En assistents minnen #2 – Jims och Lotties längtan

Det här är del 2 av 7 i En assistents minnen

FÖRORD

I novellen används moderna ordval. Numera säger man inte ”handikappad” eftersom det upplevs som nedvärderande och kränkande. Istället används ord som funktionsnedsättning, funktionsvariation eller funktionshinder. En person som sitter i rullstol är ”rullstolsburen” inte ”rullstolsbunden”. I novellen används de mer tidsenliga begreppen sparsamt.

I novellen framförs kritik mot en överbeskyddande förälder och en assistent. Sådant förekommer och är viktigt att belysa. Avgörande är dock att de allra flesta är underbara människor som utför sitt arbete med stort engagemang och värme.

Min starka förhoppning är att detta läses med ett öppet sinne.

/J

——

Charlotte grät stilla och tyst, försökte i alla fall göra det. Hennes CP-skada orsakade spasmer, ofrivilliga rörelser och ryckningar, att muskler knöt ihop sig, särskilt när hon blev glad eller upprörd. Det gjorde att hon inte ens kunde gråta ifred utan att det hördes. Hon fick svårt att kontrollera rösten, ibland kom ofrivilliga ljud. ”Vanliga” människor kunde gråta tyst, trycka ett täcke eller en kudde över ansiktet.

Hon visste att assistenten där i rummet bredvid hörde, men gjorde ingenting åt det längre. Hon låg säkert och tänkte att ”nu gråter Lottie igen.” Hon kunde se i assistentens ögon och på minspelet att hon tyckte att Lottie var jobbig och pinsam.

Bredvid henne låg Jim. Han sov djupt. Bara det svaga, rytmiska pysandet från andningsmaskinen hördes i rummet. Den behövde han bara nattetid för att hjälpa lungorna lite. Trots att de varit tillsammans så länge tyckte hon fortfarande att andningsstoppen var lite otäcka. Då pep maskinen och assistenten kom skyndande.

Lottie lät sin mest friska hand glida ner över magen och trosorna, hon var våt och svullen. Det var så skönt att smeka sig. Ändå var det nästan omöjligt att få orgasm, för så fort upphetsningen steg i kroppen var det svårt att röra fingrarna så exakt, snabbt och rytmiskt så länge som behövdes för att hon skulle komma. Det blev som en sorts tortyr där hon hela tiden avbröts på det näst översta trappsteget och blev tvungen att börja om. Några ytterst få gånger hade hon varit så kåt att hon kommit. Tricket var att vänta flera veckor och pricka in ägglossningen. Då hade hon byggt upp så mycket kåthet att hon kunde komma till slut. Det var en sådan sjuk befrielse och skön känsla i kroppen. Hon hade aldrig tagit droger, bara fått morfin i samband med operationer, men den mjuka bomull som fyllde hjärnan då var samma känsla efter orgasmen. En kort tid kände hon sig fri och lycklig.

Jim hade en mycket svårare funktionsnedsättning. Den var neurologisk, något syndrom hon glömt namnet på. I själva verket ville hon inte minnas det. Människor med hans diagnos överlevde sällan sin 20-årsdag, definitivt inte den 30:e. Nu var han 23 och levde fortfarande. Varje dag som hon fick ha honom kvar var en bra dag.

Jim pratade inte längre. Bara några enstaka ord kunde komma fram mellan hans läten. Särskilt en av assistenterna gjorde miner när hon trodde att Lottie inte såg. När de var ute på stan och fikade, handlade eller på Hjälpmedelscentralen för att fixa något med rullstolen eller andningsmaskinen, såg assistenten ut som om hon skämdes över Jim. Lotties hjärta blödde. Hon ville vara den där lejonhonan som försvarade och stod upp för honom, kastade saker och skrek, sparkade och slog! Men av detta förmådde hon ingenting. Det fanns ingenstans att vända sig, ingen skulle tro henne och det fanns inga ”bevis”. Allt var bara blickar, små ord och en känsla. Vad skulle hon säga till samordnaren? ”Assistenten hatar Jim, det syns i hennes ögon och ibland suckar hon.” Det var skrattretande och hon skulle bara bli idiotförklarad.

