– Du är en jävla hora! Jag ska fan slå ihjäl dig!
Dunk, dunk, dunk. Ett skrik från en kvinna. Ljuden ekade mellan garagelängorna bakom höghusen med hyresrätter. Sedan blev det helt tyst en stund.
Jag nyktrade till på två röda. Jag var inte särskilt onykter men hade gått och flummat lite för mig själv. Det hade varit en kul fest med lagom mycket dricka och den tog slut i lagom tid. Nere vid tunnelbanan hade det varit ödsligt och gångvägarna upp genom bostadsområdena på väg hem hade varit folktomma trots den ljumma försommarnatten.
– Jag hatar när du håller på så här, jävla subba!
Plötsligt hördes den höga manliga rösten igen, det där dunkandet som lät som sparkar eller slag mot garagens plåt. Jag stannade och försökte lokalisera ljudet som studsade mellan raderna av garage.
– Jag har ju sagt åt dig att jag inte tål det! Du får fan skylla dig själv din jävla hora!
Sedan blev det tyst igen.
Jag smög fram och tittade runt ett hörn. Mot ett av garagen stod en tjej i min egen ålder, runt tjugo. Hon stod tryckt mot väggen med armarna över bröstet och hon såg sig desperat om. Framför henne stod en kille i samma ålder, mycket tanigare än vad han lät på rösten. Just då sparkade han hårt i garageväggen alldeles intill hennes överarm. Dunk. Ljudet var samma som jag hört flera gånger tidigare. Tjejen ryckte till. Stora tårar rullade ner för hennes kinder.
– Sluta nu Joel, lägg av. Jag har inte gjort något, snälla.
Killen närmade sig henne och de kramades och kysstes och jag tänkte att de nu försonats. I nästa sekund backade han ifrån henne igen och sparkade åter i väggen två gånger alldeles invid hennes huvud. Dunk, dunk.
– Du är en jävla hora och inget annat! Jag såg vad jag såg!
– Nej Joel, vi pratade bara, ingenting annat!
Jag tog upp yuppienallen ur jackans innerficka. När jag låste upp knappsatsen tändes displayen för att sedan slockna igen, den var död.
– Hallå! Lägg av! Jag ringer polisen! Ropade jag så fort han laddade om för en ny spark.
Killen vände sig om och såg förvånat på mig där jag stod med mobiltelefonen i handen. En kort sekund trodde jag att han skulle rusa på mig. Avståndet mellan oss var ganska stort så jag skulle hinna reagera men slåss var inte min starka sida. Men så plötsligt sprang han åt andra hållet och försvann runt ett hörn och var med ens försvunnen.
Tjejen såg på mig med förvirrad blick men stod kvar tryckt mot garageväggen. Jag närmade mig henne.
– Hej, hur är det? Har du gjort dig illa?
Hon skakade på huvudet.
– Var det någon du kände? Frågade jag samtidigt som jag försökte se på henne om hon ändå var skadad på något sätt.
– Det var min kille. Han blir så där när han blir full, snyftade hon.
– Idiot. Ska jag följa dig hem?
– Tänker aldrig gå hem igen.
– Har du någonstans att ta vägen?
– Mamma bor i Vällingby men det är mitt i natten och sista tunnelbanan har väl gått.
– Ja jag tror det. De höll på att stänga ner när jag kom med tåget. Men följ med mig hem om du vill. Jag bor nära, jag är inte farlig.
Jag log lite generat när jag hörde vad jag själv sa och såg hennes reaktion. Till min stora förvåning nickade hon.
Vi började gå mot mitt hus bara något hundratal meter därifrån. Förorten var åter helt öde. Inga människor, inga skramlande tunnelbanetåg och inga bilar på vägen. Det enda som hördes var vinande och surrande ljud från husens ventilationsfläktar. Jag tänkte förvirrat att dem hör man aldrig dagtid på grund av alla andra ljud.
Väl framme vid mitt hus gick vi in och tog hissen upp till åttonde våningen. Jag låste upp min lägenhet och släppte in den främmande tjejen.
– Välkommen, här bor jag, sa jag med ett försök att låta lite glättig.
– Har du redan egen lägenhet? Hur gammal är du?
– Jag är tjugo. Ja jag flyttade in bara för typ två veckor sedan. Det är inte så stort men skönt med eget. Men det är kanske inte så fint än. Det är lite spartanskt ännu. Mest ihopplock av möbler hemifrån och från kompisar. Har inte hunnit skaffa så mycket ännu, ursäktade jag mig.
Hon såg sig om i min lilla etta medan jag snabbt försökte snygga till täcket på sängen och plocka upp lite kläder från golvet och hänga upp min ena gitarr som låg lite vårdslöst placerad i soffan.
– Vad heter du förresten?
– Tine. Och du?
– John. Du bor här i området?
– Ja bakom det där huset, sa hon och pekade ut genom mitt vardagsrumsfönster.
– Jaha, jag har nog inte sett dig någon gång.
– Jag ser dig ibland på tunnelbanan. Du sitter ofta och läser och lyssnar på musik.
– Ja jag är nog i min egen lilla värld och märker nog ingenting.
– Hur känns det med eget då när det är så nytt? Frågade hon och satte sig i soffan.
– Lyxigt och skönt. Första kvällen kände jag mig lite ensam och övergiven och gjorde en sockerkakssmet som jag åt upp i soffan framför TVn. Fick skitont i magen men det kändes som ett statement, jag gör vad jag vill nu. Sedan har jag gått ut sent och kommit hem mitt i natten bara för att känna hur det känns att få komma och gå som jag vill utan att meddela någon och utan att någon oroar sig.
Tine skrattade.
– Äta upp en sockerkakssmet, gud så dumt!
– Jo jag vet, jag ångrade mig efteråt. Vet inte varför. Hade jag gjort det när jag bodde hemma hade mamma garanterat inte förhindrat det så vad jag ville bevisa med just det är väl oklart. Det var gott men straffade sig ju ganska direkt. Vill du ha något förresten?
– Sockerkakssmet? Kluckade hon av skratt.
