”Inga pojkar sover, hon finns i alla rum.
I luften de andas, hennes kyss på deras mun.
De smyger runt hennes port,
Med hennes bild i fickan.
De är hjältarna i filmen,
Hon är flickan.
De ropar hennes namn fast ingen hör,
Och stjärnorna sjunger i kör.
Hon går förbi min port,
Jag följer varje steg hon tar.
Hon försvinner runt hörnet,
Och sen finns bara längtan kvar.
De säger att hon lever ensam,
Och kanske vill hon ha det så.
Men om hon lärde känna mig,
Skulle det ändra nåt då?
Jag står i hennes port och hjärtat slår,
Jag går fram till hennes dörr och ringer på.
Kom ut ikväll!
Åh Sara, kom ut ikväll,
Jag väntar i hörnet vid Seven-Eleven.
[…]”
(Mauro Scocco, Sara)
——
Arbetsveckan var äntligen slut och jag var gudomligt trött både i kropp och själ. Min fru var hos sin syster på middag och TV-kväll, det var säkert Idol-final eller något liknande. Några av barnen var utflugna och de två som fortfarande bodde kvar hemma var inte heller hemma.
Så jag var gräsänkling, vilket inte hände ofta, max någon gång per år. Det var unikt och det var nu jag enligt förväntningarna borde vara glad. Trots det infann sig inte den förväntade känslan. När jag kom hem till den tomma tysta lägenheten kändes det bara konstigt, som om jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med min lyxiga ensamhet.
När jag bytt om till helgkläder och stod i köket hade jag ingen lust att laga mat. Det blev en kopp kaffe och efter lite tvekan hällde jag upp en stadig cognac och sjönk ner i soffan igen. I ljudsystemet spelades albumet In My Time av Yanni, vacker melankolisk pianomusik.
Det var alltså precis nu jag skulle dra en suck av lättnad och njuta. Jag tog upp telefonen för att messa min fru, men la ifrån mig den igen. Sedan tog jag upp den för att messa barnen, men la ifrån mig telefonen igen. Jag ville inte verka som om jag var ensam som började messa familjemedlemmarna innan jag ens varit ensam hemma en timme.
Hur hade det varit förr, innan Lisa och ungarna? Då hade jag haft ett rikt umgänge och telefonen var inte lika tyst som nu för tiden. Då hade vi gått ut på någon bar eller suttit hemma hos någon av grabbarna och hinkat pilsnerdricka och pratat om livet, tjejer som övergivit oss och andra hemskheter. Nu sågs vi inte längre och telefonen med alla dess nya kommunikationsvägar förutom det klassiska sättet att ringa, var tyst. Hur blev det så här?
Det började nog inte när alla skaffade familjer. Då sågs vi fortfarande och hördes av regelbundet. Exakt när det började förändras var jag osäker på, men faktiskt tror jag det började med sociala mediers intåg i våra liv. Jag hade höga tankar om Facebook. Man skulle samla alla kontakter på ett ställe, alla från när och fjärran. Släkt, vänner, gamla klasskompisar från låg-, mellan-, högstadiet och gymnasiet och numera alla kollegor från alla arbetsplatser jag någonsin haft, verkligen precis alla. Man skulle kunna hålla varandra uppdaterade, lägga ut bilder och berätta vad som hände i ens liv och bibehålla kontakten som annars sades vara så svårt när tiden gick.
Kanske var det här någonstans det började gå snett? Jag började upptäcka att vi redan visste allt om varandra när vi sågs. Istället för att berätta för varandra vad som hänt sedan sist, började vi prata om det vi redan visste, det vi redan lagt ut på Facebook och redan kommenterat tills det var uttömt. Allt som återstod var bara repetition av kända fakta, att vi noterat nya altanen eller bilen, bilderna från senaste semesterresan eller barnens framsteg i livet.
