En assistents minnen #1 – En sexsamarit blir till

Det här är del 1 av 7 i En assistents minnen

FÖRORD

I novellen används moderna ordval. Numera säger man inte ”handikappad” eftersom det upplevs som nedvärderande och kränkande. Istället används ord som funktionsnedsättning, funktionsvariation eller funktionshinder. En person som sitter i rullstol är ”rullstolsburen” inte ”rullstolsbunden”. I novellen används de mer tidsenliga begreppen sparsamt.

——

Gymnasiet var slut och jag hade inte klart för mig vad jag ville göra. Tanken att följa upp treårig ekonomisk utbildning med universitet kändes inte lockande. Kanske skulle det bli datorteknik men jag behövde tänka först. Det blev det där ”bananskalet” som så ofta styr livet.

Efter sommarlovet fick jag jobb på ett dykföretag som jobbade både med utbildning och certifiering av nya dykare och traditionella dykuppdrag åt företag, polis och räddningstjänst. Det var kanske inte exakt det jag tänkt mig att arbeta med. Dykning var min hobby och jag hade nog en tanke om att det var en dröm om att få arbeta med sin hobby, vilket kanske inte alltid är helt rätt.

Alla kamrater från skolan spreds som löv med vinden. Några försvann till någon av universitetsstäderna runt om i landet. Staffan ”Stallesträng” som varit gitarrist i vårt ”pojkband” under gymnasiet började på musikhögskola och skulle bygga sig en karriär inom musiken vilket inte förvånade någon av oss. Anders som spelat keyboard sökte in på läkarprogrammet och Mankan, vår basist skulle ta över sina föräldrars företag som höll på med aktier och värdepapper.

Murre, vår gamla trummis ville arbeta med människor, men hade inte några ambitioner att följa Anders exempel och bli läkare. Han sökte istället arbete som personlig assistent. Det passade honom verkligen. Han hade alltid varit de svagas beskyddare genom hela skoltiden så länge jag känt honom. Om någon större och starkare gav sig på någon mindre och svagare ingrep han alltid på det sätt som passade varje situation bäst.

Efter några veckor på våra nya jobb satt vi på kafé och jag lyssnade fascinerat på hans berättelser från arbetet och min nyfikenhet väcktes. Det lät fantastiskt att få göra skillnad för andra. Visst var det roligt att se nyexaminerade dykare lämna vår dykarskola glödande av iver inför allt de skulle upptäcka. Men det fanns en cynisk underton bland mina kollegor. De flesta skulle sluta med dykning inom ett år eller två, bara några få skulle fortsätta resa utomlands och dyka på olika korallrev om några år och någon tiondels procent skulle dö. Det kändes verkligen inte som något beständigt som liksom gjorde skillnad för framtiden. Just nu rådde en boom inom sportdykning. Folk köpte utbildning och dykutrustningar som aldrig förr och det fanns mycket pengar att tjäna, men det skulle inte pågå för evigt och det var inte på samma sätt som Anders eller Murre som gjorde skillnad för andra människor så där ”på riktigt”.

Murre sa flera gånger att han tyckte att ett sådant jobb skulle vara perfekt för mig.
– Seriöst John, du skulle gilla det. Du är ju som jag, ser människor för den de är. Du vägrar inse att det finns begränsningar, inte ens det faktum att du suger i matte kan få dig att ge upp.
Jag skrattade åt min väns humor.
– Ta bara Leila. Hon var vacker som en saga och mer intelligent än du och jag tillsammans. Ändå vågade eller ville ingen vara ihop med henne för att hon var blind och alla undrade hur du kunde vara ihop med henne.