– Har inga ägg tyvärr men te kanske, eller Coca Cola eller öl?
– Ja tack, te gärna.
Medan vi pratade kokade jag upp vatten i mitt pyttelilla kök som knappt rymde en person och ställde fram mitt ganska torftiga utbud av tesorter. Mynta var min favorit och sedan två vanliga tråkiga sorter jag bara blev sur i magen av. Det kändes lite konstigt att ha en vilt främmande tjej i min lägenhet. Vi hade bokstavligen känt varandra i några minuter när jag bjöd in henne hos mig. Hon verkade lite fladdrig, som om hon var rädd eller påverkad. Det vore givetvis inte så konstigt om hon var rädd, det var jag också när jag ingrep.
Vi slog oss ner i min lilla soffa balanserade våra varma tekoppar. Mitt pyttelilla vardagsrumsbord var för lågt och stod för långt bort för att vara praktiskt för avlastning. Dessutom var den lilla ytan redan belamrad med två bärbara datorer och gitarrkablar. Vi satt nära varandra på grund av den lilla soffan och det kändes lite blygt och konstigt. Vi sneglade hela tiden på varandra, jag som om jag sökte tecken på att jag satt för nära och hennes ängsliga hållning och lite jagade blick som om hon å sin sida sökte tecken på fara i varje sekund.
– Lite fånigt att säga kanske, men här behöver du inte vara rädd. Jag är inte farlig. Vill bara att du ska veta det, sa jag tyst.
– Det är inte alls fånigt. Tack och jag känner att du inte är farlig.
– Så bra, svarade jag och kom inte på något mer att säga.
Jag hade så mycket frågor men visste inte om jag borde fråga och hur man frågade om sådana saker. Istället såg jag på henne lite i smyg. Smal och späd, väldigt små former och ett vackert ansikte med stora vackra bruna ögon och långt tjockt mörkt hår uppsatt i hästsvans som hängde ner över mer än halva ryggen. Jag vet inte, men jag tyckte hon var vacker när hon såg så där sårbar och lite vilsen ut och de rödgråtna ögonen. Det väckte en oerhört stark känsla av ömhet och vilja att skydda henne mot allt ont. Spöken från förr jagade i mitt inre, kvinnoskrik, sparkar och slag. Det som hänt ikväll hade på ingen tid alls rivit upp gamla sår. Jag tryckte undan allt igen tillbaka till glömskans vrår.
– Förlåt om jag frågar men slår han dig? Alltså jag såg ju.
– Han kan vara ganska brutal när han dricker, väldigt svartsjuk och ser tecken i minsta lilla grej.
– Ingen får göra så mot dig, du är värd så himla mycket mer, sa jag och strök henne vänskapligt över armen.
Plötsligt började hon gråta hysteriskt och okontrollerat. Det var som om fördämningarna brast och det som legat under ytan och bara synts i hennes ögon och nervösa rörelser svämmade över och kom ut allt på en gång. Först blev jag helt ställd och kanske också lite rädd för — ja rädd för vad? Jag visste inte vad jag skulle göra. Lite tafatt la jag armen om hennes axlar. Jag behövde inte dra henne emot mig, hon bokstavligen slängde sig mot mig. Hennes huvud landade mot mitt bröst.
Länge satt vi så och jag bara strök henne med långsamma rörelser med ena handen över ryggen. Hon låg med huvudet på min ena arm och hennes hand höll krampaktigt i min lediga hand. Hela kroppen skakade okontrollerat som om hon både frös och grät samtidigt. Det var så desperat ett tag att jag undrade om hon var på väg att få en panikångestattack och jag skulle behöva ta henne till psykakuten.
– Tine, sa jag med tyst röst.
Gråten började lugna ner sig något. Snyftningarna och kramperna eller om det var våldsamma skakningar, kom mer i vågor och däremellan verkade det som om hon somnade till. När jag skakade henne lätt i axeln vände hon sig om med ansiktet mot mitt bröst.
– Förlåt, viskade hon knappt hörbart.
– Du behöver inte säga förlåt. Ingenting är ditt fel. Gråt om du vill.
– Vad ska jag göra? Jag kan ju inte gå hem nu.
– Du kan stanna här inatt om du vill. Min säng är inte så bred men soffan går att bädda ut. Inte jordens mest bekväma.
– Det gör inget. Tack snälla. Jag behöver verkligen sova.
– Ja du ser helt slut ut och det är inte så konstigt. Jag har nog ny tandborste som du kan ta.
Motvilligt hjälpte jag henne upp ur soffan. Det hade känts så konstigt men fint att få hålla om och trösta någon vilt främmande. Det kändes så skönt att få ge av sig själv till någon annan.
Jag plockade fram en ny tandborste ur det lilla medicinskåpet i städskåpet i hallen och medan Tine borstade tänderna och tvättade sig bäddade jag ut soffan. Den var alldeles ny så jag hade aldrig fällt ut den förut men efter en del fumlande var den bäddad och klar.
Vi sa godnatt och släckte. Jag låg vaken en stund och lyssnade på hur en främmande tjej bökade lite i min bäddsoffa som knakade lite trots att den var ny, jävla IKEA… Sedan hörde jag hennes andetag som först blev glesare och långsammare och jag kunde höra när hon somnade. Jag fnissade lite för mig själv i mörkret åt att allt kunde vara så märkligt ibland. En massa tillfälligheter gjorde att jag nu låg nästan naken mindre än två meter bort från en vilt främmande flicka. Det var konstigt och stort på samma gång. Hur kom det sig att hon vågade somna, avklädd och sårbar hos en vilt främmande kille efter allt hon varit med om?
Jag fann svaret ganska enkelt inom mig själv. Min inre radar var ganska välutvecklad. Jag kunde lätt känna av opålitliga människor och lika lätt sätta all min tro på människor som visade bara den minsta vänlighet och omtanke. Ett vänligt ord eller en kram kunde få mig att vilja vara med en människa för tid och evighet. Lika stark var min längtan efter att vara behövd, att som ikväll få trösta någon och vara någons trygghet för en stund.
