Det här är del 1 av 1 i En dagdrömmares Memoarer

Inledning:
Det var dags att göra något för mig själv. Livet i stan hade kvävt mig. Stressen på jobbet, det slentrianmässiga förhållandet, och all press från vänner, sociala medier och aktiviteter – allt gav mig mer ångest än energi. Ensamheten i den hektiska vardagen tog överhand och en dag bestämde jag mig – Jag måste hitta mig själv igen.
Att lämna in uppsägningen var det bästa beslutet nånsin. Detta var början på en inre resa. Inte ens när jag lämnade kollegorna med oavslutade projekt gav det mig dåligt samvete. Jag hade bestämt mig för att inte vara beroende av andra längre, utan göra något för min egen skull.

Mitt mål var Treriksröset, en resa som jag hade fantiserat om under en längre tid. Ingen hemma på västkusten hade velat göra mig sällskap, så allt hade bara runnit ut i sanden. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer var jag villig att genomföra det ensam.
Körtiden till mitt första delmål var beräknat 14 timmar totalt, men det tog betydligt längre tid. Första långa stoppet var någonstans mitt i Jämtland.
Men stannade halvvägs i Mora. Där valde jag att lyxa till det med en hotellnatt även om jag hade boende i min ombyggda skåpbil.

I början av året när snön yrde som värst, hade jag köpt en begagnad Ford Transit på Blocket. Brorsan hade erbjudit både sin hjälp och garageplats under renoveringen. Jag kunde ana en viss avund i hans blick när jag berättade om alla mina idéer. Vi rev ut hela interiören så endast metallchassit stod kvar som ett ekande tomt skal. Därefter isolerade vi, drog el och jobbade fram en grund. Jag är evigt tacksam för att brorsan har sådant tålamod, jag ändrade designskisserna in i det sista. Fyra månader senare, efter mycket arbete var mitt allra första hus på hjul redo att rulla ut på vägarna.

När motorns dova brummande äntligen tystnade, andades jag ut. Nu väntade lugnet och återhämtningen. Det var lika skrämmande som efterlängtat att vara här, men det kändes rätt i både kropp och själ. Jag blickade ut över den fantastiska naturen från bilen. De snötäckta mäktiga fjälltopparna i fjärran och den täta granskogen som bredde ut sig i dalen ner till den spegelblanka sjön bjöd in till upptäcktsfärd. Jag hade läst att området hade bra vandringsleder och mountainbikespår, så det var ett givet stop på vägen.
Mitt i allt detta vackra, uppenbarade sig den ståtliga fjällstationen. Den påminde mig om en alpin stuga med sin något väderslitna, men ändå charmiga träpanel. Uteserveringen i den mjuka sluttningen sträckte sig mot sjön, från bilen kunde jag se ett par gäster äta mat och njuta av utsikten. Så lustig syn, det var ändå juni och folk satt med både vindjacka och pannband. Det fanns både hotellrum och stugor att hyra för den som stannade länge, jag hade förbokat ställplats nära sjön i några dagar till att börja med.

Det var bara några dagar in i juni och sommaren i söder hade börjat värma på. Men här uppe i Jämtland kändes sommaren som tidig vår – 16 grader, något molnigt med friska vindar. När bildörren öppnades svepte den norrländska vinden tag i mig, en vind som var frisk och påminde mig om hur nära naturen jag äntligen var. Inte ett spår av motorvägar, sorl av människor eller spårvagnar vars metalliska knackande hördes här. Det hektiska vardagslivet var ersatt med sus från träden, fågelkvitter och naturens egna rogivande atmosfär. Det var som balsam för den trasiga själen.
Min första känsla var att jag verkligen ville stanna här för evigt.

Jag stängde igen dörren och sträckte upp armarna i luften. Stelheten från timmarna framför ratten kändes och jag masserade mig själv lätt på nacken för att lirka upp musklerna. Nu började äventyret.
Gruset rasslade under kängorna när jag småjoggade upp för sluttningen mot fjällstationen.

När jag ryckte upp dörren plingade det till i bjällran vid dörrkarmen. Jag stannade upp för en stund för ta in helheten. Det var så fint här! Den vertikala träpanelen på väggarna gav receptionen en ombonad känsla och jag förundrades över de robusta träbalkarna i taket. Medan jag borstade av gruset under skorna hörde jag en röst ivrigt ropa, ”Jag kommer!”
Jag log för mig själv. Här fanns ingen stress, ingen brådska. Skulle jag till och med våga stänga av telefonen medan jag var här? Inners inne visste jag redan svaret – Inte nu, men kanske senare.

Till höger om receptionen, på kortsidans vägg stod en braskamin som spred sitt rogivande knastrade från vedträna som brann. Den behagliga doften spred sig i rummet. I närheten stod ett par fåtöljer man kunde slå sig ner i och njuta av utsikten från de stora fönstren. Jag förlorade mig i tankarna. Åh, tänk att få sätta sig här efter en lång vandring, vila fötterna och värma händerna framför brasan! En känsla av stillhet och trygghet spred sig.
”Förlåt att du fick vänta!” Rösten jag hade hört tidigare väckte mig ur dagdrömmarna och jag ryckte till. Jag vände mig om och mötte receptionisten som kom springande med ett ursäktande leende.
”Det är ingen fara. Jag tänkte bara checka in.” log jag tillbaka. Kvinnan välkomnade mig och räckte fram en karta över området och visade var min ställplats låg, var faciliteter så som dusch och toaletter fanns tillgängliga och var vandringslederna började. Vi bytte några ord om hur resan hade gått och hon berömde mig för mitt mod att resa hit ensam. Det kändes genuint, kanske var det blandningen av hennes dialekt och den varma rösten som fick mig att känna mig så välkommen.

Magen kurrade hungrigt. Jag borde ha ätit något litet på vägen, men tiden försvann bland spännande poddavsnitt och musik och plötsligt visade GPS:en bara ett par kilometer kvar på den ensliga vägen. Jag gick ut på trädäcket igen och kände den svalkande luften mot ansiktet. Solen stod fortfarande högt, här skulle jag nog kunna sitta ett tag om jag ville. Restaurangen låg i anslutning till receptionen och jag klev på.

Restaurangen påminde om receptionen med samma paneler och struktur, temat genomsyrande hela lokalen. Det fanns plats för 30 gäster, lagom intimt och mysigt. En ung servitris mötte upp mig.
”Är det okej om jag sitter ute?” frågade jag.
”Självklart!” svarade hon och ledde mig ut igen. ”Här borta vid väggen är det lä.” hon räckte ut handen mot ett av borden och bad mig slå mig ner. Hon hade rätt, ingen vind nådde mig här. Det var alldeles vindstilla och fridfullt. En stund senare efter noga övervägande bestämde jag mig för vilträtten på menyn.

Tystnaden fick mig alldeles dåsig och jag flätade fingrarna bakom huvudet och lutade mig bakåt. Solen värmde i ansiktet och det var svårt att hålla ögonen öppna. Ingen skulle märka om jag blundade en stund, tänkte jag och slöt ögonen. Tankarna kring hur jag skulle spendera dagarna här passerade. Jag hade ju packat med allt nödvändigt så som vandringskängor, stormkök och friluftskläder. Mountainbiken hängde på cykelhållaren redo för äventyr och systemkameran, laptop och några enkla sällskapsspel fanns i ett av skåpen i vanen. Till och med gitarren hade jag lyckats få med mig – den hade ju stått hemma utan att bli spelad på i månader. Jag skämdes över att jag inte kunnat bromsa saker och ting tidigare. Nu hade jag behövt ta till drastiska åtgärder för att orka med mig själv och vardagen.