Kanske var det här någonstans vi slutade ses ”in real life”. Nu verkade dessutom det som om ytterligare en ny fas inträffat. Min generation la upp saker på Facebook allt mer sällan. Inte heller jag orkade bry mig nu för tiden. Det började som ett experiment för att se om det skulle innebära att telefonen ringde oftare, men så blev det självklart inte.
Så här satt jag djupt melankolisk. Melankolisk av värsta ryska bakfyllesorten, det var bara balalajkorna som saknades men den finstämda pianomusiken gjorde jobbet lika bra. Jag hade alltså en lyxig hemmakväll ensam utan att veta vad jag skulle göra med min tillfälliga frihet och ensamhet.
För att ytterligare bygga på mitt självskadebeteende bytte jag till en spellista med gammal svensk musik från 80- och 90-talet. Jag visste mycket väl vad spellistan innehöll och vilka minnen den skulle trigga och som för att göra det ännu lite värre hällde jag upp en cognac till och fyllde på med kaffet, som om det inte gick att sitta här och dricka sprit utan kaffe.
Lustans lakejer sjöng;
”Det verkade så viktigt då,
En gång var vi alla små.
Varje slitet diskotek,
Var kyss, vart svek,
Det verkade så viktigt då.”
(Lustans Lakejer, Det verkade så viktigt då)
Det var verkligen så. Då, när jag var tonåring var allt så stort och just det, otroligt viktigt och avgörande. Nu kändes ingenting särskilt viktigt längre, som om ingenting längre spelade någon roll.
Lars Winnerbäck sjöng Hjärter Dams Sista Sång;
”Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart.
När jag känner så, så tänker jag på dig.
Allting är förgängligt,
Allting ska brisera snart,
Men du är oförstörd för mig.”
Och sen kom den, Mauro Scoccos Sara;
”Sara, kom ut ikväll!
Jag väntar i hörnet vid Seven-Eleven.”
Jag kallade det för om-punkter, avgörande tillfällen i livet då man gjort medvetna eller omedvetna vägval som styrde livet i en viss riktning. Livet var fullt av hundratals sådana om-punkter, små och stora. Allt ifrån att ta eller inte ta en viss buss eller gå på eller inte gå på en viss fest, till mer avgörande val som att göra slut med någon och träffa någon annan.
Sara var definitivt en sådan om-punkt. Det var som en sådan där återställningspunkt i datorn som jag ständigt återvände till, men till skillnad från datorn så kunde man inte i verkliga livet backa tillbaka till den punkten och börja om för att prova ett annat vägval. Det kunde man bara göra på datorn. Ändå var det alltid om-punkten Sara jag ständigt återvände till fortfarande efter nästan 30 år.
Vi gick på högstadiet tillsammans. Hon kom från en mindre skola längre ut på landet där hon gått mellanstadiet likt hälften av klassen. Trots att vår skärgårdsförort norr om Stockholm inte var så mycket större, så tyckte vi att de var lantisar. Och visst var det lantligt där Sara bodde med en enda liten smalspårig järnvägsstation, några utspridda villor och sedan bara hagar med hästar och kor och längre bort bara skog.
Sara var en lantis även som person. Det syntes direkt på kläderna och hördes på sättet hon pratade. Aldrig några svordomar och alltid ett väldigt välvårdat och välartikulerat språk. Hon bar glasögon vilket bara det ansågs töntigt och något som bara plugghästar använde. Kläderna var aldrig det minsta utmanande, fluffiga stickade tröjor och täckjacka på vintrarna.
Jag minns det inte som att hon var mobbad på något sätt. Visst kunde gliringar typ lantis eller plugghäst komma då och då, men hon brydde sig inte så folk tröttnade fort. Det var mer det att hon ignorerades. Det var inte heller så att man undvek att prata med henne om alldagliga saker så som lunch, nästa lektion eller prov, men aldrig mer än så. Hon satt oftast för sig själv och alltid med en bok uppslagen. Ingen frågade henne om resultat på prov, man visste redan att det sämsta hon kunde få var en 4:a enligt det då gällande betygssystemet vilket skulle motsvara ett B idag.