Det smärtade fortfarande när han nämnde hennes namn. Vi blev ett par på våren under andra året i gymnasiet och var ett par fram tills hon reste utomlands med organisationen Up With People bara en månad efter studenten. Det var inte många veckor sedan jag med tårar i ögonen vinkade av henne på Sturups flygplats i Malmö och grät på tåget hela vägen hem till Stockholm. Nu befann vi oss i ett sådant där ingenmansland där vi var ett par men ändå inte. Vi skulle ses till jul och se vad som fanns kvar men hade släppt varandra fria, fria att träffa någon och inte vänta för att undvika risken att vänta på någon som inte skulle finnas kvar.

I övrigt kände jag ingen direkt med någon funktionsnedsättning. Jag visste att ”dragspels-Ralph” som hade sommarställe på samma skärgårdsö som vi, hade en rullstolsburen dotter. Hon var något eller några år yngre än jag, så vi umgicks inte. Jag såg henne ibland som hastigast under somrarna. Han hade byggt trätrall på deras bergiga tomt från vägen upp till huset och vidare ner till ängen på baksidan. Jag tyckte att det var fantastiskt snyggt gjort när trallen följde bergens konturer perfekt så att det inte påverkade den naturliga bilden på något negativt sätt. Inte för att utseendet spelade någon roll egentligen. Det var självklart nödvändigt för att hon över huvud taget skulle kunna ta sig fram.

Dessutom hade man låtit bygga ramper till de offentliga bryggorna så att hon lätt och smidigt skulle kunna rulla ut på dessa. Det insåg jag när det var gjort att det var något som alla uppskattade. Särskilt bryggan vid badstranden där det sluttade brant precis före bryggan och ett litet avstånd mellan bryggan och land gjorde att man lätt halkade på de rullande stenarna ner i mellanrummet med foten och slog vadbenet halvt fördärvat om man inte passade sig.

Trots att jag hade bra koll på alla förbättringar som gjorts för hennes skull ute på vår skärgårdsö, hade jag nog aldrig pratat med henne och kunde just nu inte för mitt liv komma på vad hon hette — Katrin, Josefin eller möjligen Jasmin? Hur som helst var hon söt, men som det verkade väldigt ensam. Komiskt nog hade de sitt permanenta boende här på andra sidan stan, bara någon kilometer från där jag bodde. Trots det såg jag henne aldrig. Nu borde hon gå i gymnasiet.

Jag som kunde ha Erotik som mellannamn var mest nervös över att inte kunna skilja på jobb och fritid. Men vad jag än tänkte och kände behöll jag det noga för mig själv. Jag hade en del frågor om vad jag skulle göra om den där erotiken kom fram om man skulle behöva bistå en skitsnygg tjej på toa eller i duschen. Murre skrattade och sa att man tänker inte så och det kommer gå bra. Det krävdes inte så stor övertalning. Några dagar senare bjöds jag till Murres jobb på en fika och presenterades för hans arbetsgivare.

Så satt jag där till slut i ett kontor i assistansbolagets lokaler och skrev på mitt andra anställningsavtal i livet.
– Välkommen John. Jag heter Linn och är VD här. Roligt att ha dig i vårt gäng.
Linn var en lång, smal tjej med långt rött hår. Hon utstrålade glädje, en enorm positiv energi och engagemang och efter att bara ha träffat henne i fem minuter undrade jag om hon någonsin kunde säga något negativt.
– Tack, det ska bli jättespännande.
– Känns det nervöst?
– En aning, sa jag och skrattade.
– Det kommer gå bra. Min mamma brukar alltid säga: ”det här har jag aldrig gjort, det här kan jag” om nya saker. Du kommer få ditt första uppdrag hos en kille som har en CP-skada och är rullstolsburen. Du kommer få gå dubbelt med en av hans assistenter så att du kommer in i jobbet ordentligt. Brukaren är toppen att arbeta med. Lycka till och tveka inte att höra av dig om du undrar något.
Vi tog avsked. Jag lämnade kontoret med en glad och nervös sprittande känsla i magen.

