Kärleken är blind #7 – Vilse i vildmarken

Det här är del 7 av 8 i Kärleken är blind

Redan på flyget ångrade jag mig, men då var det försent. När en gammal bekant ringde och presenterade idén tyckte jag redan då att den var idiotisk, men han pushade på, jag var vek och lite fåfäng och ville bevisa för mig själv, men kanske mest för andra att allt var möjligt.

Filip ringde också i en period i livet då jag hade rätt dålig koll på mig själv. När han presenterade idén lät det idiotiskt och det var inte första gången. Filip var äventyrare, hade bestigit alla berg inklusive det högsta i världen, dock utan att ha tagit sig hela vägen upp till toppen. Han hade surfat, rott, seglat och skidat på alla tänkbara, men framför allt alla otänkbara platser och för mig var det mest ett mysterium att han inte var död. Trots att många expeditioner avbrutits av olika anledningar, hade han på något sätt alltid klarat sig helskinnad, ibland med blotta förskräckelsen och ibland hade kamrater lämnats och dött. Det fanns då alltid en bra förklaring, ”jag kunde inte göra något för honom” var en sådan klassisk replik.

Förra året ringde han mig och tyckte att vi skulle cykla tandemcykel från Stockholm till Göteborg. Jag som cyklat från Stockholm till Paris tyckte det lät som en kul och lätt grej. 50 mil på en tandemracer skulle man göra på lite mer än ett halvt dygn.

Sedan visade sig att hela idén med äventyret självklart inte var så enkel. Hans nya idé gick ut på att han som var seende skulle sitta bak på ”stokerns” plats och jag som var blind skulle sitta fram på ”pilotens” plats och vara den som styrde. Hela utmaningen gick ut på att se om det gick att upprätta en sådan kommunikation så att han kunde guida mig att styra hela vägen ner till Göteborg.

Om det varit på en öde landsväg eller ett övergivet flygfält så hade det kanske kunnat vara en kul grej att göra som ett insamlingsprojekt till något bra ändamål på Youtube eller Facebook, men det var för simpelt för hans äventyrslust. Allt skulle utföras i 30 kilometer per timme längs landsvägarna hela vägen ner till Göteborg mitt i all trafik.

Den gången lyckades jag säga nej. Jag märkte vilken inverkan han hade på mig. Trots att idén var idiotisk och helt onödig så lyckades jag inte säga det rakt ut. Jag slingrade mig, bad om betänketid, sa att det förutom att det var livsfarligt skulle sända mer signaler om lyteskomik än visa något heroiskt. Det ville han över huvud taget inte lyssna på. Till slut rann allt ut i sanden och någon sorts lugn sänkte sig en tid.

När han ringde igen anade jag oråd. Jag visste inte helt säkert, men någon form av grav diagnos måste han ha eftersom det kunde vara tyst långa tider men så fort han fick en ny idé bara ångade han på och då fanns inte mycket utrymme för invändningar.
– Vad har du hittat på den här gången, hoppa från 10000 meter utan fallskärm och överleva? Frågade jag och försökte få bort känslan av annalkande olycka i kroppen.
– Vi ska flyga till Afrika, vandra på savannen och i djungeln.
Än en gång lät det som ett oskyldigt äventyr, något som skulle kunna tilltala mig. Ändå kände jag honom tillräckligt väl för att förstå att det inte var allt.
– Det låter ju trevligt. Vad mer, vilka och hur långt och på vilket sätt?
– Det ska vara 10 helt okända människor med olika karaktärsdrag och ingen ska känna till varandra förrän man är på plats. Du ska vara med i egenskap av en blind person och allt du får ha med dig är den vita käppen.
– Och sedan ska de ledsaga mig utan att veta om det i förväg? Jag kan ju inte gärna treva mig fram själv där i djungeln?
– Precis. De ska ställas inför utmaningar och du och dina behov är en av utmaningarna. Det kommer så klart finnas flera utmaningar. Ni ska hålla ihop och lösa allt tillsammans.
– Kommer det vara med några fler med funktionsnedsättningar?
– Nej det kommer bara vara du.

Det kröp i kroppen på mig av någon sorts odefinierbar olust. Jag kände mig alldeles för utsatt, ensam med okända människor långt hemifrån i en okänd och delvis farlig miljö. Jag försökte nog invända, ventilera mina farhågor och att jag behövde kunna lita på människor, men han pratade och skrattade bort allt sådant med sin mest vanliga klyscha,
– Du måste gå utanför din bekvämlighetszon, då kommer du växa som människa.

Nu satt jag här på flyget utan att känslan av olust försvunnit. Jag var 34 år och i mitt tycke en självständig person. Jag klarade det mesta själv i min vanliga invanda trygga miljö hemma och på jobbet. Jag tyckte om att utmana mig själv, åka skidor, vindsurfa och till och med klättra i berg. Då var det under ordnade former och jag hade bra människor omkring mig. Ändå kände jag mig livrädd nu. Jag försökte upprepa mitt vanliga mantra: ”vad är det värsta som kan hända?” Raden av tänkbara saker som kunde hända hade en tendens att bli oändligt lång och bara farligare ju fler scenarier jag kunde tänka mig. Tryggheten fanns ändå i att jag var fullt rörlig och stark fysiskt, bra kondition och uthållighet som den långdistanslöpare jag är. Jag behärskade engelska och gick allt åt helvete så var det väl bara att fråga sig fram, lifta och ta sig till närmaste flygplats och åka hem. Det var ändå inte nord- eller sydpolen eller som något av hans tidigare förslag, att skida över den ryska tundran i hundra mil eller mer. Där kunde bokstavligen ingen höra mig skrika. Men att vandra mellan byarna i afrikanska djungeln lät inte lika farligt. Två av mina största rädslor var att drunkna eller frysa ihjäl. Inget av dessa fasor skulle bli aktuella.

Jag förbannade Filip och att jag över huvud taget kände honom. Jag förbannade mig själv för att jag befann mig här och inte sagt nej som jag borde om jag bara följt min intuition. Alla medlemmar i expeditionen skulle ta sig till startplatsen på egen hand, en liten by långt ute på landsbygden. Filip sa att det var en del i utmaningen och den gällde tydligen även mig. Ingen mötte mig på flygplatsen och när flygets utmärkta assistans som fungerade lika klanderfritt vart man än flög i hela världen, upphörde i kaoset utanför flygplatsen. Allt luktade avgaser och flygbränsle, trafik och tutande bilar åstadkom ett öronbedövande buller så att jag totalt tappade orienteringen. Hettan var kvävande, säkert över 35° eller mer.
– Taxi please, sa jag till värdinnan som ledsagat mig ut från flygplanet, ut genom passkontroll och tullfilter.
– Yes sir, here is the taxi line.
Sedan släppte hon mig och försvann.