Det var inget fel på Jims intellekt. Det som kom ur honom var mest rappakalja. Det jobbigaste var nog alla taskiga barn ute som härmade honom, gjorde läten som apor och sådant. Inuti var han helt med i matchen. Det var en sådan kontrast när hon läste det han skrev på datorn. Han skrev långsamt genom att bläddra sig fram till bokstäverna på skärmtangentbordet och vid rätt bokstav klickade han på en knapp för att skriva bokstaven. Det tog en sagolik tid för honom att skriva. Han kunde sitta i timmar vid datorn. Ljudet av klicken från hans joystick var så hemtamt och förknippat med normalitet och trygghet.

Det som kom ut var helt olikt det många trodde om man bara gick på hans yttre. Han var djupsinnig och poetisk och enormt romantisk. Han skrev långa kärleksbrev till henne med drömmar om hur de kom varandra nära, fick barn tillsammans och levde länge och lyckliga i sin lilla familj. Han skrev dikter och noveller om kärlek. Hon hade skickat in en av hans dikter och en novell till en av ungdomstidningarna under pseudonym och fått dem publicerade och lovordade. Hon var rätt säker på att det inte skulle ha varit samma sak om han publicerat under sitt rätta namn och informationen att han var svårt funktionsnedsatt.

Både Lottie och Jim fick det de ”behövde”. De fick mat, vatten, sköta sin hygien och ett socialt liv. De hade faktiskt vänner, men mest andra ”funkisar”. Det fanns dock en existensiell fråga som pockat på senare år som hon inte reflekterat över förut. Enda sedan tidiga tonåren hade kåtheten varit ett problem. Plågsam men skön. Det var så skönt att ta på sig själv men länge hade det känts som om något fattades där i slutet, som om det borde finnas en ände på kåtheten. När hon första gången fick en orgasm var hon kanske 14 år och hon blev chockad. Hon hade skrikit okontrollerat, gnuggat sig allt hon kunnat, slidan, magen, ryggen, benen och hjärtat krampade. Ur slidan sprutade det. Just då trodde hon att hon kissat på sig och svor över att det skulle bli pinsamt att förklara för mamma. Det var säkert kiss som kom av muskelkramperna, hon kunde ju ha lite svårt att hålla tätt, särskilt nattetid. Samtidigt kändes det som något mer och det var så sagolikt skönt!

När mamma kom springande var hon så klart orolig. Lottie gjorde misstaget att ogenerat berätta för att hon ville veta vad det var. Det var då hon kände tystnaden sänka sig som en våt filt omkring henne. Trots flera upprepade frågor vägrade mamma svara, sa att det där var inget hon behövde fundera på, det var för tjejer som skulle få killar och barn i framtiden. Hon sa det inte rakt ut, men det var ganska uppenbart vad hon menade. Skulle Lottie aldrig få en kille? Aldrig någon som höll om och kysste henne? Alla de där ungdomstidningarna hennes syster smög till henne med novellerna och bilderna fick det att sjuda i kroppen av lust och längtan.

Hon mindes när hon träffade Jim. Det var väldigt dubbelt. Hon gillade verkligen honom — ja, älskade honom, det var inte det som var problemet. Samtidigt värkte det i henne. Hon kände hur alla log överseende och hur alla förutsatte att de båda skulle få just en ”funktionsnedsatt” partner, som om lika barn alltid leker bäst, som om ingen partner utan funktionsnedsättning skulle vilja ha någon av dem. De behandlades som barn och mamma sa någon gång att det var tur att det inte kunde bli någon avkomma mellan dem. Vad visste hon om det? Kanske kunde Jim inte få barn, det visste hon inte eftersom de aldrig kunnat ha fullbordade samlag.

Själv hade hon mens som vanligt, men om kroppen skulle klara en graviditet visste hon inte. När hon besökte ungdomsmottagningen för att fråga, betedde sig gynekologen extremt konstigt och sa konstiga saker. Att barn krävde ansvar att ta hand om och att han inte visste säkert om Lotties kropp kunde bära och föda ett barn. Han sa att det krävdes att man kunde gå för att ha barn, för hur skulle hon annars kunna jaga en liten som sprang i lekparken?

