Kärleken är blind #5 – Straffpoker

Det här är del 5 av 8 i Kärleken är blind

Det är natt och staden är min nu. I takt med att tystnaden sänker sig blir lyktstolpar och husväggar tydliga. Smidigt och säkert kryssar jag mig fram på ett sätt som aldrig är möjligt i dagsljus. Då, när trottoarerna är hinderbanor och övergångsställen kamikazeuppdrag, när de seende äger staden dränkt och utom räckhåll i trafikens larm.

Med en cigg i ena handen och vita käppen i den andra svävar jag fram i sensommarnatten. Kanske är det kvällens alkoholintag, kanske kontrasten mot hur det är att ta sig fram här i vanliga fall, men jag känner mig snygg och stark, lugn och trygg, ja faktiskt helt oemotståndlig.

Vid Medborgarplatsen är det trots allt en del liv. Tre-ställena har just stängt och folk väller ut från Kvarnen och Snaps. Jag råkar stöta till någon, ber om ursäkt och korsar Folkungagatan när tickljudet slår om från rött till grönt. Väl över fortsätter jag i maklig takt och känner hur någon glider upp vid min sida. Tysta går vi bredvid varandra och när det är dags att korsa Kocksgatan frågar han, för det är en han:
– Behöver du hjälp?
– Vad då, ser jag vilsen ut? Säger jag och fimpar.
– Nä, jag bara tänkte att..
Men innan han avslutar meningen krokar jag i hans arm. Han stelnar till, men mjuknar efter ett ögonblick och min hand får vila i hans armveck. Jag säger att i de här kvarteren är jag som fisken i vattnet, men att det alltid är trevligt med sällskap. Han mumlar något ohörbart och vi fortsätter att gå.

Han är den svårsnackade typen och det väcker min nyfikenhet. Och tack vare år av övning i intervjuteknik får jag ur honom en hel del. Han jobbar som cykelbud och spelar i band.
– Ikväll blev det Gröne Jägaren men där var det inget drag.
Han heter Johnny och imorgon ska han tatuera sig för tredje gången. Jag hör hans ord, men lyssnar mer på det som inte sägs. Inget om någon flickvän, inget om att vara på hemväg.

Johnnys gång är aningen vinglig och då och då stöter våra kroppar lätt ihop. Rytmen i hans steg, min handflata mot jeanstyget i hans jacka. Jag känner att han är huvudet längre än mig. Förmodligen en rätt mager grabb av hans lediga rörelser att döma.

Rösten, lite sömndrucken och beslöjad, långt från chattret på redaktionen, och hans stockholmska, fantastisk. Omöjligt att säga från vilken del av stan, men betydligt mer utpräglad än min. Hur gammal? Svårt att säga, men säkert tio år äldre än mig.

Värmen från hans kropp, att gå så här sida vid sida, en berusande känsla av odödlighet. Och lukten, den måste vara hans. En sträv och salt tjärdoft. Som från ett deostick på Konsum fast med undertoner av svett och malt.
– Nu är vi snart hemma, säger jag och trycker honom aningen i riktning mot Blekingegatan.
– Hur kan du veta precis var vi är?
– Du, bara för att man ser har man inte bättre koll, ler jag och är nöjd med mitt tvetydiga skämt.
Fan, jag vill ha honom nu, men man måste gå försiktigt fram med hetrosnubbar. För visst är han väl en sådan?
– Klarar du dig själv nu?
– Hörrö ”Sura Baya Johnny”, du sa att du skulle ta hand om mig!
Vi garvar båda åt den musikaliska referensen.
– Det är nog bäst att du ser till att jag kommer hem ordentligt.

– Vill du ha något?
Jag rotar runt i kylen och får fram två öl, han försvinner in på muggen. Jag tänder ljus och på det låga bordet ställer jag en skål med oliver. Jag drar inte fram någon stol, utan låter honom sätta sig i soffan. Där efter slår jag mig ner intill. Vi knäcker våra öl och tar ett par klunkar var.

När jag sträcker mig efter ciggpaketet, kommer jag åt en kortlek som jag glömt städa undan. En plötslig ingivelse.
– Jag vet, vi spelar straffpoker. Kommer du ihåg, så där som man gjorde på högstadiet?
Jag ger. Snabbt blandar jag korten och börjar dela. Ett till Johnny, ett till mig, ett till Johnny och ett till mig. När vi har fem kort var, flyttar jag mig lite så att han inte kan se vad jag har på hand. Jag har två par och saknar ett kort. Efter två byten har jag fått ihop till en kåk. Han har bara en triss och förlorar. Johnny sträcker fram ena näven och jag fattar tag i hans handled. Den är lika smal som jag tänkt mig. Samtidigt som jag kramar hårt, försöker jag dra ut på och njuta av stunden. Känner hans puls under mina fingrar, pressar hans hand mot bordet och drar kortleken över knogarna. Johnny kvider till och en våg av förtjusning och illamående sköljer som en vallning genom min kropp. En uppsluppen och blossande skam över att ha tillfogat honom smärta, som om jag daskat hans häck eller givit honom ett bett.