Jag drabbades av yrsel och blev desorienterad av alla ljud. Jag visste knappt om jag stod på en trottoar och inte heller vart taxikön fanns. Jag trevade mig fram med vita käppen tills den slog in i en bilplåt. Plötsligt kände jag ett grepp i min ena arm, någon som drog iväg med mig, en smutsig bilplåt och någon som lastade in min väska i en bagagelucka. Plötsligt satt jag i ett baksäte i en bil som luktade illa av cigarettrök och svett. Jag upprepade platsen dit jag skulle flera gånger men fick ingen uppfattning om chauffören förstod mig. Bilen sköt iväg och en lång resa inleddes. Den bestod mest av ryck, skumpande, tvära svängar och tutande.

När bilen till slut stannade frågade jag flera gånger genom att upprepa platsens namn, men fick inget svar som jag kunde tolka som ett ja eller nej. Jag var inte ens säker på att jag uttalade namnet på platsen på ett begripligt sätt. Min väska lyftes ut och jag fann mig stående med väskan i handen och kände grus under fötterna. Röster pratade på ett obegripligt språk och strax började resan om i en ny bil men med samma cigarettrök och svettlukt.

Varför jag i det här läget inte vände och åkte hem förstår jag inte än idag. Ingen fanns här att övertala eller tvinga mig. Filip skulle upptäcka mitt avhopp först när jag befann mig hemma i min trygga lägenhet igen och jag skulle kunna be honom dra åt helvete och låta bli att någonsin svara när han ringde igen. Det borde ha varit ett lätt beslut, kostat en flygbiljett och allt hade varit över. Istället fortsatte resan på samma sätt i ytterligare sju timmar. Jag bet ihop. Man gråter inte när man nästan är 35 år.

Till slut verkade jag ha nått resans mål. Jag blev avsläppt någonstans ute på landsbygden. När bilen åkt trodde jag först att jag var helt ensam, men efter en stund hördes röster en bit bort. Försiktigt rörde jag mig åt det håll rösterna kom ifrån, noga med att använda vita käppen för att inte ramla. Jag hade verkligen ingen aning om i vilken miljö jag befann mig, om det fanns branta stup eller liknande som jag riskerade att falla ut för. Jag hade aldrig i hela mitt liv känt mig så utsatt.

Rösterna tillhörde en grupp människor som pratade engelska. Jag presenterade mig och frågade om de var en del av expeditionen vilket de bekräftade. Vi var totalt sju personer, fyra kvinnor och tre män och alla av olika nationalitet. Åtminstone tre medlemmar verkade ha hoppat av. Det visade sig att det bara var jag som var svensk. Tyst förbannade jag Filip som inte ens kunnat berätta den detaljen. Samtidigt var det inte mycket som förvånade mig längre.

När vandringen började försökte jag ändå tänka positivt. Människorna verkade åtminstone trevliga och gå att prata med. Olustkänslan försvann ändå inte. Jag frågade om jag fick gå med någon för att det skulle bli lättare. Det behövdes bara att gå arm mot arm för att jag skulle kunna följa och få lite ledtrådar om terrängen. Ledsagare heter ”guide” på engelska, men antingen förstod man inte riktigt eller valde att ignorera. En fransk kvinna klagade över sin tunga packning. Jag försökte ge av min hjälpsamhet genom att bära hennes packning för att kunna få någonting tillbaka, men den effekten uteblev. Efter en dag lät jag henne bära sin egen packning igen. Vi fortsatte, jag följde efter de andras röster, höll mig några steg bakom. Än så länge var terrängen platt och lätt och jag hoppades det skulle fortsätta så.

De första dagarna hade jag bestämt mig. Om det skulle uppstå en enda möjlighet att avbryta det här så skulle jag göra det. Det skulle räcka med en lite större by eller stad där det fanns tillgång till bilar så skulle jag betala för att få komma till flygplatsen och åka hem. Jag försökte räkna på hur långt det kunde vara dit. Resan hade pågått i nästan nio timmar. På svenska vägar skulle det kunna betyda upp till 90 mil om man kör i 100 kilometer per timme. Här var vägarna betydligt sämre och långa stunder hade bilen kört långsamt så det var omöjligt att beräkna. Men drygt hälften kanske, 40 mil eller mer. Pengar hade jag, så det var inte problemet.

Men allt efter som vi gick kändes det som om vi bara kom längre och längre bort från civilisationen. Jag kunde inte se, men på ljuden lät det som de få byar vi passerade mest måste bestå av hyddor och jag hörde definitivt inga ljud av bilar och vi hade heller aldrig asfalterade vägar under fötterna. Vi var helt klart på väg ut i bushen.

Min panik tilltog. På kvällarna när vi slog läger var det ingen som hjälpte mig att visa vart jag kunde slå upp mitt tält. Jag fick själv treva med vita käppen eller fötterna för att hitta jämnt underlag. Ibland slog jag upp mitt tält för att upptäcka försent att det fanns vassa stenar eller stubbar som stack upp i tältbottnen. Jag började bli överdrivet försiktig, insåg värdet av mitt tält och min vita käpp. Om något av dessa saker skulle gå sönder så var jag ännu mer utsatt. Vid ett tillfälle blev en annan medlem irriterad för att jag missbedömde avståndet och råkade slå upp mitt tält alldeles för nära hans. Då skrek han åt mig på blandad engelska och holländska. Om det var någon gång det skedde någon sorts brytpunkt, så var det kanske då. Efter den gången var de andras bemötande mycket svalare och jag fick allt mer ointresserad information om hinder i vår väg.

– Här är en smal bro vi måste ta oss över, sa den afrikanska guiden på knappt begriplig engelska.
– Får jag hålla i någon så att jag kan ta mig över utan att falla?
Min fråga besvarades inte ens. Larmsystemet i kroppen som befunnit sig i ”gul blink” slog nu om till rött. Det här var mycket mer allvarligt och farligt än jag anat.

Mycket försiktigt använde jag den vita käppen för att ta mig fram till bron. De andra hade redan gått över och väntade en bit bort på andra sidan. Jag tänkte att det var åtminstone storsint, men ingen kom till min undsättning. Jag gick ner på knä och kände med händerna. Bron, eller snarare spången bestod av två breda plankor i bredd. De kändes mossiga och som om de var i ganska dåligt skick. Tveksamt reste jag mig, lät vita käppen glida längs ena kanten medan jag tog myrsteg ut över spången. När jag sträckte ner käppen som var 135cm lång, kunde jag inte känna något annat än luft. Det kunde vara 1,5 meter djupt eller 10 meter. Det kunde vara vatten, lera eller klippor där nere, jag hade ingen aning. Ovetskapen gjorde mig ännu mer vinglig och osäker. Dessutom vilade ryggsäckens och tältets tyngd över mina axlar.