Mitt i dagdrömmandet hörde jag hastiga steg komma närmare. För ett kort ögonblick var jag inte säker på om jag ville släppa taget om den stilla stunden. Ögonlocken var tunga och jag tog ett djupt andetag för att väcka mig själv till liv igen.
”Så du är den som sitter ute?” Rösten var låg och självsäker, och jag ryckte till igen av det plötsliga ljudet. Jag vände hastigt ansiktet, satte mig ordentligt i stolen och mötte blicken på en man som var så otroligt vacker.
”Skrämde jag dig, eller?” fortsatte han skämtsamt när han stannade till vid bordet.
”Nejdå, förlåt!” skrattade jag fram som hastigast. Jag kände mig både överrumplad för att han nästan kommit på mig sovandes vid bordet och generad över hur galet snygg han var.

Han var lång, säkert 190 cm och svart hår som var kort rakat på sidorna och med en sned lugg som föll lätt över ena sidan av pannan. Hans kockrock var vit, prydligt knäppt och synlig under det svarta förklädet som hängde lågt om midjan. När han lutade sig fram och ställde ner tallriken föll solstrålarna rakt på honom och hans siluett lyste upp som en gloria kring honom. Han var det vackraste jag nånsin sett! Jag kom på mig själv med att stirra in i hans ljusbruna ögon utan att ens blinka.
”Hoppas att det smakar!” sa han med ett leende och jag nickade instämmande med ett stort leende tillbaka.
”Tack!” Jag kände hur rodnaden letade sig upp över kinderna och blickade ner mot den eleganta upplagda tallriken.

Han stod kvar för ett ögonblick och betraktade mig, som om han funderade på om han skulle säga något mer eller bara gå därifrån. Innan han vände om möttes våra blickar för en kort sekund. Med raska steg gick han tillbaka mot köksdörren. Jag lyssnade efter honom och plötsligt upphörde stegen tvärt, och av någon anledning reagerade jag på det.
”Du?!” hörde jag honom ropa. ”Beställde du nån efterrätt?” Jag vände mig om och mötte hans blick. Jag bet mig i underläppen för hålla tillbaka ett flin och skakade långsamt på huvudet. Något i hans blick sa att han redan visste, men väntade på att jag skulle bekräfta det. Han lyfte på ögonbrynen och log brett. ”Vad vill du ha då?”
Det kändes så lustfyllt och fnittret bubblade fram. ”Överraska mig!”

Maten var utsökt. Det var första gången jag åt rådjur, förhoppningsvis heller inte sista. Kocken hade gjort ett fantastisk jobb och varenda tugga var en fröjd för smaklökarna. Medan jag njöt av måltiden, kunde jag inte släppa den där blicken han hade gett mig. Kanske var det den norrländska gästfriheten som jag tolkade så fel? Den friska luften kanske hade fått mig alldeles hög på endorfiner istället? Men det var något alldeles speciellt med hans självförtroende, hans sätt att prata utan att bli för påträngande. Jag försökte intala mig själv att det bara var för att jag var hungrig och inte för att han faktiskt hade den där effekten på mig. Kanske han gjorde så här mot alla kvinnor som kom hit?

Jag lutade mig tillbaka i stolen igen och blickade ut över fjälltoppana. Det dröjde inte längre förrän köksdörren öppnades men stegen som kom ut lät nätta och korta. Den unga servitrisen kom fram och frågade om allt hade smakat bra. Jag nickade och tackade. Medan hon plockade bort tallriken meddelade hon att efterrätten var på väg, vilket fick det att kittla i magen. Ett glatt sällskap på fyra personer klev samtidigt upp på trädäcket, iförda friluftskläder och verkade komma direkt från en vandringsled i närheten. De frågade om det fanns bord ledigt och servitrisen bad dem följa med in.

Det dröjde inte länge förrän dörren in till köket öppnades på nytt. Den här gången kände jag på mig att det var han, kocken. Och visst var det så. Han stannade till vid bordet med ett nöjt leende.
”Så min vän!” sa han ivrigt samtidigt som han ställde ner ett glas på fot framför mig med något som såg ut som en vit kräm med myntablad och violblommor som dekoration.
”Åh wow!” utbrast jag och kände att min reaktion kanske var något överdriven. ”Vad är det för något?”
”Det är överraskningen som du bad om.” flinade han tillbaka. Han bad mig smaka och jag synade den enkla men eleganta desserten och tog sen upp skeden och drog den genom den fluffiga moussen. Smakerna fullständigt exploderade i munnen. Den söta smaken från vit choklad smälte i munnen tillsammans med lime och mynta, och gav en otrolig kombination av sötma och fräsch syrlighet.

Jag nickade ivrigt samtidigt som jag tittade upp på honom och självsäkerheten i hans uttryck visste exakt vad jag upplevde. En liten stunds tystnad låg mellan oss och det där pirret i magen gjorde sig påmint igen. Han lutade sig lätt mot bordet bredvid och satte armarna i kors och tittade ut över landskapet.
”Är du på genomresa eller ska du stanna här?” frågade han sen. Det var som om vi delade ett ögonblick igen.
”Jag ska stanna här ett tag.” svarade jag och harklade mig. ”Vara ute i naturen, vila, cykla lite… och njuta av utsikten.” Det sistnämnda sa jag med en försök till att låta något flörtig och höjde ögonbrynen. Vi tittade på varandra och till slut bröt vi ut i ett gemensamt litet skratt och han reste sig upp.
”Då ses vi här omkring då.” flinade han och tog några långsamma steg bort.
”Mm, gärna!” log jag och följde honom med blicken när han försvann bort mot köksdörren. Och när den slog igen bakom mig, släppte jag ut ett okontrollerat fnitter. Den intensiva känslan höll sig kvar medan jag njöt av den goda desserten. Jag visste inte riktigt vad som just hänt, men något hade definitivt ändrats i luften. Var det jag som saknade närhet så mycket att jag tolkade minsta lilla signal som en inbjudan? Tänk om det här var hans sätt till merförsäljning? Men när servitrisen sen kom ut med kvittot så betalade jag ändå bara för varmrätten.
Jag var bara inte beredd att bli tagen med storm på en uteservering i de jämtländska skogarna, han var en frisk fläkt som just svept in i mitt liv.

Bilen rasslade igång och jag körde ner mot ställplatsen. På vänstersidan rullade jag förbi de små natursköna stugorna som stod uppradade på led med utsikt över sjön. Jag svängde höger och parkerade på min plats. Det var glest mellan husbilarna som stod här så det fanns gott om utrymme till att ordna en liten provisorisk uteplats. Den gamla trasmattan rullades ut på gräsplätten som gränsade till asfalten, och den nyinköpta campingstolen fick göra entré.

Jag förberedde en kopp te. Sidodörren stod öppen och jag blickade ut över den spegelblanka sjön medan vattnet långsamt värmdes upp i den lilla kastrullen på kokplattan. Tröttheten gjorde sig påmind efter den långa körningen så när teet var bryggt, satte jag mig i campingstolen och njöt av att jag tagit mig ända hit.
Solen började sakta sänka sig och breda ut sitt gyllene ljus över sjön. Jag hade laptopen i knät, skrev dagbok för att fånga ögonblicket och de första minnena härifrån. Kocken hade fått ett stycke tidigt i dokumentet.

Tankarna kring vem han var och vart han bodde gjorde mig så nyfiken.
Jag hade bytt om till skönare kläder, ett par stora grå mjukisbyxor och en gosig huvtröja i några storlekar för stor var perfekt så här på kvällskvisten. När klockan var efter 22 orkade jag knappt hålla ögonen öppna och letade rätt på necessären för att bege mig mot toaletterna.

Det var tomt där inne, så jag tog tid på mig att tvätta bort smink och borsta tänderna medan jag tänkte på allt kul jag skulle hitta på här i området. När jag skulle vrida om kranen skvätte vatten upp över min tröja så stora fläckar bildades på bröstet. Jag svor men när jag såg mig i spegeln kunde jag inte hålla tillbaka skrattet. Oj vad jag såg ut!
Med tandborsten i mungipan, blöt tröja och håret i en slarvig tofs på huvudet klev jag ut från byggnaden. Precis innan jag skulle snedda över cykelvägen mellan stugorna och ställplatsen kom en cykel. Jag reagerade på hur mycket det skramlade och vände upp huvudet för att titta. Och där på den rostiga cykeln satt han, kocken.

