Lucka 8 – Telefonsamtalet
Telefonen ringde när jag satt på bussen. ”Hanna <3 ” stod det på skärmen – det piggade alltid upp att prata med en vän efter en lång dag på kontoret. Vi hade rivstartat veckan och det hade varit en tung dag, allt fokus på jobbet med tusen saker att reda ut och jag hade knappt hunnit med lunch eller eftermiddagskaffe.
”Hej!”
”Hej…Oj, sitter du på bussen?”
”Ja, jag jobbade över en halvtimma idag. På väg hem nu.”
”Åh, okej…vad bra. Jag slutade lite tidigare idag.”
Vi pratade en stund om allt möjligt – hur vi båda längtade till julledigt och att vi såg fram emot att gå på julmarknaden tillsammans nästa helg.
”Jag ser fram emot varm choklad och brända mandlar!” skrattade Hanna. Sen blev hon tyst och jag tyckte röstläget förändrades något.
”Du… hur går det med din hemliga beundrare då?”
Jag skrattade till.
”Ja du…vad ska jag säga?” svarade jag lugnt tills fnisset bubblade fram.
”Mm, Kornelia? Du visade ju slipsen!”
Jag hade skickat en bild i vår gruppchatt på den hoprullade slipsen och skrivit att den luktade gott. Det hade blivit en livlig debatt om de förföriska orden i kortet. Patricia hade en lång utläggning om varför det garanterat var en psykopat som låg bakom allt, medan Leila var fortfarande helt inne på att det var Sigge.
”Nå?”
”Ja, det är någon med dyr smak i alla fall.” konstaterade jag.
”Men du… vad var det för parfym som luktade så gott då?”
Jag tystnade några sekunder.
”Ee-eh..” stammade jag fram och blev misstänksam. ”Ja, den luktade väldigt manligt. Typ vaniljigt tror jag.”
”Jaha, nice!”
Jag blev tyst för ett par sekunder, blickade ut genom fönstret och följde gatubelysningens sken som susade förbi utanför och försökte pussla ihop saker och ting.
Hemma i brevlådan stack dagens kuvert ut. Precis som förra måndagen så var detta också glansigt rött och nu märkt med ”Lucka 8”.
Jag stirrade på det ett ögonblick, slog det lätt mot handflatan och knep ihop läpparna. Något var lurt här.
Väl inne i lägenheten la jag ifrån mig brevet på köksbordet. Medan jag lagade till något snabbt att äta, sneglade jag på det då och då. Pirret var utbytt mot…något avvaktande.
”Jag vet att du låter dina tankar sväva iväg ibland. Låt dem komma till mig istället. Du behöver bara följa med.”
Det här var lite väl… träffsäkert.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.