Det tog mig lång tid att ta mig över och väl hos de andra hade jag behövt andas ut lite, men guiden bröt upp och vi fortsatte genast färden. Irritationen över dröjsmålet kändes tydligt.
– Jag behöver avbryta det här, I need to quit and go home.
– It’s not possible, many miles, svarade vår guide.
Jag föll bakåt i ledet igen, resignerade och gav upp.

Det var i djungeln vi tappade bort varandra. Först kände jag en enorm lättnad när jag insåg att terrängen inte var så svår, men gruppens tempo var för högt för att jag skulle hänga med utan ledsagare. Jag fick gå fort och fick svårt att hinna känna mig för med käppen och gick ofta in i hängande grenar eller snubblade över rötter. Ibland fastnade min packning i vegetationen. När jag trasslat mig loss var de andra ofta långt före.

Jag minns tanken när jag föll, minns att jag hann tänka den klart innan jag slog i marken, ”hoppas inte det är flera meter.” Kroppen spände sig inför stöten. Den blev hård. Min bröstkorg slog i en sten och jag tappade luften. Det dröjde kanske 40 sekunder innan jag återfick andan och kunde ropa ”VÄNTA!” Rösten hade inte hämtat sig och lät mer som ett pip som absorberades av den täta terrängen runt omkring. Jag fick inget svar och hörde inte längre några röster. I det läget kände jag ingen oro, förr eller senare måste någon märka att jag var borta och då skulle de återvända. Kanske skulle det bli vändningen, att man förstod att jag inte kunde vimsa runt så här utan ledsagning i den här sortens terräng.

Efter en stund reste jag mig till sittande. Jag hade ont i bröstkorgen. Jag kunde röra mig och trycka på revbenen. Även om det gjorde fantastiskt ont så hoppades jag att inget var brutet. Illa skadad här ute var verkligen inte bra.

Jag trevade runt mig och hittade vita käppen, min livlina, mitt enda redskap för att ta mig fram någorlunda säkert. Den var bruten på ett ställe och böjd i mer än 90° på ett annat ställe och var nu hälften så lång och skulle inte längre gå att använda för att känna sig fram med. Jag svor för mig själv, jag hade inte ens tänkt på att ta med en käpp i reserv. Fortfarande kände jag mig inte allt för oroad. Hela skogen var full av träd och någonstans skulle det gå att hitta en lämplig gren som skulle kunna fungera som ersättare för mitt hjälpmedel.

Jag kravlade mig upp på stigen igen. Fallet hade inte varit så högt, bara en och en halv meter. Kanten befann sig i brösthöjd, men det fanns gott om stöd att sätta fötterna på för att komma upp igen. Rörelsen gjorde att smärtan i bröstkorgen slog till med full kraft och jag skrek ofrivilligt. Det här kanske inte var så bra trots allt.
– Hello! Hello!
Jag ropade men fick inget svar. Det enda jag hörde var naturens alla ljud av fåglar, insekter och vinden i trädkronorna. Jag var ensam!

Min första spontana instinkt var att fortsätta försöka följa stigen vi gick på. Det var inte mycket till stig insåg jag snabbt. Marken kändes lika platt åt alla håll och jag kunde inte känna med fötterna om något område var mer upptrampat än andra. Nästa tanke var att det nog var bättre att stanna där jag var eftersom jag inte ens hade någon käpp att känna mig för med. Förr eller senare skulle väl någon komma tillbaka och söka efter mig och förhoppningsvis var det här ett turiststråk. Hur mycket turister det verkligen fanns här ute var jag osäker på, men valde att inte tänka på så mycket. Dessutom tilltog smärtan i bröstet och jag började få svårt att kränga av och på ryggsäcken utan att känna av svåra smärtor i revbenen. Ingenting knakade eller kändes löst där inne, men helvetes ont gjorde det hur som helst.

Jag satte mig ner på marken och tog upp min ena vattenflaska. När jag satte den till munnen och tänkte dricka den i botten hejdade jag mig av en otäck insikt. Förutom mina två enliters vattenflaskor hade jag bara vattenblåsan i ryggsäcken. Den rymde fem liter, sedan var det slut. Jag insåg med en isande känsla i magen att jag inte skulle kunna hitta vatten på egen hand. Det lilla vatten jag hade måste jag hushålla med. Sju liter var ändå inte dåligt, det skulle räcka flera dagar om jag snålade och höll mig i skuggan och i så lite rörelse som möjligt. Det senare var inget problem, vart skulle jag ta mig? Jag drack ett par små klunkar och ägnade nästan 40 minuter åt en liten rektangulär sesamkaka.

Jag ägnade många timmar åt att bara lyssna och tänka. Ingen kom tillbaka för att leta efter mig, eller så letade man på fel ställe. Jag ropade några gånger utan att få något svar, men tänkte att det kanske var säkrast att inte göra allt för mycket oväsen. Vem vet vad som kunde höra mig? Jag visste inte om det här var ett område med lejon och andra rovdjur. Vår guide bar hur som helst vapen på sig, tydligen ett rejält gevär som några av killarna i gruppen fascinerats av. Jag kunde för lite insåg jag om Afrikas djungler och savann, men helt säkert fanns farliga ormar, spindlar och andra insekter precis som i sydamerikas regnskogar.

Jag förbannade Filip. Hur hade han tänkt när han ville ha med mig i det här? Frågan hur jag själv tänkt som ställde upp och utsatte mig själv försökte jag att inte fundera på. Men när morgonen grydde så visste jag att om han kom gående på stigen i detta nu, så skulle jag döda honom med mina bara händer. Det var inget jag bara tänkte för att jag var irriterad, rädd, frusen och ledsen. Det skulle verkligen hända! Ilskan hjälpte mig att hålla modet uppe.

Nästa dag var smärtorna i bröstkorgen outhärdliga och jag var mer övertygad om att jag måste brutit något. Jag fick ta hjälp av trädstammen jag satt lutad mot för att resa mig upp och röra lite på mig för att få tillbaka värmen i lemmarna. Över 35° på dagarna och kanske 20° på nätterna. Den nattliga temperaturen hemma skulle ha varit nästan tropisk och det skulle vara svårare att sova. Men under natten hade jag lidit svårt av köld eftersom 15 graders temperaturskillnad var mycket. Jag var tacksam över sovsäcken och de tjocka tröjorna jag hade i min packning.