Jag stannade hastigt upp. Han såg mig och vinkade innan han tvärt bromsade in. Jag kände hur jag rodnade och snabbt försökte dölja den blöta tröjan med ena armen. Hans ansikte lyste upp i ett leende och jag kom på mig själv att göra det samma med tandborsten kvar i mungipan. Han synade mig för ett ögonblick, fläcken var omöjlig att missa. Han såg, att jag såg att han såg. Jag drog snabbt ur tandborsten och gömde den i magfickan.

Han sa inget, men hans blick avslöjade desto mer. Varför skulle jag träffa på honom exakt just där och då, med blöta myskläder? Jag samlade mig och sa hej.
”Har du haft en bra kväll?” frågade han till slut med skrattet i halsen. Jag nickade och pekade bort mot vanen för att styra bort uppmärksamheten för några sekunder. Ljuset trängde genom träden och lyste upp min lilla uteplats.
”Jag ska inte klaga. Jag har suttit där hela kvällen” svarade jag.
Han höll med och lutade armarna över styret och berättade att det fanns massor att upptäcka runt sjön. Han avbröt sig själv, vände ansiktet mot mig igen.
”Du, vad sägs om en promenad i morgonkväll vid solnedgången? Så ska jag visa dig ett av mina smultronställen?” Hans blick var inbjudande, men ändå på ett avslappnat sätt.
Jag blev tyst en stund och övervägde hans förslag. Det var nästan för bra för att vara sant, men samtidigt var det något med hans sätt som gjorde det svårt att säga nej. ”Ja gärna!” svarade jag.
”Klockan tio vid bryggan?” föreslog han och pekade ner mot badplatsen. Perfekt ställe att mötas på. Sen slängde han över sitt svarta förkläde över axeln, tog sats med benet och rullade sen iväg.
”Du!” ropade jag efter honom. Han vände hastigt på huvudet. ”Tack för desserten!” Svaret var bara ett snabbt leende och sen trampade han vidare iväg på cykelbanan längst sjökanten.

Natten i vanen hade gått förhållandevis bra. Jag hade vaknat några gånger av okända ljud, jag var verkligen inte van vid knakande träd och rasslande ljud. Fotsteg vid tvåtiden hade skrämt mig och jag hade snabbt dragit upp en av de fördragna gardinerna för att kolla. Oron släppte snabbt när jag såg att det var ena grannen från husbilen som traskade förbi.

Morgonsolen sken in genom det lilla takfönstret. Dagen var som ett oskrivet blad, redo att fyllas med spännande äventyr! Blåsan gjorde sig påmind, så att ligga kvar i bädden var ingen idé. Det var bara att klä på sig och springa bort till toaletterna meddetsamma. Det var ganska kyligt ute på morgonen här uppe i skogarna, inte alls vad jag hade förväntat mig så det blev en snabb rush tillbaka.

Frukosten spenderade jag inomhus under täcket. Jag insåg att jag inte hade tillräckligt med förnödenheter i bilen för att stanna här några extra dagar så jag bestämde mig för att åka in till den närliggande byn. Och närliggande i dessa trakter innebär några mil.
Det var marknadsdag i den lilla byn. På torget mitt i centrum var det fullt med marknadsstånd och människor som rörde sig. Doften av brända mandlar och nygräddat bröd låg i luften. Jag passade på att köpa färska grönsaker, handgjorda lavendeltvålar och choklad från byns gamla hantverksbod och några kristaller. Den inre bohemen i mig lockades till bordet där drömfångare och gnistrande kristaller såldes. Jag fastnade för några rosaskimrande stenar. Kvinnan som sålde dem uppmärksammande mitt val.
”Rosenkvarts symboliserar kärlek och självläkning, en jättebra sten att krama om när man behöver det.”
Kanske var det just det jag var ute efter, något som kunde påminna mig om att ge mig själv lite mer omtanke? Jag undrade om de där stenarna verkligen skulle hjälpa mig på något sätt?
”Då kanske jag skulle behöva fler än en.” svarade jag skämtsamt och kände på några av dem.
”Kärlek börjar alltid inifrån i oss själva, innan vi kan ge det vidare.”
Hon hade rätt. Jag valde ut två rosenkvarts som kändes sköna i handen. På något sätt passade stenarna bra tillsammans, jag ville intala mig att de hörde ihop.

Efter marknaden begav jag mig mot fjällstationen igen. Jag kunde inte undgå att tänka på kocken, hur snygg och attraktiv han var. Under kvällen medan jag väntade kände jag mig otålig, otålig över att tiden inte gick tillräckligt fort. Jag hade plockat ordning på det jag handlat, hängt upp drömfångaren i fönstret och ringt några av mina vänner. Men inget av det fick mig att släppa tankarna på honom. Jag märkte att jag inte kunde sluta tänka på vad som väntade, trots att jag inte ens visste om det skulle bli något alls.
Var det förväntan? Efter duschen plockade jag fram några klädalternativ och la på bädden. Jag drog handen genom håret och suckade för mig själv. Jag hade ju inte direkt packat något passande för en date night, men ett par mörka jeans och en tunnare tröja samt en svart puffig väst fick duga.

Jag kikade ut genom fönstret för att se om kocken syntes till vid bryggan som avtalat. Klockan var några minuter innan tio. Hjärtat slog hårt i tystnaden och nervositeten började smyga sig på. Jag piffade till mig en sista gång, mascaran och den något skimriga rougen fick väga upp gårdagens utseende tillsammans med lite subtil parfym. Chokladstruten från marknaden var nerstoppad i fickan och jag kände mig så redo jag kunde bli.

Precis innan jag låste dörren kom jag på något. Rosenkvartsen! Jag tog fram de båda stenarna och stoppade ner i fickan. Jag fnissade lite åt mig själv, nästan så att jag tyckte det var lite löjligt, men samtidigt kändes det rätt. Jag kanske inte trodde på allt, men det var spännande att ge det en chans. Jag hade ju ändå aldrig tidigare varit den som trott på såna saker, vad hade jag att förlora?

Kvällssolen lät sina mjuka strålar lysa upp hela dalen. Jag tog fram telefonen och knäppte några bilder, men  aldrig blir bilder rättvisa i förhållande till verkligheten. Människor promenerade i området och ett gäng mountainbikeentusiaster rörde sig i skogen ovanför fjällstugan i det slingrande spåret.

Så plötsligt såg jag honom. Han genade mellan stugorna och hans ansikte sken upp när han såg mig. Jag märkte hur han rörde sig på ett sätt som var så… eget. Stegen var bestämda men ändå inte brådskande. Det varma solljuset lyste rakt på honom och han satte upp handen mot pannan för att inte få ljuset i ögonen. Den uppknäppta skinnjackan och andra handen svängande i takt med stegen i riktning rakt mot mig gav ett ganska kaxigt intryck.
Nu var han inte kocken längre, utan en vanliga man som jag skulle få lära känna på ett helt annat sätt. Det var något med hans utstrålning som gjorde mig så otroligt attraherad!

Ju närmare han kom, desto mer kittlande fjärilarna i magen och pulsen ökade. Vi båda sträckte ut armarna samtidigt som vi hälsade och gav varandra en kram.
”Förresten, jag kanske borde berätta vad jag heter,” sa han med ett lätt skratt efter att vi släppt taget om varandra. ”Alexander.”
”Hej Alexander!” sa jag högt och presenterade mitt namn också. Nervositeten släppte ganska omgående och en mer härlig känsla av förväntan kittlade. Jag tyckte nog att vi båda var ganska avslappnade, även om det var ett annorlunda sätt att träffas på.

Han föreslog att vi skulle gå längs sjön bort från fjällstationens alla aktiviteter mot det smultronställe han hade lovat mig. Omgivna av den stilla sjön och den växande skogen framför oss, samtalade vi om allt möjligt. Alexander berättade om stressen och det höga tempot i branschen han dragits med i flera år. Och till slut – precis som mig – hade han fått nog. Jag insåg ganska snabbt att vi levt totalt olika liv. Hur hade han hunnit med så mycket på så kort tid, undrade jag. Men vi kunde mötas i att vi båda hade kommit till en punkt där vi behövde finna frid och försoning, inte bara med världen omkring oss, utan också med oss själva.