. Jag skulle ha kvar mitt vanliga jobb och inledningsvis ta extra pass på kvällar, nätter och helger. Jag skickades till en kort introduktionsutbildning på Hjälpmedelscentralen i Solna där jag fick lära mig köra rullstol, hissas upp och hissa upp andra i tak- och mobillift för att förflyttas från rullstol till toalett eller säng och känna hur det kändes att hänga och dingla i en lyftsele och lita på någon annan och hur viktigt det var med integritet, respekt och säkerhet.

Första dagen på mitt nya jobb var lite nervös. Jag skulle gå dubbelt med Lisen som var en av assistenterna hos min blivande brukare. Vi möttes ute på gatan inför hennes dagpass och Lisen ringde på porttelefonen.
– hej Tom, Lisen & John här.
– Välkomna, hördes en röst genom porttelefonen.
Låset i dörren klickade och vi steg in i trappuppgången. Uppe vid lägenhetsdörren ringde vi på och även här klickade det i låset och dörren gled upp automatiskt. Innanför dörren satt en kille i rullstol. Han såg ut att vara någonstans mellan 25 och 30 år.
– Hej Tom, här kommer jag och jag har min nya kollega med mig.
– Tjenare, John heter jag. Trevligt att träffas.
Jag sträckte fram handen och hälsade. Tom hade en CP-skada, det visste jag. Han kunde inte ta i hand på vanligt sätt, så jag tog hans knutna hand i min. Från vardagsrummet kom en tjej i ungefär samma ålder som jag antog var hans flickvän. Hon var gående men hade nedsatt rörelse i armarna som hon inte verkade kunna använda särskilt mycket.
– Hej, Evelina.
Hon presenterade sig och jag tog även hennes hand. Hon var så där vardagligt snygg, lika lång som jag, långt ljust hår och blåa ögon. Hon bar jeans och en vid T-shirt utan BH under. Jag avslöjade mig själv på sättet jag såg på henne och hur jag log emot henne. Säkert rodnade jag också och pulsen steg märkbart. Jag var fullkomligt hopplös! Det här var deras hem där vi assistenter jobbade 24 timmar om dygnet och då var det väl inte så märkligt om man fick se människor i sina allra mest vardagliga situationer och kläder.
– Som du vet Tom så ska John gå dubbelt med mig några dagar tills vi lärt honom allt vi kan, sa Lisen.
– Nåja, det går nog fort, svarade han.
Jag brast ut i skratt eftersom jag hörde citatet ur Djungelboken. Tom såg på mig och log åt att jag var den enda som förstod. Lisen tittade lite konstigt på oss och såg ut att ha blivit lite stött.
– Ett citat bara, slätade jag över.

Tom och Evelina bjöd på fika i köket och jag fick presentera mig.
– Jag heter John som sagt, är 19 år och utbildad gymnasieekonom och tog studenten i våras. Jag jobbar i ett dykföretag, spelar gitarr, gillar datorer, är tokig i båtar och löptränar så ofta jag hinner. Jag har ingen erfarenhet av assistans, så du får nog ha lite tålamod med mig ett tag.
– Det ska nog gå bra. Ofta uppskattar jag nästan mer att jobba med nybörjare så får jag lära upp på mitt sätt. Jag är väldigt öppen, du får fråga vad du vill och har du svårt med mitt tal i början är det bara att fråga om, Jag tar inte illa upp.
– Tack Tom, jag har inga problem att höra vad du säger.

Vi började med att gå runt i lägenheten och Tom visade sina hjälpmedel. Den fast monterade takliften i hallen och i sovrummet, den mobila liften på hjul inne i badrummet för att göra förflyttningar till och från rullstolen. Jag som älskade teknik spenderade lång tid vid sitt ”kontrollbord” som han kallade det. Där kunde han styra persienner i fönstren och tända och släcka lampor överallt i lägenheten. Tom visade hur han hanterade sin dator med hjälp av en joystick i stället för vanligt tangentbord. Han hade viss rörlighet i några fingrar och kunde flytta joysticken och kunde trycka på några extra stora knappar med inprogrammerade snabbfunktioner. Det gick med en rasande fart.
– Jag hänger en del på FidoNet och BBS:er, vet du vad det är? Frågade han.
– Absolut, det gör jag också.
Vi pratade en lång stund om vilken som var den bästa BBS:en. BBS stod för Bulletin Board System och var en sorts digitalt konferenssystem man nådde med modem, långt innan internet slog igenom.