Förläget tar han korten ifrån mig och börjar blanda. Den här omgången vinner jag också och efter att ha dragit leken över hans knogar än en gång, känner jag att han börjat få skråmor. Nog för att jag gärna plåstrar om en främmande man, men det vore synd att skrämma bort honom alldeles nu när vi kommit så nära.
– Vi kör något mjukare, föreslår jag och han går med på att spela klädpoker.
– Men för att du inte ska kunna fuska, måste du ge mig dina plagg allt efter som.

Kanske är det ölen, eller upphetsningen, men Johnny vinner både första och andra omgången. Förbrilt försöker jag kalkylera hur många kombinationer av par och stegar man kan få. Sedan vänder det äntligen. Bäst som jag sitter där i bara T-shirt och kallingar, får jag först hans ena sko och sedan en strumpa. När Johnny blir av med sin skjorta knorrar han och säger att han fryser.
– Spela bättre då, säger jag och han biter trumpet ihop.

Jag hämtar mer öl och tar fram en spellista på Spotify som han gillar. Jag är rejält sugen nu och det värsta är att det nog inte bara är tydligt för mig. Jag lägger en kudde i mitt knä för att dölja mitt stånd, men Johnny har nog redan sett.

Tänk hur allting blivit. Nyss gick vi längs Götgatan och nu sitter vi här. Hans jeans åker av och nu är vi båda så när som på nakna. Kvällen till ära är jag iförd mina trasigaste kalsonger. Jag ler och tänker att det är helt i linje med det sunkiga vi håller på med.

Jag missar nästan askkoppen men Johnny tar min hand och visar var jag ska fimpa. Doften av tång och malt, Johnnys yrvakna och släpiga röst och min hårda balle. Det här är för bra för att vara sant.

Men för första gången under kvällen blir jag osäker på mig själv. Det här får inte glida mig ur händerna. Jag vill ha honom, utifrån och in.
– Var är du tatuerad? Frågar jag.
Johnny tar min hand och lägger den mot sitt nyckelben. Han kunde lika gärna givit mig en käftsmäll. Den lena huden mot min handflata, skäggstubben mot min arm, jag får svårt att andas. Upprymd och matt frågar jag var den andra sitter och hör på mig själv att jag låter grötig på rösten. Han för min hand mot sin högra skuldra, för att nå måste jag lägga armen om honom. Vi sitter så en stund.

Trots musiken från datorhögtalarna och nattljuden från den öppna balkongdörren, är det som om en kompakt tystnad fyller ut varenda skrymsle och vrå i rummet.

Sakta, förtvivlat sakta låter jag mina fingertoppar vandra utmed hans ryggrad. Han åmar sig av välbehag och när jag når hans svank, böjer han sig fram så att jag skulle kunna stryka över röven, men så roligt ska han inte få det än, det är något han måste be mig om.
– Vill du leka en tredje lek?
Nu är jag riktigt orolig. Tänk om han bangar, men samtidigt vill jag höra honom säga det. Visst är det kul att för föra, men ännu bättre att få en medbrottsling.
– Ja, jag vill gärna prova med en kille.

Utom mig av kåthet löser jag upp hans tofs. Det långa håret faller omkring oss och jag drar honom tätt intill. Han är verkligen mager, men stark, det känner jag nog. Vi tumlar runt på soffan och jag för mitt ansikte mot hans skrev. Genom kallingarna känner jag den hårda kuken och den unkna lukten av pungsvett får blodet att tjockna. Lite klibbande försats tränger igenom tyget och jag blir tung och lealös och det värker någonstans i mellangärdet. Att hans läppar är så mjuka att man både kan ha bråttom och all tid i världen. Det innerliga och intensiva, flämtningarna och det lyckliga fnisset.
– Du är väl försiktig? Frågar han en smula generad när jag öppnar kondompaketet.
– Visst, svarar jag, nonchigt men också lite stolt.
– Du kan vara alldeles lugn Johnny. Jag ska ta hand om dig.

Delar i serien<< Kärleken är blind #4 – Osynlig utställningKärleken är blind #6 – Ledsagaren >>

Kärleken är blind
1

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Ja, det tycker Olivia också. Jag hoppas hon tar det där samtalet med sin kille.

  2. Väldigt bra, men det var nästan lättare när det var indelat i delar, men det är så klart en smaksak.…