Kom lite… (Arkivet #67)

Publicerad på Bubblan i september 2022. En av mina kortaste noveller, men underbart är kort. Ibland så underbart att man bara måste skriva ner det.

—-

Att jobba hemma ihop är inte alltid bara ett paradis. Jag menar, hur mycket jag än älskar min fru, så går man varandra på nerverna ibland och man fastnar i bittra spiraler. Man kan komma fel i tajmingen, så även om man säger något med goda avsikter så missförstås det och river upp ett bråk som man trodde var över.

Så när jag får meddelandet, ‘Kom lite…’ i telefonen är det med mer än en nypa salt som jag tänker igenom situationen. Det finns inte mycket fientligt i meddelandet, men man vet aldrig vad som väntar. Var är hon ens? Sitter hon uppe på kontoret och behöver hjälp med en artikel? Är hon i tvättstugan och vill klaga som vanligt på hur jag hänger tröjorna, så att det blir fula veck? Sitter hon bara och har någon dyster fundering som är i total dissonans med mitt obotligt optimistiska och pragmatiska sinne? Nej, hon skulle ju gå och duscha.

En pytteliten förhoppning tänds, men den är inte stor. Jag kollar batteriet på datorn, där är gott om kräm kvar så jag behöver inte leta upp sladden. Jag ställer ifrån mig den på soffbordet och går mot badrummet. Förmodligen har hon bara glömt att ta fram en handduk, eller så behöver hon en ny flaska med schampo. För att vara säker på att inte skrämma henne genom att plötsligt dra undan draperiet, så ser jag till att det hörs när jag öppnar dörren, och harklar mig mer än jag behöver innan jag försiktigt öppnar på draperiet.

“Behöver du något?” frågar jag, noga att inte hoppas för mycket, noga att inte låta sur. Men ändå flackar min blick ner från hennes ögon och över kroppen som fortfarande är för bra för att vara sann.

“Behöver inte du också duscha?” frågar hon menande tillbaka.

“Jo, det behöver jag” svarar jag och håller mig lugn.

Men jag behöver inte vara rädd för att hoppas längre. Jag går tillbaka till dörren och låser den, så att inte hunden öppnar den vid fel tillfälle. Tröjan och byxorna åker av och hamnar på varsin krok. Telefonen får ligga på fönsterbrädan. Strumporna lägger jag försiktigt bredvid varandra på barnens pall – Stortån töjer ju ut strumpan på ena sidan, så att den korvar sig vid lilltån om man sätter på sig den på fel fot sen. Kalsongerna får hänga på samma krok som byxorna.

Jag tänker igenom en gång till att jag inte missuppfattat något, men nej, det finns bara ett sätt att tolka det. Jag slinker in genom draperiet. Vi hinner utbyta en snabb blick innan jag tar plats bakom henne.

“Fryser du?” frågar hon, fast hon vet att jag inte fryser. Hon kan frysa trots att hon står mitt under den varma duschstrålen. Men min ämnesomsättning, eller vad det nu är, gör mig inte lika känslig. ibland undrar jag om hon frågar det bara för att hon tycker det är mysigt att jag inte är en sån som fryser.

Jag sluter mina armar om henne, känner bröstens tyngd mot den armen som hade lyckan att hamna överst denna gången. Vi står där en stund och gungar i en långsam dans under duschstrålen. Hennes rumpa gnider sig mot mig och hon kniper försiktigt med skinkorna när hon hittat mig, för att se att jag är med på noterna. Naturligtvis är jag det.

