Calcifers julkalender – Lucka 9 – Blombuketten

Lucka 9 – Blombuketten

Morgonmötet vid tavlan var lika rörigt som alltid. Folk pratade i munnen på varandra. Jag stod lite vid sidan, med kaffemuggen mellan händerna för värmens skull. Arons röst från andra sidan rummet störde mig när han och Malin pratade om hans kommande Frankrikeresa. Söndag till onsdag, uppfattade jag bara. Hur kunde han få smita iväg nu innan julledigheten? Malin skrattade åt något och såg överraskad ut. Zac visade upp något på telefonen för formgivarna som diskret nickade.

Daniel harklade sig högt och klappade ihop händerna för påkalla vår uppmärksamhet.
Hans blick svepte över gruppen – och stannade på mig.

”Ni gör ett otroligt bra jobb allihop. Glöm inte det!” sa han högt och log. ”…och tänk på att vissa leveranser kan komma redan under veckan, så håll koll på era respektive projekt.”

Jag log stelt, var det bara slumpen eller överanalyserade jag nu igen? Andra nickade bara instämmande och ställde följdfrågor.

När mötet avslutades skyndade jag mig bort till skrivbordet. Blicken fokuserade på de 11 nya inkomna mailen i lådan, när jag såg Daniel komma gåendes i periferin och samtidigt som han avslutade ett telefonsamtal. Jag tittade upp och han lutade sig diskret ner och log sådär underligt, som om han hintade om något.

”Du… Det är något som väntar på dig i receptionen.”
”Va?” Jag rynkade pannan. ”Det måste vara broschyrerna, varför tar inte formgivarna det?” suckade jag.

Daniel ryckte på axlarna och log
”Gå och kolla.” svarade han kryptiskt och flinade.

Hans svar gjorde mig nervös. Han betedde sig märkligt. Jag reste mig snabbt, gick genom korridoren och rundade hörnet mot receptionen.

Där stod ett blombud och väntade.
Till mig?

Receptionisten lämnade över blombudet med ett stort leende. Kinderna blev röda och jag frågade genant vem som kommit med dem, och svaret var att det var blomsterbutiken själva som hade lämnat.

Jag svalde hårt, nu väntade korsförhör på avdelningen. Jag skulle inte undkomma en utfrågning, och jag var allt annat är redo.

Blicken var fäst mot golvet när jag gick genom kontorslandskapet med buketten tryckt mot bröstet, som om den kunde skydda mig mot blickarna. Men när jag gick förbi Malin och Cecilia var det som om jag inte kunde hålla tillbaka. Jag tittade upp, kunde inte hålla emot ett stort leende och kände hur hela jag blev alldeles varm. Det var som alla kollegor hade stannat upp och tittat efter mig.

”Men vad är det här Kornelia?!” utbrast Cecilia avundsjukt och på två sekunder stod både hon och Malin vid mitt skrivbord lutandes över mig.

Deras reaktion hade självklart fått resten av gänget lika nyfikna och plötsligt hade flera samlats med stora nyfikna leenden. Händerna darrade när jag öppnade och rev loss det prassliga pappret. Herregud, vilken bukett! Ett sorl av komplimanger spred sig när jag höll upp och visade.

”Vem är det som skämmer bort dig såhär?”

Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet helt ovetandes. Det var ju faktiskt sant. Jag visste ju inte. Och där – mitt bland de mörkröda amaryllisarna, aprikosfärgade nejlikorna med doftande eukalyptusblad skymtade jag ett guldskimrande brev. Åh jösses! Diskret vek jag över inslagningspappret och sköt buketten längre in på bordet så kuvertet försvann ur sikte.

Vid lunchtid kändes allt lugnt igen. Ingen hade frågat något mer, men buketten hade fångat förbipasserande kollegors blickar.
Jag snurrade upp spagetti på gaffeln när Bengt drog ut stolen in till och satte sig med oss tjejer. Kort därefter gled Zac och Aron in och sällskapade vid bordet.

”Så…” började Bengt och höjde ett ögonbryn. ”Vem skickar blommor då? Och en sån jävla bukett dessutom!”

Jag skrattade till, alldeles för högt. Tystnaden som följde var olidlig. Zac och Aron sneglade mot mig med stora flin bara, och såg retsamt roade ut.

”Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dem riktigt” fick jag fram och försökte låta oberörd.
”Jo, någonting måste du ha gjort! Vem är han nu då?” Bengt gav sig inte.
”Vi måste ju lösa det här, det förstår du väl?” fyllde Zac i alldeles för ivrigt och Aron nickade allvarligt.

Jag råkade hosta till. Jag klarade inte av mer utan la händerna för ansiktet och försökte dölja mitt röda ansikte. Det var så pinsamt. Men de gav sig inte, Bengt flinade.

”Frågan är om det är buketten som imponerar… eller killen? ”

Han vände sig mot Aron med stora ögon och ett brett leende. Han gav honom en rejäl däng på axeln.
”Ja, där har du något att lära ifrån, grabben.”

Aron hostade till, skakade på huvudet medan han plockade upp sin gaffel igen.

”När fan köpte du blommor till din fru senast då?”

Zac hånskrattade åt kommentaren. Bengt gav honom fingret utan att ens blinka. Aron började trumma med fingrarna i bordsskivan.

”Okej, vad vet vi?” Han tittade på mig igen. ”Känns det som om det är någon du känner?”

Jag ryckte på axlarna, försökte dölja leendet.
”Ja, kanske?”

Äntligen var dagen över. Jag slängde upp datorväskan på axeln och lyfte varsamt upp buketten i famnen. Det hade varit en lång dag, men allt jag kunde tänka på nu var det guldskimrande kuvertet som väntade på mig.

Jag rundade hörnet vid avstämningstavlan — och där stod lunchtrion såklart – redo att attackera. Bengt, Zac och Aron, de stod vid väggen i en liten klunga. Deras diskussion dog ut när de såg mig komma.

”Mmm Kornelia, ha en fin kväll då.” utbrast Zac retsamt när jag gick förbi.

Jag vände mig hastig mot dem, kanske lite för hastigt för plötsligt var det något som glimmade till och damp ner på golvet och landade framför mig.
Ingen sa något. Ingen rörde sig.

Jag böjde mig snabbt, plockade upp kuvertet och kände hur hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen. De flinade stort och deras blickar sa mer än något annat.

På bussen satte jag mig med ryggen snett mot fönstret och tittade vad jag hade för människor omkring. Jag kunde inte hålla mig, jag höll fortfarande kuvertet i min hand.

”Låt den här buketten stå nära dig ikväll. Njut av den. Precis som jag vill att du njuter av allt som kommer härnäst.”