Jag kissade bakom ett träd och drack lite vatten och åt ännu en kaka. Det enda jag kunde tänka på var om jag skulle stanna där jag var eller försöka röra på mig och därmed riskera att gå ännu mer vilse. Jag valde att stanna kvar. Jag tänkte att gropen jag fallit ner i skulle kunna vara ett skydd. När regnet kom var det ett skyfall. Jag visste att det kunde vara lika intensivt som kort. Jag hade tur. Platsen jag befann mig på måste vara under täta trädkronor. Trots det häftiga skyfallet nådde bara enstaka droppar ner där jag satt. Det luktade gudomligt gott men oväsendet från regnet gjorde att jag tappade intrycken från min hörsel vilket skrämde mig.

Ett citat från någon bok eller film jag sett kom för mig, ”ensam är bara den som inte klarar sig själv.” De orden blev mitt mantra och min livlina. När allt det här var över och jag åter satt på ett varmt och tryggt flyg på väg hem, klev av på Arlanda och åter hörde svenska i mina öron, skulle jag älska min trygga, tråkiga lägenhet och mitt trygga och tråkiga arbete. Nästan som i feberdrömmar längtade jag efter att åka bland andra tråkiga resenärer på en lika tråkig tunnelbana och jag skulle aldrig mer svära över förseningar eller trängsel. Kanske kunde jag kosta på mig sådana tankar när risken att dö var ett mer troligt alternativ för varje timme som gick.

Där jag satt lutad mot mitt träd och reste mig upp någon gång i timmen för att röra på mig, undrade jag hur det skulle kännas att dö av svält, törst, ett stick av en spindel eller bett av ett lejon. Tyvärr kunde det väl bli ganska plågsamt och utdraget. Jag minns en av Jurassic Park-böckerna där en kille i slutet blev uppäten av en Tyrannosaurus rex. Då kunde han känna hur djuret slet köttbitar från bröstet och benen och inse att ett djur åt på honom innan döden kom som en befriare. Det var bara fiktion så klart, men det beskrevs som fritt från smärta, som om någon bara slet saker av kroppen. Kanske kunde det bli så av chocken, men jag trodde nog det kunde göra ganska ont i verkligheten.
– Såja Simba, inte leka med maten!
Jag blev förskräckt! Jag pratade för mig själv. Det måste vara bättre att sjunga, men där jag satt lyckades jag inte få ihop en enda textrad rätt på någon av mina favoritlåtar som jag annars spelade och sjöng där hemma med gitarren.

”Jag går längs med stranden, av ett stort ensamt vatten.
Jag har lämnat de jag älskar, nu går vi rakt ut i natten.”

Jag mindes inte vad gruppen hette — jo just det, Eldkvarn. Hjärnan kändes dimmig och seg. Jag började falla i sömn hela tiden utan förmåga att hålla mig vaken. Alla ljud och dofter runt omkring kom och gick som ett fönster som öppnas och stängs. Den sista droppen i vattenblåsan i ryggsäcken smakade som det godaste vin. En öl, det hade varit gott nu!

Jag kände marken mot min kind och jag förnam åter igen dofter av djungeln. Jag tyckte att jag hörde viskande röster men förstod inte vad de sa.
– Juste med lite sällskap, mumlade jag.
Någon hällde något sött mellan mina läppar. Läpparna och halsen brände som eld och jag hostade upp vätskan. Obegripliga ord på ett främmande språk, jo det var verkligen någon som pratade. Några, de måste vara två. Kvinnor av rösterna att döma. fan, jag borde gått en kurs i Chi eller Swahili! Det var de två enda afrikanska språk jag kunde komma på trots att det väl fanns runt 2000 språk på den här kontinenten.

Tankarna klarnade långsamt och hörseln återvände. Jo, det var två personer som rörde sig runt mig. Det prasslade i löven på marken. Löve, Löwe, är inte det lejon på tyska?
– Wake up, wake up.
Någon skakade mig i axeln och smärtan i bröstkorgen skar som knivar!
– hurt?
Jag kved och svarade jakande. Personen eller personerna verkade åtminstone kunna lite engelska.
– Skadad, revbenen. Jag är blind.
Orden sluddrade ur mig och jag koncentrerade mig för att prata engelska. Det var svårt idag… Jag tog mig för ögonen och upprepade ”blind”. Jag visste att det syntes på mina ögon att de inte var friska och jag hoppades att de skulle förstå mig.
– Come on, stand up, must go, hurry!
Två händer tog i mina, små späda händer, kvinnor, flickor? Späda, mjuka men starka. Jag bet ihop för att inte skrika när jag drogs upp först till sittande och sedan till stående.
– Min packning, min käpp, my bag, my cane?
Jag trevade med fötterna på marken men hittade ingenting.
– No bag mr.
Trots att det måste ha varit mindre än en minut sedan jag låg ner, kunde jag inte längre minnas om jag legat i min sovsäck. Jag mindes löven mot min kind, kan jag ha legat direkt på marken? Vart var min packning? Jag orkade inte bry mig. Nu fanns människor omkring mig. Fanns det stammar här som dödade vita män och åt de till middag? Eller var det bara lejon som åt upp sådana som mig? Vart kunde min ryggsäck ha tagit vägen? Hade flickorna tagit den som byte eller hade någon annan varit här före dem medan jag låg i dvala eller om det varit medvetslöshet? Jag kände mig för utmärglad för att ätas.
– Simba? Lions?
– No, no, hunters, dangerous. Kill white man and take young girls, hurry!

Flickorna drog i mina båda händer för att få med mig och det skar som knivar i bröstkorgen så att jag höll på att svimma. Jag bet mig i läppen. Smärtorna i kroppen gav mig adrenalin som hjälpte mig att behålla medvetande och fokus. Först hörde jag ingenting. Djungeln lät som vanligt, men sedan hörde jag mansröster långt bort. Vi skyndade framåt längs stigen så fort det gick. Ivriga händer drog mig framåt och jag kämpade trots smärtan som var outhärdlig. Till det också en fruktansvärd huvudvärk och yrsel, torr i munnen och magknip. Jag kände mig utsvulten och uttorkad. Jag insåg att jag inte hade den ringaste aning om hur länge jag legat där under trädet på marken. En dag, tre dagar?

Vi vandrade i timmar. Jag kände att jag snart inte klarade mer, som om jag pendlade ut och in i medvetande, men höll mig upprätt och fick benen att röra sig framåt. De båda flickornas uppmanande ord på sitt obegripliga språk fick mig ändå att förstå att det var allvar och inte läge för vila. I mina dimmiga tankar undrade jag vart min packning blivit av. Ryggsäcken med alla kläder, passet, flygbiljetten för hemresan, kontanterna, kontokortet och min urladdade mobiltelefon. Märkligt nog fick vi behålla våra mobiltelefoner när vi gav oss av för något som kändes som en evighet sedan, men det var noga med att de skulle vara urladdade. Jag tvivlade ändå på att den skulle fungera här ute i ödemarken. Min sista tanke innan jag förlorade medvetandet var att jag inte fick ramla på bröstkorgen en gång till. Sedan blev allt tyst.