Tankarna virvlade hit och dit medan hon smekte sig. Det var ingen idé att sträva efter en orgasm idag, det fick duga att bara röra sig själv. Hon hade börjat stoppa sina fingrar i munnen på sig själv för att smaka och lukta. Det var otroligt upphetsande.

Hon sträckte ut sin lediga hand mot Jim. Han låg på sidan vänd mot henne och när han låg just så kunde hon nå hans kön. Hennes fingrar omslöt hans grova penis. Hon log mellan tårarna när hon kände att han växte i hennes hand trots att han sov. Han gav ifrån sig mysiga hummanden. Den blev stor och grov i hennes hand, hon försökte röra fingrarna över baksidan av skaftet eftersom det var svårt att runka.

Jim vaknade och såg på henne.
– Åh Lo!
Han kunde inte säga Lottie, men Lo var hans ljud för henne och det fyllde henne med sådan värme.
– Ja min älskling, här är jag. Vill du smaka mig?
Han utstötte ett lite kvävt skrik och hon fnissade. Undrar vad assistentjäveln tänkte nu? Hoppas hon kommer in och får se Jims feta penis i hennes hand nu. Då skulle hon nog kräkas och fly.

Lottie drog bort sin hand från slidan och förde fingrarna till hans mun. Tungan vispade okontrollerat. Det var skönt, kittlade så underbart när tungan gled över huden så att det kändes hela vägen ner i underlivet. Som hon ville att den tungan vispade över hennes känsliga bröstvårtor! Hur skulle det kännas?

Lottie kände på hans lem att han var på väg. Hon höll sina våta fingrar mot hans näsa och mun, lät honom dra i sig hennes kåta dofter. Hon kände hans varma sperma rinna över handen. Hon grät av lycka, föreställde sig att sperman rann in i henne på olika ställen, mellan brösten, i munnen, i hennes våta fitta! Herre gud! Det ordet var så upphetsande när hon var kåt!
– Mmm Jim, känn hur du sprutar i min fitta, känn hur jag luktar!

Efteråt rörde hon sin hand som var full av hans sperma mot sin mun. Länge låg hon och slickade den helt ren. Samtidigt smekte hon sig igen och då kom hon äntligen!

Det var åter morgon och Lottie log sadistiskt när hon såg assistenten ta hand om Jims kladdiga kalsonger och byta deras lakan. Det syntes på henne att hon visste vad hon hanterade och äcklades av det. Lottie hatade henne för det. Kanske var hon en fin mamma till sina små barn där hemma och kanske var hon en fantastisk älskarinna åt sin man, även om Lottie tvivlade. Men hon hade en vidrig människosyn och hatade sitt jobb och såg ner på sina brukare. I bästa fall tyckte hon synd om dem. Hon kunde säga det ibland, ”stackars er”. Lottie tänkte ”stackars dig om jag bara kunde slå ut tänderna på dig.”

Ändå hade Lottie frågat om hon kunde hjälpa dem att komma varandra nära, att ha sex. Hon hade svarat att sådant fick de sköta själva, det var ingenting som ingick i hennes jobb och ingenting hon ens tänkte diskutera fortsättningsvis.
– Men vi vill ju bara vara med varandra, precis som vilket par som helst.
– Kan man inte så är det väl inte meningen, blev svaret.
Det hjälpte inte att Lottie bönade, bad, grät och skrek. Att dessutom bli kallad ”lilla vän” gjorde inte saken bättre.

Det var på den där festen allt ändrades. Hon trodde hon hörde fel. Man diskuterade sex igen och Lottie stängde av för att slippa höra. Men hon hajade till när Julia frågade den unga killen som jobbade som assistent hos Tom och Evelina:
– Och du då John, skulle du kunna tänka dig att hjälpa en brukare med sådant?
– Julia, var snäll mot honom. Tänk på att han är ny, sa Evelina och skrattade.
– Inte för att jag vet precis vad det innebär, men jag har svårt att se varför jag skulle säga nej till det, svarade han.
– Helt rätt inställning. Du kan få komma och jobba hos mig, svarade Julia.