Första veckan var omtumlande. Vi övade mycket på förflyttningarna till och från toaletten, duschen och sängen. Det kändes till en början nervöst och ansvarsfullt. För mig är alla människor lika mycket värda och har samma rätt till ett värdigt liv, men det var i början obekvämt att ofta behöva vara innanför den där privata sfären vi normalt har omkring oss. Men behöver man hjälp med att laga mat och äta, klä av och på sig, i och upp ur sängen, gå på toaletten och duscha, så måste det bli nära. Men människorna jag jobbade med, både min brukare och kollegor var sköna, avslappnade människor så det gick fort att vänja sig. Veckorna flöt på och jobbet blev snabbt rutin.

Första gången jag hörde sex diskuteras öppet, var under en fest där jag jobbade med min klient. Det var mycket vin och god mat och som vinet flödade blev samtalsämnena som alltid mer öppenhjärtiga. Allvarsamt ibland om sorgen och frustrationen att ha svårt att träffa någon på grund av funktionsnedsättningen och alla fördomar, behoven av samma vänskap, närhet och sex som alla andra och skämt om hur knepigt det kunde vara med en så för mig självklar sak som att onanera när man inte hade rörelseförmågan som krävdes. Jag hade aldrig tänkt på att det kunde vara ett problem och undrade hur jag själv skulle överlevt om inte jag kunnat tillfredsställa mig själv eller en partner.
– Och du då John, skulle du kunna tänka dig att hjälpa en brukare med sådant?
– Julia, var snäll mot honom. Tänk på att han är ny, sa Evelina och skrattade.
– Inte för att jag vet precis vad det innebär, men jag har svårt att se varför jag skulle säga nej till det, svarade jag lite överrumplat.
– Helt rätt inställning. Du kan få komma och jobba hos mig, svarade hon och det fick mig att rodna.

Diskussionerna på festen hade väckt så många frågor inom mig, men där och då vågade jag inte ställa dem av rädsla att göra bort mig eller såra någon. När jag var ensam med Tom sent på natten och vi höll på att förbereda för att sova bestämde jag mig ändå för att våga.
– Förlåt dumma frågor Tom, men det här ni pratade om på festen — om assistans och sex, hur funkar det? Jag menar hur går det praktiskt till och hur känns det för dig och för assistenten?
– John, det är bara dumt att inte fråga om det är något man undrar. Självklart fråga med respekt. Det kan nog fungera lite olika. Nu har ju Evelina ganska mycket rörlighet så vi får ingen hjälp på det sättet. Ska vi bara gå och lägga oss eller ha en romantisk stund är det du som assistent som hjälper mig i ordning. Det ska inte hon som flickvän behöva göra. Du är ju mina armar och ben. Min förra tjej var också rullstolsburen och vi behövde mer hjälp att komma varandra nära och i rätt positioner och kunde ibland behöva stöd under tiden.
– Hur är det? Blir inte det stelt och jobbigt?
– Inte för mig. Du hjälper mig ju i massor av privata situationer. Att leva med assistans har sina sidor, men man vänjer sig fort och man har ju faktiskt inget val.
– Och för assistenten, är det någon som sagt något om att de tycker det är jobbigt?
– Några har nekat den hjälpen, andra har man kunnat förstå att de tyckt det är genant och lite jobbigt. Någon enstaka har verkat tycka det är helt naturligt. Omsättningen på personal är tyvärr ganska stor och många unga tillfälliga.
– Vad är jobbigast med assistans då? Att man egentligen vill klara sig själv fattar jag så klart.
– Jobbigast, vart ska jag börja? Sa Tom och skrattade.
– Att ha någon utomstående i sin familj 24 timmar om dygnet, att inte kunna göra precis vad man vill, när man vill. Att ens kropp liksom blir ett objekt för vård och omsorg. 90% av tiden är det någon som tar i mig i sin profession och helt plötsligt vill Evelina mysa och då ska jag ställa om till erotik. Det kan vara svårt ibland. Det händer ganska ofta att någon assistent blir sjuk och jag blir utan. Kan bli liggande i sängen länge innan någon ny kommer eller behöva låta Evelina hjälpa mig.
– Shit, det har jag inte ens tänkt på. Finns det ingen jour typ om assistenter blir sjuka?
– Njae, assistansföretaget försöker så klart lösa det och ofta funkar det med att någon kommer förbi så att jag åtminstone kommer upp och på toa. Det händer att det tar tid.

