- Lucka 24 – Slutet eller bara början?
Jag vaknade med ett otroligt pirr i magen, precis den där magiska känslan under barndomen när julaftonsmorgon äntligen kom. Jag låg kvar och sträckte ut mig i sängen. Trummande lätt fingrarna på bröstkorgen medan känslan sköljde över och jag insåg att om ett par timmar så skulle det här decemberäventyret vara över.
Vem skulle stå där vid viken?
Jag stod länge i duschen. Jag kände mig förhållandevis lugn, just nu i alla fall. Ångan fyllde det lilla badrummet och till slut insåg jag att det var dags att skynda på. Klockan tickade på, det vore ju synd om jag skulle komma försent till frukosten.
Termometern visade -5 grader, det var kallt och frosten glittrade på asfalten utanför fönstret. Jag tog på mig en tjock stickad tröja och ett par svarta byxor. Långt in i garderoben hängde den varmaste jackan, en lång puffig parkas med hög krage och luva. Det var läge att ta fram den nu!
I ryggsäcken hade jag lagt ner julklappen som jag ordnade under gårdagen, och par extra strumpor. Eller menade han i brevet bara att jag skulle klä mig varmt bara? Hur skulle jag tolka det? Aja, nu låg dem i väskan i alla fall.
Magen kurrade lite och hungern gjorde sig påmind. Hunger och nervositet blandat med pirr och förväntan. Jag tittade på klockan. 20 minuter kvar till klockan skulle slå 10. Det var dags och gå.
Innan jag lämnade lägenheten tog jag ett steg tillbaka in i hallen och tittade mig i spegeln. Mascaran låg jämt utan klumpar i fransarna och läppglanset låg fint på. Jag klarar det här! intalade jag mig själv och drog in ett djupt andetag.
Snön knarrade under fötterna. Kylan brände om kinderna när jag kom ut på trottoaren och jag drog ner mössan och burrade ner ansiktet så mycket det gick innanför kragen, Nu fanns det ingen återvändo. Bara framåt. Mot viken. Mot sanningen.
Längs viken löpte den asfalterade gångvägen med lyktstolpar och frostklädda träd. På sommaren brukade människor promenera här och äta glass, bada från bryggorna eller hänga i den lilla parken i anslutning till bryggorna. Där fanns också grillplatser där och lekpark längre bort. Ett omtyckte familjeställe på sommaren, men nu vintertid var allt bara tyst och ingen syntes till.
Jag gick förbi parkeringen in mot parken, en svart SUV stod parkerad. Jag var helt säker på att det var samma bil som från idrottsplatsen. Nu började det pirra i magen ordentligt. Nu var han nära, nånstans här omkring.
Trycket över bröstet ökade och pulsen steg när jag fortsatte in genom den snötäckta parken. Jag kunde urskilja någon som rörde sig. Längre bort vid grillplatsen kunde jag ana en tunn rökpelare som steg upp i den kalla luften. Följ röken.
Jag skulle såklart följa röken, för att hitta honom! Så jag tog ett djupt andetag och fortsatte att gå. Det var som jag kände hur jag ökade takten för varje steg. Jösses, nu var jag så nära att jag kunde se honom på håll! Hjärtslagen dunkade hårt i bröstet. Det här fick bära eller brista nu!
Någon med svart parkas stod där med luvan uppdragen, sådär lite lagom gömd såklart. Personen la på ett par vedträn i elden. Oh shit, jag var nu mindre än 100 meter ifrån honom.
Skulle jag smyga mig på, vinka och ropa hej eller bara hoppas på att han skulle lägga märket till mig? Jag svalde. Det var nästan löjligt hur det kändes nu. Alla brev och de indirekta hemliga ledtrådarna ledde mig hit.
Mindre än 50 meter kvar.
Jag släppte ut ett tungt darrande andetag och saktade in stegen. Det kändes som om jag kunde ana vem det var. Allt hade lett mig hit.
20 meter kvar.
Mannen vände långsamt kroppen mot mig, som om han visste att jag kom gående.
Va, var det han? Nej, kunde det verkligen vara…Nej? Jo, det är han. Oh herregud! Det är han!