Jag förstod naturligtvis denna desperata längtan efter stabilitet och kärlek, att få ta men framför allt ge allt av sig själv. Förklaringarna fanns så djupt inristade i mitt minne. Här hade Tine ingenting att vara rädd för och det kände naturligtvis hennes inre radar av.
Med sådana stora och små tankar slumrade även jag till slut. Klockan var närmare tre på natten och jag hade helt glömt av min lätta berusning tidigare på kvällen. Jag sov ryckigt och vaknade av att Tine rörde sig oroligt och pratade i sömnen. Ibland lät det som snyftningar.
Jag vaknade och sneglade på klockan som visade nästan halv elva och ute sken solen. Lägenheten luktade kaffe och det tog några ögonblick innan jag förstod hur det ens var möjligt.
– God morgon. Jag tog mig friheter medan du sov.
Tine ställde fram kaffekoppar på det lilla vardagsrumsbordet.
– Åh tack, vilken lyx.
Jag fnissade till åt min röst som verkligen lät raspig. Det kändes att jag inte sovit så bra och inte så länge och det bidrog till att gårdagens öl fortfarande kändes i kroppen. Jag drog på mig mjukisbyxor och vinglade ut på toaletten. När jag tvättade mig blaskade jag kallt vatten i ansiktet och drack några giriga klunkar direkt ur kranen och det hjälpte.
Vi satte oss i soffan med morgonnyheterna på låg volym på TV:n. Kaffet gjorde verkligen gott.
– Hur känns det idag? Har du kunnat sova något?
– Inte så bra men bättre än inget.
Hon skrattade plötsligt till så kaffet skvimpade.
– Vad?
– Nä, det är bara så konstigt att jag sitter här, att du bjöd in någon du inte känner, en hysterisk brud mitt i natten.
– Ja lite konstigt kanske, men du vågade låta mig släppa in dig efter allt du varit med om. Det tycker jag är fint och modigt.
Vi skrattade tillsammans.
– Jag måste hem och hämta grejer och sedan förnedra mig och ringa mamma.
– Vaddå förnedra?
– Jag flyttade hemifrån för att vi inte pallade med varandra. Hon är snäll och så men har sitt missbruk och sina karlar som kommer och går och jag fixade inte det. Och sen träffar jag ett rikspucko till kille och hennes enda stöd är att säga vad var det jag sa. Känns inte super att gå tillbaka till men hellre det.
– Kanske inte så stöttande nej.
Vi satt tysta en stund och jag formulerade mig i huvudet innan jag sa något högt.
– Tine, det här kanske låter jätteknäppt men om du vill får du stanna här så länge du behöver. Jag kan följa med dig och hämta grejerna hemma. Skulle ändå inte gilla att du gick dit själv efter det som hände igår.
– Vaddå, bara så där?
– Ja, typ, till du hittat något bättre än mamma. Jag bara äter, sover och jobbar ändå.
Hon sa ingenting, ställde bara ifrån sig kaffekoppen och vände sig mot mig och kramades hårt.
– Tack, viskade hon.
Jag hörde mot mitt öra hur hon grät tyst igen. Sedan kände jag hur hennes tårar rann längs min hals. Jag tänkte förvirrat att hon verkligen grät floder.
– Det är klart, det är inte så stort och förutom min säng som bara är stor nog om man tycker om varandra, så finns soffan. Ingen lyx direkt.
Jag passade på att stryka henne över övre delen av ryggen vilket kändes skönt.
– Jag är inte rädd för killbaciller.
Hon snorade mot min tröja igen och jag njöt av värmen från hennes kropp och doften från håret. Till och med snorandet mot min tröja. Jag undrade om hon menade att hon inte var rädd för att sova i min säng men avfärdade det som desperata förhoppningar.
Efter frukosten lämnade vi lägenheten och gick mot hennes hus. Trappuppgången var exakt likadan som min men dofterna var helt andra eller kanske samma dofter men på andra våningsplan. Här fanns naturligtvis stanken av cigarettrök, matoset och kaffedofterna precis som i min port. Vid en av dörrarna på tredje våningen stannade vi.
– Ska jag följa med in?
– Det behövs inte, du kan vänta här.
– Okej men lås inte dörren då om något skulle hända.
Tine nickade och låste tyst upp dörren och gick in. Innan hon stängde dörren efter sig han jag få en skymt av en välstädad hall och pusten av lukter som kom från lägenheten var fräsch, en blandning av nystädat och tjejparfymer. Jag väntade tyst bredvid dörren. Efter en stund hördes röster där inifrån, lågmälda och normala. Jag skämdes lite men hukade mig vid brevlådan och gläntade för att höra något.
– Förlåt Tine, jag bar mig illa åt igår.
– Ja det kan man lugnt säga. Du var för fan helt galen Joel.
– Jo jag vet men jag rår inte för det, det vet du ju.
– Så då är det alltså mitt fel?
– Nej jag menar inte så, snälla du. Jag är en idiot.
– Sök hjälp för det då.
Jag hörde svaga ljud som lät som prassel från påsar och garderober som öppnades och stängdes, snabba och bestämda steg.
– Måste du gå? Vart ska du?
Det sista tydde ändå på att Tine inte skulle ändra sig.
– Jag bor hos en kompis ett tag.
Sedan försvann rösterna in i ett annat rum längre in i lägenheten och jag kunde inte längre höra vad de sa, bara som ett svagt mummel.
Jag rätade på mig och gick och satte mig på det nedre trappsteget i trappan upp till nästa våning och väntade. Det var bra att det gick lugnt till där inne för jag ville verkligen inte försöka spela hjälte. Samtidigt hade jag hört all sådan ånger tusen gånger förut. Förlåt, det ska aldrig hända igen, stanna snälla du. Jag kunde riktigt se de där sorgsna bedjande ögonen som hos en ledsen hundvalp som tiggde om förlåtelse. Kanske menade ögonen något just nu men inte tillräckligt för att avstå från spriten, knarket, det sjukliga kontrollbehovet eller vad det än handlade om. Det påminde om allt som var bra och kanske kunde bli det igen, löften som sveks gång på gång, skuldbeläggande och spelande på dåligt samvete. Bilder av mamma fladdrade förbi, hur hon såg ut när hon var nedbruten och sen, när hon valde att tro på allt han sa igen. Bilderna blev suddiga och jag torkade bort tårar.