När jag vaknade visste jag inte vart jag befann mig. Jag låg på något mjukt, gräs, blad, granris — fanns det granar här? Mina armar fladdrade omkring mig. Jag fick plötsligt för mig att jag var instängd i en trång kista, men över mig fanns bara tomma luften. När jag sträckte ena armen åt sidan för att känna, skrek jag av smärtan från revbenen. En liten, mjuk, varm och stark hand tog i min. Den kändes välbekant.
– Simba, hunters?
Jag förstod att jag var förvirrad men lyckades inte förstå varför jag frågade om lejon? Var det möjligen för att det var det enda ord jag kunde på swahili? Jag lovade mig själv i mitt dimmiga tillstånd att inte dra till med det andra kända citatet ur en känd barnfilm. Tanken fick mig att fnittra hysteriskt.

Handen höll kvar i min, lugn och stadig. Orden som uttalades omkring mig lät lugna på ett sätt de inte skulle låtit om vi var jagade av lejon, rånare eller tjuvjägare. Något fördes mot mina läppar, en väldoftande dryck som jag girigt klunkade i mig alldeles för ivrigt. Sedan försvann världen igen.

Jag vaknade på nytt. Det var tyst ute, om man nu kan kalla ljudet av syrsor tyst. Det var öronbedövande, men lät som om det var filtrerat genom tunna väggar. Inga andra ljud hördes. Först nu märkte jag att jag låg under filtar och när jag kände på min kropp insåg jag att jag var helt naken. Mina shorts och mitt linne var borta och fötterna var bara. Huden kändes ren och när jag luktade på min arm, luktade jag inte längre ingrodd svett och smuts. Mitt hår var rent, kammat och mjukt som om jag nyligen duschat med schampo och balsam. Över bröstkorgen smärtade det och var svullet på högra sidan.

Försiktigt rörde jag armarna, kände åt sidorna. Jag låg på något mycket mjukt på ett trampat jordgolv. Jag ryckte till när jag på min andra sida kände en kropp. Försiktigt kände jag, kunde känna naken hud under mina händer, smala, muskulösa armar, små händer och en bar mage. Försiktigt kände jag vidare, två små bara bröst, ett litet ansikte, en mun och näsa, ett långt hår. Kunde det vara en av flickorna från igår och hur kom det sig att hon låg här naken bredvid mig i en hydda?
– Don’t be afraid, I am here, viskade hon och tog min hand.
Hon var vaken. Märkligt nog fick orden mig att slappna av, pulsen att lugna ner sig. Jag skulle kanske inte bli mördad och uppäten. Jag skämdes över mina fördomar och min rädsla.
– Where am I?
– In my village. You safe now.
– What’s your name?
– Lehana, viskade hon tillbaka.
– Åh vilket vackert namn! Jag heter Kim. Hur gammal är du Lehana?
– I am 15. Kim and Lehana, viskade hon tyst upprepade gånger.
– Du räddade mitt liv Lehana.
Hon svarade något som jag inte förstod på hennes märkliga språk, men som lät ömt och vackert.

Flickan kröp närmare, la försiktigt ut min arm och la sig tätt intill med huvudet på min axel. Hjälplöst hårdnade min lem av känslan av den varma, mjuka flickkroppen och de små brösten som trycktes mot mig. Hennes långa hår flöt ut över min arm och hennes varma andetag strök över min hals. Försiktigt böjde jag min arm och la prövande min hand över hennes bara rygg, höll den först helt stilla i väntan på någon protest som aldrig kom. Sedan började jag sakta röra fingrarna upp och ner över huden. Hon var smal, jag kunde känna skulderbladen och ryggraden och början på hennes höfter när min hand vågade sig så långt ner. Huden var inte så där silkeslen, utan lite strävare som om av solbränna. Mot mitt ena lår kände jag hennes båda ben och jag upphetsades enormt av blotta vetskapen att hennes kön bara var några centimeter bort. Hård och kåt flöt min hjärna bort i dimma och jag somnade.

Jag vaknade och av ljuden utanför att döma var det en ny dag, men jag hade ingen aning om det var morgon eller förmiddag. Utanför hördes röster, lekande barn och boskap, kacklande höns, en hund som skällde och getter långt bort. Platsen bredvid mig var tom, men när jag luktade på min arm och bädden där hon legat kände jag genast att det inte varit en dröm.

Några kvinnor kom in i hyddan och såg att jag var vaken. Man hjälpte mig upp i sittande och när jag kved av smärtorna hörde jag flickans lugnande röst. Jag var osäker på om hon talade till mig eller till de som hanterade mig. Jag försökte le tappert när jag till slut satt upp lutad mot kuddar. Åter igen gavs jag något att dricka, ett bröd och något som kändes som en skål med varmt innehåll. När jag tvekade om vad jag skulle göra, bröt någon av brödet och förde det mot min mun, en sked med något som verkade vara soppa fördes mot mina läppar. Blygt och osäkert tog jag skeden och skålen och började äta själv. Någon sa något, rörde över mina ögon med händerna. Kanske förklarade man att jag var blind.
– Yes, I am blind, försökte jag förtydliga.

Helt plötsligt och utan förvarning kom tårarna och jag började gråta okontrollerat. Gråtkramperna fick det att smärta som satan själv i min bröstkorg och då grät jag ännu mer. Först verkade människorna omkring mig bli förfärade, försökte ta min matskål. Jag höll den kvar och skakade frenetiskt på huvudet. De fick inte tro att det var deras mat som fått mig att börja gråta. Flickan kom intill mig, sa ”it is okay” och pratade på sitt obegripliga språk samtidigt som hennes hand rörde vid mig.

Jag försökte skärpa mig, men det var som om den senaste tidens ångest, rädsla, utsatthet och vetskapen om att jag skulle dö ute i ödemarken välde upp inom mig. Jag befann mig bland okända människor utan pass, telefon och pengar och utan möjlighet att kommunicera. Ingen här förstod annat än korta engelska fraser. Samtidigt var jag lycklig. Jag var räddad undan döden, togs väl om hand och märkligast av allt, en naken flicka som sov tätt intill mig om natten. Det var så motstridiga känslor att det skapade kortslutning i hjärnan.

Till slut lugnade jag ner mig, lyckades fortsätta äta och var noga med att peka på maten och le. Det var inte svårt att visa tacksamhet. Jag var utsvulten och maten smakade gudomligt. När jag ätit lades jag försiktigt ner igen. Flickan och en till, en syster eller väninna, satt på var sida om mig och pratade med varandra. Deras röster lät lugna och glada, de fnissade ibland. Hela tiden höll flickan sin hand i min. Jag kramade den så hårt jag vågade.
– Don’t go. Don’t leave me, bad jag tyst.
– I stay, svarade hon och tryckte min hand tillbaka.
När flickorna började sjunga på sitt märkliga språk, gick ridån ner och jag somnade.