Den där elektriska pirrigheten gick som en stöt genom hela kroppen och lämnade ett luckorus i mig. När hans blick mötte mig kunde jag bara låta mitt osäkra fåniga leende breda ut sig. Fnittret som bubblade upp ur mig gick inte att stoppa. Jag tog de sista stegen fram, med hjärtat dunkande så hårt att det nästan gjorde ont.
”God morgon Kornelia!” utbrast han med ett genant leende, och öppnade armarna mot mig.
”Hej Aron.” svarade jag med låg nervös röst och klev in i hans famn.
Stod jag i hans famn nu?! Kramen var något trevande först när jag lutade mig in mot hans axel. Men så kände jag doften av samma parfym jag hade på slipsen där hemma och jag mjuknade direkt. Jag strök min armar över hans rygg och det kändes bara så overkligt.
Stod jag verkligen i Arons armar ?! Jag kände hur han drog mig lite närmare och kramade om innan han släppte taget.
Vi tittade på varandra och skrattade nervöst. Ingen av oss visste riktigt hur vi skulle reagera.
”Besviken?”
”Nej, verkligen inte!” svarade jag och drog upp kragen. Jag kände hur röd jag hade blivit i ansiktet.
”Känns det konstigt?” frågade han och drog handen nervöst över nacken och grimaserade lätt.
Jag hade aldrig sett honom sådär. Han var ju den där självsäkra kollegan med gott självförtroende och alltid hade svar på tal. Nu stod han framför mig som en helt annan version av sig själv. Lite osäker och avvaktande.
”Ja… men på ett bra sätt.” försäkrade jag honom om.
Vi blev stående ett ögonblick och stirrade på varandra. Tystnaden sa mer än vad jag trodde kunde. Kylan i luften var ersatt med en värme som hade spridit sig i kroppen och jag drog ner kragen.
”Följ röken.” sa jag mjukt och sneglade mot elden som sprakade. Fyndigt av honom!
Aron skrattade till.
”Ja…” flinade han och vände sig mot brasan. ”Jag insåg att jag glömde skriva exakt var vi skulle ses. Området är ju stort.”
Jag skrattade. Det var så lustigt att han hade missat en sån detalj! Alla breven var ju skrivna med en väldig precision och vissa var till och med svåra att tolka.
”Hungrig?” frågade han sen.
”Mmm.”
Aron öppnade en stor trunk och plockade upp ett trangiakök. Jag ställde mig intill och tittade nyfiket när han slog upp mjölk från en termos i en av kastrullerna och ställde den på de glödande vedträna. I en liten burk hade han oboypulver.
”Vad sägs om varm choklad?
”Åh, ja tack!”
Han plockade sen fram två röda emaljmuggar ur väskan och höll nöjt upp dem.
”Känner du igen dem?”
Det gjorde jag! Precis samma som på den där bilden jag hade fått. Han visade den franska flaggan på sidan som han hade dolt.
”Förstod du referensen?” flinade han medan han tog upp en plastbytta.
Jag funderade en stund och försökte komma på vad han menade. Han drog på munnen, berättade att han refererade till Frankrikes flagga.
”Röd mugg, vit snö och blå handskar,” skrattade han. ”Det kanske var för långsökt?”
Polletten trillade ner och jag tappade nästan hakan. Han hade verkligen lagt ner så mycket tid på det här! Varenda detalj betydde något. Följ röken. Det var hit till brasan, där varm choklad väntade.
”Vi kanske kan ta det från början?” frågade jag nyfiket.
Han stod tyst och stirrade in i elden med ett flin.
”Ja, jag kommer väl inte undan.”
Ur väskan plockade han också fram den välkända rosa filten som jag hade suttit på vid läktaren. Han hörde nog när jag fnyste till, för han flinade bara medan han rullade ut den på den stora trästocken framför brasan.
”Har du haft en bra december då?”
Jag satte mig och gömde mitt flin innanför kragen. Jag skämdes fortfarande över vad jag hade gjort på läktaren. Aron var lika mycket medskyldig, men vad skulle han egentligen tro om mig? Han rörde runt i oboyen som långsamt började ånga.
”Händelserik skulle jag kalla det.”
Aron räckte över plastbyttan. Jag såg att han funderade på något. Ingen av oss vågade riktigt säga något till en början.
”Jag var rädd att du inte skulle komma idag.”
Jag mötte hans blick, lät det där ögonblicket få ta plats. Kände hur den varma oboyen nådde näsan och blandade sig med röken från glöden.