Jag ville ha Tine hos mig, hålla om och trösta, vara den som var bra för henne. Hur kunde jag känna så efter mindre än 12 timmar, inför någon jag träffade mitt i natten och som bara sovit på min soffa? Tyckte jag om henne på riktigt redan eller ville jag bara rädda alla från allt ont, kanske också rädda mig själv från alla minnen och upplevelser? En omöjlig uppgift. Men jag tyckte om hennes långa hår, hennes stora bruna ögon, hennes röst, hennes namn, hennes mjuka händer och stora tårar. Jag ville kyssa bort allt det ledsna runt den där munnen som var så vacker när den log. Jag ville klä av, känna hennes bröst och våta… Höra henne andas och be om mer, mer, mer…
Jag rycktes ur mina tankar och fantasier av att dörren öppnades.
– Ta hand om dig Joel.
Innan dörren stängdes hörde jag en mansröst som gick upp i falsett och sprack och snyftningar. Jag förstod känslan av att vilja förlåta, tro på det någon sa, förstod hur lätt det var att gå tillbaka. Jag blev arg på mig själv för att jag tyckte synd om honom. Varför gjorde jag ens det? Sedan skrattade jag till för mig själv i den tomma ekande tystnaden. Det var verkligen konstiga tankar en söndag i en portuppgång i ett främmande hyreshus.
– Gick det bra? Frågade jag tyst.
Tine nickade. Hon hade lastat ut tre stora svarta sopsäckar som såg ut att innehålla hoprafsade kläder och en stor trunk som såg ut att innehålla hårda saker. Jag hängde väskan över ryggen och tog en sopsäck på vardera axel och Tine tog den tredje säcken och så vinglade vi tyst ner för trapporna tyngda under bördan. Utanför porten gick hon åt höger.
– Gå nära väggen så ser han oss inte. Han behöver inte se vem jag går med.
Min lilla lägenhet såg plötsligt överbelamrad ut trots det lilla bohaget. Men säckarna fyllde plötsligt min lilla hall. Jag gläntade på de tre garderoberna i hallen som mest innehöll tekniska grejer. Den ena garderoben var ombyggd till en liten central för mina datorer och modem och på en hylla i mitten stod skärm och tangentbord och en omkopplare för att kunna styra de fyra datorerna som surrade där inne. Högst upp stod en fläkt och i dörren till garderoben hade jag gjort lufthål som matchade fläktens utblås. Jag log lite för mig själv. Det var en smula nördigt.
– Jag kan nog röja lite här så att du i alla fall får en garderob.
Jag såg efter Tine. Hon hade sjunkit ner i soffan inne i rummet och hon såg så himla ledsen ut där hon satt och bet på naglarna. Jag gick och satte mig bredvid.
– Är det jobbigt?
– Skitjobbigt…
– Jag förstår det.
Jag blev inte så förvånad när stora tårar åter började rulla ner för hennes kinder. Jag la försiktigt armen om hennes axlar och åter låg hon i mitt knä med huvudet mot mitt bröst och grät. Jag undrade vad jag hamnat i och om det varit så klokt att bjuda in henne i mitt hem. Jag visste ju ingenting om henne. Kanske led hon av psykisk ohälsa och till och med kunde vara farlig för mig eller sig själv? Jag kände det inte så men vad visste jag? Det var så typiskt mig. Det räckte med att någon sa något vänligt, sträckte ut en hand eller behövde en utsträckt hand så slängde jag mig med själ och hjärta in i det. Jag hade tydligen en förmåga att dras till en viss typ av tjejer men det här hade jag inte valt, det hade bara hänt. Men alla hade nog inte bjudit hem någon på det sättet.
– Vill du gå ut och gå lite? Lite frisk luft?
– Ja men inte här i området.
– Ska vi åka in till stan?
Tine nickade. Jag vände upp hennes ansikte och torkade tårar med min tröja.
Vi lämnade lägenheten och gick ner mot tunnelbanan. Vi såg oss båda omedvetet om och det kändes inte bra förrän tåget rullade ut från stationen in mot city. Vi sa inte så mycket under resan, stod bara bredvid varandra och såg ut genom fönstret i ett av dörrparen och såg förorten fladdra förbi, människor kliva på och stiga av.
Från centralstationen tog vi oss upp till Drottninggatan och började gå söderut. Det var redan gott om turister och staden luktade gott av mat, bagerier och kaffe. Nere i gamla stan köpte vi mjukglass i hembakade tofflor och fortsatte sedan gå söderut.
– Ska vi gå på Gröna Lund? Frågade jag som av ett plötsligt infall när vi såg båtarna över till Djurgården nere vid Slussen.
– Jaaa, det var evigheter sen. Men jag har egentligen inte råd.
– Inte jag heller men det struntar vi i idag va?
Vi sprang sista biten hand i hand under hysteriskt fnitter ner mot en färja som precis var på väg att lägga ut. Oförsiktigt sprang vi över en bilväg utan att se oss om och en ilsken bilist tutade på oss.
Vi hann precis med båten och tog plats ute på däck invid relingen.
– Du har glass runt munnen, fnissade Tine.
Hon fuktade ett finger i sin mun och drog det sedan längs min mungipa och stoppade sedan fingret i min mun. En kort spänd stämning uppstod mellan oss när min tungspets slickade rent hennes finger, det smakade vaniljglass. Det var intimt och helt oväntat.
Båten la till och vi gick den korta streckan upp till entrén. Det var inte så mycket folk trots den sena eftermiddagen och det vackra vädret så vi kom fort in och ytan innanför entrén var folktom. Från alla åkattraktioner hördes glada tjut. Runt våra armar satt åkbanden spända och snart skulle vi också skrika. Vi åkte allt och många gånger. Det var underbart att vara här utan att behöva köa i timmar för några få åk. Det var bara att springa rakt igenom fållorna för att åka igen.