Det hettade plötsligt inom Lottie. Vad hade hon hört, En rak fråga till en assistent om sex? Visst hade han rodnat våldsamt men givit ett rakt och konkret svar. Hon hade aldrig hört någon fråga så direkt och öppet och aldrig hört ett så rakt och positivt svar. Hon bara måste få kontakt med honom! Hon visste att Jim skulle bli överlycklig om de hittade en person som ville hjälpa dem, men hon väntade med att berätta. Han skulle bli förkrossad om det misslyckades ännu en gång.

Det tog lång tid innan hon tog mod till sig. Ett par månader senare ringde hon Evelina. Hon behövde inte ens framföra sitt ärende. Evelina kände deras historia och problem. Hon var den enda Lottie kunde prata öppet med om sin sorg och frustration. Så fort assistenten från festen kom på tal, skrattade Evelina. Inte så där hånfullt och elakt, utan på det sättet som gjorde Lottie glad och varm.
– Jag ska fråga honom. Jag kan inte tänka mig att han har något emot det.

Dagen efter kom Evelina med den unga killen. Han presenterade sig som John, såg lite nervös ut. Lottie kunde inte rå för att hon började gråta hejdlöst när både John och Evelina hälsade på Jim, sa hans namn och tittade på honom.
– He… he… hej, svarade han och gav till ett glädjeskrik av att få ut ordet rätt.
Evelina kramade Lottie som alltid. Eller kramade, hon kunde inte hålla om henne med sina armar, men hon lutade hela sin överkropp mot Lottie så värmen fyllde hela henne.
– De har det lite körigt med assistenter, förklarade Evelina för John som såg lätt skakad ut.

Lottie ville prata ostört utan sin tjuvlyssnande assistent. Hon skickade iväg henne till affären och eftersom hon vägrade gå själv — hon var ingen hemtjänst hävdade hon, så fick Jim följa med. När de gått drack de kaffe i vardagsrummet.

Lottie började tveksamt berätta. Det var inte meningen att hela barndomen skulle bubbla ur henne. Evelina hjälpte henne att komma igång och sedan bara rann allt ur henne i samma takt som tårarna. Det kändes som en session hos en psykolog där fördämningarna brast. Hon skämdes över sitt beteende men det gick inte att hejda. John satt mitt emot henne och lyssnade, torkade då och då tårar ur ögonvrån.
– Fast du får inte tycka synd om oss, det är inte det jag vill, snyftade hon slutligen.
– Det gör jag inte heller. I alla fall inte på det sättet.

Han fick berätta lite om sig själv, hur det kom sig att han blivit assistent och varför han ens brydde sig och inte verkade tycka det var konstigt eller äckligt som alla andra. Han svarade att han bara råkade söka jobb som assistent efter gymnasiet. Ämnet sex hade kommit på tal på den där festen de båda varit med på. Då var ämnet helt nytt för honom. Han hade aldrig hört eller ens reflekterat över att en del människor inte ens kunde själva. Själv sa han sig vara en väldigt erotisk varelse och när han försökte sätta sig in i hur det skulle vara, blev det kortslutning. Det vore som att vägra ge någon mat och vatten och något man kunde bli sjuk av att inte få. Just det kände Lottie så väl igen. Hon undrade om hon inte redan blivit lite sinnessjuk av sorg och längtan.

Ett par dagar senare ringde Lottie sin samordnare Linn på L. Assistans och bad om att få den nya assistenten på prov några kvällspass. Linn lät förvånad men sa sig inte ha några invändningar. På frågan varför, svarade hon att Jim kunde behöva en manlig assistent för att få lite känsla av ”oss pojkar emellan.” Den förklaringen godtog Linn med ett glatt skratt.

Minen deras ordinarie assistent gjorde när John kom första gången och skulle avlösa henne före middagen var obetalbar! Lottie brast ut i ett hysteriskt till synes omotiverat skratt där i hallen, försökte skärpa sig vilket bara ledde till ny hysteri.
– Vi ska väl ha en introduktion? Frågade assistenten.
– Tack, vi gör det själva, svarade Lottie avfärdande.
– Ja men…
– Tack, vi fixar det.

John gick fram till Jim och hälsade och sedan hälsade han på Lottie. Hon visade runt i lägenheten, tak- och mobillift, duschvagnen och datorn. Hon berättade om medicinerna och visade schemat. En stund satt de med bokstavstavlan som Jim använde när han behövde kommunicera och inte hade datorn nära och efter lite övning fattade han direkt hur det fungerade.