”Det har varit blandade känslor.” svarade jag och tänkte på de senaste dagarnas känslomässiga berg-och-dalbana.
”När listade du ut att det var jag?”
”Oj?” utbrast jag och funderade en stund. ”Det är väldigt många som varit misstänkta!”
”Haha, är det så?”
”Alla på kontoret!” utbrast jag. ”Även underleverantörs-Olle, en bekant och även min kompis Hanna.”
Aron skrattade högt medan han hällde upp den rykande oboyen i muggarna.
”Förlåt!” utbrast han. ”Bengt nämnde något om att du hade ifrågasatt honom.”
Jag började skratta. Herregud vad nojig jag hade varit. Hans ansikte mjuknade men det fanns ändå en liten busig blick kvar. Han bad mig berätta mer ingående medan han rörde i kastrullen. Jag gav honom detaljerna om kollegorna och han försökte hålla sig för skratt när jag gick genom misstänkt-listan.
”Ja du.” sa han bara och skakade lätt på huvudet. Kanske han insåg hur rörigt det hade varit.
Han räckte mig en mugg och våra fingrar snuddade vid varandra för ett kort ögonblick.
”Tack!” sa jag och tog emot den med båda händerna. Den värmde skönt genom vantarna.
Aron satte sig på filten intill. Han öppnade sen locket och höll fram plastbyttan. Mmm! Jag tog upp en inrullad baguette i brunt smörgåspapper.
”Det är ingen paprika i.” flinade han och drog bort pappret från sin smörgås.
Jag sken upp. Hur visste han att jag inte gillade paprika? Han måste fångat upp alla de här små detaljerna på kontoret. När nämnde jag att jag inte gillade det liksom? Jösses!
Han höll upp sin mugg mot mig. Jag lyfte min och slog i hans i en skål.
”God jul.”
”God jul.”
Aron berättade om breven medan vi åt. Tanken hade varit att bara skriva meddelanden varje dag och sen aldrig avslöja sig. Men han insåg snabbt att det bara skulle ha varit ett stort misstag om han hade tagit det beslutet.
”Jag är glad att det är du.” erkände jag.
Jag tittade på honom, försökte läsa mellan raderna. Det var fortfarande svårt att ta in att det var han som satt här. Aron! Den alldeles för snygga kollegan som kunde få vilken tjej som helst på jorden.
Jag hade tusentals frågor jag ville få svar på. Var skulle jag börja?
”Men du har inte levererat alla breven själv, eller hur?”
”De flesta. Har passat på när jag varit ute på uppdrag. Men fått lite hjälp av mina tomtenissar också.”
”Vänta lite här nu,” sa jag och tittade misstänksamt på honom. ”Hur många är egentligen inblandade?”
Aron skrattade generat och tittade rakt upp mot himlen. Det ångade från andetagen medan han funderade.
”Det är August och Isabella bara.” började han. ”Isabella är min lillasyrra.”
”Jobbar hon på cafeet?!”
Han nickade och avslöjade att efter jag och tjejerna hade varit på Koltrasten hade hon ringt upp honom direkt. Hon hade varit upprörd över att hon hade behövt ljuga om att hon inte visste dem det var, men sen känt att hon inte fick säga något.
”Han andra då? Hur kom ni in genom porten?”
”Det är en kompis. Han var skitskraj efter den gången du hade kommit in i trapphuset.”
Aron brast ut i högt skratt och berättade om hur skräckslagen August hade blivit. Jag skakade på huvudet och förklarade hur konstig situationen hade blivit men kände ändå att jag kunde skratta åt det nu.
Han hummade tyst samtidigt som han petade i glöden med en pinne.
”Du, jag tänkte…” började han, och det hördes direkt att tonen blev annorlunda. ”…att vi inte bara skulle sitta här.”
Jag följde honom med blicken när han reste sig och gick bort till väskan. Han plockade upp ett par skridskor och log stort mot mig.
Jag blinkade till.
”Du skämtar!”
Han räckte över dem.
”Det är storlek 38. Tänkte om de är lite stora så…”
”Så har jag extra strumpor med mig” fyllde jag i och började skratta.
Han plockade upp sina egna skidskor och vi gick bort till bryggorna bakom grillplatsen.
Jag drog av mig kängorna, trädde på de extra par strumpor och stoppade ner fötterna i skridskorna. De var aningen stora, men det gick.