Jag föll ohjälpligt för henne. Hon var lång och smal utan några särskilda former, bara små bröst som kunde anas under de vida tröjorna. Hennes långa mörka hår som gick ner över mer än halva ryggen och hennes stora bruna ögon gjorde mig knäsvag, torr i munnen och fick mina rörelser och prat att bli ryckigt och konstigt. Hennes lugna utstrålning smittade av sig på min ganska oroliga själ, särskilt där i början i sjunde klass. Då tog hon ner mig på jorden och fick mig att börja kunna känna lugn och harmoni.
Eftersom hon pratade väldigt lågmält var det ofta svårt att höra vad hon sa i skolans ofta ganska bullriga miljö. Det gjorde att vi ofta sökte oss till biblioteket, någon av studiehallarna eller ett lugnt hörn i skolans kafé. Det gjorde mig alltid pirrig och nervös att behöva sitta så nära henne för att höra vad hon sa eller prata om något i böckerna. Då fylldes mina näsborrar av doften av hennes hår. Vem var det som sjöng om det förresten? Just ja, Jacob Hellman var det;
”I ett fönster i ett hus där jag bor,
Låter dunkla lampor ana nåt så stort.
Du kan aldrig ana allt som jag vet,
Visst ser jag ut som en poet?
[…]
Det händer att jag råkar gå där hon går,
Och hamnar mitt i dofterna av hennes blekta hår.
Då känns det som nåt jag känt för länge sen,
Det känns som liv, det luktar vår.”
(Jacob Hellman, Avundsjuk på dig)
Värmen sköljde som vågor genom kroppen. Lite var säkert orsakat av spriten som börjat mjuka upp mitt stela inre, men mest av allt var det minnena. Jag förstod inte varför jag aldrig blev kvitt dem. Det hjälpte inte att det gått 30 år sedan dess. Hon fanns inte på Facebook, det var i och för sig typiskt henne, i alla fall sådan hon var då. Men jag hade hört om henne via en vän. Hmm, vem var det som sjöng om det? Just ja, Lars Winnerbäck i Hjärter Dams Sista Sång igen;
”Nu får jag höra att du lever då och då från en vän,
Och det verkar som att allting är okej.
Och jag undrar om du nån gång är tillbaks dit igen,
Du kanske undrar över mig?”
Gjorde hon det? Satt hon någon gång precis så här och tänkte tillbaka, kände sig förvirrad och undrade? Eller var det bara jag som var så sjukligt nostalgisk, som inte kunde släppa vissa minnen? Det verkade ju så på alla runt omkring mig. Jag hörde aldrig någon antyda det, fast å andra sidan gjorde jag inte det heller.
Jag tog upp telefonen där den låg på armstödet på fåtöljen där jag satt. Jag låste upp den och gick in i kontakter och bläddrade ner till W som hennes efternamn började på. Där fanns hon, Sara W… AKA Hjärter Dam. Det var egentligen sjukt det också. Under alla år hade hon funnits där i adressboken med namn, födelsedag, adress och telefonnummer. Eftersom jag hade svart bälte i nostalgi, så låg hennes gamla adress där hon bodde som tonåring tillsammans med hennes gamla hemnummer. Jag såg på siffrorna, mindes det fortfarande och hur det kändes att slå numret, mönstret i fingrarna, först över nummerskivans roterande rörelse och senare knapparnas mönster. På den tiden hade Stockholms kranskommuner inte ens 08 som riktnummer. Jag måste ha slagit numret tusentals gånger och haft luren mot örat hundratals timmar, timmarna då hon inte låg tätt intill med sina halvöppna läppar mot mina.
”Inga jordskalv där vi bodde,
Ingen frös och ingen svalt,
Men det skälvde när du rörde vid mig.