Den natten låg jag vaken länge i assistenternas sovrum och grubblade över allt nytt. Det var en helt ny värld som öppnades och även om jag så klart inte kunde veta allt om allting, skämdes jag över min okunskap. Samtidigt hade jag på kort tid lärt mig enormt mycket och det var bara början och jag hade träffat mängder med tappra och starka människor som trots sina begränsade funktioner gjorde sitt allra bästa för att leva sina liv fullt ut. Det var värt en fruktansvärd massa respekt.

En kväll några veckor senare när jag jobbade kände jag att något låg i luften. Vi satt i vardagsrummet efter kvällens sysslor och Tom och Evelina drack ett glas vin och jag satt där med mitt bubbelvatten.
– Jo John, vi vill fråga dig en sak och skulle uppskatta ditt ärliga och uppriktiga svar även om det blir obekvämt. Vi pratade ju för några veckor sedan om det här med att komma nära varandra.
– Ja?
– Om du fick frågan att hjälpa oss, hur skulle du ställa dig till det?
– Jag gör det ni behöver och det jag kan. Vad behöver ni hjälp med?
Jag rodnade som vanligt nu när diskussionen började bli privat.
– Att komma nära varandra.
– På vilket sätt? Jag menar, ni gör väl det redan idag?
– Jo vi kan ha sex. Sturske Laban är det inget fel på. Vi kan ge varandra oralsex och Evelina kan rida mig, men på grund av hennes rörlighet i armarna och min rörlighet så är det svårt att komma in i henne utan att kunna använda händerna. Lyckades vi med det vore det inget problem sen. Ibland lyckas vi, men det krävs smärre elitprestationer och oftast går det inte.
Både jag och Evelina rodnade. Den enda som verkade oberörd var Tom själv.
– Har ni frågat någon om sådant tidigare?
Jag var nog lite förundrad men hade aldrig tänkt på att det kunde vara ett problem.
– Jo ett par gånger. Roligast var ändå när vi berättade om problemet för vår biståndshandläggare.
Tom brast i skratt som om det varit en mycket komisk situation.
– Hon såg ut som om hon fått något alldeles för stort i munnen och skulle kräkas. Sen frågade hon om vi verkligen hade sex och hur då? Jävla idiot, det var ju det vi satt och försökte förklara. Men för att dra den mycket korta versionen så var förklaringen att den sortens behov inte ingår i socialtjänstlagen så man kan inte få hjälp med sådant.
– Om du fick frågan att hjälpa oss, hur skulle du reagera?
Evelina log trotsigt men jag kunde se att hennes fråga också gjorde henne generad. Ofrivilligt och till min stora irritation hettade även mina kinder.

Vi fastnade i en lång diskussion om sex, det privata mellan älskande och att det var något en utomstående sällan eller aldrig bevittnade. Vi lutade åt att vi kalla, frusna svenskar också i många stycken hade en annan syn på sex än vad man kanske hade i andra länder, men där visste jag ingenting förutom de vanliga fördomarna om passionerade fransmän, pryda amerikaner och sexgalna tyskar. Det var givetvis helt ogrundat och ovetenskapligt.