Två dagar och två nätter låg jag där och blev ompysslad och fick mat. Jag insåg att jag måste ha varit svårt uttorkad och balanserat på randen till döden. Varje dag tvättades jag och jag generades av att ligga naken och blottad medan någon rörde hela min kropp. Oblygt tvättades jag överallt, till och med mellan benen. Hjälplöst blev jag kåt och hård av den ömma beröringen. Flickan kammade mitt hår och när det fick mig att somna skrattade hon och kammade mig ofta.

Ibland sköljde paniken genom mig som en våg av värme och pulsen steg. Vad skulle man tro där hemma? Hade någon börjat sakna mig än och vart befann sig de andra medlemmarna i gruppen och vart befann sig jävla Filip? Jag skulle fortfarande döda honom om jag någonsin mötte honom igen! Just tankarna på gruppen fick mig ändå att må lite bra. Jag var trygg nu och jag hoppades de oroade sig fruktansvärt mycket eller ännu hellre, skjutna eller uppätna. Då vore jag den första att heja på Simba!

På den tredje dagen kunde jag sätta mig upp själv med bara någon hjälp. När jag ställde mig upp första gången vinglade jag så att jag höll på att falla. Jag fick tillbaka mina kläder som kändes rena, luktade natur och friskt. När flickan tog min hand följde jag tveksamt efter.
– Kom, vi går ut.
– Jag är blind, kan inte gå själv.
– I know, svarade hon.
Lättad av att vi ändå kunde kommunicera lite, följde jag henne ut. Hela tiden höll hon i min hand och visade med den på ojämnheter på marken.
– Up, down, sa hon och höjde eller sänkte våra händer.
Snart lärde vi oss att höja och sänka händerna olika mycket för olika ojämnheter. Någon av männen i byn gav mig en pinne som kändes som Bambu även om jag inte visste säkert om sådant fanns här. Den var slät, lång och alldeles rak. Jag visade med en skärande rörelse på en punkt på pinnen och fick den kapad i alldeles rätt längd. Plötsligt hade jag en ny käpp att känna mig fram med. Jag skrattade för mig själv och tänkte att det var bra att vara lösningsorienterad, undrade vad mina synskadade vänner där hemma med sina moderna vita käppar i aluminium eller kolfiber skulle gillat min nya käpp. Hemma i Sverige skulle det ha varit helt rubbat att gå runt med ett bamburör. Här och nu kändes det som det mest naturliga i världen. En sådan enkel materiell sak fick känslan av lättnad och frihet i kroppen att bli fysisk.

Vi rörde oss runt i byn. Jag följde henne när hon hämtade vatten och satt med henne när hon lagade mat eller tvättade med de andra kvinnorna och barnen. Blygt närmade sig de minsta och vågade till slut sitta i mitt knä.
– My brother, sa hon om en liten pojke.
Han var liten och späd och jag tänkte att det kanske var svårt att bedöma hans ålder på storleken, men någonstans runt sex år. Han pratade på ett sådant sätt så att det läts om om han pratade deras språk på ett färdigutvecklat sätt.
– Har du många syskon?
– Nio, svarade hon och skrattade.
Hon rabblade upp namnen på alla och jag försökte säga efter.

På natten låg hon alltid bredvid mig lika naken som jag. Mina händer vågade röra henne allt mer, men jag vågade inte gå för långt, osäker på om hon låg här av fri vilja eller beordrats att vara någon sorts tjänarinna. Jag ville absolut inte vara en vit man som tog för mig med någon försvarslös. Hon hindrade mig aldrig, låg bara lugnt kvar på min arm alldeles nära.

Trots att jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig, upphetsades jag av hennes närhet. Min hand över hennes rygg som kände mer och mer av hennes höfter och rumpa för varje strykning, min andra hand som strök över hennes hår, kände hennes ansikte, pannan, ögonen, näsan, kinderna och en liten mun med tydliga läppar. När fingrarna löpte längs hennes läppar kunde jag känna att hon log.
– Du kan se mig med dina händer. Är jag vacker? Fnissade hon.
– Ja, väldigt vacker, viskade jag tillbaka.

Handen fortsatte ner över hennes axel, arm och sidan ner mot höftbenet, ut över stjärten, tillbaka över magen och försiktigt upp mot hennes bröst. Mina läppar nuddade hennes panna, låg stilla en stund och sedan flyttade sig sakta ner över ögonen och ena kinden. När min tungspets försiktigt rörde vid hennes mungipa kände jag hur hennes läppar var lätt särade och hur hon andades genom munnen. Andetagen lät snabbare än vanligt.

När min mun täckte hennes svarade hennes tunga. Det kändes som — jag ville att det skulle kännas som om hon var påverkad på samma sätt som jag och inte någon underdånig slav som lät sig utnyttjas. Jag kysste henne det ömmaste jag förmådde medan mina händer smekte henne så mjukt jag bara kunde. Det var som om jag genom mina händer och min mun ville förmedla min åtrå men utan krav. När hon vände sig om för att sova trodde jag först att jag gått för långt. Hon tog min arm och la den över sig, kupade min hand över hennes ena bröst, tryckte den mot sig. Mitt hårda stånd pressades mot hennes bara rumpa och mina näsborrar drog in doften från hennes yviga hår som luktade friskt som naturen där utanför. Sedan somnade vi.

Några dagar gick och jag kände mig helt återställd. Smärtan i bröstkorgen fanns kvar men hade avtagit. Jag började göra armhävningar för att återfå styrkan i kroppen och som dagarna flöt på i lugnt tempo fanns inte så mycket annat för mig att göra. Lehana fanns alltid vid min sida liksom alla barnen i byn som nu släppt all sin blygsel. Jag visste inte alls vilka som var Lehanas syskon då alla verkade ta hand om varandra. Jag förstod att barnen var nyfikna på den främmande vita mannen. Det slog mig då att jag inte ens visste om invånarna var färgade eller vita. Barnen tävlade om att vara nära mig och jag fann mig ofta bärande på två, ibland tre barn. Jag hörde mitt namn och ord från mammor som lät som förmaningar. Antagligen förmanade man barnen att låta mig vara, men jag skakade på huvudet och log. Jag älskade deras rättframma sätt och fick träna upp min rörelse och mina muskler på köpet. Så fort jag reste mig hade jag snart alltid en liten hand i min som var villig att ledsaga. Alla verkade de vilja ta efter Lehana.