Du var 17, jag var 16 och jag skolkade från allt,
Jag ville bara va med dig.”
(Lars Winnerbäck, Hjärter Dams Sista Sång)
Men det räckte inte med det. Under alla år hade jag uppdaterat hennes adress och telefonnummer. Numera fanns inget hemnummer, bara ett mobilnummer. Trots att sifferkombinationen var till synes helt sporadisk och trots att jag aldrig slagit siffrorna någon gång så kunde jag dem utantill. Det enda jag inte ändrat var efternamnet. Hennes nya namn som gift stod i anteckningsfältet, men i fältet för efternamn stod hennes flicknamn. Det var nog mest för att jag inte ville förstöra bilden av henne, inte se henne för mitt inre i någon annans armar, inte tänka på villa, Volvo och barn.
Jag visste inget om det, inte ens hur hennes röst lät nu för tiden. Antagligen som då fast lite mörkare, kanske av ålder lite strävare och fylligare. Hennes röst som ung kunde jag höra inom mig när som helst, när hon läste högt ur en bok, skrattade eller sa vackra saker tyst tätt intill mitt öra. Jag rös till av tanken på den kittlande andedräkten rakt in i mitt känsliga öra — det var länge sedan.
Egentligen borde jag bara radera kontaktkortet och födelsedagen i kalendern. Vad skulle jag ha det till? Gratulera henne på födelsedagen hade jag aldrig gjort och skulle antagligen inte våga heller. Hade hon haft Facebook så hade det varit hundra gånger enklare. Då hade jag bara kunnat skriva ett oskyldigt grattis på hennes sida. Att skicka ett SMS helt plötsligt eller ännu värre, att ringa efter alla år skulle kännas alldeles för stelt och konstigt och risken för att hon skulle tro att jag blivit en komplett dåre vore överhängande.
Men egentligen — vore det så fel att skicka ett SMS trots att det gått lång tid? Jag skulle bara säga att det var länge sedan, fråga hur hon mår och hur livet farit med henne genom åren. Jag hade själv aldrig någonsin fått ett sådant SMS, så antagligen var det helknäppt. Men ändå… Kunde det egentligen skada? Hur skulle det kännas att få ett svar och skulle det vara ett avvisande svar, ett neutralt svar eller kanske ett positivt svar? Fast det mest troliga var ändå att det inte skulle komma något svar alls. Jag visste inte vilket som vore enklast att hantera. Kanske vore den nuvarande bilden av henne och mina fantasier det allra bästa.
Med darrande fingrar klickade jag på meddelandesymbolen i min iPhone och ett nytt SMS med Sara W… som mottagare öppnades. Jo, så här långt hade jag faktiskt kommit förr. Hade jag skrivit hundratals utkast? Nä, inte riktigt så många men ett antal helt klart. Det här var bara ännu en fantasi och den där berömda om-leken.
”Hej Sara. Det är Kim, klasskompis från högstadiet!”
Fan, klasskompis, det lät otroligt fel. Vi var väl betydligt mycket mer än bara klasskompisar, men hur skulle man formulera något så stort och känsligt? På något vis var det otroligt stor skillnad och avgörande. Jag raderade och försökte igen.
”Hej Sara, det är Kim, från högstadiet. Det var väldigt många år sedan, tänker på dig ibland och undrar hur allt är, hur du mår? Här är mitt nummer om du vill svara. Om inte, hoppas jag allt är bra med dig och de dina.”
Det kändes mycket bättre och det kändes bra att referera till de som nu var en del av hennes liv, som om jag brydde mig om det. Det var bara henne jag brydde mig om egentligen. Men kunde jag skriva att jag tänkte på henne även om det var sant? Vilken normal person går runt och tänker på sitt ex från tonåren? Är det verkligen bara jag som är så störd?