– Nä nu behöver jag ta det lite lugnt, flämtade Tine efter säkert tionde åket i berg och dalbanan Jetline.
– Ska vi åka kärlekstunneln? Frågade jag med skämtsamt romantisk röst.
Inte heller här var det någon kö att tala om. Halvt på skämt höll vi varandra i handen på väg in och när vi satt oss till rätta i den lilla stockbåten.
– Här måste du hålla om mig, fnissade hon.
Utan att tveka la jag armen om hennes rygg. Båten stötte ut och började glida iväg och in i sagovärlden.
Nästan omgående efter att vi försvunnit utom synhåll från andra besökare lutade Tine huvudet mot min axel och jag drog henne tacksamt närmare. Plötsligt tittade hon upp. Vi var så nära varandra. Jag skulle bara behöva röra mig några centimeter för att mina läppar skulle nudda hennes och jag kände värmen från hennes utandningsluft från näsborrarna.
– Kyss mig.
Hennes viskning var tyst så att jag kanske mer förstod än hörde vad hon faktiskt sa. Våra läppar möttes för första gången. Armen om hennes rygg drog henne så nära som bara var möjligt och min andra lediga hand flätade ihop sig med hennes fingrar och vi höll hårt och krampaktigt i varandra. Kyssen varade hela färden tills vi åter kom ut i ljuset igen. Jag kände mig yrslig och kinderna hettade. Jag undrade förvirrat när vi lite fumligt klev ur båten hur många kyssande par personalen sett på det här sättet. Säkert tusentals. Ändå kände jag mig generad men samtidigt stolt över att ha denna vackra späda ömtåliga varelse vid min sida.
– Har vi fått nog? Ska vi åka hem? Frågade Tine.
Vi höll fortfarande varandra i handen och det kändes som om hon menade något mer.
– Det har vi va? Annars storknar vi.
Vi lämnade området och hade tur med en färja som just kommit in. Vi ställde oss åter invid relingen och jag höll armen runt hennes midja och hon stod alldeles nära. Nu kände jag att jag vågade lukta i hennes hår utan att göra det i smyg. Jag kände hur jag längtade intensivt efter att komma hem. Pirret i kroppen efter kärlekstunneln och sättet hon nu stod nära kändes som om det lovade något mycket mer.
– Är du hungrig? Frågade jag när vi klev av båten vid Slussen.
– Ja faktiskt.
– Gillar du hamburgare? Världens bästa gatukök finns här i närheten.
– Jag älskar hamburgare!
Runt hörnet vid tunnelbanan låg kiosken. Där hade jag ätit otaliga hamburgare efter sena krogkvällar. Jag tryckte det gamla vanliga, en dubbel 150-grammare i samma bröd med räksallad.
– Jag skulle ha valt en annan. Den här är svår att äta med hedern i behåll men gud så god!
– Kom ska mamma fixa.
Tine skrattade och gjorde en grej av att torka mig runt munnen.
När vi åter klev in i min lilla lägenhet var klockan nästan tio på kvällen. Jag kände mig så där trött och mör i kroppen som man gör efter ett antal intensiva timar på ett nöjesfält. Vi hade hållit om varandra hela vägen hem och hållit varandra i handen tills vi kom in i mitt bostadsområde. Då gjorde hon sig milt lös och såg sig hela tiden ängsligt om.
Inne i lägenheten var hon åter avslappnad och glad. Medan vi borstade tänderna undrade jag vart hon skulle sova, om jag kanske hoppades på för mycket. Soffan var fortfarande inte utbäddad och hon hade inte sagt något. När vi var klara och lämnade mitt pyttelilla badrum som knappt rymde en person, fångade jag in henne och drog henne intill mig. Hennes mun fanns där och svarade genast på mina kyssar.
– Du får gärna sova hos mig eller vill du att jag ska bädda ut soffan?
– Jag är inte rädd för killbaciller har jag ju sagt, svarade hon och log lite tvetydigt.
Vi stod en stund alldeles bredvid min säng och kysstes. Det kändes som om vi blivit blyga för varandra. Jag höll mina händer på hennes midja och vi såg varandra djupt i ögonen. Det kändes tydligt att det var ett avgörande.
Långsamt och prövande började jag föra hennes tröja uppåt. Först blev magen, sedan bröst och BH synliga. Hon sträckte upp armarna och log. Ett kort ögonblick. När hon var förblindad av tröjan när den gled över hennes huvud såg jag på hennes kropp. Hon var smal och mager med väldigt små bröst fångade i de små BH-kuporna. När hon var befriad från tröjan sträckte jag ut handen och la den över armstödet på soffan. Sedan landade mina händer på hennes rygg över BH:ns knäppning. Vi blev stilla en lång stund och såg varandra i ögonen. När våra läppar möttes igen knäppte jag långsamt och lite fumligt upp hakarna bakom hennes rygg.
Hon tog själv av BH:n och la den på tröjan och sedan såg hon lite blyg ut. Jag skyndade att dra av mig mina tröjor så att hon inte var den enda med bar överkropp. Det var då jag såg alla märken på hennes kropp, framför allt armarna och ett stort fult blåmärke på ovansidan av ena bröstet.
Tine klädde av sig byxor och strumpor så att bara trosorna återstod och jag gjorde likadant och behöll bara kalsonger. Sedan lättade jag på överkast och täcket.
– Vill du sova innerst?
Tine nickade och la sig till rätta och jag la mig bredvid. Sängen var bara 120 centimeter bred och jag hade bara ett täcke så vi hamnade genast nära varandra. Det kändes otroligt fint men märkligt.
Jag trädde in min arm under hennes huvud och sedan låg vi bara så länge, jag på rygg och hon alldeles nära på sidan. Våra fingrar flätades samman och händerna vilade på mitt bröst. Hennes varma utandningsluft kittlade behagligt över halsen.