”Kom, vi ska in här!” Han vek av på en liten smal upptrampad stig in i skogen. Hade han inte sagt något, hade jag inte märkt att det fanns en stig där. En våg av nostalgi sköljde över mig och för några sekunder var jag plötsligt tillbaka i tiden. Tillbaka till barnsben, när varje liten avstickare banade ny väg till äventyr och upptäckter. Det doftade jord och granskog ju längre in vi kom. Det var backigt och med mina korta ben försökte jag parera mellan stenar och rötter i det upptrampade blåbärsriset. Alexander gick före, men höll koll på att jag hängde med ordentligt.

Och när vi kom ut på andra i en glänta nere vid vattnet förstod jag varför detta var hans smultronställe. Stigen ledde ner till en liten intim plats i skymundan. En vedeldad bastu stod intill sjökanten med stenar som låg som en avsats ut i vattnet där man kunde bada ifrån. Lövträden stod tätt och kapslade in platsen som en hemlig oas mitt i Jämtlands fantastiska natur.

Jag stannade upp, tappade nästan hakan av förvåning och en varm innerlig känsla spred sig från hjärtat ut i hela kroppen. ”Jag vet!” Alexander stod vänd mot mig och nickade en bit bort. Han såg på mig med ett förstående uttryck. Han förstod exakt vad jag kände, precis som han hade känt första gången han hittat hit. Jag var helt hänförd. Han sträckte ut handen mot mig, våra fingrar möttes och han drog mig närmare.
”Kom, vi kan sätta oss här.” sa han och ledde mig fram till stenarna. Jag fann inga ord. Jag tog in varenda liten detalj som ögonen fastnade på.
”Men berätta!” fick jag ur mig och han skrattade lätt. Han berättade att denna plats var undangömd från turister och allmänheten. Endast de som jobbade på fjällstationen kände till stället och här träffades de ibland tillsammans eller i ensamhet för avkoppling. Vi satte oss ner på stenen med ett litet avstånd mellan oss. Värmen från solen låg kvar i stenen och jag lutade mig bakåt med händerna som stöd bakom ryggen. Det var lätt att samtala med honom, skratt varierat med allvar.

Han betraktade mig i tystnad med den där intensiva blicken som jag kände igen sen tidigare.
”Berätta något om dig själv.” sa han mjukt och lutade sig tillbaka på samma sätt. Våra armar stötte ihop och den lilla närheten fick en varm kittlade känsla att sprida sig.
”Hm…” svarade jag fundersamt. Det var svårt och komma på något intressant i stunden.
”Jag….älskar choklad!” fnissade jag sen. Alexander stirrade på mig.
”Jaha, det var ju synd att jag inte hade med det då.” svarade han på skämt, men ändå med allvar i tonen och lät en tung suck komma ut.
Jag flinade tillbaka och förde långsamt ner handen i fickan på västen.
”Ja, jättedåligt av dig faktiskt” svarade jag samma ironi samtidigt som jag drog fram chokladstruten ur fickan. Jag rynkade på näsan och räckte över den till honom. Han brast ut i skratt.
”Imponerande!” Han tog emot förpackningen. ”Godaste chokladen i Jämtland.” Han citerade texten från etiketten och menade på att vi var tvungna att undersöka den saken.
Försiktigt öppnade han. Jag följde hans rörelser när han noggrant tittade på innehållet, lyfte struten mot näsan och doftade djupt. Han nickade nöjt innan han plockade upp en bit och räckte den mot mig. Med en långsam rörelse lutade jag mig mot honom och öppnade munnen så att han kunde stoppa in biten. Tungan lekte medan den smälte i munnen. Alexander tog en bit och sen satt vi tysta och blickade ut över solen som började gå ner i horisonten.

Även om vi inte sa något så var stämningen laddad. Jag hörde hans andetag, djupa och lugna medan mitt hjärta dunkade hårt på insidan. Jag satte mig upp i skräddarställning och drog handen genom håret och viftade iväg myggor som surrade runt ansiktet. Myggorna var det enda jag inte gillade med den här delen av landet.
Innan jag hann luta mig tillbaka igen sträckte Alexander ut armen bakom mig. Instinktivt flyttade jag mig närmare och slöt upp tätt intill. Han luktade gott, jag tror inte han hade någon parfym, utan det var han själv om doftade underbart. Vi satt så nära att våra andetag möttes, men ingen av oss bröt tystnaden.
Sakta flyttade jag handen mot honom och fingrarna nuddade lätt vid hans lår. En liten rörelse, men båda kände hur stämningen byggdes upp ännu mer. Han tryckte mig närmare, och omfamnade mig med sin arm och det kändes mysigt och tryggt. Jag förstod inte riktigt vad som hände mellan oss, vi hade nyss träffats, vi kände inte varandra men dragningen mellan oss var så stark och påtaglig. Jag hade inte känt något liknande på länge och jag välkomnade känslorna med öppna armar.

Långsamt strök han sin näsa mot min, den lilla beröringen sa mer än ord. Hans läppar nuddade försiktigt mina och hela kroppen vibrerade av det intima ögonblicket. Små rörelser, men ingen kyss – det var som om vi båda ville dra ut på det lite till, som om tiden skulle stanna om vi bara lät oss vara i nuet. Våra blickar möttes och jag förlorade mig i de glittriga bruna ögonen som viskade om samma begär som jag själv hade. Kanske han förstod vad jag önskade av natten. Jag kammade bort några slingor från hans lugg som lagt sig över ögonbrynet. Jag ville inget hellre än att fortsätta titta på honom, men ändå kände jag hur ögonen drog sig till hans läppar och sen tillbaka mot honom.
I en mjuk och varsam rörelse, lät han sina möta mina i en försiktig kyss. Ett lätt vidrörande som fick hela min kropp att skälva av en känsla jag knappt kunde sätta ord på. Tid och rum suddades ut.

Jag märkte inte ens att solen hade gått ner förrän det mörkblå skymningsljuset spelade över himlen. Båda suckade djupt, tagna av ögonblicket. Vi blickade upp mot himlen, Polstjärnans tidlösa sken lyste mot oss. Jag märkte hur Alexander samlade sig för att säga något.
”Visst är det något med stjärnorna?” viskade han förundrat, nästan som att han inte ville störa tystnaden. ”Sen jag flyttade hit har jag tittat på stjärnorna varje kväll.” fortsatte han med ett leende. Ljusföroreningar över innerstan i huvudstaden gjorde det nästan omöjligt att kunna urskilja den detaljerade stjärnhimlen. Men flytten hit till de Jämtländska skogarna hade fått honom att återupptäcka natthimlen. Så nu, efter jobb och allt annat under sena kvällar kunde han ta ett par minuter under färden hem och bara stå och titta upp. Jag berättade om min fascination för astronomi och hur jag drömde om att få lära mig mer. Han berömde mig för min nyfikenhet.

”Ska vi börja röra oss?” frågade han efter ett litet tag. Det hade hunnit bli något kyligare i luften. Skogens skuggor reste sig bakom oss och jag kände ett litet obehag.
”Usch, jag är mörkrädd.” viskade jag och tog tag i hans arm. Han skrattade tyst.
”Då får vi skynda oss så vildvittror och mörkret inte tar oss!” Han lät allvarligt dramatiskt, nästan så han ville skrämma upp mig.

Han fattade tag i min hand och vi gick upp i skogen igen. Han höll mig nära även om stigen var så smal och snart var vi tillbaka där vi hade vikt av. Månens svaga sken smög fram mellan de glesa trädtopparna i öst.

Vi promenerade lugnt tillbaka mot fjällstationen och pratade lågmält om livet. Min hand passade bra i hans och jag ville aldrig släppa taget. Jag förde ner andra handen i fickan och kom åt något hårt och skrovligt. Jag kunde inte undgå att le samtidigt som jag kramade om de båda stenarna. Kanske det var något magiskt med dem ändå, kanske de skänkte mig det jag behövde.