Jag vill i alla fall nu så här efteråt hävda att det inte var meningen att skicka meddelandet. Fingret hovrade över skicka-knappen alldeles ovanför skärmen, alldeles för nära. Det räckte med en skakning för att fingret skulle nudda skärmen. Telefonen gav ifrån sig ett ”schwooop” och meddelandet skickades. Eftersom hon också tydligen hade en iPhone kunde jag genast se att meddelandet var levererat. Jag hade fortfarande en stund på mig att dra tillbaka meddelandet, men det skulle ändå synas och hade hon inte stängt av förhandsgranskningen av meddelanden och hade som de flesta andra, mobilen nästan konstant i handen så hade hon ändå redan sett meddelandet. Innan jag hann fundera mer över det ändrades ”levererat” till ”läst”.
En hissnande känsla av pirr i magen och värmevågor från bröstet och upp i ansiktet sköljde genom kroppen. Antagligen blev jag röd om kinderna. Någonstans anade jag att jag nu var pinsam, att jag hade gjort något man inte gör. Energiskt reste jag mig ur fåtöljen, gick ut i köket och tog tag i disken. Någon sorts stress eller ångest rev och slet i mig, vad hade jag gjort? Det kändes helt enkelt töntigt, ja rent av ovärdigt för en vuxen man att bete sig som en omogen tonåring.
Flera gånger tittade jag på telefonen, inget svar och det var väl heller inget att vänta. Jag tänkte att den kallduschen kanske ändå var bra för mina tankar. Hon var inte intresserad och varför skulle hon vara det nu så här efter 30 år? Vem fan ältar kärlekshistorier från tonåren så här långt senare, hur heta och innerliga de än varit en gång? Kanske kunde det här leda till att jag kunde släppa och gå vidare.
Jag fnissade lite för mig själv. Jag älskade den där låten om Sara med Mauro Scocco;
”Åh Sara, kom ut ikväll,
Jag väntar i hörnet vid Seven-Eleven.
Sara, sätt på dig jackan,
Så går vi ut och går.”
Men som alla Saror på den tiden säkert gjort, så ogillade min Sara den låten. Kanske mest för att alla alltid nynnade på refrängen i hennes närhet i tid och otid. Den låten hade ju blivit lite av en hitt när det begav sig.
Det gick flera dagar. I början tittade jag ofta på telefonen och varje gång konstaterade jag att jag inte fått något svar. En sorts besvikelse och skam sköljde över mig och jag önskade att jag kunde göra allt ogjort.
Men plötsligt fyra dagar senare plingade det i telefonen.
”Jag är dålig på att svara på SMS, du kan väl ringa någon dag? Kramar Sara.”
Mitt hjärta slog extraslag, eller gjorde volter som det brukade beskrivas. Jag läste meddelandet om och om igen och försökte analysera innehållet. Jag tänkte att det var så typiskt den Sara jag en gång känt. Så totalt ointresserad av teknik och redan på den tiden innan mobiltelefonen var var mans egendom och mer som en dator än en telefon så föredrog hon direkt kommunikation och att ses.
Ändå avslutade hon med det där ”Kram Sara”. Det kunde så klart vara något man bara skrev och behövde inte innebära att mitt meddelande väckt några särskilda känslor hos henne. Men det var ändå inte avvisande och det var det viktiga.
Egentligen hade jag inte velat att det skulle gå längre än 30 sekunder innan hon fick ett svar och det var svårt att sansa mig. Men till slut skrev jag ett svar;
”Vad roligt! Det lovar jag, jag hör av mig snart. Kram /K”
Jag tyckte själv att meddelandet kändes lagom avvägt. Inte för påstridigt och inte för svalt.
Nu var bara frågan om och när jag skulle våga ringa.
(Fortsättning följer 26/12 i Call your ex day – Samtalet till Sara)
Text your ex day 30/10
- Text your ex day – Meddelandet till Sara
- Text your ex day – Hallen
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.