Det var också mycket intressant att höra om de så kallade sexsamariterna i bland annat Danmark. Hade man en funktionsnedsättning kunde staten köpa tjänster, antagligen från prostituerade, men där visste vi inte så mycket om hur det exakt fungerade. Vi enades om att det kändes väldigt dubbelt, att tvingas ta emot statligt finansierat sex för att kunna tillfredsställa sig själv för att det kunde vara så väldigt svårt att hitta en partner eller alternativet att tvingas leva helt utan sexuell tillfredsställelse. Här i Sverige var frågan om den sortens sexhjälp förknippad med enorm tabu.

Men de ville ha ett svar, det var uppenbart och eftersom frågan jag fått generade mig, så försökte jag nog omedvetet prata på för att undvika att komma till sak. Jag hade aldrig tänkt det och jag behövde också försöka känna efter vad jag egentligen tyckte och kände.
– Jag skulle helt klart tycka det vore genant, helt uppriktigt säkert av flera skäl. Men min absoluta humanistiska inställning är i grunden att alla har rätt till närhet och sex. För mig är det lika viktigt som mat och vatten. Ingenting skulle fungera utan det andra. Vem ska då bestämma att någon inte har rätt till njutning?
– Samma biståndshandläggare som med stöd av lagen säger nej, kan gå hem och smeka sig själv eller bli tagen av sin man över köksbordet, det är orättvist.
Evelina hade en tår i ögat och försökte uppenbart behärska sig.
– Men du svarade inte på frågan, pressade hon på.
– OK, jag ger mig!
Jag log och sträckte symboliskt upp händerna.
– Fick jag frågan så skulle jag inte säga nej. Det skulle inte göra mig något. Om jag blir generad är det min kopp te. Fick jag bara veta vad jag behövde hjälpa till med och hur, så skulle jag försöka. Men vad skulle ni behöva hjälp med och hur skulle det kännas?
– Jag kan sitta och ligga ovanpå honom och stånd har han. Men jag kan inte föra in honom i mig, det är bara det.
– Det skulle ju innebära för er att jag rör er båda på väldigt privata ställen?

Jag såg framför mig hur jag behöver greppa någons erigerade penis och styra in den i ett förmodligen vått sköte och då kom den där vågen av värme och välbehag och det var naturligtvis bättre än obehag eller i värsta fall äckel.
– Hade vi ett val skulle vi sköta det själva. Men det är annorlunda när man lever med assistans. Du följer ju med dina brukare på toa och i duschen, det är redan ganska privat. Det är svårt för dig att förstå kanske hur någon annan duschar dig för att du inte kan.
– Nejdå, just det har jag inte svårt att relatera till. Förra året bröt jag nyckelbenet under en cykeltävling där jag vurpade så jag inte kunde klä på och av mig själv. En och en halv vecka senare låg jag på sjukhuset igen inför en operation av en brusten blindtarm. Allt helvete på en gång kan man säga. Då fick jag hjälp. Jag stod där näck i duschrummet med Store Stiffy hängande och en skitsöt sköterska duschade och tvålade in mig eftersom jag inte kunde lyfta armarna och blindtarmen värkte som satan själv. Hon stod där som en jävla erotisk dröm, i sjuksköterskekläder och allt, och tvålade in hela mig med båda händerna och jag kan lova att hon inte slarvade. Hur många erotiska noveller eller porrfilmer handlar inte om det?
– Blev du tänd? Frågade Tom.
Alla skrattade gott.
– Hade jag inte haft så satans ont och varit så hög på Morfin hade det varit en jobbig stund. När hon hjälpte mig tillbaka till sängen och frågade om jag ville ha något svarade jag ”en puss och mer morfin”.
Alla tre skrattade så tårarna rann.
– Underbart! Vad fan svarade hon på det?
– Hon log sitt söta men professionella leende och sa att det nog inte skulle vara mer morfin där på ett tag och sedan gick hon. Men hon skrattade faktiskt, det är jag tacksam för. Dessutom hade jag på uppvaket tydligen frågat efter den undersköna ängeln, antagligen superhög på smärtstillande. Klart pinsamt. Men för att återgå till frågan, jag hjälper er självklart. Säg bara till när och hur.