Vi var tillbaka vid bryggan. Båda log längtansfullt mot varandra, inga ord behövdes. I en mjuk rörelse omfamnade han mig med armarna tätt runt. Hans bröstkorg rörde sig mjukt i takt med andetagen och det kändes härligt att stå där med honom. Blicken var intensiv och djup.
Han lutade sitt ansikte närmare, andetagen värmde lätt mot min kind och pulsen ökade när jag insåg vart vi var på väg. Varsamt smekte han handen över min kind, fingrarna letade sig ner längs min hals i en långsam rörelse.
Lika mjukt rörde jag vid hans armar och lät fingertopparna vandra över hans handleder. Hans läppar var bara några millimeter från mina nu. Jag sträckte mig uppåt och smekte handen om hans nacke och i en lätt rörelse möttes våra läppar i en kyss. En kyss som gick som en stöt genom hela kroppen och rörde om ända in i själen. Vi föll i varandras omfamning och snabbt övergick det till en passionerad kyss som varade länge.

Under månens sken mitt i den jämtländska natten upplevde jag en sån otroligt stark åtrå. Jag ville ha honom här och nu, låta honom förlusta sig på varenda del av min kropp och känna honom i mig. Jag drog händerna genom hans hår, hans händer höll ett fast grepp om min kropp och ingen av oss ville släppa taget. Världen runt omkring försvann för en stund och det var bara vi under de skimrande stjärnorna.
Alexander var smaken av Norrland, äkta och intensiv.

När vi väl släppte taget om varandra och verkligheten kom ikapp oss så var båda tagna av situationen. Jag kände mig helt vimmelkantig och kinderna hettade ordentligt.
”När får jag träffa dig igen?” viskade han omtumlat. Jag flätade fingrarna runt hans nacke igen.
”Vad sägs som imorgon?” svarade jag tyst. Vi småpratade om när han kunde komma loss från restaurangen och därefter lutade han sig framåt och kysste mig försiktigt igen.
”Tack för ikväll” viskade han mot mina läppar innan han släppte taget. Jag tog några steg bakåt och släppte motvilligt taget om hans händer. Vi önskade varandra godnatt och gick sen åt varsitt håll.

Jag hade svårt att sova den natten. Jag var överväldigad av alla känslor inom mig som sprudlade, intensivt och nästan oförklarligt. Jag låg där i mörkret och försökte slappna av men det enda jag kunde se framför mig var hans otroligt vackra ögon.

När jag vaknade på morgonen därpå fylldes jag direkt av glädje. Det var som om jag var laddad med massa ny energi som väntade på att få blomma ut. Jag sträckte ut mig i bädden, drog upp gardinen och blickade ut. Tankarna drogs direkt till Alexander, hans kyssar, hans blick, hans doft… allt jag kände var så intensivt. Jag sträckte mig efter tröjan jag hade haft på mig och höll den mot näsan. Hans doft satt fortfarande kvar och jag kramade om den som en fysisk påminnelse om gårdagen.

Jag bestämde mig för att utforska närområdet med mountainbiken. Efter förberedelserna med cykel och utrustning, åt jag en rejäl frukost. Stormkök och matsäck packades ner i ryggsäcken eftersom jag inte visste hur länge jag skulle vara ute. Innan jag begav mig kollade jag kartan en sista gång och fyllde flaskor med vatten.

Landskapet bredde ut sig ju högre upp jag kom på kalfjället. Benen hade jobbat hårt och mjölksyran brände i låren, men utsikten var värd varenda svettdroppe. Vilket fantastisk land vi bor i, tacksamheten i att få uppleva den här friheten i naturen. Turen genom den täta granskogen hade gått bra, ju högre upp jag trampade desto glesare blev både stigar och skog. När fjällbjörkar och buskage bredde ut sig visste jag att det inte var långt kvar upp till kalfjället. Jag var fast besluten att ta mig hela vägen upp dit. Vid tillfälle fick jag leda cykeln för det var alldeles för stenigt och i samma veva kom ett glatt kompisgäng på mountainbikes farandes nerför en brant. De tjoade andfått när de passerade och ropade peppade ord till mig innan de försvann.

Lövträden glesnade allt mer ju längre jag trampade, och snart insåg jag att jag faktiskt hade tagit mig hela vägen till i det öppna vidsträckta kala landskapet. Den friska luften kändes renare här uppe. Helt matt i kroppen slängde jag mig i det mossiga underlaget och andades ut. Hjärtat slog hårt i bröstet och jag knäppte upp cykelhjälmen och la den åt sidan. Jag hade klarat det! Energin ifrån naturen, energin från solen och det som gav mig mest – känsloladdad energi från Alexander, hade hållit mig mig fokuserad.

Jag förberedde stormköket och kokade upp vatten. Medan det sakta började bubbla i botten så tog jag av mig både strumpor och skor. Det kändes extra härliga att känna den lätt fuktiga mossan under fötterna. Jag hade läst någonstans att kroppen behövde jorda sig och detta var det bästa sättet.
Det var helt tyst omkring mig när jag satt och tuggade i mig direkt från den frystorkade påsrätten. Allt smakar gott när man är riktigt hungrig, och det var jag just då. Dagdrömmeriet och tankarna vandrade iväg till Alexander. Det gick inte att stänga ute honom. Tänk om vi hade varit här uppe tillsammans. Tänk om vi hade legat här på den mossiga marken, nakna i solens strålar och låtit det som byggts upp mellan oss få leva ut utan begränsningar.

Jag blundade för en sekund, lät värmen från solen fylla mig med energi och föreställde mig hur vi var här i varandras armar. Men mitt i alla dessa härliga dagdrömmar fanns också en liten oro. Vad ville han egentligen? Och jag? Var detta något tillfälligt som bara skulle ske för att våra vägar korsades eller var det något som förenade oss? Hjärtat hoppade till, det var ju så lätt att tappa sig själv i någon annan.
Jag kisade mot den öppna himlen ovanför, molnen rörde sig långsamt bortåt. Om universum ville detta, om stjärnorna stod i rätt linje, då kanske allt skulle falla på plats?

Innan jag packade ihop tog jag mig friheten att ta av mig. Jag tittade mig hastigt om för att försäkra mig att jag verkligen var helt ensam och sen kastade jag tröja och bh åt sidan utan att tänka efter så mycket. Jag sträckte upp armarna mot solen och blundade. Vinden blåste lätt i håret och över kroppen. Beröringen var som en smekning över den varma huden och bröstvårtorna styvnade av den kittlande känslan. Det var en frihet jag inte visste att jag längtade efter.

Cykelturen ner gick betydligt snabbare. De ringlande stigarna som var en utmaning på vägen upp, var nu en frihet att ta sig ner för. Jag hade full kontroll på varenda rörelse och tiden flög förbi när jag susade ner. När jag kom ut ur skogen låg fjällstationen precis intill, så jag genade på en grusväg vid baksidan av restaurangen och ner över gräsplätten till ställplatsen. Kanske fanns det en liten förhoppning att se skymten av Alexander nånstans.

När jag stannade vid vanen såg jag något vitt intryck under i dörrhandtaget. Ett vikt pappersark med en livlig handstil.
Tack för igår, du gör det svårt att tänka på något annat. Hör av dig när du är tillbaka. / Alex

Hans telefonnummer stod med och det lilla meddelandet gjorde mig glad. Jag tog fram telefonen och velade mellan orden jag ville använda.
”Hej Alexander! Tillbaka från fjällturen, vilket dag! Svårt att hålla tankarna borta från dig.”
Jag funderade på om jag skulle våga skicka med ett hjärta eller inte. Kanske för tidigt ändå, men istället valde jag att ta med en bild på de snötäckta fjälltopparna från kalfjället.
Jag la ifrån mig telefonen på sängen och skyndade mig bort till duscharna. Tröttheten i kroppen gjorde sig påmind, benen hade redan börjat stelna och värka lite men jag var ändå fylld med förväntan inför kvällen. När jag var tillbaka väntade ett sms.