I den lilla sjön där man tvättade kläder och hämtade dricksvatten, började jag simma regelbundet för att aktivera mig. Jag förstod att ingen verkade kunna simma på riktigt, ändå badade alla barn, även de allra minsta. På något sätt höll alla koll på alla. Lehanas lillasyster var väldigt fascinerad när jag simmade så jag bestämde mig för att försöka lära henne. Snart hade jag en hel drös barn omkring mig längs strandkanten och bara efter ett par dagar simmade två av de äldsta med mig för första gången något hundratal meter ut och tillbaka. Snart ville alla lära sig simma. Barnen hämtade olika föremål som de la i mina händer för att jag skulle säga dess namn på engelska. De sa efter och lärde mig sedan samma ord på swahili. Sten, jord, vatten, gräs, hund…

På kvällarna låg vi tillsammans ensamma i hyddan. Jag älskade värmen, dofterna och ljuden från naturen och jag älskade att ha Lehana tätt intill mig på min arm.
– Imorgon blir det fest för dig och mig, sa hon en kväll på sin stapplande engelska.
Hon hade blivit betydligt bättre på att prata under tiden vi varit tillsammans. Också jag märkte hur jag började snappa upp allt flera ord i deras språk.
– Vad för fest?
– Vi ska förenas. Jag hittade dig, räddade dig från skogen och då är jag din.
– Ska vi gifta oss Lehana?
– Ja då blir jag din.
– Vill du eller måste du?
– Jag vill och måste, fnissade hon.
– Bara om du vill Lehana. Ingen får tvinga dig!
Hon skrattade och klappade mig på kinden som om jag inte förstod någonting vilket också var helt sant.

Dagen efter fanns inte Lehana vid min sida. Det rådde en febril aktivitet i byn. Jag togs om hand av kvinnor vars röster fick mig att tro att de var byns äldre. Man tvättade mig och klädde mig i någon sorts dräkt, rakade och kammade mig. Ingen runt omkring mig kunde ett ord på engelska, så jag bara flöt med och lät mig kläs utan att ha en aning om i vad.

Sent på eftermiddagen satt åter Lehana bredvid mig. Vi satt separerade från alla andra, antagligen så att alla kunde se oss. Vi serverades mat och dryck, trummor dånade rytmiskt och Lehana viskade i mitt öra att alla i byn dansade runt oss. Maten, drycken, dofterna och ljuden gjorde mig märkligt avslappnad och dåsig.

Till slut var allt över och vi leddes in i vår hydda. Trummor fortsatte sitt rytmiska dunkande utanför och jag uppfattade att bara en äldre kvinna följde oss in. Vi kläddes av helt nakna, lades ner på vår bädd skavfötters med Lehanas ben över mina så att min pung låg mot hennes varma, svullna och våta kön. Trots att vi hade publik var min lem stor, svullen och känslig. Alla nätter vi legat nakna bredvid varandra utan tillfredsställelse och bristen på möjlighet att onanera gjorde att jag var kåtare än jag någonsin kunde komma ihåg att jag varit. Kanske var det dofterna, mystiken, de rytmiska trummorna och den enorma spänningen och ovissheten som byggts upp under dagen. Vårt nattläger doftade starkt av blommor.
– Ligg stilla, viskade Lehana plötsligt.
Först förstod jag inte varför hon bad mig ligga helt stilla. Kvinnan befann sig i höjd med våra underliv. Lehana flämtade till medan kvinnan rabblade något på sitt språk. Plötsligt kände jag något komma glidande längs med ljumsken alldeles mellan min stenhårda lem och Lehanas ben som låg ovanpå min höft. Det kändes precis som en orm som ringlade sig över från hennes kropp till min. Jag var nära att skrika och börja röra mig för att få bort den. Om jag hade någon fobi så var det getingar och ormar! Jag lyckades förhindra min första och helt säkert okloka ingivelse att börja fladdra med armar och ben för att bli av med ormen. När ormen krupit upp till min navel togs den bort av kvinnan. Ett väsande avslöjade att det verkligen varit en riktig orm. Ceremonin förstod jag inte, men bultandet i mitt kön, närheten av Lehanas underliv och hennes mjuka ben och fötter över min mage och bröstkorg var plågsamt påtaglig. Kunde ormen ha något med befruktning att göra, eller om den inte bet någon av oss så var vi menade för varandra?

Jag kände och hörde hur Lehana reste sig med kvinnans hjälp. Jag kände hennes ena ben och fot mot mitt lår. Sedan reste kvinnan mig upp i knästående. Framför mig kände jag Lehanas putande stjärt. Hon stod på alla fyra framför mig. Hennes rygg lutade nedåt och jag förstod att hon låg ner med överkroppen. Mina händer smekte över hennes rygg, höfter, skinkor, kände hennes stjärt vidöppen framför mig och längre ner hennes sköte, öppet, svullet och alldeles vått. Det var första gången jag rörde henne så intimt. Min lem var alldeles nära, rörde sig över insidan av hennes ena lår när den pulserade och ryckte.
– Gör kärlek med mig, viskade hon ner i kuddarna hon låg på.
Hon behövde inte be mig, men plötsligt tog kvinnan min lem i sin hand och styrde den mot Lehanas öppna, hungriga grotta. Kvinnans andra hand la hon över mina skinkor och tryckte mig framåt. Plötsligt var jag inne i henne, enda in i botten med en enda rörelse. Lehana skrek, det lät som blandad smärta och njutning när min grova, hyperkänsliga lem invaderade hennes trånga sköte.

Mina händer for över hennes kropp, smekte och knådade hennes skinkor, klöste henne lätt över ryggen, greppade hennes höfter och rörde mig in och ut ur henne med långa djupa tag. Jag fick nästan panik i min dimmiga hjärna! Om mindre än en minut skulle jag komma utan att kunna ge min unga flicka en orgasm först. Det fanns ingenting i världen som skulle kunna hindra det nu. För varje rörelse in i henne, kände jag hur mitt ollon stötte i botten, rörde vid hennes väntande livmodertapp som skulle ta emot all min livgivande säd.

Trots att hon var oerhört trång, gled min lem lätt i hennes blöta grotta med underbara, vackra sörplande våta ljud. Hennes slida kramade hårt runt min lem och för varje rörelse in i henne kved Lehana rytmiskt av mina rörelser. Jag önskade att det här aldrig skulle ta slut, önskade att jag kunde närvara och njuta mer. Nu kändes allt som en vild galenskap, som om vi var djur och jag tog för mig av min tik och hon lät sig tas, ägas och befruktas!