Det gick en knapp vecka och jag skulle jobba natt. Vi anställda hade ett eget gästrum där det fanns en ”beeper” om ens hjälp behövdes under natten. När vi dukat undan efter middagen och drack kaffe harklade sig Evelina och såg lite besvärad ut.
– Förlåt, jag känner mig framfusig, men vill du försöka hjälpa oss ikväll?
OK, nu blev det väldigt direkt och ett faktum, men det hade varit omänskligt att backa ur bara för att jag var en generad och feg mes.
– Vill ni det så gör jag det. Säg bara vad jag ska göra.

Den vanliga kvällsrutinen med tandborstning, ombyte för natten och förflyttning från rullstolen till sängen gick som planerat och paret låg i sin säng. Jag satt i assistentrummet och läste en bok och besvarade SMS. Efter en timme ungefär vibrerade ”beepern” på nattduksbordet och jag höll på att göra på mig. Shit, det var alltså nu det hände. ”Lugn och värdig” tänkte jag när jag öppnade dörren och tassade in.

Där låg de och, jo man kunde se i deras ansikten att där fanns njutning och åtrå. De såg mig komma och hon la sig över honom. De kysstes hett och jag kände mig som en tjuv som såg på. Jag älskade att känna och ge njutning, men det var minst lika fint att se andra njuta av det upptäckte jag. Får jag stånd nu är det ändå ingen som ser det, tänkte jag med lätt panik. Det var ändå en helt knäpp känsla att inbjuden gå rakt in i ett sovrum där två nakna människor snart skulle älska med varandra.

Jag ville inte säga något, De hade inget täcke på sig och jag såg hennes långa hår över ryggen, hennes stjärt och deras ben, hennes långa, slanka och muskulösa. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till sängen.
– Ni får säga hur jag ska göra? Sa jag med låg röst.
– Bara för in mig i henne, sen klarar vi oss själva.
Hans lugna, raka och självklara sätt att uttrycka sig lugnade mina nerver lite. Hon lyfte sitt underliv när jag försiktigt sträckte in handen mellan dem och tog om hans hårda erektion. Hans lem var längre och smalare än min. Min egen hade jag hållit i tusentals gånger, men att ta i någon annans var en märklig känsla. Självklart reagerade han, om av beröringen eller längtan att få komma in i sin älskade. Föra in min egen i en flickas våta sköte var heller inget nytt. Men att göra det åt någon annan och samtidigt försöka beröra på fel sätt så lite som möjligt var en utmaning. Eftersom jag inte gärna kunde böja mig ner och titta, fick jag känna mig fram. Hans hårda stånd i min hand, hennes mjuka, varma, lena insida av låren mot min hand. Mitt hjärta slog dubbla slag när jag först kände värmen från hennes underliv, sedan hennes blygdläppar, hon var våt och öppen. Reflexmässigt gjorde jag som jag själv brukade göra, lät hans lem glida fram och tillbaka i allt det våta för att sära hennes blygdläppar. Evelina styrde med sina höfter och när hon kände hans ollon mot sin öppning, sjönk hon ner och kved tyst.

En våg av värme sköljde genom min kropp. Det var omöjligt att inte känna värmen från hans hårda lem under mina fingrar och hennes svullna och våta blygdläppar mot mina fingrar. Mitt ena finger hamnade mellan hennes skinkor. Jag kände lukten av deras kön och hörde det våta, kladdiga ljudet när hon sjönk ner över honom och började röra sig upp och ner.
– Tack, vi klarar oss själva.
Jag log och kände mig varm och generad. Hennes ord var inte så alldagliga längre utan fullt av åtrå. Det kändes som om jag behövde tvinga mig själv att ta bort min hand mellan deras kroppar.