Lekfullt och fjäderlätt lät jag mitt ena finger rita cirklar över hennes öra, panna, runt ögonen, petade skämtsamt på nästippen så att hon började fnissa. Sedan ritade jag vidare över kinden och runt munnen och ner över halsen, ner mot klyftan mellan brösten och uppåt igen. Jag kunde inte rå för att min lem svällde och det kunde inte undgå henne eftersom hon vilade sitt ena ben över mig och lite för högt upp.
– Förlåt, jag menar inte… Det är bara så nära och mysigt, ursäktade jag mig.
– Du behöver inte säga förlåt, det är helt okej.
Jag slogs av hur annorlunda hennes röst lät nu när hon pratade tyst så nära och där hon låg nästan naken och blottad tätt intill mig. Det var inte riktigt samma röst som med kläderna på på ett tunnelbanetåg.
Jag satte fingret under hakan och tryckte lätt så att hon tittade upp. Då kysstes vi, först mjukt och stilla, sedan allt hårdare och mer intensivt. Tine började andas allt häftigare liksom jag och la sig över mig med överkroppen med de små varma mjuka toppiga brösten mot min bröstkorg. Plötsligt kändes det okej att min lem växte mot henne och jag ville att hon skulle veta vad jag ville göra med henne men nu utan att skämmas.
Liggande ovanpå mig försökte vi få av varandra underkläderna och lyckades till slut sparka av dem nere vid fotändan. Plötsligt låg min lem hård och känslig mot hennes venusbulle och jag kände hennes mjuka könshår kittla min känsliga lem. Tine rörde höfterna och andades häftigt. Min ena hand smekte ner över hennes stjärt, ner mellan våra ben. Jag tog min lem, förde den upp och ner längs hennes våta sköte. Tredje eller fjärde gången som mitt ollon passerade hennes öppning pressade hon höfterna nedåt så att jag ohjälpligt sjönk in i henne en liten bit. Hon låg stilla så en kort stund och tryckte sig sedan hela vägen ner över mitt kön. Med tänderna i min underläpp gav hon ifrån sig ett djuriskt läte som lät som om det mer kom från savannen än ett hyreskomplex i södra Stockholm.
Vi älskade länge med henne över mig. Jag förde in handen mellan oss och smekte henne tills hon kom. Vi snurrade runt utan att lämna varandra och med henne under mig behövde hon inte stöta upp höfterna många gånger innan jag släppte allt.
Vi flämtade länge medan vi höll om varandra hårt. Vi välte över på sidan medan jag fortfarande var kvar i henne. Hon gav ifrån sig ett tunt gny i varje utandning, det lät så vackert och äkta på något vis. Jag visste att jag borde ha frågat om skydd eller bara skyddat mig. Nu kändes det försent att fråga. En känsla var att jag inte brydde mig, att hon gärna fick stanna för evigt medan en annan känsla sa att jag var oförsiktig. Hon kunde vara en tjej som skyddade sig mot graviditet och att det var därför inte heller hon sa något, eller så kunde hon vara en galning som jag inte alls ville ha något barn med. På Gröna Lund hade jag tänkt att vi känt varandra i två dygn men i själva verket var det inte ens 24 timmar.
När jag märkte att Tine var på väg att somna gled jag ur henne. Hon vände sig om med sömniga suckar och jag la mig tätt bakom och höll om henne. Under min höft var lakanet vått och kladdigt av resterna av vår kärleksakt.
Jag vaknade flera gånger under natten av att Tine rörde sig väldigt mycket, pratade i sömnen och grät. Jag hade aldrig varit med om något liknande och det var lite skrämmande och sorgligt. När jag väckte henne för att försöka trösta, vaknade hon tvärt med ett ryck, sa förlåt, la sig till rätta och somnade om på fem sekunder.
På morgonen vaknade jag tidigt och kände mig inte det minsta utvilad. Tine sov fortfarande naken bredvid mig med sitt ena ben över mina. Nu på morgonen andades hon lugnt och långsamt. Jag kände den stela fläcken på lakanet och lukten av sex under täcket var stark och gjorde mig kåt igen. Men jag låg alldeles stilla och bara njöt, rädd för vad som skulle hända när hon vaknade. Det kändes fortfarande enormt konstigt att ligga här naken och kladdig bredvid någon jag bara känt knappt två dygn och träffat i området där jag bor.
Tine vaknade långsamt och kröp så nära som bara var möjligt när jag började killa henne med lätta fingrar över ryggen. Jag kunde dö för den känslan. Det var också något med att kyssa en nyvaken mun, varm, fuktig och mjuk, svagt leende men fortfarande trött och nyvaken så att den knappt besvarar kyssen och samtidigt känna hur livet långsamt vaknar i hennes kropp.
– Måste bara kissa. Annars händer det en olycka, sluddrade hon och reste sig på något vingliga ben och försvann ut i hallen och toaletten.
När hon kom tillbaka längtade min kropp efter henne. Hon hamnade över mig igen och vi kysstes. Sedan red hon mig omvänd så att jag kunde ha händerna på hennes rumpa som rörde sig över mitt stånd i allt snabbare och djupare rörelser. När jag var nära att komma drog jag henne bakåt ner över mig på rygg ovanpå mitt bröst. Med ena handen kupad över hennes ena bröst och den andra mellan hennes ben kom vi tillsammans, mjukt och utdraget.
– Du passar så bra i mig, fnissade hon och rörde sig över min lem samtidigt som hon knep med sina inre muskler.
– Vi passar så bra.
Vi åt frukost nakna i sängen den morgonen.
Den dagen slöade vi i soffan. Tine låg på min arm och tittade på någon serie som jag inte var så intresserad av. Men det var skönt att bara ligga bakom henne, lukta på henne och dra fingrarna genom hennes hår. Trots att det var alldeles nytt kändes det som om det varit vi länge. Vi låg i soffan och tittade på TV som ett helt vanligt par en helt vanlig söndag.
– Ska vi gå ut och äta idag? Frågade jag efter säkert fjärde eller femte avsnittet.
Jag började känna mig lite rastlös. Ute sken solen och fåglarna kvittrade.
– Äta vad?
– Det finns en bra restaurang vid Skogskyrkogården. De har allt från pizza till vanliga kötträtter och de har rättigheter och bra priser.