När hon vrider vredet för att flytta vattenflödet till slangen drar jag armarna tätare om henne. Hon hittar en tvålflaska, ringlar lite över barmen och jag är inte sen med att röra mina armar upp och ner så att tvålen gnids in över hennes överkropp. Sättet hennes bröstvårtor gnids mot mina armar, och hur hela brösten liksom dunsar till när de glider ur mina armars rörelser, kommer jag aldrig, aldrig, kunna få nog av. Det är nästan så att jag missar när hon ställer om duschmunstycket till den mer koncentrerade strålen, men reaktionen genom hennes kropp när duschstrålen träffar rätt går inte att ta miste på. När det är hon som tar initiativet behövs ingen uppvärmning. Nej, när ‘Kom lite…’-smset betyder det som jag hoppas på, så är hon alltid redan redo, hon längtar redan efter mig.

Jag lyder hennes höftrörelser och hjälper till så att jag tar plats mellan hennes lår. Huden blir sträv av det varma vattnet, vilket är en av anledningarna till att det är svårt att komma på rätt plats, men när hon sätter ena handen mot väggen och lutar sig fram går det lättare. Mina händer lämnar motvilligt brösten som är hala av tvålen, för att hjälpa till att dra isär hennes fasta skinkor, för att få bort mer av kontakten mot sträv hud. Nu har mitt ollon bara kontakt med de delar av henne som är hala nog, men det är ändå svårt. Hon är redan så långt kommen att hennes sköte trycker emot. Hon släpper ut några stön som får mig att känna lättnad över att barnen är på skolan medan vi trycker mot varandra.

Till sist slappnar musklerna runt hennes mynning av tillräckligt för att släppa in lite av mig. Jag känner plötsligt att det bränner i låren av hur jag måste stå för att hålla mig i rätt läge, men jag kan inte slappna av för då skulle hon pressa ut mig igen. Jag försöker slappna av med ett lår i taget för att skölja bort lite mjölksyra från musklerna, så att jag kan hålla mig kvar. Jag har bara halva ollonet inne och det största problemet med det är att det bara krävs ett ögonblick av tappat fokus för att jag ska glida ur. Men för hennes del är halva ollonet än en gång fullt tillräckligt.

“Jag … kommer” kvider hon, men jag vet redan.

Ibland gör hennes ryckande kramper att jag glider ur henne i det läget, men denna gången lyckas jag ta mig lite längre in istället. Medan hon flämtar högljutt hjälper jag henne att hålla balansen och jag är glad att jag hann få en liten smak av hennes ljuva insida. Vid sällsynta tillfällen kan hon fortsätta, men idag är inte en sån dag.

Jag sörjer dock inte det, för hennes kyssar när hon kommit är de bästa i världen. Hon skruvar tillbaka vattnet till att regna ner över oss och min ena hand tar för sig av hennes former medan den andra kramar om den påtagliga tyngden av ett av hennes brösts. Hon får krångla lite när förhuden fastnar nedanför det svullna ollonet, men hon hanterar det bra utan att behöva bryta kyssen för att kolla. Det tog några år för henne att bli riktigt bra på handarbetet, men nu är hon expert. Det är så underbart att jag nästan anstränger mig lite för att skjuta upp orgasmen, men för hennes skull låter jag det ske.

Det finns många bra sätt att komma på, men att stå där under duschen och kyssas av henne, med vetskapen om att hon nyss haft det minst lika skönt – det är frågan om inte det är det bästa ändå. Hennes smala fingrar håller om mitt sprängande skaft och styr strålarna bort från oss. Hon missbedömer visserligen hur många strålar som kommer idag och jag undrar om hon vet att allt det varma som träffar hennes hand inte bara är vatten från duschen, men det spelar ingen roll. Hon blir själv ren om handen när hon noggrant tvättar av mig.

“Tack” säger hon till sist.

Pft, som om det är hon som ska vara tacksam…

1

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Jag känner mig lite tjatig men du har ordförråd som få och leker lätt med metaforer och kan som få…

  2. Den här novellen var bra! Alla tänkbara känslor representerade på ett komiskt sätt och otippad story 🙂 tumme upp!

  3. Väldigt bra som vanligt Hannes! Lite roligt, måste ha varit under gymnasiet så hade vi just den där diskussionen. Jag…