Lottie hade bråttom att ta upp det som pockade på mest, det som var själva anledningen till att det var just han som var här.
– Förlåt om jag går rakt på sak.
– Ingen fara. Jag vet ju redan. Hur vill ni ha hjälp?
– Jag vet inte. Vi vill bara så gärna få älska med varandra.
Lottie berättade om deras respektive rörelsehinder, vad de klarade och inte klarade. Hon lät honom läsa Jims texter, några av kärleksbreven han skrivit till henne där han utförligt berättade om sina drömmar och fantasier om hur de låg med varandra. det kändes viktigt att det var enormt tydligt att det även var hans vilja, om någon skulle ha tvivlat på det.
– Vi får experimentera lite då antar jag. Och ni har inget emot att jag ser er nakna och tar i er?
– Nej.
– Vill ni att Evelina är med första gångerna?
Lottie såg på sin nära väninna. Det var en sak att en assistent deltog i så privata situationer, en annan att bästa väninnan gjorde det.
– Det behövs inte. Vi litar på dig.
– Det kan ni, sa Evelina och log.

Första gången gick inte bra, men det var länge sedan hon och Jim skrattat så mycket tillsammans. Det fanns inte så många möjliga ställningar. Antingen missionären med Jim över henne, eller på sidan i sked med Jim bakom henne. Någon behövde hålla i dem så att de låg kvar i rätt position och Jim behövde hjälp att komma in i henne. Det såg också ut att gå bra. John hjälpte dem i rätt position. Jim låg för första gången ovanpå henne, men innan det han bli så mycket mer, gick det för honom av all uppdämd åtrå och kåthet. Han sprutade ner lakanet mellan Lotties ben, bara någon decimeter från hennes väntande, pulserande och svullna sköte. En tiondels sekund blev hon blixtförbannad eftersom hon längtat så innerligt. Sedan skrattade de hysteriskt.
– Så typiskt killar att inte kunna hålla sig, fräste hon och skrattade.
– ’låt Lo, ’låt!
– Du behöver inte säga förlåt älskling. Vi gör det igen senare.

Dagen efter ville Lottie försöka igen.
– Jag har en idé. tänkte fråga om vi ska prova det? Frågade John.
– Vad?
– Jag har en kollega, hon heter Saga och jobbar också som assistent. Får jag be henne komma? Jag tror det skulle gå lättare om vi är två.
– visst, helt okej för mig.
Lottie brast i hysteriskt skratt, såg bilder för sitt inre hur ett helt kompani hjälpte till bara för att de skulle få ligga lite.

Saga kom framåt åttatiden. Hon var i 20-årsåldern precis som John, liten och späd, långt mörkt hår och var oerhört vacker. Hon såg genomsnäll ut och Lottie tyckte om henne redan från första stund.

På kvällen bytte de om och kröp i säng. Det pirrade i hela kroppen av förväntan och Jim var kåt och hård utan minsta behov av förspel. Det här hade de båda längtat så länge efter. De fick ligga själva och mysa en stund. Lottie smekte sig men undvek att röra Jim. Hon kunde inte låta bli att stoppa sina våta fingrar i hans mun och under hans näsa så att han fick känna doften och smaka hennes kåthet. Hon visste att han älskade det. Hon visste också att hans hetaste önskan var att slicka henne mellan benen, men hon visste inte hur det skulle gå till.

John och Saga kom intassande när Lottie tryckte på larmknappen. Jim älskade att känna hennes bröst, men han hade svårt att hålla handen stilla utan att den fladdrade iväg. John hjälpte honom att hålla hans hand på Lotties bröst.

De hjälpte Jim att lägga sig över henne vilket gick mycket smidigare nu när de var två. De gjorde det försiktigt och långsamt. Hon kände Johns hand mellan deras ben, hörde och kände på Jim när han vidrörde hans lem och sekunder senare kände hon den hårda, lena, varma lemmen mot sina blygdläppar. Hon var mer än redo, ville skrika av blotta beröringen och försökte röra sina höfter upp mot den väntande lemmen.