Vi reste oss ur soffan och Tine gjorde sig i ordning. Hon var inte så noga med sitt utseende och använde inte smink, i alla fall inte vad jag noterat ännu. Ändå tyckte jag hon var fantastisk eller kanske just därför. Hon såg mer ut som en rufsig och busig trollunge.
På restaurangen var jag välkänd och ägaren gav oss mitt favoritbord som var lite avsides på en nybyggd inglasad veranda. Just idag var fönsterrutorna öppna och man hörde fågelkvitter och skramlet från tunnelbanan som regelbundet passerade på avstånd.
Jag beställde en stor kötträtt och Tine beställde en pizza och vi beställde varsin starköl. På något vis såg det avigt ut när hon drack öl, som om späda, sårbara trollungar med långt mörkt hår och bruna ögon inte drack en stor stark.
– Jag borde ringa och kolla hur det är med Joel, sa hon när maten var uppäten och vi beställt varsin öl till.
– Varför? Han gör dig illa.
– Men han är egentligen snäll när han är nykter. Han menar det inte, han har haft en tuff uppväxt.
Orden bara rann ur henne.
– Vem fan har inte haft en svår uppväxt, man slår inte ändå. Då får man ta tag i sina problem och göra något åt det, svarade jag, inte utan viss hetta i rösten.
– Nej det gör man inte och det får vara nog nu.
Jag kände en välbekant sorg någonstans långt där inne. Både för att jag ville att det skulle vara vi nu och för att hon tänkte på och försvarade honom. Så var det alltid. Jag hade hört det tusen och åter tusen gånger. Jag ville bara skaka om henne och säga men för i helvete, han kommer inte sluta!
Bilderna trängde sig på igen. Min höggravida mamma som blev hämtad av ambulansen, slagen gul och blå. Trots det lämnades vi barn kvar hos gubbjäveln. Många år senare, bilderna av min systers ytterdörr sönderslagen med yxa. Hon hade slängt ut barnen genom fönstret en halvtrappa upp, själv hoppat efter och flytt bara i nattsärken genom natten. Eller när Joanna… Nä, det gick inte mer. Jag ville inte tänka på det, inte minnas. Ändå, den späda, fladdriga, lite virriga varelsen framför mig gjorde det svårt att trycka tillbaka allt igen.
När vi kom hem igen lånade Tine min telefon och ringde. Jag gick ut en stund för att hon skulle få prata ifred. Jag kunde inte tvinga henne till någonting, inte förbjuda henne och egentligen visste jag att jag var maktlös inför att få henne att förstå och ge upp honom.
När det dagen efter ringde på dörren visste vi vem det var. Tine hade givit sin pojkvän min adress när de pratat i telefonen igår vilket jag tyckte var dumt och motsägelsefullt när hon sagt att hon aldrig ville träffa honom igen.
När jag öppnade dörren var jag nervös. Jag visste inte vad som skulle möta mig där på andra sidan. I fredags hade han varit oberäknelig och aggressiv även om han inte var en särskilt stor kille rent fysiskt.
Utanför dörren stod någon som mer liknade en ledsen hund.
– Hej. Kan jag få prata med Tine?
Jag nickade och backade undan och släppte fram Tine till dörren. Hela grejen var helt absurd. Han kramade henne, grät och bad om förlåtelse för det som hände, sa något om att det aldrig skulle hända igen. Jag hörde Tine svara ganska offensivt att det inte var första gången och då grät han mer och sa förlåt igen.
Jag dolde mig bakom hörnet i hallen och hörde allt de sa. Jag tyckte det lät ganska bra, Tine var bestämd och stod på sig. Till slut gav han upp och sa hejdå och Tine sa något om att komma och hämta sina grejer senare. Jag log och kände mig varm, kanske skulle jag just ha fått en ny flickvän?
När han gått hamnade vi på min säng i varandras armar. Jag höll om henne så hårt att hon till slut skrattande protesterade.
– Försöker du ta livet av mig?
– Mmm fast jag vet bättre sätt i så fall.
Tine suckade och blundade, lutade huvudet mot kudden när jag kysste mig ner över hennes kropp.
Några dagar senare ville hon gå själv för att hämta resten av sina saker. Jag tyckte det lät lite konstigt att hon inte behövde hjälp att bära men samtidigt kändes hon lugn och bestämd. Jag bestämde mig för att inte oroa mig och gick en lång promenad i solskenet. Allt föreföll så absurt. Längs gångvägarna cyklade och promenerade människor, ensamma eller med sina hundar. I lekparkerna lekte barn och långt bort hördes trafiken från motorvägen. När jag gick igenom radhusområdet luktade det mat och nyklippt gräs, någon tvättade bilen och någon annan arbetade med en slipmaskin. Allt föreföll så otroligt vanligt. Jag hade svårt att förstå oron inom mig. Hon skulle ju bara hämta sina saker.
När jag kom hem fanns Tine redan där. Redan i hallen såg jag på hennes ängsliga rörelser och jagade blick att min oro inte varit obefogad. Inne i vardagsrummet var hennes säckar åter packade. Jag behövde inte fråga.
– Vi ska försöka igen.
Hon föreföll på något märkligt sätt glad men som sagt lite nervöst fladdrig. Jag bestämde mig fort för att inte låta min besvikelse synas.
– Är du säker? Kommer det gå bra?
– Det tror jag.
– Behöver du hjälp, med grejerna menar jag?
– Bara ner i porten om du vill? Joel kommer och bär.
Vi packade in hennes säckar i hissen och Tine klev in och tryckte på knappen för bottenvåningen.
– Jag klarar mig nu. Tack för allt, du är fin.
Hon kom nära. Vi höll om varandra och kysstes länge och innerligt. Bara det var också helt absurt. Hennes mun kändes ärlig, inte jäktad eller stressad. Det kändes som om vi snart skulle klä av varandra och förenas vilken sekund som helst. Istället backade hon undan, strök med handen över min kind. Sedan gled hissdörren igen och den försvann med ett rassel av kedjor. Fönstret i hissdörren blev mörkt efter att hennes ansikte och vinkande hand försvunnit.