Jag brast ut i skratt när jag såg bilden han skickat. Jag gillade hans livliga sida, han var verkligen sig själv. Bilden han skickade var på honom själv hållandes en stor kökskniv i ena handen, ett glatt ansiktsuttryck med en av kökskollegorna som gjorde en grimas i bakgrunden.
”Det här är vad jag gör för att hålla mig sysselsatt . Hade hellre lagat middag till dig än med den här galningen.”
Det var något väldigt speciellt med honom. Det var så enkelt att vara med honom, enkelt att umgås och lyssna på, men hade också ett stort sinne för humor. Kanske var det därför jag längtade så mycket efter att få träffa honom.

Det fanns en flaska bubbel ståendes i kylen. Efter dagens utflykt skulle det passa perfekt att korka upp den i gott sällskap. För att fresta honom ställde jag den i dörröppningen tillsammans med två dricksglas och knäppte en bild och skickade.
”Haha, middag säger du! 😉 Vad sägs om detta om en stund då?”

Det tog bara en kort sekund innan svaret kom:
”Jag kommer förbi snart. 🙂 Jag kan inte vänta längre.”

Jag fixade ordning i vanen. De få kvadratmeterna som jag levde på skulle kännas välkomnande. Snabbt gjorde jag ordning mig och åt en tallrik yoghurt med granola och nötter för att stilla hungern efter den långa cykelturen. Jag hann till och med skriva lite dagbok innan han dök upp.

Något skramlade till utanför som fångade min uppmärksamhet. ”Ere nån hemma?”
Äntligen! Pirret spred sig i kroppen och jag la ifrån mig laptopen på bänken. Utanför satt Alexander på sin cykel med två champagneglas mellan fingrarna i ena handen.
”Hallå där!” Äntligen fick jag lägga armarna om honom. Båda sken upp och vi kramade om varandra.
”Du vet, det är helt oacceptabelt att dricka vin ur vanliga dricksglas.” Hans lät sarkastiskt allvarlig, jag skrattade högt och höll med. Han log brett men skakade på huvudet.

Jag tog emot glasen och ställde dem på bänken i vanen och välkomnade honom in i mitt lilla hem. Det var trångt, men det kändes bra att ha honom där. Jag tyckte nästan lite synd om honom när han stod lutad för att inte slå huvudet i taket.
”Det där måste vara enda nackdelarna med att vara lång?” påpekade jag och bad honom sätta sig ner i sängen istället. Han lutade sig tillbaka och såg imponerad ut när blicken vandrade över inredningen.
”Fan va mysigt du har det!” utbrast han som om han inte riktigt hade förväntat sig det.

Blicken fastnade på gitarren som stod inklämd mot bakdörren.
”Spelar du?” Han lät genuint nyfiken. Jag skakade på huvudet med ett generat leende.
”Inte tillräckligt bra för att spela för någon…”
”Får jag prova?” frågade han och nickade mot gitarren. Han sträckte sig efter den och upptäckte samtidigt en drös med papper fulla med ackord till några av mina favoritlåtar. Han slängde ett öga på dem men gjorde ingen större grej av det. Han drog fingrarna över strängarna, spelade introt till en klassisk 80-talsdänga och nynnade med. Jag älskade hur självsäker och bekväm han var i stunden och jag sjönk ner intill honom. Han fortsatte att spela och lutade lätt sig mot min axel.

”Vad säger du?” sa han sen och slutade abrupt att spela. ”Ska vi dra bort till sjön igen? Vi tar med allt dit.”
I ett svep hade vi samlat ihop ryggsäck med handdukar och flaskan med bubbel. Jag slängde upp gitarren på ryggen och såg till att allt kom med. Alexander satte sig på cykeln och bad mig hoppa upp på pakethållaren, utan att tveka gjorde jag det. Vi for fram genom den sköna kvällsluften. Han trampade på ordentligt. Med ena armen runt hans midja och den andra hållandes i glasen som klirrade svagt mot varandra, skumpade vi över den ojämna asfalten. Jag kunde inte låta bli att slänga med benen fram och tillbaka i vindraget, sådär man bara måste göra känslorna spritter i kroppen.
När vi nådde skogsstigen fick vi leda cykeln ner till gläntan. Det var lika fint idag, om inte bättre då solen värmde på där i stillheten. Fåglar kvittrade i träden och vi båda skyndade oss ner i all iver.

Jag sparkade av mig skorna och ställde mig på den stora stenen vid sjön och blickade ut över det spegelblanka vattnet.
”Alltså här skulle man ju vilja stanna resten av livet!” sa jag lättsamt och satte händerna i sidorna och betraktade miljön runt omkring. Alexander kom upp tätt bakom och la sina armar runt mig. Andetagen kittlade lätt i nacken och han pekade mot andra sidan sjön.
”Ja, men då får vi bygga hus där borta.” Hans röst var något låg när han sa det. Kanske var det något som han faktiskt drömde om? Jag fnissade lätt och kramade hans händer som ett tyst svar på hans ord och ett leende som bekräftade att jag gillade idén.
Han pussade mig på kinden och släppte försiktigt.
”Jag ska elda igång bastun, så vi har något att värma oss i sen.”

Han hämtade några vedträn från traven och ställde dörren på glänt in till bastun. Jag ordnade med handdukarna så länge, så vi kunde sitta och dricka bubbel på stenarna. Jag sneglade försiktigt in bastun där han satt på huk och tände fyr i aggregatet. Det var något med hur han rörde sig, hur han tog kontroll och vågade ta för sig som gjorde mig så upphetsad.

Alexander stängde dörren och satte för haspen. Ljudligt pustade han ut, drog handen över pannan och torkade bort svettpärlorna. Sen knäppte han upp och tog av sig skjortan och slängde den över cykeln som om det var det mest naturliga i hela världen. Hans hud var blek, precis som min efter månader av lång skandinavisk vinter. Han rörde sig med en lätt tyngd i kroppen, magen var något mjuk men han hade fortfarande ståtlig hållning. Kanske hade jag inte riktigt tänkt på det tidigare, men det påminde mig om att livet inte är perfekt – vi alla har våra skavanker. Jag har mina brister. Men just nu i denna stund, var han helt perfekt för mig.

Handdukarna var utrullade och bubblet stod redo. Jag knäppte upp min tunna kofta. Här i det stilla lummiga området värmde solen på bra och det blev ganska varmt.
”Kom här!” Alexander fångade upp mig i en varm go kram. Jag la armarna om hans nacke, ställde mig på tå och lutade hela min kropp mot honom. Vi kysstes mjukt och lekfullt letade sig hans händer under mina kläder. I ett lätt snäpp släppte trycket från bhn runt bröstkorgen. ”Mmm..” andades jag ut som en liten uppmaning om att han gärna fick fortsätta. Och i ett svep var både av kofta, linne och bh avdraget.
Brösten gungade ut i solskenet och det kändes så härligt befriande. Alexanders trånande blick fyllde mig med vällust när hans händer omfamnade dem med intensiv fattning. Mina händer lekte i byxlinningen på hans jeans tills jag inte kunde hålla mig längre. Plötsligt var byxknappen uppknäppt och gylfen nerdragen och något tryckte mot mina händer. Sakta smekte jag honom utanpå och lät ståndet innanför växa sig större och hårdare. Mina jeansshorts åkte av lika snabbt som koftan och till slut stod vi där nakna tillsammans i den jämtländska naturens famn.

Alexander lyfte upp mig, jag gränslade benen om honom och höll ett hårt tag om när han bar ut mig på de stora stenarna. Solstrålarna sken rakt in i hans bruna mjuka ögon och jag slungades tillbaka till första dagen jag hade sett honom på uteserveringen. Det kändes precis likadant. Det var en laddad spänning mellan oss, vi båda visste vad som väntade vilket gjorde det hela så mycket mer fängslande efter det långdragna förspelet sen gårdagen.

