Lucka 23 – Dan före dopparedan
Jag kunde inte minnas när jag senast varit så här julpirrig! Granen stod i hörnet intill soffan och glittrade med alla sina ljus och färgglada glaskulor. Jag stod i köket med tomteluvan på, och lyssnade på julmusik som spelades lågmält i bakgrunden. Framför mig hade jag julklappspapper och snöre. Jag skulle slå in en julklapp till min hemliga beundrare.
När jag och tjejerna hade varit på julmarknaden hade vi gått förbi ett marknadsstånd som sålde hemmagjorda raggsockor, mössor och halsdukar. Jag hade fastnat direkt vid halsdukarna i alpackaull. Lite för dyra, men alldeles för underbara för att lämnas utan orörda. Det fanns flera färger, men en svart var ett säkert val. Som tur hade ingen av tjejerna ifrågasatt vem som skulle ha den, de antog väl att den var till mig.
Den var mjuk och gosig, perfekt som en liten backup-present om den hemliga beundraren var någon jag ville överraska. Men samtidigt var det frestande att behålla den själv.
En idé slog mig. Kanske skulle jag spraya på min favoritparfym, precis som han hade gjort med slipsen. Något att dofta på som var kopplat till mig. Jo, det skulle jag göra!
Halsduken fick några parfymsprut på båda sidorna. Blommiga toner som kanske mer var en sommardoft, men jag bar den året om för den var helt ljuvlig.
Jag vek ihop den fint så den bildade en fyrkantig form och slog in den omsorgsfullt i det röda tomtepappret. Medan jag krullade presentsnöret med saxen så bubblade lite fnitter ur mig. Julklappen hamnade sen under granen. Även om det bara låg ett paket där, så kändes det som det kunde bli den viktigaste julklappen på hela året.
När jag bäddade ner mig hade jag tagit med dagens guldskimrande brev med till sängen. Det slog mig hur märkligt allt var. Klockan var midnatt, men jag var verkligen inte trött. Det var som när jag var barn, den oändligt långa dagen innan julafton och hur svårt det var att komma till ro av all förväntan.
Jag öppnade brevet.
”Dan före dopparedan,
Jag hoppas att du har upplevt december lika händelserik som jag,
Jag ska vara ärlig, jag är nervös. För det här har aldrig bara varit en lek för mig. Jag föreställer mig hur det ska bli när du kommer gående mot mig
Imorgon.
Bara en natt till.”
Jag kunde inget annat än att le och känna ett visst lugn. Det var en bekräftelse jag hade väntat på alldeles för länge. Nu hade jag den framför mig, ett par enkla meningar som verkligen vände på hela situationen. Han satt faktiskt någonstans och kände samma pirr, samma rastlöshet som jag känt under hela månaden.
Jag slöt ögonen en stund och lät leendet stanna kvar. Imorgon skulle jag få möta den personen och det kändes både skrämmande och alldeles, alldeles underbart. Tankarna på vem han kunde vara bubblade upp igen – och kanske, kanske hade jag mina aningar. Men jag var ändå inte helt säker.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.