Jag tassade tyst ut ur rummet och stängde dörren ljudlöst bakom mig. Ute i hallen lutade jag mig mot väggen och pustade ut som efter något väldigt påfrestande. Mitt hjärta slog, mina kinder hettade fortfarande och min lem bultade innanför jeansen. Automatiskt luktade jag på mina fingrar och lika automatiskt gled tungan över huden som nuddat hennes våta blygdläppar. Fingrarna luktade starkt av sex och lust. Just att göra så här kanske inte var helt korrekt, men jag rådde inte för det.

Jag smög snabbt in i assistenternas sovrum, knäppte upp och drog ner mina jeans. Medan min näsa drog in doften av hennes kön och min tunga slickade i sig aromerna och resterna av hennes safter, runkade jag. Inom loppet av en minut kom jag. En stor mängd sperma flödade ut och ner över handen och lakanet.

Jag tvättade händerna på badrummet. Med en lättad suck sjönk jag ner i fåtöljen i mitt tjänsterum. Jag kände mig inte så lite stolt över mig själv, otroligt glad för deras skull och avundsjuk på vad som nu skedde där inne. Lite skämdes jag över att ha blivit så upphetsad, men ingen visste och ingen tog någon skada av det.

På morgonen efter dem vanliga rutinerna satt vi kvar vid frukostbordet. Mitt pass var slut och min avlösare höll på med tvätten i badrummet.
– Var det jobbigt igår? Hur kände du för det du gjorde? Frågade Tom.
– Osäker, blyg och jävligt generad först, men det var fint, jag menar på samma sätt som att underlätta ert vardagsliv eller hur fan man ska säga. En ny aspekt som jag faktiskt aldrig ens tänkt på. Det är väl det som känns tråkigt.
– Det du gjorde var hur som helst precis hur stort som helst för oss. Du anar inte hur mycket vi trasslat för att få ihop det tiden vi varit tillsammans. Oralsex såklart eller att försöka gränsla och rida och lirka och göra cirkuskonster med underlivet för att få tag i den.
Evelina skrattade gott. Jag hade haft så svårt att föreställa mig att så självklara saker inte var självklart för alla.
– Har ni frågat andra assistenter också?
– Jo några men antingen har man direkt avböjt eller svarat svävande och det är liksom ingenting som är lämpligt att skriva i arbetsbeskrivningen när man annonserar. Skulle du göra det igen? Frågade Tom och såg på mig.
– Utan tvekan, alla dagar i veckan, men kanske inte alltid fredagar för då kanske tjejan där hemma kan bli lite syrlig om jag bara hjälper andra att ha sex.
Nya skratt och skämt om inbokning av assistent för pass med särskilda önskemål. Men det var dags för mig att gå för idag och jag sa hejdå, men vi skulle ändå ses snart igen.

På vägen hem kände jag mig märkligt upprymd. Jag undrade om jag skulle våga berätta vad som hänt för Murre, att jag blivit en ”sexsamarit”, för det var väl det jag var nu? Det var ett häftigt ord och en häftig känsla. Jag undrade om han upplevt något liknande utan att berätta det. Jag hade inte den minsta aning om hur vanligt det var, om det alls förekom? Själv hade jag ingenting emot det.

Delar i serienEn assistents minnen #2 – Jims och Lotties längtan >>

En assistents minnen
6

Kommentarer

2 svar till ”En assistents minnen #1 – En sexsamarit blir till”

  1. Profilbild för Lars Körner
    Lars Körner

    Så fint

  2. Profilbild för Per_fekt
    Per_fekt

    Stor tumme upp!

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Ja, det tycker Olivia också. Jag hoppas hon tar det där samtalet med sin kille.

  2. Väldigt bra, men det var nästan lättare när det var indelat i delar, men det är så klart en smaksak.…