Han la ner mig på en av handdukarna. Jag tog spjärn med armbågarna mot underlaget för att kunna hålla blicken på honom. Han stod på knä framför mig och lät sitt stång gunga i rörelserna och jag tittade beundrat. Han sträckte sig efter vinflaskan och plockade bort folien och skruvade graciöst på korken. Den small till med ett väldans eko över dalen och det sprutade skum över både mig och stenen.

”Oh shit!” Vi båda bröt ut i högt skratt samtidigt och han hällde snabbt upp den skummande drycken i glasen som jag fumlade upp.
”Nästa gång blir det bättre, jag lovar!” sa han lekfullt och böjde sig över och slickade över brösten där jag var täckt av vinet. Det tog ett tag innan jag faktiskt förstod vad han sa, orden var en bekräftelse på att han ville något mer, men just nu jag var helt uppslukad i hur kroppen reagerade på tungans rörelser. Bröstvårtorna styvnade till när han lät tungan leka över och sög mjukt på dem.
”Du är så vacker, vet du det?” viskade han samtidigt som han tittade upp och kysste mig. Jag log mot honom och berättade hur vacker jag tyckte han var. Det var som om han inte riktigt kunde ta in det och det kanske var då som jag för första gången jag såg hur generad han blev.

”Skål för…oss.” sa jag lugnt och höll upp glaset. Alexander log tillbaka och slog lätt glaset mot mitt.
”För oss.” nickade han och tog en klunk i tystnad. Vi båda ville något mer än detta, det var ingen romans som bara skulle flyga obemärkt förbi och förbli ett vemodigt sommarminne. Det här var något djupare.

Han gav mig ett plötsligt pillemariskt leende och jag kände att något var på väg.
”Sisten i är en förlorare!” fräste han och reste sig hastigt. Jag reagerade blixtsnabbt, men benen var alldeles för tunga efter cyklingen.
”Nähäe du!” ropade jag och försökte gripa tag i honom i luften men han var redan på väg ut i vattnet med stora självsäkra kliv. ”Det är ju fusk!” fortsatte jag frustrerat samtidigt som skrattet bubblade fram när jag hoppade ut i vattnet. Den jämtländska sjön var iskall, det brände till av kyla när fötterna landade i den sandade bottnen. Jag vinglade ut men försökte ändå jaga efter så gott jag kunde.
”Kom igen nu då!” Han gick baklänges ut i vattnet och skrattade högt. Hans ord utmanade mig och när jag nästan var ikapp honom, slängde han sig handlöst bakåt och försvann ner under vattnet.

Det skvätte orimligt mycket och automatiskt försökte jag skydda mig med händerna. Sekunden senare tittade jag efter honom i det grumliga vattnet och han kom upp lika snabbt och andades tungt av kylan.
Han drog handen genom håret och sträckte sig sen efter mina händer. Usch, det var alldeles för kallt men det gick inte att ångra sig nu. I ett ryck försvann marken under fötterna följt av ett handlöst fall ner i vattnet med Alexander under mig. Kroppen skälvde och jag kippade efter luft när jag plumsade i.
Allt kändes omtumlande. Det var outhärdligt kallt men ändå så uppfriskande. Min kropp sjönk lätt mot hans när jag tryckte mig mot honom.
”Jag visste väl att du inte skulle stå emot!” flinade han och la pannan mot min och lugnet la sig. Långsamt smekte han över ryggen och lät händerna glida under rumpan, vilket fick en liten gnista av värme att sprida sig genom min frusna kropp.
”Kom, vi går upp och värmer oss.” viskade han sen och ledde mig upp mot bastun.

En behaglig värme välkomnade oss och den varma trädoften spred sig. Bastun var liten och mysig, med långa trälavar på båda sidor. Längst in i ena hörnet stod aggregatet. Just nu knäppte det och sprakade när det värmde upp luften. Utrymmet var lagom för åtta personer så vi gott om plats att breda ut oss.
Alexander petade in några vedträn medan jag satte mig till rätta och lutade mig mot väggen med benen raklånga på laven. Blicken lekte över hans nakna kropp, pirret djupt nere i min egen gjorde sig påmint igen och jag ville bara slita tag i honom.
”Hur känns det efter cyklingen?” Han reste sig och satte sig på motsatt sida. Jag suckade tungt, förklarade att det hade varit tufft, men att avbryta och vända tillbaka inte hade varit ett alternativ. Han gav mig en komplimang för min ihärdighet medan blicken sökte sig över min kropp.
”Du behöver nog lite massage.” sa han lugnt och flyttade över till min sida. Hans händer närmade sig försiktigt mina fötter. Med mjuka varsamma rörelser masserade han undersidan och det kändes som om jag svävade på moln ett tag och lät en suck komma ut. ”Mmm…”
Alexander drog fingrarna genom luggen och la den åt sidan. Små svettdroppar hade bildats i pannan som han snabbt torkade bort. När han fortsatte upp mot anklarna och vaderna drog jag lätt upp knäna så han kunde komma åt ordentligt. Jag älskade varenda rörelse, vi båda förstod mycket väl vad vi var på väg nånstans, jag njöt varenda sekund av det. Och jag älskade att han verkligen tog tid på sig att komma dit.

Hjärtslagen ökade i min kropp. Det pulserade i en specifik del som jag väntade på att Alexander skulle utforska. När händerna smekte över låren, flyttade han sig närmare. Han masserade omsorgsfullt låren och för varje tag, vandrade de längre och längre upp mot ljumskarna. Hans händer var inte bara en smekning utan också en fråga, en inbjudan att få gå vidare och att förlora oss i varandra. Som ett tyst svar lät jag låren falla isär så skåran öppnade sig för honom.

Alexander andades ut ljudligt, märkbart tagen av ögonblicket.
”Du anar inte hur mycket jag vill ha dig!” viskade han sen med blicken fast i min.
”Kom och ta mig då…” Det var det enda orden som behövdes.
Ståndet mellan hans ben hade växt sig hårt och stort igen, och jag kunde knappt tänka på annat än att han skulle fylla mig med det.
Han särade ytterligare på mina ben och pussade mjukt på insidan av låren när han letade sig ner, och till sist nuddade tungan klitoris. Han visste precis vad han gjorde, ett lätt sug och tungan lekandes över i en stadig rytm. Mitt inre skälvde, varje rörelse slungade mig i rätt riktning och andetagen blev mer uppenbara.
Fingertopparna ökade lusten ännu mer när de lätt rörde sig över de svullna blygdläpparna. Retsamt lät han två leta sig in ett par centimeter, och med små pulserade rörelser gled han längre och längre in utan några problem. Jag kände själv hur våt jag var, nästan överväldigad själv av att kroppen reagerade så starkt. När fingrarna jobbade snabbare och pressade upp mot g-punkten kunde jag inte knappt kontrollera mig själv. Jag fattade tag i hans hår och tryckte honom hårdare mot mig. ”Ah! Alex…mmm!” Andra handen försökte desperat greppa tag i något för att hålla kvar i ögonblicket och benen sparkade tungt ut i luften.

Han lugnade ner tempot och lyfte ansiktet med flåsande andetag. Han såg på mig. Den varma luften kittlade över mitt underliv och det var just då jag insåg hur varmt det hade blivit. Det brände nästan i lungorna efter alla häftiga andetag, något ostadig i kroppen satte jag mig upp.
”Hur känns det?” frågade han, nästan lite oroligt som om det hade blivit för mycket av det goda. Jag suckade och ett litet skatt letade sig ut.
”Oj… Jag var så nära!” och höll upp tumme och pekfinger några centimeter ifrån varandra.
”Mmm…jag märkte det” log han nöjt tillbaka. Jag flyttade mig nära, lutade mig mot hans bröst och kysste hans läppar. ”Hur får jag dig till bristningsgränsen då?” viskade jag nyfiket och lät handen leta sig upp över hans lår.