John höll om Jims höfter, flyttade honom försiktigt uppåt. Genast fylldes hon av hans hårda lem som gled in utan minsta motstånd. Hon kved gällt och högt.
– Gör det ont? Frågade Saga.
– Nej för helvete, kved Lottie.
Varsamt hjälpte Saga Lottie att lägga sina armar om Jims hals och hålla dem på plats. Jims huvud låg på hennes axel och de kysste varandra.

Länge låg de så och bara njöt. Äntligen var han i henne, äntligen var de förenade. Jim grät stilla och gav ifrån sig njutningsfulla tysta ljud. Hans höfter började röra sig, ryckigt och osymetriskt så att han höll på att glida ur henne. Johns händer på Jims höfter hjälpte till att styra rörelserna.

Hon fick orgasmen stark och plötslig utan att ha rört vid sig själv. Det räckte med lemmens rörelser ut och in i henne, sin älsklings varma kropp som tryckte ner henne i madrassen. Även om hon aldrig känt känslan förut, visste hon genast att han snart skulle komma i henne. Lemmen svullnade och Jim stönade.
– Ja kom i mig älskling, kom! Kom!
Jim skrek och Lottie grät.

Ingen av dem kunde få nog. Hon ville känna honom i sig, känna hans spermier fylla henne varje kväll. Kvällarna då någon annan assistent jobbade var som en plåga. Oftast var det både John och Saga som hjälpte till, men ibland var det bara en av dem. I början ville hon förklara och ursäkta deras beteende, förklara att det var flera års uppdämda behov som de ville ta igen och att de inte hade all tid i världen. Både John och Saga avfärdade hennes oro, sa att man inte heller bara kan äta ett mål mat om dagen för att överleva.

Som om det bara handlade om ett intressant problem som behövde lösas, ordnade John och Saga så att Jim fick slicka henne. Det var inte utan många skratt, men det var lika enkelt som genialt. Jim satt i rullstolen, hon hängde i takliften i alldeles rätt höjd för hans mun. John eller Saga fick hålla i henne så hon inte gled iväg. När hon kom var det våldsamt och hon tryckte på extra mycket för att verkligen ge honom av sina safter.
– Igen Lo, igen! Sa han alltid efteråt.

Hon var nervös trots att hon inte borde behöva vara det. Ikväll var det Saga som arbetade och Lottie kände sig helt trygg med henne, precis som med John. Hon blev nästan omvänt förbannad för att det nu var så enkelt och okomplicerat. Allt hon och Jim strävat efter men förvägrats genom åren, så mycket tårar, så mycket skam och längtan. Assistenter och föräldrar som fått henne att känna sig äcklig och som ett ”freak”. Nu kunde de bara trycka på larmknappen, vänta på att John eller Saga kom och som om det handlade om att byta TV-kanal säga ”vi vill vara med varandra.” Inga miner, inga suckar, inget avfärdande. Hon hade frågat de båda tusen och åter tusen gånger om det verkligen kändes okej för dem och lika lugnt och sakligt förklarade de varje gång att det inte var det minsta konstigt eller obehagligt.

Men nu pickade hjärtat ändå lite extra. Saga förflyttade Jim till sängen och de pratade på om musik och hårdrockstrummisar. Saga och John var två av få som pratade till Jim som om han vore vem som helst och de förstod hans hackiga och minimala tal. De tycktes inte ens besväras när de inte förstod. Saga rabblade hårdrocksband tills Jim visade när det var rätt. Hon märkte så tydligt även på honom att luften blivit lättare att andas.

– Okej Lottie, din tur. Jag tror någon väntar på dig.
Saga log menande. När Jim låg till rätta och Lottie var på väg syntes det i vilket tillstånd han befann sig i.
– Kan du lägga mig lite längre ner?
Hon vågade inte vara mer tydlig än så, vågade inte säga att hon ville komma i position för att suga av honom. Hur i helvete säger man det till någon utomstående? Men det var ju Saga, hon förstod. Saga la en kudde under hennes huvud.
– Plinga sen, sa hon bara innan hon la täcket över dem så att det täckte Lotties överkropp och Jims ben. Sedan lämnade hon tyst rummet.