”Jag har aldrig åkt skridskor.” sa jag lågt medan jag knöt dem hårt om foten.
”Nån gång måste vara den första!”
Isen låg tjock på sjön. Viken var ett populärt ställe att åka på och reporna i isen avslöjade att många åkt dagarna innan oss. Aron gled ut på isen utan problem. Han var duktig, helt klart. Rörelserna var kontrollerade och något nonchalanta, precis så där som han var. Han bromsade tvärt in intill bryggan där jag stod och balanserade. Han sträckte fram båda händerna mot mig.
”Ta det försiktigt” sa han.
Jag tog ett djupt andetag, tog hans händer och klev ut på isen. Det var vingligt och stelt. Jag skrattade nervöst när jag tappade balansen en aning, men hans grepp var stadigt.
”Bra!” ljöd han och drog mig aningen närmare när jag tog fart.
Jag tittade upp på honom, på det perfekta leendet och blicken som vägrade lämnade min.
”Titta inte så där på mig,” skrattade jag nervöst och knep hårdare om hans händer. ”Jag måste ju koncentrera mig!”
”Jag tittar ju bara så att du inte ramlar.” svarade han oskyldigt, men blicken avslöjade honom.
Vi gled långsamt framåt tillsammans. Mina skridskor skar stakande linjer i isen medan hans rörelser var lugna och självsäkra. Jag märkte hur han anpassade sig efter mig, saktade in och höll precis lagom hårt när jag halkade runt som Bambi på hal is.
”Okej,” flåsade jag efter en stund. ”Jag behöver pausa.”
Aron styrde oss tillbaka mot bryggan och tog av oss skidskorna. Det var lagom julaftonsträning. Vi gick tillbaka mot grillplatsen. Elden sprakade fortfarande, röken steg rakt upp mot vinterhimlen.
Han räckte mig påfyllning av den varma chokladen och jag blåste försiktigt innan jag tog en klunk. Våra axlar nuddade varandra när vi satte oss, och den lilla beröringen kändes plötsligt väldigt stor.
”Åh, jag har något till dig!” utbrast jag och kom och tänka på presenten som låg i min ryggsäck. Den fick jag inte glömma!
Jag öppnade väskan och tog fram det mjuka paket.
”God jul!”
Aron sken överraskat upp och tog emot julklappen med ett stort leende. Han klämde på den och slet ivrigt av snöre och papper. Och i händerna höll han sen halsduken. Han strök tummarna mot det mjuka materialet.
”Åh tack!”
Han sneglade på mig, log finurligt och lyfte den långsamt mot näsan utan att släppa blicken.
”Det luktar din parfym.”
Jag nickade och bet mig i läppen.
”Jag har något till dig också.” sa han och reste sig upp och gick bort till väskan.
Han drog fram ett silvrigt kuvert ur sidofacket och ställde sig framför mig.
”Du vill väl ha dagens lucka?” frågade han mjukt.
Jag tittade upp och nickade, men handen dröjde i luften innan jag tog emot det.
”Får jag öppna det nu eller ska jag vänta?” frågade jag och tittade på brevet. ”Lucka 24.”
Aron log snett.
”Öppna det när du kommit hem.” sa han lågt.
Vi satt kvar en stund till vid elden. Drack upp det sista av den varma chokladen och pratade om julen.
Till slut var det dags att gå.
Vi reste oss nästan samtidigt, som om vi båda visste när stunden var över. Det kändes vemodigt, men vi båda hade en tid att passa. Vad skulle hända nu?
Han följde mig en bit genom parken. Snön knarrade, röken från grillplatsen låg kvar bakom oss som ett minne.
Han gav mig en snabb kram som ändå dröjde en sekund för länge. Sen gick jag vidare.
Hemma bytte jag snabbt om innan min bror skulle komma och hämta mig. Hela julfirandet hemma hos våra föräldrar var lite som en dimma. Jag tänkte hela tiden på det silvriga brevet och dess innehåll som jag hade öppnat så fort jag hade klivit innanför ytterdörren.
Orden låg som ett filter över hela dagen – över julmiddagen, över Kalle Anka, över morfars jultal och till och med över julklappsutdelningen. Jag kände mig otålig och mamma frågade varför jag var så tankspridd.
”Kornelia,
Jag kan inte beskriva med ord hur jag känner. Är det här slutet eller bara början?