När vågorna av njutning började skölja långt där inne höll jag hårt om hennes höfter, kved hennes namn om och om igen. Jag kände kvinnans hand mellan Lehanas ben röra sig som om hon rörde vid hennes klitoris. Lehana skrek långt och utdraget ner i kudden och hennes slida kramade mig så hårt att jag nästan fastnade djupt inne i henne. Plötsligt tog kvinnan ett stadigt grepp om min pung och klämde och pumpade. Med ett djuriskt sammanbitet vrål sprutade jag min säd djupt inne i hennes väntande sköte! Greppet om pungen som först känts alldeles för hårt, kändes nu som om det hjälpte till att krama ur all min livgivande säd. En djurisk känsla av att ingenting skulle finnas kvar där, allt skulle upp i min flickas hungriga sköte som kändes som en mun som sög i sig allt! Orgasmen varade i evigheter och var den starkaste jag någonsin upplevt!

Jag har inget klart minne av hur vi föll ihop, jag över henne, tryckte ner henne en sista gång i vårt nattläger av mjuka madrasser och kuddar. En lång stund låg jag kvar med den späda kroppen under mig innan jag rullade över på sidan och drog henne med mig för att inte glida ur hennes sköte. Först trodde jag hon grät.
– Är du okej älskade Lehana?
Hon brast ut i hysteriskt fnitter, tog min ena hand och kupade den över sitt lilla toppiga bröst. Långt bort kände jag hur täcke lades över oss, trummors rytmiska dånande och en sång på ett märkligt språk. Jag fick för mig att jag förstod allt, som om allt plötsligt blev klart och begripligt, som om varje mystiskt ord fick sin rätta innebörd och mening.

Det var som om paradisets portar öppnats. Sent den natten vaknade vi igen. Byn var tyst och vår hydda var tom. Vi älskade om och om igen hela natten tills morgonen grydde. Hon låg under mig med utsträckta ben, uppdragna ben, red mig som besatt medan hennes naglar klöste mitt bröst och hon stod så där på alla fyra och lät sig tas bakifrån som igår. Efteråt skrattade och grät vi om vart annat. Jag blev besviken när byn vaknade och vi skulle gå upp. Ändå låg vi kvar ovanligt länge och serverades mat vid sängen. Vi låg nakna och blottade bredvid varandra och tvättades och oljades in med något mycket väldoftande. Det verkade som om nattens resultat i våra sängkläder inspekterades och godkändes, eller vad allt detta nu betydde.

Dagarna flöt på och min molande oro om Sverige tilltog. Jag hade tänkt på och brytt mig så lite om det de gångna veckorna som bara flutit på som i ett rus. Samtidigt fanns inte minsta möjlighet att kommunicera så jag valde att trycka undan det. Men allt efter som tiden gick insåg jag att jag måste hitta en lösning.
– Lehana my love, jag behöver kontakta Sverige. De måste få veta att jag lever. De kanske tror jag är död.
– Måste du lämna mig och åka hem? Viskade hon med gråt i rösten.
– Nej, men jag måste berätta att jag lever. Lehana, där i djungeln när du hittade mig, fanns min väska där?
– Nej nej, ingen väska. Bara Kim.
Jag insåg att den trots allt stulits. Kanske hade jag en enorm tur som fick leva, kanske trodde tjuven att jag redan var död. Jag rös av tanken. Allt hade bara varit en dimma av kyla, värme och prasslande ljud runt omkring mig. Det var allt jag minns.

Dagen efter red vi flera timmar genom djungeln. Lehana satt framför mig i sadeln med tyglarna. Jag höll mina armar runt hennes smala midja. Ibland sökte sig mina händer upp och smekte hennes bröst. Då tog hon vänligt men bestämt bort mina händer, men fnissade och lutade sig bakåt närmare mig.

Med oss red också några andra äldre barn från byn. I en större by fick jag en mobiltelefon i handen. Efter många missförstånd lyckades någon hitta numret till svenska ambassaden. Det blev ett kort samtal. Tjänstemannen lyssnade på min berättelse. Man hade hört talas om en försvunnen expeditionsmedlem och var så klart glad att jag var återfunnen vid god hälsa. Man fick mitt personnummer och lovade att underrätta svenska myndigheter och mina anhöriga. Jag skulle få hjälp med nya identitetshandlingar om jag infann mig på ambassaden. Jag sa att det kunde dröja innan jag kom, att jag inte visste när men mådde bra och jag meddelade vart jag fanns. Jag erbjöds att bli upphämtad när jag ville.

Lehana som varit tyst och dämpad under vägen till byn med telefonförbindelse, blev sitt vanliga glada, spralliga jag igen så fort vi kom tillbaka. Tillbaka i vår hydda älskade vi länge i flera omgångar utan att bry oss om att det inte var natt än.
– Måste du åka hem? Viskade hon efter att vi älskat för tredje eller fjärde gången den kvällen.
– Någon gång, men inte nu. Vill du följa med och se Sverige då?
– Ja, men är det här vårt hem?
– Ja Lehana, här är vårt hem, viskade jag samtidigt som jag kysste mig ner över hennes späda kropp.
Äntligen skulle jag smaka henne, få henne att komma för min mun och tunga!

Fem månader senare stod vi vid gaten och väntade på att få gå ombord på vårt flyg. Månaden i Sverige var slut och vi var på väg tillbaka. Jag hade hunnit med mycket, ta tjänstledigt från mitt arbete, hyra ut min lägenhet på minst ett år och avsluta alla prenumerationer förutom mitt mobilabonnemang. I fickan vilade en ny telefon istället för den jag förlorade där i djungeln för en evighet sedan.
– Jag fryser!
Det var sommar i Sverige. Ändå bar Lehana mer kläder på sig än det jag brukade ha en mild vinter. Det blev vårt stående skämt. Faktum var att jag också frös. Kroppen hade vant sig vid det varma klimatet.
– Snart är vi hemma igen och kan klä av oss, viskade jag i hennes öra.
Jag drog henne tätt intill mig, tryckte hennes rygg mot mig och lindade mina armar runt henne. Kroppen var fortfarande späd men magen visade tydliga tecken på havandeskap som passerat halva tiden.
– Vill du ha mig fortfarande — trots…?
– Mer och mer för varje dag.
Mina tänder naggade i hennes ena örsnibb och jag visste att hon rös. Långsamt började kön ringla sig framåt. Lehana tog min hand och vi började gå.

Delar i serien<< Kärleken är blind #6 – LedsagarenKärleken är blind #8 – Hur ser du ut? >>

Kärleken är blind
4

Kommentarer

Ett svar till ”Kärleken är blind #7 – Vilse i vildmarken”

  1. Profilbild för Go4It666
    Go4It666

    Fin berättelse

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Ja, det tycker Olivia också. Jag hoppas hon tar det där samtalet med sin kille.

  2. Väldigt bra, men det var nästan lättare när det var indelat i delar, men det är så klart en smaksak.…