Jims enorma lem var bara centimetrar från hennes mun. Långsamt la hon sin mest friska arm över hans höfter och drog sig närmare. Lukten av hans kön fyllde hennes näsborrar, längst fram syntes droppar av försats. Hon njöt en stund innan hon särade sina läppar och tog in honom i munnen. Han upprepade tyst hennes namn, om och om igen medan läpparna gled upp och ner längs skaftet och tungan smekte och utforskade. Det var första gången hon tog honom i munnen och ändå var det ju så enkelt. Hade det inte varit så fantastiskt att ha honom över sig och i sig, så hade hon velat ligga så här varje kväll.

Hon visste hur det såg ut och kändes när han kom över hennes hand och snart skulle hon få känna det i munnen. Hon flyttade sin hand ner mellan sina ben, smekte sig långsamt och njutningsfullt. Hon skulle inte kunna komma så här, men det kvittade. Hon ville känna pirret i fittan när han sprutade henne i munnen.

Han var på väg. Hans andetag och hela kroppen som började rycka och skaka okontrollerat.
– Kom Lo, kom!
Hon kunde inte svara, uppfylld som hon var av hans varma kött, men nog fick han komma när han ville. Hon var själv så nära, när munnen överfylldes av hans sperma ryckte hennes ben. Skamset tänkte hon att om någon annan smekt henne samtidigt så skulle hon kommit nu. Skulle Saga eller John kunna göra det för henne? Just nu var det så skönt ändå. Munnen fylldes av den lite tjocka och salta vätskan, svämmade över, fyllde på med mera. Hon svalde om och om igen, tungan vispade och Jim skrek högljutt av njutning. Inte ens det skämdes hon för. Det är klart att Saga hörde, men det gjorde ingenting.

Efteråt låg hon länge medan Jims kuk långsamt krympte i hennes mun. Sperma fortsatte komma ut ur ollonet och hon fortsatte slicka i sig resterna. Busigt tänkte hon att den här gången skulle det inte finnas något för Saga att torka bort.

tanken på att få komma samtidigt som Jim blev en fixidé som hon inte kunde släppa. En kväll frågade hon John.
– Om jag köper en vibrator, skulle du ha något emot att hjälpa mig använda den? Du måste svara ärligt om det skulle kännas obekvämt.
– Nej inte om det känns bra för er båda.
Dagen efter åkte hon och Saga in till en butik på söder som sålde sexleksaker. Inte utan fnitter flickor emellan letade de bland stavarna och klitorisstimulatorerna. När de fick hjälp av en ung snygg kille som jobbade i butiken höll de på att avlida av fnitter. Valet föll på en rosa stimulator. Den hade en sorts sugkopp man placerade över klitoris. Den skulle tydligen vara som himmelriket enligt butiken.

På kvällen var hon nervös och förväntansfull. Jim låg på sidan och det syntes tydligt att han längtade efter henne. John la henne med huvudet i alldeles rätt läge, placerade en kudde under hennes huvud och rättade till underkroppen så att hon låg lite vriden men så att han skulle komma åt hennes underliv. Han hjälpte henne falla isär med benen. Hon kände med fingrarna hur gudomligt våt hon var.

Njutningsfullt tog hon Jim i munnen igen. Ändå gav hon ifrån sig ett njutningsfullt kvidande när hon kände stimulatorns sugande vibrationer över klitoris, först på låg effekt, sedan allt mer intensivt. För hennes inre var det Jim som smekte och stimulerade henne. När han sprutade henne i munnen, kom hon. För sitt inre var det Jims hand på hennes lår som hjälpte henne att motverka ryckningarna.

Som i en dimma kände hon hur täcket lades över dem. Dörren stängdes tyst.
– ’lskar Lo, viskade Jim.
– Mmm jag älskar dig också.
Tillfredsställd och lycklig somnade hon.

Natten då Jim gick bort minns Lottie bara som i en dimma. När hon vaknade av pipet från andningsmaskinen borde det inte ha varit något ovanligt, det hände titt som tätt att den strulade. Den här gången kände hon i hela kroppen innan hon vaknade att det var annorlunda. Efteråt var det svårt att förklara om det var något i Jims rörelser som var annorlunda eller bara att hon visste att tiden nu var slut.

