Lucka 7 – Mitt adventshjärta
Äntligen tittade solen fram under de tunga snömolnen. Solen lyste med sin fulla kraft idag och det var som om värmen från strålarna faktiskt nådde mig när jag promenerade på den uppskottade trottoaren.
Jag var så uppslukad av situationen med alla breven och inte minst gårdagens present. Det låg som ett filter över allt jag gjorde, jag drömde till och med om den hemliga brevsändaren under natten. Han hade ju lovat att december skulle bli något speciellt, men var det verkligen så här intensivt som var menat? Var det ens en han? Hur kunde någon vara så här bra på både formulera sig i text och hitta på alla dessa presenter – för varje dag kändes så…utstuderad.
Det hade gått en hel vecka nu med dessa brev. Jag visste inte om det fanns några varningssignaler eller om hela situationen var en enda stor red flag? Inget VMA hade gått ut om denna galenskap… inte än i alla fall.
Jag försökte verkligen analysera det hela. Tankarna gick inte ihop riktigt, men misstankarna var riktade mot…Men nej, det kunde inte vara ha…Nej.
Det årliga adventsbaket väntade. Jag och storebror brukade alltid åka hem till mamma och pappa och baka lussekatter och pepparkakor. Eller ja, brorsan och pappa satt mest vid tvn medan jag och mamma stökade i köket. Oftast kom de däremot smygande och roffade åt sig något att tugga på.
När vi hade stökat klart, räddat de kvarvarande lussekatterna från att bli uppätna, satt vi alltid ner tillsammans och åt kvällsfika. Mamma tog av kastrullen från spisen och hällde upp varm choklad i våra koppar.
”Du ser så glad ut Kornelia.” sa hon och tittade på mig med ett leende.
Jag skrattade och tittade ner bordet. Tankarna på slipsen och de små meddelandena fick mig att rodna.
”Jag är glad att jag har er bara!” svarade jag.
Jag rörde skeden i koppen, låtsades tänka på något helt annat men kunde inte låta bli att analysera veckans mystiska händelser. Men jag vågade inte berätta något för dem.
När jag kom hem till lägenheten ett par timmar senare hade det börjat snöa igen. Stora flingor dalade utanför fönstret och det var nästan magiskt tyst i kvarteret. Mitt grönskimrande kuvert låg på soffbordet, och jag lovade mig själv att öppna det efter jag satt upp adventsstjärnan i fönstret.
Jag släckte ner i hela lägenheten och lät det gyllene ljuset lysa upp fönstret. Jag blundade, skickade en önskning till himlen om att den värme som fyller mig just nu ska speglas tillbaka till den som gör mig så här pirrig varje dag.
Jag hämtade brevet och lät skenet från adventsstjärnan lysa upp det i mina händer. Det kändes nästan lite högtidligt idag när det var advent och allt.
”Ingenting hos dig går omärkt förbi även om du försöker dölja det. Fortsätt vara precis så du är — det är mer förförande än du tror. ”
Jag kände hur hjärtat slog snabbare – vad skulle han hitta på härnäst?
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.