Jag hoppas att du vill ses snart igen!
Om du vill, så har du mitt nummer. ”
Jag hade smsat direkt, utan att tveka: Varför inte redan ikväll? / K
Han hämtade mig efter 20-tiden. Jag tackade familjen och sa jag skulle iväg. Brorsan flinade och frågade vem jag skulle träffa, som om det var alldeles för uppenbart. Mormor och mamma blev genast nyfikna och ville veta mer, men jag lyckades skratta bort det för stunden.
Jag stod ute på trappen i den stilla julaftonskvällen. Det var stjärnklart.
Den starta SUV:en rullade in på gatan ett par minuter därpå. Pirret i kroppen rörde om.
Jag öppnade dörren och värmen slog emot mig.
”Hej!” log jag och hoppade in mig.
Vi tittade på varandra. Det pirrade i magen och jag vågade inte titta på honom för länge.
”Då åker vi hem till mig.” konstaterade han och rullade ut ur bostadsområdet.
Musiken spelade tyst i bakgrunden, det var rörelse i varje hus på gatan. Aron bodde på andra sidan stan i ett vitt hyreshus. Han bodde till väster på första våningen.
”Bienvenue, mademoiselle!”
”Merci!” svarade jag och klev innanför dörren.
Det slog mig först när jag tog av skorna – att jag faktiskt var här. Hemma hos Aron! Inte kollegan utan privatpersonen Aron. Det pirrade i hela kroppen när jag följde honom in i lägenheten. Hans breda axlar fyllde ut den svarta skjortan väl, och självklart hade han matchande kostymbyxor. Jag log åt hans färgglada tomtestrumpor som bröt av den eleganta klädseln.
Han visade runt mig lugnt, nästan lite stolt över hur han inrett. En tvåa, genomtänkt in i minsta detalj. Svart, vitt och grått i mjuka nyanser. På väggarna hängde fotografier inramade i olika storlekar.
”Har du tagit dem här?” frågade jag och stannade framför en bild.
”Mm.”
Han kom upp bredvid mig. Inte för nära men tillräckligt för att känna hans kroppsvärme. Jag nickade, fortsatte till nästa bild men var plötsligt väldigt medveten om hans närvaro. Hur han stod där med händerna i fickorna, avslappnad och lugn.
Vi hamnade till slut i soffan. Dagen hade varit lång med mycket intryck.
”Vill du ha ett glas rödvin?” frågade han.
”Gärna.”
Han höjde ögonbrynen.
”Franskt såklart.”
Jag nickade lätt och drog upp benen i soffan medan han hällde upp. När han räckte över glaset möttes våra blickar igen, lite för länge den här gången. Den där laddade tystnaden som inte var obekväm – bara väl medveten. Han satte sig nära, han knä slog lätt i mitt. Jag tog en klunk och kände värmen sprida sig. Inte bara från vinet.
”Du,” sa jag långsamt, ”Tack för kalligrafipennan!”
”Gillade du den?”
”Ja!” utbrast jag och berättade hur ofta jag hade använt den.
”Jag har ju sett hur du ritar och håller på. Så tänkte att du behövde en sån.”
Jag log och tittade ner i glaset. Varje detalj hade han lagt märket till. Jag kände mig nästan lite dum som inte hade uppmärksammat honom på samma sätt på jobbet. Det fanns ett sånt djup i hans handlingar som verkligen berörde mig. Men på jobbet kändes han alltid så svåråtkomlig.
”Du,” sa han retsamt. ”Vad tyckte du om de andra julklapparna då?”
Jag drog in ett djupt andetag och ställde ifrån mig glaset. Jag visste var han ville få ut av den där frågan! Oh herregud, jag visste inte vad jag skulle svara?
”Alltså,” kved jag fram och vände bort ansiktet. ”Måste vi prata om det här?!”
Aron brast ut i skratt och ställde ifrån sig sitt glas också. Vi började skratta högt ihop, samtidigt som jag dolde mitt ansikte i händerna och kurade ihop mig.
Han hoppade närmre mig och la armen om. Jag höll kvar händerna men lutade mig mot hans bröst. Han var varm och luktade gott. Jag visste inte om jag skulle våga kolla honom i ögonen efter den där kommentaren. Rå och rakt på sak.
”Vet du,” viskade han nära mitt öra. ”Jag älskade varenda sekund där på läktaren.”
Den varma utandningsluften kittlade mig och jag pustade ut.
”Jag skäms.” erkände jag.
”Gör inte det.” svarade han mjukt och lyfte upp min haka så våra blickar möttes.
Han höll tummen lät under, precis sådär försiktigt att jag kunde dra mig undan – men jag gjorde inte det. Hans blick var mjuk och helt utan ironi nu.
”Du vågade göra något. Du litade helt på mig.”
Det knöt sig i bröstet på mig.
”Jag vet inte riktigt…jag har liksom aldrig…Breven bara fick mig…” Jag fick inte ens fram något vettigt utan mumlade osammanhängande.
Han log bara.
”Vet du, du var dig själv. Det räckte.”
Tystnaden som följde laddad. Var det nu det skulle hända?
Han tittade på mina läppar och sen mötte min blick igen. Han böjde sig närmare, lät sina läppar mjukt nudda mina. Oj jösses, Aron kysste mig! Hans arm låg kvar runt mina axlar och andra handen vilade nu över min kind. Mina fingrar hade hamnat mot hans bröst utan att jag ens märkt det.
Kyssen var mjuk och fylld med längtan. Han drog mig ännu närmare och omfamnade mig i sitt knä. Jag drog händerna genom hans hår och lät mig fångas av ögonblicket.
”Jag har längtat så efter det här.” viskade han och kysste mig igen.
Kyssarna fortsatte en lång stund. Jag kände mig helt vimmelkantig av det ruset i kroppen.
Han lyfte sen upp mig utan ansträngning. Jag drog efter andan av överraskning och skrattade till, men skrattet fastnade när han kysste mig igen. Långsammare och djupare den här gången. Mina armar slingrade sig runt hans nacke av ren instinkt och han höll mig under rumpan och bar mig sakta genom lägenheten.
Hans hand strök lugnande över min rygg, medan vi gick in i det nersläckta sovrummet. Han stannade upp, ögonen glittrade i gatlyktornas sken när han tittade på mig.
Den där laddade pausen, när allt hänger i luften och vi båda vet exakt vad som kommer hända. Hans tumme följde min kind. Han la ner mig på sängen med försiktighet. Jag hasade mig upp mot sänggaveln och lutade ryggen mot. Aron kröp efter och kyssarna fortsatte medan handen letade sig upp för mitt ena lår, upp över rumpan.
”Du.” viskade han. ”Den där naughty-listan.”
”Mmm…?” hummade jag fram.
”Mmm!” han fick det att låta som ett konstaterande och vi började skratta busigt där i mörkret.
Det kändes som om dunklet omslöt av oss ett skyddande lager. Jag kände mig plötsligt lite modigare där i skuggorna, som om orden vågade komma fram när han inte riktigt såg mig.
”Gillade du min?” viskade jag intill hans öra samtidigt som fingrarna gled genom hans hår.
”Mmm den var riktigt trevlig att läsa.” svarade han lågt. ”Vad tyckte du om min? Jag kan beta av varenda punkt om du vill.”
Det sög till djupt inne i mig. Aron fick beta av den listan flera gånger om, om han ville! Hans händer rörde sig långsamt över min kropp. Fingrarna letade sig in under klänningen samtidigt som kyssarna fortsatte ner över halsen. Jag svalde hårt och en rysning letade sig ner längs ryggraden som fick håret att resa sig av välbehag. Jag hjälpte honom av med strumpbyxorna och sen gick det fort att få av resten.
Hans varma nakna kropp låg nu över mig. Det fanns ingen brådska, bara nyfikenhet och en ödmjuk närvaro. Vi fnissade lite när vi trasslade in oss i varandra och lät händerna utforska.
Alla känslor som breven rört upp i mig, alla tvivel som stormade och den starka längtan till att bli sedd och vald – de hade lett mig hit.
Jag kände värmen från honom när han gled in i mig, och hur den en spred sig i hela kroppen. Våra andetag blev tunga, vi andades in varandra i lugn rytm.
Allt gick långsamt och varsamt till. Ögonblicket handlade inte bara om närhet – utan om löften och tillit.
Allt vi byggt upp under månaden landade stilla mellan oss. Det här skulle inte ta slut, det här var början på något nytt.
Vilken julafton!
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.