Assistenten som jobbade den natten kom springande. Hon gjorde allt rätt, ringde 112 samtidigt som hon försökte få igång honom. Ambulansen var på plats inom några minuter. De pumpade på Jims bröstkorg, blåste in luft och sköt med defibrillatorn.
– Ni kan sluta, han vill inte längre.
Hon kände honom ju bättre än alla andra, men ingen lyssnade på henne. Ambulanspersonalen lastade Jim på en bår och rusade iväg, men Lottie kände sig säker på att hon aldrig skulle se honom igen.

När hon vaknade till sans igen var hon stel och hela kroppen värkte. Hon låg på golvet och svettades.
– Är jag också död?
– Nej du har bara haft rejäl ångest men nu är du med oss igen, viskade assistenten Saga och strök svetten ur Lotties panna.
Alla var där, Saga och John, Evelina och Tom, mamma och hennes syster. När hon såg sin mamma tänkte hon först att det var dags att komma först nu? Sedan ändrade hon sig, hon skulle inte bli någon som var bitter.

Lottie satt åter i rullstolen nyduschad och med rena kläder. Hennes syster satt på golvet på knä framför henne med huvudet i hennes mage och armarna hårt runt Lotties midja. Det kändes nästan som om det var Lottie som tröstade sin syster. Plötsligt såg systern upp och deras blickar möttes. De såg varandra länge i ögonen och Lottie kunde se när systern förstod.
– Är det sant? Frågade hon.
– Ja.
Systern la sina händer över Lotties mage.
– När är det dags?
– Bara tredje månaden ännu.

Allt var bara en fasansfull smärta och skrik. Plötsligt tryckte det på och resten gick som av sig själv. Hon hörde plasket och kände hur det rann vått och varmt mellan benen. Sedan upphörde all smärta som i ett trollslag. Hjärtat knöt sig i något som kändes som en evighet men säkert bara var 20 sekunder. Sedan kom skriket och lättnaden sköljde genom henne som en våg. Hon suckade och blundade. Långt bort kände hon hur händer pysslade om henne, tvättade och baddade. Någon stack en nål någonstans, men hon kunde inte riktigt avgöra var på kroppen. Det var inte längre så viktigt.
– Det blev en fin liten flicka, hördes barnmorskans röst.
När Lottie slog upp ögonen lades barnet på hennes bröst, en naken liten klibbig kropp mot hennes svettiga hud. Hon såg direkt att flickan inte ärvt syndromet som Jim föddes med. Det hade inte spelat någon roll, hon skulle älskat henne lika mycket för det. Nu innebar det att hon inte skulle förlora henne också, det var det viktigaste.

Lottie tänkte att stora förändringar i livet snabbt blir normala. Jim var borta, men en ny liten varelse fanns istället och hon var ändå hans skapelse.
– Så där, känns det där stabilt?
– Alldeles utmärkt, tack!
John knöt sjalen bakom nacken och placerade lilla Felicia i den precis i rätt höjd vid bröstet. Den lilla munnen slöt sig om bröstvårtan och den där sköna känslan spred sig i kroppen när hon började suga.
– Lilla Flisan är hungrig.
Saga rättade till Felicias ena arm som kommit i kläm. Det var John som kommit på det där med att bära Flisan i en sjal och Saga hade sytt flera stycken. Några som passade för amning, andra för att bära barnet i. Lottie kunde inte hålla barnet stadigt med armarna så lång tid och så stilla. Det blev alldeles för ansträngande och hon var så rädd att tappa henne. Nu låg hon tryggt och säkert med bröstvårtan i munnen och Lottie kunde röra henne i lugn och ro. Det var heller inga problem att köra rullstolen samtidigt.
– Snacka om multimamma, brukade John säga.

Nu så här i början med Flisan var hon så tacksam för att hon kunde ha två assistenter parallellt, åtminstone delar av dagen, men snart skulle hon klara mer själv. Extra glad var hon att det var just John och Saga. På sätt och vis var det tack vare de som lilla Felicia fanns så att Jim kunde leva vidare i henne.

Delar i serien<< En assistents minnen #1 – En sexsamarit blir tillEn assistents minnen #3 – Jasmin >>

En assistents minnen
5

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier