Det här är del 15 av 17 i Novellutmaningar
Läs gärna den första delen Text your ex day – Meddelandet till Sara” först.
—–
”En bänkrad i en rastlös sen april,
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
En vind blåser skräp genom en korridor en sista gång,
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget,
Det är inte så långt hem.”
[…]
Minns du vår blodsed, våran lag?
Vårt lika dumma korståg mot en lika korkad stad.
Jag minns allt som naglarna mot glas.
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt.
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns,
Att det är långt hem.
[…]
Och den där killen jag aldrig kände,
Som gick på gator jag aldrig såg,
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte,
Under ett tunt och flygigt hår.,
Och alla känslor som låg och sprängde,
Hela vardagen full med hål,
I en tid då inget hände,
I en stad som alltid sov.
Men vi var alla en gång små.”
[…]
Mannen i den vita hatten (16 år senare), Kent, Du och jag döden (2005)
—–
Det var annandagen, julen var äntligen över och mellandagshysterin pågick för fullt. Jag har alltid sagt att jag hatar julen. Det stämmer väl i någon mån. Grunden i julfirandet är ändå en religiös högtid och jag tror inte på gud. Citatet av Marx ”Gud har inte skapat människan – utan människan har skapat gud. Religion är folkets opium, en smärtstillande drog i en hård värld.” fladdrade genom mitt huvud.
Mer sant var att jag uppskattade julen för ledigheten, avslappningen och den goda maten. På senare år hade jag lyckats släppa ångesten över att inte komma på några bra julklappar ens till mina närmaste och käraste. Det framställdes ofta som någon sorts bevis på kärlek. Hade man inga bra presentidéer älskade eller kände man inte sina nära tillräckligt bra tydligen. Själv kunde jag bara komma på julklappar till mig själv.
Det var något annat som gnagde inom mig. I slutet av oktober skickade jag ett meddelande till mitt ex Sara från skoltiden. Hon svarade och bad mig ringa vilket jag lovat men det hade inte blivit av. Jag insåg nu att jag borde ringt direkt för vart efter tiden gick desto svårare blev det att göra det. Först hade jag gjort förnyade och mer grundliga sökningar för att hitta henne på Facebook. Det hade varit enklare att skicka en hälsning, men hon fanns inte där vilket jag egentligen redan visste. Sara var väldigt oteknisk redan på den tiden och jag kunde inte tänka mig att hon omfamnat den nya tekniken nu heller.
Dagarna blev till veckor och november passerade och jag började leta en konkret anledning att ringa, förutom det faktum att jag lovat. När november blev december kom missmodet över mig och jag kände mig så där töntig igen. Det var jag som tagit kontakt efter alla dessa år och även om hon bad mig ringa istället för att skicka SMS, så kändes det som om jag tiggt om det. Hade jag inte skickat det där meddelandet så hade hon garanterat aldrig hört av sig. Det betydde inte per automatik att hon aldrig tänkt på mig och från det var steget rätt stort att höra av sig, men förmodligen var det så.
Idag fanns en anledning och det var som om jag omedvetet väntat på den. Jag hade av en tillfällighet snappat upp att det var temadagen ”call your ex Day” idag och i brist på andra bra skäl, så var väl det en anledning god som någon även om jag inte tänkt berätta för henne.
Därför hade jag nu tagit hunden på en långpromenad för att få vara ifred. Jag hade kommit ett par kilometer, hade hennes kontaktkort framme på telefonen och varit på väg att trycka på ringsymbolen flera gånger utan att våga. Jag satte små delmål för mig själv. När jag kom fram till den skylten, nej förresten, den parkbänken där framme, eller bron över motorvägen där borta, eller var det bättre när jag kom in i skogsområdet? Då skulle jag ringa. Jag bara fördröjde det och kanske vore det bättre att låta bli. Hade vi klarat 30 år utan varandra skulle väl resten av livet gå det med.
När jag passerade ett lite speciellt träd som jag utsett som utgångspunkt tryckte jag desperat på ringknappen. I samma sekund ångrade jag mig men då gick redan ringsignaler fram. Jag kunde alltid lägga på och låtsas att samtalet brutits. Då kunde hon antingen tvingas ringa tillbaka eller låta bli. Hade hon ens sparat numret från mitt meddelande?
– Sara.
Jag fick hjärtstillestånd och hjärnblödning när jag hörde rösten på andra sidan linjen. Jag tänkte förvirrat att förr var våra telefonsamtal trådbundna längs kopparledningar och genom växelstationer, nu var det trådlöst och bara trådbundet via fiber på mitten av linjen.
– Hej Sara, det är John.
– Nä men hej, vad roligt och god jul i efterskott.
– Tack detsamma. Har julen varit bra?
– Helt okej men det är skönt att det är över.
– Gillar du inte heller julen? Frågade jag och skrattade lite.
– Jovars men det blir så mycket och intensivt av allt. Vi firar jul på steroider så när allt är över lider jag av utmattningssyndrom. Hos dig då?
– Betydligt lugnare nu för tiden. Oftast bara barnen och barnbarnen.
– Oj, har du både barn och barnbarn?
– Kom igen Sara, vi är inte 17 längre, skrattade jag. Jo jag har tre barn och två barnbarn.
– Oj det glömde jag.
Jag älskade verkligen hennes skratt och även om hennes röst mörknat något så kände jag igen både den och det där fina skrattet. Det var som om att äta blodförtunnande medicin, blodet flöt liksom lättare och fortare i ådrorna. Hon hade tyckt den beskrivningen var rolig då när vi var unga.
– Och du, hur många barn har du?
– Jag har inga alls. Jag låter er andra befolka planeten.
– Oj, förlåt, det var inte…
– Det gör ingenting. Det är helt självvalt.
Vi pratade på så där en stund och det flöt på lätt utan att bli tyst och stelt.
– Vore det inte lite kul att ses? Gå ut och äta och prata om livet och universum?
Jag tog mod till mig att ställa frågan och gjorde mig beredd på det svar jag förväntade mig.
– Det vore superkul. Vi kanske kan ta det efter nyårshelgen då allt stök är över?
– Absolut, det blir jättebra.
Det var inte det svar jag väntat mig så jag blev glatt överraskad. Jag blev också förvånad när hon föreslog ett datum och blev glad för mitt förslag om en grekisk restaurang på söder.
– Åh, du minns?
– Klart jag minns, jag minns allt, svarade jag.
Jag hörde på min egen röst att den svajade när jag sa det där sista, som om den blev lägre och helt avslöjade mig.
Nyåret passerade och några dagar senare gick jag in på restaurangen som vi bestämt träff på. Jag var vuxen och hade stora barn men ändå kände jag mig nervös som en tonåring som var ute på sin första dejt. Direkt när hon kom in genom entrén kände jag igen henne. Vi fick ögonkontakt och hon satte kurs rakt mot vårt bord. Jag reste mig och vi kramades lite blygt och fumligt. Det var lite konstigt, det som gick väldigt lätt då.
– Hej! Kul att se dig. Du är dig lik.
– Du med. Undrade om vi skulle känna igen varandra efter så många år, svarade jag.
– Jag kände igen dig direkt, det var inga problem.
Vi slog oss ner vid bordet. Det var ett litet fyrkantigt bord för två och ohjälpligt nuddade våra knän vid varandra.
Det kändes konstigt att sitta här mitt emot henne. Visst var det hon, fast äldre naturligtvis. Fortfarande samma långa mörka hår och stora bruna rådjursögon och samma vackra leende. Kanske spelade minnena mig ett spratt, men hennes röst var inte alls så olik den unga Sara som jag minns. På det hela taget hade hon åldrats med värdighet och om jag inte känt henne och bara fått gissa på hennes ålder, skulle jag ha gissat på åtminstone tio år yngre.
Nu när vi satt här och pratade lite trevande om allt som hänt i livet sedan sist, tyckte jag att det kändes märkligt. När vi sågs hade vi kramats snabbt och lite stelt och nu satt vi mitt emot varandra på dygdigt avstånd. Då, i högstadiet hade vi stått varandra så nära både mentalt och fysiskt. Vi hade smekt, kramat, kysst, klätt av och älskat med varandra. Kvinnan som satt mitt emot mig hade faktiskt haft min snopp i sitt sköte, min tunga och mina händer hade varit överallt på och inuti henne och hennes mun hade omslutit mitt hårda stånd. Vi hade legat i varandras armar och flämtat och kvidit ut våra orgasmer och somnat nakna och varma nära varandra efteråt. Jag mindes hur hon tyckt om att ligga utsträckt på mage med mig över ryggen och när vi kommit tillsammans tyckte hon om att jag tryckte ner henne i madrassen med min tyngd. Hon sa alltid att hon kände sig ägd, omtyckt och åtrådd.