Alexander lutade huvudet bakåt mot väggen och andades ut kraftigt. Jag sög på ollonet och lät läpparna glida över den markerade mjuka kanten. Först en gång…sen två…sen tre gånger. Tungan lekte lätt över toppen och sen omslöt dem ner över skaftet en bit. Han var stor, jag kunde nästan hålla ett tvåhandsgrepp om honom. Han reagerade nöjt när han såg hur båda händerna kramade åt och rörde upp och ner. Det var sexigt att se honom njuta på det sättet, och för ett litet tag förlorade han sig så djupt i ögonblicket. Magmusklerna spände sig, små trevande ryckningar började synas och för att inte låta honom löpa hela linan ut, saktade jag ner. Han frustade djupt och mumlade något ohörbart. Svetten rann från hans panna och han torkade hela ansiktet med händerna.
”Kom, vi går ut!” Han flätade fingrarna i min hand och pussade handryggen. Sen smög sig ett ett hemlighetsfullt flin på och därefter drog han upp mig från bänken.

När dörren slets upp mötte vi den svala sommarvärmen. Båda sträckte ut armarna, fortfarande flätade i varandras fingrar och pustade högt ut i den stilla omgivningen. Plötsligt var jag fylld med ny energi igen. Jag drog lätt i handen och Alexander följde med mot stenen där vi hade suttit.
En sekund senare hade jag dragit ner honom på handduken och satt mig gränsle över med praktståndet i händerna. Han var vackrare än nånsin. Sådär med härligt rosiga kinder, håret spretade åt alla håll och helt närvarande i stunden. Han var naken, sårbar och helt underbar.
Jag lutade mig fram och hans armar kramade om mig hårt och länge. Genom bröstkorgen kunde jag höra hur hjärtat bultade hårt därinne. Innan jag visste ordet av låg jag på rygg med honom över istället.

Jag kände hur Alexander förberedde sig, jag likaså. Det var nu det skulle ske, det som vi båda hade längtat och trånat efter. Hans ollon letade sig fram, sakta kände jag hur han närmade sig öppningen och med ett fast grepp han trängde in. Jag kände hur mitt inre kramade om varenda liten millimeter när han gled in hela vägen, ända till roten i ett enda tag. Vi andades tillsammans med blickarna fast i varandra.
Hans rörelser var först långsamma men bestämda. Han var mjuk och stark på samma gång, händerna höll mig i ett fast grepp och jag var helt förlorad i hans beröring. Jag var trygg i hans armar, vi kysstes som om inget annat existerade.
Han lockade fram något i mig, känslorna var nu istället på utsidan och jag släppte kontrollen. Han stötte på hårdare. Varje stöt skjutsade mig i riktning mot orgasmen som byggdes upp inom mig. Jag gungade med i hans rörelser, hans ansikte tätt emot mitt och fingrarna letade sig ner i hans hår igen. Mina rungande stön letade sig ut i den fria naturen. För stunden struntade jag i om någon såg eller hörde oss, det gick inte att hålla emot.

Vi båda var i nuet, jag försökte hålla ut, Alexander likaså. För första gången fick jag hålla tillbaka för att inte låta orgasmen skölja över. Och till sist gick det inte längre, han stötte på allt han förmådde. Han såg hur jag spände hela min kropp, låren skakade okontrollerat och några i sekunder höll jag andan. Sen kom den, en varm våg som passerade genom hela min kropp, intensiv och skoningslös. I samma stund hördes Alexanders andetag mer och mer ansträngda, han grimaserade och pressade sig hårt emot mig. Mitt i stormen kände jag hur han till sist frös till, pressade ner fingrarna i min hud och lät utlösningen spruta in i mig som en varm projektil med ett oerhört tryck. Han rörde sig häftigt med hela kroppen och jag omfamnade honom så gott jag kunde för att hålla kvar honom. Vi båda andades högt ut vår eufori.

Vi låg tysta tillsammans, omfamnade av varandras värme i solens mjuka strålar. Den brännande intensiteten hade avtagit och lugnet och tystnaden omslöt oss. Jag låg tätt intill hans kropp och hans fingertoppar smekte lätt över min arm.
”Känns det bra?” frågade han lågt och vände ansiktet mot mig. ”Mmm!” svarade jag lika tyst tillbaka. Jag såg på honom och märkte hur han ville säga något mer. Ögonen avslöjande något, men han letade efter rätt ord men kunde inte riktigt kunde hitta dem. Något låg i luften, något vi båda kände men inte riktigt vågade säga.
”Vad tänker du på?” viskade jag för att hjälpa honom framåt. Han suckade tungt och drog ett finger över min kind, med en viss osäkerhet i blicken. Det kanske var dags att jag själv vågade säga något. Det som skedde var inte något tillfälligt.
Jag satte mig upp, log mot honom och drog fingrarna i det tunna brösthåret medan jag funderade. Jag kände att vi båda visste vad vi var på väg att göra, men ingen av oss vågade riktigt ta steget först, rädda för om den andra inte kände samma sak.
“Vad gör vi nu?” frågade jag, knappt så orden kom ut.

Alexander drog ett djupt andetag och såg på mig.
”Jag har ingen aning om hur vi ska göra detta.” började han och lät allvarlig. En klump satte sig i magen och hjärtat rusade. Hade jag misstolkat något? Tänk om han inte alls kände samma sak?!
”Men jag vill verkligen fortsätta träffa dig.” fortsatte han. På en millisekund försvann all tvekan och jag log med lättnad mot honom.
”Jag vill fortsätta träffa dig också. Vi kommer lösa det på något sätt”. Jag nickade instämmande med mig själv, som om jag behövde höra de orden för att känna mig övertygad om att detta verkligen kunde bli något långvarigt.

Alexander tittade bort och sträckte sig efter gitarren som låg i gräset intill oss.
”Jag ska spela något för dig.” sa han och satte sig till rätta med gitarren i famnen. Han tittade ner på strängarna, rörde fingrarna lätt över och började sen spela.
Det räckte med att höra de första ackorden så förlorade jag mig i tonerna. Låten fanns med på min lista, han måste ha sett den.

C G Am F C
So lately, been wondering who will be there to take my place
G Am F C
When I’m gone you’ll need love to light the shadows on your face

Hans röst, så mjuk och len, och han gav hela sin själ i varje ton. Mitt hjärta smälte, gåshuden knottrade sig från topp till tå. Gråten knöt sig i halsen, en tår brände i ögonvrån som jag diskret torkade bort. Alexander var här för att stanna i mitt liv.

G Am F C
If I could then I would, I’ll go wherever you will go
G Am F C
Way up high or down low, I’ll go wherever you will go

Kvällen föll långsamt. Vi var kvar länge där vid sjön, det fanns mer att utforska. Alexander spelade för mig, mellan pauserna av våra nakna kroppars lustar och djupa samtal om livet. Det här var bara början på min resa, inte ett avslut.

Jag tänkte på honom, han var smaken av Norrland – hur hans kyssar hade smakat av allt det vilda och fria. Det var en kärlekshistoria vi tillsammans hade börjat skriva och se vart den skulle ta oss.

Ett par dagar senare skulle min inre resa ta mig vidare. En del av mig var fast besluten att ta mig hela vägen till Treriksröset, precis som jag planerat. Alexander uppmuntrade mig att åka, hans ord gjorde allt lättare.
”Jag är här när du kommer tillbaka.” sa han flera gånger. Det var ett löfte och trygghet jag skulle ta med mig. Vi spenderade varje lediga stund han hade tillsammans, innan jag skulle fara.
Resdagen var en känslofylld dag. Skratt blandat med tårar, men ändå kände jag ett lugn inom mig. Det var inget farväl, det var på återseende. Vi skulle fortsätta att växa tillsammans, hur än våran väg såg ut.
Alexander stod klädd i sina kockkläder, precis som första gången vi träffades. Innan vi kysste varandra en sista gång utanför fjällstugan, räckte jag över en av mina rosenkvarts till honom. Han log mjukt och lovade att ta hand om den.
”Ha den i fickan. Krama om den när du behöver det. Vi ses snart.”

En dagdrömmares Memoarer

• En dagdrömmares memoarer – En smak av Norrland – Del 1