Jag kände mig helt tom. Världen vinglade och jag fick ta stöd med handen mot betongväggen. Det tog en stund innan jag kunde vingla in i lägenheten och stänga dörren efter mig. På kroken i hatthyllan hängde nycklarna hon fått men platsen där hennes jacka hängt och golvet där hennes skor stått i många dagar nu var tomt.
Jag gick in i lägenheten och sjönk ner i soffan. Allt luktade fortfarande Tine. Till och med min tröja luktade. Men i en så liten etta märktes det allt för tydligt när en hel person flyttat ut.
Jag tog ner min rosa elgitarr från väggen och satt med den i knät en lång stund. Jag orkade inte sträcka mig efter sladden till förstärkaren och orkade inte spela. Allt kändes bara helt tomt.
Det hade gått två veckor sedan Tine försvann. Jag tänkte på henne ofta och hade inte kommit över förlusten ännu. Jag försökte intala mig att det var för kort för att sörja så mycket som jag gjorde och det hade ändå varit ganska självklart att hon skulle gå tillbaka. Det var ju så det brukade bli. Om det var av kärlek eller någons makt över en människa var jag osäker på men vem var jag att ifrågasätta någon annans val?
På natten vaknade jag med ett ryck. Först förstod jag inte varför jag vaknade. Hade det varit brandvarnare eller något annat? Det var i alla fall något som skar i öronen. Sedan hörde jag det igen, någon som ringde oavbrutet på dörrklockan och bankade på dörren.
– John vakna! Det är jag!
Jag for upp ur sängen fortfarande yrvaken. Jag vinglade in i en garderob innan jag fick ordning på balansen. När jag låste upp dörren kastade sig Tine i mina armar skakande av gråt. Medan jag försökte hålla hela hennes tyngd och balans fumlade jag med dörren och låste noga, orolig om han följt efter henne in i trappuppgången.
Tine hängde snyftande i mina armar. Hon lyfte ett ben i taget och lät mig ta av henne skorna nästan som om hon vore ett barn. Sedan ledde jag henne in i lägenheten och vi närmast ramlade ner i soffan i en omslingrad hög.
– Men fina du, vad har hänt? Viskade jag i hennes hår och strök med båda händerna över hennes skakande rygg.
Hon svarade inte. Efter en lång stund såg hon upp med tårdränkta kinder och rinnande näsa. Så kysstes vi länge och djupt. Hon smakade salt av tårar. Jag kände hettan i den första kyssen och visste redan vart den skulle leda. Jag hade känt samma hunger och desperata begär förut och min kropp reagerade hårt och skoningslöst.
Jag började klä av henne men hon reste sig och formligen slet av sig kläderna och stod snart naken framför mig. Jag reste mig ur soffan och under de få stegen bort till min sovalkov försvann T-shirten och kalsongerna. Sedan tryckte hon ner mig i sängen och var över mig på en sekund. Jag tänkte desperat att det här inte var bra eller normalt. Sedan sköljdes jag med och drunknade i min saknad och längtan och hennes kyssar och stora tårar. När hon kom mot min mun och tunga lät hon som ett vilt och hungrigt rovdjur. Sedan ställde hon sig på alla fyra och jag tog henne bakifrån medan hon kved ut sin njutning i kudden.
Efteråt låg hon på min arm. Plötsligt var hon helt lugn och bilden av en brutal avreaktion förstärktes. Det hade känts som om det kanske inte bara var åtrån efter mig som behövde komma ut. Det hade kunnat vara en definitiv återförening men innerst inne kände jag nog att det inte var så.
– Sov nu min elva så lovar jag att hålla om dig hela natten, viskade jag i hennes hår med svidande ögon.
Jag brydde mig inte om att fråga vad som hänt, om hon skulle stanna den här gången. Jag visste redan svaren. Tine hummade men andades redan djupt och långsamt.
När vi vaknade igen kände jag igen tecknen. Jag lagade frukost åt oss och försökte dra ner henne intill mig i soffan, men hon yrade runt som ett stressat djur i lägenheten. Hon duschade och borstade håret, drack sitt te nästan på stående fot. När jag lyckades få henne att sätta sig ner satt hon på yttersta kanten och jag förstod att hon var på väg bort igen. Samma jagade blick och ängsliga hållning.
– Du får stanna, jag vill att du stannar. Jag tycker om dig, behöver dig Tine. Du vet att jag hjälper dig. Du behöver inte, det är inte ditt fel, inte ditt ansvar. Han kommer inte ändra sig. Snälla älskade du.
Jag såg i hennes ögon att orden tog, att hon hörde vad jag sa. Men det var som något starkare maniskt slet och rev i henne. Jag kände på hennes hand i min att jag inte skulle kunna hålla henne kvar. Det kändes som någon som höll på att drunkna, som sakta och ohjälpligt gled ur mitt grepp. Inuti mitt huvud skrek gälla röster men allt var lönlöst.
Samma sak upprepade sig två gånger till under loppet av några månader. Hon kom om natten med nya blåmärken, grät och skakade. Vi älskade och hon sov ut innan vi åt frukost. Ena gången stannade hon en hel vecka, andra gången två hela dagar och två hela nätter. Varje gång försäkrade jag att hon fick stanna, att jag älskade och behövde henne. Jag trodde henne när hon sa det samma men det fanns något inuti henne som var starkare och mäktigare.
– Det är synd om honom, han behöver mig, nu mer än någonsin.
Det var det sista hon sa sista gången jag såg henne.
Några månader senare gick jag förbi hennes hus och upp i hennes portuppgång. Det stod inte längre hennes efternamn på dörren. Eklund var bytt mot något annat och bakom dörren hördes skrattande småbarn och lukten av köttbullar sipprade från brevlådan. Allt var så otroligt vanligt men ändå helt fel.
Nu många år senare vet jag fortfarande inte vart hon tog vägen. Jag hoppas att hon till slut fått och fortfarande får leva ett liv med kärlek och respekt som hon förtjänar — som alla förtjänar.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.