Sleepy Aragorn

Passionerat är en bra beskrivning. Jag hade neurotisk närmre till hand, som beskrivning av henne, men passionerad är snällare.

Men hon har utställningen att tänka på, hon är snart uppslukad av den och klarar sig förvånansvärt bra. När Johan väl kommer tillbaka tänker jag att han först kommer hem till henne, men hon har kört in till stan för att fixa med utställningen. Så han kör, med flaklastbilen som han köpt för renoveringen av Alfredos ruckel, och överraskad henne i stan. Efter det blir det inte mycket gjort med utställningen på några dagar…

Härligt och passionerat, kommer hon och vi överleva fyra dagar? Väntar på en fortsättning

Det kommer bli jobbigt!

Kommer hon att överleva 4 dagar, det är frågan…..

Tack! Vilken tur att hon vågade stanna kvar, så att hon får lära sig ett bättre sätt att se på sex.

Tjusigt skrivet, bra uppmålande av Cecilias något förvirrade syn på sex och hur det skiftar

Annat kan möjligen bli lite långtråkigt ibland, men inte den här. Perfekt balans.

Wow, tack, vilka ord! Och skönt att få bekräftat, att det inte bara är jag som tycker att denna novellen har något särskilt. Så fort jag insett att måste skriva en novell om kvinnan i baskern så kunde jag inte sluta fundera på vem hon var. Dialoger rullade fram och tillbaka i huvudet och varje gång jag kände att jag fick ihop pusselbitarna försökte jag memorera varje ord av dialogerna tills jag kunde skriva ner dem. Och jag vågar säga att jag är stolt över hur jag fick till karaktärerna här, vilka de är och hur deras egenskaper presenteras bit för bit. Jag har varit rädd att den ska vara långtråkig, kanske passar den inte alla, men varje konversation och promenad har sitt syfte.

Det här är definitivt bland det bästa du någonsin har skrivit. Det griper tag i en direkt, slutar aldrig att vara intressant, och avslutar helt underbart. Många vändningar men hänger ändå ihop med ett flyt och en tråd som binder ihop allt igen tajt berättelse.

Och att det är hon som har dåligt självförtroende trots hur perfekt hon är, vilket sedan får sin förklaring, medan det är han som plockar fram allt det mod och den trygghet han har. Och när han börjar tvivla, är ju när han faktiskt har naturlig anledning till det. Åter har du vänt på ditt vanliga perspektiv.

Man är alldeles tagen från början till långt efter slutet. Jag förstår att den här novellen ligger dig extra varmt om hjärtat. För det här är ett Mästerverk.

Absolut, och jag tror det är just så. Det fanns aldrig någon anledning att beskriva hennes frisyr. Jag kunde gjort det någon av gångerna jag beskriver hennes ”uppenbarelse”, men det passade inte in. Första gången beskriver jag mest effekten av hennes uppenbarelse, och andra gången beskriver jag kläderna. Och då kan frisyren få se ut som läsaren vill, även om frisyren jag tänker mig var en stor del i hela idén till novellen i grunden.

Det är absolut spännande när man som läsare får fundera vidare kring bakgrund, bevekelsegrund, fortsättning o.s.v. Det ger ju en extra dimension åt berättelsen. Apropå frisyren så försöker jag också ge läsarna utseendebeskrivningar på en need-to-know basis, även om jag kanske har en uppfattning själv. Bättre att lämna det till läsarens fantasi, än att börja hela texten med en noggrann presentation av alla karaktärer, inklusive bröststorlek eller längd på kuken. Ibland får man till och med veta sånt om en bifigur innan huvudpersonen ens har fått en chans att titta innanför brallorna,

Jag tänker att det vore lite för enkelt om han bara spelade med fullt ut, helhjärtat. Han förstår direkt att Delphine är en tjej han aldrig kommer kunna glömma och vet hur det känns efteråt. I slutändan är det han som är mer redo för sanningen än Delphine själv.

Det är också intressant att fundera på vem Delphine är. Hon är gift med en rik man Dubai, som hon inte älskar, men som hon inte heller är redo att lämna. Så varför raggar hon upp Felix? Gör hon så varje gång hon är i Paris, att hon letar upp ett offer som hon lurar med sig hela dagen, eller var det ett särskilt infall hon fick just med Felix? Och om hon gjort det många gånger, vad är det då som gör Felix speciell? Är det kanske just hans tvekan, blandat med hans vilja att förstå vem hon EGENTLIGEN är, som gör just detta avskedet så smärtsamt för henne?

Ang korrektur, så läste jag den igen i morse. Rättade till 5-6 fel, några till lämnade jag för att det är så krångligt att fixa på mobilen. Sen är där andra imperfektioner. Några stycken som är röriga. Och jag beskriver aldrig Delphines frisyr, trots att jag har den klar för mitt inre, mer än att jag nämner att hon drar ur en hårsnodd på kvällen.

Exakt! Hon har fått lite för mycket av det förstnämnda, tror att det är det sex går ut på.

Ah, att möta våren i Paris. Och kärleken. Man riktigt ser Amelie eller Emelie framför sig. Eller ännu hellre Audrey Hepburn, även om det inte är New York.
En riktigt romantisk fantasi. Lite grann skäms stämningen av att han inte vågar släppa loss. Ge sig hän åt stunden. Njuta i stället för att övertänka. Slappna av och låta resten vara morgondagens bekymmer.
Men en fin fantasi. Och vem vill inte ha une dine avec Delphine?

Vad gäller korrekturläsning. Spelar ingen roll hur gånger man läser igenom sin text. Man hittar alltid nya fel, även när den är publicerad.

Det här var som en Fredrik Backman-historia. En person som är hård och bitter, men som till slut tinar upp.
Blir också på något sätt ett omvänt perspektiv. I stället för pang-på-rödbetan-mannen som inte förstår vad en kvinna behöver, och den otillfredsställda kvinnan. Här är det hon som har missuppfattat allt.
Snyggt komponerat.