Det kändes konstigt att tänka på, att det som var så tillåtet då inte var det nu, eller var skulle det kunna bli det igen? Det var en svindlande tanke och jag undrar om hon tänkte på liknande sätt, att mannen framför henne fått vara så nära, inuti en gång för länge sedan. Vi som passat så bra då, skulle vi passa bra nu också? Jag tvingade mig tillbaka till verkligheten och hennes berättelse om teaterlinjen och målandet. Hon var en sann estet och en mycket tänkande person som aldrig gjorde eller sa något förhastat.
Vår förrätt dukades undan och varmrätten dukades in, grillspett med skivad potatis, sallad och tsatsiki. Sara hade beställt ett glas rödvin och jag en grekisk öl. Samtalet flöt på allt lättare och hennes skratt när vi pratade gamla minnen gjorde mig lycklig på ett lite obegripligt sätt. Ändå pratade vi bara om ofarliga saker. Vi försökte minnas alla våra klasskompisar, något som Sara var betydligt bättre på än jag. Vissa minns vi bara namnet på men kunde inte minnas en enda sak om personen medan andra utmärkt sig mera, precis som det brukade vara. Särskilt mindes vi Martin som var adoptivbarn någonstans från Sydamerika, kanske Chile. Han var otroligt utåtagerande och vi var alla övertygad om att han skulle bli kriminell och fastna i drogberoende. Inte för att han knarkade då, men han sökte alltid bråk och slogs ofta. Nu hade han tydligen fru och barn, villa och Volvo och var någon sorts företagsledare inom byggbranschen. Så kan det också gå tydligen.
Vi mindes Malin och Peter som var ett par genom nästan hela gymnasiet och Evelina som blev påkörd av en bil när hon gick ut bakom skolbussen för att gå över vägen. Det var den första begravningen jag gästade och jag mindes den än som en klump i magen.
– Vad tänker du på John?
Det hade blivit tyst en kort stund och jag hade åter blivit distraherad av mina tankar. Det störde mig att jag inte vågat beröra oss.
– Jag tänkte på oss — då.
Trots mitt lite kryptiska svar såg jag på henne att hon mycket väl förstod.
– Vad tänker du då?
Det var en neutral fråga som överlät till mig på vilken nivå jag skulle leda in ämnet på.
– Att det var fint.
– Ja, det var en fin tid, svarade hon lite dröjande.
– Jag tänker på det ganska ofta. Gör du det någon gång?
Nu hade jag påbörjat språnget ut i det okända, avslöjat min svaghet. Att tänka på sådant nu kunde inte gärna vara något annat än just det.
– Jo det händer ibland, när jag passerar huset där du bodde eller möter någon från den tiden. Några av oss bor ju kvar som du vet. Vad får dig att tänka på den tiden då?
– Jag behöver nog ingen särskild anledning. Det finns för evigt inristat inuti, i huden och i mitt DNA och ganska ofta kommer det bara. Ungefär som när man slår sig och ett sår spricker upp igen — ja fast på ett bra sätt då förstås, svarade jag och log.
– Ja det hoppas jag, för så minns jag det i alla fall, som något bra.
– Ja och skolbänkar får mig att tänka på dig, sa jag och log.
Sara brast ut i ett lika spontant som hjärtligt skratt.
– Skolbänkar? Hård och träig då eller? Full med fläckar och repor, låter fint!
Hon hade svårt att sluta skratta.
– Nej inte så, men när jag satt i ett utvecklingssamtal med ett av barnen här om veckan så satt vi i klassrummet och det var en skum känsla att sitta där. Jag till och med satte mig längst ut till höger i andra bänkraden som om det liksom var förutbestämt. Det kändes precis som då, som om jag bara skulle behöva vända mig om för att se dig, möta din blick och ditt leende och längta till rasten, eller hem. Det var så varmt i hjärtat. Jag minns allt lika tydligt som naglar mot glas.
– Oh my goodness John, som blodförtunnande medicin, sa hon med låg röst och jag kunde tydligt höra rörelsen i rösten.
Sara la sin hand över min på bordet och kramade den hårt. Sedan föll jag som fritt fall, precis som då när jag drunknade i hennes vackra ögon.
– Och vad tänker du när du minns den tiden? Frågade jag för att liksom krampaktigt hålla kvar vid den tråden.
– Jag tänker att — jag aldrig varit lyckligare, aldrig känt mig så omtyckt och bekräftad.
Jag blev varm i hela kroppen av hennes ord och säkert också röd om kinderna.
– Att få hålla om dig, somna och vakna tätt bakom, minns första gången som om det var igår.
Sara rodnade lite åt min outtalade syftning till första gången vi låg med varandra. Det var djärvt så här långt efter när vi knappt kände varandra längre.
– Det minns jag också. Jag minns vilken dag det var. Minns du det också?
– Kuggfråga, försök inte. Klart jag minns. På din födelsedag nionde maj under första året.
– Och du gjorde det så fint och varsamt med mig.
Åter igen la hon sin hand över min. Jag vände den rätt och våra fingrar flätades samman, lite varma och svettiga.
– Du gjorde det fint för mig med. Du var det vackraste som fanns och du är fortfarande lika vacker. Jag saknar dig.
Jag drog omedvetet efter andan av mina egna ord.
– Oj. Men är du inte lycklig i ditt liv?
Jag ryckte på axlarna och såg ut genom fönstret en kort stund.
– Vad är lycka egentligen? Jag lever, är frisk, har en fru som är en bra mor och har fina barn som blivit bra människor och i övrigt ett bra liv. Men jag hade kanske högre tankar om lycka och hur det skulle bli då när man var ung.
Om jag känt mig ovärdig alldeles nyss, så var det ingenting mot vad jag kände mig nu. Jag hade sagt som jag kände men det lät bara som självömkan, i bästa fall.
– Att du var en nostalgiker av rang visste jag. Jo man hade en lite mer romantisk föreställning om hur livet skulle bli då. Det var väl lite naivt kanske.
– Och du då, är du lycklig? Frågade jag.
– Det är väl lite samma. Livet flyter liksom bara på och jag känner ofta att jag mer hänger med än att jag skulle ha någon fri vilja. Du minns väl våra samtal om den fria viljan?
– Visst minns jag det. Vi sa redan då att den var en illusion, att man bara har val till en viss gräns, svarade jag.
– Jo och att även om man i alla fall i teorin har ett val ganska ofta så är det inte säkert att man förstår det förrän det är försent.
Så där böljade vårt samtal mellan stort och smått, allvar och skratt. När varmrätten dukades undan och kaffe och äppelpaj med vaniljsås serverades såg jag fascinerat på våra sammanflätade händer på bordet mellan oss och hur vi båda drack kaffet och åt pajen med varsin ledig hand. Ibland såg vi varandra i ögonen och kramade varandras hand.
– Minns du? Frågade Sara och såg på våra händer.
– I skolans kafé, matsalen, rasterna eller under bänken i klassrummet de gånger vi satt bredvid varandra.
– Och på tåget. Dina föräldrar förresten, lever de?
– Ja pappa lever. Mamma har tyvärr gått bort i alzheimer.
– Så sorgligt.
– Ja, en fruktansvärd sjukdom. Ändå var det skönt när hon dog. Det låter hemskt att säga men den mamma vi känt hade vi förlorat för länge sedan och vi hade liksom sörjt färdigt.
– Måste vara en fruktansvärd sjukdom? Frågade Sara deltagande och våra händer trycktes åter igen och spred värme och styrka över i min kropp.
– Jag läste böcker när hon fick sin diagnos. Alla sa att det skulle vara så jobbigt men jag tänkte vaddå, det är bara en sjukdom, minnet sviker men det är ju ändå alltid mamma. Men när hon glömde bort oss alla, barnen, pappa — det var en så sjuk känsla att det gav obehag att träffa henne. Man visste liksom inte hur man skulle förhålla sig till en mamma som inte kände igen sitt eget barn längre. Ena dagen trodde hon att jag var hennes bror, andra dagen var jag någon helt främmande. Korta ögonblick på några sekunder förstod hon att jag var hennes barn men lika fort försvann hon bort i glömskans dimmor igen.
Vi satt tysta en stund och såg på varandra.
– Jag minns henne. Otroligt varm och fin och hur hon tog emot mig i er familj, sa Sara.
– Ja hon älskade dig, precis som jag.
– Men pappa mår bra?
– Han mår fint. Han är över 80 nu men stark och frisk. Lite långsammare rörelser kanske, aningen mer försiktig när han klättrar på bryggor och båtar men stadig och säker.
– Skönt, jag minns honom. Minns du den där gången? Frågade Sara utan att specificera vilken gång hon menade, vilket inte heller var nödvändigt.
Vi låg och myste i mitt tonårsrum och lyssnade på musik, kramades och kysstes och hade hetsat upp varandra till galenskapens nivå. Kläderna var till hälften på väg av. Saras BH hängde lös under tröjan och jeansen var uppknäppta och min hand innanför hennes trosor. Hade det inte varit för att familjen var hemma så hade vi varit nakna och förmodligen gjort vår debut några veckor tidigare.
Pappa var svårt förtjust i att genera tonåringar varför han mer än gärna slet upp dörren utan att knacka bara för att meddela i retsam ton att maten eller fikat var färdigt om turturduvorna behagade slita sig ett ögonblick.
– Ja han älskade verkligen att jävlas och genera oss, sa jag.
– Jag trodde att han ogillade mig?
– Nej för tusan. Han tyckte mycket om dig också men han var sådan och är sådan fortfarande, full i fan och sattyg.
Vi skrattade åt våra ljuva och samtidigt pinsamma tonårsminnen. Jag undrade om hennes hand och blicken i ögonen betydde samma sak som jag kände. Våra minnen gjorde mig varm och fick mig att längta.
– Och minns du ön? Frågade Sara röd om kinderna.
– Hmm jo väldigt väl.
– Sand I håret och stjärten, sa Sara oblygt men med rodnande kinder.
– den finns kvar, svarade jag och blinkade.
– Det tror jag när jag ser det, svarade hon, log och tryckte min hand hårt.
– Jag kan visa?
– Tror det vore bra.
Kvällen blev lång och när vi till slut reste oss var det motvilligt och med viss träsmak i baken efter de sparsmakade trästolarna. Vi turades om att gå på toaletten och ute på gatan tog jag hennes hand igen.
– Ska vi gå till centralen, eller har du bråttom? Frågade jag.
– Jag har inte bråttom.
Vi började gå norrut längs Götgatan.
——
Sex månader senare
Sara kom gående över bryggan. Hennes långa mörka hår fladdrade i vinden och jag tyckte hon var bedårande vacker. Hon lossade de båda förtamparna och slängde dem på bryggan när hon klev ombord. Långsamt backade jag ut ur Y-bommarna och svängde runt så att förstäven pekade ut mot viken och fjärden där utanför. När hon satte sig ner bredvid mig på det breda förarsätet la jag armen om hennes axlar och luktade i hennes hår. Det kändes i luften att jag skulle få smaka hennes läppar och mycket mer än så, men inte riktigt ännu.
Call your ex day 26/12
- Call your ex – Felicias julklapp
- Call your ex day – Samtalet till Sara
Novellutmaningar
- Alla pojkvänners dag – Våra flickvänners överraskning
- Text your ex day – Meddelandet till Sara
- Text your ex day – Du och jag igen
- Text your ex day – Hallen
- Magins dag – Klipp och klapp i stolen
- Magins dag – Bara ett handslag
- Magins dag – Natten då verklighetens gränser upplöses
- Drömfångaren
- Lucia
- Luciadagen, den 13:de december.
- Jul hos svärföräldrarna
- Pojkvän till låns över jul
- En tomte, en gata, en julklapp…?
- Call your ex – Felicias julklapp
- Call your ex day – Samtalet till Sara
- Nyårsafton – Trekant med Pia och Ylva
- Nyår i Paris
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.