps fri, fingrarna inne i mig kommer åt helt rätt punkt. Rufus kysser mig igen. Mitt gnyende sväljs av hans mun.

Mer tryck om halsen. Fler fingrar i mig.

Andrum. Hans våta fingrar mot mina läppar, in i min mun, ner i halsen. Tillbaka djupt in i fittan som fortfarande krampar efter orgasmer.

Ett nytt strypgrepp. Rufus Ekenskölds ögon stint fästa i mina. Det snurrar till. Jag kommer igen. Hans hand om halsen. Smala fingrar. Varm hud mot min. Ljusblixtar inne i hjärnan. Rufus parfym i näsan. Skälvande vågor av liv.

Rufus håller mig länge, länge efteråt, på filten i gräset vid det lilla vattenfallet som droppar ner i tjärnen.

Tant Estrid är död. Min familj är helt galen. Rufus Ekensköld är ett mänskligt ankare. Min strumpbyxor är sönderrivna. Huden vid halsen är varm. Kroppen loj. Jag måste gå tillbaka till prästgårdens lokal. Sandelträ i näsan. Kyssar mot min tinning, i mitt hår.

#

Prästgårdens lokal är fortfarande av folk. Rufus Ekensköld håller mig tryck intill sig. Mina strumpbyxor ligger i hans ena ficka. Mina skor klapprar mot trägolvet inne i huset.

”Din… familj… behövde gå, Marie,” säger en kusin och blinkar roat mot mig.

”Jag kan tänka mig det.”

Bredvid mig frustar Rufus till, snabbt och kort. Hans hand vid min höft rör sig i en liten, liten smekning. Sen släpper han försiktigt, lyfter min hand till sin läppar, kysser knogarna, ger mig utrymme.

Jag tackar gäst efter gäst för deras deltagande när de en efter en beger sig hemåt.

”Tack,” säger jag tillslut själv, och prästen ler stillsamt, trycker min hand mellan sina båda.

I kapprummet står Rufus Ekensköld med en svart päls i händerna. Jag glider in i tyngden, låter honom klä mig i fluffig mjukhet.

”Sällskap, lilla fågel?”

Jag ser på honom. Det finns en loj energi i den seniga långa kroppen. En välbekant glimt i ögonen som möter mina.

”Ja tack.”

Rufus Ekensköld bjuder mig sin arm och vi går från prästgården, i varsin pälskappa som skydd mot höstvindarna.

Tyst, så att bara jag hör, nynnar Rufus Ekensköld på Cruella de Vil. Jag daskar min fria pälsbeklädda arm rakt i hans ansikte.

”När vi kommer hem till dig, ska jag slå dig tills du skriker, lilla fågel,” blir hans svar på mitt tilltag.

Gott så. Jag behöver känna att jag lever ännu ett tag.